Åldersbedömningar

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Christina Höj Larsen har frågat mig om hur jag ser på den kritik som riktats mot åldersbedömningar av asylsökande ensamkommande barn och om jag avser att ta något initiativ för att möta den kritik som riktats mot åldersbedömningarna av asylsökande ensamkommande barn.

Frågan om en asylsökande är under eller över 18 år är viktig - inte minst när det gäller boende och omvårdnad, men även för frågan om uppehållstillstånd. Regeringen har därför redan vidtagit en rad åtgärder för att förbättra processen med åldersbedömningar och medicinska åldersbedömningar.

Inom asylprocessen är det den sökande som har bevisbördan, och det krävs endast att den sökande gör sin identitet inklusive ålder sannolik. Det är ett lägre beviskrav än vad som gäller i andra migrationsärenden. Inom asylrätten gäller även en särskild bevislättnadsregel, nämligen principen om tvivelsmålets fördel - på engelska benefit of the doubt. Många asylsökande kan göra sin identitet inklusive ålder sannolik utan medicinsk åldersbedömning, till exempel genom pass- och andra identitetshandlingar eller annan bevisning.

Det är dock viktigt för förtroendet för asylprocessen att det vid behov finns möjlighet att erbjuda den sökande ett tillfälle att genomgå en medicinsk åldersbedömning i ärenden där den sökande inte har kunnat göra sin ålder sannolik på andra sätt.

Systemet med medicinska åldersbedömningar hade i praktiken för en längre tid sedan upphört att fungera, och det har därför varit angeläget för regeringen att finna en ordning för hur sådana ska kunna genomföras. Regeringen gav därför Rättsmedicinalverket i uppdrag att i samarbete med Migrationsverket utforma ett system för medicinska åldersbedömningar, och ett sådant finns nu på plats sedan våren 2017.

Migrationsverket meddelade den 18 februari 2017 att myndigheten väntade med att fatta beslut i ärenden där en åldersjustering kunde bli aktuell. Detta var enligt myndigheten nödvändigt i övergångsfasen till medicinska åldersbedömningar i Rättsmedicinalverkets regi, något som var nära förestående, och hade inget att göra med några brister, som Christina Höj Larsen vill göra gällande.

Regeringen ställer krav på att metoderna för medicinska åldersbedömningar ska bygga på forskning och beprövad erfarenhet samt att systemet ska vara rättssäkert. Rättsmedicinalverket uttalar sig aldrig med större säkerhet än de vetenskapliga metoderna tillåter.

Det finns i dag ingen metod för medicinsk åldersbedömning som exakt kan bestämma en persons ålder. Den medicinska åldersbedömningen utgår från undersökningar av två olika kroppsdelar, nämligen visdomständer och knäled, vars utvecklingsstadium bedöms av två av varandra oberoende tandläkare respektive läkare. En rättsläkare på Rättsmedicinalverket tar utifrån dessa undersökningar fram ett utlåtande som i en skala i tre steg beskriver sannolikheten för att en person är över eller under 18 år. Även Migrationsverkets slutliga bedömning i ärenden där en åldersjustering blir aktuell tar endast sikte på om personen fyllt 18 år.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En asylsökande som fått sin ålder justerad till vuxen i samband med ett avslagsbeslut kan överklaga beslutet om avslag på asylansökan till migrationsdomstol.

Regeringen har tidigare gett Socialstyrelsen i uppdrag att fördjupa kunskapen om magnetkameraundersökning som metod för medicinska åldersbedömningar. Uppdraget ska samordnas med det arbete som görs inom ramen för det uppdrag som Rättsmedicinalverket har fått gällande att genomföra medicinska åldersbedömningar och ska redovisas senast den 31 maj 2018.

