Utvidgat avlägsnande vid ordningstörningar

Debatt om förslag 6 maj 2009
  • Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 23

Anf. 75 Karl Gustav Abramsson (S)

Fru talman! I måndags och tisdags besökte delar av justitieutskottet Norrbotten som är en viktig del av Sverige om man kunde få tro både Krister Hammarbergh och vissa andra som var med på resan. Vi fick höra att polisen behöver verktyg för att göra ett bra jobb, och då handlar det framför allt om det nordiska polissamarbetet. Jag tror att det var en nyttig resa med nyttig information och nyttig åskådning av exemplet som man visade oss. I dag ska vi prata om ett annat verktyg som regeringen har föreslagit. Det handlar om en lagstiftning om att möjliggöra utvidgat avlägsnande vid ordningsstörningar, alltså ytterligare ett verktyg som polisen ska förfoga över. Själva bakgrunden är egentligen rätt trist, nämligen att vi har grupper i samhället som ägnar väldigt mycket tid åt att förstöra och störa bland annat idrottsevenemang. Det är möjligen där vi ser det mest. Det handlar om att förstöra gemenskapen vid fotbollsmatcher och hockeymatcher och ställa till bråk som både innebär att man förstör egendom och att man ibland skadar personer. Det här skapar otrivsel och en stämning som jag tror väldigt få tycker är bra annat än de som deltar. Att förstå drivkrafterna bakom det här har i varje fall jag väldiga bekymmer med att göra. Jag begriper inte varför man gör så här. För att hantera det här måste man, som vi alla är överens om, ha rätt verktyg. Men då kommer man ibland i konflikt med annan lagstiftning - fri rörlighet och mötesfrihet som regleras i vår allra förnämsta lagstiftning, nämligen grundlagen. Det kräver givetvis stor noggrannhet när man ska ge sig på den här typen av lagstiftning. Då måste man vara väldigt noga så att man inte träder de medborgerliga fri- och rättigheterna förnär. Som det nu ser ut måste man naturligtvis gå vidare, och jag vill säga redan från början att vi är överens med regeringen om att det här är bra och att det är ett viktigt steg i rätt riktning. Om man sedan går tillbaka till dem som ska hantera de här frågorna och de här bråkstakarna har polisen en väldigt viktig men ack så svår uppgift att fylla. Balansgången mellan att försvara de demokratiska fri- och rättigheterna och se till att man inte stör den allmänna ordningen och inte ger sig på personer och egendom är svår. Den svåra balansgången måste vi ha stor förståelse för. Som sagt måste det finnas lagliga verktyg. Dessutom måste det vara en lagstiftning som är utformad på ett sådant sätt att man tryggt och säkert kan tillämpa den. Det ska inte vara upp till varje enskild polisman eller varje befäl att säga när man ska göra si eller så, utan det ska finnas ett ramverk som är relativt tydligt. Som vi har noterat har polisen under senare år börjat tillämpa en annan metod för att inte underblåsa den här typen av händelser, och man har börjat använda en annan, mindre provocerande taktik. Det pågår runt om i Polissverige en utbildning i det som kallas polisens bastaktik där man ska använda hjärnan mycket mer än musklerna och eventuella vapen. Det här tror jag är bra, och det tror jag att alla ställer upp på. Vi vet till exempel att vårt grannland Norge har avväpnat sin polis, även om vi i Norrbotten i början på veckan fick höra att de gömmer sina vapen i skuffen på polisbilen. Men de uppträder obeväpnade, förutom i svåra situationer när man måste ta till vapen. Vi från vårt håll tycker ändå att regeringen har tassat på här och har svårt för att ta tag i problematiken kring huliganismen. I våras fick vi en lagstiftning om ett utvidgat tillträdesförbud. Det är bra, men det kom naturligtvis för sent, som vi ser det, och det räcker inte. Vi har själva motionerat om att vi ska gå vidare här. Vi tycker bland annat att man till exempel skulle kunna pröva anmälningsplikt för de riktiga bråkstakarna. Då skulle man så att säga kunna parera det här på ett långt tidigare stadium. Men tyvärr får vi ingen bra reaktion från regeringens sida. Det är väldigt lätt att peka på händelser som så att säga befordrar en tanke om att gå vidare. Vi har det stora bråket i Göteborg mellan IFK och Djurgården. Vi har det som nästan ledde till upplopp här senast i Stockholm mellan AIK och Helsingborgs IF. Ser man sådant blir man väldigt bekymrad. Det är faktiskt ganska obehagligt. Som jag sade tidigare har vi i den reservation som jag yrkar bifall till nu, fru talman, så att jag inte glömmer bort det, sagt att vi stöder regeringens ambition att komma till rätta med de här problemen, men vi tycker att de här förslagen är otydliga. Det är för dålig precision i det här. Det gäller till exempel uttrycket "i anslutning till". Det gäller alltså ett geografiskt område som betecknas. Vad är det för något? Handlar det om meter eller kilometer? Hur ska man se det här? Hur ska polisen kunna bedöma det? Det är ju upp till dem att avgöra, och det är inte bra att man inte har kunnat precisera den geografiska omfattningen tillräckligt. Sedan har vi tidsbegreppet, tidsfristen, alltså de två timmar som man kan skicka iväg folk. Jag tror att det beror väldigt mycket på hur stor folksamlingen är. Om det är en liten grupp är det väldigt lätt att hålla koll på tidsaspekten, men är det en stor grupp och väldigt diffust blir det mycket svårare. Jag tror att även ni i alliansen begriper att det är ganska jobbigt att hålla reda på hur det här ska fungera. Det har också kritiserats i samband med remissyttranden, bland annat från dem som ska tillämpa det här, nämligen från Rikspolisstyrelsens sida. Vi tycker naturligtvis att vi ska gå vidare här och att regeringen borde se över det här ytterligare med ytterligare verktyg och utökade möjligheter att tillfälligt omhänderta personer. Vi tycker att man skulle kunna sätta in åtgärder i ett tidigare skede. Vi tycker också att det skulle vara behövligt att undersöka ett vidgat tillträdesförbud. De regler som riksdagen nu ska besluta om, bland annat utvidgningen i polislagen, tror jag kommer att skapa större förvirring hos polisen än klarhet. Det kommer att bli svårt att tillämpa det, och därför måste det bli förtydliganden. Sammanfattningsvis innebär vårt förslag att vi ska ha tydligare, skarpare verktyg för att ta tag i huliganismen och andra grupper som stör i samhället. Anmälningsplikt har jag talat om. Det handlar också om utökat tillträdesförbud och möjligen ytterligare åtgärder som skulle kunna rendera trevligare, lugnare och mindre ordningsstörda arrangemang. Därför vill jag att regeringen tar tag i den här frågan ganska omedelbart och utreder den vidare. Fru talman! Jag yrkar alltså bifall till reservation 4.

