äldreomsorgen

Fru talman! Kerstin Heinemann har frågat mig vad jag avser att göra för att försäkra mig om att de extra statsbidragen till landsting och kommun främst kommer att användas till personalförstärkningar. När regeringen höjde statsbidraget till kommuner och landsting under åren 1997-2000 var förväntning- arna att huvudmännen inom ramen för sitt verksam- hetsansvar och den frihet som det generella statsbi- draget ger skulle göra prioriteringar som bl.a. främjar sysselsättning och kvalitet i äldreomsorgen. Ytterliga- re förstärkningar gjordes i och med den nationella handlingsplanen för äldrepolitiken. Handlingsplanen innehöll bl.a. 20 initiativ och åtgärder för att förbättra och utveckla olika aspekter av vården och omsorgen. Socialstyrelsen har årligen följt upp utvecklingen av de bristområden som uppmärksammades i hand- lingsplanen och kan konstatera att på många områden har det skett en positiv utveckling. Andra områden behöver längre tid för utveckling. Det finns många exempel på god äldrevård, och en mängd utveck- lingsarbete pågår. Det finns dock kvarstående brister. Förutsättning- en för att komma till rätta med dessa är att det finns tillräckligt med personal och personal med rätt kom- petens. Behovet av att nyrekrytera personal inom vård och omsorg de kommande åren är väl känt. Som jag nämnde i ett interpellationssvar för två veckor sedan har nyrekryteringarna ökat, men det är ändå oroande med de svårigheter som finns att behålla och rekryte- ra personal med adekvat kompetens. Ansvaret för frågor som berör personalförsörjningen inom vård och omsorg är delat, och det behövs insatser från flera parter för att förbättra tillgången till personal. Det fortsatta arbetet med dessa frågor måste bedrivas med utgångspunkt i respektive parts ansvar. Socialstyrel- sen har nyligen genomfört en kartläggning av kom- petensförsörjningen i vård och omsorg till äldre. So- cialstyrelsens studie visar bl.a. att kommunerna arbe- tar med en mängd olika åtgärder för att bibehålla och rekrytera personal. Regeringen har i en proposition, 2001/02:38, till riksdagen föreslagit att det ska bildas ett familjemedi- cinskt institut med uppgift att stärka primärvården i landsting och kommuner. Till institutets uppgift ska bl.a. höra att utveckla och initiera fortbildning för primärvårdens personal och att belysa faktorer som har betydelse för att trygga personalförsörjningen till primärvården i framtiden. I den nationella handlingsplanen för utveckling av hälso- och sjukvården för åren 2002-2004 har rege- ringen angivit en rad utvecklingsområden. Ett ut- vecklingsområde är förbättrad läkarmedverkan i kommunal vård och omsorg och ett annat att kvalite- ten på den medicinska kompetensen bör höjas genom att fler sjuksköterskor, arbetsterapeuter, sjukgymnas- ter, psykologer och kuratorer anställs. I samband med handlingsplanen beslutades också om förlängningar av utveckling av anhörigstöd i landets kommuner. Det nya avtalet mellan regeringen, Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet är ett uttryck för ambitionen att resurstillskottet för utveck- lingen av hälso- och sjukvården ska leda till konkreta effekter inom vården och omsorgen. Resurstillskottet är inte att betrakta som en allmän förstärkning av kommunsektorns ekonomi. I avtalet har parterna enats om att med de ökade resurserna stimulera ut- vecklingsinsatser inom vården och omsorgen. I avta- let fastläggs inriktningen för satsningen medan det är huvudmännen som ansvarar för genomförandet. Regeringen har beslutat att varje landsting årligen ska följa upp de lokala handlingsplanerna och redovi- sa hur de genomförts samt vilka resultat som upp- nåtts. Socialstyrelsen ska årligen till regeringen redo- visa en samlad bedömning av hur utvecklingen i landsting och kommuner överensstämmer med inten- tionerna i utvecklingsavtalet. Uppföljningen ska ske både på lokal och nationell nivå. En kontrollstation finns under år 2003 där en be- dömning ska göras av hur de avsatta medlen har an- vänts och av vilken effekt de har haft i verksamheten.

