Ägandet av Vattenfall

Fru talman! Alf Eriksson, Kent Persson och Eva-Lena Jansson har ställt ett antal frågor i tre interpellationer om Vattenfall. Jag besvarar alla tre interpellationer i ett svar. På frågorna som rör ägandet i Vattenfall har jag i tidigare debatter i riksdagen svarat att Vattenfall inte kommer att säljas under den här mandatperioden. Detta svar gäller fortfarande. Så länge den här regeringen ansvarar för ägandet i Vattenfall kommer vi även fortsättningsvis att vara aktiva, ansvarsfulla och professionella ägare. Jag vill inte spekulera i vad som kommer att hända i framtiden. På frågan om jag avser att vidta åtgärder för att öka Vattenfalls investeringar i kärnkraft är mitt svar nej. Slutligen har Kent Persson frågat mig om jag kommer att se till att Vattenfall ökar sin andel av forskning och utveckling beträffande förnyelsebar energi väsentligt. Jag tycker det är viktigt med satsningar på forskning inom förnybar energi. Det är dock styrelsens och ledningens uppdrag att förvalta och utveckla Vattenfall på ägarens uppdrag. Styrelsen och bolagets ledning ansvarar för budget och investeringar inom en mängd områden, däribland hur mycket resurser som ska allokeras till FoU. Denna ansvarsfördelning gäller även vilka typer av produktionsslag man avser att verka inom. Jag vill dock gärna förtydliga att med förnybara tekniker avses framför allt vindkraft, biomassa, vågkraft och solkraft samt eventuellt effektiviseringar inom vattenkraft. En stor del av utvecklingen inom förnybart ligger dock inte i FoU-budgeten. Det gör varken vindkraften eller biomassan. Därför är inte procentsiffran Kent Persson nämner helt relevant när vi talar om FoU i relation till ny teknik inom förnybar energi. Inom vindkraft är Vattenfall det sjätte största företaget i Europa och inom havsbaserad vindkraft är Vattenfall störst. Vattenfall satsar i dag även på biomassa och är Europas tredje största aktör när det gäller förnybar energi. Vattenfall satsar i dag mer pengar på forskning i förhållande till sin omsättning jämfört med sina konkurrenter. Regeringen förväntar sig att Vattenfall hör till de företag som leder utvecklingen mot att uppnå EU:s klimat- och energimål till år 2020, vilket vi också kommunicerade vid bolagsstämman våren 2009.

Fru talman! Tack, näringsministern, för försöket till svar! Vattenfall har i uppdrag att vara ledande i omställningen till ett hållbart energisystem. Det ägardirektivet fick Vattenfall redan 2005. Det har riktats mycket kritik mot det ägardirektivet, inte minst från Maud Olofsson själv före valet. Riksrevisionen har påpekat att det bör förtydligas och bli mer stringent, men det har inte hänt något på de gångna tre åren. Mer än tre år har nu gått, och man kan börja spekulera i varför det inte händer något. Det är väl ganska troligt att ovissheten om ägarförhållanden har betydelse för företagets långsiktiga planering. Det är klart att om företaget ska säljas behövs det troligtvis en annorlunda planering som kan påverka företaget på både kort och lång sikt. Det är riktigt att jag har ställt en liknande interpellation tidigare. Jag gjorde det utifrån den något märkliga skrivning som finns i energipropositionen och i näringsutskottets betänkande om att Vattenfall ska kvarstå i statlig ägo under innevarande mandatperiod. Det är ju ingen längre planering. Nu är det nio månader kvar av denna mandatperiod, och jag föreställer mig att ett företag med Vattenfalls storlek behöver en längre planeringshorisont. Nu har regeringen skapat ytterligare ovissheter i den här frågan. Folkpartiet säger öppet att man vill sälja i alla fall delar av Vattenfall. På en frågestund - ett svar till Tomas Eneroth för några veckor sedan - sade statsministern i ett mycket svårtolkat svar att staten ska stå kvar som majoritetsägare, men i nästa svar sade han att staten kunde vara minoritetsägare. Vi vet inte vilket som gäller, och det vet förmodligen ingen annan utanför Regeringskansliet heller. Nu är det som sagt nio månader kvar av denna mandatperiod, och regeringen agerar ryktesspridare i frågan. Jag har fortfarande samma fråga: Vad är det som kommer att gälla om nio månader om denna regering skulle få förnyat mandat? Varken ledningen för Vattenfall eller allmänheten vet hur ägarförhållandena i Sveriges största statliga företag ska se ut om några månader.

Fru talman! Jag tackar näringsministern för svaret på min interpellation. Bakgrunden är den tidningsartikel som fanns i Ny Teknik i mitten av november, där vi kunde ta del av att Vattenfalls forsknings- och utvecklingsprogram bara uppgår till 0,9 procent av den totala forskningen och utvecklingen. Detta reser en rad frågor, framför allt om man går in och tittar på Vattenfalls kommentarer. Satsningen sker framför allt på CCS-teknik, alltså avskiljning av koldioxid. Mot bakgrund av detta har jag ställt en fråga till näringsministern. Kommer ni att via ägardirektiv se till att Vattenfall ökar sin andel av forsknings- och utvecklingsprogrammet? I det svar jag har fått från Maud Olofsson kan jag konstatera att regeringen tycker att det är viktigt att Vattenfall satsar på forskning inom förnybar energi. Det är bra. Men sedan kommer en rad andra påståenden. Det första är: Det är styrelsens uppdrag att förvalta och utveckla Vattenfall på ägarens uppdrag. Det är ju en självklarhet! Man kan ställa sig frågan: Vilket är då egentligen uppdraget? Styrelsen och ledningen ansvarar för budget och investeringar, står det också. Även det är en självklarhet; det är ju därför man tillsätter en styrelse. Det handlar också om hur mycket som går till forskning och utveckling och vilka produktionsslag man avser att verka inom. Här blir det lite problematiskt. Näringsministern har vid olika tillfällen gått ut och talat om att Vattenfall ska vara ledande i energiomställningen i Sverige. Vattenfall måste också ta krafttag för att uppnå sina långsiktiga avkastningskrav inom ekonomin, vilket Ola Alterå har sagt vid flera olika tillfällen. Frågan är då vilka produktionsslag man ska satsa på. Det kan väl inte vara så att regeringen passivt sitter och väntar på att Vattenfall ska vara ledande i energiomställning när resultatet kan visa på att man inte är det? Här handlar det om att regeringen via sitt ägaransvar också talar om åt vilket håll Vattenfall ska styra. Regeringen ska tala om vad det är som gäller i framtiden. Det handlar inte bara om att tala om att man ska vara ledande i energiomställning, utan det handlar också om att tala om vilka energislag man bör satsa på i framtiden om man nu vill vara ledande i energiomställning. Inom det området brister ägaransvaret från regeringens sida betänkligt, kan jag tycka. Det handlar om hur vi långsiktigt ska se på Vattenfall och vilken roll Vattenfall har i utvecklingen framöver. För att ytterligare förstärka detta kan man gå in och titta lite grann på vad som står i delårsrapporten från i höstas om var produktionsslagen och energin kommer ifrån. Där ser man att fossilkraften står för 46 procent av producerad energi, kärnkraften för 30 procent, vattenkraften 21 procent, vindraften 0,9 procent och biomassan 0,5 procent. Det visar att Vattenfalls satsningar sker inom den fossila energin och kärnkraften. Det strider egentligen mot vad näringsministern har sagt vid ett flertal tillfällen. Min fråga kvarstår: Vad tänker regeringen göra för att öka det förnybara inslaget i svensk energipolitik?