Anf. 76 Lena Olsson (V)

Fru talman! Det betänkande som vi debatterar gäller utvidgat mandat när det gäller ordningsstörningar. Jag vill börja med att säga att vi ska bekämpa dessa bråkstakar - naturligtvis. Men det måste också finnas en annan övervägning när det gäller att Sverige ska vara tillförsäkrat yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet. Redan i dag kan man begränsa det här genom lag under vissa förutsättningar, nämligen med hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomst eller demonstration eller i trafiken. I övrigt får begränsning ske endast med hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot. Alla dessa principer måste också följa de tre som fastslås i 2 kap. 12 § 2 stycket regeringsförordningen, nämligen proportionalitetsprincipen, ändamålsprincipen och behovsprincipen. Detta är oerhört viktiga bestämmelser som tyvärr i dag hotas från flera håll. Vid en första anblick - så är det ju - kan det tyckas att bråkstakar och personer som är ute efter att förstöra demonstrationer och offentliga sammankomster är det största problemet. Det framställs ofta så, och det är också ett väldigt stort problem för de människor som exempelvis vill demonstrera. Vi från Vänsterpartiet fördömer så klart aktiviteter som är ägnade åt att med våld eller annars förhindra personer och grupper att uttrycka och offentliggöra sina åsikter med denna typ av händelse. Och det får inte leda till att vi frestas att ändå göra avkall på grundläggande fri- och rättigheter. För oss är det självklart att man öppet och fredligt ska kunna demonstrera och manifestera. Fru talman! Förslaget som denna proposition handlar om gäller ett utvidgat avlägsnande. Det är nämligen så - det har vi också hört från föregående talare - att en rad frågor naturligtvis uppkommer vid tillämpningen. Vad som är att beteckna som ordningsstörande får inte avgöras enbart på grund av vad den enskilda polismannen eller -kvinnan uppfattar som obehagligt eller störande. En mer objektiv grund måste finnas. Omständigheten att en person vägrar åtlyda en polismans tillsägelse innebär till exempel inte alltid att den allmänna ordningen störs. Polisens ingripande måste också stämma överens med regeln i 8 § polislagen, som stadgar en allmän proportionalitet mellan åtgärder och syfte. Detta står i samband med det som uttryckts i regeringsformen. Detta diskuteras också i den föreliggande propositionen, men slutsatsen blir att ge den enskilda polismannen eller -kvinnan större befogenheter än i dag att vidta interimistiska åtgärder. Detta kommer på sätt och vis att riskera även arbetsmiljön för den enskilda polismannen eller -kvinnan, och skapar i värsta fall en risk som innebär att en polis utsätter sig för större risker att begå tjänstefel. Att befinna sig i miljöer där störningar riskerar att uppstå är tillräckligt stressande för polisen på plats. Självklart är det en stor rättssäkerhetsbrist att kravet på dokumentation av vilka som utsätts för tvångsmedel är i stort sett obefintlig. Den föreslagna ändringen synes vara en enkel lösning på ett svårt problem. Dessutom är frågan om avlägsnande är att likställa med omhändertagande inte heller ordentligt belyst. Vänsterpartiet har under ett flertal år krävt en översyn av 13 § polislagen. Denna lag är avgörande för hur vi ska kunna utnyttja flera av våra demokratiska rättigheter. Det gäller i fall då ordningsstörningar uppstår och polisen verkligen behöver göra ett ingripande. Den proposition som nu ligger på riksdagens bord har inte föregåtts av en ordentlig genomgång. Vi anser från Vänsterpartiet att förslaget till lagstiftning inte är genomarbetat på ett sådant sätt att det kan ligga till grund för regler som kan få genomgripande inverkan på grundlagsfästa rättigheter. Vi har från Vänsterpartiets sida yrkat avslag på propositionen. Vi anser alltså att § 13 behöver utredas mer, och man får komma tillbaka med ett bättre och mer rättssäkert förslag. Jag kan också ta upp det som nämndes här förut, att polisen jobbar mycket med bastaktik för hur man bemöter och agerar i de stora folksamlingarna, och det är väldigt bra. Det hörde vi också på seminariet om huliganlagen. Vi från oppositionen tyckte att man borde ha en anmälningsplikt, och det tycker vi även i det här fallet. Avslutningsvis tycker jag, precis som jag nämnde här förut, att det här inte är riktigt genomarbetat. Man skulle ha kunnat göra jobbet bättre. På grund av det yrkar jag bifall till reservation 1.

Anf. 77 Mehmet Kaplan (Mp)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 1, men jag står naturligtvis bakom de andra reservationerna också. En fråga som Lena Olsson här lyfte och som jag avser att förklara lite närmare är hur lagstiftningen kommer att kunna hanteras av folk ute på fältet när arbetet ska genomföras. Som en glad fotbollssupporter är jag naturligtvis i första hand intresserad av vad som pågår på planen. Störande inslag i det som måste betraktas som en njutning för varje fotbollsälskare är av sådan karaktär att det bör hanteras på ett sätt som gör att själva grunden och nyckeln till njutningen ska kunna garanteras på bästa möjliga sätt. Det här är en delikat uppgift. Å ena sidan har vi rätten för var och en att tillägna sig denna typ av aktiviteter och heja på sitt lag och vara delaktig i någonting som funnits så länge människan har funnits, nämligen olika typer av tävlingar. Å andra sidan finns det ett nästan tvångsmässigt beteende hos en del individer, väldigt få men tillräckligt många, som gör att vi måste ta till olika former av tvångsåtgärder. När vi ska göra denna bedömning är det oerhört viktigt att vi ser på de bindande konventioner som finns för en stat att hantera. I det här fallet har vi från Miljöpartiet och Vänsterpartiet ett särskilt yttrande. Vi vill förklara hur vi ser på denna fråga. Det gäller artikel 5 i Europakonventionen. Vår bedömning är att regeringens slutsats att förslaget om ett utvidgat avlägsnande i polislagens § 13 c inte är frihetsberövande enligt artikel 5 i Europakonventionen är felaktig. Förslaget innebär att massgripanden tillåts. Det kan låta som att vi tar till väldigt kraftfulla ord, men problemet är att liknande händelser faktiskt har föranlett ett ifrågasättande av den oerhört viktiga uppgift som polisen har, nämligen att upprätthålla lag och ordning. De som ska skydda laglydiga medborgare, som måste kunna känna en trygghet vid varje ögonblick och inte minst när de tillsammans med sina barn och familjer går på en fotbollsmatch, måste ha tydliga ramar för hur de ska ingripa. I det här fallet gör regeringen och majoriteten i utskottet enligt vår mening en missbedömning. Att inte se tillräckligt noga på vilka regler, lagar och förordningar och i det här fallet konventioner som reglerar det här kan enligt vår mening leda till missgrepp. Vi har varit med om det tidigare. Vi vill inte se detta upprepas, och därför är vi bekymrade. När det gäller den tid som ingripanden får pågå, i det här fallet att man forslar bort människor, har tidigare bedömningar gjort gällande att det inte alls behöver vara någon längre tidsperiod för att det ska rendera anmärkningar på hur det här hanteras. Europadomstolen har, när den hanterat frågor gällande artikel 5, hänvisat till nationell lag och ålägger staterna att anpassa sin lagstiftning till artikelns materiella och processuella regler och även till syftet med artikeln, nämligen att skydda individer mot godtyckliga frihetsberövanden. Då kan man från majoritetens sida se det här som att vi inte skulle vilja att till exempel fotbollsmatcher hålls under sådana former att all publik, som är där för att njuta av tillställningen, ska kunna känna sig säker. Det är tvärtom - ska vi kunna ha en legitimitet för de frihetsberövanden, de tvångsmedel, som tas till måste det ske i enlighet med de konventioner som vi är tvungna att följa. För att kunna använda den typen av tvångsmedel måste man kunna tillförsäkra den enskilda individen en individuell prövning och inte se individen som en del av en flock. I det här fallet tycker vi att balansen däremellan inte har beaktats i så hög grad att vi skulle ha sluppit skriva detta särskilda yttrande. Fru talman! Med detta yrkar jag än en gång bifall till reservation 1. (Applåder)

