Återrapportering från informellt möte mellan EU:s stats- och regeringschefer

Herr talman! Europeiska rådet träffades alltså i torsdags och fredags för informellt toppmöte i Budapest. Konkurrenskraft var huvudfrågan på dagordningen, men middagsdiskussionen handlade inte helt förvånande främst om det amerikanska valet och de transatlantiska relationerna.

Låt mig dock först säga något ord om mötet i den europeiska politiska gemenskapen, EPC, på torsdagen, med främst migration på dagordningen. Det är tydligt att den växande enigheten bland EU-länderna om behovet av en stramare migrationspolitik nu leder till ett genuint intresse av att både enskilt och tillsammans göra betydligt mer än hittills. Att nå och upprätthålla en hållbar migrationspolitik ligger i alla EPC-länders intresse.

Jag betonade att vi måste få migrationspakten på plats, förstås, men att mer än så måste göras - att vi måste förbättra återvändandearbetet och använda fler politikområden för att se till att de som har fått avslag också lämnar Europa. I Sverige återvänder nu en stor majoritet av dem som får avslag på sin asylansökan, men även vi har problem med länder som vägrar ta emot sina egna medborgare.

I EU i snitt är situationen närmast katastrofal. Av dem som får avslag på sin asylansökan stannar 70 procent kvar ändå. Detta betyder i praktiken att hela systemet havererar och att det i praktisk mening inte har någon betydelse om en asylansökan bifalls eller avslås. Det är helt förödande för legitimiteten, men det göder också ett farligt skuggsamhälle som vi vet mer om än flera andra länder.

Jag betonade att EU:s samarbete med länder utanför unionen måste bygga både på krav och på incitament. Vill man exempelvis ha tillgång till Schengen är detta förenat med ett tydligt ansvar. Vill man ha EU:s förmåner på olika sätt måste man också ta sitt eget ansvar som land.

Min bedömning är att det nu rör sig snabbt i migrationsfrågan i EU, inte minst när det gäller det som hittills ofta har kallats för återvändandehubbar. Till den frågan avser vi att återkomma.

Före EPC-mötet hade jag också ett möte med Moldaviens president Maia Sandu. Jag gratulerade henne ännu en gång till segrarna, först i folkomröstningen om landets framtid i EU och därefter i presidentvalet. Jag uttryckte mitt och hela Sveriges stöd till hennes och det moldaviska folkets strävan att få tillhöra den demokratiska gemenskapen.

President Sandu uttryckte sin väldigt starka oro för nya ryska försök att med rena röstköp sabotera den demokratiska processen inför nästa val, det vill säga parlamentsvalet. Det som nu händer i både Moldavien och Georgien påminner oss om att Ryssland har en mycket bredare arsenal till sitt förfogande än enbart militärt våld. Jag var tydlig med att Moldavien har ett fortsatt starkt svensk stöd i sin strävan att komma närmare Europa och längre från Ryssland.

Herr talman! Det informella rådsmötet inleddes sedan på torsdagskvällen med en middag på temat de transatlantiska relationerna. Det blev en bra diskussion, helt utan formella slutsatser eller ställningstaganden. En sak jag dock tar med mig är samsynen i EU-kretsen om hur viktig den nära relationen mellan EU och USA är. Den förblir viktig oavsett vem som är president i USA och oavsett vem som styr i våra respektive EU-länder.

I rummet uttrycktes naturligtvis också den osäkerhet som nu råder på många olika plan. Det handlar om det fortsatta engagemanget för Ukraina och situationen inrikespolitiskt i Tyskland. Det råder just nu stor osäkerhet på många viktiga platser.

Detta leder oss till den rätt självklara slutsatsen att Europa måste ta ett större ansvar för säkerheten på vår kontinent - för vår egen skull men också för att vara en stark, pålitlig och attraktiv partner till just USA i det transatlantiska samarbetet. Samtidigt är detta i grund och botten inget nytt; det vet ju vi här inne. Både republikanska och demokratiska presidenter har länge uppmanat alla europeiska länder att höja sina försvarsanslag och i högre grad stå för sina egna försvarskostnader. Detta är i grunden ingen orimlig amerikansk ståndpunkt.

Det är i detta sammanhang värt att påminna - och det kan ni lita på att jag också gjorde - om att Sverige redan i dag med råge når upp till Natos mål om minst 2 procent av bnp till försvaret. Detta har alltmer kommit att betraktas som ett golv snarare än en rekommendation eller, än mindre, ett tak. Det är en styrka för Sverige att vi har bred enighet både om Natomedlemskapet och om att investera mer i den svenska försvarsförmågan.

Detsamma gäller stödet till Ukraina. Det ligger i Europas intresse att upprätthålla vårt starka stöd till Ukraina, men det gynnar oss också i relationen till USA. Om vi visar att vi är beredda att ta ett stort, till och med större, ansvar för Ukraina ökar detta i sig möjligheterna att också upprätthålla ett amerikanskt engagemang.

Vi diskuterade också de potentiella ekonomiska konsekvenserna i kölvattnet av amerikansk politik. De protektionistiska tendenserna har vuxit hos både republikanerna och demokraterna under ganska lång tid. Ökade handelskonflikter med inte minst Kina kan dessutom spilla över på Europa, och detta måste vi nu förbereda oss för.

Samtidigt utgörs hälften av den svenska exporten till USA av tjänsteexport, som inte alls på samma sätt påverkas av de tullar som det nu talas om. Många av våra stora svenska bolag producerar dessutom redan i USA och påverkas därmed inte heller av tullar. Detta betyder inte att vi ska underskatta riskerna med tullar och protektionism. Vi är som vi vet sedan mycket lång tid tillbaka ett handelsberoende land med väldigt omfattande globala kontakter med stora delar av världen. Vi kan dock konstatera att Sverige sannolikt har bättre förutsättningar än flera andra EU-länder.

Sverige kommer att fortsätta driva på för frihandel i EU, och vi kommer att fortsätta odla våra bilaterala kommersiella relationer med USA. Det ligger starkt i vårt nationella intresse att vi kan handla med andra länder. Nästan var tredje anställd i det svenska näringslivet producerar varor eller tjänster för export. Var femte anställd i svenska företag jobbar i utlandsägda företag. USA är vår tredje största marknad för varuexport. Vi är, som vi alla vet, en handelsnation.

Jag lyfte också klimatfrågan. Osäkerheten kring fortsatt amerikanskt engagemang också för internationellt klimatarbete gör det bara ännu viktigare för EU att hålla fast vid gjorda överenskommelser och att med framgångsrik politik försöka inspirera fler kontinenter än vår egen. Det kräver effektiv klimatpolitik, och det kräver god ekonomisk tillväxt som gör att kostnaderna blir rimliga att fördela i samband med den gröna omställningen.

Det man kan säga om alla de här aspekterna är att vi i Sverige är väl förberedda för skiften i amerikansk politik. På Regeringskansliet har vi länge arbetat för olika scenarier och olika händelseutvecklingar.

