Herr talman! Ärade ledamöter! Europeiska rådet träffades i Bryssel den 28 och 29 oktober under ledning av den valde ordföranden Herman Van Rompuy. I fokus för mötet stod som förväntat den ekonomiska styrningen i unionen. Herman Van Rompuy presenterade slutrapporten från den ekonomiska expertgrupp, den så kallade task force, som han lett sedan mars i år. Diskussionen kom till stor del att koncentreras till en specifik del av expertgruppens rapport, nämligen den permanenta krishanteringsmekanismen. Denna föreslås ersätta den tillfälliga krishanteringsmekanism som varar till 2013 och som tillkom i samband med den ekonomiska krisen i Grekland. Toppmötet behandlade också förberedelserna inför G20-mötet i Seoul den 11-12 november och klimatmötet i Cancún i början av december. Därutöver diskuterades EU:s kommande toppmöten med USA, Ryssland, Ukraina, Indien och Afrika. Herr talman! Det nya Lissabonfördraget har varit i kraft under mindre än ett år. Processen som ledde fram till antagandet av Lissabonfördraget sträckte sig nästan över en tioårsperiod. Det var först under det svenska ordförandeskapet förra hösten som de sista knutarna kunde lösas upp och fördraget träda i kraft. Jag vet därför av egen erfarenhet hur svårt och känsligt det kan vara för medlemsländer att anta fördragsändringar. Entusiasmen var också begränsad bland flertalet medlemsländer i torsdags och fredags när det stod klart att vi åter kommer att behöva justera fördraget för att inrätta den permanenta krishanteringsmekanismen. Jag vill dock understryka en viktig sak. Toppmötet var rörande enigt om att det denna gång handlar om en begränsad justering av förslaget enkom i avsikt att inrätta den permanenta krishanteringsmekanism som Europas ekonomier så väl behöver. Även om den svenska ekonomin är god är situationen fortsatt bräcklig i många andra medlemsländer. Vi kan inte heller utesluta att vi får se ytterligare en kris av samma dignitet som den grekiska. Detta kräver god beredskap, vilket är något som Sverige har allt att vinna på inte minst då svenska jobb och svensk välfärd är starkt beroende av att resten av Europa producerar och konsumerar. Sverige kan som bekant inte isolera sig från en kris i Europa när 60 procent av vår export går till europeiska länder. Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy kommer nu att konsultera medlemsländerna för att vi toppmötet i december föreslå vilka fördragsjusteringar som kan bli aktuella. Kommissionen kommer i sin tur, i nära samarbete med Herman Van Rompuy, att utarbeta ett förslag om hur den permanenta krishanteringsmekanismen ska se ut. Tanken är att även denna rapport ska vara klar till toppmötet i december. Detta är bra. Jag påtalade vid mötet vikten av krishanteringsmekanismen vilar på ett solitt regelverk för att kunna bli effektiv. Vid toppmötet i december kommer Europeiska rådet också att kunna granska ett förslag till krishanteringsmekanism innan vi tar ställning till typen av fördragsjustering. Vi kommer också ha kommit en bit på väg i behandlingen av de förslag om skärpt ekonomisk styrning som kommissionen presenterade i slutet av september. Jag underströk också vid toppmötet att krishanteringsmekanismen bör vara öppen för deltagande av samtliga medlemsländer som så önskar. Herr talman! Jag tillsammans med många andra stats- och regeringschefer framförde tveksamheter inför förslaget att suspendera rösträtten för ett land som allvarligt bryter mot EMU:s grundläggande principer. Det skulle kräva en mycket större fördragsändring samtidigt som ändringen inte är nödvändig för att inrätta den permanenta krishanteringsmekanismen. Dessutom skulle en sådan fördragsändring sannolikt föranleda komplicerade folkomröstningar i ett antal medlemsländer och därmed till och med kunna riskera inrättandet av krishanteringsmekanismen. I slutsatstexten ges nu bara ett icke tidsbestämt uppdrag till Herman Van Rompuy att konsultera medlemsländerna gällande euroländernas rättigheter att delta i beslutsfattande i EMU-relaterade processer vid ett permanent hot, som det uttrycks, mot hela euroområdets stabilitet. Detta är en förbättring dels för att det handlar om en betydande urvattning av det tysk-franska förslaget, dels för att det inte berör Sverige. Herr talman! Vid toppmötet hölls en intressant diskussion om de avsevärda budgetnedskärningar som flera medlemsländer nu tvingas göra. Inte mindre än 24 av EU:s 27 medlemsstater är föremål för underskottsförfarande inom EU:s stabilitets- och tillväxtpakt. Dessa länders budgetunderskott överstiger gränsvärdet på 3 procent. Den genomsnittliga offentliga skuldsättningen stiger nu mot 90 procent av bnp i EU samtidigt som det är avsevärt högre i flera länder. Allt detta har lett till betydande sparpaket i många länder. Senast såg vi Storbritannien lägga fram budgetnedskärningar på 81 miljarder pund över nästa fyraårsperiod. Den brittiska finansministern George Osborne har också talat om nedskärningar motsvarande 490 000 jobb i den offentliga sektorn. I skarp kontrast till denna situation befinner sig Sverige som genomgår en snabb återhämtning och vars finansiella sparande bedöms vara tillbaka på överskott redan om något år, och det utan att behöva ta till nedskärningar eller skattehöjningar för att nå dit. Diskussionen utmynnade i slutsatser om att även EU:s budget och nästa finansiella perspektiv måste reflektera den budgetkonsolideringsprocess som nu pågår i många EU-länder. Jag undertecknade dessutom tillsammans med tolv andra medlemsländer ett brev som klargör att Europaparlamentets förslag att höja EU:s budget för år 2011 med 6 procent är oacceptabelt. Vi kan inte tänka oss mer än den av rådet beslutade nivån på 2,91 procent. För svenskt vidkommande är redan 2,91 procent en för hög nivå, men med denna nivå lyckades vi forma en så kallad blockerande minoritet mot Europaparlamentet. Herr talman! Vi diskuterade också förberedelserna inför G20-mötet som ska hållas den 11-12 november i Seoul. Huvudpunkterna på detta möte rör G20:s tillväxtramverk, tidigare åtaganden på finansmarknadsområdet och styrnings- och inflytandereformerna i IMF. Vi berörde också kort förberedelserna inför klimatmötet i Cancún. Vi enades bland annat om att i mars återkomma till frågan om EU kan minska sina växthusgasutsläpp ytterligare. Slutligen diskuterade vi förberedelserna för EU:s kommande toppmöten, som jag nämnde, med USA, Ryssland, Ukraina, Indien och Afrika. Jag är nu beredd att svara på ledamöternas frågor.

