Domstolarnas oberoende

Herr talman! Maria Abrahamsson har frågat mig om jag är beredd att överväga vissa åtgärder i syfte att stärka domstolarnas ställning. Det handlar om att se över Domstolsverkets ställning i förhållande till domstolarna, att utreda om Justitieombudsmannen ska ta över det tillsynsansvar för domstolsväsendet som i dag åvilar Justitiekanslern, att se över frågan om Högsta domstolens och Högsta förvaltningsdomstolens inflytande över rekryteringen av justitieråd samt att flytta riksdagens handläggning av Sveriges Domstolars och Domarnämndens anslag till konstitutionsutskottet.

Domares och domstolars självständighet och oberoende är grundläggande för en rättsstat. Kravet på oberoende och opartiska domstolar har ställts upp till skydd för den enskilda medborgaren. Den som får sin sak prövad i domstol ska kunna känna sig säker på att saken blir behandlad enligt gällande lag och utan påverkan av ovidkommande intressen. Självständigheten garanteras bland annat genom att det i regeringsformen föreskrivs att ingen myndighet, inte heller riksdagen, får bestämma hur en domstol ska döma i det enskilda fallet eller hur en domstol i övrigt ska tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall.

Domstolsverkets uppgift är att ge administrativt stöd och service åt domstolarna för att skapa förutsättningar för en rättssäker och effektiv verksamhet där. Den verksamhet som Domstolsverket bedriver förenklar och effektiviserar domstolarnas administration och ger dem möjlighet att fokusera på sin rättskipande uppgift. Av Domstolsverkets instruktion framgår det att verket i sitt arbete ska iaktta domstolarnas självständighet enligt regeringsformen. Jag har inte fått några indikationer på annat än att verksamheten fungerar väl, och jag ser i nuläget inte något behov av att se över Domstolsverkets ställning i förhållande till domstolarna.

Både Justitiekanslern och Justitieombudsmannen har sedan 1809 års regeringsform vissa tillsynsuppgifter över domstolsväsendet. Tillsynen är begränsad på så sätt att den inte får inkräkta på domstolarnas och domarnas självständighet i dömandet. Frågan om tillsynens förhållande till domstolarnas självständighet har övervägts av Grundlagsutredningen som gjorde bedömningen att det inte finns anledning att ifrågasätta det nuvarande systemet. Jag delar Grundlagsutredningens bedömning.

När det gäller rekryteringen av domare till våra högsta domstolar är det min uppfattning att dagens rekryteringsförfarande fungerar väl och att det säkerställer att domstolarna tillförs den kompetens som krävs för att de ska kunna fullgöra sin prejudikatbildande funktion. Arbetet med att utveckla rekryteringsprocessen av domare måste dock fortgå. Regeringen har därför nyligen gett en särskild utredare i uppdrag att bland annat överväga hur de enskilda domstolarnas, Domarnämndens och Domstolsverkets roller och funktioner i rekryteringsarbetet kan tydliggöras och utvecklas.

Maria Abrahamsson har slutligen frågat mig om det kan vara värt en del att flytta riksdagens handläggning av Sveriges Domstolars och Domarnämndens anslag till konstitutionsutskottet. I detta sammanhang vill jag framhålla att domstolarna, tillsammans med bland annat Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten, utgör en del av rättsväsendet. När myndigheters verksamheter är sammanlänkade på det sättet är det viktigt att budgetarbetet bedrivs utifrån ett helhetsperspektiv. Jag avser därför inte att ta några initiativ till att ändra ordningen att Sveriges Domstolars och Domarnämndens anslag ingår i samma utgiftsområde som rättsväsendets övriga myndigheter.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret som var föredömligt tydligt! Justitieministern anser inte att domstolarnas ställning över huvud taget behöver stärkas i något avseende. Statsrådet ser heller inget behov att ytterligare markera domstolarnas oberoende ställning i ljuset av 2011 år grundlagsreform. I linje med detta ser statsrådet inget behov att se över Domstolsverkets ställning i förhållande till domstolarna - detta eftersom statsrådet inte har fått några indikationer på annat än att verksamheten fungerar väl.

Statsrådet ser inga problem med att tillsynen över domstolarna utövas av JK, som är regeringens förlängda arm och husadvokat. Statsrådet delar heller inte min uppfattning att det kan vara värt en del att även i statsbudgeten markera domstolarnas konstitutionella särställning, så att domstolarna inte sammanblandas med exempelvis Gentekniknämnden och andra myndigheter som är skyldiga att lojalt lyda regeringen.

Domstolarna behöver inget ytterligare skydd mot politisk inblandning och dito påtryckningar. Allt är frid och fröjd, och det är bra som det är. Så här kan man sammanfatta justitieministerns svar.