Fru talman! Jag tackar näringsminister Maud Olofsson för svaret. Jag har ställt en interpellation med anledning av alla debatter och diskussioner om Vattenfall. I en debatt sade Maud Olofsson att vi ska ha 50 procent förnybar energi och vi ska minska koldioxidutsläppen med 40 procent. Det är klart att Vattenfall ska vara med i det arbetet! Men ett av regeringspartierna, Folkpartiet, har tidigare i år poängterat att de ändringar som regeringen har aviserat när det gäller nya ägardirektiv inte ska fokusera på mer förnybar energi. Folkpartiet anser dessutom att Vattenfall ska vara berett att med full kraft köpa och driva tyska kärnkraftverk samt att det är viktigt för Vattenfall att skaffa sig mer kompetens för att bygga moderna, nya reaktorer i Sverige. Samtidigt har statsminister Reinfeldt antytt att delar av Vattenfall ska säljas medan det har dementerats av andra företrädare. Vi har också haft en vd som gärna har velat sälja energinätet. Därav mina frågor - avser näringsministern att vidta åtgärder för att öka Vattenfalls investeringar i kärnkraft? Jag tycker inte att jag får något riktigt konkret svar mer än att näringsministern skriver: Vi ska inte öka Vattenfalls investeringar i kärnkraften. Det är mitt svar. Men min fråga är egentligen om det är regeringens svar. Kan jag tolka det så? Folkpartiet är med och bildar regeringsunderlag. Enligt deras energipolitiska talesperson anser man att Vattenfall med kraft ska köpa och driva tyska kärnkraftverk. Vilken del av regeringen är det som gäller? Kan det här stå för hela regeringen? Dessutom får jag svaret från näringsministern att hon anser att hon inte vill spekulera i vad som kommer att hända i framtiden. Men eftersom statsministern, visserligen inte vice statsministern utan statsminister Reinfeldt, har spekulerat i av vad som ska hända med Vattenfall vore det intressant att få veta av den minister som är ansvarig för ägarfrågan vad hon tänker göra. Jag skulle gärna vilja ha ett förtydligande.

Fru talman! Jag vill börja mitt anförande med en liten historiebeskrivning. År 2005 skrev Maud Olofsson så här på Svenska Dagbladets debattsida: Jag kan inte tolerera att statligt ägda Vattenfall investerar i den smutsigaste energiproduktion vi känner till även om det sker i andra länder. Därefter, år 2006, kom Maud Olofsson in i regeringen som vi alla känner till. Hon blev dessutom ansvarig minister för energifrågor och för statligt ägande och därmed också ansvarig för Vattenfall och dess verksamhet. Trots de fagra ord som man skrev i valrörelsen inför valet hände det ingenting från regeringens sida och från Maud Olofssons sida. I två och ett halvt år satt man, och det hände ingenting - ingen styrning av Vattenfall, inga nya direktiv och ingen ny bolagsordning. På en bolagsstämma i april höll statssekreterare Ola Alterå ett anförande, ganska mumlande och inte särskilt konkret. Jag var där och lyssnade på honom. Jag kände reaktionen i salen, och det var ingen särskilt anmärkningsvärd reaktion. Man tolkade det inte vare sig från min eller auditoriets sida som någon omsvängning i regeringens styrning av Vattenfall på något sätt. När man tittar på vad Vattenfall har gjort under de här åren under Maud Olofssons styre är det uppenbart att det har gått åt fel håll. Utsläppen har ökat år från år. De planer som Vattenfall har innebär att man planerar att investera 58 miljarder kronor i nya kolkraftverk och öka utsläppen kraftigt i framtiden. Man håller på att bygga ett nytt kolkraftverk i Hamburg som kommer att släppa ut åtta och en halv miljon ton koldioxid extra varje år. Man planerar dessutom ett nytt kolkraftverk med brunkol i Brandenburg och nya brunkolsgruvor för att expandera brunkolsverksamheten. Vattenfall har under Maud Olofssons tid som minister med ansvar för de här frågorna investerat drygt 100 miljarder kronor i Nuon, som är ett bolag som har ännu högre utsläpp per producerad energienhet än vad Vattenfall har. Det är uppenbart för alla som ser till historien och som har följt debatten att Maud Olofssons ord inte går ihop med hennes handling. Man kan fråga sig varför. Vad var det som tog stopp när Maud Olofsson kom in i regeringen och som gjorde att hennes planer uppenbarligen inte gick att genomföra? När Maud Olofssons statssekreterare Ola Alterå var i näringsutskottet för bara några veckor sedan frågade jag honom vad det var som gjorde att man från regeringens sida inte hade vidtagit några åtgärder. Man hade inte haft någon aktivitet när det gäller Vattenfall. I två och ett halvt år hade man över huvud taget inte gjort någonting. Ola Alterå var åtminstone tydlig med att regeringen hade prioriterat andra frågor. Det var andra saker på agendan som var viktigare. Det sade han rakt ut, och det kan jag säkert få bekräftelse på från mina kolleger från näringsutskottet som är här i dag. Självfallet måste man göra prioriteringar i regeringsställning. Men för oss som driver en hård miljöagenda är det svårt att förstå vad det är som är så mycket viktigare än att vidta de åtgärder som kan få allra störst påverkan på de svenska utsläppen. I svenska utsläpp räknar jag då även in det som statliga bolag i andra länder släpper ut. Jag skulle vilja ha ett svar från Maud Olofsson här i dag. Vad var det som var så viktigt att det inte gick att prioritera Vattenfall och att det inte gick att genomföra några åtgärder under de första två och ett halvt åren som Maud Olofsson satt i regeringsställning? Vilka uppgifter var så viktiga att det inte fanns utrymme för att styra Vattenfall?