Anf. 78 Johan Linander (C)

Fru talman! Enligt polislagen är en av polisens uppgifter att hindra störningar av den allmänna ordningen. Det kan handla till exempel om olagliga demonstrationer där stenar kastas och fönsterrutor krossas. Det kan också vara huliganer på väg till ett möte där slagsmål är på gång. För att kunna utföra sin uppgift har polisen möjlighet att i vissa fall avvisa, avlägsna och omhänderta personer. I normalfallet handlar det om att avvisa, avlägsna eller omhänderta den person som genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen. Det kan också handla om fall där personer försöker tränga sig in på ett område, där någon vägrar lämna ett område eller till exempel när en allmän sammankomst eller offentlig tillställning ska upplösas. Men det finns ytterligare en situation där personer får avvisas eller avlägsnas, dock inte omhändertas, och det är när en folksamling som inte är en allmän sammankomst eller offentlig tillställning enligt ordningslagen stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. För att ordningen ska kunna upprätthållas får polisen då avvisa eller avlägsna personerna i folksamlingen. I de fallen krävs det inte att den som avlägsnas själv ska ha bidragit till ordningsstörningen, utan det räcker med att personen betraktas som deltagare i folksamlingen som stör ordningen. Polisen behöver alltså inte göra någon bedömning av om en person i folksamlingen är skyldig eller oskyldig till ordningsstörningen. Det skulle bli alldeles ohanterligt om vi skulle ställa sådana krav. Självklart gäller en proportionalitetsbedömning. Den praxis som finns i dag är att avlägsnande inte får ske under längre tid än ca 50 minuter. Det får inte heller vara längre bort än någon mil eller kanske två mil. Detta har fått som effekt att personer som avlägsnats från en plats i samband med någon olaglig demonstration, slagsmål eller något annat hinner ta sig tillbaka och fortsätta ordningsstörningen innan polisen lyckats få bort hela folkmassan och kunnat återställa den allmänna ordningen. Det är inte rimligt att de får en chans att komma tillbaka och fortsätta att slåss. Därför har alliansregeringen tagit initiativ till ett så kallat utvidgat avlägsnande vid ordningsstörningar. Genom det utvidgade avlägsnandet får polisen, när vanligt avlägsnande inte räcker till, transportera bort personer från den ordningsstörande folksamlingen i maximalt två timmar. Det betyder inte att polisen alltid får använda två timmar för avlägsnandet, utan det är en maxgräns. Hur lång tid som avlägsnandet får ske, inom tvåtimmarsfristen, måste avgöras i varje enskilt fall, men det får inte pågå längre tid än vad som behövs för att upprätthålla den allmänna ordningen på platsen. Det ska också poängteras att tvåtimmarsfristen börjar löpa från den tidpunkt då rörelsefriheten inskränks. För personer som får sitta i en buss i väntan på att köras i väg börjar tvåtimmarsfristen löpa redan när de sätts i bussen. Jag skulle vilja säga att det är en tråkig lagändring som vi föreslår här i dag. Jag skulle önska att vi över huvud taget inte skulle behöva införa något som heter utvidgat avlägsnande. Men tyvärr måste vi göra det i alla fall. Att upprätthålla ordningen så att inte affärernas skyltfönster slås sönder, så att inte bilar förstörs och så att vanligt folk vågar gå från jobbet eller skolan till hemmet är viktigt. Det är viktigare än att personer i en ordningsstörande folksamling inte ska behöva avlägsnas i upp till två timmar. Fru talman! Jag vill också kommentera de fyra reservationer som oppositionen har i det här betänkandet. Det handlar inte om gemensamma reservationer som Socialdemokraterna skrivit tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Inte alls. Medan Socialdemokraterna vill gå längre än alliansregeringen har gjort och ge större befogenheter till polisen så tycker Vänsterpartiet och Miljöpartiet att redan alliansens förslag är för långtgående. Oppositionspartierna har alltså fullkomligt avvikande åsikter i den här frågan. Vilken politik som en eventuell rödgrön regering skulle föra på det här området får vi inget besked om. Som jag ser det finns det två alternativ. Antingen skulle ni kompromissa, och då skulle ni förmodligen hamna ungefär där vi redan har hamnat, eller så skulle ni, vilket kanske är det troligaste, bli en handlingsförlamad regering och inte lägga fram några förslag alls. Men ni får gärna överbevisa mig här i dag. Förklara gärna här i kammaren hur er rödgröna politik skulle se ut på det här området! När jag tittar på reservationerna blir jag nästan bekymrad över hur ogenomtänkta de tycks vara. Den första reservation som v och mp står för - och den bygger på en motion från Vänsterpartiet - säger bland annat att demonstrationsfriheten skulle begränsas av förslaget om utvidgat avlägsnande. Kan Lena Olsson, som befinner sig här i kammaren, förklara hur demonstrationsfriheten skulle begränsas? Jag förstår det inte. Jag antar att Vänsterpartiet menar lagliga demonstrationer, annars kan man knappast tala om demonstrationsfriheten ur grundlagens perspektiv, som Lena Olsson gjorde i sitt inlägg. Den nu föreslagna lagen, som är ett nytt andra stycke i polislagens § 13 c, handlar om folksamlingar som inte är allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar enligt ordningslagen. Lagliga demonstrationer är allmänna sammankomster enligt ordningslagen. Ni får gärna förklara vad ni menar! Miljöpartiet begär i en annan reservation en rätt till skadestånd för oskyldiga vid avlägsnande. Mehmet Kaplan, som är Miljöpartiets representant i debatten, kanske kan förklara vad som menas med oskyldig i det här sammanhanget. I de situationer där polisen får använda polislagens § 13 c för att avlägsna en folksamling så behöver och kan polisen inte bedöma varje enskild persons delaktighet i ordningsstörningen. Skulle vi kräva det skulle lagen bli helt oanvändbar, skulle jag vilja påstå. Det är alltså inte fråga om vem som är skyldig eller oskyldig till en viss ordningsstörning, utan det räcker att man är en del av den folksamling som behöver avlägsnas för att ordningen ska kunna återupprättas. Visst kan det bli så att nyfikna personer som vill se vad som händer och som inte alls anser sig vara en del av den grupp som egentligen skapar själva ordningsstörningen ändå blir en del av den folksamling som avlägsnas. Men hur ska polisen kunna göra den bedömningen? Hur ska de kunna veta vilka personer som är vilka vid den här typen av avlägsnanden? Hade ert förslag gällt hela möjligheten att göra avlägsnanden enligt 13 c hade jag tyckt att det varit logiskt. Då hade det funnits logik i resonemanget. Men även med den lagstiftning som finns i dag, alltså utan det nya utvidgade avlägsnandet, är det inte fråga om vem som är skyldig eller oskyldig till ordningsstörningen. Då kan man inte heller tala om kompensation till den oskyldige. Även Socialdemokraterna har en reservation som är värd att kommenteras. Till skillnad från samarbetspartierna Vänsterpartiet och Miljöpartiet tycker Socialdemokraterna att vi från alliansens sida inte går långt nog. Socialdemokraterna föreslår att folksamlingar inte enbart ska få avlägsnas, utan att man även ska få omhänderta folksamlingar. Jag tycker att detta skulle vara mycket problematiskt ur ett Europakonventionsperspektiv. Det skulle kanske framför allt vara intressant att höra vad Vänsterpartiet och Miljöpartiet tycker om Socialdemokraternas förslag. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer. (Applåder) I detta anförande instämde Ulrika Karlsson i Uppsala (m).