Men det finns dock ett problem, herr talman: Alla delar inte justitieministerns uppfattning. Den delas exempelvis inte av landets främsta företrädare för domarkåren. Ordförandena i Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen, presidenten i Svea hovrätt och lagmannen i Stockholms tingsrätt har begärt att Domstolsverkets ställning i förhållande till domstolarna ska ses över.

Och varför det? Jo, för att regeringens myndighet Domstolsverket har stor makt över domstolarna. Det är en makt som bland annat består i att Domstolsverket fördelar pengar till domstolarna och bestämmer vilka löner som domarna på de högsta befattningarna ska ha. Som regeringens myndighet kan Domstolsverket ekonomiskt straffa respektive belöna domstolar, alltefter hur lyhörda dessa är till verkets och regeringens önskemål.

För att värna oberoendet har man därför från högsta juristhåll föreslagit att administrationen av domstolarna, inklusive pengafördelningen, ska ledas av en självreglerande styrelse eller ett råd bestående av främst domare, det vill säga inte Domstolsverket som är en förvaltningsmyndighet underordnad den politiska makten.

Men visst, herr talman, jag kan förstå att justitieministern inte har, som han säger, fått några indikationer på annat än att verksamheten fungerar väl. Domstolsverket har naturligtvis inget eget intresse av att säga något ofördelaktigt om sin egen verksamhet. Men om statsrådet i stället lyssnade på dem som är direkt berörda av verksamheten och som bäst känner till den, det vill säga domstolarna själva, skulle han få en annan bild av verkligheten.

Mot den bakgrunden vill jag fråga statsrådet varför han så kategoriskt avvisar min begäran om en översyn av Domstolsverkets ställning i förhållande till domstolarna.

Herr talman! Alla dessa frågor har behandlats i Grundlagsutredningen. Grundlagsutredningen kom fram till att den ordning vi har i dag skulle gälla. Det är inte jag som har hittat på den. Det finns en bred uppslutning. Faktum är att samtliga partier som ingick i Grundlagsutredningen, även Moderaterna, kom till samma slutsats, nämligen att det är den här ordningen som ska gälla. Nu vet jag inte om Maria Abrahamsson har någon annan uppfattning, men hennes parti står bakom Grundlagsutredningen.

Sedan säger Maria Abrahamsson att det har kommit en begäran från ordföranden i Högsta domstolen etcetera. Jag har inte fått in någon sådan begäran. Om det är en debattartikel skriven för tre år sedan som Maria Abrahamsson hänvisar till vill jag gärna veta det. Jag har faktiskt inte fått någon begäran från dem hon hänvisar till om att man ska göra en bred översyn. Hon får gärna utveckla detta.

Det finns ett amerikanskt uttryck som lyder: If it ain't broke, don't fix it. I korta drag - detta är också svaret på de frågor som Maria Abrahamsson ställer - är det så att jag i dagsläget inte ser något behov av de här förändringarna. Bakgrunden är att jag anser att principen om domstolarnas oberoende är grundmurad i Sverige. Det finns enligt min uppfattning väldigt få eller egentligen ingen som ifrågasätter den. Ja, det finns kanske en del politiska krafter på högerkanten som gör det, men ingen i politisk mainstream, får man väl säga.

Domstolsverket ger administrativt stöd och service till domstolarna. Hur det skulle påverka dömandet och enskilda domar förstår jag faktiskt inte. Om Maria Abrahamsson kan hänvisa till fall där det här har påverkat dömandet får hon gärna ge sådana exempel.

Justitieombudsmannen och Justitiekanslern har utövat tillsyn sedan 1809. Det är också en fråga som behandlades av Grundlagsutredningen. Jag har som sagt inte fått några indikationer om att det skulle inskränka på den dömande verksamheten.

Vad gäller domarrekryteringen gör vi en översyn, men den ordning som vi har i grunden, där Domarnämnden har en viktig funktion, avser vi inte att ändra på. Det är också en ordning som skapades av Grundlagsutredningen i bred politisk enighet. Jag ser inga skäl att ändra på den.

Budgetfrågan ser jag mer som en symbolfråga. Domstolarna är en del av rättsväsendet, och därför ser jag en väldigt klar logik i att det är justitie-utskottet som hanterar även detta.

Om Maria Abrahamsson vill ändra på någonting har hon två frågor att svara på. Den första är: Är det så att hon har en egen linje och inte längre står bakom Moderaternas bedömningar, eller är det så att Moderaterna är på väg att ändra sig? Den andra är: Vill hon vara vänlig att berätta mer konkret med exempel på vilket sätt den ordning vi i dag har skulle inskränka domstolarnas oberoende?