Sammanfattningsvis är detta, inklusive valen av metoder för de medicinska åldersbedömningarna, bedömningar som görs av myndigheterna i enlighet med tillämpliga rättssäkerhetsgarantier, forskning och beprövad erfarenhet.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Innan jag börjar den verkliga debatten vill jag påminna om att det vi pratar om i dag inte är några knäleder eller visdomständer utan riktiga unga människor. Några av dem är under 18 år, andra över. Vi har turen att väldigt många nu sitter på läktaren och lyssnar. Jag vill försäkra er om att vi är fullt medvetna om att det är människor med drömmar, rädslor och förhoppningar vi pratar om i dag och ingenting annat.

Ett ja är ett ja och ett nej är ett nej. Så säger ofta migrationsministern när det gäller beslut om asylansökningar. Det kan verka logiskt och enkelt. Men verkligheten är inte riktigt så enkel. Framför allt förutsätter den här tvärsäkerheten om ett ja eller ett nej att det har skett en rättssäker process där den asylsökande fått sin rättssäkerhet och sina rättigheter tillgodosedda under processens samtliga steg.

Redan för två månader sedan, när jag lämnade in den här interpellationen, fanns det skarp kritik mot de nya metoder för åldersbedömning som utformats av Rättsmedicinalverket. Nu, två månader senare och efter Svenska Dagbladets omfattande granskning, är kritiken inget mindre än massiv från såväl svenska som internationella experter, från rättsläkare och annan hälso- och sjukvårdsprofession samt från organisationer som arbetar med barnrättigheter och asylrätt.

Jag kommer inte att hinna redogöra i detalj för all den kritik som framförts, men jag vill sammanfatta lite grann vad det handlar om. För det första är metoden med knäleder ny och inte tillräckligt undersökt och granskad. Den har också visat sig ha väldigt stora felmarginaler. För det andra saknas en samlad helhetsbedömning innefattande psykosociala faktorer och barnläkarkompetens, något som bland annat Unicef har påpekat. För det tredje är det så att benefit of the doubt, vilket innebär att man vid tvivel gör en bedömning till den sökandes fördel, i verkligheten inte tillämpas, vilket bryter mot EU:s asylprocedurdirektiv.

I klartext betyder detta, fru talman, att det system som regeringen varit så ivrig att få på plats just nu äventyrar barns rättigheter. Jag ska förklara vad jag menar med det. Man har granskat resultaten av åldersbedömningarna. Felprocenten ligger på 19 för pojkar, vilket är bekräftat av de tyska experter som varit med och tagit fram den här metoden. För flickor ligger felprocenten på 68, varför bedömningarna nu har pausats. I 17 av de 20 fall där second opinions har gjorts har resultatet gått tvärtemot det som gjorts av RMV.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En av de svenska rättsläkare som tidigare var med i Rättsmedicinalverkets arbetsgrupp säger att felmarginalen kan vara så stor som 30 procent för pojkar. Det är en mycket hög siffra. Om vi utgår från att 30 procent av bedömningarna är felaktiga för dem som bedömts som över 18 efter endast knäledsröntgen kan hittills runt 1 000 barn ha skrivits upp i ålder felaktigt och bedömts som vuxna. Därutöver finns det en felmarginal även för dem som bedöms utifrån tandröntgen.

Därför undrar jag och väldigt många andra hur ministern ser på den allvarliga kritik som riktats mot åldersbedömningarna, inte minst de senaste dagarna. Vad tänker ministern göra för att detta inte ska få fortsätta?

Fru talman! Jag tackar Christina Höj Larsen för interpellationen. Jag vill inledningsvis göra en tydlig markering. Såklart handlar detta om människor, precis som väldigt många ärenden och interpellationer i Sveriges riksdag gör. Jag vill också säga - om det nu finns några tvivel om det - att jag har den största respekt såväl för de asylsökande som för dem som engagerar sig för de asylsökande.

Det är naturligtvis en väldigt stor belastning för dem som är inne i en asylprocess på många olika sätt med de bakgrunder som människor många gånger har när de kommer till Sverige. Det gäller också den påfrestande tid som människor får vänta på ett besked i Sverige.