Herr talman! Jag tackar statsministern för återrapporteringen. Vi socialdemokrater tycker att det viktigt att göra denna fördragsändring för att åstadkomma en permanent krishanteringsmekanism. Vi tycker dock inte, och antar att regeringen delar vår uppfattning, att det är rimligt att länder som Tyskland och Frankrike går bakom EU:s rygg och gör upp egna agendor. Vi vet att om EU inte har en permanent krishanteringsmekanism kommer Europas löntagare att drabbas. Därför tycker vi att det är rimligt att den görs. Vi kräver dock, precis som vi krävt i EU-nämnden, att det är viktigt att nuvarande maktbalans enligt Lissabonfördraget hålls intakt. Det måste också ställas tydliga krav på att alla medlemsländer sköter sina statsfinanser, också när det inte är kris. Det får inte heller bli mer maktöverföring till EU. Detta är viktiga utgångspunkter för oss. Jag har förstått att det här följer de diskussioner som har varit i Bryssel, men jag skulle vilja att statsministern utvecklar sin syn på detta.

Herr talman! Jag tackar Marie Granlund för frågan. Vi gick naturligtvis igenom de fyra punkter som Socialdemokraterna framställde i EU-nämnden för att testa mot förenligheten med det som är slutsatserna. Vi menar att detta är fullt förenligt med det som Socialdemokraterna har framfört, givet att vi har begärt en analys av vilken avgränsad fördragsjustering som är möjlig. Vi återkommer till det i december. Det möter på de punkter som Socialdemokraterna har tagit upp, bland annat ingen ytterligare kompetensöverföring. Att det ska täcka hela EU är också något som vi har framfört och som vi menar är förenligt med hur uppdraget är formulerat. Det gäller, som sagt, återkomst inför, under och efter toppmötet i december om den här frågan. Jag bedömer att vi har motsvarat de synpunkter som Socialdemokraterna framfört.

Herr talman! Jag tackar för de orden. Vi kommer att följa detta noga inför toppmötet i december. Det finns hela tiden risk för att man tappar legitimitet. Det är stora rörelser på gång när man öppnar fördraget. Jag tror att jag talar för många här inne när jag säger att det inte är någon bra situation att göra tillägg till fördraget. Många rörelser sätts i gång. Jag vill, precis som i EU-nämnden, göra ett medskick. För att man verkligen ska få legitimitet för det europeiska projektet tror jag att det är viktigt att man tar de sociala frågorna på stort allvar och ser till att den svenska arbetsrätten kan garanteras framöver.

Herr talman! Inför i princip varje toppmöte har vi ett fransk-tyskt förmöte. Vi ska vara ärliga och säga att i sina bästa stunder tar både Frankrike och Tyskland mycket stort ansvar både för att föra EU framåt och för att finansiera mycket av EU:s resurser. Ibland uppfattas det som att de har ett möte som försöker styra dagordningen för alla andra. Jag tycker att det är värt att notera att EU:s slutsatser nu inte är exakt där den fransk-tyska överenskommelsen låg. Det är viktigt att komma ihåg. Det är EU-27 som nu förhåller sig till något som fransmän och tyskar har talat ihop sig om. I övriga delar får vi återkomma. Det är välkända positioner från Socialdemokraterna när det gäller svensk arbetsrätt. Under den här diskussionen var det naturligtvis inte uppe. Man kan få säga det ändå, men det var inte föremål för någon diskussion under toppmötet.

Herr talman! Tack, statsministern, för återrapporten! Det är bra att EU nu genom specialgruppen för ekonomisk styrning och kommissionens förslag tar steg mot bättre budgetdisciplin, ökad samordning och effektivare krishantering. Tyvärr får man väl säga att den förra stabilitets- och tillväxtpakten varken gav den stabilitet eller tillväxt eller ens var den pakt som vi hade hoppats. Det är därför bra att vi nu kan gå vidare. Jag ser gärna att vi kan ta ytterligare steg på vägen för att, som Sverige och statsministern har drivit, få fler automatiska sanktioner mot dem som inte respekterar reglerna. Min fråga gäller främst vägen framåt. Stabilitet är både bra och nödvändigt, men det är tillväxt och fler jobb också. Här har EU en viktig roll att spela. Det handlar dels om inremarknadsreformer dels om att den egna budgeten strävar mot tillväxt och fler jobb. Statsministerns initiativ att tillsammans med tolv regeringschefskolleger skriva ett brev till rådets ordförande Van Rompuy är välkommet och bra. Att hålla emot Europaparlamentets 6-procentiga ökning är viktigt, inte minst nu när vi vet att både kommuner, regioner och länder genomfört stora åtstramningar och tuffa prioriteringar. Min fråga till statsministern är: Vad har ni för förhoppningar om att brevet ska få effekt och att vi ska få den typ av budget som vi hoppas som leder till tillväxt och jobb i framtiden?

Herr talman! Det ska enas om en budget utifrån förhandlingar mellan rådet och parlamentet. Parlamentets framställan om en 6-procentig ökning av parlamentets utgifter är provocerande i ljuset av att såväl stora som små ekonomier i Europa nu skär ned och skär ned mycket kraftigt när det gäller välfärd, polis och offentliganställda. Det användes som ett argument från flera att i ljuset av detta måste många visa återhållsamhet. Låt oss hoppas att det leder till en kompromiss om de 2,9 procent som trots allt har varit en utgångspunkt. Men det är för tidigt att säga. Det ska vara en fortsatt diskussion om detta. På brittiskt initiativ fördes hela det kommande finansiella perspektivet in. Man sade att det, i ljuset av konsolideringsåtgärder, också måste prägla de kommande diskussionerna när det gäller flerårsbudget. Det kan tyckas vara väl tidigt att väcka de frågorna. I EU:s planering talar vi om en budget som förhandlingsmässigt ska antas våren, eller möjligen hösten, 2012. Det finns uppenbarligen en stor iver att komma i gång med de diskussionerna redan nu. Även där har vi beställt fram ytterligare analyser till decembertoppmötet.

Herr talman! Tack, statsministern för återrapporten! När svenska folket fick bestämma beslutade vi med stor majoritet att behålla en egen valuta. Det var ett beslut som har tjänat oss väl. Medan andra små länder i euroområdets utkant har fått problem när de skulle passa in sin ekonomi i en tvångströja sydd för de stora europeiska ekonomiernas behov har Sverige kunnat ha en ekonomisk utveckling byggd på en självständig penningpolitik och en självständig valuta. Nu försöker man inom EMU lösa de problem som en centraliserad penningpolitik har ställt till med genom att också centralisera finanspolitiken. I de slutsatser som Fredrik Reinfeldt ställde sig bakom förra veckan ges EU-kommissionen möjlighet att granska de enskilda medlemsstaternas budgetar och att utifrån sina definitioner av ett uppsatt regelverk använda maktmedel om man uppfattar att någon stat inte följer det regelverk som de har definierat. Utifrån detta måste man ställa ett par frågor. Att en centraliserad penningpolitik leder till en centraliserad ekonomisk politik i övrigt var just vad vi varnade för inför EMU-omröstningen. Jag tycker att det är huvudlöst att Sverige nu ska inordna sig under den centraliserade finanspolitiken. Det är framför allt respektlöst mot alla dem av oss som röstade nej till en sådan utveckling i Europa vid folkomröstningen 2003. Hur har statsministern företrätt oss vid Europeiska rådets möte?