Anf. 79 Karl Gustav Abramsson (S)

Fru talman! Jag vet att Johan Linander gärna vill att vi ska ta repliker. Jag ska bidra till att göra honom glad - eller gladare, det får han bestämma själv. Visst finns det anledning att fundera över vad Johan Linander säger. Johan Linander är jurist, som jag har förstått. Det är klart att han kan läsa ut vad som står i lagen tydligare än jag kan. Jag vill börja med att fråga om det jag tog upp i mitt anförande, nämligen tvåtimmarsfristen. Hur kan man göra en rekorderlig, rättvis och riktig bedömning av när tidsfristen börjar löpa? Det beror på hur stor folksamlingen är. Om man har 2 eller 3 personer kanske man inte kan kalla det för folksamling, jag vet inte. Men säg att man har 5-10 i stället för 50-60-70 personer. Hur ska man kunna avgöra detta? Ska polisen behöva ha den osäkerheten om hur man ska räkna tiden? Formuleringen i det andra stycket i polislagen har blivit konstig. Vad innebär det att avlägsna lite längre bort? Är det ännu fler mil, eller hur ska man göra? Propositionen och det som är skrivet ger egentligen inte någon vägledning. Det vore bra att få veta vad Johan Linander lägger in i begreppet. När inte det första stycket räcker till tar man till det andra. Då har man alltså nått höjden av klarhet, enligt Johan Linander. Är det så man ska tolka det?

Anf. 80 Johan Linander (C)

Fru talman! När inte Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill ta repliker, trots att jag ställt tydliga och konkreta frågor, får jag väl ändå vara glad över att Socialdemokraterna vill ta replik, även om det så klart inte ger svar på de frågor jag hade. Men det är väl möjligt att Mehmet Kaplan tar ett tvåminutersanförande i slutet för att förklara. Som svar på Karl Gustav Abramssons frågor: När den förste sätts in i bussen, när man börjar inskränka rörelsefriheten för den förste person som ska avlägsnas, måste polisen titta på klockan. Nu har vi två timmar på oss, måste polisen tänka. Senast efter två timmar måste den personen och följaktligen de andra som följde med i bussen släppas av. Men det är inte säkert att de i det fallet ens får använda två timmar totalt för att transportera bort dem. Det beror på hur svårt det är att ta sig tillbaka till platsen. Om det hade varit två timmar hemma i Skåne, om det hade hänt i Malmö hade man kommit upp i Småland någonstans. Man skulle sätta ut dem i skogen, och så skulle det ta två dagar att ta sig tillbaka. Det är inte lagligt, inte på något sätt. Man får inte transportera bort dem längre än vad som behövs för att upprätthålla den allmänna ordningen. Hur långt det är i varje fall måste just bedömas i varje fall. Läser man i författningskommentaren i propositionen, som är väldigt viktig när man ska tolka en lagstiftning, ser man att det står att det förmodligen krävs ett längre avlägsnande om man är i stadsmiljö, till exempel här i Stockholm. Det finns pendelstationer lite varstans, och det går ganska snabbt att ta sig tillbaka relativt långa sträckor. Är man ute på landsbygden kanske det räcker med några kilometer, för man måste ändå gå en bra bit. Då tar det så lång tid att den allmänna ordningen ändå kan upprätthållas.

Anf. 81 Karl Gustav Abramsson (S)

Fru talman! Det ser man. Det är faktiskt upp till den enskilde polismannen eller befälet att avgöra vad som är tillräckligt långt och också hur man ska mäta tiden. En buss rymmer mellan 20 och 80 personer, men om det är ett par hundra personer har man flera bussar. Då ska man alltså börja med att sätta in en person i den första bussen. Då sätter man i gång klockan. När man har fyllt den sista har två timmar gått. Då är man fortfarande kvar på samma ställe. Erkänn, Johan Linander, att det här är väldigt otydligt! Jag tycker att Johan Linander är lite oförsiktig med att beslå oss med vad vi egentligen inte har sagt. Vi har sagt att vi vill att det ska bli tydligare, och man kan vidta åtgärder på ett tidigare stadium för att förhindra att det uppstår sådana här provokationer, demonstrationer, upplopp och förstörelse. Jag förespråkar inte - om nu Johan Linander skulle tro det - att man ska möta dem på mils avstånd och säga: Ni är på väg hit. Ni ska faktiskt inte få komma. Verktygen ska göras mycket vassare och mycket tydligare. Det ska bli tydligare för dem som ska tillämpa de här lagreglerna vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet. Polisens uppgifter är tillräckligt svåra i dag. Man ska inte ge dem nya verktyg som gör dem ännu mer förvirrade. Men Johan Linander kan säkert utveckla att man från alliansens sida vill behålla den otydligheten i lagstiftningen. Det verktyg som man nu får blir inte bättre. Det blir snarare mer förvirrande för polisen.

Anf. 82 Johan Linander (C)

Fru talman! Om ordningsstörningarna kan förebyggas så att de inte uppstår är det givetvis det bästa. Precis som Karl Gustav Abramsson själv var inne på är polisens nya taktik ett bra medel för att minska ordningsstörningarna. Man har dialogpolis, man försöker kommunicera med de här grupperna. Men de här grupperna är ibland inte det minsta intresserade av att kommunicera med polisen. De kan till och med vara ute efter att komma i slagsmål med polisen. Visst blir det upp till polisen att avgöra i det enskilda fallet. Det måste nog vara så. Skulle man begära ett åklagarbeslut? Eller om det ska vara ännu rättssäkrare kanske man ska ha ett domstolsbeslut? Det handlar om saker som måste ske ganska omgående. För att man ska få bort personer ur en folksamling som till exempel håller på att slå sönder skyltfönster måste det ske snabbt. Sedan kommer det såklart att utarbetas en praxis av Justitiekanslern och av domstolarna om hur lång tid det får vara och hur avlägsnandena får ske, på samma sätt som har skett i dag. I dag säger praxis ca 50 minuter och en till två mil beroende på hur lätt det är att ta sig tillbaka. Så är det alltid i vår lagstiftning. Man kan alltid säga att en lagstiftning är otydlig. Under den förra mandatperioden antog vi en ny sexualbrottslagstiftning där det finns mängder av saker som egentligen är otydliga. Är det våldtäkt mot barn om gärningsmannen bara är några år äldre än barnet? Det finns inte något klart, exakt, men det utarbetas i praxis, i domstolarna senare. Så kommer det att ske i det här fallet också. Vi kommer aldrig att kunna ha en lagstiftning som med varje ord säger att så här kommer det att bli. Det fixas i praxis.

