Akutsjukhus

Fru talman! Lotta Finstorp har frågat mig om jag har för avsikt att ta initiativ som grundar sig på hållningen att det finns ett samband mellan stora vårdenheter, kvalitet och köer. Vidare ställer hon frågan vilka andra åtgärder än stora regioner som jag anser måste vidtas för att komma till rätta med de stora utmaningar som vården har.

Inledningsvis vill jag påpeka att det inte finns någon koppling mellan regionfrågan som sådan och antalet sjukhus i Sverige. Hur många och vilka sjukhus vi ska ha i Sverige är en fråga för landstingen och regionerna att besluta om, såväl i dag som efter en regionreform.

Studier visar dock att det finns ett tydligt samband mellan kvalitet och volym, det vill säga hur många operationer eller åtgärder av ett visst slag ett sjukhus gör. Utredningen om högspecialiserad vård bedömer att vi skulle rädda åtminstone 500 liv per år om sjukhus generellt gjorde ca 100 åtgärder per år av respektive typ. Många sjukhus gör i dag betydligt färre. Många patienter skulle även slippa komplikationer och försämrad livskvalitet. Sambandet talar därför för ökad koncentration av olika åtgärder i vården.

Detta innebär inte per automatik att de största sjukhusen i alla avseenden skulle vara bättre - stora sjukhus har inte alltid de bästa resultaten. Enligt Utredningen om högspecialiserad vård bidrar hög personalrörlighet, höga kostnader och andra effektivitetsproblem till att stora sjukhus inte alltid lyckas utnyttja fördelarna av höga volymer. Mindre sjukhus som är specialiserade kan också uppnå höga volymer av enskilda ingrepp, och därmed få väl tränade medarbetare.

Utredningen om högspecialiserad vård överlämnade i vintras betänkandet Träning ger färdighet. Betänkandet har remissbehandlats och bereds fortsatt i Regeringskansliet.

När det gäller frågan om tillgänglighet och köer är detta ett mångfasetterat område. Den nationella samordnaren för effektivare resursutnyttjande inom hälso- och sjukvården bedömer att primärvården behöver stärkas och få ett tydligare uppdrag, så att fler människor kan få sina huvudsakliga vårdbehov tillgodosedda på denna vårdnivå. Jag delar utredarens bedömning och menar att det skulle underlätta ett snabbt och nära omhändertagande och i flera fall leda till minskade behov av sjukhusvård.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En stor utmaning som hälso- och sjukvården möter handlar om att tillgodose behovet av kompetenta medarbetare och att använda medarbetarnas kompetens på bästa sätt. Detta är en avgörande fråga för att förbättra vården, och inte minst för att förbättra tillgängligheten. Problem med kompetensförsörjningen minskar vårdens kapacitet och därmed tillgängligheten. Omvänt kan förbättringar också öka tillgängligheten. Regeringen har, förutom en särskild professionsmiljard och en till den kopplad överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting, gett flera myndigheter i uppdrag att se över och lämna förslag inom centrala områden såsom bättre data för planering av kompetensförsörjning, ledarskap och bred samverkan mellan viktiga aktörer.

Regeringen genomför också ett flertal andra satsningar för att förbättra vården. De generella statsbidragen till landstingen höjs. Stora investeringar görs i kvinnors hälsa, insatser för att möta den psykiska ohälsan samt för att göra cancervården mer tillgänglig och jämlik.

Vi vet att många patienter vårdas på sjukhus i onödan. Patienter som är färdiga att skrivas ut från sjukhus blir liggande i väntan på öppenvård och kommunala insatser. Utredningen om betalningsansvarslagen har lämnat förslag på åtgärder som kan förbättra situationen för patienterna och frigöra vårdplatser i sluten vård.

Det finns flera utmaningar som är angelägna att hantera och där regeringen redan har tagit initiativ. Ett sådant handlar om behovet av att säkerställa att hälso- och sjukvården i alla delar av landet är kunskapsbaserad och jämlik. Här har regeringen tillsatt en utredare som ska överväga och lämna förslag till hur en ökad följsamhet till nationella kunskapsstöd i hälso- och sjukvården kan uppnås.

Det är emellertid min uppfattning att färre och starkare regioner är en viktig förutsättning för att svensk hälso- och sjukvård ska utvecklas på ett positivt sätt. Det är av stor vikt för att kunna upprätthålla och utveckla hög kompetens i alla delar av landet, och det är nödvändigt för att alla ska ha likvärdig tillgång till vård oavsett var i landet de bor.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag har åtskilliga gånger stått i den här kammaren och försökt få svar på ett antal frågor angående den föreslagna storregionen som för oss i Sörmland benämns Svealandsregionen. Dessa frågor kommer inte sällan från människor i Sörmland som är oroliga för vad som kommer att hända, och de vill ha svar på vissa frågor: Hur mycket kommer skatten att höjas? Kommer vårt hett efterlängtade kollektivtrafiksystem att komma på plats 2017 som planerat? Kommer pendlarkortet att bli dyrare? Kommer Sörmland att få ha kvar sina tre akutsjukhus? Ger ett stort landsting högre kvalitet på vården än mindre landsting? På vilket sätt blir vårdköerna kortare och vårdplatserna fler? Kommer akutsjukhus att läggas ned?

