Åldersdiskriminering på arbetsmarknaden

Fru talman! Patrik Lundqvist har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder för att minska problemen med åldersdiskriminering på arbetsmarknaden som drabbar dem som blir arbetslösa sent i livet.

Jag vill tacka ledamoten för frågan och engagemanget.

Inledningsvis vill jag understryka problembilden som ledamoten lyfter upp, det vill säga att forskning visar på åldersdiskriminering som innebär att sökande mer sällan kallas på intervju efter 40-årsåldern. Sannolikheten att bli kontaktad faller snabbare med åldern för kvinnor än för män.

Åldersdiskriminering och ålderism drabbar både samhället i stort och enskilda individer. Vi går miste om kompetens och de olika perspektiv som åldersmångfald innebär samt utestänger människor som kan och vill arbeta längre upp i åldrarna.

Lagstiftningen finns på plats. Diskriminering på grund av ålder är förbjuden i arbetslivet enligt diskrimineringslagen. Lagen kräver också att alla arbetsgivare ska arbeta förebyggande och främjande för att motverka diskriminering och verka för lika rättigheter och möjligheter oavsett bland annat ålder. Diskrimineringsombudsmannen har tillsyn över att diskrimineringslagen följs och har därmed en viktig roll i arbetet mot diskriminering.

Fördomar, attityder, uppfattningar och förväntningar beträffande olika åldrar utgör många gånger hinder för att uppnå lika rättigheter och möjligheter. Vi behöver därför fortsätta arbetet för att nå målet om ett samhälle fritt från diskriminering.

Fru talman! Det är glädjande att höra att ministern instämmer med mig om att det finns ett stort problem. Däremot fanns det inte så mycket insikter om vad som ska göras eller antydan till vad man kommer att göra. Visst har lagstiftningen funnits på plats ett bra tag, och det är en anledning till att jag har ställt frågan. Problemet kvarstår, eller växer i värsta fall, och det blir värre snarare än tvärtom.

Diskrimineringsgrunden har funnits ett bra tag, men särskilt mycket händer inte. Däremot ser vi en del saker som blir sämre. Vi får en ny akassa i oktober i år, och ersättningarna sänks redan vid dag 100. Åldersdiskrimineringen visar sig bland annat genom att det tar betydligt längre tid för människor som är äldre och som har blivit av med jobbet att komma tillbaka till arbete. Fastän de gör precis allt de ska, sköter sig och använder alla medel de har tar det längre tid än för yngre människor.

Att då införa en sådan här gräns som så tydligt drabbar den äldre gruppen kan jag inte se annat än som ett steg i att ytterligare diskriminera just de äldre på arbetsmarknaden.

Före den här lågkonjunkturen tog det i snitt 76 dagar för människor som blev av med jobbet att komma tillbaka i arbete. Vi vet att det tar längre tid för de äldre, och då är det naturligtvis också så att det är en majoritet av dem som kommer över snittgränsen och därmed drabbas av den här utvecklingen.

Det finns en hel del som man skulle kunna göra i stället. Man skulle till exempel kunna se till att människor över en viss ålder fick en längre tid med a-kassa, just med hänvisning till den här problematiken. Med samma hänvisning skulle man också kunna se till att Arbetsförmedlingen får ytterligare medel för att jobba med den här gruppen så att de får lite extra stöd.

Det är två saker som man skulle kunna göra. Att jobba på som vi har gjort hittills tycker jag inte känns som ett alternativ. Det behöver göras mer.

Fru talman! Jag tror inte att lösningen på åldersdiskriminering är att göra förändringar i akassan, utan det är själva diskrimineringen som vi behöver komma åt. Att bli diskriminerad och utestängd från arbetsmarknaden är ju så mycket mer än en ekonomisk fråga. Att inte vara på arbetsmarknaden innebär ofta stora psykosociala problem för den som stängs ute, och därför måste vårt fokus helt enkelt vara att komma åt själva diskrimineringen i sig.

Här är det såklart arbetsgivarna som har det yttersta ansvaret att följa den lagstiftning som vi har. Som jag sa i mitt tidigare inlägg är Diskrimineringsombudsmannen den myndighet som både granskar enskilda fall av diskriminering och ofta arbetar med förebyggande insatser för att se till att diskriminering inte sker.

Regeringen tog i höstas emot departementspromemorian Ett mer hållbart och längre arbetsliv som fokuserar på just den här frågan. I denna departementspromemoria finns också vissa konkreta förslag, dock inte det som interpellanten lyfte. Här föreslås bland annat att Diskrimineringsombudsmannen ska få i uppdrag att vidta särskilda insatser för att stärka arbetsgivares förebyggande och främjande arbete för att motverka åldersdiskriminering. Detta ska göras bland annat genom att granska arbetsgivares förebyggande arbete mot diskriminering och för lika rättigheter och möjligheter, de så kallade aktiva åtgärderna, och sedan utifrån resultatet av dessa granskningar och annan befintlig kunskap utveckla och sprida kunskapsstöd på området riktat till arbetsgivare. Detta är förslag som nu bereds inom Regeringskansliet.

Fru talman! Det är naturligtvis sant att det här är större än bara en ekonomisk fråga. Men det går inte att sticka under stol med att ekonomin är en väldigt viktig del i människors liv. Blir man av med jobbet är det en av de första saker som drabbar en. Oro för hur man ska klara ekonomin är ett av de hinder som människor upplever när det kommer till att göra det man bör för att söka jobb. Jag tycker därför inte att man kan vifta bort det.