Fru talman! Jag vill tacka socialministern för sva- ret även om det inte gör mig så väldigt mycket lugna- re när det gäller att klara av den stora utmaning som dagens och framtidens äldreomsorg utgör för oss alla. Det nya avtalet mellan regeringen, Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet är enligt socialministern ett uttryck för ambitionerna. Det resurstillskott som nu ska komma ska leda till kon- kreta effekter inom vården och omsorgen. Socialsty- relsen ska ju också följa utvecklingen. Just Socialstyrelsens uppföljning av hur de fyra miljarder kronor som tillfördes efter beslut i riksda- gen 1998 har använts är ju anledningen till min inter- pellation till ministern. Efter tre år konstateras att det visserligen har skett vissa förbättringar, men perso- nalbemanningen är i stort sett densamma som innan pengarna kom. Det här gäller de sydsvenska kommu- ner som Socialstyrelsen har granskat, men jag är ganska säker på att situationen ser likadan ut i många andra kommuner i Sverige. Ändå är det just bristen på personal som leder till sämre vård och risker för att fel begås. Alltför ofta när missvård eller olycksfall inträffar inom äldrevår- den - och uppmärksammas - är det just personal- bristen som framförs som orsak till det inträffade. Bristen på personal leder också till att alltfler som anställs har bristande utbildning. Äldrevården, och inte minst demensvården, kräver utbildad personal. Det är ett svårt arbete många gånger, och det kräver kunskap om hur de här människorna fungerar. Det är både fysiskt och psykiskt påfrestande, och det krävs en mycket klar inriktning för den vård som ska ges. Det ställer krav - inte minst på arbetsledningen. Fru talman! När vi i Sverige började uppmärk- samma de demenssjuka och dagverksamhet och bo- ende började byggas upp utarbetades många fina planer. Man skulle ta till vara det friska hos den äldre och känna till den enskildes bakgrund. Aktiviteter ordnades för att inte tillvaron skulle bli ett enda långt sittande. Visst förekommer detta i dag. Jag har besökt flera olika verksamheter, både dagverksamheter och boenden, där man gör ett mycket bra arbete. Men jag har också besökt boenden där de äldre bara sitter. Det finns inga aktiviteter. Det finns inga möjligheter att gå ut på promenad. Man kan inte göra några utflykter på grund av att det är så få i personalen. De som ar- betar klarar bara av att hjälpa till med hygien, påkläd- ning och matning och se till att det inte händer någon olycka i bästa fall. Så får inte vården av våra äldre fortsätta. De nya nio miljarderna måste användas till det de är avsedda för och i första hand till personalförstärkningar. Det är bra att en uppföljning av hur pengarna används ska göras redan år 2003, men jag måste fråga socialmini- ster Lars Engqvist: Vad händer med de kommuner och landsting som inte lever upp till de ambitioner som man har kommit överens om i det nya avtalet mellan regeringen, Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet?

Fru talman! Jag tror att Kerstin Heinemann och jag är överens om att beskriva både fördelarna, an- ledningarna till att man kan få positiva omdömen när det gäller äldreomsorgen, och de problem som äldre- omsorgen faktiskt står inför. De är mycket stora. I allt väsentligt handlar problemen om just perso- nalförsörjningen, att klara rekryteringen av personal, rekryteringen av personal som har adekvat utbildning och rätt kompetens. Situationen är sådan att år 2000 har vi återställt personalförsörjningen till den nivå som vi hade 1991. Det är den slutsatsen man kan dra av Socialstyrelsens arbete. De stora problem som alla kommuner och landsting hade i mitten av 90-talet har vi nu, när ekonomin har blivit bättre, kunnat återstäl- la. Vi har i dag fler anställda per vårdtagare än vad vi hade 1991. Vi har inte många fler, och framförallt inte så många som behövs, men vi har faktiskt åter- ställt situationen. Förklaringen till det är att kommunerna under ti- den 1995-2000 har ökat antalet anställda i äldreom- sorgen. Då talar jag inte bara om kommunerna utan faktiskt också om de privata företag som har kommu- nalt stöd, dvs. om kommunalt finansierad verksam- het. Där har antalet anställda ökat med 30 000. Landstingen har under samma period minskat det antal anställda som sysslar med äldreomsorg beroen- de på den växling som skedde mellan kommuner och landsting. De har minskat med 11 000. Men vi har ett rejält tillskott i fråga om antalet anställda under fem- årsperioden 1995-2000. Exakt hur det ser ut efter 2000 vet vi inte, men vi tycker att det finns skäl att tro att den här ökningen fortsätter. Det här innebär alltså att vi är tillbaka i den situa- tion som vi hade 1991. Vad det nu handlar om är att försäkra oss om att denna utveckling fortsätter och att kommunerna får möjlighet att rekrytera fler. Då rap- porteras det nu att vi har ställt resurser till förfogande för gymnasieutbildningen när det gäller vården. Vi har möjligheter att rekrytera folk i många kommuner, men fyra av tio kommuner rapporterar till Socialsty- relsen att de har svårt att rekrytera personal med ade- kvat utbildning. Det betyder att många rekryteras till äldreomsor- gen utan att ha rätt utbildning. Glädjande nog rap- porterar ju åtta av tio kommuner att de har program för att erbjuda personal som anställs vidareutbildning på jobbet, alltså åtta av tio kommuner. Det borde naturligtvis vara tio av tio. Alla som inte har rätt utbildning borde erbjudas detta. Bekymret kommer att vara att antalet unga männi- skor som söker till vårdutbildningarna är för litet. Jag kan inte se någon annan lösning på detta än att man faktiskt systematiskt måste arbeta för att förbättra arbetsvillkoren för dem som jobbar i vården. Det handlar om att kunna påverka sitt eget arbete, om att påverka sin egen arbetstid och om att erbjudas full tid om man är intresserad av att arbeta full tid. Det handlar naturligtvis också om löneläget. Det är ofrån- komligt så att lönen ger en bild av hur vi andra upp- fattar arbetet. Det är ett stort bekymmer att många vårdbiträden och undersköterskor har alldeles för låg lön i förhållande till de förväntningar vi ställer på dem och deras arbete. Det här är det viktigt att vi diskuterar framöver. Jag kan inte se det på annat sätt än att vi måste se till att kommunerna får bättre ekonomi för att kunna klara detta, att vi utvecklar vårdyrket, att vi ser till att kommunerna har program för att utveckla verksam- heten och att vi från riksdagen ger stöd till det arbetet. Beträffande de pengar som nu kommuner och landsting får för att förbättra äldreomsorgen, det gäl- ler både handlingsplanerna och de pengar som nu ska gå till kommunerna för att stärka deras insatser, kommer vi att försäkra oss om att de faktiskt går till detta ändamål. Vi får naturligtvis diskutera efter kon- trollstationerna vad som händer om de inte gör det. Jag menar dock att tongångarna är sådana inom kommunerna och landstingen att man är medveten om vad problemen är. Nu söker man efter folk, och man söker efter kompetent folk.