Det är dags för ministern att klart och tydligt svara på frågor om den oro och frustration som finns där ute.

Att känna trygghet är en av de mest grundläggande hörnstenarna för oss människor. Det handlar om förutsägbarhet, att veta att polisen kommer när vi utsätts för fara, att äldreomsorgen är värdig och att vården är tillgänglig och har hög kvalitet när vi har behov av den. Men det är inte självklart så i dagens Sverige. I stället för att fokusera på vårdens kvalitet och tillgänglighet ägnar sig regeringen åt att rita om och expandera länsgränser under förevändning att stora regioner är en förutsättning för vårdens framtida utmaningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Storskalighet är inte likvärdigt med hög kvalitet och tillgänglighet. Det skriver ministern också i sitt svar på ett mycket bra sätt. Av svenska landsting är det faktiskt de små och medelstora landstingen som levererar de bästa välfärdstjänsterna till de lägsta kostnaderna.

I ministerns svar står också följande, som jag tycker är mycket klokt och riktigt: "Mindre sjukhus som är specialiserade kan också uppnå höga volymer av enskilda ingrepp, och därmed få väl tränade medarbetare." Träning ger färdighet, precis som utredningens betänkande heter. I Sörmland är Kullbergska sjukhuset ett sådant exempel. Man är mycket bra på att göra höftledsoperationer och gör det ofta. Då visar man också att man ligger i topp när det handlar om kvalitet.

Indelningskommittén menar att större regioner medför att landstingen blir mer resursstarka utan att kunna belägga detta påstående. Det skulle jag vilja att ministern vidareutvecklar. Sex fattiga landsting blir inte per automatik en rik region. Däremot är det riktigt att byråkratin sväller. Det ser vi mycket tydligt. Exempelvis kommer skatten att höjas i många av de landsting som nu ska ingå i stora regioner. Västra Götalandsregionen har till exempel sedan sin tillkomst höjt skatten med 2 kronor. Ändå är den regionen till ytan bara en tredjedel så stor som Svealandsregionen ska bli.

En ny region måste ha legitimitet hos invånarna. De måste känna trygghet och veta att de har en tillgänglighet till hälso- och sjukvården och att köerna blir kortare. I Indelningskommitténs underlag, det som vi har tagit del av, finns det väldigt lite som svarar upp mot dessa frågeställningar.

Förslaget om bildande av nya regioner redan 2019 är ett gigantiskt socialdemokratiskt prestigebygge utan folklig förankring. Varför är det så bråttom, ministern?

Frågan om legitimitet i en folkvald församling är komplex och måste också utredas ytterligare. Anser till exempel invånarna att besluten om hälso- och sjukvården är legitima om deras del av regionen konsekvent och återkommande drabbas av de strukturella förändringar som delbetänkandet förutskickar?

Fru talman! Sjukvårdsministern har i ett antal sammanhang sagt att vi har för många akutsjukhus i Sverige. Detta uttalande har upprört många som redan i dag har långt till akutsjukvården.

I mitt hemlän Dalarna har vi långa avstånd, speciellt i den nordligaste delen av länet som är ett område där det finns många turister under vintersäsongen men även året runt. Hur långt är det rimligt att man som patient ska behöva åka när man behöver akut vård? Blir detta bättre när vi inför storregioner?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den nya regionen skulle omfatta hela 64 kommuner och geografiskt sträcka sig från Östersjön till norska gränsen och från Grövelsjön ned till Oxelösund. Det är en sträcka på drygt 60 mil som det tar närmare åtta timmar att köra. Vad kommer att finnas kvar i den regionen vad gäller sjukhusvård? Kan man anta att de stora sjukhusen kommer att ta alla resurser?

Landstinget Dalarna har ett gott samarbete med länets kommuner. I ett storlän med 64 kommuner finns det anledning att anta att kommunerna, som har olika intressen och prioriteringar, skulle tappa inflytande. Erfarenhet från Västra Götaland visar att förankring är oerhört svårt med 49 kommuner, till exempel i fråga om närvård.

Vårdbarometern visar att stora landsting är sämre på att erbjuda likvärdig vård i praktiken. Ur den viktiga aspekten, förmågan att ge vård på lika villkor, ligger alla tre stora landsting i botten. En jämförelse av nationella kvalitetsregister och öppna jämförelser ger också vid handen att det inte finns något samband mellan storleken på sjukvårdshuvudmännen och kvaliteten på sjukvården. Det hörde vi just Lotta Finstorp tala om när det gäller sjukvården i Sörmland.

Bäst cancervård finns inte i de tre stora landstingen. Det gör inte heller lägst dödlighet vid hjärtinfarkt, kortast responstid för ambulans, lägst andel överbeläggningar eller lägst strukturerad kostnad per invånare. Inte i någon av alla tillgängliga jämförelser av svensk sjukvård kommer de tre stora landstingen bäst ut samtidigt.