Anf. 83 Krister Hammarbergh (M)

Fru talman! För ungefär en månad sedan antog vi en lagstiftning här i kammaren, den så kallade huliganlagstiftningen. Det här är en annan lagstiftning, men på något sätt hänger de ihop. De tar sikte på samma situationer som kan uppstå. Huliganlagstiftningen handlade om hur man ska kunna komma till rätta med ordningsstörningar inne på en idrottsarena. Det här handlar om ordningsstörningar utanför lokaler, där vi har folksamlingar som på något sätt löper amok, stör den allmänna ordningen, är till fara, förstör egendom eller på annat sätt agerar på ett sätt som inte är bra. Det här är ett komplement. Låt mig säga så här: Demonstrationsfrihet och yttrandefrihet är naturligtvis bland det viktigaste vi har. Det är något vi ska värna om. Ibland måste vi tyvärr göra det misslyckande som Johan Linander nämnde med att skärpa andra delar av lagstiftningen för att kunna trygga just de rättigheterna mot dem som missbrukar dem. Den här lagstiftningen tar inte på något sätt sikte på lagliga demonstrationer, människor som har deklarerat sin avsikt med att visa sina viljeyttringar eller göra något annat. Den här lagstiftningen tar sikte på människor, unga killar vanligtvis, som klär på sig svarta kläder, gärna maskerar sitt ansikte för att de inte vill avslöja sin identitet, tar tag i två kilo tunga gatstenar och kastar dem företrädesvis mot polisen men ibland även mot andra. De har inte något emot att välta och bränna en bil, krossa ett skyltfönster eller förstöra annans egendom. Ofta brukar de ange ett politiskt syfte. Ibland är de bara supportrar. Det är människor som stör ordningen och inte har begärt tillstånd. Den här lagstiftningen tar sikte på dem eller på dem som klär sig i vita sneakers och märkeskläder, kallar sig för firmor och har kommit överens på Internet om var de ska träffas och slåss. Vi brukar kalla det för misshandel. Jag upplevde en situation som många andra har upplevt och som var väldigt obehaglig. Som landsbygdsbo blir man lite förvånad. En kväll vandrar jag in mot Vasaparken. Jag funderar över hur det kan vara så fruktansvärt skräpigt där. Det var väl ingen studentfest. Snart förstår jag varför och blir rädd. Jag har 200 galna människor med galenskap i blick och flaskor i händer som plötsligt rusar emot mig. Det var så kallade fotbollssupportrar. Huliganer kallar vi andra dem. Mer rädd var en pappa bredvid mig som hade ett litet barn. Våra blickar möttes: Vart ska vi ta vägen? Var ska vi försvinna? Vi tittade på en pub. Båda slogs av samma tanke. Rusar vi in kanske vi blir instängda. Pappan höll sitt barn hårt och ryckte i varje dörr. Det tändes bengaliska eldar. Man blir rädd. Man blir livrädd. Sedan kom naturligtvis polisen. Mycket skickligt motade man bort detta. Men det visar att det är uppenbart att den lagstiftning som den socialdemokratiska regeringen tidigare genomförde inte har varit tillräcklig. Vi måste förstärka den. Vi måste rätta till den. Jag tycker att man ska trycka en del på det Johan Linander har sagt, att vi skiljer på två saker. Det ena är omhändertagande. Det andra är avlägsnande. Den här lagstiftningen handlar inte om omhändertaganden. Omhändertagande innebär att man tar en person och för den någonstans, i regel till en polisstation eller något annat ställe. Avlägsnande innebär att man flyttar personer från ett ställe så att ordningsstörningen upphör. Det är väldigt viktigt att göra den distinktionen, särskilt om man börjar använda så starka begrepp, som exempelvis Mehmet Kaplan har använt, som massarresteringar. Det är två skilda saker. Ibland blir människor nyfikna. Det har också Johan Linander varit inne på. Det är ofta ett problem för räddningstjänst och många andra. Det har skett en olycka. Vad är det som händer? Människor samlas. Samma sak hände naturligtvis i utkanten av det bråk jag själv upplevde kring de här så kallade fotbollssupportrarna. Många människor samlas runt omkring, och det blir ännu svårare för polisen att arbeta. Därför behövs nu en komplettering av den tidigare, socialdemokratiska lagstiftningen, nämligen att få ett utvidgat avlägsnande och längre tidsfrister så att dessa personer inte kan hinna tillbaka och göra samma sak igen. Johan Linander har haft en väldigt bra genomgång av oppositionen. Han har ställt ett antal frågor även om han inte har fått så många svar. Eftersom vi i allianspartierna samarbetar kommer jag att ställa samma frågor till Vänsterpartiet och Miljöpartiet så att de nu får en möjlighet att svara på vad de egentligen menar. Låt mig först få kommentera Socialdemokraterna lite grann. Det är uppenbart att även om vi från vår sida är missnöjda med den tidigare, socialdemokratiska lagstiftningen är Socialdemokraterna ännu mer missnöjda med sin tidigare lagstiftning och vill gå ännu hårdare fram. Min fundering är om inte Miljöpartiet och Vänsterpartiet i sitt särskilda yttrande egentligen har läst Socialdemokraternas motion och reagerat på den och inte på propositionen. Man pratar nämligen om massgripanden, och det är ingenting som föreslås i propositionen. Det förslaget kommer från Socialdemokraterna. I Socialdemokraternas motion står det att man vill ge polisen ytterligare befogenheter att omhänderta en grupp, det vill säga ta tag i en grupp oidentifierade människor och föra dem till en plats. Då antar jag att man sannolikt menar en polisstation; jag hoppas att det inte är ett läger. Tidsfristen har varit ett stort nummer från Socialdemokraterna. Har Socialdemokraterna läst propositionen? Det är helt riktigt att det har funnits oklarheter, men det här har propositionen tagit hänsyn till med synpunkterna från Åklagarmyndigheten där man också noterat att det handlar om två timmar. Sedan är det förvisso rätt att Rikspolisstyrelsen gärna hade velat se ytterligare tidsfrister, men på något sätt måste vi som lagstiftare hitta balansen mellan vad som är ett nödvändigt ingripande och vad som är att gå för långt. Jag tycker att Socialdemokraterna går för långt. Två timmar är ganska lagom; två timmar är också vad det talas om i propositionen. Vi i alliansen försöker alltid hitta en balans mellan att använda repressiva åtgärder och inte. För oss är det märkligt att vi på något sätt har hamnat mellan bråkande partier som nu har sagt sig vilja samarbeta. Två står på ena sidan, och i bortre hörnan har vi Socialdemokraterna. Mittemellan står alliansen med en balanserad lagstiftning. Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill inte göra någonting alls. Det verkar som om man egentligen vill upphäva den lagstiftning som redan finns där man tidigare har jobbat tillsammans med Socialdemokraterna. Socialdemokraterna vill gå ett steg längre mot Bodströmssamhället. Massgripanden ska bli verklighet, och den fråga Johan Linander ställde nyss är väldigt relevant: Klarar ni av att samarbeta så pass att ni kan prata ihop er om den här lagstiftningen, eller blir ni handlingsförlamade? Jag ska repetera Johans frågor till Vänsterpartiet och Miljöpartiet. På vilket sätt förhindras demonstrationsfriheten? Den frågan besvarades inte. På vilket sätt och hur, Mehmet Kaplan, ska man tillämpa förslaget om skadestånd gentemot individer? Till Socialdemokraterna var frågan: På vilket sätt kan man tillmötesgå Europakonventionens artikel 5 med det förslag om massarresteringar som ni faktiskt har lagt fram i er motion? Jag yrkar bifall till propositionen. (Applåder) I detta anförande instämde Anders Hansson (m) och Johan Linander (c).

