Akutsjukvård i landsorten

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att garantera att akutkirurgi även fortsättningsvis är tillgänglig för alla runt om i landet.

Lotta Finstorp lyfter även fram att "den centralisering som i dag pågår runt om i landet kan bygga på felaktig statistik". Finstorp syftar på de reportage som sändes av Dokument inifrån i maj och som bland annat handlar om beräkningar gjorda i betänkandet Träning ger färdighet av Utredningen om högspecialiserad vård. Av reportagen i Dokument inifrån var det lätt att få intrycket att centraliseringen av vården i Sverige styrs av beräkningar som gjorts i utredningsbetänkandet Träning ger färdighet. Så är det inte.

Jag vill lyfta fram att den centralisering som i dag pågår runt om i landet till allra största del styrs av landstingen. Den del som styrs från nationell nivå är rikssjukvården. Nivåstruktureringen av cancervården samordnas nationellt av RCC i samverkan, men de enskilda besluten om koncentration av vård fattas av respektive landsting eller i vissa fall av sjukvårdsregionen.

Utredningen Träning ger färdighet, som är i fokus i Dokument inifrån, handlar om högspecialiserad vård. I den pågående debatten glöms ofta skillnaden mellan nationell och regional högspecialiserad vård bort. Den nya beslutsprocessen för högspecialiserad vård, som riksdagen röstade igenom i mars, rör endast den nationella högspecialiserade vården. Den vården motsvaras av dagens rikssjukvård och den nationella nivåstruktureringen inom cancerområdet. Om en viss typ av kirurgi flyttas från Västerviks sjukhus till Kalmars är det däremot ett resultat av regional nivåstrukturering. Regeringen valde att inte gå vidare med de förslag i Träning ger färdighet som rörde regional högspecialiserad vård.

Det är viktigt att poängtera att det även framöver kommer att vara så att den nationellt högspecialiserade vården utgör en mindre del av vården och att de flesta beslut såväl tidigare som framöver fattas av landstingen.

Vad gäller felaktig statistik eller inte konstaterar jag att statliga utredningar är fristående myndigheter. Eventuella räknefel som utredningar gör eller andra misstag som kan begås är utredarens ansvar. Det jag kan ta ansvar för är det som regeringen gör. I det här fallet, när det gäller högspecialiserad vård, handlar det bland annat om vad regeringen lägger fram i sin proposition. Jag är trygg i att den proposition som regeringen lämnade till riksdagen i höstas står på en stadig grund.

Det är patientens tillgång till högspecialiserad vård av hög kvalitet som är utgångspunkten för regeringens förslag. Det finns en mängd forskning som visar på att kvaliteten i vården ökar när den som utför vården får träna mer, får utföra fler åtgärder och ingrepp. Måns Rosén visar på detta, och det gör också många andra. Jag känner inget tvivel kring det sambandet.

Arbetet med att koncentrera viss avancerad vård bedrevs redan innan den aktuella utredningen presenterades. Det bedrivs också i andra länder, och det finns internationell forskning om sambandet mellan volym och kvalitet i vården. Alla erfarenheter pekar på att viss avancerad vård behöver koncentreras till färre enheter. Det är en patientsäkerhetsfråga. Undersökningar visar dessutom att svenska patienter i vissa fall är beredda att resa till det sjukhus där den bästa och säkraste vården ges.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Interpellanten lyfter fram vikten av jämlik och effektiv vård i landsorten. Lotta Finstorp konstaterar bland annat att alla medborgare måste kunna lita på att vården är lika för alla - oavsett var man bor. Jag instämmer helt i detta. Regeringen har tillsatt en utredning, Styrning för en mer jämlik vård, som har en tydlig inriktning på jämlikhet i vården och att patientens bästa ska vara utgångspunkten för de beslut som fattas i hälso och sjukvården. Utredningen lämnade sitt delbetänkande för bara några veckor sedan. I delbetänkandet ingick bland annat att följa upp och redovisa om skillnader i vårdutnyttjande varierar mellan patientgrupper med olika socioekonomiska skillnader.