Sjukvårdsministern har också uttalat att det ska vara statlig styrning. Jag skulle vilja veta lite mer om hur sjukvårdsministern ser på den frågan. Kommer regionformer som inte bygger på ett underifrånperspektiv, att bli bättre? Här är det nog fråga om det motsatta. Regeringen har gett kommittén i uppdrag att rita en karta med storlän. Den bärande tanken bakom idén med storregioner skulle vara att de är resursstarka. Men det finns inte belägg för det.

En sammanslagning av alla sex sjukvårdshuvudmän innebär att hälso och sjukvården behöver enas om en gemensam organisation. En ny region ska ha gemensam personalpolitik, ersättningsmodell, modell för facklig samverkan och kunskapsstyrning etcetera. Mer byråkrati är inte svaret på många frågor. De administrativa vinsterna med Region Svealand beräknas till blott 10 procent, vilket är ca 400 miljoner kronor. Det kan man jämföra med att Landstinget Dalarna i dag omsätter ca 8 miljarder kronor. Hur skulle det göra sjukvården effektivare?

Landstinget Dalarna har ett omfattande och utmärkt samarbete med andra regioner och landsting. Ett ovanifrånperspektiv skulle knappast gagna den enskilde patientens rätt till god sjukvård inom rimliga gränser.

Fru talman! För ungefär ett år sedan, närmare bestämt den 10 november, stod jag och statsrådet här i kammaren och diskuterade den akuta krisen i bland annat Landstinget Västernorrland och i svensk sjukvård generellt. Statsrådet berättade då att han skulle besöka olika landsting. Det tyckte jag var trevligt och bra. Den 2 december var statsrådet i mitt län, i Västernorrland. Då kom uttalandet om att vi har för många akutsjukhus i Sverige.

Det är nästan så att man baxnar. Jag tänker därför hålla mig till att diskutera akutsjukhusen. Vi har diskuterat det andra tidigare. Jag har diskuterat regionindelningen med statsrådet Shekarabi. Jag tänker därför tala om akutsjukhus och Sverige.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I svaret till Lotta Finstorp koncentrerar sig statsrådet mycket på högspecialiserad vård och primärvård. Jag håller absolut med om att primärvård är otroligt viktigt. Det är kostnadseffektivt, och det är dit man ska söka sig när det gäller små saker, till exempel när man har en infektion eller när barnen har inflammation i öronen. Högspecialiserad vård är någonting som många människor kanske inte ens utnyttjar, och om man utnyttjar det gör man det förhoppningsvis bara någon eller ett par gånger i livet. Akutsjukvård däremot är något som ska finnas relativt nära människor, så att man kan känna att man har en chans ifall något händer.

I mitt län, där statsrådets och den feministiska regeringens partikamrater styr - jag utgår alltså från att man för en feministisk sjukvårdspolitik - ska man lägga ned BB och all kvinnovård i Sollefteå. Det kommer att leda till att vissa kvinnor kommer att få åka mellan 10 och 22 mil för att föda barn. Nu pratar vi inte om E4:an eller stora fina vägar. Det är ganska smala, ganska dåligt underhållna vägar vintertid, vilket är oacceptabelt.

Man säger att konsekvensutredningen inte är särskilt bra. Men det som kommer att hända är att fler barn nog kommer att födas i taxi och bilar - ambulanser är väl okej.

Statsrådet sa nyss att färre och starkare regioner är att föredra. Nja, jag tror inte det. I vissa fall ja, när det gäller högspecialiserad vård, men inte när det gäller den nära vården. Den måste vi ha. Människor måste kunna känna sig trygga, att man törs bo där och att man törs bli med barn. Ungefär 300 förlossningar per år sker på BB i Sollefteå. Det är inte några riskförlossningar på något sätt. Det är tvärtom en av de bästa förlossningsavdelningarna i Sverige, som utför en väldigt låg andel kejsarsnitt.

Det är intressant att statsrådets partikamrat, landstingsrådet i Västernorrland, säger att det är rimligt att lägga ned och att flytta verksamheterna till de största städerna i Sverige. Tycker statsrådet att det är rimligt att människor ska få längre till vård, att de ska utsättas för att dö under transporter på vägarna när de ska ha en och en halv till två timmar till sin akuta vård? Det skulle jag vilja få svar på. Jag tror inte att det är den vården vi vill ha.

Läkarföreningen i Jämtland har gjort en utredning. I Stornorrland ser det i dag ut som på den bild som jag visar för kammarens ledamöter. Det är 100 mil mellan Sveg och Kiruna. Efter att en storregion har införts tror man att det ska se ut som på denna nya bild som jag visar upp. Är det så här vi vill ha det i Sverige? I detta stora område är det fyra sjukhus. Vad ger det för jämlik och bra vård för svenska folket?

Fru talman! Sjukvården handlar om väldigt mycket mer än storregioner. Sjukvårdsministern har lyft fram det på ett bra sätt i svaret. Det här är ändå bara ett axplock av allt som görs inom sjukvården.