Anf. 84 Mehmet Kaplan (Mp)

Fru talman! Krister Hammarbergh ställer den fråga som jag tyckte var irrelevant när Johan Linander ställde den. Men när du nu så tydligt redogör för frågeställningens innebörd förstår jag vad som menades. I vårt särskilda yttrande tar vi upp frågan om frihetsberövande. Vi nämner massgripanden - jag vet inte om vi använder ordet "massarresteringar", det är väl samma sak antar jag - men själva grunden för problematiken handlar om Europakonventionens artikel 5. Det låter lite märkligt, fru talman, som om vi inte har haft problem med det här tidigare. Det var inte en moderatledd regering 2001 när det blev den här typen av massgripanden och bortforslanden, men jag har tittat tillbaka på debatter som var i riksdagen. Jag vet inte om Krister Hammarbergh satt i riksdagen då, men det kan inte ha undgått honom att det fanns stark kritik mot det sätt på vilket man hanterade den här stora mängden människor. Det var i vissa fall demonstrationer utan tillstånd, men fortfarande hanterades den här mängden människor på ett sätt som vi tycker är problematiskt. Den här lagstiftningstexten tar detta ytterligare ett steg åt ett håll som vi i Miljöpartiet tycker är fel. När det sedan gäller frågan om hur vi tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ska hantera dessa frågor måste jag just hänvisa till det tidigare replikskiftet jag hade med Johan Linander. Jag tror att vi kommer att hantera frågan bättre än vad alliansens mindre samarbetspartier har gjort under Moderaternas ledning. Vi får se. Tiden får utvisa detta.

Anf. 85 Krister Hammarbergh (M)

Fru talman! Jag tycker på något sätt att man är skyldig att redovisa för väljarna vilka ståndpunkter man har, särskilt när man säger sig vara ett regeringsalternativ. Även om Mehmet Kaplan glider lite på svaret när det gäller hur man ska kunna samarbeta fick vi väl inte så mycket svar. Ni står så pass långt från varandra. Jag kan känna en ärlighet från Miljöpartiet att vilja göra gott, att man värnar och står upp för de här principerna. Man gjorde ett seriöst försök i sin motion att reda ut det hela men har väl kanske hänvisat till rättsfall som inte är relevanta i det här fallet. Man gör sina tolkningar kring Europakonventionen och försöker i sin bevisföring föra i sten att regeringen har gjort ett felaktigt ställningstagande. Bland annat tar man upp ett rättsfall som handlar om en man som har blivit omhändertagen - inte avlägsnad. Det är hela beviset för att regeringen inte skulle ha följt upp Europakonventionen. Jag tror inte att vi har så mycket problem med det där. Jag tror att Mehmet Kaplan och jag står varandra mycket närmare politiskt i den här frågan än vad han gör sina samarbetspartners. Jag repeterar den fråga jag ställde i talarstolen: Hur ska man rent konkret hantera en fråga om skadeståndslagstiftning i det här fallet?

Anf. 86 Mehmet Kaplan (Mp)

Fru talman! När det gäller samarbete känns det ibland som om Moderaterna tillsammans med sina samarbetspartier oroar sig mer för detta än för hur de själva hanterar olika frågor. Nu kan ett utåt sett väldigt tydligt och glatt samarbete med kompromisser från de småpartier som ni regerar tillsammans med verka övertygande för en del människor, men vi vet att det finns viss problematik bakom detta och att småpartiernas kompromissande har gjort att de faktiskt har förlorat mycket i det stora hela. Men om vi bortser från detta och att ni kanske oroar er mer för oss än vad ni gör för ert eget samarbete vill jag svara på frågan om skadestånd. Vi är väldigt tydliga med vad vi avser. Vi har varit konsekventa också. Vi har i väldigt många reservationer tidigare när det gäller olika typer av tvångsmedel hela tiden stått upp för individens rätt när man faktiskt inte har gjort någonting. "Oskyldig" kan vara en väldigt semantisk och problematisk definition som Johan Linander också tog upp. Den som är oskyldig kommer inte att kunna bedömas individuellt i en folksamling, för man måste bedöma hela folksamlingen som sådan. Men om man bortser från det är vår hållning konsekvent när det gäller skadestånd för dem som faktiskt inte har gjort något eller förtjänat detta ingripande och användande av tvångsmedel. Vi tycker att det är naturligt att lyfta upp den här frågan och att man bör se över den, för staten måste ha samma skyldighet gentemot alla sina medborgare.

Anf. 87 Krister Hammarbergh (M)

Fru talman! De som kan vara föremål för att bli avlägsnade vid en ordningsstörning är de som befinner sig på platsen för en ordningsstörning. Därmed är man medverkande i ordningsstörningen. Jag hade gärna velat, om det hade funnits en möjlighet, få Mehmet Kaplan att förklara hur man kan delta i en ordningsstörning och ändå vara oskyldig. Det är lite där problemet sitter. Vi måste vara överens om att vi ska ha en fungerande lagstiftning. Det här är lite grann det som ni faktiskt är överens med de två andra partierna om, de som ni eventuellt har tänkt regera med, om nu svenska folket mot förmodan vill det. Där föreslog ni också väldigt konstiga gummiparagrafer till en lagstiftning som aldrig skulle ha fungerat. Ta exemplet när vi förbjuder människor att springa in på planen, alltså masstormningar av plan. Enligt ert förslag skulle det vara okej om man var glad. Hur i himmelens namn ska man kunna tillämpa en sådan lagstiftning? Jag betraktar Mehmet Kaplan som en seriös politiker, men titta och tänk på alla detaljer framför allt innan du går med på någonting med de andra! Sedan blir vi lite rörda allihop på den här sidan. Ni vet att vi lägger fram en samlad lagstiftning. Vi diskuterar och vi har en samordning. Ibland får vissa partier ge med sig, men vi går alltid fram med en gemensam lagstiftning, klara och tydliga propositioner, klara och tydliga förslag. Det här är inte ett problem. Det innebär att vi kan regera landet, och det är vad svenska folket nu efterfrågar, en regering som kan regera landet. Vad har du att sätta emot? Det vill du inte svara på.

Anf. 88 Lena Olsson (V)

Fru talman! Det ställdes vissa frågor, och den största frågan var hur vi tre partier i oppositionen ska kunna samarbeta. Regeringen går fram med ett gemensamt förslag. Är det så konstigt? Det brukar faktiskt regeringen göra, och de partier som sitter i regeringen är överens. Det skulle annars se väldigt konstigt ut. Däremot kan man i en opposition ha olika åsikter. Det tror jag att Krister Hammarbergh kommer ihåg. Det var väl ungefär ett år före valet som ni blev riktigt sammansvetsade. Vi är tre olika partier, och vi har naturligtvis också olika åsikter om vissa saker. Det som Johan Linander bland annat tog upp och som jag tog upp i mitt anförande när det gällde demonstrationsfriheten var ju att en färd till en demonstration kan uppfattas som en ordningsstörning. Jag måste ju ta mig till och jag måste ta mig ifrån en demonstration. Vi vet både du och jag, Krister, att när det gäller den så kallade huliganlagen har polisen gått in och många har blivit bortförda som inte har gjort någonting. Dem måste man också komma ihåg. Det handlar ju om rättssäkerheten. Man ska också ha en lagstiftning som människor accepterar. Då återkommer jag till anmälningsplikten, för de som ställer till bråk i samband med fotboll dyker också upp på andra ställen.

Anf. 89 Krister Hammarbergh (M)

Fru talman! Det här är tydligen en öm tå. Oppositionen kan ha olika åsikter. Visst är det så. Ingenting har väl gjorts tydligare än det i dag. Det är nästan så att man kan tycka att Lena Olsson i andemeningen vill ta bort möjligheten att kunna avlägsna en ordningsstörning, medan däremot Socialdemokraterna vill ha massgripanden. Det är så långt ifrån varandra man över huvud taget kan komma. Det är klart att tycker ni att det är obehagligt att inför väljarna deklarera vad ni ska föra för politik i en eventuell regering så må ni tycka att det är obehagligt, men vi lägger fram gemensamma förslag från majoritetens sida, och vi gör det med glädje. Min fråga, som Lena Olsson valde att inte besvara, var: På vilket sätt är demonstrationsfriheten hotad?