Jag hoppas att det i debatten, Christina Höj Larsen, finns samma och motsvarande respekt för det arbete som exempelvis många välutbildade socionomer och medarbetare på Migrationsverket och andra statliga myndigheter gör varje dag för att ta en aktiv del i asylprocessen. Det handlar om respekt i båda de delarna. Då kanske vi kan ta undan en del av det höga tonläget i debatten.

Rätten att söka asyl är grundläggande. Den som söker asyl i Sverige ska möta en rättssäker prövning. Hela syftet med asylprocessen är att utreda om den sökande är i behov av ett internationellt skydd. Det är Migrationsverket och migrationsdomstolarna som efter en individuell prövning i varje enskilt fall och på objektiva grunder ska ta ställning till om det finns grund för uppehållstillstånd. Inom ramen för en sådan prövning ingår det att värdera och pröva all bevisning i ärendet.

Det kan i de lägena också handla om att bedöma en persons identitet, inklusive om personen är barn eller vuxen. Det som ibland glöms bort i den allmänna debatten, och som jag tycker att jag också hör nu från Christina Höj Larsen, är att själva syftet med asylprövningen är att pröva frågan om internationellt skydd, det vill säga om den enskilde riskerar förföljelse eller annan omänsklig behandling vid ett återvändande till sitt hemland.

Bedömningen av identitet, inklusive ålder, är endast en del av detta arbete. Det är den delen som regeringen på olika sätt under åren har gett uppdrag om att förbättra och utveckla. Jag välkomnar det som Christina Höj Larsen kallar allvarlig kritik. Jag välkomnar alltid en debatt. Den gäller nu medicinska åldersbedömningar och till och med, även om det inte är regeringens ansvar, val av metoder. Det finns en professionell debatt och en debatt med medborgare, aktörer och intressenter. Det är i grunden väldigt bra för vårt samhälle. Det visar att vi har en rättssäker prövning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Det gör skillnad om någon är över 18 år eller inte, både under asylprocessen och också i bedömningen. Det är därför vi diskuterar frågan. Jag har absolut den yttersta respekt för alla som gör sitt arbete. Kärnan i debatten är att valet av de metoder för åldersbedömning som nu kritiseras är ett resultat av en politisk beställning från regeringen.

Det blev tydligt inte minst när Rättsmedicinalverkets Elias Palm intervjuades i Svenska Dagbladet den 13 december 2017. Jag citerar nu Elias Palm: "Om man läser vårt regeringsuppdrag så framgår det att vi förväntas bidra till att vuxna inte placeras med barn på svenska boenden för barn. Och att resurser avsedda för barn inte ska gå till vuxna. På grund av det har vi inte kunnat göra ett metodval utifrån att ett barn absolut aldrig ska felbedömas som vuxet. Hade man haft den ingången så hade vi säkert gjort ett annat metodval."

Fru talman! Hade vi haft den ingången så hade vi säkert gjort ett annat metodval. Elias Palm upprepade samma sak i söndagens Agenda. Rättsmedicinalverkets val av metod har alltså gjorts utifrån regeringens uppdrag. Där är fokus tydligt. Det viktigaste är att inga vuxna bor på boenden för barn och att inga resurser till barn går till vuxna.

Fru talman! Det sägs inte ett ord om vikten av att barn aldrig får förlora sina barnrättigheter, att barn inte ska bo på boenden för vuxna och att barn aldrig får riskera att bedömas som vuxna och utvisas. Det sägs inte ett ord om det.

Regeringen slår i stället ifrån sig kritiken mot åldersbedömningarna genom att hävda att benefit of the doubt, det vill säga dömande till den sökandes fördel, ska användas. Men vi ser tyvärr att det inte fungerar så i verkligheten.