Herr talman! Jag delar inte riktigt Gustav Fridolins syn på fördelningen mellan penning- och finanspolitiken. Enligt min uppfattning är ECB och den europeiska penningpolitiken en grund på vilken mycket av Europas stabilitet har vilat genom finanskrisen. Det har snarare försökt dämpa följderna av väldigt svag finanspolitik i den meningen att många av Europas länder har mycket djupgående problem med offentliga finanser. Jag skulle snarare vilja säga att man inte så tungt kan lasta penningpolitiken för brister som finns i finanspolitiken med mindre än att det sätter tryck på den samlade eurons värde. Många beskrev det som att en i grunden tysk syn och tysk stark valuta skulle komma många fler till del genom att omvandlas till euro. Det byggde också på att man skulle få in ekonomier som var skötsamma och hade möjlighet att klara av att vara inom ett hårdvalutaområde. Det är bitvis det som diskussionen fortsatt handlar om. Kom länder in för tidigt? Är flera av dessa ekonomier inte tillräckligt välskötta och har de inte tillräckligt god ordning på offentliga finanser? Vi har haft en stabilitets- och tillväxtpakt som ska finnas till stöd, men som inte har använts eller fungerat fullt ut, som en tidigare frågeställare påpekade. Jag skulle vilja vända på ordningen. Det var också min poäng. Det måste börja i bättre skötsel av nationell finanspolitik. Vi hade gärna sett minimiregler för den typ av budgetramverk som vi nationellt har i Sverige sedan mitten av 1990-talet. Med god ordning i offentliga finanser i vart och ett av medlemsländerna - det kan gälla både inom eurozonen och utanför - blir det större och bättre utrymme för penningpolitiken att verka för den stabilitet som är deras uppgift att utföra men som de inte är ensamma om inom ramen för den ekonomiska politiken. Vad är då att säga om det svenska beslutsfattandet? Det är rätt att svenska folket enligt folkomröstningsresultatet bestämde att vi inte skulle träda in i det tredje steget av EMU, det vill säga övergå till euro. Men vi har fortsatt en del av EMU:s ambitioner. Även om man respekterar svenska folkets beslut är vi i EU:s syn fortsatt på väg in i euron utan den typ av undantag som en del andra länder har. Vi brukar påpeka att vi får respektera vad svenska folket sade.

Herr talman! Jag delar inte riktigt Gustav Fridolins syn på fördelningen mellan penning- och finanspolitiken. Enligt min uppfattning är ECB och den europeiska penningpolitiken en grund på vilken mycket av Europas stabilitet har vilat genom finanskrisen. Det har snarare försökt dämpa följderna av väldigt svag finanspolitik i den meningen att många av Europas länder har mycket djupgående problem med offentliga finanser. Jag skulle snarare vilja säga att man inte så tungt kan lasta penningpolitiken för brister som finns i finanspolitiken med mindre än att det sätter tryck på den samlade eurons värde. Många beskrev det som att en i grunden tysk syn och tysk stark valuta skulle komma många fler till del genom att omvandlas till euro. Det byggde också på att man skulle få in ekonomier som var skötsamma och hade möjlighet att klara av att vara inom ett hårdvalutaområde. Det är bitvis det som diskussionen fortsatt handlar om. Kom länder in för tidigt? Är flera av dessa ekonomier inte tillräckligt välskötta och har de inte tillräckligt god ordning på offentliga finanser? Vi har haft en stabilitets- och tillväxtpakt som ska finnas till stöd, men som inte har använts eller fungerat fullt ut, som en tidigare frågeställare påpekade. Jag skulle vilja vända på ordningen. Det var också min poäng. Det måste börja i bättre skötsel av nationell finanspolitik. Vi hade gärna sett minimiregler för den typ av budgetramverk som vi nationellt har i Sverige sedan mitten av 1990-talet. Med god ordning i offentliga finanser i vart och ett av medlemsländerna - det kan gälla både inom eurozonen och utanför - blir det större och bättre utrymme för penningpolitiken att verka för den stabilitet som är deras uppgift att utföra men som de inte är ensamma om inom ramen för den ekonomiska politiken. Vad är då att säga om det svenska beslutsfattandet? Det är rätt att svenska folket enligt folkomröstningsresultatet bestämde att vi inte skulle träda in i det tredje steget av EMU, det vill säga övergå till euro. Men vi har fortsatt en del av EMU:s ambitioner. Även om man respekterar svenska folkets beslut är vi i EU:s syn fortsatt på väg in i euron utan den typ av undantag som en del andra länder har. Vi brukar påpeka att vi får respektera vad svenska folket sade.

Herr talman! Man får väl tacka för att statsministern respekterar vad svenska folket sade. Respekten i den övriga EU-kretsen verkar något begränsad när de ser Sverige - efter ett klart och tydligt nej till deltagande i tredje steget i EMU - vara på väg in i just den valutaunionen. Problemen med att ha en gemensam penningpolitik när man skiljer sig åt så mycket när det gäller den ekonomiska politiken inom euroområdet är problem som vi har sett och som statsministern nu verkar dela problembeskrivningen av. Det leder till att man måste passa ihop den ekonomiska politiken för hela valutaområdet. Men frågan kvarstår. Varför ska vi som har valt att ställa oss vid sidan av och ha fördelarna med en självständig valuta anpassa oss till denna ekonomiska politik? Varför ska vi underkasta oss EU-kommissionens definitioner av regelverket och inte förbehålla oss rätten, som till exempel Storbritannien kommer att göra, att själva definiera vad en sund och klok finanspolitik och ekonomisk politik är?

Herr talman! Poängen, Gustav Fridolin, är att den skötsel som vi underkastar oss själva är också den skötsel som alla andra har att följa. Fungerar det över hela Europa spiller vi inte varandras problem över till varandra. Då blir det i grunden bättre ekonomiska förhållanden i Europa. Det är hela tanken. Den här idén att det skulle vara väldigt mysigt att få stå vid sidan av och missköta sig lite grann är helt enkelt alltför prövad och befunnen alltför kostsam för det land som missköter sig men också därför att det påverkar grannländerna. Det är det som vi har försökt åtgärda. Att Europa blir bättre på att samordna är någonting som vi snarare välkomnar, givet att vi har genomfört en rambudgetpolitik som skapar stor skötsamhet i svensk ekonomi. Det är bara så att det måste se likadant ut också i övriga Europa.