När det gäller geografiska avstånd finns det inget objektivt sätt att se på vad som är rimligt. I till exempel Skåne, som jag kommer från, blir det ramaskri om man ska få lite längre till sjukvården, även om det jämfört med i Norrland handlar om korta avstånd. Det är alltså alltid en bedömningsfråga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns möjlighet att öka kvaliteten och att göra effektiviseringar genom att specialisera vården. Om det till exempel handlar om en planerad operation och som alltså inte behöver göras akut, som kanske bara görs en gång eller sällan - med flera års mellanrum - tror jag att de flesta patienter kan tänka sig att åka en längre sträcka. Det behöver inte vara i den kommun där patienten bor. Det kan bli en specialiseringsvinst genom att man gör väldigt många operationer, bygger upp kvaliteten och får personal som kan denna typ av operation. Det är inte effektivt att genomföra sådana operationer överallt, på alla sjukhus.

Vilken vård som ska ligga var är alltid en bedömningsfråga. Jag tror att just planerade operationer är ett exempel där man kan tänka sig längre avstånd. Det kan till och med korta köerna, i bästa fall, om man verkligen specialiserar det på ett bra sätt så att det fungerar praktiskt. Jag tror att många till och med kan tänka sig att åka till ett annat landsting för att göra en sådan operation, om det är lång väntetid i det egna landstinget, trots att det blir en lång sträcka att förflytta sig.

Jag vill inte ge mig in i diskussionen om storregioner och är varken för eller emot. Det är långt ifrån avgjort om det kommer att bli några storregioner. Men det är inte självklart att storregioner per automatik skulle leda till det ena eller det andra. Det får man i så fall göra upp om i regionerna.

Ett exempel på en storregion är polisen. Polisen är statlig. Hela Sverige är en region, och sedan organiserar man det såklart lokalt. Men det betyder ju inte per definition att det är långt till polisen. Det finns självklart människor som har långt till polisen, men man kan ju organisera den verksamheten i ett större geografiskt område.

Man måste se på så mycket mer när det gäller sjukvården. Regeringen arbetar nu till exempel för att fler ska komma till primärvården eftersom det är alltför många som kommer till akutsjukvården. Det kan bygga på okunskap eller på att man för säkerhets skull skickas till akutsjukvården därför att det finns en oro för att det kan vara något allvarligt. Men det gäller framför allt tillgängligheten till primärvården. Ju bättre tillgänglighet, desto större chans att människor kan ta sig dit på till exempel kvällar och helger. Då behöver man inte sitta och vänta på akuten. Det kan innebära en risk för alla som verkligen har ett livshotande tillstånd om andra som borde söka sig till primärvården upptar en köplats.

Det finns mycket som man kan göra. Målet är att primärvården ska vara nära medborgarna. Akutsjukvården ska naturligtvis också vara så nära som möjligt, men akutsjukhus kan inte finnas i varje liten kommun. Det går inte, men akutsjukvård och förlossningsvård ska finnas så nära som möjligt. Där är det också viktigt att man inte skickas runt mellan olika kliniker. Det är en annan fråga, men den påverkar patienterna negativt.

Frågan om hur vi får bättre sjukvård är en komplex fråga som är mycket större än frågan om storregioner.

Fru talman! Det här handlar om två olika saker. Det ena är om större regioner leder till bättre sjukvård, och det andra är om ökad specialisering leder till bättre sjukvård.

Att större regioner skulle leda till bättre sjukvård har jag väldigt svårt att tro. I så fall skulle vi se evidens för det i dagens Sverige. Sjukvården i Skåne eller i Västra Götaland är inte bättre än den i Halland eller i Kronoberg. Tvärtom har nog hallänningarna det bättre förspänt med möjlighet att välja mellan två regioner för att få högspecialiserad vård.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Däremot kan det vara bra för operatörer med större volymer att få göra ett ingrepp många gånger, det tror jag att vi är överens om. Men det finns också en baksida med det. Om man driver specialiseringen för långt utarmas akutsjukhusen på kompetens. Då händer det två saker. Det ena är att de specialister som kan hjälpa till i akuta skeden på akutsjukhusen inte finns där. Det andra är att de läkare som trots allt finns kvar ofta känner att de inte kan utvecklas. Många läkare har kommit till mig och sagt att de inte ser några utvecklingsmöjligheter på de medelstora sjukhusen om de ingrepp som görs i dag ska förflyttas.

Därmed inte sagt att det inte behövs volymer på insatserna. Men man måste också ha i bakhuvudet vad som händer med akutsjukhusen när man driver omorganiseringen.

Jag vill ställa en rak fråga till ministern om han anser att sjukvården har högre kvalitet i Skåne och Västra Götaland än vad den har i de mindre regionerna. Finns det en sådan evidens för sjukvårdens kvalitet, det vill säga att den blir bättre med större regioner?

Fru talman! Vad roligt att ha en sjukvårdsdebatt i den här kammaren och en debatt om sjukvårdens förutsättningar!