Fru talman! Tack för svaret även om det var kortfattat! Man kan konstatera att de många interpellationer om Vattenfall som har kommit till riksdagen härrör sig från att det har kommit väldigt otydliga signaler från regeringen om hur man ser på Vattenfall. Det handlar om hur man ser på Vattenfalls uppdrag, hur man ser på Vattenfalls roll och hur man ser på det framtida ägandet av Vattenfall. Om regeringen hade varit tydlig hade det inte varit lika många interpellationer. Om regeringen hade varit solklar i sin ägarstyrning hade inte varumärket Vattenfall och verksamheten Vattenfall skadats i den utsträckning som skett under hösten. Vi kan konstatera att Vattenfall under de här snart tre åren har ökat sina investeringar i kolkraft. Även om statsrådet har talat förnybart har man investerat i kol. Man har minskat andelen investeringar i förnybar energi. Framför allt tror jag att man oroväckande äventyrar Vattenfalls starka ekonomiska situation genom att kraftigt öka investeringar i kolkraft, inte minst med 100-miljardersförvärvet i Nuon som nu belastar Vattenfalls resultat. Jag tror att det är viktigt att statliga företag är värdeskapande och bidragande till energiomställningen. Det är det uppdrag vi har gett till Vattenfall. Vi tror att det är en alldeles utmärkt kombination eftersom allt talar för att investeringar i förnybart kommer att vara lönsamt framöver. Ingen av oss politiker vill väl att det ska vara lönsamt att framöver fortsätta att investera i kolkraft. Regeringen, och inte minst näringsministern, har varit oerhört otydliga. Konstitutionsutskottet kommer framöver att få granska Maud Olofssons agerande. Vi har hört hur före detta ordföranden Dag Klackenberg gett sin bild av hur ägarstyrningen fungerat. Jag tror att han nämnde begreppet beröringsskräck när det gällde relationen till Vattenfall. Vi har hört den nuvarande styrelseordföranden och den nuvarande vd:n uttala riktningar för bolaget som inte alls ligger i linje med det som näringsministern har pläderat för. Det innebär att det är uppenbart att det inte bara har funnits olika uppfattningar om detaljer i det berömda Tysklandsavtalet eller i ansvarsförbindelser, utan det har också funnits olika uppfattningar och bilder av vilka uppdrag Vattenfall har. Det finns olika sätt att kommunicera detta och styra detta. Vi har krävt ägardirektiv. Det har vi gjort återkommande och blivit nedröstade av borgerliga riksdagsledamöter vid flera tillfällen. Man har sagt att det kommer inom kort. Det där inom kort har dröjt och dröjt, och fortfarande står Vattenfall utan nya ägardirektiv. Då funderar man på vilka andra ägarsignaler som finns. I svaret hänvisar Maud Olofsson till att statssekreterare Ola Alterå var på bolagsstämman och pratade. Jag har tidigare sagt att man måste styra bolag och inte bara prata. Det har jag fått kritik för av näringsministern, men om vi funderar på vad statssekreteraren sade på Vattenfalls bolagsstämma kan vi konstatera att det inte är dokumenterat. Vi har efterfrågat i näringsutskottet om det har blivit några effekter av det som kommunicerades. Gjordes det någon förändring i bolagsordningen? Gjordes det någon korrigering i affärsplaner? Fick det prat som statssekreteraren redovisade på bolagsstämman över huvud taget några konsekvenser? Enligt inte minst det här interpellationssvaret var det uppenbarligen någonting som var väldigt viktigt och angeläget. I brist på ägardirektiv blir nämligen detta oerhört viktigt. Om man avstår från att ge tydliga ägardirektiv, eftersom regeringen uppenbarligen inte kan komma överens om sådana, blir andra typer av signaler än mer viktiga, men de blir uppenbarligen inte så viktiga att de dokumenteras eller får någon effekt för vare sig bolagsordning eller affärsplan. Min fråga till statsrådet blir: Kan statsrådet på något sätt beskriva här för oss i riksdagen hur Ola Alterås uppenbarelse på bolagsstämman har påverkat Vattenfalls verksamhet? Har den inneburit att man ökar investeringarna i förnybart?

Fru talman! Blott Sverige svenska krusbär har. Så skaldade Carl Jonas Love Almqvist en gång i tiden. Med det vill jag ha sagt att det är så oerhört lätt att bli hemmablind när man diskuterar Vattenfall och energipolitik. Det är tveklöst så att tittar vi på energimixen ser det ut på ett helt annat sätt när vi kommer ut i Europa och övriga världen än vad det gör här hemma i Sverige. Tyskland sitter till exempel inte på oerhörda tillgångar i form av vattenkraft eller biomassa. Jag tycker mig ha förstått att oppositionen fortsatt tycker att Vattenfall ska finnas på den internationella marknaden men inte ha någon beröring med det fossila. Då återstår väl Norge i Europa om man vill investera. När man lyssnar på partierna på åskådarläktaren i oppositionen får man närmast det intrycket att företaget Vattenfall är det enda politiska styrmedel vi har när det gäller energipolitiken. Inget kan vara mer felaktigt. Vi kan titta på forskningssidan och jämföra vad den förra regeringen gjorde och vad alliansregeringen har gjort. År 2006 hade vi lite styvt 800 miljoner i stadsbudgeten på energiforskningssidan. I dagsläget har alliansregeringen lagt över 1,3 miljarder på energiforskning. Jag förutsätter att alla investeringar i förnybart i Sverige ska göras i kraft av elcertifikatssystemet. Regeringen och vi i riksdagen har beslutat oss för att höja elcertifikatssystemet kraftfullt fram till 2020. Det ska höjas upp till 25 terawattimmar. Fru talman! Det är lite intressant att titta på vad alternativet är när det gäller ägarstyrningen. Ledamoten Eneroth är orolig över Vattenfalls ekonomiska kapacitet efter Nuonförvärv och lite annat. Men han är inte mer orolig än att det går att plocka ut 5 miljarder till riskkapitalsatsningar. Samtidigt som man ska vara ledande i omställningen till förnybart och, förstår vi nu, också öka rejält på FoU-sidan kommer nu det häpnadsväckande kravet från Socialdemokraterna att Vattenfall ska erbjuda basindustrin Europas lägsta elpriser. Ta nu chansen Eva-Lena Jansson, Alf Eriksson och Tomas Eneroth att förklara för mig hur det ska gå till! Ska ni, om ni bildar regering, skicka ned Sahlin till Bryssel för att säga att vi inte bryr oss om statsstödsregler eller ska ni försöka få de andra att gå med på att vi har ett statligt företag som dumpar energipriserna till vår industri genom politiska riktlinjer? Alliansregeringen säger att Vattenfall ska vara ett starkt företag och erbjuda konkurrenskraftiga priser. Det är någonting helt annat än den populism som jag ser från vänstersidan.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för ett på alla punkter tydligt svar. Det gäller särskilt frågan om Vattenfall ska säljas ut eller inte. Där har Alf Eriksson ställt ett antal frågor under den här mandatperioden. Jag skulle tippa att det är ett tiotal. Vid samtliga tillfällen har han fått samma svar, nämligen att Vattenfall inte ska säljas ut. Jag vet inte riktigt hur man ska kunna lugna Alf Eriksson på den här punkten. I den här debatten har också interpellanten Eva-Lena Jansson ställt ett antal frågor till Folkpartiet. Med anledning av detta vill jag säga några saker. För det första: Folkpartiet står helt bakom den energiöverenskommelse som vi har varit med och träffat med Moderata samlingspartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Det är det viktiga beskedet. Det finns ingen avvikelse från detta. Det innebär bland annat att vi är med och ser till att förnybara energislag, till exempel vindkraft, ökar till 10 terawatttimmar och i förlängningen möjligen ökar upp till 30 terawattimmar. För det andra, fru talman, råder det tankefrihet i det här landet så att man kan diskutera framtiden efter den här energiöverenskommelsen. Paragraf 6 i energitekniklagen är faktiskt avskaffad, och det är tillåtet att tänka vidare. För det tredje: Jag tycker att man ska vara bekymrad över situationen nere i Tyskland. Det förekommer mycket stora koldioxidutsläpp där. Man får fundera kring hur svenska och andra företag som verkar där ska agera för att minska sin del av koldioxidutsläppen. Då kan man vara bekymrad när en av de viktigaste ersättarna är naturgas från Ryssland. Det är tillåtet att vara bekymrad över detta. För det fjärde, fru talman, tror jag att det är väldigt viktigt att i Sverige se till att man inte gör halt och blir ett avvecklingsparti för elektrisk kraft. Vi vill vara ett utvecklingsparti, precis som Centerpartiet och övriga allianspartier, av den anledningen att den svenska basindustrin är så otroligt beroende av riklig tillgång på elektricitet från olika energikällor. Det handlar inte bara om produktionen av elektricitet, utan det handlar om sysselsättning i väldigt många stora svenska industrier, inte minst efter Norrlandskusten. Vi kan också i dessa dagar lägga märke till att bristen på effekt på energisidan driver fram ohyggligt höga priser på marginalen på elektricitet. Det har talats om 2:50 per kilowattimme, och det är ju väldigt högt. För det femte: När Eva-Lena Jansson ställer de här frågorna måste man också fundera på, som Jan Andersson gjorde, vad alternativet på oppositionssidan är. Såvitt jag förstår är det ett parti, Socialdemokraterna, som Eva-Lena Jansson tillhör, som gärna vill behålla kärnkraften av sysselsättningsskäl. Två partier, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, vill avveckla så fort som möjligt. Att rösta på det alternativet i valet 2010 när det gäller energipolitiken, fru talman, är som att delta i ett lotteri.