Anf. 90 Lena Olsson (V)

Fru talman! Svaret på den sista frågan ligger i hur man till exempel betraktar ett helt gängs färd till eller från en demonstration. Det är inte tvärsäkert. Det finns också de remissinstanser som är kritiska till det här. Det står också i vår reservation att vi vill utreda det här bättre. Vi vill naturligtvis ta bort de här bråkstakarna, det sade jag också i mitt anförande, eller hur? Så sade jag i talarstolen. Det hörde de som var uppmärksamma. Men man ska göra det så rättssäkert som möjligt. Det tog också till exempel K G Abramsson upp. Det finns många otydligheter i den här propositionen. Man kunde ha gjort ett bättre jobb. Vi ville säkra demonstrationsrätt, yttrandefrihet etcetera, därför hänvisade vi till 13 § polislagen, eftersom det har förekommit en hel del anmälningar mot att polisen har sysslat med att föra bort folk så att säga. Jag hade inte tänkt kommentera det här något mer, men en regering lägger ju fram ett förslag som man är överens om. Ni har ju själva suttit i opposition, och då har ni inte varit så rörande överens. Det har ni heller inte varit om allting under regeringsperioden hittills.

Anf. 91 Krister Hammarbergh (M)

Fru talman! Det är ju skönt att Lena Olsson deklarerar och markerar att det över huvud taget inte finns någon enighet hos oppositionen nu. Låt oss ändå försöka prata om det som kan uppfattas som en verklighetsbild. Jag tror att det är få människor som just vid den här typen av ordningsstörningar upplever att polisen har varit det stora problemet. De flesta uppfattar nog att det är ordningsstörningen och huliganerna som är problemet. Om man färdas till en match, med tunnelbana, buss eller på annat sätt, behöver vi inte använda mycket mer än vad som är sunt förnuft när det gäller att diskutera vad som är en ordningsstörning eller inte. Det torde knappast finnas skäl för ett ingripande om folk sitter i bussen och sjunger och är glada. Men börjar man gå lös på inredningen, hota andra supportrar eller bete sig på annat sätt är man på god väg att se till att bli en ordningsstörning. Då finns det anledning för polisen att vara på alerten. Det gäller för oss att se till att polisen har ett verktyg att ingripa med innan det har eskalerat så pass mycket att det är ett hot mot människor, deras hälsa och deras egendom.

Anf. 92 Karl Gustav Abramsson (S)

Fru talman! Jag tycker att Krister Hammarbergh missbrukar språket lite. Han missbrukar ordens betydelse lite. Ingenstans i vår motion står det någonting om att vi skulle massarrestera människor. Jag kan läsa innantill så slipper Krister Hammarbergh söka efter formuleringen: "Vi menar dessutom att det finns anledning att se över om det går att förstärka polisens verktyg ytterligare. I dag finns det ingen egentlig möjlighet att t.ex. omhänderta grupperingar eller folksamlingar som inte utgör allmän sammankomst eller offentlig tillställning, om de stör ordningen eller utgör en påtaglig fara för att störa ordningen." Se över var det. Jag började mitt anförande med att säga att vi ställer upp på mycket av regeringens ambitioner. Det är att försöka göra det tydligare. Det var det som det var fråga om, att göra det tydligare och säga: Kan vi gå längre för att skaffa oss verktyg för att inte få den här typen av situationer där folk ska vara rädda, där de blir skadade, där egendom förstörs och så vidare. Det är inte säkert att det går. Låt mig läsa upp det andra stycket som har tillkommit i regeringens förslag. Där står: Om en åtgärd enligt första stycket är otillräcklig för att ordningen ska kunna upprätthållas får deltagarna i folksamlingen avlägsnas längre bort från området eller utrymmet än vad som får ske enligt det första stycket. Det står alltså "längre bort". Vi har också frågan om tidsfristen. Tycker Krister Hammarbergh att det som står i förslaget till lagstiftning är höjden av tydlighet? Jag tycker att Krister Hammarbergh mer skulle ägna sig åt att fundera över det än över våra möjligheter att samarbeta när vi kommer tillbaka hösten 2010.

Anf. 93 Krister Hammarbergh (M)

Fru talman! Om ni ska komma tillbaka hösten 2010, K G Abramsson, måste ni ge väljarna en ärlig chans och inte mörka. Hur ska ni jobba ihop? Det är viktigt för väljarna att veta det. Finns det en skillnad mellan omhändertagande och avlägsnande? Det som står i er motion handlar om omhändertagande av en grupp. Om inte det är massgripande, vad är i så fall massgripande? Omhändertagande innebär inte att man avlägsnar någon utan att man tar någon och för honom eller henne till en plats. Eller vilken definition har K G Abramsson på massgripande? Jag skulle vilja att han svarade på hur han tror att det förslaget rimmar med artikel 5 i Europakonventionen. Från majoriteten har vi varit noga med att hitta rätt nivå och därav följer tvåtimmarsregeln. Hur passar den in, K G Abramsson?

Anf. 94 Karl Gustav Abramsson (S)

Fru talman! En lagstiftning kan sällan göras tillräckligt tydlig i det första upplägget. Det kan ske ibland, men inte alltid. Krister Hammarbergh tyckte att vi hade sjabblat med lagstiftningen på det här området och att alliansregeringen därför måste komma tillbaka med ett nytt och bättre förslag. Lagstiftning är föremål för löpande utvärdering. Den sker vartefter som lagen tillämpas. Men Krister Hammarbergh vet nu säkert att detta är det slutliga dokumentet för att klara av de accelererande problemen med huliganism och ordningsstörning. Vi har i motionen över huvud taget inte antytt att vi skulle massarrestera eller massgripa folk. Vi har sagt att man måste kunna se över frågan för att se om man kan gå ytterligare en bit och klargöra för dem som ska sköta det hela praktiskt. Man behöver klargöra för dem vilka möjligheter de har, hur de ska kunna använda sig av dem. Om man hade gjort lagförslaget tydligare tror jag att det skulle ha tjänat ett betydligt bättre syfte. Jag förstår att Krister Hammarbergh är lite fundersam över förslaget eftersom han i sitt anförande sade att han kände sig väldigt orolig. Han kanske inte tycker att de verktyg vi nu får, i och med att lagen träder i kraft den 1 juli, är tillräckliga för att folk ska kunna känna sig trygga och inte behöva gå omkring och känna oro för sin personliga säkerhet och egendom. Vi ska tala mer om verktyg än om det som Krister Hammarbergh mest gillar att tala om, nämligen våra svårigheter att samarbeta. Det tycker jag att vi ska lägga av med.

Anf. 95 Krister Hammarbergh (M)

Fru talman! Jag förstår att K G Abramsson upplever det som svårt att, för att använda hans egna ord, diskutera de svårigheter som finns med samarbetet. Jag hoppas att vi klarar det med den här lagstiftningen. Varje gång vi inför en mer repressiv lagstiftning är det ett misslyckande. Det handlar inte bara om lagstiftning beträffande fotbollssupportrar utan också om mycket annat i samhället. Det behövs en dialog för att få stopp på firmorna, och vi behöver jobba på flera olika sätt. Varje repressiv lagstiftning inskränker på något sätt rörelsefriheten för dem som inte är skyldiga, för dem som inte vill begå den typen av brott. Samtidigt är vi tvungna att genomföra den, och då ska vi vara försiktiga. Sedan kan jag bara konstatera att K G Abramsson sätter större tilltro till den nuvarande regeringen än till den förra. I ena stunden kritiserar han oss för att inte vara tillräckligt tydliga. I nästa anser han att jag måste förstå att anledningen till att vi nu måste korrigera den tidigare lagstiftningen är att de inte kunde vara så tydliga i början. Däremot kräver han det av den nuvarande regeringen. Det är en något märklig argumentation.