De medicinska åldersbedömningarna har allvarliga felmarginaler. Ändå är det oftast endast de och inte den andra information som talar för en lägre ålder, till exempel dokument från hemlandet eller utlåtanden från socialtjänst eller skola, som används. Det bedöms alltså inte till den sökandes fördel.

Fru talman! Det betyder att man har valt metoder som inte främst är säkra enligt vetenskap och beprövad erfarenhet utan metoder som ska ge de svar som regeringen vill ha. Hade man velat någonting annat hade man valt en annan metod, som Elias Palm sa.

Regeringen, som migrationsminister Heléne Fritzon företräder, vill göra barnkonventionen till lag. Jag vet att migrationsministern själv som kommunalråd i Kristianstad drev att samtliga av kommunens beslut ska följa barnkonventionen. Men som statsråd accepterar migrationsministern tydligen en ordning som är helt omvänd ur ett barnperspektiv. Det är en ordning där barnrättigheterna väger lättare än regeringens migrationspolitiska signaler.

Fru talman! Min fråga blir då: Hur många barns rättigheter är regeringen beredd att offra? Här uppe på åhörarläktaren sitter några av dem som drabbas och vilkas barnrättigheter blivit en del av ett politiskt spel. Är det rimligt att man felbedömer 1 000 barn som vuxna, omplacerar dem till vuxenboenden, låser in dem på förvar och i värsta fall tvångsutvisar dem till krigets och terrorns Afghanistan?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Så kan det väl ändå inte vara, att en regering som vill göra barnkonventionen till lag lättvindigt kastar bort barnrättigheter? Vad tänker regeringen göra för att inget barn i samband med åldersbedömningar ska förlora sina barnrättigheter?

Fru talman! Jag till rikta ett tack till Christina Höj Larson för den här debatten.

Ibland har regeringen väldigt bråttom. Vissa lagar, vissa förändringar, vissa regleringar och vissa förordningar ska fram och igenom väldigt snabbt. Det var bråttom med gränskontroller, id-krav och nya migrationslagar och väldigt bråttom med gymnasielagen. Man kan absolut mena att det behövs snabba beslut. Men uttrycket fort men fel finns av en anledning. Har man bråttom hinner man inte gå igenom allting. Man hinner inte titta på alla eventualiteter och alla konsekvenser.

Just när det gäller migration och flyktingpolitiken har mycket ändrats på väldigt kort tid. Förutsättningarna för myndigheter har förändrats på kort tid. När förutsättningar förändras behövs tid till omställning. Det är tid som varken myndigheter eller de det berör i processen, i det här fallet asylsökande, har fått. Det ser vi inte minst när vi har vissa retroaktiva lagar.

Varför var det så vansinnigt bråttom? Var man inte medveten om att den här typen av kritik skulle komma? Nu har vi nästan en forskningspolitisk debatt, inte minst i medierna. I och för sig tycker jag som liberal inte att det är helt dumt. Det är kul att vi diskuterar forskning. Men tog man inte det i beaktande när man tog fram förslagen?

Det ligger ett uppdrag hos Socialstyrelsen. Man ska fördjupa kunskapen om magnetkameraundersökningar. Det ska redovisas den 31 maj. Vad gör man från regeringens sida om metoden visar fel med si eller så många procent, med si eller så många personer eller med si eller så många månader? Vad händer då med de bedömningar som redan har gjorts? Ska de göras om? Ska man få en ny prövning av de beslut som inte har hunnit verkställas?

Det här handlar mycket riktigt om rättssäkerhet. Det har sagts många gånger i tidigare debatter och även i denna. Tycker verkligen statsrådet att detta är rättssäkert? Tycker verkligen statsrådet att det blir en rättssäker behandling när man låter undersökningarna pågå och väntar på utvärderingen? Jag undrar som sagt: Vad kommer man att göra när bedömningen och utvärderingen kommer om det visar sig att detta är en metod som är fel?