Dessutom är det ju så, som ministern också sa, att det psykosociala är väldigt viktigt och någonting som man drabbas av problem med när man blir arbetslös. Pressen att tvingas avsäga sig ännu mer, skära ned och kanske ta lån och försätta sig i en ännu sämre situation med ovissheten om man faktiskt kommer att få ett jobb inom en rimlig tid blir då en extra pålaga.

Det är jättebra att det i alla fall finns några andra förslag, till exempel stöd till arbetsgivare som i bästa fall vill göra rätt för sig, för det finns ju rätt mycket pengar att tjäna för samhället om man tar itu med de här problemen. Det handlar dels om att kunna dämpa psykiska problem, något som vi har varit inne på, dels om de vinster för samhället som det innebär att människor med hög kompetens kommer tillbaka till arbetslivet och inte behöver belasta systemen. Där är vi nog väldigt överens.

Problemen ligger, som ministern också var inne på, hos arbetsgivarna som utövar diskriminering. Informationsinsatser och stöd till dem som gör det här omedvetet kan naturligtvis vara bra. Jag tror dock att det kommer att behövas mer. Vi behöver titta på hur vi på ett bättre sätt övervakar att sådant inte sker, och vi behöver se till att straffen för dem som åldersdiskriminerar också är kännbara.

Här har vi som jag ser det ett jättejobb att göra, för det här är ett svårt och i många stycken dolt problem. Det är väldigt lätt för den som diskriminerar att bara säga ”Nej, nej, det var inte så vi gjorde urvalet!” och bara låtsas som att det regnar. Det gäller naturligtvis diskriminering på alla grunder men framför allt på grund av ålder.

Det finns många system för att se hur det ser ut på samhällsnivå, men när man går till individen blir det väldigt svårt att pinpointa varför en viss person inte fick den anställning man sökte. Det här behöver vi lägga betydligt mer resurser på, för jag tror verkligen att detta är någonting som sker systematiskt på ett sätt som inte kommer upp till ytan i dag. Jag hoppas att ministern kan lägga lite krut på det de kommande åren.

Fru talman! Jag kan konstatera att jag och interpellanten har en stor samsyn kring den här problematiken och att det är ett problem när personer diskrimineras från arbetsmarknaden på grund av ålder, dels, som vi var inne på tidigare, utifrån individens ekonomi och psykosociala hälsa, dels utifrån samhället i stort.

Vi behöver i Sverige nyttja den fulla kompetens som vi har bland vår arbetsföra befolkning. När det gäller den äldre befolkningen, och då handlar det faktiskt om dem som är över 40 som vi vet diskrimineras på arbetsmarknaden, finns det ofta en kompetens och en erfarenhet som såklart är viktig att ta vara på. De är en tillgång på svensk arbetsmarknad.

Som jag sa tidigare är det här ytterst en fråga där det är viktigt att arbetsgivare tar sitt ansvar. Det är aldrig okej att diskriminera någon utifrån de diskrimineringsgrunder vi har i Sverige, och ålder är som bekant en sådan diskrimineringsgrund.

Jag vill gärna fortsätta att sätta press på arbetsgivarna och såklart fortlöpande utforska på vilket sätt jag kan se till att Diskrimineringsombudsmannen har rätt verktyg för att hantera denna fråga.

Fru talman! Det är väldigt tydligt att vi är överens, och det tror jag att de flesta i samhället är. Trots det fortgår det här.

Jag vill återkomma till statens roll för dem som drabbas av diskrimineringen. Den tycker jag bör vara betydligt större än vad vi ser i dag. Som sagt drabbas de äldre hårdare än andra när det gäller a-kassan och de försäkringar vi har. Där tas det ingen hänsyn till vilken ålder människor har och vilken situation de är i, utan man går hårdare åt människor oavsett hur lätt eller svårt de har det på arbetsmarknaden och oavsett orsak. Det är inte ett samhälle som jag tycker tar ansvar för den problematik som vi alla ser. Där skulle jag vilja se något mer.

I det övriga tror jag att vi är helt överens. Vi ser svårigheterna i att komma åt den grundläggande problematiken. Men det är också därför det är så viktigt att se till att allt det som finns runt omkring och som vi faktiskt kan hantera underlättar för de människor som utsätts för det vi alla tycker att man inte ska behöva utsättas för på svensk arbetsmarknad, nämligen åldersdiskriminering.

I övrigt får vi väl återkomma framöver och se vad vi kan göra tillsammans i hela samhället. Men jag ser alltså en väldigt tydlig åtgärd som vi skulle kunna vidta här i kammaren och som skulle få effekt för människor ganska omgående, nämligen att se över de stödsystem som finns för människor som utsätts.

Fru talman! Jag tackar för den här debatten så länge.

Fru talman! Jag skulle vilja tacka interpellanten för den här debatten och för att han lyfter en väldigt viktig fråga som behöver få större uppmärksamhet. Att vi står här och diskuterar i dag är en del av att se till att vi sätter lampan på den här frågan. Som jag redovisat tidigare i mina svar är det här en fråga där vi såklart löpande behöver se vilka åtgärder som man kan vidta från politiskt håll. Men ytterst ligger ansvaret såklart på arbetsgivarna. Jag hoppas verkligen att de steppar upp och tar sitt ansvar bättre än vad som görs i dag, för diskriminering är aldrig acceptabelt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.