Herr talman! Konkurrenskraftsdiskussionen dagen därpå inleddes med att Italiens förre premiärminister Mario Draghi presenterade sin vid det här laget välkända rapport om europeisk konkurrenskraft. Även Europeiska centralbankens ordförande Christine Lagarde deltog och redogjorde för EU:s ekonomiska läge just nu. Diskussionen därefter präglades av att det är brådskande att ändra Europas nuvarande kurs. Vi halkar efter både USA och Asien och har gjort det under en längre tid. Det adderas nya saker hela tiden som gör att frågan ställs mer på sin spets.

Detta är alltså i grunden inget nytt, men alltifrån den amerikanska IRA-lagstiftningen till risken för ökad protektionism och den ökade geopolitiska osäkerheten gör att den geopolitiska frågan blir mer brännande.

Det finns ännu ingen tydlig enighet om receptet för ökad konkurrenskraft, vill jag understryka. Vi är mer eniga om diagnos än om recept. Som vanligt hölls våra diskussioner inte heller på speciellt detaljerad nivå.

Utan att hemfalla till minsta tendens till svensk skrytsamhet kan jag ändå säga att det var rätt lätt att sitta på den svenska stolen under samtalen. Sverige beskrevs, inte minst av Mario Draghi, flera gånger och i mycket viktiga frågor som ett föregångsland när det gäller just konkurrenskraftsfrågor. Vår kapitalmarknad, vårt pensionssystem, våra sunda statsfinanser och vår generella politiska reformförmåga lyftes fram som goda exempel på den sorts reformer som fler länder måste göra, samtidigt som vi gör gemensamma europeiska insatser.

Ta bara antalet börsnoteringar i Sverige: 500 de senaste tio åren. Det är mer än Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Spanien tillsammans. Det innebär inte att vi saknar problem i Sverige, men det antyder att vi i just de här frågorna har kommit längre än andra. Det är ju bra när jag som svensk statsminister kan lyfta fram våra framgångar i Bryssel, men det är ännu bättre när andra lyfter fram våra framgångar i Bryssel.

Jag framhöll behovet av att samarbeta om konkurrenskraft men ännu mer att medlemsstater också har ett eget ansvar. Den europeiska nivån får inte bli ett slags kyrkogård för reformer som politiskt är alltför svåra att genomföra nationellt. Det var mitt ena budskap.

Mitt andra budskap var att vi har unika, gemensamma europeiska verktyg som EU fortfarande inte använder fullt ut. Den inre marknaden är nog det bästa exemplet. Den står för 17 procent av global bnp, och här finns en enorm outnyttjad potential. Titta bara på hela tjänstesektorn! 70 procent av handeln på den inre marknaden gäller nu tjänster, men vi saknar fortfarande en inre tjänstehandel. Titta på den digitala inre marknaden! Det finns en stor potential att hämta här.

Den inre marknaden, som alltså just har firat 30 år, är fortfarande trots sin ålder i ett slags utvecklingsstadium. Det finns energi, telekom- och kapitalmarknadsområden där det gemensamma anslaget inte har prövats fullt ut. Och det krävs som sagt både nationella reformer för att göra det meningsfullt och gemensamma reformer för att skapa ett ramverk.

En ambitiös frihandelsagenda är ett annat verktyg som vi redan har men kan göra mer av. Inte minst måste vi nu slutföra de förhandlingar om frihandelsavtal som fortfarande pågår. Låt oss vattna där det växer.

Vid mötet antogs också den deklaration om konkurrenskraftsfrågor som hade förberetts, och den antogs utan ändringar.

Till sist, herr talman: Draghirapporten blir nu ett viktigt inspel, inte minst i den nya kommissionen, som verkar tillträda den 1 december. En sådan beredskap finns. Det var Ursula von der Leyen tydlig med. Vi har också sett höga ambitioner inom just konkurrenskraftsområdet i de uppdragsbrev som hon har givit till alla de inkommande kommissionärerna.

Med detta, herr talman, avslutar jag återrapporteringen från mötet.

(Applåder)

Herr talman! Tack, statsministern, för återrapporteringen!

EU:s ledare möttes i en minst sagt orolig tid. I ljuset av presidentvalet i USA har också stödet till Ukraina blivit en än viktigare fråga. Detta krig är ju större än bara Ukraina och Ryssland. Det är i allra högsta grad en existentiell fråga också för oss svenskar. För Sveriges och svenska folkets trygghet är det helt avgörande att Ukraina kan garanteras ett konkret och återkommande stöd.

I denna oroliga tid när stödet till Ukraina ifrågasätts måste Europa vara berett att ta ett större ansvar för att stödja Ukraina. Vi socialdemokrater menar därför att det krävs en handlingsplan för att garantera stödet till Ukraina om USA förhalar det.

Tog statsministern upp behovet av att formulera en plan för att just säkra stödet till Ukraina? Det är min första fråga.

Herr talman! Det är nu viktigare än någonsin att EU står enat och sammanhållet och att vi står upp för sammanhållning mot splittring av auktoritära krafter. Jag vill därför följa upp den fråga som vi socialdemokrater lyfte under samrådet inför mötet: Vilka initiativ tog statsministern för att se till att EU håller samman mot splittring i dessa oroliga tider?

Jag vill också säga några ord om den konkurrenskraftsdeklaration som antogs. Vi delar verkligen bilden av att den är otroligt viktig och att vi verkligen behöver stärka konkurrenskraften genom bland annat innovation och satsningar på utbildning och forskning. Men vi menar att det saknades ett väldigt viktigt perspektiv, nämligen ökad sysselsättning.

Vi ser en växande arbetslöshet. Vi har EU:s näst högsta ungdomsarbetslöshet. Är det då inte viktigt att bygga en konkurrenskraftsagenda som även har perspektivet att öka sysselsättningen? På vilket sätt lyfte statsministern den frågan? Vi kan se i deklarationen att den inte finns med. På vilket sätt agerade statsministern för att föra fram frågan om ökad sysselsättning?

Herr talman! Först vill jag säga att i denna oroliga tid med stora osäkerheter globalt och också i olika länder, både europeiska och amerikanska, är det viktigt att inte inteckna några kommande beslut. Var förberedd på vad som kan hända och gör scenarier, och se till att Sverige står redo för olika alternativ, men inteckna inte beslut som ännu inte har fattats, vare sig de är positiva eller negativa. Utgå inte från att USA fortsätter att finansiera europeiskt försvar. Utgå inte heller från drakoniska neddragningar av det amerikanska stödet till Ukraina.

Vi har respekt för att det amerikanska folket har valt sin president. Vi kommer att samarbeta bra med alla presidenter som är folkvalda i USA. Vi har samma respekt för att de fattar sina beslut som de har för att vi fattar våra beslut. Sedan kan vi tycka olika i olika frågor, och då använder vi vår röst så effektivt som möjligt. Men inteckna inga sådana saker.

Ledamoten talar om en handlingsplan. Det är ju inte riktigt så det funkar i EU, utan det handlar om att ju mer enighet vi kan visa upp och verkligen har, desto bättre är det.

Jag uppfattade ett fortsatt manifest stöd, med välkända undantag, på Europeiska rådets toppmöte. Det finns ett starkt stöd för Ukraina. Det finns en stark vilja att behålla transatlantisk länk i det arbetet. Det finns en stark medvetenhet om att Europa kan komma att behöva göra mer. Det finns en stark medvetenhet om att vi måste övertyga USA om att de är viktiga i det här arbetet men också en respekt för att USA kan dra andra slutsatser. Allt detta är vi förberedda för, men inteckna inga beslut än så länge.