Fru talman! Låt mig först säga att vi har diskuterat Vattenfall ganska många gånger här i riksdagen, och jag känner ibland att vi har samma diskussion om och om igen. Jag tror att det snarare är så att vi är oense i den är frågan än att ni efterlyser mer fakta. Jag tror att det är viktigt att hålla sig till fakta när vi diskuterar detta. För det första var det så att när Socialdemokraterna tillsatte Lars G Josefsson som vd bestämde man att han skulle internationalisera bolaget. Det skedde i början av 2000-talet. Om man internationaliserar ett bolag som Vattenfall betyder det att man köper både kärnkraft och kolkraft, och det var det uppdraget som Lars G Josefsson fick, det säger han själv. Sedan har man mage att komma hit och säga: Så där ska vi inte ha det! Det är ni själva som har sett till att bolaget ser ut som det gör. Det som händer nu, under vår tid, är att man byter ut en del av kolkraften mot biomassa och biobränsle. I grunden är det så att i Europa finns kolkraft som en viktig energiresurs, precis som Jan Andersson säger. Men det vi gör nu är att vi byter ut en del av kolkraften mot biobränsle och biomassa, vilket gör att vi minskar utsläppen, och det måste ändå vara det grundläggande. Sedan säger Alf Eriksson att det inte har hänt något i Vattenfall. Jag beklagar om inte riksdagen har uppfattat vad som är gjort och inte, men det faller inte tillbaka på mig, utan det är i så fall snarare på riksdagen. Det vi har gjort är att vi med bolaget under den här tiden har gått igenom en strategi för bolagets framtid. Jag har talat om här i riksdagen att det är det vi ska göra, och det är också det som vi har gjort. Den strategin resulterade i att Ola Alterå var på stämman och berättade vilka tre områden som vi vill att bolaget ska fokusera på. Det är så vi styr bolag. Så styr vi också andra bolag. Det är tre områden som vi vill att bolaget fokuserar på. Det första är lönsamheten. Det andra är den gröna omställningen. Det tredje är att vårda varumärket. Styrelsen har uppfattat det här. Ordföranden har uppfattat det här. Vd:n har uppfattat det här. Om riksdagens ledamöter inte har uppfattat det beklagar jag det, men det räcker egentligen att styrelsen uppfattar det, för det är de som ska verkställa det som ägarna vill. Sedan är det upp till styrelsen i nästa led att komma tillbaka till ägarna och säga vad man gör på de här områdena och hur man tänker ta sig an detta. Det återstår för styrelsen att göra. Vi har också förnyat styrelsen. Vi har bytt ordförande, och vi har nu också rekryterat en ny vd som ska ta över efter Lars G Josefsson. Det sker alltså en rad förändringar. Syftet med det här är att ta nästa steg i Vattenfalls utveckling där man ju på ett tydligare sätt måste finnas med i den gröna omställningen. Då ska man komma ihåg att det som Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet sade under sin tid var att man skulle vara ledande i omställningen i Sverige, trots att det är ett internationellt bolag. Därför är det viktigt att se att man måste ha den här ledande rollen i omställningen i det globala företag som man är. Vad gör då Vattenfall? Man är tredje största aktör när det gäller förnybar energi. Man har i dag 40 biobränslade värme- och kraftvärmeverk och är en av världens största köpare och användare av biomassa. Inom vindkraft är Vattenfall det sjätte största företaget i Europa, och i offshore, som jag sade, är man störst av alla. Man driver i dag 700 vindkraftverk som tillsammans producerar 2,2 terawattimmar. Därmed har också Vattenfall fler vindkraftverk än hela Norge och Finland tillsammans. Om jag för ett ögonblick tittar på investeringslistan och på vad som har hänt sedan vi tillträdde ser jag att från att 2005 ha investerat 1,8 miljarder investerar man i dag 8,6 miljarder. Det har hänt under den här regeringens tid. Det är alltså en kraftfull investeringsökning på bland annat vindkraft. På samma sätt kan man se på biomassa. Men det är klart att det är ett långsamt fartyg som man ska vända. Det är därför som man också måste se att när vi satte ned fötterna när det gäller energipolitiken menade vi att man också kan styra om Vattenfall åt rätt håll.

Fru talman! Vi har i Vattenfall ett av de viktigare verktygen för att kunna klara energiomställningen i Sverige. Ministern säger i svaret att så länge den här regeringen ansvarar för ägandet av Vattenfall kommer man fortsättningsvis att vara en aktiv, ansvarsfull och professionell ägare. I nio månader - längre sträcker sig inte den horisonten. Ett företag kan naturligtvis inte planera sin verksamhet, sina långsiktiga investeringar, på nio månader utan att veta vad som gäller och vem som ska vara ägare. I regeringsförklaringen 2006 sade regeringen att förbudet mot att uppföra nya reaktorer ska bestå. Det har ni ändrat. I alla fall har ni aviserat att ni ska ändra det. Vi har inte fått något lagförslag till riksdagen än. Men när det gäller frågan om vad som ska hända med Vattenfall efter valet vet vi ingenting. Självklart blir det spekulationer när det inte finns någon långsiktig styrning. Man kan också få uppfattningen att det råder delade meningar i regeringen om lönsamheten i investeringar i förnybar energi. Inte minst fick jag det intrycket av Jan Anderssons inlägg här precis nu. Man kan också få det intrycket när man lyssnar på regeringsföreträdaren från Folkpartiet. Han säger att Vattenfall inte får bli en lekstuga för ineffektiv klimat- och energipolitik. Där hävdar man att investeringarna ska ske i forskning och CCS-teknik. Vi har inte uppfattningen att det förnybara skulle driva upp elpriserna. Elpriserna till industrin i Sverige är fortfarande lägre än i de flesta konkurrentländer. Industrin är orolig för att de ska bli högre. Det är inte för att de ska bli högre på grund av satsningar på förnybart, utan genom att man kopplar ihop ett nät med länder som har betydligt högre elpriser. Det handlar inte om att man jämnar ut effekten utan att man ska satsa på en massiv export. Det är då som det här inträffar. Vi skulle bygga kärnkraftverk i Sverige för att skicka ström till Tyskland som själva har beslutat att lägga ned sina. Det är det som gör att vi riskerar att få högre elpriser för industrin i Sverige. Fru talman! Vi har inte fått något besked om hur regeringen ser på det framtida ägandet för Vattenfall om nio månader. Det finns en möjlighet att här i dag lämna ett besked till Vattenfalls ledning, väljarna och alla aktörer på energimarknaden om att Vattenfall ska kvarstå även efter ett val och kan användas som ett verktyg för att klara den nödvändiga energiomställningen.