Herr talman! Resultatet av detta toppmöte blir ett principbeslut om en ny permanent krismekanism. Det är helt klart att euroländerna omfattas i detta principbeslut. Statsministern var även inne på att icke-euroländer skulle inkluderas och nämnde att det är Sveriges strävan att samtliga länder ska vara med. Då är min fråga: Hur ser prognosen ut? Vilka är invändningarna mot att Sverige och andra icke-euroländer ska vara med? Min andra fråga är rak: Vilka förpliktelser innebär det, och hur gynnar eller missgynnar det Sverige att vara med i denna mekanism? Vilka rättigheter och skyldigheter kommer Sverige att ikläda sig med ett sådant svenskt medlemskap i denna mekanism?

Herr talman! Det står nu mycket tydligt att både krishanteringsmekanismen och mycket av detta arbete för att få bättre stabilitet i Europas ekonomier till att börja med är koncentrerat till eurozonen, alltså 16 av medlemsländerna. Man kan sedan säga att de av övriga länder som står utanför eurozonen och som vill också får ansluta sig. Det förutsätts att det i realiteten kan handla om alla utom Storbritannien. Storbritannien har en särskild opt-out. Men det ska då noteras att David Cameron under toppmötet också i mediekommentarer påpekade vikten även för Storbritannien av att euron är stark och stabil. Även britterna inser alltså vikten och värdet av de ansträngningar som nu inte minst eurozonen försöker göra. Mekanismen i sig är tänkt att vara ett sätt att kunna agera när ett enskilt medlemsland hamnar i problem. Låt oss komma ihåg att mycket av arbetet handlar om att hur vi ska säkerställa att de inte gör det. Men för den händelse att så sker - precis som Grekland finns det flera andra länder som har mycket svaga offentliga finanser, och det förs en diskussion också om andra länder - ska det helt enkelt finnas en funktion som kan träda in och ge lån till länder för att de ska ta sig igenom mycket svåra prövningar. Återigen handlar det i första hand om euroländer. Men det ska också finnas möjligheter för andra länder att biträda. Det handlar om lån på bra villkor som man förutsätter blir återbetalda. Det är därför inte ett risktagande med skattebetalarnas pengar. Varför är detta viktigt? Ja, vad är alternativet? Ska stora Europaekonomier börja fallera och därmed få stor spridningsverkan utan att man på något sätt finns till hands för att hjälpa till? Alternativet har varit mer bilaterala stödaktioner likt sådana som Sverige har varit involverade i med Lettland och Island tillsammans med IMF. Detta är faktiskt att säkerställa att det mer permanent och mer närvarande finns en funktion som träder in snabbare till stöd för länder som får problem. Det är bra för Europa men också mycket bra för Sverige.

Herr talman! Det sista ordet i rapporten från toppmötet är Afrika. EU:s regeringschefer diskuterade toppmötet mellan Afrikas och EU:s länder i slutet av denna månad i Libyen, i Tripoli eller kanske i Sirte. Jag vill ställa en fråga om detta. Trots många decennier av stora biståndsinsatser från Sverige och EU för att öka Afrikas livsmedelsproduktion står den och stampar. Detta tillsammans med en stark befolkningstillväxt gör att Afrikas självförsörjningsgrad på 30 år sjunkit från full självförsörjning till kanske bara hälften. Övriga kontinenter har däremot ökat produktionen kraftigt. Detta är ett stort misslyckande för Afrika och för vårt bistånd. Nu diskuterar man att även ta upp livsmedelsfrågor och jordbruksfrågor i samarbetet, vilket jag välkomnar. Det handlar då om stabila marknadspriser för lantbrukarna, och det handlar om äganderätten till jordarna. Sverige är ett stort biståndsland, och vi har goda förutsättningar för att inom detta samarbete mellan EU och Afrika lyfta fram dessa frågor om stabilare marknadspriser till bönderna och en starkare äganderätt. Jag tycker att det är viktigt att Sverige tar initiativ i denna riktning. Jag vet att man arbetar med detta inom Regeringskansliet. Denna fråga kanske inte tog så mycket plats på toppmötet. Men det är ett viktigt toppmöte, och vi kommer att återkomma till denna fråga. Min fråga är alltså: Delar statsministern min syn på att Sverige som ett stort biståndsland med ett stort kunnande på området skulle kunna ha en viktig roll för att driva på för att utveckla livsmedelsproduktionen och att det är ett viktigt samarbetsområde mellan EU och Afrika?

Herr talman! Som Staffan Danielsson mycket riktigt påpekar fördes i realiteten ingen diskussion på toppmötet om detta utan det anhängiggjordes mer att ett kommande toppmöte ska avhållas mellan EU och i realiteten Afrikanska unionen och inte Afrika. Sverige är intressant i detta sammanhang eftersom alla inser att det i mycket är det koloniala förflutna som gör sig påmint här eftersom en lång rad av de större länderna i Europa har mycket speciella relationer till olika afrikanska länder vilket ibland komplicerar tillvaron och gör det svårare att bryta ny mark för utveckling. Sverige har inga sådana anspråk och ingen sådan historia och är precis som Staffan Danielsson påpekade mycket närvarande och i dessa sammanhang dessutom om inte en stormakt så åtminstone en stor biståndsgivare. Jag har själv deltagit vid ett möte med Afrikanska unionen i Lissabon för något år sedan. Det är många frågor kring detta, och vi försöker hålla fast vid att det ska handla om utveckling och produktivitet i jordbruk och öppenhet för handel, demokratireformer och liknande. Vi talar här om en kontinent med 53 länder, och det finns inte en enhetlig sanning. Här finns länder med vilka vi har ett mycket bra samarbete och som har en positiv utveckling. Sedan finns det andra länder där det ser annorlunda ut. Vi hade vid detta tillfälle mycket svårt när det gäller relationerna till närvarande Mugabe från Zimbabwe. Jag vill bara nämna det. Det kommer naturligtvis i realiteten att se likadant ut vid detta möte. Återigen: Det ska hållas i Libyen och under ledarskap av Khadaffi. Jag förutser möjligheter att föra dessa viktiga diskussioner. Men det ska samtidigt sägas att dessa toppmöten också är lite komplicerade, vilket jag ska erkänna, just för att dessa politiska spänningar också finns.