Fru talman! Vi är nog ganska överens när det gäller problematiken och att det här naturligtvis har väldigt mycket att göra med attraktiviteten, eller bristen på attraktivitet, i att jobba inom äldreomsor- gen. Det är som jag ser det egentligen ett mycket fint arbete att vårda människor över huvud taget, oavsett om det är barn eller äldre människor. Naturligtvis är lönen så pass låg att det inte heller lockar speciellt många. Det är klart att med en ordentlig utbildning och att man ställer krav på kompetens bör också lö- nen följa med uppåt när det ökar. Jag hoppas att kommuner och andra ska ha fram- gång med att rekrytera personal. Vi som är politiker får väl också hjälpas åt att se till att tala om det här som ett viktigt framtidsyrke, för det är ju här jobben kommer att finnas i framtiden. Man kan se att kommunerna till följd av denna brist lägger över ansvaret på närstående anhöriga - kanske inte genom direkt tvång, men ibland blir det det enda alternativet. Det är betydligt fler som får hjälp av anhöriga i dag än det var t.ex. på 70-talet. Det är väldigt få som får ordentlig hemtjänst. Det är svårt att få hemtjänst när man bara behöver lite hjälp för att klara av att bo i det egna boendet. För kommunerna kan det naturligtvis också vara en bra affär att skjuta över detta på de anhöriga. I HSU:s betänkande om resurserna inom vård och omsorg finns ett intressant räknexempel som jag antar att kommunerna tagit del av: Kommunens kostnad för en sammanboende man i åldern 75-84 år med svår ohälsa är - det här var för några år sedan - ca 60 000 kr per år. Motsvarande kostnad för en ensam- boende man under likvärdiga betingelser är 180 000 kr. Räknar man i kommunerna kronor och ören på detta sätt blir man förstås angelägen om att fler närstående ska ta över vården. Detta är olyckligt ur många aspekter. Närstående- vården, som är något fint när den fungerar bra, får aldrig bli ett tvång, vare sig för den som vårdas eller den som vårdar. Det handlar om människors integri- tet. Om man tvingar fram sådana här lösningar kan det faktiskt få mycket olyckliga konsekvenser. Det är därför mycket viktigt att vi försöker se till att vår äldreomsorg blir så väl fungerande som möj- ligt. Vi måste se till att det finns platser, dagverksam- het och hemtjänst och att de som behöver det också ska ha tillgång till det. Detta ska ske under trygga och väl fungerande former.