Interpellanten undrar vilka åtgärder jag avser att vidta för att garantera att akutkirurgi även fortsättningsvis är tillgänglig för alla runt om i landet. Jag kan konstatera att det är viktigt att analysera konsekvenserna för akutsjukvården i arbetet med nivåstrukturering av högspecialiserad vård, liksom det är viktigt att analysera konsekvenserna för annan sorts vård. Det framgår också av det uppdrag som Socialstyrelsen nyligen fått av regeringen.

Det är viktigt att komma ihåg att det framför allt är koncentration av regional högspecialiserad vård som bedöms påverka möjligheterna att bedriva annan vård som inte är högspecialiserad. Koncentration på regional nivå ingår som tidigare nämnts inte i regeringens proposition. Det är ändå relevant att inkludera akutsjukvården i sakkunniggruppernas analyser eftersom det på förhand inte går att veta vilken vård som kommer att definieras som nationell högspecialiserad vård.

Slutligen vill jag påminna om att den samlade organisationen av akutsjukvården är en fråga som landstingshuvudmännen äger, inte regeringen. Det är därför mer ändamålsenligt att de - var och en för sig och vid behov också gemensamt genom SKL - hanterar den.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Av svaret framgår det att det är landstingshuvudmännen som har huvudansvaret för akutsjukvården. Absolut! Jag har varit landstingsråd, så jag vet det.

Jag skulle vilja - det var också därför jag skrev interpellationen - att ministern målar med lite bredare penseldrag i trygghetsfrågan över huvud taget. Vi kanske inte ska stå och försöka vara duktigast i fråga om hur mycket pengar vi har avsatt till sjukvården och när. Jag vill höra lite mer om människors välfärdstrygghet i hela landet, om invånare i kommuner som betalar de högsta skatterna men som saknar eller har långt till vård och behandling och som lever med en oro att inte få vård i tid och att det lilla närliggande sjukhuset ska läggas ned eller tappa kompetens.

Jag tror att Sveriges invånare skulle vara betjänta av tydlighet avseende vilka förväntningar man kan ha beroende på var man bor. En spade är en spade, så att säga. Svart på vitt - vad är regional högspecialiserad vård och vad är nationell högspecialiserad vård? Vi som alltid håller på med detta i olika frågor vet ju det, och vi vet vad man kan förvänta sig att finna bakom en dörr med ett rött kors på i en landsortskommun. Men det vet inte invånarna, så jag tror att det vore bra om våra landstingspolitiker var tydliga med vad som ingår - "det här kan vi göra i vårt landsting, men det här köper vi in". Människor vet inte det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Som landstingspolitiker är man inne i sin kompetens. Man är duktig på vad som görs och inte görs, men man är dålig på att förmedla det till människor. Det är det jag ofta möter när jag ute på studiebesök eller träffar människor i olika sammanhang - framför allt i landsorten, där avstånden ofta är avgörande för vilken service man kan få. Här vore det betydligt bättre om vi var tydliga med att tala om vad som är möjligt och inte möjligt.

Jag tror att de allra flesta människor som får en svår sjukdom helst vill åka till det sjukhus i världen som har bäst vård, även om det ligger tre timmar med flyg bort.

Lite bredare penseldrag skulle jag alltså vilja ha eftersom det här är den sista interpellationsdebatt som ministern och jag har den här mandatperioden.

Tillgång till jämlik och effektiv vård i landsorten är en av de svåraste utmaningar man kan ha. Vad menar vi då med jämlik vård och effektiv vård? Vad är definitionen av jämlik vård? Man kan prata om etniskt ursprung, kön och allting sådant.

Men hur ska vården kunna bli jämlik i glesbygd där det kan vara svårt att få kompetent personal att stanna kvar eftersom de inte har kollegor? Utvecklingen inom medicin går så fort, och man behöver ha mycket fortbildning och kollegor att diskutera olika behandlingar med och så vidare. På små enheter har man kanske inte denna kollegiala kompetens, och då flyttar man vidare. Kanske är det också så att den man lever med inte hittar arbete. Allt detta känner ministern till.

Då är det viktigt att man försöker göra det bästa möjliga för de människor som bor i landsorten och kanske framför allt i glesbygden där avstånden är så påtagliga.