Herr talman! Jag tackar statsministern för redogörelsen. Jag vill börja med att uttrycka mitt stöd för linjen i budgetförhandlingarna och önskar er lycka till. Jag tror att det var ett misstag som man kommer att ångra många gånger att ge parlamentet makt på detta område. Jag känner dem väl. Sedan ska jag återkomma till det som har varit europeiska rådets huvuduppgift för diskussionerna. Det är den första hjälpen till valutaunionen, om man kan kalla den det. Det finns en logik i att man måste centralisera makten över finanspolitiken om man ska få en valutaunion att fungera. Det bestrider jag inte. Det som jag bestrider är nyttan i att utsträcka denna makt till icke-euroländer. Jag menar att detta att man ger länder som inte följer finanspolitiska rekommendationer sanktioner är intimt kopplat till valutaunionens tredje steg. Det var det som vi röstade nej till. Jag menar att det är i strid med det som beslutades i folkomröstningen. Jag menar att det också är provocerande mot den opinion som röstade nej till valutaunionen. Jag hävdar också att det finns en svag fördragsmässig grund att ge EU-kommissionen mer makt genom ett omvänt majoritetsbeslutande. Det gäller även detta med att utsträcka bestraffningsmöjligheten. Detta gör att det nog krävs en lite större fördragsändring, och det är en kompetensöverföring om den blir så här stor. Jag menar att man inte kan bestrida det. Där delar jag inte bedömningen. Jag ska ta upp ett område till som även socialdemokraten Marie Granlund tog upp, och det är arbetsrätten. Jag menar att Sverige vid denna fördragsändring ska kräva ett socialt protokoll som garanterar respekt för nationell arbetsrätt från första dagen. Det är ett sätt att återställa balansen efter bakslaget i Lavaldomen, och det är ett lackmustest, tror jag man säger, på regeringens vilja att stå upp för svensk arbetsrätt.

Herr talman! Först och främst: Det är ännu inte färdigt. Vi har ännu inte avgränsat och fått den färdiga analysen för hur en eventuell fördragsjustering ska se ut. Min uppfattning är att vi löste ut detta och att det i den översyn som nu görs inte kan handla om den typ av inskränkning av rättigheter som är kopplad till exempelvis rösträtten. Jag delar uppfattningen att vi då i stället pratar om en större fördragsförändring som kommer att utlösa folkomröstningar och liknande. Låt oss alltså återkomma till exakt hur avgränsad denna fördragsjustering kan bli och vilka följdresonemang som kan bli resultatet. Jag noterar att Jonas Sjöstedt har ställt en interpellation till Anders Borg som säkert kommer att fördjupa dessa frågor. Vår utgångspunkt är att det är bra för Sverige att vara en del av ansträngningarna att få ett Europa som sköter sig väl. Då får man också underkasta sig själv den typ av normpolitik som delvis redan ligger i våra egna budgetregler. Nu är inte Vänsterpartiet helt förtjust i dem heller, så jag förstår om man kan se viss konsekvens här i kritiken av normpolitik. Vi tror dock att det är tjänligt för Sverige både här i Sverige och dessutom att EU har denna typ av regelsystem. Annars är det risk att vi kommer tillbaka till ett Europa i mycket kraftig underfinansiering av sina finanspolitiska ansträngningar. Vi tror helt enkelt att det inte är bra. Det underminerar valutor, det underminerar ekonomin och det skickar väldigt mycket problem och skulder på framtida generationer. Det är bra om vi på olika sätt kan säkerställa att det inte sker.

Herr talman! Jag skulle vilja återkomma till den sista delen av min fråga, nämligen möjligheten att resa krav på antingen ett socialt protokoll i EU-fördraget som garanterar arbetsrätt från första dagen eller, om det visar sig inte möjligt, åtminstone ett protokoll som garanterar arbetsrätten i Sverige. Regeringen har många gånger bedyrat att man står upp för svensk arbetsrätt. Om man inte gör denna fördragsförändring hamnar vi i en situation där vi konsekvent diskriminerar arbetstagare från andra EU-länder som inte ges samma rättigheter på arbetsmarknaden som svenska löntagare.

Herr talman! Det är min absoluta uppfattning att regeringen har stått upp för den svenska arbetsmarknadsmodellen och att vi hävdar vår rätt att i vissa delar dessutom vara avvikande från övriga Europa. I Europa finns en mycket tydligare tradition av lagstiftningsstyrd reglering i förhållande till vad vi har, nämligen en av parter uppbyggd modell. Den bör vi vara mycket aktsamma om. Vi bör inte ropa alltför mycket på europeisk reglering, om jag får uttrycka det så. Jag tror nämligen att det är stor risk att det snarare förskjuts i riktning mot mer av lagstiftning, som vi ser nere i Centraleuropa. Jonas Sjöstedt vet detta, men det är precis det Jonas Sjöstedt nu säger som är en av anledningarna till att man ska vara utomordentligt försiktig med att begära ens minsta lilla fördragsjustering. Det väcker nämligen precis den typ av frågor som Jonas Sjöstedt nu väcker, fast med olika ingång i alla länder. Alla räcker alltså upp handen och säger: Då vill vi ha följande fördragsförändringar på plats. Britterna vill till exempel ha en fördragsförändring där man får rätt att ta tillbaka en viss del av suveräniteten som man med brittiska förtecken anser ha gått förlorad i det EU som redan i dag finns. Det är alltså att öppna Pandoras ask, och det menar jag vore helt fel sätt att bemöta den situation EU nu befinner sig i. Låt oss se om det är möjligt att göra en mycket mindre justering som inte möter krav på folkomröstningar och som möjliggör för Tyskland att finnas med också i en permanent krishanteringsfunktion och inte bara i den tillfälliga. Alla ska nämligen vara klara över att det är Tyskland som begär detta för att vara med i ett fortsatt deltagande. Det är många andra som hellre hade avstått om det hade varit möjligt.

Herr talman! Tack, statsministern, för redovisningen! Jag tycker att det var glädjande när jag läste dokumentet från slutsatserna, för när man har pratat om budgetdisciplin och att alla länder ska konsolidera sina ekonomier har det funnits en diskussion om att EU skulle öka sin egen budget och inte alls konsolidera den på något sätt. Jag tycker att det är väldigt bra att vi i texten kan se att det verkar finnas en viss självinsikt och att man ska se till att utgifterna på europeisk nivå på lämpligt sätt bidrar till detta. Jag hoppas att det är så man ska tolka detta dokument. När det gäller konsolidering är en viktig fråga - och den fanns också med lite grann nu - pensionssystemen. Vi vill inte att det ska finnas en EU-pension, men frågan är hur diskussionerna gick och hur det kommer att påverka Sverige. Det som står här, att man ska diskutera pensionsreformer för strukturella åtgärder, är naturligtvis nödvändigt för att få ordning på de offentliga finanserna i flera av de länder som finns med i EU. EU:s alla länders ekonomier påverkar naturligtvis Sverige. Har de bra ekonomi kan de handla och köpa av Sverige, och vår export ökar. Detta är alltså självklart en viktig fråga. Det skulle vara intressant att lite grann få statsministerns redovisning av på vilket sätt man pratar pensionsreformer och de stridigheter som finns ute i olika länder kring detta samt hur vi ska konsolidera ekonomierna både inom EU som helhet och inom enskilda länder för ökad stabilitet i regionen.