Anf. 96 Johan Pehrson (Fp)

Fru talman! Vi berör i det här betänkandet fundamentet i vår demokrati: Hur vi ska maximera friheten men samtidigt se till att vi skyddar dem som utövar friheten från att inskränkas av dem som missbrukar den? Jag tycker att mina kolleger från alliansen, Krister Hammarbergh och Johan Linander, med elegans, kirurgisk skicklighet och kraftfull klubbning har visat på tomheten i de reservationer som finns. Jag tycker inte att man behöver hålla på och på något sätt misstolka, men jag kan konstatera att det är en viss spännvidd i reservationerna från den absolut inte samlade oppositionen. Den ena tycker att vi går för långt, den andra tycker att det steg vi tar är för kort. Då kan man gissa att vi går ganska lagom, vi som stöder propositionen och som står bakom betänkandet. För Folkpartiets del är det tydligt att vi måste ha ett medborgarperspektiv på detta. Vem tillhör det offentliga rummet? Vem tillhör fotbollsarenorna? Vem tillhör torgen, alla öppna platser? De tillhör medborgarna. Vi kan inte tillåta att människor som vill förstöra för andra ska göra så att det blir så obehagligt och hotfullt att gå ut en dag i maj att moster Agda eller några barn i en förskoleklass inte vågar sig ut därför att det står några som gapar och skriker och skränar. I och för sig ska man ha rätt att göra det. Det är superviktigt att vi slår vakt om våra demokratiska rättigheter att få demonstrera, protestera och agitera. Men det måste ske på ett sådant sätt att också andra människor vågar ge sig ut. Det är det vi har sett vid vissa tillfällen. En del av detta har kopplats ihop med en annan lagstiftning där vi försöker ta i med riktiga hårdhandskar mot alla galningar som försöker förstöra våra fotbollsmatcher. Vi som älskar fotboll vill gå dit, vi som har barn tar med våra barn. Vi vill uppleva en fest, en glädje och en spänning och hålla på vårt lag. Men detta kan raseras totalt för att vägen dit kan vara katastrofal på grund av människor som bara har ett enda syfte, att låta våldet tala, oklart varför. Här försöker vi gripa in. Den lagstiftning vi nu diskuterar kan användas mot dessa våldsverkare. Folkpartiet tycker således att detta är bra, att det är balanserat och att det finns ett rejält behov. Jag träffade på lunchen människor som kommer att ytterst granska och se hur det här fungerar. Jag träffade justitieråd, justitieombudsmän och alla möjliga presidenter från alla möjliga hovrätter. Det är de som ytterst kommer att avgöra hur den här lagstiftningen används. Det går inte att vara så precis som bland annat Karl Gustav Abramsson från Socialdemokraterna efterlyser, utan det handlar om praxis. Det handlar om att ha en lagstiftning som går att tillämpa i både storstad, småstad och mellanstad. Det är helt olika förutsättningar för polisen att med ett så litet ingrepp som möjligt förhindra en mycket allvarlig situation och upplösa en ordningsstörning. Jag hoppas att vi trots de här reservationerna från oppositionen kan fortsätta att i denna kammare vara samlade runt och stå upp för våra demokratiska rättigheter, medan vi samtidigt accepterar nödvändiga begränsningar i skyddet av det öppna samhället. Tyvärr finns det personer som inte spelar på den demokratiska planhalvan. Därför krävs det trots yttrandefrihet begränsningar för att människor inte ska förtala och sprida hat. När det gäller demonstrationer och möten kan vi behöva ha den här typen av begränsningar för att det inte ska gå över styr och gatan bli bara gatans parlament med våldsverkare ute, utan där också vanliga människor vågar gå ut. På område efter område är våra friheter omfattande, men ytterst finns det en begränsning. Det vi inte tolererar är de som vill förstöra och störta vårt samhälle. Mina vänner, fru talman! Jag yrkar därmed bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

Anf. 97 Otto von Arnold (Kd)

Fru talman! Vi har i dag lyssnat på många kloka argument kring lagstiftningen om utvidgat avlägsnande. Det är en viktig lagstiftning, och det är någonting som berör våra fri- och rättigheter. En av de centrala bitarna i vår demokrati är att kunna utöva våra fri- och rättigheter. Kan vi inte det är vi inte någon demokrati. Det är en subtilitet att avväga det här emot en repressiv lagstiftning, som vi tyvärr behöver ha i vårt samhälle. Alla människor inser inte vidden av en demokrati. Man vill undergräva den, och man vill göra det för egen vinning och på andras bekostnad. Det är inget som vi kan acceptera i vårt samhälle, och därför måste vi tyvärr ibland införa begränsningar. Samtidigt lever vi i en större demokrati i Europa och har en Europakonvention, som är svensk lagstiftning, som gäller hur vi kan begränsa oss när det gäller vår demokrati. Regeringen har här, vilket vi i alliansen stöder fullt ut, hittat en väldigt fin och balanserad avvägning mellan fri- och rättigheter, mötesfrihet, demonstrationsfrihet och hur vi kan begränsa den. Att införa ett komplement, ett tillägg, i den nuvarande lagstiftningen genom att göra ett utvidgat avlägsnande är en viktig sak. Det har framförts från polisens sida och från andra att man vill få klarhet med en tvåtimmarsregel, och en tvåtimmarsregel som i sig är väl avgränsad och balanserad - inte tre, fyra eller fem timmar. Man kan givetvis säga: Räcker den? Räcker den inte? Det är upp till de kloka polismännen att i varje fall bedöma detta. Lagstiftningen är, som sagt var, väl avvägd och förnuftig. Den kommer att skapa klarhet och är ett stöd för demokratin. Den andra biten som är intressant är, som påpekades här tidigare, att vi har en splittring i oppositionen. Att kalla det en opposition är tveksamt - det är väl ett antal oppositioner och splittrade sådana. Å ena sidan har vi Socialdemokraterna, som går långt ut. De har till och med tagit fram sina gamla batongepitet. Å andra sidan har vi Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som förkastar betänkandet helt och hållet. Det är en intressant konstellation. Det är bra för svenska folket att vi kan få den här klarheten. Det är bra att vi kan se att det finns en splittring på den oppositionella sidan och en klar sammanhållning bland oss i alliansen. Jag vill tillstyrka förslaget i betänkandet och avstyrka motionerna.

Beslut

Polisen får utvidgade möjligheter att avlägsna störande folksamlingar (JuU26)

De som är med i en folksamling som stör ordningen ska kunna avlägsnas av polisen längre sträckor och under längre tid än som hittills varit möjligt. Det kan vara i samband med fotbollsmatcher eller andra situationer där deltagare i en folksamling går till våldsamt angrepp mot personer eller egendom. Deltagarna kan då transporteras från platsen i inhyrda bussar. Polisen ska med de nya reglerna kunna göra ett så kallat utvidgat avlägsnande under vissa förutsättningar. Ett utvidgat avlägsnande får innebära att rörelsefriheten för deltagarna i folksamlingen inskränks upp till två timmar. De nya reglerna började gälla den 1 juli 2009.
Utskottets förslag till beslut
Bifall till propositionen. Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.