Fru talman! Låt mig börja i den senare delen. Christina Örnebjär från Liberalerna frågar mig varför var det var så bråttom. Bakgrunden är att under den dåvarande borgerliga regeringens tid, på sommaren 2012, gjordes ett rättsligt ställningstagande om åldersbedömningar. Det visade sig dock då att det inte fanns någon organisation för utförandet av medicinska åldersbedömningar. Det saknades vårdinrättningar, och det behövde byggas en organisation. Systemet med medicinska åldersbedömningar i Sverige hade därmed i praktiken upphört att fungera.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Efter 2015 tror jag inte att någon i Sveriges riksdag inte har uppmärksammat att vi då tog emot 163 000 asylsökande i Sverige och över 35 000 ensamkommande barn och unga. Det har sedan 2015 ställt oerhört stora krav på Sverige. Därför finns sedan våren 2017 en ordning för medicinska åldersbedömningar.

Jag måste tydligen vara väldigt tydlig med en sak, så det ska jag vara: Regeringen har ställt krav på Rättsmedicinalverket att man ska använda sig av metoder som bygger på forskning och beprövad erfarenhet och att systemet ska vara rättssäkert. Det är de tre delar som regeringen har ställt krav på.

Regeringen har inte valt metod, utan det är myndigheten som väljer vilken metod som man ska använda. Det ska vara experter och profession som gör det, men det hela ska vila på forskning och beprövad erfarenhet och vara rättssäkert. Det avviker inte från de flesta områden inom hälso- och sjukvården i dag, utan dessa krav är ständigt återkommande i det som sedan blir professionens metodval. Det är alltså inte någon skillnad i denna del.

Sverige är inte ensamt om detta i Europa. Det finns ett stort antal länder som använder sig av medicinska åldersbedömningar, och det finns länder som har valt att använda sig av de metoder som man inte längre har i Sverige - utan att man för någon debatt om dem där. Jag tror inte att det finns en bild av att Sverige har den sämsta metoden, utan vi har dessutom höga krav på rättssäkerheten.

Christina Höj Larsen säger i sitt inlägg: Nu gör ni skillnad på om man är under eller över 18 år. Ja, jag hoppas verkligen att vi är överens om att det är skillnad på att vara över eller under 18 år. Det är en väldig skillnad mellan att i samhället bli betraktad som varande barn och varande vuxen. Det är därför det är så oerhört viktigt att veta i prövningen om någon tillhör den ena eller den andra gruppen. Ensamkommande barn ska över huvud taget inte behöva riskera att placeras tillsammans med vuxna. Det är närmast en självklarhet. Det är väl om något ett barnperspektiv att vi med säkerhet vet att när man har gått igenom prövningen har man såväl kunnat ta ställning till identitet som att göra åldern sannolik. Det handlar ju om huruvida någon ska omfattas av ett regelverk som gäller om man är barn eller ett som gäller om man är vuxen.

Fru talman! Jag läste upp ett citat av Elias Palm där han tydligt hävdar att det är regeringens perspektiv på saken som gör att man väljer denna metod. Han säger tydligt att om man ville vara säker på att inget barn bedöms som vuxen skulle man ha valt en annan metod.

Det jag säger är att regeringen, med rätta, är mycket upptagen av att vuxna inte ska bo på boenden för barn. Men i den rättsskandal vi just nu ser rullas upp blir konsekvensen att barn felaktigt bedöms som vuxna, och därmed placeras barn på boenden för vuxna. Det är vad som sker. Barn behandlas som vuxna både på boendena och när de utvisas. Man fråntar dem deras ersättning och deras försörjning, och de befinner sig på gatan.