Herr talman! Det är riktigt; det dök också upp en diskussion om hur man skulle se på avsättningen i olika pensionssystem. Varför? Jo, för att flera länder nu följer Sveriges spår. Det kanske inte är så de själva skulle beskriva det, men vi gjorde på 90-talet en förändring som flera nu tittar på och efterliknar. Man går alltså från vad som har kallats pay-as-you-go-system eller de mer förmånsuppbyggda system som vi hade tidigare, det gamla ATP-systemet, till mer fonderade system som till och med innehåller individuella premiepensioner. Så ser det nya svenska pensionssystemet ut. Detta innebär att man helt plötsligt får ett system som innehåller en del fonderade resurser. Diskussionen blir då hur man ska se på dessa fonderade resurser. Om man använder dem som åtminstone delvis offentliga resurser påverkar det hur det ser ut med underskottet och statsskulden. Om man helt räknar bort det får man ett sämre ekonomiskt förhållande, och om man delvis får ta in det ser de ekonomiska relationerna bättre ut. Varför är detta betydelsefullt? Ja, det är det hela diskussionen handlar om: Hur ser det ut med budgetunderskotten? När ska det utlösa krav på åtgärder? Flera länder som nu är i färd med att göra dessa reformeringar menar nu att systemet inte får utformas så att det straffar sig att gå mot ett i grunden bättre fonderat pensionssystem. Det är precis vår uppfattning, och det är det vi har bett att få analyserat till toppmötet i december. Drivande nu var Polen, men det är flera länder som ligger i kö bakom. Det är mycket komplicerad materia och någonting som i grunden handlar om svenska intressen av att detta ska redovisas rätt. Det var bara avgränsat denna diskussion, och det är det som återspeglas i slutsatserna. Även detta återkommer i december.

Herr talman! Förhoppningsvis har vi nu ett mer krismedvetet EU, och förhoppningsvis får vi mer ordning och reda - ungefär såsom Sverige byggde upp under 90-talet. Vi har, precis som Marie Granlund påpekade, välkomnat skärpta regler, och vi välkomnar också de tillsynsmyndigheter som ska komma till även om vi har en del frågetecken både om den ökade byråkratin och den överrock länderna får på sig. Det finns en del frågetecken kvar runt detta. Jag har två frågor. Den ena har statsministern delvis besvarat, nämligen hur automatisk krishanteringen blir så att de små länderna inte får hårdare regler än de stora trots att dessa sköter sig lika illa. Den andra frågan handlar mer om institutionernas roller i framtiden. Får kommissionen en annan roll gentemot toppmötena och gentemot EU-parlamentet i framtiden?

Herr talman! Detta är synnerligen berättigade frågor som jag tror att många inom Europa ställer sig just nu. Är vi i färd med att se en förskjutning av makt och inflytande via Lissabonfördragets ikraftträdande? Vi har ett Europaparlament som har blivit kraftfullare, och det finns nya institutioner i form av Europeiska rådets valda ordförande och höga representant för utrikesfrågor som ska komma in i Bryssel och passa in i hur det fungerar. Det kommer definitivt att vara en maktförskjutning som, kan jag säga med utgångspunkt i att tro på devisen att kommissionen oftast är mindre och medelstora länders vän, kanske delvis är på kommissionens bekostnad. Det är bara att konstatera att sådana diskussioner förekommer. Exakt hur det kommer att se ut framöver är alltså möjligen för tidigt att säga. Det var också delvis den tänkta idén med fördragsjusteringen. Jag kan än en gång påminna om att Sveriges riksdag dessutom påpekade att det fanns lite frågetecken kring vad idén med den valda ordföranden var, men vi lämnar detta. Vi har pratat om det många gånger förut. Sedan gäller det Monica Greens första fråga, om automatiken i sanktionerna. Återigen, som jag har påpekat för Jonas Sjöstedt: Det exakta svaret har vi ännu inte. Vi, i meningen Sveriges röst, framförde att vi snarare ser det som bättre att använda mindre, tidigare verkande, automatiska ekonomiska sanktioner snarare än politiskt avvägda, efter röstning framtagna sanktioner som handlar om att inskränka andra typer av rättigheter, till exempel rösträtten. Men det är en typisk diskussion mellan fransmän och tyskar, när man gärna från Frankrikes sida för detta närmare rådet och till mer politiskt beslutsfattande, som vi då är mer tveksamma till. Jag tror nämligen att det ligger någonting i Monica Greens beskrivning. Det blir lätt att man passar på att inte använda det när det blir fel land som står i fokus, och det är det vi vill undvika. Vi vill helt enkelt att det ska fungera. Vi ska premiera skötsel och dämpa känslan av att det är politiska överenskommelser som kopplar till detta. Men sista ordet är ännu inte sagt.

Herr talman! Här i Sverige och i kammaren är vi helt överens, sedan över 100 år tillbaka, om att nyckeln till tillväxt är frihandel. Mot bakgrund av det vill jag fråga statsministern om de kommande toppmötena med USA, Ryssland och Ukraina, bland annat. Då tänker jag att republikanerna i USA nu har haft framgångar i kongressvalet. Frågan är hur det kommer att påverka frihandeln på kort och på lång sikt, eftersom man från USA:s sida är ganska känd för att vara protektionistisk och att man gärna vill skydda sina egna marknader. Vad det gäller Ryssland är det glädjande att de är på väg in i WTO, men de har också haft tendenser till att vilja skydda sina egna marknader. Och vi vet att svensk industri exempelvis har varit drabbad av detta när det gäller virke och trä. Därtill kan man titta på Ukraina och deras svåra ekonomi men också deras rika tillgång på material som är kopplat till energi och så vidare. Mot bakgrund av detta vill jag fråga statsministern om man på EU-toppmötet diskuterade frihandelsfrågan utifrån den här möjligheten inför framtiden när det gäller tillväxt.

Herr talman! Ja, det berördes. Det är väl känt att många runt om i världen i teorin är för frihandel, men i praktiken ägnar sig väldigt många länder åt att försöka bekämpa den tesen eller åtminstone åt att för egen del försöka vrida till fördelar just för det egna landet. Det ska ärligt beskrivas som att problemet ibland i Europa är att det också är en viss delning inom Europa i synen på detta. Jag delar helt Carina Adolfsson Elgestams beskrivning av att Sverige har varit en röst för frihandel och öppenhet så länge någon kan överblicka, och Sverige utför fortsatt ett viktigt arbete med att förespråka frihandel. Det är ganska naturligt att en liten öppen ekonomi som är mycket beroende av utrikeshandeln har den positionen. Men det ska också noteras att den diskussion som dyker upp handlar om röster inom Europa som i teorin är för frihandel men som i praktiken talar om olika former av sanktioner eller handelsbegränsningar i enskilda delar eller mer som en följd av klimatpolitik eller vad det kan tänkas vara för ingångar. Strävan just nu - jag delar uppfattningen - handlar bland annat om ett möjligt kommande WTO-medlemskap för Ryssland till vilket vi gärna kopplar precis den här diskussionen om att vi vill se borttagna tullar för virke. Det är en diskussion vi har med Ryssland. Jag delar också helt uppfattningen att det ska bli mycket intressant att se om det händer någonting i amerikansk politik med deras inflytande över Doharundan och världens ansträngningar när det gäller att få bättre frihandelsavtal på plats till följd av det som nu sker i amerikansk politik. Man får ju ha missat mycket, höll jag på att säga, om man inte har noterat att väldigt många i den amerikanska politiken, oavsett vilket parti de tillhör, låter alltmer som protektionister. I den delen måste jag uttrycka ett visst bekymmer och en viss oro. Men det skulle behövas en annan inställning från USA också i de här frågorna och en större kraft bakom att driva frihandelsfrågor.