Fru talman! Min interpellation handlar om forsknings- och utvecklingsinsatser inom Vattenfall, inte om investeringar i sig. Investeringar är förhoppningsvis oftast ett resultat av forsknings- och utvecklingsarbete. Det är också svar till Jan Andersson. Vi ska inte blanda ihop korten och diskutera andra saker. Vi ska komma ihåg att investeringarna i Vattenfall när det gäller vindkraft har skett utifrån en mycket låg nivå. Den senaste stora investering som Vattenfall gjorde rörde inte den förnybara energin utan Nuon som är bland de ledande när det gäller utsläpp av koldioxid. Jag kan också bekräfta det Per Bolund tidigare sade om Ola Alterås insats på det senaste mötet. Regeringen har prioriterat andra frågor än ägandefrågor i Vattenfall. Det stämmer. När Maud Olofsson skriver att regeringen förväntar sig att Vattenfall hör till de företag som leder utvecklingen mot att uppnå EU:s klimat- och energimål till 2020 funderar jag på vad det är för insatser när det gäller forskning och utveckling som regeringen tänker sig via förhoppningsvis ägardirektiv till Vattenfall. Det är bara 0,9 procent av den totala budgeten som används av Vattenfall till forskning och utveckling som rör det förnybara. Jag tycker att det är en mycket liten satsning. Vattenfall har bra exempel på satsningar som när man gick in i ett utvecklingssamarbete med Volvo för inte så länge sedan. Det visar att det kan finnas en vilja, men det går inte att bara stå vid sidan om och säga att det är styrelsens uppdrag att verka utifrån ägardirektiv. Jag undrar vilka de ägardirektiv är som säger att Vattenfall ska vara ledande i energiomställningen. Om det är så att den tidigare regeringen bara har sagt att Vattenfall ska vara ledande i energiomställningen i Sverige finns det en möjlighet här att agera så att Vattenfall är ledande på samtliga marknader där man finns. Det ägardirektiv som tillkom under den förra regeringen var inte tillräckligt. Det ska vi givetvis medge. Kommer inte nuvarande regering att få någon förändring kommer en ny regering att se till att Vattenfall tar ansvaret för förnybar energi på de marknader där Vattenfall verkar. Forsknings- och utvecklingsarbete är oerhört viktigt för ett företag som har för avsikt att överleva och agera på en konkurrensutsatt marknad. Vart styr vi när det gäller Vattenfall? Är det mot forskning och utveckling som rör förnybar energi bör regeringen vara tydlig med att gå ut och ge de direktiven. Det handlar inte bara om att prata på en bolagsstämma. Det räcker inte. Det går att uppfatta lite olika vad det innebär. Här behövs det tydliga ägardirektiv från regeringens sida.

Fru talman! Jag vill börja med att förtydliga Socialdemokraternas syn på kärnkraft. Vi har sagt att kärnkraften ska avvecklas i den takt vi kan ersätta den med förnybar energi under förutsättning att det inte äventyrar industrins exportkraft. Det är tydligt. Jag tycker inte att det är något speciellt nytt i det, men det är väl bra för förtydligandets skull om någon undrar här i kammaren. Jag hade ställt mina frågor eftersom det är flera olika partier i regeringen. Man har olika uppfattningar om kärnkraften. I svaret säger Maud Olofsson att hon inte avser att vidta åtgärder för att öka investeringar i kärnkraft. Då blir min fråga om regeringen motsätter sig nya investeringar i kärnkraft via Vattenfall. Jag skulle vilja ha ett tydligt svar på den frågan. Maud Olofsson har tidigare när det gäller ägarstyrningen sagt att hon ska vara tydlig i sina direktiv, och sedan ska hon inte gå in och peta i detaljer. Är kärnkraft en sådan sak som hon är tydlig med i sina direktiv och inte någon detalj? Jag har varit på ett antal bolagsstämmor som de statliga bolagen har haft. Vid varje bolagsstämma håller ägarrepresentanten visserligen tal, men ägardirektiven och det ägaren vill lämnas fram till vd och styrelseordförande i en pärm. Där finns de tydliga instruktionerna. Om jag kommer ihåg bolagsstämman rätt - Per Bolund kan annars korrigera mig - såg inte jag ett sådant överlämnande, även om jag antar att det är där man gör förtydligandet om vad som ska gälla. Jag hade också frågor om hur man såg på förnybar energi. Jag gillar när Maud Olofsson säger att vi ska ha 50 procent förnybar energi och minska koldioxidutsläppen med 40 procent och att det är klart att Vattenfall ska vara med i det arbetet. Det var därför vi socialdemokrater var tydliga på vår kongress. Vi var inte nöjda med hur Vattenfall styrdes. Vi vill lägga större tyngd på de här frågorna. Men Folkpartiet säger att regeringen har aviserat att de nya ägardirektiven inte ska fokusera på mer förnybar energi. Då blir jag bekymrad. Då finns det ett motsatsförhållande i regeringen. Om Carl B Hamilton och Folkpartiet anser att man inte ska satsa på förnybar energi utan på kärnkraft måste det vara tydligt vad man avser i regeringen. Om vi dessutom har en statsminister som anser att man ska sälja delar av Vattenfall medan Maud Olofsson inte vill spekulera i huruvida det ska bli försäljning eller inte är det viktigt för oss riksdagsledamöter att få reda på det. Vi vet att de statliga bolagen har genomgått olika prov. Vattenfall är väl ett sådant bolag. Fru talman! Jag vill påminna Maud Olofsson om att Vattenfalls förvärv av Nuon gjordes under hennes styre. I Vattenfalls kvartalsrapport anger man att det är en av orsakerna till att investeringar i förnybar energi inte har fått den omfattning som de skulle ha fått annars. Med förvärvet av Nuon med mer kolkraft och mindre förnybar energi har man investerat ännu mer i fossil energi och minskat möjligheten till förnybar energi. Då blir min fråga om det var en lyckad styrning av Vattenfall. På något sätt måste man förhålla sig till det. Jag har för mig att Maud Olofsson när Vattenfalls köp av Nuon applåderades sade att det var bra. Om man nu säger att vi ska satsa på förnybar energi, hur bra är det då att förvärva ett sådant bolag? Är det också en detalj? Jag anser inte att köpet av det företaget kan anses som en detalj, men jag skulle gärna vilja höra näringsministerns syn på den frågan.

Fru talman! Jag måste säga att det är ganska häpnadsväckande att höra Maud Olofsson här i talarstolen i dag försvara Vattenfall, en av de största utsläpparna av klimatpåverkande gaser i Europa, och att hon uppenbarligen också accepterar att man investerar vidare i kolkraften. Maud Olofsson och regeringen säger att det går inte att verka i Europa utan att investera i kol, för det är det enda som finns i Europa. Det är uppenbart helt fel. Ingenting kunde vara mer fel. Jag kan bara ta ett exempel. Vattenfall verkar i Tyskland. Man står för 13-14 procent av elproduktionen i Tyskland. Samtidigt är Tyskland en av världens ledande nationer när det gäller vindkraftsproduktion. Man har investerat enormt tungt i vindkraft, och man har en högre andel vindkraftsel i sitt elsystem än nästan alla andra länder. Vattenfalls andel av den vindkraften är mindre än en promille. Man har en stor andel av elproduktionen, men man har inte investerat i det förnybara utan i det fossila. För Maud Olofsson är detta uppenbarligen helt okej. Maud Olofsson försöker få det att verka som att man har ett aktivt styrt Vattenfall. Jag kan konstatera att Ola Alterå, hennes statssekreterare, åtminstone är ärlig med att regeringen har prioriterat andra frågor. Han erkänner också att det var först hösten 2008, efter att mer än halva mandatperioden hade gått, som man började att ens göra en genomgång av bolaget. Fortfarande, med nio månader kvar till valet, har Vattenfall inte fått några nya ägardirektiv av regeringen. Uppenbarligen har frågan inte varit prioriterad. Det går inte att dra någon annan slutsats, och förklaringen som jag kan se ligger uppenbarligen i den liknöjdhet som Maud Olofsson visar upp här i riksdagen i dag. Vattenfall petar in lite biobränsle i sina kolkraftverk. Maud Olofsson är nöjd, samtidigt som de övriga drygt 100 miljonerna ton koldioxid inte påverkas. När, Maud Olofsson, kommer regeringen att på allvar verka för att påverka Vattenfalls investeringar och minska utsläppen?