Herr talman! Jag kan lugna justitieministern med att jag står bakom Grundlagsutredningen och att mitt parti också gör det. Vad det handlar om är att jag och mina kollegor i konstitutionsutskottet har kunnat identifiera ett utrymme som inte är berört av Grundlagsutredningen. Där går vi vidare framåt, eftersom vi ser ytterligare möjligheter att förstärka domstolarnas ställning. Det står jag och mitt parti för. Man behöver inte överdramatisera detta.

Justitieministern raljerar lite över om det kan vara så att den här begäran har kommit i en tre år gammal artikel. Ja, medierna i Sverige anses vara den tredje statsmakten, domstolarna den fjärde. Det där tror jag att justitieministern är mycket väl medveten om. Det som skrivs på vår största tidnings debattsida av Sveriges högsta jurister betyder någonting. Så är det, och det vet nog justitieministern också.

Jag kan konstatera att justitieministern ställer sig avvisande till mina förslag om att se över Domstolsverkets förhållande till domstolarna. Jag förstår också att han ställer sig lika avvisande till mina övriga förslag med syftet att stärka domstolarnas ställning. Jag tycker att detta är lite märkligt, eftersom mina förslag på intet sätt är revolutionerande, utan anses vara comme il faut i de flesta andra rättsstater. De skulle kunna anses som ganska självklara.

Det är till exempel en märklig ordning att regeringen via sin myndighet JK kan agera överrock över våra domstolar - samma domstolar som justitieministern säger att han respekterar och vars självständighet han säger sig värna. Justitieministern kan inte se att det är något förgripligt med att Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen själva inte ens ska kunna få ha med ett ord i laget i rekryteringsprocessen, även om de vill kunna ha med en ledamot som de ser ett behov av i domstolen eller vill ha en jurist med särskild kompetens. Detta avfärdar justitieministern som något ovidkommande. Jag vet att justitieministern har tillsatt en utredning som ska titta på rekryteringen. Den berör inte denna fråga, men kanske kan man hoppas i alla fall.

Jag tycker att det är tråkigt att justitieministern inte vill se det positiva symbolvärdet i att domstolarna i budgethänseende skulle hanteras i särskild ordning av riksdagens konstitutionsutskott. Det skulle inte kosta något pengamässigt, men det skulle innebära en tydlig markering av att domstolarna har en alldeles särskild funktion i en demokratisk rättsstat.

Men för all del - statsrådets inställning speglar rätt väl den skepsis mot ett oberoende rättsväsen som i alla tider har präglat socialdemokratin. Man har velat se även domstolarna som ett redskap för att förverkliga den socialdemokratiska visionen av det ideala samhället. Det var bland annat denna skepsis mot den dömande makten som gjorde att socialdemokratin först sent och motvilligt gick med på att den av regeringen helt oberoende Europadomstolen för mänskliga rättigheter gavs inflytande över svenska lagar och svensk rättstillämpning.

Jag tycker att det finns anledning att fråga justitieministern om han i dessa tider, då domstolarnas ställning sätts under hård press ute i Europa, över huvud taget inte ser några skäl att stärka domstolarnas ställning i Sverige. Kan justitieministern se några skäl till detta?

Herr talman! Maria Abrahamsson höll sig länge inom ramarna i sitt inlägg, tycker jag. Men när hon börjar påstå att socialdemokratin inte har respekterat oberoende domstolar blir jag faktiskt rätt förgrymmad. Hon är företrädare för ett parti som i årtionden bekämpade den demokratiska utvecklingen i Sverige. Jag är företrädare för ett parti som drev fram yttrandefriheten och tryckfriheten i Sverige. Jag är företrädare för ett parti vars föregångare sattes i fängelse av den överhet som Maria Abrahamssons parti då var med om att bära upp; anledningen var att de yttrade saker som då inte var tillåtna. Vi stred för dessa demokratiska rättigheter - organisationsfriheten, föreningsfriheten och allmän och lika rösträtt. Vi stred också för en allmän utveckling av rättsstaten. Nu får jag höra av Maria Abrahamsson att vi inte skulle ha respekterat grundläggande rättsstatliga principer. Det är ett övertramp, skulle jag vilja säga.

Jag frågade Maria Abrahamsson om hon kan hänvisa till något exempel på att den gällande ordningen skulle innebära att domstolarnas oberoende ifrågasätts. Det har hon inte gjort. Hon säger att det eventuellt skulle kunna bli så. Men hon har inget exempel att ge.

Hon säger också att hon står bakom Grundlagsutredningen, precis som Moderaterna gjorde när jag satt i den utredningen. Men i nästa andetag säger hon att hennes parti vill ändra på saker och ting. Man får faktiskt bestämma sig. Är man med i en uppgörelse, eller är man inte med i en uppgörelse? Man kan inte komma i efterhand och säga "nej, det här tycker vi nog inte om", och man kan inte heller, tycker jag, bara för att man hamnar i opposition, i sådana här frågor komma och säga att man vill ändra på grundförutsättningarna. Det är ju därför vi gör långsiktiga uppgörelser om just grundlagarna och konstitutionen: för att man ska kunna lita på det också när man sitter i opposition.