Herr talman! Jag tackar Lotta Finstorp för att hon poängterar vikten av att ha en mer generell debatt i denna fråga. Jag delar verkligen den synpunkten. I debatten blandas korten ofta bort, och saker och ting blandas ihop. För den enskilde medborgaren som bor på landsbygden blir det omöjligt att se igenom den debatt om hälso- och sjukvården som vi nu har.

Sverige är inne i ett skede av förändring inom hälso- och sjukvården på många olika sätt, vilket är fantastiskt. Därför tyckte jag att det var viktigt att i interpellationssvaret tydliggöra att det är skillnad på den regionala högspecialiserade vården och den högspecialiserade vård vi nu talar om.

Lotta Finstorp var inne på det, och vi vet att medborgarna definitivt kan tänka sig att man koncentrerar den mest specialiserade och avancerade vården i Sverige till vissa sjukhus. Så är det redan i dag med vården av svåra brännskador. Det handlar om att ha de bästa behandlingsmetoderna och spjutspetsen inom hälso- och sjukvårdspersonal inom ett område.

I internationell jämförelse ligger den svenska hälso- och sjukvården väldigt högt vad gäller medicinsk kvalitet och effektivitet, och det är en position att värna. Men vi kommer inte att klara av att värna den om vi inte också klarar av att ställa om och utveckla hälso- och sjukvården.

Låt mig dröja lite vid detta. Från årsskiftet 18/19 träder en ny lagstiftning i kraft som säger att den vård som medborgarna nyttjar mest ska organiseras så nära medborgarna som möjligt. Sverige är inne i ett skede som påbörjades under alliansregeringen och som vi har tagit vidare där vi ställer om den svenska sjukvården från dagens sjukhustunga vård till en betydligt bredare primärvård. Primärvården ska vara den självklara ingången för de svenska medborgarna. Här ska man kunna hantera en betydligt större bredd av diagnoser och problem än vad man gör i dag, och det ska vara tillgängligt och tryggt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I en internationell jämförelse har Sverige en ganska liten andel primärvård. Detta vet Lotta Finstorp, som har varit landstingsråd. Vi ligger på 17-18 procent. Många länder har det dubbla när de avsätter resurser för primärvården. Nu är vi inne i en omställning för att på riktigt få närmare vård.

Den mest avancerade vården högspecialiseras, och viss sjukvård kommer att behöva fortsätta att specialiseras även regionalt i sjukvårdsregionerna. Jag tror att landstingspolitiker många gånger är betjänta av en stor transparens och dialog med medborgarna. Det kan vara helt avgörande, för när detta brister uppstår missförstånd. Man behöver tillsammans komma fram till vad som är möjligt och vad man behöver ha.

Vi behöver också tala om hur man med denna omställning och med ett bättre nyttjande av nya behandlingsmetoder och ny teknik kan tillgängliggöra vården på ett annat sätt.

Herr talman! Ja, jag tror att transparens och dialog är oerhört viktigt. Det kanske inte gör mig tryggare, men jag kan som invånare veta vad jag kan förvänta mig och inte.

Anledningen till att jag ställde denna interpellation var att jag såg ett program på SVT om Västerviks sjukhus. Det handlade om akutkirurgin och oron för fortsatt kompetens när överläkaren gick i pension. Den dialog mellan personal och patienter och den oro som fanns där möter man mycket ute i landet.

Även om primärvården ska utvecklas, vilket är helt rätt eftersom den nära vården måste bli mer nära, krävs det hög kompetens i hela landet. Denna problematik kvarstår. Jag tror inte att det spelar så stor roll hur mycket pengar som läggs till, för vill man inte vara på ett visst ställe i Sverige hjälper inte ens en hög lön.

Något som också oroar människor är regionreformen. För några år sedan gick debattvågorna höga om att man skulle slå ihop landsting. Den tidigare sjukvårdsministern uttalade vid ett flertal tillfällen att storregioner var nödvändiga för att säkra landets hälso- och sjukvård och att ett antal akutsjukhus då skulle läggas ned. Detta tror jag oroar fortfarande. Vad kommer att hända med mitt närsjukhus?