När det gäller konkurrenskraft är svaret ganska enkelt: Sysselsättning kommer ur god konkurrenskraft, inte tvärtom. Om ledamoten egentligen far efter sociala pelare och arbetsmarknadsmodeller på europeisk nivå är svaret nej.

Herr talman! Tack, statsministern, för svaret! Det är tydligt när man hör statsministerns svar att mer måste göras för att stärka Sveriges röst för ett sammanhållet Europa i stödet till Ukraina. Jag kan också konstatera att statsministern inte är intresserad av att få med skrivningar om sysselsättning i diskussionen om konkurrenskraft.

Jag vill avslutningsvis ta tillfället i akt och lyfta situationen i Gaza. Vi är fullt medvetna om att det inte var i fokus för detta informella möte, men med tanke på den situation vi ser i Mellanöstern undrar vi om det verkligen är möjligt att den frågan inte diskuteras när EU:s ledare möts. Situationen riskerar att eskalera till fullskaligt krig.

Vad exakt driver statsministern på mötena med EU:s ledare för att verka för fred i Gaza, för vapenvila, för eldupphör och för att barn ska sluta dödas? Lyfte statsministern detta?

Herr talman! Jag har respekt för att alla inte vet hur det går till på sådana här möten. Det har jag all respekt för. Men låt mig då bara berätta att den svenska rösten i Ukrainafrågor är extremt stark - väldigt stark - tillsammans med några andra väldigt starka röster. Jag tackar för de goda råden. Men vi är, ärligt talat, ett antal länder som har varit extremt stabila. Sverige tillhör de länder som har givit mest av alla till Ukraina. Vi, nordiska och baltiska länder tillsammans, kommer som nummer två efter USA och före Tyskland. Vi har en stark röst i dessa frågor.

Utifrån de samtal som jag personligen hade på mötet med presidenten Zelenskyj, Emmanuel Macron, Olaf Scholz, Mette Frederiksen och Donald Tusk uppfattar jag att det finns många bredvid Sverige som är väldigt måna om att upprätthålla det starka stödet även om det sviktar på andra ställen i världen.

Gaza var inte uppe på detta möte. Som jag ofta säger: Alla stora frågor är inte uppe på varje möte.

Herr talman! Tack, statsministern, för återrapporten! Inledningsvis vill jag från Sverigedemokraternas sida välkomna att vi nu har en diskussion på europeisk nivå om hur man kan utveckla migrationspakten. Precis som statsministern underströk är det en ohållbar situation, även om vi kan minska antalet asylsökande som inte har rätt att stanna i Europa. Det grundläggande problemet är att människor som inte har tillstånd att bo i Europa inte lämnar. Det är en ohållbar situation.

Herr talman! Fokus på mötet var konkurrenskraft. Vi fick se en Budapestdeklaration. Jag tycker att man kan zooma ut och konstatera följande: För ungefär 15 år sedan var EU-ländernas, inklusive Storbritanniens, ekonomier 10 procent starkare än den amerikanska. I dag är Europas ekonomier 25 procent svagare. Vi kan se att ekonomierna såväl här i Europa som i USA är väldigt skuldsatta. Men den stora skillnaden är att amerikansk ekonomi växer med närmare 3 procent när våra europeiska ekonomier växer med 1. Enligt prognoserna beräknas detta bestå.

Jag kan tycka att den här situationen måste vara betydligt viktigare än vem som för tillfället befolkar Vita huset. Vi från Sverigedemokraternas sida vill definitivt inte ha fler tullar; vi vill se frihandel. Men oavsett tullar är det Europa självt som måste reda ut problemen. Det är problem med överregleringar. Det är problem med en energipolitik som inte fungerar. Det är problem med en havererad migrationspolitik.

Min fråga till statsministern är: Bedömer statsministern att det finns en förståelse för att det är detta som är huvudproblemet? Det är inte de amerikanska tullarna som är grunden till Europas problem, utan det är Europa självt. Finns det något slags samsyn om hur man reder ut detta?

Herr talman! Det är en intressant fråga. Det finns nog en begynnande samsyn, som jag sa, i fråga om diagnosen. Det handlar om att tullar är dåliga men att det inte är tullar som skapar problemen. Tullar kanske blixtbelyser problemen. Om Europa inte längre har samma access till andra marknader understryker det våra egna problem. Det understryker också att Europa i många stycken fortfarande är en fragmentiserad marknad.

Det är 27 länder. Det är en jättestor marknad men på många områden ändå inte en stor marknad, för vi använder den inte. Det är 27 olika regleringar. Det finns skäl till att vi pratar om den 28:e regleringen. Skulle man kunna införa någon sådan? Då följer man antingen varje reglering i varje land eller en gyllene reglering som gäller för alla länder. Den sortens idéer florerar också i Draghis rapport. Det finns skäl till det, för många företag tycker att det är svårt att investera på en marknad där man ska möta 27 olika nationella regler.

Till detta kan man ibland lägga en viss klåfingrighet även på europeisk nivå. Då kan man få ett lapptäcke av regler som är nästan omöjliga att överblicka, framför allt för mindre företag. Stora banker med complianceavdelningar kan säkert klara det. Men mindre exportföretag, inte minst techbolag, har det väldigt svårt. Därför tenderar de att lockas till USA i stället för till Europa. Detta är alltså ett stort problem.

Jag vill ändå understryka att det från probleminsikt till lösningar är en lång sträcka. Det känner vi ärligt talat till också från Sverige. Det är olika traditioner. Tänk en sådan sak som att lägga om sparande- och pensionskulturer i olika länder! Det fattar man minsann inga enkla beslut om, allra minst i ett annat land.

Sedan vill jag ändå säga något om migrationspolitiken. Det handlar om ursprungsländerna, vad som gör att människor inte flyr, om transitländer, vad som gör att länder inte bara släpper igenom, och om återvändandepolitiken. Jag hade personligen diskussioner med både Giorgia Meloni, som är Italiens premiärminister, och Edi Rama, som är Albaniens premiärminister, om deras samarbete när det gäller asylprocesser förlagda i Albanien. Det ska bli intressant att se hur det utvecklar sig. I Europa i dag förs det även en diskussion om återvändandehubbar.

Herr talman! Just hur samarbetet mellan Italien och Albanien utvecklar sig blir väldigt spännande att följa.

Men åter till Budapestdeklarationen. Jag noterar att det i slutet av deklarationen är ett fokus på nya instrument, nya egna medel. Skrivningen om nya egna medel är något som finns kvar sedan man förhandlade om långtidsbudgeten, när vi hade en socialdemokratisk regering som accepterade den skrivningen. Den har alltså levt vidare.

Vi närmar oss punkten för när dessa förslag ska komma från kommissionen. Nu har vi sett det skrivet ett antal gånger: att förslag om nya egna medel ska komma. Det känns som att vi snart kommer att få se dem. Hur ser statsministern på diskussionen kring nya instrument, nya egna medel? Hur ser stödet för och emot detta ut bland länderna, och hur arbetar Sverige för våra svenska prioriteringar?