Herr talman! Tack, statsministern, för återrapporteringen! Även om det nu ser ut att ljusna ute i Europa och i många av Europas ekonomier är det naturligtvis alldeles för tidigt att blåsa faran över, för många av länderna har definitivt stora problem. Därför är det väldigt glädjande att höra att det ändå finns en sådan samsyn bland EU:s ledare om att få till den här ekonomiska styrningen. Det handlar också om det som Désirée var inne på, att diskutera viktiga strukturreformer. Men det finns en fråga som inte har nämnts här. Jag undrar om den kom upp på toppmötet. Den oroar mig en del. Det är kanske en lite mindre fråga i det stora hela, men det är frågan om skatter på transaktioner. Den frågan verkar poppa upp titt som tätt genom olika decennier, höll jag på att säga. Den poppar i alla fall upp lite då och då. Vissa länder verkar tycka att det är en fantastiskt bra idé att beskatta transaktioner. Jag skulle vilja höra med statsministern om den här frågan över huvud taget kom upp. Hur stor är frågan i andra länder? Och har vi möjlighet att trycka tillbaka den?

Herr talman! Inför Europeiska rådets möte skrev Herman Van Rompuy och José Manuel Barroso ett brev till stats- och regeringscheferna som de beskrev som en position inför G20-förhandlingar, som också har tillsänts EU-nämndens ledamöter. Där återges att en av de positioner som EU avser att driva inom ramen för G20 är att det ska finnas en internationell finansiell transaktionsskatt. Kravet för att den ska införas ska vara att den är heltäckande och global. Alla som förstår internationell politik vet att det, så att säga, är en kodex för att säga att det inte går, av det enkla skälet att stora delar av de utvecklade länderna i världen säger: aldrig någonsin. Det brukar då vara liktydigt med att man kan ha den ambitionen, men det går därmed inte att genomföra. Det förminskar inte att åtminstone vissa länder i Europa driver detta med stor emfas, som ett sätt att möta, som de upplever det, problem i den finansiella sektorn och i realiteten också skapa en ny intäktskälla. Sverige är ett av få exempel i den utvecklade världen som har försökt och testat, infört skatten och snabbt avskaffat den, eftersom den inte gav avsedd effekt. Det vill säga skatten gav få intäkter, för det man skulle beskatta flyttade ut ur landet. Det visar just hur känsligt det är i ett läge där man inte får den att bli helt övergripande, heltäckande. Förekommer det tankar i den här riktningen? Ja, absolut, men huvudproblemet kvarstår. De som förespråkar detta kan egentligen inte svara på hur det ska kunna komma på plats globalt. Detta dyker därmed säkert upp på G20 och kommer återigen av stora delar av världen att avfärdas, och förmodligen kommer man då inte att föra frågan längre.

Herr talman! Miljöpartiet noterar att EU ett år efter Köpenhamnsmötet om klimatförhandlingarna och alldeles före mötet i Cancún om de internationella klimatmålen fortfarande står kvar vid i stort sett samma strategi som man hade för ett år sedan när det gäller de internationella förpliktelserna. Jag vet att statsministern har hört det men ännu inte flyttat sig när det gäller det gemensamma kravet från de rödgröna partierna här i riksdagen om att EU borde ha flyttat upp sitt mål till 30 procent före Cancúnmötet. Jag vill höra lite hur diskussionerna gick på rådet när det gäller andra medlemsländer. Vi har nämligen hört många andra medlemsländer som har ställt de kraven inför Cancún. Också klimatkommissionären själv har uttalat att det finns ett behov av det. Man kan ju se vad som har hänt efter Köpenhamn. Vi misslyckades i Köpenhamn. Det var väl den tydligaste delen. Vi har också fått återkommande rapporter från forskarna om att klimathotet är allt allvarligare. Man kan tycka att EU:s fascination vid att stå kvar vid den här strategin - det handlar om strategiska skäl men framför allt om vilken signal det ger till de internationella förhandlingarna - inte är tillräckligt tydlig. Det ger fel signal till de förhandlingarna, menar vi. Det ger fel signal som svar på forskarnas rapporter om det allvarliga hotet. Det ger också fel signal till EU:s näringsliv i fråga om vad det är som gäller för framtiden. Framför allt, herr talman, är det fel signaler till jordens fattiga, för det är de som får bära den första bördan.

Herr talman! Först och främst fördes det väldigt få diskussioner om detta på toppmötet. Frågan kommer att återkomma i mars. Efter att ha fått frågor om det, bland annat av Miljöpartiet i EU-nämnden, har jag hört mig för lite om hur en del andra länder har resonerat kring att de har förordat en ensidig uppflyttning av Europamålet från 20 till 30 procent. Bland annat kommer jag från Island där jag träffade Lars Løkke Rasmussen, den danske statsministern. Jag har också gått igenom den tyska positionen. Det fanns ju en dubbel konditionalitet, kan man säga, när EU sade att man skulle röra sig från 20 upp till 30 procent. Den ena handlade om att säga: Vi är beredda att göra det om övriga utvecklade delar av världen gör det, det vill säga det kräver också att USA och Japan tar på sig större åtaganden. Låt oss konstatera att det framför allt när det gäller den amerikanska klimatpolitiken och med det valresultat vi nu har fått, bara för att understryka det, ligger längre bort än vad det har gjort på många år, skulle jag vilja hävda, att tänka sig att få det på plats. Man skulle trots detta kunna hävda, lite med Åsa Romsons sätt att resonera, att det ändå kan vara bra att göra det utan den konditionaliteten. Det är den första. Den andra byggde på att det måste täcka hela EU. Att gå från 20 till 30 procent handlar alltså inte om att alla går från 20 till 30 procent. Det handlar om att man därifrån ska definiera vad det innebär för 27 länder. Det blir nämligen olika siffror, för vi har olika bakgrunder och olika förutsättningar. Hur det sedan individuellt ska uttolkas brukar kallas för en bördefördelning. När vi gjorde det i fråga om 20-procenstmålet var alla 27 med. Nu var grundfrågan: Om vi gör det i fråga om 30 procent, är alla med? Jag bedömer att ungefär tio till tolv länder i dag säger: Det bör vara frivilligt, och vi bör avstå. Jag har tittat på den danska och den tyska positionen där det här förordas. Den konditionaliteten har de inte släppt. De säger: Förutsatt att alla 27 är med. Om ni vill att jag ska säga det, visst kan jag säga det. Men jag vet bättre; jag vet att tio till tolv länder kräver frivillighet, och de kommer att hävda att de ska slippa detta. Då ska det här bördefördelas på något annat sätt. Här har jag ännu inte ett bra svar. Jag tycker att man bör ha bättre underlag innan man utlovar något som leder till att länder som behöver bättre klimatplitik kommer att avstå om vi gör fel nu.