Fru talman! Jag tror att vi i dag har mycket lättare att ställa precisa krav på kommuner och landsting när det gäller de statliga medel som går till deras verk- samhet än vad vi hade i slutet på 90-talet. Då ställde ju riksdagen krav på att samtliga kommuner skulle ha en ekonomi som var i balans. Kommunpolitikerna hade en svår uppgift att möta nya sociala utmaningar som en följd av ökande arbetslöshet och allmänna ekonomiska bekymmer. När staten sköt till pengar med det uttalade målet att de skulle leda till förbätt- ringar i äldreomsorgen gick medlen till många kom- muner som hade stora förluster eller stora minus i sina budgetar. Precis som den regionala tillsynsenhe- ten i Skåne konstaterade kunde man inte se att dessa pengar till kommunerna verkligen ledde till persona- lökningar. Bilden är däremot lite annorlunda om man ser till riket i dess helhet. Jag är övertygad om att när vi nu ställer krav kommer kommunerna också att uppfylla dem, för de är intresserade av att vara med och lösa problemen och de vet att detta är riksdagens avsikt. Jag är över- tygad om att vi kommer att få se fortsatta förbättring- ar. Det har skett förbättringar när det gäller personal- rekrytering. Problemet i dag är inte att kommunerna satsar på nedskärningar: Flertalet kommuner söker folk, men det finns inte folk att tillgå överallt. Fyra av tio kommuner säger att de har svårt att rekrytera. Det tyder på att situationen i dag är den omvända mot situationen i mitten av 90-talet, då vi hade de stora ekonomiska problemen. Detta kräver stöd. Det krävs ett stöd från oss till kommunernas arbete, och det är viktigt att vi i riksda- gen under de kommande månaderna är medvetna om att kommunerna behöver det stödet. Vi får ju möjlig- het att diskutera just äldreomsorgen i en särskild debatt här i riksdagen. Då ska vi diskutera vilket ansvar riksdagen har och vad regeringen kan göra.

Fru talman! Socialministern sade att det är lättare att ställa krav på kommunerna nu, och vi får väl hop- pas att det är så. När de första 4 miljarderna kom ville vi från Folkpartiet öronmärka de pengarna just för de här sakerna. Det kan eventuellt vara en lösning att fundera på, om vi märker att de nya pengarna inte kommer att användas på rätt sätt. Det skulle vara intressant att höra vad socialministern säger om det. För oss som har det övergripande ansvaret här i riksdagen är det svårt att acceptera de förhållanden som vi får rapporter om. Jag tänker inte bara på fallen med dålig vård utan också på de personer som väntar i åratal på en plats, som inte får hemtjänst eller färd- tjänst. Jag känner till ett fall där en 91-årig kvinna har väntat i flera år på att få en bostad. Hon har hjärt- problem och problem att gå, och hon bor tre trappor upp. Hon kan alltså inte få en bostad, och hon har väntat i flera år. Den här kvinnan kommer naturligtvis med tiden att drabbas av en olycka eller kommer inte alls att klara sig, utan hon måste ha en helt annan typ av hjälp än vad hon skulle behöva i dag. Det är svårt att se att människor far illa på det här viset, och det gäller speciellt de människor som inte har barn eller nära anhöriga i närområdet så att de kan få den, kanske t.o.m. dagliga, tillsyn som många har. Dessutom tycker jag att det skulle vara skönt att kun- na säga att vi i Sverige åtminstone kan känna oss stolta över det sätt på vilket vi tar hand om våra gamla. Jag känner inte att jag är beredd att säga det just nu.

Fru talman! Till det sista skulle jag vilja säga föl- jande. Jag har besökt en rad äldreboenden där jag kan säga att jag skulle vilja bo när jag blir gammal och inte klarar att bo i ett eget hem. Jag var i Landskrona och Malmö i förra veckan och besökte alldeles fan- tastiska äldreboenden. Men precis som Kerstin Hei- nemann har jag varit i äldreboenden där jag säger att jag kanske inte i första hand skulle vilja bo, därför att det finns inte tillräckligt med personal och inte möj- lighet att erbjuda aktiviteter. Det är omöjligt att säga att det gäller allt äldrebo- ende. Väldigt mycket fungerar alldeles utmärkt. I en stor del av äldreomsorgen gör personalen fantastiska insatser, och jag vet att de äldre trivs. Alla undersök- ningar som görs pekar på detta. Problemet är de som endera inte får tillgång till äldreboenden eller finns i verksamheter där man har för lite personal. Jag tror, precis som Kerstin Heinemann, att vi i framtiden har anledning att ställa mer precisa krav. Ett bra exempel på det är de särskilda medel som vi ställer till landstingens förfogande för att minska köerna och väntetiderna. Där har vi gjort klart att vi vill ha en redovisning av vad som sker och att vi är beredda att säga att de landsting som inte levererar någonting på den punkten, som inte har ett program med särskilda åtgärder, riskerar att förlora pengarna.