Trygghet innebär olika saker för olika människor. I de flesta kommuner och landsting ökar befolkningen, vilket ger problem innan det sedan börjar rulla. Det kostar mycket att investera när befolkningen ökar. Vi behöver fler poliser och ambulanser, och det behövs fler inom räddningstjänsten. Trygghet är att polis, ambulans och räddningstjänst kommer när man behöver och att det finns vård när man behöver och så vidare.

Det måste också finnas sängplatser. Antalet vårdplatser har minskat på senare år, trots en stor befolkningsökning. Man säger att de har minskat för att digitalisering och AI kommer med stora tekniska framsteg. Men jag såg nyligen i Dagens Medicin att tillgången på digitala tjänster för hälso och sjukvården avgörs av var någonstans i landet man bor och att det skiljer sig mycket åt hur mycket e-tjänsterna och 1177 Vårdguiden används.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Man skulle önska att de landsting som har de största avstånden och kanske svårast att behålla kompetens låg i framkant vad gäller digitalisering och att lära och hjälpa invånarna hur de kan använda digitaliseringen och att de kan lita på den. Det är också en trygghetsfaktor. Det pågår många spännande projekt, men det är fortfarande bara projekt här och var. Ska man till exempel kunna prata med en sjuksköterska via internet är bra fiberkapacitet en förutsättning.

Herr talman! Ja, så är det. Det handlar om flera olika saker samtidigt, och Lotta Finstorp är inne på många av dem.

Befolkningen ökar. Vi räknar med 300 00 fler barn i Sverige till 2025 och 300 000 fler över 70. Det är fantastiskt och ett privilegium för ett välfärdsland att vi både blir fler och att våra äldre lägger fler år till livet. Men det innebär också att fler lever längre med kroniska sjukdomar och att många har flera olika diagnoser. I dag går 80-85 procent av vårdens resurser till någon med minst en kronisk sjukdom.

Vi räknar med en fördubbling av antalet cancerfall till 2040, både som en följd av livsstil och att vi lever längre. Man kan i dag också leva betydligt längre, kanske hela livet, med en cancerdiagnos. Detta kommer att ställa helt andra krav på en löpande tillgång till hälso- och sjukvården.

Med den teknikutveckling vi har kommer det att vara betydligt fler som med teknikens hjälp kan klara betydligt mer på egen hand. Det är fantastiskt när man tar del av de möjligheter som ligger framför oss.

För min del är jag helt övertygad om att detta är en utmaning som vi kommer att klara av i Sverige. Man måste också vara medveten om att vi i takt med att behoven ökar - vi blir fler och vi blir fler äldre - kan behandla betydligt fler diagnoser i dag än vad vi kunde tidigare.

Jag hade en interpellationsdebatt tidigare i dag om bland annat särläkemedel. Det tas fram läkemedel för väldigt smala grupper i dag, som man helt plötsligt kan behandla. Detta ställer krav på att vi klarar av att leverera till de människor som har behov. Det handlar om en mer effektiv vård och om att det ska vara attraktivt att arbeta inom hälso- och sjukvården.

Vi vet att det inte bara handlar om lönefrågor utan också om att det ska finnas tillräckligt många händer för att möta behoven. Man behöver jobba med arbetsmiljöfrågor och med arbetstidsfrågor, man behöver se till att vård- och omsorgspersonal får förutsättningar och man kan differentiera så att det blir mer attraktivt att vara kvar och arbeta även i norra Sverige. Man kan jobba med incitament på olika sätt för att göra det mer attraktivt. Jag är övertygad om att vi politiker kommer att behöva arbeta betydligt mer med detta.

Jag stod i går och svarade på en fråga från en journalist - den var slående och gjorde mig lite ledsen i ögat - som sa att Makedonien har fler vårdplatser och kortare köer. Det blir en absurd situation. Makedonien har ju inte en sjukvård som tillnärmelsevis kan behandla de diagnoser som vi kan, som har de resultat som vi har inom cancervården eller som, för den delen, kan utföra dagkirurgi i stor utsträckning så att människor kan komma hem snabbt igen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi måste ha ordning och reda i debatten, för annars kommer vi att landa fel i de politiska besluten. Vi ska bevara vår kvalitet. När vi talar om sängplatser vet vi att vi har färre vårdplatser. Vi behöver kanske fler i takt med att vi blir fler, men framför allt ska vi utnyttja teknikens möjligheter, som gör att människor inte behöver ha långa, ohälsosamma sjukhusvistelser. Detta gäller inte minst våra äldre, som ska kunna mötas både med hemsjukvård och med en utbyggd primärvård på ett helt annat sätt än i dag.