Herr talman! Tack, statsministern, för återrapporteringen! Du svarade redan delvis på den fråga som jag hade tänkt ställa, men jag vill ändå citera vad som rådet kom fram till i sina slutsatser: Rådet ska granska möjligheten att minska utsläppen av växthusgaser med mer än 20 procent för att vara redo att agera på de pågående internationella klimatförhandlingarna. I EU-nämnden minns jag, och säkert andra EU-nämndens ledamöter, att statsministern ansåg att det här inte är möjligt att ta fram i diskussionerna. Jag skulle gärna vilja att du utvecklade de resonemangen ytterligare eftersom det i rådets slutsatser ändå påpekas: med mer än 20 procent. Det antyder i varje fall en ansats och en ambition om att göra något mer, att kunna utveckla den här politiken på den nivån att vi till slut kanske landar på 30 procent, precis som vi socialdemokrater och andra rödgröna har aviserat i EU-nämnden. Vi tycker att det är en rimlig ambitionsnivå. Det är bra att våga ha den ansatsen inför Cancúntoppmötet. Jag förstår problematiken, statsministern, men samtidigt finns det här i slutsatserna. Då måste det ha förevarit någon form av diskussion eller underhandskontakt eftersom man ändå fått det på pränt.

Herr talman! Som jag sade var det väldigt korta diskussioner om detta. Avsikten är att återkomma till det vid marstoppmötet. Jag har ingått i de här förhandlingarna i flera år, och jag vet precis hur resonemangen kommer att se ut. Det är därför jag berättar att ett av de svåraste toppmöten vi har haft var när vi bördefördelade 20-procentsnivån. Då ingick alla 27. Det tycker jag är en poäng. Det är en poäng därför att det sätter tryck. Jag har försvarat EU just därför att det är unikt att vi kan fatta beslut som skapar ett tryck på länder som annars förmodligen inte skulle ha en så ambitiös klimatpolitik. Det är en av poängerna i bördefördelningsdiskussionen. Därför var den följaktligen mycket tuff. Vad jag bedömer - jag kan inte exakt säga - är att tio och upp till tolv länder har sagt att nästa steg måste vara frivilligt. För att nå 30 procent i genomsnitt innebär det i realiteten att någon annan måste ta upp det andra inte gör. Hur ska den bördefördelningen se ut? Vem ska stå för det? Hur ska den klimatpolitiken föras? Jag tittar till exempel på den tyska positionen. Tyskarna har sagt att de är beredda att föra upp det till 30 procent. Men det står under en asterisk i den tyska utgångspunkten att de inte är beredda att föra den nationella tyska målsättningen över 40 procents reduktion. Det är redan ett av deras nationella mål. Vi har ett likartat nationellt mål. Ska vi uttrycka oss så: Sverige är berett att föra upp det till 30 procent men inte med följdverkan att vi är beredda att gå längre än vår nationellt angivna målformulering om 40 procent? Min utgångspunkt är att när man är med och fattar politiska beslut ska man veta följdkonsekvenserna av det. Man ska veta vad kostnaden är och vem som ska ta på sig ansvaret. Det är så vi är ansvariga inför väljarna. Jag anger gärna att här finns stora oklarheter, stora brister i underlag och i analyser. Därför har jag inte varit beredd att ställa ut några löften. Jag har inte heller velat skriva in den typen asterisker och hänvisningar som andra gör. Frågan kommer att återkomma. Vid marstoppmötet måste vi uttrycka oss tydligare om detta. Det är få som nu förutser att det sker några genombrott i Cancún, utan många talar om att snarare förflytta kraften till det toppmöte som ska vara i Sydafrika sent nästa år.

Herr talman! Tack till statsministern för återrapporten. Jag har en fråga som rör den sociala stabiliteten kanske mer än den ekonomiska. Det är jättebra om de länder som inte tidigare har haft ordning på sin budget måste införa stora sparpaket och att de inte bara har planer för det utan också genomför det. Samtidigt blir det ganska stora reaktioner av invånare i respektive land. Då menar jag att det krävs väldigt mycket arbete internt i varje land men också samarbete inom EU för att förebygga så att det inte får för stora konsekvenser. Min fråga till dig är: Hur ser du på den sociala dimensionen? Tycker du att länderna är förberedda för att kunna hantera det? Om de inte skulle vara det, tycker du att EU i så fall skulle ha en roll i detta?

Herr talman! När det var valrörelse var det svårt att berätta att det ser bra ut i Sverige och att många andra har problem, för det ansågs vara ett försök att felaktigt beskriva något som var anpassat till valrörelsen. Jag hävdar med stor bestämdhet att man inte behöver sitta länge på europeiska möten för att få ganska klart för sig att det är väldigt olika. De flesta kommer att referera till mycket stora demonstrationer och kraftiga reaktioner över hela Europa på mycket stora neddragningar, kraftiga förändringar i pensionsregler, indragningar av tjänster som offentliganställda. Många skulle nog säga att det är en social oro kring saneringsprogrammen, inte minst i Frankrike, men det finns många andra exempel - Spanien, Grekland, Irland och andra länder. Det är ett oroligt Europa vi talar om nu. Dessutom ser vi framför oss att det bara är början på mycket av saneringspolitiken. Det är i princip så att det enda den brittiska regeringen har gjort är att presentera början på ett kraftigt saneringsprogram som ska verka över tid. Det återspeglar just detta att man först måste ha skött sig i det nationella. Vad Europa kan göra är att bara delvis finnas till stöd. Det såg vi under finanskrisen. EU:s budget är begränsad i förhållande till detta och innehåller oftast snarare diskussioner om att föra över från rikare länder till fattiga. Nu kan vi notera att det är en del av de absolut största nettobidragsgivarna, de vi kallar de rikaste länderna, som har störst problem och som själva genomför stora saneringar. Jag tror att vi definitivt kommer att diskutera sociala aspekter av det vi nu upplever, både mer av Europapolitik och mer av nationellt ansvarstagande. Jag förutser att den diskussionen ska fortsätta. Återigen: Sverige och möjligen ytterligare ett par två länder är ett starkt avvikande från hur andra upplever situationen.