För att debatten ska bli begriplig för dem som lyssnar på den måste man börja med att berätta i vilket läge svensk hälso- och sjukvård befinner sig. Svensk hälso- och sjukvård håller väldigt hög medicinsk kvalitet jämfört med andra länder. Det är på många sätt ett alldeles utmärkt system, men systemet är i hög grad anpassat efter 1900-talets stora sjukdomar och besvär. Det är ett jättebra system när det handlar om att behandla infektionssjukdomar, olycksfall, benbrott och liknande men det är sämre på att möta de patienter som har de allra största behoven i dag.

Vilka är då dessa patienter? Ett tydligt mått på vad hälso- och sjukvården i större utsträckning kommer att behöva ägna sig åt i framtiden och det som är den stora utmaningen för hälso- och sjukvården är att i dag går 80-85 procent av alla pengar som vi satsar på hälso- och sjukvård i det här landet till människor som lider av åtminstone en kronisk sjukdom.

Det finns en skillnad mellan den här patientgruppen och de patientgrupper som hälso- och sjukvårdssystemet är uppbyggt efter. Det ena är att om man har en infektion, har brutit ett ben eller har råkat ut för en olycka får man behandling i hälso- och sjukvården och efter ett antal dagar, veckor eller i värsta fall efter ett antal månader går man förhoppningsvis därifrån frisk och kry. Sedan behöver man inte komma tillbaka till sjukvården på flera decennier. Så såg patienterna i princip ut under 1900-talet.

Det andra är att om man har en kronisk sjukdom - eller flera kroniska sjukdomar som många patienter har - kommer man kanske aldrig att lämna hälso- och sjukvården. Man kommer att behöva behandlingar och träffa läkare under resten av sitt liv. För denna patientgrupp är våra system inte anpassade i dag.

Det är de människor som lider av minst en kronisk sjukdom eller de som är multisjuka äldre som tvingas vänta på akutmottagningar fyra, fem eller sex timmar på att få behandling, bara för att vi inte har riggat ett system som är anpassat efter dessa människors behov.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För ett år sedan kunde vi läsa om en man här i Stockholmsområdet som hade besökt olika delar av hälso- och sjukvården 74 gånger på ett år utan att riktigt ha fått hjälp för sina besvär. Det är orimligt. Därför måste vi ställa om svensk hälso- och sjukvård.

Regeringen har nu fått en utredning på sitt bord som i långa stycken beskriver hur detta ska gå till. Den har tagits emot väldigt väl av hela Hälso- och sjukvårdssverige. Man arbetar redan med att implementera förslagen i många landsting och regioner.

Jag utgår från att de moderata debattörerna här i dag har läst utredningen om effektiv vård. Om man har gjort det inser man också att det som bland annat Lena Asplund tar upp, om att vården måste vara nära människor, inte innebär någon motsättning till att bygga ut primärvården. Tvärtom behöver framtidens akutvård i större utsträckning bedrivas inom primärvården för att den ska komma mycket närmare människorna jämfört med hur dagens situation är riggad.

Jag hoppas att få ägna min återstående talartid åt att närmare precisera hur vi ska utveckla svensk hälso- och sjukvård.

Fru talman! Tack, ministern, för en intressant och viktig debatt om svensk hälso- och sjukvård samt storregionförslaget!

Det som ministern avslutade med om multisjukas problematik och svårighet att komma till rätt vårdnivå är otroligt viktigt. Det måste man komma till rätta med. Då kommer jag osökt att tänka på: Hur ska storregionaliseringen hjälpa multisjuka att snabbare komma in på rätt vårdnivå? Det är en fråga som jag inte riktigt förstår och som jag gärna vill ha svar på. Det är den nära vården som man har störst behov av när man är multisjuk. Den lär ju komma längre ifrån medborgarna om man har större regioner. Jag hoppas att få svar på den frågan senare.

Ministern säger i sitt svar: "Inledningsvis vill jag påtala att det inte finns någon koppling mellan regionfrågan som sådan och antalet sjukhus i Sverige." Han säger också att kvaliteten inte har något att göra med om det är stora eller små landsting.

Samtidigt står det i sista stycket av svaret: "Det är emellertid min uppfattning att färre och starkare regioner är en viktig förutsättning för att svensk hälso- och sjukvård ska utvecklas på ett positivt sätt."

Då utgår jag från att ministern menar att större geografiska områden ger svensk hälso- och sjukvård en bättre förutsättning. Jag hoppas att jag har uppfattat ministerns svar fel.

Ministern talar även om att patienter vårdas på sjukhus i onödan. I Landstinget Sörmland, mitt landsting, finns en förskräcklig brist på vårdplatser. Hur skulle det kunna se annorlunda ut för patienterna i en storregion? Tror ministern att det blir fler sängplatser om vi lägger ned akutsjukhus? Detta vill jag också få veta.