Fru talman! En viktig del av den här diskussionen handlar om oklarheten kring det framtida ägandet eller synen på ägandet. Jag noterar att någon talare tidigare sade att det får man ha olika uppfattningar om i de politiska partierna. Och det är ingen som förbjuder en folkpartistämma att ha stora önskemål om 1 000 nya kärnkraftverk eller att privatisera Vattenfall, men när regeringen har olika uppfattningar blir det ett lite större bekymmer. Vi har något slags ordning i det här landet där vi tycker att regeringen bör ha en uppfattning. Det har de uppenbarligen inte. I den frågestund som vi hade i riksdagen för inte så länge sedan svarade statsministern på ett ganska anmärkningsvärt sätt när det gäller synen på Vattenfall och ägandet av Vattenfall framöver. Jan Björklund, som också ingår i regeringen, har haft en annan uppfattning, både om Vattenfalls inriktning och om ägandet av Vattenfall, och Maud Olofsson har haft en tredje uppfattning. Jag tror till och med att Anders Borg har haft en fjärde uppfattning. Det är detta som är bekymret när vi talar ägarstyrning: Regeringen dristar sig till att ha olika uppfattningar, fast man rimligtvis åtminstone där borde kunna enas om en uppfattning. Det är därför frågan om ägardirektiv blir så akut. Regeringens brist på ägarstyrning leder nämligen till att Vattenfall inte bara kan agera som de vill - så hävdas det ju i debatten - men de får framför allt inte några tydliga signaler. Det är ett av skälen till att jag lyfter upp Ola Alterås agerande på bolagsstämman. Även om han kan prata hur mycket han vill på en bolagsstämma finns det uppenbarligen inte dokumenterat. Det fick inga konsekvenser i bolagsordningen, och det fick inga konsekvenser i affärsplaner. Det har inte heller på något annat sätt påverkat bolagens politik. I ett läge där ansvarig näringsminister har applåderat Nuonförvärvet och stora inköp av kolkraft i Vattenfall är det klart att man blir fundersam över om det finns någon annan agenda. Jag vill vara tydlig i min sista fråga till Maud Olofsson, för jag tycker inte att jag får några svar på den. Bara för att vi ska vara klara över verklighetsbilden: Ökar eller minskar Vattenfalls beroende av kolkraft under Maud Olofssons tid som näringsminister? Ge oss en julklapp och tala om att det kommer nya ägardirektiv i nästa vecka! I så fall önskar jag gärna en god jul.

Fru talman! Jag hade några frågor till oppositionen, framför allt till Socialdemokraterna. Jag kan konstatera att jag inte har fått svar på någon av dessa frågor. Jag måste fråga: Säger ni samma sak till industrin som konsumerar el som ni säger till den industri som ska investera i förnybar elproduktion, det vill säga att vi ska ha Europas lägsta elpriser, genom att allra helst ha så dåliga ledningar att vi inte kan transportera ut någon el till kontinenten? Jag kan inte se att det där hänger ihop, och jag tror inte att så många andra seriösa energidebattörer heller ser att det hänger ihop. På min fråga filosoferar ledamoten Eriksson om att jo men, vi har ju redan de lägsta priserna till basindustrin. Ja, det har vi, men det är en himla skillnad på det och på att föreskriva ett statligt bolag vilket pris de ska sätta på de varor de säljer till en specifik kund. Det är två fullständigt olika saker. Svara på frågan! Hur ska ni styra Vattenfall till att erbjuda industrin Europas lägsta elpriser? Vi vill ha konkurrenskraftiga priser till industrin. Det kommer också att ge en prisnivå som gör det möjligt för dem som vill investera i förnybar elproduktion att räkna hem de långsiktiga investeringarna. (ANDRE VICE TALMANNEN: Vi dividerar här om ni är inne på rätt områden eller inte när det börjar handla om energipriser och energiöverenskommelser. Det ingår inte i frågorna som har varit här.)

Fru talman! Fru talmannen har naturligtvis rätt i att denna diskussion tar sig något andra uttryck än bara styrning av Vattenfall, men det finns olika infallsvinklar på frågan. Jag vill ändå säga till Alf Eriksson att det är klart att om han absolut vill ha en oerhört långsiktig ägarstyrning av Vattenfall måste man kanske ändå privatisera företaget så att man inte har några val emellan där väljarna kan få inflytande över detta genom olika regeringar. Jag tror dock inte på detta alls, utan jag tror att det system vi har nu är bra. Jag tycker att statsrådet har gett ett väldigt bra svar på den frågan. Fru talman! Jag var på en intressant resa tidigare i höstas längs Stora Luleälven. Vad gör man där? Jo, Vattenfall investerar väldigt mycket pengar - i Harsprånget och Porjus och flera andra fall. Resultatet av dessa ersättningsinvesteringar, som är en form av förnyelseinvesteringar, är att man kan tänka sig att produktionen ökar med 1 procent. Det kan låta lite i de här sammanhangen, men det är jättemycket. Man kan få ut mer av detta förnybara, och man investerar väldigt stora pengar här. Allra sist, fru talman, vill jag säga att Tomas Eneroth ställer en intressant fråga. Men den har karaktären, Tomas Eneroth, av mannen som satt på stranden och hade foten i en isvak och i handen ett glödgat järn: Genomsnittstemperaturen var jättebra!

Fru talman! Jag tänkte avstå från att delta i den här debatten, men jag kunde inte hålla mig när det kommer så mycket konstigheter som det gör från regeringssidan. Först har man en allmän diskussion om energipolitiken, och den tänker jag inte gå in på. Men jag tänkte faktiskt uppehålla mig lite vid just Vattenfall. Jag hade i helgen en diskussion med ett styrelseproffs. Jag ställde frågan till honom: Hur ska man egentligen som ägare styra ett bolag? Det finns bara ett enda sätt man kan göra detta på. Det är genom att skriva in det i arbetsordningen, som ska finnas enligt aktiebolagslagen, alternativt att man utfärdar ordentliga ägardirektiv. Några andra styrmodeller finns inte. Det är ungefär som när vi från riksdagens sida träffar myndigheter och vi tycker både det ena och det andra. De kan gå ifrån oss och säga: Vi bryr oss i det här fallet inte om vad ni säger. Vi har två sätt att styra myndigheter. Det ena är att lagstifta, det andra är genom budget. Det finns liksom inga andra medel att använda sig av. Då kan man fråga sig vad det här talet var värt för någonting, om det inte fattades något beslut. Vi är alla i alla fall så kunniga, även om Maud Olofsson vill försöka vara den som kan företagande mycket bättre än alla andra, att vi vet att det krävs ett beslut på en stämma för att ett förslag ska kunna vara gällande. Eller finns det någon annan ordning som Maud Olofsson har infört under sin tid som näringsminister, att ett vackert tal ska så att säga noteras som viljan från ägaren? Jag vill gärna ha svar på frågan om det är den ordningen som gäller. I så fall måste man nog också dra konsekvenserna av det och ändra aktiebolagslagen. Det andra jag tänkte ta upp är det som vi har hört Folkpartiets Gunnar Andrén tala om under den här debatten. Han sade att Vattenfall nog skulle må bra av att privatiseras. Vi har hört statsministern uttrycka att man nog skulle kunna sälja ut delar av Vattenfall. Maud Olofsson vidhåller det man har kommit överens om i regeringen, att under den här mandatperioden ska man i varje fall inte sälja ut. Då kvarstår ju en undran. Det är höljt i dunkel vad som kommer att hända med Vattenfall. Man ger olika besked och man är djupt oenig om detta inom alliansen. Det är bara att konstatera. Något annat kan jag inte tolka det som när man säger så vitt olika saker. När det gäller frågan om vad man ska göra med Vattenfall lyssnade jag väldigt noga på debatten på Folkpartiets landsmöte. Där var man väldigt tydlig med att det nog inte var bara tio reaktorer som skulle kunna ersättas. Man kanske skulle kunna bygga elva, nio eller tolv stycken. Det var inte så noga. Har man då inte avvikit helt och hållet från den energipolitiska uppgörelsen? Vad innebär det i så fall för Vattenfall? Jag är medveten om att partier kan ha olika uppfattningar men ändå hålla sams i en regering. Ändå är det intressant att se åt vilket håll det här går. Jag skulle vilja säga, fru talman, att med det resonemang som man för har man en naiv syn på hur man ska kunna styra de statliga bolagen. Slutligen, när det gäller vår syn och att vi häcklas för att vi vill ha den lägsta energikostnaden för basindustrin och att vi vill ha ett utfall, skulle jag också vilja säga att vi faktiskt har en vision om vad vi vill göra med Vattenfall. Uppenbarligen har inte Maud Olofsson det. Hon tycker att man ska sitta på åskådarläktaren och inte styra Vattenfall. Hade det varit på ett annat sätt hade det varit tydligt. Man hade ändrat ägardirektiven och man hade fört en mycket offensiv energipolitik. Det har regeringen inte gjort när det gäller Vattenfall.