Herr talman! Den diskussionen följde väl kända mönster, som man brukar säga. Det finns ett antal länder - det är ofta länder med stora egna skulder och liten marginal i sin egen ekonomi - som alltid tenderar att landa i att nya utgifter behövs och att nya utgifter ska lånefinansieras. Och det finns ett antal länder, ofta med lite bättre ekonomi, som är strama och som inte tycker att vi vare sig ska börja eller sluta i den änden utan snarare reformera.

Mario Draghi lade sig inte i den diskussionen, men han sa att väldigt många reformer för konkurrenskraft är gratis. Det är viktigt att påpeka. Det handlar om att låta bli att göra saker och ting som försämrar konkurrenskraften och om att inte vara världsbäst på att reglera om andra delar av världen är bra på att innovera, till exempel. Även detta är svårare än det kan låta.

Men vi höll en stram linje, och vi vägrade systematiskt att föregripa diskussionen om nästa långtidsbudget, till några länders hanterbara irritation.

Herr talman! Tack, statsministern, för återrapporten! En slutsats i deklarationen gäller energipolitik för att klara klimatneutralitet till 2050. Det är ett mål som Vänsterpartiet menar behöver uppnås betydligt tidigare, och EU behöver bli bättre på att fasa ut fossil energi.

Så länge Europas länder inte kommit längre fungerar inte en gemensam energimarknad. Den svenska förnybara billiga elen kommer inte svenskarna till del, då vi får högre priser på grund av europeiska länders beroende av gas - rysk gas.

I Sverige har vi alla möjligheter att producera förnybar el, men regeringen väljer att stoppa och försvåra för vindkraftsparker.

Här måste Sverige se till att producera så mycket förnybar energi att det räcker till svenska konsumenter till ett rimligt pris - Sverigepriser - och samtidigt underlätta situationen i Europa.

I deklarationen konstaterar man att åtgärder kommer att vidtas för att få ned elpriserna och minska utsläppen från energi, men ingenting sägs om vad som kommer att göras. Jag undrar därför vad som sades på mötet när det gäller konkreta åtgärder.

Deklarationen talar också om en hållbar handelspolicy. Samtidigt är fokus på EU:s intressen. Alltför ofta sluter man avtal med tredjeland utan att garantera arbetares rättigheter eller miljö och klimat. Det förekommer till och med avtal om export av bekämpningsmedel som är förbjudna inom EU.

EU tecknar också handelsavtal som riskerar att förminska och hota demokratin i det land som man skriver avtal med. EU måste i mycket högre grad mena allvar med en hållbar handel och inte låta kortsiktig ekonomisk vinning gå före miljö och demokrati. Det gynnar ju handeln i ett längre perspektiv.

Min fråga till statsministern är om denna aspekt över huvud taget diskuterades vid mötet.

Herr talman! Vi som är starkt för frihandel och har varit det under lång tid - det är ju inte alla som är det, vare sig i svensk politik eller internationellt - brukar ofta propagera för fler frihandelsavtal. En orsak till att det är så svårt att nå nya handelsavtal i EU är dels, om vi ska vara ärliga, ett varierande intresse för frihandel över huvud taget, dels att avtalen blir så överlastade med många andra frågor än just handelsfrågor att de helt enkelt blir svåra att enas om. Den svenska regeringen fortsätter att agera för så rena frihandelsavtal som möjligt. Andra överenskommelser får man göra på andra sätt.

När det gäller energifrågan är den gemensamma nämnaren fossilfrihet för att klara gemensamma klimatmål och Rysslandsfrihet för att inte vara beroende av Ryssland och därigenom stötta rysk krigsekonomi. I övrigt är energipolitiken nationell. Alla har respekt för olika traditioner och olika val, men det samarbetas friskt över länderna ändå, både om förnybart och inom kärnkraft. Jag tycker att den nya kärnkraftsalliansen är en stor framgång. Där samarbetar EU-länder informellt, utan bindande europeiska beslut. Det hade inte funkat, lika lite som det hade funkat att ha bindande beslut om antalet vindsnurror.

Jag vill också gärna understryka att den här regeringen har godkänt tre gånger så många vindkraftsparker till havs som den förra regeringen. Men vi har riktigt stor respekt för Försvarsmaktens varningar om en halverad förvarningstid för kryssningsrobotar från Ryssland mot Sverige. Den som i dag vill underkänna militära säkerhetshänsyn bör se sig riktigt noga i spegeln - eller byta jobb och hävda att man är militär säkerhetsexpert och bidra med kunnande som Försvarsmakten uppenbart då inte har.

Jag blir allvarligt oroad över bolag och andra som försummar svenska säkerhetsintressen.

(Applåder)

Herr talman! Tack, statsministern, för svaret!

Vi vet dock att man i andra länder har lyckats kombinera den militära säkerheten med olika vindkraftverk, till exempel. Det finns andra sätt att arbeta på.

Jag kan också konstatera, som jag har sagt, att frihandelsavtalen inte får innebära en skövling av natur i de länder som vi skriver avtal med. Statsministern talar sig också varm för frihandel i stort men samtidigt för handelsrestriktioner i migrationspolitiken. Handelsrestriktioner och hot om indraget bistånd riskerar ju att öka den ekonomiska migrationen, vilket inte är vad Sverige och EU vill. Det som är viktigt är att man får en rättssäker asylprövning.

När det gäller handel vill jag också ta upp att det är dags att pausa associeringsavtalet med Israel och trycka på för ett permanent eldupphör.

Frihandel kanske är bra, men vi behöver se över handelspolitiken.

Herr talman! Allvarligt talat: Problemet är inte den rättssäkra asylprövningen. Den har vi redan. Problemet är att varken ett ja eller ett nej får någon betydelse när det gäller att lämna Europa. Det är problemet.

Om 70 procent av dem som får ett nej efter en rättssäker asylprövning väljer att stanna kvar ändå har hela asylprövningssystemet fallit samman. Om länder vägrar att ta emot sina egna medborgare, som är det mest fundamentala ansvar ett land har, fungerar det inte heller längre.

Självklart måste vi säga i klartext att vi helt enkelt inte accepterar ett sådant beteende. Vi kan inte ha kvar människor på vår mark som är så farliga för oss att de ska utvisas men som måste vara kvar i våra länder för att mottagarländerna inte tar emot. Det är helt oacceptabelt.

När det gäller det militära vill jag bara säga att det för mig är obegripligt hur man så lättvindigt kan avfärda de risker som Försvarsmakten ser med att bygga vindsnurror på 13 ställen och därigenom försämra det svenska säkerhetsläget - obegripligt!

Herr talman! Tack, statsministern, för återrapporten!

När det gäller konkurrenskraften kan jag bara hålla med om den beskrivning som statsministern ger, och jag tycker naturligtvis att det är positivt att man nu har en enig syn på hur det ser ut. Hoppas nu bara att man kommer vidare och faktiskt arbetar med detta!

Såklart tänker vi alla på USA-valet, kombinerat med det kaos som är i Europa, kriget i Ukraina och så vidare. En av de absolut viktigaste sakerna är just att vi står kvar vid att processen, hur den än går vidare, ska ske på Ukrainas villkor. Jag tycker nog att en handlingsplan hade varit bra. Åtminstone vore det på sin plats med en långsiktighet när det gäller hur vi ska stödja Ukraina.