Jag är väl medveten om att det, vilket Maria Abrahamsson också tar upp i sitt inlägg, finns en oroande utveckling i Europa på en del håll. Jag talar om länder som Polen och Ungern. Om man ska mota det tror jag inte att det handlar om konstitutionella finurligheter. Polen och Ungern har sådana judicial councils som Maria Abrahamsson talar om, men det har inte hindrat auktoritära krafter från att ge sig in och försöka förändra de grundläggande förutsättningarna.

Det här handlar om något helt annat. Om vi ska kunna mota den typen av utveckling måste de demokratiska krafterna vara beredda att ta avstånd och säga ifrån när något sådant är på väg att hända. Det är ju Maria Abrahamssons egna partivänner i Ungern som driver fram en sådan utveckling.

Vill Maria Abrahamsson göra en insats för att bevara oberoende domstolar och rättsstatliga principer i Europa tycker jag nog att hon bör göra den i förhållande till exempelvis de auktoritära krafter som nu driver fram en sådan utveckling i Ungern och Polen. Då är det sina egna partivänner hon ska rikta sig mot, inte mot socialdemokratin.

Herr talman! Justitieministern får ursäkta, men jag ger mig inte in i den utrikespolitiska debatten - jag håller mig till min interpellation om de svenska domstolarnas oberoende.

Jag vill än en gång säga att jag står helt bakom Grundlagsutredningen. Förra året motionerade jag och mina partikamrater i KU om att vi ville ha en författningsdomstol och fick mycket riktigt påpekat för oss av justitieministerns partikollega Björn von Sydow att vi faktiskt gjort upp om detta i Grundlagsutredningen: Vi skulle inte ha någon författningsdomstol. Följden blev att vi inte ens reserverade oss för det yrkandet, eftersom vi respekterar utredningen.

Vad vi nu har gjort, vilket min interpellation delvis bygger på, är att vi har identifierat ett utrymme som utredningen inte satsade särskilt mycket krut på - inga tydliga ställningstaganden gjordes. Visst berörde man att JK utövar tillsyn över domstolarna, men det var väldigt ytligt. Vi har fördjupat oss lite i den frågan och kommit fram till att det kanske inte utåt sett, i ett europeiskt perspektiv, är helt smakligt att till exempel JK som ämbete, som lyder under justitieministern och regeringen och är regeringens främsta advokat, också har tillsyn över våra domstolar. Jag säger inte att det har missbrukats, men när man ser det utifrån kan man göra invändningar mot systemet.

Jag tror nog att justitieministern, om han klev ut ur sin maktposition och tittade lite från sidan, också skulle kunna se att systemet innehåller svagheter och brister som man lätt skulle kunna rätta till genom att flytta tillsynen från JK till exempelvis JO, som inte har den tydliga regeringskopplingen.

Herr talman! Jag tycker nog att det är den som vill få fram en förändring som har bevisbördan och måste peka på att det faktiskt finns ett konkret problem. Därför har jag i denna debatt frågat Maria Abrahamsson om hon kan visa på något exempel där den ordning vi har i Sverige har inneburit att domstolarnas oberoende kan sättas i fråga.

Jag upplever det inte på det sättet. Jag har som sagt inte heller fått någon framställning från rättsväsendet om att det skulle vara så. Det skrevs en artikel 2013, när vi hade en annan justitieminister. Hon, Beatrice Ask, gjorde förmodligen samma bedömning som jag gör i dag, det vill säga att nuvarande ordning ska ligga fast.

Det är inte så att Grundlagsutredningen inte ägnade tid och kraft åt detta, tvärtom. Ta frågan om Domarnämnden och domarrekryteringen. Där skapade vi ett helt nytt system, och vi diskuterade väldigt ingående hur det skulle se ut. Vi kom överens om den ordning som nu gäller. Jag vet att Maria Abrahamsson själv har suttit i Domarnämnden och vet hur det fungerar där. När hon då säger att Moderaterna står bakom detta och i nästa andetag säger att de vill ändra systemet frångås ju den uppgörelse vi gjorde.

Den tidigare justitieministern ville som sagt inte ändra systemet utan ansåg att det skulle ligga fast och såg inte de problem som Maria Abrahamsson har lyft fram. Jag gör det inte heller, och därför avser vi inte att inleda någon ny översyn på någon av dessa punkter.

Om man inte talar om utrikespolitiken utan tar fasta på det som Maria Abrahamsson själv sa i sitt inlägg, nämligen oroande tendenser i Europa, instämmer jag i det. Vi måste därför göra allt för att se till att den typen av auktoritära tendenser inte också får starkt fäste i Sverige.

Överläggningen var härmed avslutad.