Fru talman! Låt mig först och främst ge en upplysning om vad ett interpellationssvar är. Det är regeringens svar. Det som står i interpellationssvaret, Eva-Lena Jansson, är regeringens svar och ingenting annat. Det är också viktigt att betona i alla de frågor som interpellationen innehåller. En fråga var: Hur styr man ett bolag och hur styr man energipolitiken på ett område där Vattenfall är aktivt? Det första är ju att vi styr genom att ge direktiv. Det kan man ge på olika sätt. Det är ganska ovanligt att vi går till riksdagen, men det är ju den ordning som gäller just Vattenfall på grund av den mening som handlar om att Vattenfall ska vara ledande i omställningen till förnybar energi i Sverige. Men vi kommunicerar ju med styrelsen. Vi kommunicerar med bolagsstämman. Jag kan återigen notera att det Ola Alterå har meddelat på bolagsstämman har styrelsen och vd uppfattat. Det är det som är det viktiga för mig. Att socialdemokratiska ledamöter, vänsterpartistiska ledamöter och miljöpartistiska ledamöter i riksdagen inte har uppfattat det kan jag bara beklaga. Det viktiga för mig är att styrelsen och vd har förstått det. Det som kommer i nästa steg är att styrelsen kommer tillbaka till ägaren och säger: Vad gör man nu då? Låt mig ta ett område, kärnkraften, som har varit uppe till diskussion. Där har vi från ägarsidan inte varit nöjda med deras säkerhetsarbete. Det finns ju anledning i dag när vi ser de här bristerna i kärnkraften, både här hemma och i Tyskland, att konstatera att det som Vattenfall har gjort inte har varit tillräckligt. I så fall skulle de här kärnkraftverken vara i gång. Det är klart att det är en gammal historia som vi har fått ta hand om under vår tid. Den härrör sig från den tid då Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna tog ansvar för Vattenfall. Det som också är viktigt när det gäller förnybart är naturligtvis att elcertifikatsystemet, precis som Jan Andersson har sagt tidigare, är ett instrument som vi har gemensamt för alla energibolag. Det är otroligt styrande. Det kommer att bli 25 terawattimmar som vi har sagt, och vi kommer också att ha 50 procent av energin från det förnybara. Elcertifikatsystemet är ett otroligt effektivt system. Jag är glad att också kunna säga att det var Centerpartiet som förslog detta när vi diskuterade energipolitiken. När det gäller forskning och utveckling är det viktigt att säga att det är rätt svårt att i ett bolag skilja ut en forskningsbudget från en investeringsbudget. I många av de här investeringarna ligger också forskningsinsatser. Det går inte att säga, som Kent gör, att här har ni en forskningsbudget. Mycket av de investeringar som sker på många av de här olika områdena innehåller också forskningsinslag. Det senaste och mest spännande tycker jag är vågkraft. Man investerar i Storbritannien men gör också satsningar på andra håll. Då är frågan: Är det här en investering eller är det forskning? Det är klart att vågkraften är i det skedet att det är väldigt mycket av forskning och utveckling samtidigt som det är en investering. Med biomassa är det likadant. Vi tycker att det är bra att Vattenfall finns med i detta. Elbilsprojektet som man har gått in i består av ytterligare delar där det är en blandning av investering och forskning. Vi bejakar det som Vattenfall gör på det här området. Sedan säger Kent Persson att vindkraften inte är någonting att yvas över, för det sker från en sådan låg nivå. Det var på den tiden ni hade ansvar för det här. Det var en låg nivå. Det är därför vi är glada över att vindkraften åtminstone har ökat rätt rejält. Den behöver öka mer. Men det är på affärsmässiga grunder man ska göra de här investeringarna, och vi ska göra vad vi kan för att underlätta deras investeringar framöver. Låg mig när det gäller ägarfrågan få komplicera diskussionen lite grann. Vi diskuterar nu samägandet av kärnkraften. Det kan komma att påverka ägarbilden. Jag tror att alla ni som sitter här tycker att man ska göra någonting åt samägandet. Men ägarbilden är ju sådan i dag att den kommer att behöva förändras om vi ska kunna klara av det. Det är därför som det inte går att säga att det kommer att vara exakt som det är nu. Jag tror att det också har varit ett krav från er. Det är därför ägarfrågan är lite mer komplicerad än vad oppositionen vill göra den till.

Fru talman! Riksdagens interpellationsstunder, Jan Andersson och Gunnar Andrén, är inte till för att regeringspartierna ska ställa frågor till oppositionen. Här är det ledamöterna som ställer frågor till statsråden. Det är den debatten vi för. Nu har vi fått näringsministern till kammaren. Vi hade ju en debatt för en vecka sedan när vi diskuterade budgeten för energifrågorna. Då var inte näringsministern här, men vi tre oppositionspartier lämnade ett klart besked. Vi vill ha kvar Vattenfall i statlig ägo. Vi tänker använda Vattenfall som ett verktyg för att uppnå den nödvändiga omställningen av energipolitiken för att få fram förnybar energi så att vi får ett uthålligt energisystem. Det går inte, Maud Olofsson, att skylla på alla andra för att det inte händer någonting. Nu har Maud Olofsson haft ansvaret i över tre år för bland annat Vattenfall. Kritiken har varit omfattande, men det har inte hänt någonting. Fortfarande, mitt under den här interpellationsdebatten, får vi olika besked om hur Vattenfalls framtid bör se ut. Näringsministern har en möjlighet till. Jag förstår att tiden tog slut för näringsministern när hon skulle utveckla frågan om kärnkraften. Vi har en möjlighet till. Ge ett besked om hur regeringen ser på Vattenfalls framtid. Eftersom det är mitt sista inlägg vill jag önska näringsministern och alla övriga i kammaren en god jul.

Jag vill passa på att tala om för Alf Eriksson och er andra att man har rätt att ställa frågor till interpellanterna vid en interpellationsdebatt. Det är inte bara ministrarna som ställs inför en frågerunda. Det sker vid frågestunden men inte vid interpellationer.