Herr talman! När det handlar om vårdplatser är det intressant. Jag tror att de har skalats ned lite för tidigt, utifrån vad man hör från vården. Om man tittar framåt, kanske tio år, är det helt rätt, för då har tekniken kommit ännu längre i hela landet. Men vi har förlitat oss lite för snabbt på tidigare hemgång. Det behövs fler vårdplatser; det är uppenbart, utifrån vad man hör.

Exemplet Makedonien är intressant. Det är nästan som att prata om äpplen och päron - man möts inte i den dialogen.

Storskalighet är inte likvärdigt med hög kvalitet och tillgänglighet i alla delar. Detta måste man tänka på. I mitt län Sörmland har vi ett mindre sjukhus, Kullbergska, där de är otroligt duktiga på höftledsoperationer. De gör dessa ofta, många gånger om dagen, och har blivit väldigt bra på det. Det lilla sjukhuset kan bli mycket specialiserat och superduktigt och på det sättet attrahera personal.

Personalförsörjningen - hur vi ska kunna få det - är den stora utmaningen. Även om vi bygger ut primärvården, vilket är helt rätt - den nära vården ska kanske dessutom kunna göra lite mer än i dag - måste det vara hög kompetens hos dem som arbetar där. Bara för att det är primärvård eller nära vård duger det inte att nöja sig med en kompetens som inte är lika hög.

Det är inte kö till vård- och omsorgsutbildningarna på gymnasiet. Det är jättesvårt att få unga människor att vilja arbeta i det fantastiska yrke det är att hjälpa människor. Att attrahera personal och kompetens är det stora problemet, och jag hoppas att det går att lösa framöver.

Herr talman! Ja, det kommer att vara nyckelfrågan. Personalen är den svenska hälso- och sjukvården i mångt och mycket, både utifrån den kompetens de har med sig och utifrån det engagemang de visar. Det är de som står för trygghet och omvårdnad gentemot medborgarna. Därför är det otroligt viktigt med de satsningar som nu görs och att hela tiden tänka på hur vi skapar ökad attraktivitet.

Den omställning som vi nu har påbörjat i hälso- och sjukvården mot en bredare och bättre försörjd primärvård leder förhoppningsvis till att det blir en statushöjning för primärvården, för det har varit ett av problemen. Det är denna vård som ska vara första linjen, som ska vara medborgarnas ingång, som ska kunna göra mer och som ska vara navet i den svenska hälso och sjukvården. Med en sådan förflyttning ökar förhoppningsvis också attraktiviteten och viljan att arbeta i primärvården.

Vi måste samtidigt följa upp med utbildningsplatser och se till att man har förutsättningar att ta emot elever som ska ut på praktik i hälso- och sjukvården, att man kan jobba med arbetstider och arbetsmiljö och att man kan öka attraktiviteten i hela landet. Kanske kan man också i viss mån tillåta sig att vara kreativ genom att göra det betydligt mer attraktivt, till exempel villkorsmässigt, att jobba i vissa delar av landet än vad det är i andra delar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det gäller det som Lotta Finstorp var inne på - den specialisering som vissa landsortssjukhus kan tillskansa sig eller har tillskansat sig - handlar det om satsningar på att bygga patienthotell eller annat som gör att man kan åka dit och invänta sin operation och känna sig trygg med det.

Vi är inne i en fas av utveckling av den svenska hälso- och sjukvården. Efter de debatter vi har haft i denna fråga är jag övertygad om att det finns en bred samsyn i Sveriges riksdag om att verkligen ta tag i denna fråga och skapa större trygghet för de svenska medborgarna.

Överläggningen var härmed avslutad.