Man ska naturligtvis inte ta ut någonting i förskott, men när det gäller att det ska vara på Ukrainas villkor kopplat till USA - hur kommer vi att förhålla oss till det här? Hur diskuterades detta med att det verkligen ska vara på Ukrainas villkor? Hur diskuterades det att EU framöver kommer att vara en avgörande röst när det handlar om mänskliga rättigheter och egentligen hela FN-systemet i framtiden? Hur diskuterades den rollen och hur man ska våga ta den rollen och leda?

Herr talman! FN-systemet diskuterades inte alls på det här mötet, inte av ointresse, men det var inte riktigt den sortens frågor. FN har hittills inte heller haft någon bärande betydelse för stödet till Ukraina annat än på mycket principiell nivå. FN gör stor nytta i ett antal sammanhang och visar också sin sårbarhet i andra sammanhang. Det är ingen kritik mot FN utan bara ett konstaterande att där är det andra saker som spelar större roll.

När det gäller Ukraina vill alla vi som står upp för Ukraina ha fred. Men freden måste definieras av Ukraina. Inga samtal om Ukraina utan Ukraina, är ett ganska bra sätt att uttrycka det. Ukraina har vid flera olika tillfällen - segerplanen, fredsplanen och olika initiativ - visat vad de vill göra. Det hade varit enkelt för Ryssland att visa motsvarande vilja, om de hade velat det. Men så är inte fallet. Tvärtom eskalerar det nu med nordkoreanska soldater och kinesiskt och iranskt stöd, så det går utan tvekan i fel riktning på många sätt.

Den långa sikten och handlingsplanen måste grundas i att vi agerar på det sätt som Ukraina har nytta av. Ju fler länder som gör som Sverige, det vill säga ger långsiktigt ekonomiskt stöd som ger planeringshorisonter, desto bättre. Ett annat gott exempel är att länder samverkar i vapenleveranser, det vi nu gör till exempel i en kombination av F16-flygplan, stridsledningsflygplan och ammunition. Sedan har jag all respekt för att Ukraina vill ha ännu mer ännu snabbare. Det är inget nytt, och det finns inget skäl att ifrågasätta det heller.

Just nu är situationen sådan att vi gör allra störst nytta genom att tydligt stå fast vid Ukraina och göra allt vi kan för att få en så konstruktiv dialog med USA som det över huvud taget är möjligt.

Herr talman! Jag tycker att det är bra att Sverige står fast vid att det handlar om att agera på Ukrainas villkor, och jag hoppas att även resten av EU och USA står kvar.

I fråga om FN-systemet handlar det mer om EU:s avgörande röst för mänskliga rättigheter kopplat till internationell rätt och hur det kommer att se ut med tanke på det som sker i USA.

Den transatlantiska relationen är oerhört viktig, och det är vi alla eniga om. Men var hittar vi balansen så att vi inte ger vika för USA men ändå värnar relationen? Hur diskuterades detta?

Jag måste naturligtvis också ställa en fråga om de frysta ryska tillgångarna. Diskuterade man hur man ska komma vidare? Jag pratar inte om det som redan är bestämt utan om nästa steg.

Herr talman! Det har inte varit några ytterligare diskussioner utöver de som redan har förts när det gäller ryska frysta tillgångar. Alla känner till att Sverige hade kunnat tänka sig att gå mycket längre, men det fanns inget nytt där.

Sedan var det frågan om EU:s betydelse för att upprätthålla mänskliga rättigheter och demokratiska ideal. Där gör vi en otroligt viktig insats, nämligen att med kraft inskärpa för kandidatländer att det här är en meritbaserad process. Man måste förtjäna ett medlemskap i Europeiska unionen. Det var mycket tydliga budskap till förmån för den nuvarande regeringen i Moldavien och tydliga medskick till Georgien, man kan inte äta kakan och ha den samtidigt. De budskapen kan inte missförstås.

Ytterst är den kraft EU har att i praktiken avstanna alla förhandlingar om man inte sköter sig.

Herr talman! Jag tackar statsministern för återrapporten.

Vi har just nu fått höra en återrapport som har fokuserat på Budapestdeklarationen, som i sin tur fokuserar på konkurrenskraft. Jag inleder därför med att 50 procent av världens bnp är direkt beroende av att det finns fungerande ekosystem.

Jag förstår också att USA-valet har diskuterats under det informella mötet. Jag tänker utifrån de frågor jag jobbar med och som även COP-mötena har fokuserat på - COP 16 i Colombia om biologisk mångfald och COP 29 som inleds nu om klimatet - att vi behöver en kraft inom EU som också steppar upp i dessa frågor för att fylla ut det tomrum som antagligen kommer att skapas med tanke på det val som har skett i USA och löftena om att bryta sig ut ur internationella samarbeten på dessa områden.

Samtidigt vet vi hur läget i klimatet och den biologiska mångfalden går i en fruktansvärt dålig och alarmerande riktning. Vi har förlorat 73 procent av alla däggdjur på land sedan 50 år tillbaka. Det beräknas att mer än en miljon arter är hotade till sin existens, det vill säga kan gå förlorade. Om vi tittar på EU är 80 procent av våra ekosystem i dåligt skick.

Jag vet att det som diskuteras inte har varit en miljödeklaration, men det är det som har mejslats fram på de andra mötena där också regeringsföreträdare har varit aktiva. Hur har samtalen gått, statsministern, kring att EU behöver steppa upp i miljö- och klimatsamarbetet nu när USA har gjort sitt vägval?

Herr talman! Först vill jag även här varna för att säga att USA har gjort sitt vägval. Inteckna inga politiska förändringar än. Vi vet alla att allt som sägs i upphettade valkampanjer runt om i världen inte blir verklig policy efteråt, men vi är beredda på att det kan ske förändringar. Då är vi också beredda på att så långt det är möjligt agera för att USA ska finnas kvar i det globala klimatarbetet på samma sätt som vi vill ha med Indien, Kina och andra kontinenter.

Ytterst fattar olika länder och kontinenter sina egna beslut. Det måste vi också vara krassa nog att inse, och då måste det vi själva gör vara så framgångsrikt på hemmaplan och så inspirerande och efterföljansvärt för andra att vi kan leda genom exempel. Det kan vi verkligen göra.

Läser man Mario Draghis rapport ser man att han är långt ifrån ointresserad av klimatomställning. Tvärtom! Den nämns på många ställen, dock inte på varje sida av de 400 sidorna eftersom det finns även andra aspekter. Men det nämns att omställningen i sig är viktig av uppenbara klimatskäl, men även att den tar med sig konkurrenskraftsfrågorna in. Många bolag har insett att man antingen är fossilfri eller inte på marknaden över huvud taget. Det finns stora konkurrenskraftsfrågor som ligger inne i den gröna och den digitala omställningen. De hänger dessutom ihop.

Man får inte ha en alltför snäv syn på detta. När vi pratar konkurrenskraft pratar vi om allt från grön omställning och ekonomiska reformer till ekonomiska överenskommelser med andra kontinenter. Allt är viktigt. Det är lite som äganderätten; ett knippe av olika saker. Det finns inte en konkurrenskraftsfråga och allt fokus ska ligga på den, utan i stället måste man göra många saker rätt samtidigt.