Vilka problem ska regionreformen lösa? Varje förändring av den regionala indelningen måste göras med utgångspunkt i vilka problem som ska lösas. Vad är det som ska bli bättre? Och vad är det mer specifikt som blir bättre inom hälso- och sjukvården om vi får större geografiska enheter?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag har tagit del av myndigheten Vårdanalys remissyttrande, där man avstyrker förslaget i delbetänkandet mot bakgrund av att myndigheten anser att delbetänkandet inte utgör ett fullgott underlag för en långsiktigt hållbar förändring av samhällsorganisationen. Bristerna består enligt myndigheten bland annat av följande:

De problem som utredningen anger som grund för den föreslagna strukturförändringen är otillräckligt preciserade, och relevanta problem saknas helt i analysen.

Det är otillräckligt belyst att den föreslagna strukturreformen på ett effektivt sätt åtgärdar de utmaningar som vården och omsorgen står inför.

Det saknas en konsekvensanalys ur ett patient- och brukarperspektiv.

Att det saknas en konsekvensanalys ur ett patient- och brukarperspektiv, som det talas om under den tredje punkten, är väldigt allvarligt. Om man inte kan få en folklig förankring för en så stor reform som att vidga länsgränserna har det inte längre legitimitet hos medborgarna.

Jag vill att ministern i sitt nästa anförande kommenterar denna allvarliga del i myndigheten Vårdanalys remissyttrande.

Fru talman! Tack, ministern, för debatten! Även jag tycker att det är viktigt att debattera just hälso- och sjukvård. Frågorna är viktiga, och det är viktigt att jämlik vård också kommer att vara tillgänglig runt om i hela landet.

Det för mig tillbaka till mitt hemlandsting Dalarna. Ministern har varit där på besök, så han vet hur det ser ut där. Det är långa avstånd för dem som bor i till exempel den norra länsdelen. Vi har i dag sjukvård i Mora, Ludvika, Avesta och Falun. Det är klart att befolkningen blir rädd när man hör någon säga eller läser i medierna att ett akutsjukhus ska läggas ned. Vilket av sjukhusen ska läggas ned? Hur ska det se ut i en större struktur? Jag vill gärna att ministern säger något om detta. Då kan jag komma hem till Dalarna och säga att det inte finns någon risk att man lägger ned sjukhusen i Ludvika, Avesta, Mora eller Falun så att vi alla måste åka längre.

Det jag inte förstår är talet om att bygga reformer ur ett underifrånperspektiv. Här kommer en reform där ett antal landsting själva kan säga att de vill gå samman, och utifrån det kan vi få en bättre hälso- och sjukvård. Jag förstår inte detta, så ministern får gärna utveckla vad som blir bättre i en storregion än när man som patient känner närheten i det lilla.

Patientlagen ska ju trots allt stärka patientens ställning i vården. Man ska ha rätt till trygghet, och patientens behov ska kunna tillgodoses. Hur gör man detta i en storregion när man inte har sett någon konsekvensanalys eller när man inte har en folklig förankring för hur detta kommer att se ut i ett större perspektiv? Det är därför storregioner och sjukvården hänger så väl ihop.

Jag tror att vi alla är överens om att vid sjukdomar där det krävs högspecialiserad vård kan vi åka vart som helst. Det kan vi ju i dag. Vi kan åka ut i hela Europa, och det tycker jag är bra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Låt oss göra klart att detta inte handlar om akutsjukvård eller akutsjukhus. Det handlar många gånger inte heller om sällanoperationer och högspecialiserad vård, utan det handlar om det nära, till exempel de kroniskt sjuka och de multisjuka. Då behövs de mindre sjukhusen. Detta kan man inte klara av inom primärvården.

Jag sitter i försvarsutskottet nu, inte socialutskottet, men jag har jobbat inom sjukvården i över 25 år och tror att jag kan lite grann i alla fall.

Det här handlar om att ha akut ortopedi, akut kirurgi och sådant. Hur hjälper det den multisjuke herr Johansson i Junsele om han måste åka 25 mil till Sundsvall när han har brutit lårbenshalsen? Eller för den delen fru Karlsson i Kiruna när hon måste åka 34 mil till Sunderbyn? Det blir ju inte bättre för dem, tvärtom. Vi måste ha kvar de mindre akutsjukhusen som kan klara av det dagsaktuella och viktiga. Många gånger är detta också livsviktigt.

Jag tycker att debatten har blivit lite skev när statsrådet ägnar mycket tid åt högspecialiserad vård och utredningen om denna. Vi är överens om just det - det är ingen som tycker något annat. Vi kan åka någon annanstans, och till och med lämna Sverige om vi behöver, när det gäller sådant som sker sällan.

I stället gäller det näravård och om när ens barn eller barnbarn ramlar och bryter handleden. Då ska man inte behöva åka i flera timmar för att bli röntgad och opererad. Det handlar även om att den gamla människan ska ha nära till vården. Det handlar inte om när man är riktigt sjuk. Givetvis kan man då åka iväg.

Vi behöver skilja på äpplen och päron i den här diskussionen. Nu handlar det om akutsjukhus och om den nära vården. Jag vill ha svar på vad ministern egentligen tycker om detta. Inget mer om högspecialiserad vård, tack!