Just nu snöar det här utanför. När vi kommer att gå härifrån har de flesta av oss turen att bara kunna dra jackan lite tätare omkring oss och skynda oss hem. Men jag vet med all säkerhet att det här uppe på läktaren sitter några som inte har någonstans att gå - ingenstans. Jag vet att det här inne finns några som felaktigt har bedömts som vuxna även om de är barn. Det tycker inte jag är värdigt i ett land med en regering som vill göra barnkonventionen till lag. Därför frågar jag återigen: Vad tänker regeringen göra för att säkerställa att inga barn fråntas sina barnrättigheter i processen kring åldersbedömningarna?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag vet inte om statsrådet noterade att jag egentligen inte kritiserade metoden som sådan. Det kan man absolut göra, och jag skulle kunna göra det. Men det gjorde jag inte. Det jag ifrågasatte och frågade var varför det har varit så bråttom och vad man tänker göra när utvärderingen kommer beroende på vad den visar. Det är en helt annan sak.

När det gäller vad den borgerliga regeringen gjorde är det lite lustigt att skylla på någonting som den tidigare regeringen gjorde och som man tycker var dåligt och sedan fatta ett nytt dåligt beslut. Jag har svårt att köpa det.

Man gör nu på RMV just det som regeringen har bett dem att göra. Men frågan handlar inte bara om de medicinska bedömningarna. Det står inte heller i interpellationen någonting om de medicinska bedömningarna. Det här handlar om så mycket mer. Hur är det exempelvis med biträden och tolkar? Hur är det med gode män? Många gör ett fantastiskt jobb medan andra inte gör ett lika fantastiskt jobb. För många handlar det om förutsättningarna för att göra just det här jobbet.

Låt oss se på det vi kan kalla för en systemkollaps, för det ordet används i så många andra sammanhang. När det gäller just systemet för bedömningar av ålder och asylsystemet måste jag kalla det för en systemkollaps. Detta måste ses i ett sammanhang.

Frågan är, och frågan i interpellationen var, varför statsrådet inte har svarat på den massiva kritiken i granskningarna, i artiklarna och i reportagen. Vi har sett reportage efter reportage, och ansvarigt statsråd har inte svarat. Jag undrar fortfarande över precis den fråga som ställdes i interpellationen: Varför har inte statsrådet svarat på den kritik som kommer från medierna, från bekymrade medborgare, från olika journalister, från radio och tv och från diverse tidningar? Det skulle jag fortfarande gärna vilja ha svar på.

Fru talman! Jag vill tacka interpellanten Christina Höj Larsen för interpellationen och Christina Örnebjär för inläggen i interpellationsdebatten.

Detta är naturligtvis en stor och viktig del av mitt politiska arbete som migrationsminister. Men Christina Örnebjär kommer inte att få höra mig svara på om metoden för medicinsk åldersbedömning är rätt eller fel, för valet av metod är inte ett politiskt ansvar. Det är inte riksdagen som väljer metod för medicinska åldersbedömningar. Det är inte heller regeringen som gör det, utan det har vi myndigheter och en profession som ansvarar för. I det här fallet är det läkare som har ansvaret, precis som det är inom hälso- och sjukvård i övrigt. Dessa svar kommer alltså inte att komma från mig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Däremot deltar jag gärna i debatten om migrationsprocessen och asylprocessen och om varför vi har detta verktyg med medicinska åldersbedömningar och värdet av det.

Jag måste ställa en fråga tillbaka, även om den bara blir retorisk nu, och den är: Hur skulle det ha sett ut om vi inte hade det? Hur skulle det ha sett ut med det stora mottagande vi har haft om vi inte hade ett verktyg som kunde hjälpa till att klara frågan för den enskilde att göra sin identitet och ålder sannolik? Den situationen tror jag inte att någon, inte ens Christina Höj Larsen, hade velat se.

När det gäller Socialstyrelsens uppdrag är det inte ett utvärderingsuppdrag, utan det är ett uppföljningsuppdrag. Det följer vi naturligtvis väldigt nära. Det är ett otroligt viktigt uppdrag, och det är precis så man ska jobba med att utveckla både metoder och uppdrag och att hela tiden jobba med kunskap och kompetens kring frågorna. Det lär vi få återkomma till när Socialstyrelsen kommer med detta.

Överläggningen var härmed avslutad.