Herr talman! Man har nog en naiv hållning om man inte noterar det track record som Donald Trump har i dessa avtal. Den syn som han har deklarerat har inte bara varit en del av en valrörelse utan också varit fråga om den handlingskraft han har visat i att dra sig ur de internationella och mycket viktiga samarbetena. Därför behöver man vara förberedd.

Låt oss se på detta på nationell nivå. Det står klart att Sverige inte har en särskilt trovärdig röst, utan landet missar alla EU:s klimatmål. Jag vet att vi har olika syn på detta, men jag undrar hur Sverige kan gå från att vara en nej-sägare i omställningen till att vara en konstruktiv röst. Hur menar statsministern att man kan hitta vägar fram som också gynnar till exempel svenska skogsägare snarare än främst massaindustrin i omställningen som EU kräver på skogsområdet?

Herr talman! Jag tycker att beskrivningen är rent felaktig. Under hela vårt ordförandeskap var det otroligt väl känt att Sverige var en genuin ja-sägare i att försöka samla länder till att enas runt EU:s stora klimatarbete Fit for 55. Det var en absolut nödvändig, riktig och framgångsrik uppgift. Det betyder inte att vi inte också ser genuint svenska intressen där vi är skeptiska.

Vi delar inte den syn som många länder har på skogsbruk. Jag vet att Miljöpartiet gör det, men vi står upp för den svenska skogsbrukstraditionen. Och där kommer vi att stå kvar, även om andra länder tycker annorlunda. Jag tycker inte alls att det är en korrekt beskrivning. Sverige uppfattas som konstruktivt och föredömligt och att vi precis som andra länder slår vakt om våra egna specifika intressen. Annars vore vi naiva.

Vi är väl förberedda i fråga om säkerhet - Nato, Ukraina, klimat, konkurrenskraft - och vi är väl förberedda för skiften i amerikansk politik, men vi intecknar inga beslut i förväg.

Herr talman! Mötet i Europeiska rådet hade konkurrenskraft som huvudtema. Jag vill börja med att ge statsministern en eloge för det svenska ordförandeskapet i EU förra året. Sverige lyckades med energi och envishet lyfta upp frågorna om EU:s konkurrenskraft. Om Sverige inte lyckats få upp frågorna på EU:s agenda hade nog knappast detta möte i Europeiska rådet haft konkurrenskraft på agendan över huvud taget.

Detta visar att ett framgångsrikt ordförandeskap sätter tydliga spår i EU under lång tid, och det hårda svenska arbetet fortsätter att driva utvecklingen framåt i unionen. Det är verkligen avgörande att EU tar frågorna på allvar.

EU släpar tyvärr efter i fråga om konkurrenskraft. Skrivningarna i den antagna Budapestdeklarationen är vaga, men förhoppningsvis inser EU:s medlemsstater att det behövs konkreta åtgärder om EU:s konkurrenskraft ska stärkas. EU har 450 miljoner invånare och 30 miljoner företag, och det är dags att ta vara på den potentialen.

Rapporten från Mario Draghi om EU:s konkurrenskraft är en bra grund att bygga vidare på, och det är mycket glädjande att Sverige förs fram som ett föredöme i rapporten.

Samtidigt finns det en risk att man återigen inbillar sig att man kan lösa alla problem med mer EU-byråkrati och nya upplånade EU-medel. Men konkurrenskraft kan faktiskt inte köpas för lånade pengar. Det brukar inte heller vara politiker, varken på EU-nivå eller nationellt, som är bäst på att besluta om vilka nya företag, branscher eller innovationer som det är värt att satsa på för framtiden.

Politikernas viktigaste roll är att skapa goda förutsättningar för företagande, produktivitet och tillväxt. EU kan göra mycket, inte minst i relationerna utanför EU, men ska EU lyckas måste EU:s medlemsstater framför allt göra nationella reformer och inte förvänta sig att EU ska lösa allt som är jobbigt att reformera nationellt.

Jag undrar om statsministern märker någon förändring hos medlemsstaternas stats- och regeringschefer i synen på hur man stärker medlemsstaternas och EU:s konkurrenskraft. Börjar fler inse hur allvarlig den här frågan är för Europas framtid, och kan valet av Trump som president i USA rent av påverka EU:s ledare att inse allvaret?

Herr talman! Man ska alltid vara varsam när man är lite jävig, men jag tror att det svenska ordförandeskapet hade betydelse. Det var ganska få som pratade systematiskt om det. Det var många som noterade vår konsekventa hållning i konkurrenskraftsfrågorna, så det hade betydelse. Sedan ska jag vara ärlig och säga att vi fick draghjälp - 20 års eftersläpande börjar komma i fatt. Det börjar man förstå på allvar.

Den amerikanska IRA-lagstiftningen - ett lite konstigt namn - kan vi beskriva som positiv i bemärkelsen mer klimatarbete i USA men negativ för att den systematiskt subventionerar industrier som etablerar sig i USA. Den satte ljuset på frågan. Den kinesiska handelspolitiken sätter ljuset på frågan. Geopolitiska spänningar och två gånger avbrutna värdekedjor runt om i världen visar också på svagheterna med en global handel som skapar ensidiga beroenden. Till detta kommer en amerikansk protektionism som verkar ha vind i seglen. Allt detta tror jag bidrog till att skapa momentum för konkurrenskraftsfrågorna i Europa.

Återigen: Utan det händer det ingenting, men att bara prata om det kommer inte att räcka. Vi måste se det som en bra start och en bra investering, och därefter måste det ske saker. Då är hotbilden att man kan enas om att göra nya regleringar på europeisk nivå eller låna nya pengar men inte göra det svåra jobbet. Det är hotbilden. Då skulle vi kunna få ännu sämre regler och ingen nytta alls.

Den andra bilden är förstås att uppmuntra länder att trots komplicerade inrikespolitiska situationer i många länder göra reformer som är kortsiktigt impopulära och svåra och som kanske bryter mot en tradition man haft. Det har vi själva prövat - många av de svenska 90-talsreformerna var ju helt omöjliga tills de blev helt nödvändiga. Så är det i andra länder också.

Herr talman! Valet i USA är såklart av stort intresse, och jag tycker att det är väldigt klokt att statsministern har markerat vår förståelse för att man i USA förväntar sig att länderna i Europa tar större ansvar för säkerheten på vår kontinent. USA har alltför länge fått bära en orimlig börda.

Som sagt är Sverige i dag ett av de länder som är ett föredöme. Vi når redan nu med råge Natos golv, kallar vi det väl från och med nu, på 2 procent till försvaret.

Jag vill fråga statsministern om han upplever att de länder som släpar efter uttrycker någon vilja att öka sina försvarsanslag och om valet av Trump som president möjligen kan vara en väckarklocka för de här länderna.

Slutligen: Sverige är ju ett ganska litet land, men med målmedvetna svenska politiker kan man ändå flytta fram svenska positioner internationellt. Vi ser det när det gäller EU och i Nato, där Sverige redan efter mycket kort tid har blivit en mycket respekterad medlem.

Jag vill avsluta med att önska statsministern fortsatt lycka till i det fortsatta viktiga arbetet att företräda Sverige i internationella sammanhang och att stärka Sveriges positioner såväl i EU som i Nato.