Fru talman! Jag kan försäkra att problemen inom den skånska sjukvården har lite att göra med att det är en större region. Avstånden är dessutom korta i Skåne. Det stora problemet i den skånska sjukvården är i stället att den är underfinansierad.

Vi har sedan tidigare ett underskott som den förra regionledningen byggde upp under åtta år. De ville inte höja skatten, utan höll emot under lång tid. Den nya regionledningen, som leds av Socialdemokraterna, försöker förgäves att få igenom en skattehöjning, men en sådan blockeras av de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna.

Skåne har Sveriges lägsta landstingsskatt, trots stora behov och ett stort underskott. Vi skulle behöva resurser för att täcka upp underskottet och för att göra ytterligare satsningar, så därför behövs en höjning av skatten.

Många experter, inte minst läkare, står bakom detta och menar att det inte går att köra med underskott hur länge som helst. Det slutar med att det går ut över patienterna. Det blir färre vårdplatser, mindre personal och ökad stress för personalen, vilket i sin tur leder till fler sjukskrivningar och en ökad risk för att misstag begås. Just finansieringen av sjukvården är helt avgörande för detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Så här ser det ut på många håll i landet. Finansieringen är en grundfråga. Om vi verkligen vill ha en sjukvård som är jämlik och tillgänglig kostar det pengar. Jag tror att folk är beredda att betala för det.

Jag vill avsluta med några ord om den specialiserade vården. Jag tycker att Gabriel Wikström var tydlig i sitt svar: Specialiseringen kan, enligt utredningen som gjorts, rädda 500 liv om året. Men det behöver inte handla om stora enheter, utan de kan vara mindre. Det är dock viktigt med specialisering, och det måste vi jobba för i sjukvården i framtiden.

Fru talman! Ministern lyfte i föregående inlägg upp en viktig fråga. Det handlade om de multisjuka och de kroniskt sjuka. Göran Stiernstedt tar i sin utredning upp att vi behöver stärka primärvården och kanske också få lättakuter. Detta är en motsatt rörelse till den centralisering som vi behöver för den högspecialiserade vården.

Har ministern några idéer om hur vi ska stärka primärvården? I Kronobergs län, som jag känner till väl, har vi ca 50 procent vakanser bland allmänspecialister. Det är allmänt svårt att locka till sig folk till just denna specialitet. Vi har till och med en situation i Kronobergs län där vi betalar mer för allmänspecialister än vad vi gör för övriga specialister. Trots det råder rekryteringssvårigheter.

Vi har från Alliansens sida försökt komplettera med exempelvis fler kirurger, ortopeder och medicinare till primärvården för att förstärka där. Men det får vi inte med oss den ledande S-V-MP-majoriteten på, utan de tycker att det ska vara allmänspecialister. Man lyckas dock inte rekrytera dem.

Hur ska vi stärka primärvården så att vi kan ta hand om de multisjuka?

Fru talman! Jag tackar för alla inlägg. Det blandas högt och lågt här.

Till att börja med kan jag säga till Lena Asplund att jag inte pratade en enda gång om den specialiserade vården i mitt senaste inlägg. Jag pratade om den nära vården som behöver finnas för multisjuka äldre, för dem som är kroniskt sjuka och behöver besöka vården kanske många gånger i månaden eller till och med veckan. Det är dem vi måste ha för ögonen när vi nu går in i en storreformering av svensk hälso- och sjukvård.

Jag har fått flera frågor om vad större regioner kan bidra med för att utveckla svensk hälso- och sjukvård. Det refereras till Indelningskommitténs betänkande, men det är inte det enda betänkande som har kommit i den här frågan. Hela debatten om större regioner kom ju igång på allvar när Ansvarskommittén presenterade sitt slutbetänkande 2007. Där har man ett långt och utförligt resonemang om sjukvården och ställer upp ett antal argument för att större regioner skulle kunna bidra till en bättre hälso- och sjukvård.

Det handlar bland annat om att dagens landsting många gånger är för små och inte har den kritiska massa som krävs för effektiva investeringar inom sjukvården - investeringar som kommer att kräva belopp i kanske hundramiljoners- eller till och med miljardklassen. De har inte heller alla gånger den kritiska massan för att kunna bedriva forskning och vård av hög kvalitet, särskilt inte för att möta framtidens utmaningar. Man bedömer också att landstingen i dag inte är tillräckligt stora för att kunna bära och utveckla spetskompetens och för att kunna svara för kompetensförsörjningen i största allmänhet. Man menar dessutom att storleken påverkar förmågan att ta emot och omsätta ny kunskap samtidigt som gamla metoder ska kunna mönstras ut. Men det här känner naturligtvis de moderata företrädarna i debatten väl till, för det var moderaten Mats Svegfors som ledde Ansvarskommitténs arbete.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ibland kan man få intrycket att Moderaterna skulle vara emot allt vad större regioner innebär, men det är inte riktigt sant. Sanningen är att åtminstone några moderater är för större regioner. Man är ganska splittrad inom sitt eget parti. Men det regionförslag som har lagts fram av Indelningskommittén är inte helt i linje med den typ av regionindelning som Moderaterna vill se. Det är där skon klämmer. Man försöker piska upp en debatt mot regionförstoring som sådan och låtsas att man är helt emot när man i själva verket är för - bara för att dölja att man egentligen är sur över att man inte får igenom sitt eget förslag.