Fru talman! Vattenfall har en budget för forskning och utveckling. Man satsade 1 ½ miljard under det senaste året. Det är ungefär 0,9 procent av den totala omsättningen. Det intressanta är att nästan hälften av forsknings- och utvecklingspengarna används till lagring och avskiljning från fossileldade anläggningar. Bara 9 procent av forsknings- och utvecklingsbudgeten går alltså till satsningen på förnybara energikällor. Det är klart att det finns en budget. Varje företag av den här storleken har en forsknings- och utvecklingsbudget. Utifrån det svar jag har fått på min interpellation är min slutsats att det finns en förklaring till snedfördelningen. Maud Olofsson sade i sitt svar att Vattenfall ansvarar för hur mycket och vilka produktionsslag Vattenfall avser att verka inom. Det är här det brister i politiken från regeringens sida. Man öppnar för Vattenfall att fritt tolka vad man ska satsa på. Här behövs en betydligt tuffare och tydligare linje från regeringens sida, nämligen att forsknings- och utvecklingsinsatser ska ske inom de förnybara energislagen i framtiden. Låt mig ge en historiebeskrivning. Den energipolitik som har funnits i Sverige ända fram till 2008 härrör sig från den energiöverenskommelse som Centerpartiet kom fram till 1997 med en förnyelse 2002. Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet var överens om energipolitiken och satsningen på förnybara energikällor. År 2008 kom regeringen med en ny energipolitik och öppnade för kärnkraft.

Fru talman! Jag ställde några frågor till Maud Olofsson som jag inte uppfattade att jag fick svar på. I min interpellation frågade jag om regeringen skulle ta initiativ för att öka Vattenfalls investeringar. Då svarade Maud Olofsson att hon inte tänker göra det. Jag frågade om regeringen är överens i frågan om Vattenfall och kärnkraft. Eftersom näringsministern hänvisar till att interpellationssvaret är regeringens svar får jag tolka det som att det Folkpartiet senare har sagt stämmer överens med att regeringen vill bygga ut mer kärnkraft. Min följdfråga var då om regeringen motsätter sig nya investeringar i kärnkraft från Vattenfalls sida. Det fick jag inte svar på. Jag tolkar detta naturligtvis så att regeringen inte motsätter sig att Vattenfall investerar i ny kärnkraft. Det är därför vi inte har sett några nya ägardirektiv. Jag hade även den frågan: Har näringsministern tagit några initiativ till att regeringen fattat beslut om ett nytt ägardirektiv för Vattenfall? Den frågan är relevant, och den nämns inte i interpellationssvaret. Jag vet att Maud Olofsson hade kort om tid att svara på min interpellation. Jag förstår därför om inte allt fanns med i interpellationssvaret. Vi socialdemokrater anser att Vattenfall är ett av Sveriges viktigaste verktyg i energiomställningen för klimatets framtid. Vi vill vara noga med att poängtera att om vi får folkets förtroende vill vi använda Vattenfall på ett aktivt sätt i omställningen till klimatsmart energi. Här i kammaren har vi fått tydliga ingångar att man vill öppna för utförsäljning av Vattenfall. Det skulle vara det tydligaste sättet att styra Vattenfall långsiktigt, i alla fall enligt en av mina meddebattörer. Fru talman! Jag skulle vilja veta mer om ägardirektiven och om regeringen motsätter sig nya investeringar i kärnkraft från Vattenfalls sida.

Fru talman! Visst är det så att man har rätt att ställa frågor även till dem som deltar i debatten. Men skälet till att vi har interpellationsinstrumentet är att det är en del av granskningen av regeringen. Jag tycker att man ska vara noga på den punkten i det här sammanhanget. Visst får man ställa vilka frågor man vill, men granska oppositionen får man nog göra i andra forum än vid interpellationsdebatter. Vår syn när det gäller statliga företag skiljer sig från regeringen. Regeringen vill vara en passiv ägare och vill inte styra de statliga företagen. Vi bland de rödgröna har en gemensam syn att vi vill ha de statliga företagen för att uppnå mål i politiken. Vi vill inte sitta på läktaren och titta på, som den här regeringen vill. Vi vill använda de statliga företagen, och vi vill uppnå viktiga politiska mål. Maud Olofsson säger att det var si och så när Socialdemokraterna innehade regeringsmakten. Men Maud Olofsson var en del av den energipolitiska överenskommelse vi hade vid den tidpunkten. Hade Maud Olofsson inget ansvar för den förda energipolitiken vid den tidpunkten? Om det inte är så, vad hjälper det att hela tiden gnälla på vad vi gjorde när vi satt vid makten? Maud Olofsson orkar inte ens att ta itu med att styra om så att det blir enligt det hon tycker Vattenfall - i det här fallet - ska göra. Jag är förvånad över den passivitet och den slapphet som Maud Olofsson har visat under sin tid som näringsminister vad gäller just de statliga företagen.

Jag kan besvara vad Börje Vestlund sade. Förra mandatperioden fick jag lära mig den tuffa läxan när jag debatterade proffsboxning. Det var elva meddebattörer. De allra flesta var emot min ståndpunkt. Jag var tvungen att försöka besvara dem. Jag hittar inte skrivningen i riksdagsordningen just nu, men jag fick lära mig den tunga vägen av Björn von Sydow.

Fru talman! Interpellationsdebatterna ska dessutom tillföra ny kunskap och information. Det hoppas vi att de gör. Först och främst är det här en intressant debatt. Det finns anledning att tolka vad debatten handlar om. Det första man slås av är att det finns en total oenighet om vad man egentligen vill med energipolitiken när man lyssnar på oppositionen. Miljöpartiet vill avveckla kärnkraften direkt och Socialdemokraterna när det går. Mitt emellan finns Vänsterpartiet. Vad det ska bli för energipolitik om ni ska presentera detta gemensamt återstår att se. Den andra delen handlar om Vattenfall. Det finns några ingredienser man kan titta på. Ni vill bland annat ha mer detaljstyrning av Vattenfall. Ni vill inte sälja kärnkraft och kolkraft i Europa eftersom ni inte är beredda att ändra något i Vattenfall. Däremot vill ni öka uttaget av resurser från Vattenfall, samtidigt som ni vill att Vattenfall ska investera i mer förnybart. Sedan ska ni ha låga elpriser. Alla dessa saker går faktiskt inte ihop. Om ni ska lyckas med att möta väljarna måste ni samordna vad ni säger. De delar ni har presenterat i dag kommer inte att hålla. Ert track record är inte särskilt bra när det gäller styrning av Vattenfall. Det är vad vi får ta hand om just nu. Ni köpte gemensamt, alla tre partier, både kärnkraft och kolkraft under den tid ni styrde Vattenfall. Vi har styrt upp detta bland annat genom tydliga direktiv till styrelsen om vad som ska göras. Återigen har de helt och hållet uppfattat vad de ska göra. Bland annat finns en energi- och klimatöverenskommelse som ger tydlig vägledning för vad Vattenfall ska göra. Det är fråga om 50 procent förnybart, 40 procent minskade koldioxidutsläpp och 20 procent energieffektivisering till 2020 samt en fossilfri fordonsflotta till 2030. Efter Köpenhamnsmötet inser alla att Vattenfall och alla andra kraftbolag måste vara med i omställningen. Jag hoppas verkligen att vi kommer att fortsätta att se att Vattenfall tar det tydliga ansvaret när det gäller att minska koldioxidutsläppen och att få fram mer förnybart. Med detta vill jag tacka för den här debatten. Jag vill också önska god jul till riksdagsledamöterna och tacka för ett intensivt år.