Herr talman! Jag tror att kombinationen av ödmjukhet och självsäkerhet är ganska bra, framför allt om man menar allvar med båda. Det vill säga att vi måste ha ödmjukhet - vi är inte det största landet i världen och fungerar inte som alla andra länder, men vi har saker att bidra med - och självsäkerhet där vi vet att det vi gjort har funkat. Den kombinationen tycker jag fungerar bra även på länder som vi styckvis och delvis tycker annorlunda än.

När det gäller försvarsutgifterna finns det inget som helst tvivel om detta. Jag märkte redan i somras på Natomötet i Washington D.C. att de länder som tydligast släpar efter var väldigt måna om att i detalj beskriva hur snabbt de nu närmar sig 2 procent. Och de länder som ligger klart över 2 procent var måna om att beskriva att en ny siffra som vi inom kort kommer att behöva enas om sannolikt är det nya golvet i den geopolitiska verklighet som vi nu lever i. Det har utan tvivel fungerat som blåslampa.

Herr talman! Tack till statsministern för redogörelsen från Europeiska rådet!

Jag vill ändå påstå att det faktum att vi har konkurrenskraftsfrågorna på bordet är en stor seger för det svenska ordförandeskapet. Även om vi haft draghjälp av andra delar är det oerhört viktigt.

Jag skulle vilja lyfta fram en aspekt. Jag skulle vilja lyfta fram vikten av frihandelsavtal mellan EU och Mercosur, som är det största området som diskuteras just nu. Det är ett ämne som jag hade möjlighet att diskutera med latinamerikanska kollegor i Mexico City förra veckan. Våra partner betonade att ett avtal skulle motverka Kinas växande inflytande i regionen och att det skulle skapa en stabil och demokratisk bas för handel mellan två regioner som delar värderingar.

Efter det amerikanska valet närmar sig en osäkerhet, särskilt med de ökande isolationistiska tendenser som vi sett under lång tid från amerikansk sida. I denna tid av global omvälvning måste EU ta större ansvar för sin egen konkurrenskraft och fördjupa sina strategiska samarbeten. Ett frihandelsavtal med Mercosurområdet skulle inte bara stärka Europas ekonomiska ställning utan även vår geopolitiska handlingsfrihet.

Min fråga är därför hur statsministern avser att agera för att öka takten i dessa förhandlingar och säkerställa att vi snart når en överenskommelse. Kan vi utifrån det möte som var i Budapest förvänta oss att se konkreta steg för att EU ska stärka sin konkurrenskraft och sitt oberoende genom ett avtal med Mercosurområdet?

Herr talman! Det finns många goda skäl för just det frihandelsavtalet. Det har kommit långt och borde kunna beslutas.

Vi hade för bara ett antal månader sedan ett separat möte med de länderna. Det gick väldigt bra på många sätt. Det finns mycket där vi är like-minded som går att bygga på.

Det kräver enighet. Vi var tidigare inne på att ju mer man lägger in i olika avtal, desto svårare kan det vara att enas om dem. De som i grund och botten är mindre frihandelsinriktade än Sverige tenderar också att hitta bekymmer i nästan varje frihandelsavtal. Man kan alltid hitta någon grupp som allt annat lika skulle vara förlorare på kort sikt - medan vår erfarenhet är att allt annat lika och på lång sikt är vi vinnare med frihandel.

Här är perspektiven genuint olika. En del länder skulle säga: Jo tack, ett litet land med stora globala exportföretag - tacka sjutton för att ni är för frihandel! De kanske inte ser den principiella altruismen i vårt argument utan ser egenintresset.

Vi har aldrig förnekat att det är en kombination. Är man ett litet land som är byggt på stora innovationer där det egna landet är en för liten marknad behöver man resten. Då gör man nytta, dessutom. Vi har också varit ganska principfasta och varit lika öppna för inkommande handel som för utgående handel. Vi har insett att det här till slut kommer att jämna ut sig.

Andra länder är en stor egen marknad och har aldrig tänkt i samma termer av frihandel. De kanske också har starka intressegrupper som vill slå vakt om just den egna branschen och räds konkurrens från andra ställen.

Det här är en klassisk motsättning, och den har inte förändrats. Men jag kan garantera att vi gör allt vi kan tillsammans med ganska många andra länder för att skörda de frihandelsavtal som har kommit längst och som skulle kunna ge frukt just nu.

Herr talman! Tack till statsministern för svaret!

Sverige är som sagt ett exportberoende land. Jag kommer själv från Göteborg, som har en industri som är extremt exportberoende. Det är klart att vi pratar i egenintresse. Men jag vill ändå lyfta fram ett annat intresse här, och det är det geopolitiska intresset.

Nu är det tyvärr så att demokratin har gått tillbaka i många delar av världen. Men vi har en majoritet av demokratier i Europa, och vi har det i Latinamerika och inte minst i Sydamerika. Att få till ett sådant här avtal skulle också betyda mycket i den stora diskussionen, där vi ser att den regelbaserade världsordningen utmanas av länder som Kina, Ryssland, Iran och Venezuela. Vi kan tyvärr också lyfta in flera andra.

Den här frågan borde diskuteras även utifrån det perspektivet. Jag skulle vilja höra om den gjorde det eller om vi borde lyfta det perspektivet mer.

Herr talman! Det där är intressant. Under mina två år som statsminister har jag haft ganska många samtal, inte minst med just Emmanuel Macron. Vi håller inte med varandra i alla frågor, men han tänker systematiskt i den här sortens frågor. Senast i torsdags hade vi ett långt samtal som framför allt handlade om hur vi nu ska se till att alla som är riktigt stabila vänner av Ukraina hjälps åt och upprätthåller stödet för Ukraina i en situation som kan bli delvis ny. Där kommer Frankrike att vara en nyckelspelare, och jag sa att vi från Sveriges sida kommer att göra allt vi kan för att hjälpa till i en sådan process.

På ett väldigt franskt sätt sa han nyligen i ett tal - och det ligger någonting i det - att vi i längden inte kan lägga ut säkerheten på USA, handeln på Kina och energin på Ryssland. Det betyder inte att vi inte ska samarbeta om säkerhet med USA eller samarbeta handelsmässigt med Kina. Det betyder dock definitivt att vi inte ska lägga ut energin på Ryssland. Att bli mer oberoende och mindre ensidigt beroende är väldigt viktigt.

Herr talman! Jag tackar statsministern för rapporten.

Nu har det snart gått tre veckor sedan parlamentsvalet i Georgien. Enligt det officiella resultatet blev regeringspartiet Georgisk dröm valets vinnare. Samtidigt är det väl känt att hela valprocessen präglades av handgripligt valfusk och olika former av påverkan från rysk sida samt att valresultatet manipulerades.

Jag talade för någon vecka sedan med en liberal kollega med rötter i Moldavien som jämförde de ryska påverkansoperationerna inför valet i Moldavien med dem som skedde i Georgien. Han summerade det hela lite raljant med hur smart Ryssland har agerat mot Georgien genom långsiktigt arbete med ryssvänliga narrativ och jämförde det med Moldavien. Där pumpade man under mer kaotiska former in stora summor pengar för att bokstavligen köpa röster på valdagen. Jag tror att det ligger ganska mycket sanning i det.