Dessutom försöker man påvisa att det skulle finnas något slags borgerlig enighet i detta. Det gör det inte heller. Man kan titta på de remissvar som har kommit in från landstingen. Inte minst i den tilltänkta Svealandsregionen har bland annat Centerpartiet varit en stark förespråkare för större regioner. Moderaterna står många gånger ensamma eller tillsammans med Sverigedemokraterna.

Jag tycker att det här starkt tyder på att Moderaterna gör detta mer av maktambitioner och för att sätta käppar i hjulet för en regionbildning som kommer att vara helt nödvändig för att utveckla svensk hälso- och sjukvård. Man har dock väldigt låga ambitioner när det gäller att diskutera vad svensk hälso- och sjukvård faktiskt behöver för att utvecklas och moderniseras.

Fru talman! Jag vill gärna kommentera det som ministern nyss sa. Framför allt gäller det Landstinget Sörmland, vars remissvar kan sammanfattas på följande sätt: Nej tack, år 2019 vill vi absolut inte få en storregion. Det är detta som det finns ett majoritetsbeslut om från Landstinget Sörmland.

När det handlar om Ansvarskommittén och Svegforsutredningen byggde storregiontanken på funktionella samband, arbetsmarknad och tillväxt. Den hade inte hälso- och sjukvården som grund.

Varför så bråttom? Varför försöka få igenom det här 2019 i stället för att ha ett val emellan så att det finns en folklig förankring? Nu blir det väldigt konstigt, för vi som är politiker från länen i bland annat Svealandsregionen men också Norrlandsregionen kan inte svara våra invånare. Vi har inga svar, för ni har inte gett några sådana. Vad är syftet?

Det är därför vi står här, dag ut och dag in, och ställer de här frågorna, som vi får medskickade från våra medborgare i länen. Den folkliga förankringen och ett majoritetsbeslut om hur man ska dela in Sverige borde egentligen vara det minsta som ni skulle vilja ha. Det bästa att få är en bred majoritet för att gå in i denna storregionalisering. I stället vill man få det här undanstökat snabbt. Redan 2019 ska det alltså vara nya länsgränser i Sverige.

Det tar väldigt lång tid att göra om organisationer. Jag håller med - staten borde absolut ha en annan indelning. Det är som ett lapptäcke i dag. Men innan man får det på plats? Jag sitter i ett regionpolisråd som nyligen har bildats med anledning av den nya nationella polisorganisationen, som håller på och sätter sig. Nu ska den förmodligen göras om igen på grund av att det blir nya storregioner. Det finns väldigt mycket som gör att människor är otroligt oroliga. När då dessutom det här med att lägga ned akutsjukhus kom blev det en stor oro - vi har tre sjukhus i länet. Detta leder till en väldigt negativ syn på storregioner.

Svar på interpellationer

Fru talman! Jag kan väl börja där Lotta Finstorp slutade, bara för att förtydliga. Staten lägger inte ned några akutsjukhus. Staten startar heller inte några akutsjukhus. Det är landstingens och regionernas ansvar att organisera hälso- och sjukvården. Så kommer det också att vara efter en storregionalisering. Det vill jag vara väldigt tydlig med.

Däremot står vi inför stora utmaningar. Vi har berört en del av dem, bland annat att hälso- och sjukvården inte är anpassad efter de stora patientgrupperna. Jag nämnde att 80-85 procent av resurserna går till människor som lider av åtminstone en kronisk sjukdom. Vi vet att ungefär 1 procent av patienterna, de allra svåraste, står för hela 35 procent av alla pengar som finns inom hälso- och sjukvårdssystemet.

Jag vill knyta an till något som Hillevi Larsson tog upp. Hälso- och sjukvården behöver inte bara bättre förutsättningar i form av större regioner och i form av bättre anpassad och modernare organisation utan också bättre förutsättningar i form av mer resurser. Från regeringens sida tillför vi nu ett antal miljarder till hälso- och sjukvården. Totalt handlar det nästa år om 3 miljarder i generella statsbidrag som kommer att kunna användas av landsting och regioner till att möta de behov som man ser inom sitt område. Det är en helt annan politik än vad medborgarna vande sig vid under åtta år av alliansstyre, när pengar inte tillsköts till hälso- och sjukvården och inte kom landsting och regioner till del utan det var stora skattesänkningar för dem som tjänade mest som prioriterades.

Nu lägger vi om politiken. Jag förstår att det svider för Moderaterna. Men vi tror att en politik för mer resurser i välfärden är rätt väg att gå.

Överläggningen var härmed avslutad.