Vi kan nu se hur det långsiktiga påverkansarbetet från rysk sida har lönat sig i Georgien, ett land som - precis som statsministern har nämnt - är kandidat till att bli EU-medlem. Där sitter nu en helt illegitim regering med starka band till Ryssland vid makten. Det är mycket allvarligt och en mycket bekymmersam utveckling.

Efter att valresultatet hade offentliggjorts var en av de första att gratulera Georgiens sittande regering till den tillfuskade valsegern Ungerns premiärminister Viktor Orbán. Jag vill ta tillfället i akt att tacka statsministern för att han så tydligt har tagit avstånd från Orbáns helt oacceptabla flörtande med den georgiska regimen.

Min fråga till statsministern är vad Sverige och EU kan göra för att aktivt stötta den demokratiska oppositionen och civilsamhället.

Herr talman! Jag håller helt med om beskrivningen av vad som händer. Det är ett slags rysk söndra-och-härska-teknik som fungerar bättre i en del länder än i andra länder. Vi har själva lärt oss att ganska banala ryska budskap inte fungerar för en svensk publik, utan här måste man ta till andra metoder. Men om man har en stor hemmapublik som lyssnar på den sortens budskap är det svårt. Moldavien har klarat sig två gånger. Nu ska de klara sig en tredje gång, men de är allvarligt bekymrade.

En skillnad är att regeringen i Moldavien står upp för det som är rätt och riktigt. I Georgien är det i stället väldigt tydligt så att premiärministern utropar sig som vinnare, medan presidenten ifrågasätter hela valresultatet.

Det var tydliga budskap från EU:s ledare om Georgien. Det var fler än jag som tyckte att man från ett ordförandelands sida måste vara otroligt varsam när man agerar på ett sätt som kan uppfattas som att man talar för andra. Därför gjorde jag min markering, och andra gjorde samma markering.

Detta är allvarliga saker. Man ska ha klart för sig att vår verktygslåda är lite begränsad, inte minst när det sitter en regering som vill gå den här vägen. En regering som den moldaviska kan vi ju aktivt hjälpa på olika sätt. Det är mycket svårare i Georgien.

Budskapet tillbaka är ganska hårt: Det finns ingen väg in i EU på det här sättet. Lura inte er befolkning att ni kan göra som ni gör i valen och att EU:s famn samtidigt står öppen! Detta är att straffa befolkningen på ett sätt som vi egentligen inte önskar göra, men man kan inte både ha kakan och äta den. Det budskapet tror jag gick fram med en väldig tydlighet.

Herr talman! Jag tackar statsministern för svaret.

Nu ser vi stora protester i Georgien mot valresultatet. Oppositionen finns ju där, och den jobbar för att få till ett nytt, legitimt val. Vi hoppas såklart att det blir så och att det blir en valutgång där folkets röst faktiskt får utrymme och blir lyssnad på. Men vad händer om det inte blir så och den nuvarande regimen sitter kvar? Det skulle vara intressant att höra hur diskussionerna går i statschefskretsarna på EU-nivå och hur statsministern ser på det rådande läget. Det skulle också vara intressant att höra någonting om hur detta påverkar läget i regionen. Om både Georgien och Moldavien fjärmas från EU står ju Armenien helt avskuret från unionen.

Herr talman! Det som vi i EU framför allt förfogar över är våra gemensamma verktyg när vi möter ett kandidatstatusland. Det handlar framför allt om att vara tydlig och säga: På de här villkoren kommer ni inte att komma in. Sedan kan vi ju inte fatta georgiska beslut.

Jag hade samtal även med Georgiens president. Vi vet inte vad som kommer att hända, men presidenten sa i praktiken att hon kan komma att ställas inför ett läge där hon ska stadfästa ett resultat och kan vägra att göra det. Detta kan betyda att oppositionspartier vägrar att inta sina parlamentsplatser. Det kan innebära en helt låst situation i georgisk politik. Jag har all respekt för att man kan hamna där, men det kan innebära en väldig osäkerhet framåt.

Jag tror inte att vi riktigt förfogar över några verktyg där. Jag är just nu allra mest angelägen om att vi gör allt vi kan för att se till att Moldavien fortsätter att ha rättvisa val, fortsätter sina närmanden och inte faller under de hot och det tryck som Ryssland utsätter landet för. Jag tror att det är där vi kan göra allra störst nytta.

Herr talman! På tal om försvarsberedskapen skulle jag vilja fråga statsministern om den tidigare antagna Versaillesförklaringen, där Europas stats- och regeringschefer enades om att öka sina länders försvarsanslag. Sedan den antogs 2022 har många länder ökat sina försvarsanslag, men det skiljer sig givetvis mycket mellan olika länder. Jag har förståelse för att detta inte är ett Natoforum, men många EU-länder är också Natoländer. Natos tvåprocentsgräns kan därmed ses som en relevant faktor i sammanhanget.

Sedan fördraget antogs för två år sedan har fler europeiska länder, däribland Sverige, börjat leva upp till tvåprocentsmålet. Alla gör dock inte det. Jag skulle vilja fråga statsministern: Har det förts några diskussioner med de länder som i dag lägger en orimligt liten andel av sin budget på försvarsanslag, och har man framfört några önskemål om att dessa anslag ska ökas?

Herr talman! Jag får väl lite för formens skull säga att vi på detta toppmöte inte diskuterade Natos krav på 2 procent av bnp i försvarsanslag. Om jag ändå ska leta efter en koppling är den ganska naturlig, nämligen att konkurrenskraftsfrågor och tillväxtfrågor är viktiga av många skäl. Ett skäl är för att man ska kunna ha råd med saker och ting. Om man vill stärka sitt försvar, stå upp för hjälpen till Ukraina och klara klimatomställningen krävs tillväxt i ekonomierna. Om man dessutom har omfattande välfärdsambitioner krävs också tillväxt i ekonomierna.

Ibland tenderar vi att prata om allt vi ska göra med de pengar vi ännu inte har. Det är ibland även en svensk sjuka att vi gärna fördelar pengarna innan vi ens har dragit in dem.

Vi står inför väldigt stora omställningar geopolitiskt, klimatmässigt och internationellt konkurrensmässigt som gör att våra ekonomier måste vara konkurrenskraftiga, ha god tillväxt och generera rikedomar som vi sedan kan använda på ett hållbart och rättvist sätt för alla de uppgifter som ligger framför oss.

Där är kopplingen.

Trycket från USA och andra Natoländer är stort på de Natoländer som ligger efter; det är ingen tvekan om det. Många Natoländer har i praktiken tyckt att de inte behöver göra detta och har sett andra uppgifter som viktigare eller ligger geografiskt så att de inte har kriget in på skinnet på samma sätt. Vi kan ju gissa vad Polen säger till andra länder när Polen nu ligger på över 4 procent och diskuterar 5 procent. Det är ingen som önskar lägga sådana enorma summor på militärt försvar, men jag skulle inte våga chansa och inte göra det.

Den svenska tillväxten fortsätter, och vi är beredda att göra väsentligt mycket mer än vi gör i dag.

Återrapporteringen var härmed avslutad.