Beslut

Herr talman! I finansutskottet har vi kommit fram till en ny ordning. Varje debatt inleder vi med en kort inledning för att sammanfatta ärendet. Därför tänker jag börja med att just sammanfatta bakgrunden och de huvudsakliga slutsatserna i betänkandet. När den nya riksbankslagen 1999 trädde i kraft och Riksbanken fick en självständig roll gentemot riksdagen och regeringen beslutade finansutskottet att göra en årlig utvärdering av den förda penningpolitiken. Utskottet redovisar i detta betänkande sin utvärdering av penningpolitiken under den senaste treårsperioden, 2008-2010. Utskottets utvärdering bygger bland annat på Riksbankens rapport Underlag för utvärdering 2010 . Rapporten är fristående och utgör den första av de två skriftliga redogörelser som Riksbanken enligt riksbankslagen årligen ska avlämna till finansutskottet. I sitt betänkande tar finansutskottet bland annat upp frågor om den flexibla inflationspolitiken och om riskerna för eventuella målkonflikter mellan inflationsmålet och arbetet med finansiell stabilitet. Dessa frågor kommer att mer på djupet behandlas av den externa och oberoende grupp för utvärdering av penningpolitiken som utskottet tillsatte våren 2010 och som kommer att redovisa sitt resultat nu till hösten. Utskottet avser att i samband med detta återkomma till dessa viktiga frågor. Utskottet konstaterar att utvärderingsperioden 2008-2010 har varit en historiskt extrem period då stora krav ställts på penningpolitiken. Utskottet berömmer, liksom tidigare, Riksbanken för den penning- och stabilitetsfrämjande politik som Riksbanken fört under finanskrisen. Utskottet vidhåller att räntehöjningarna våren och sommaren 2008 kan ifrågasättas, och utskottet konstaterar att Riksbanken kraftigt missbedömde styrkan i den ekonomiska nedgången 2009 samt styrkan i uppgången 2010. Detta var dock en missbedömning som Riksbanken delade med övriga prognosmakare. Inte heller förutsåg Riksbanken den kraftiga nedgången i inflationen under finanskrisen. Däremot ligger bankens inflationsprognoser för 2009 och framåt ganska väl i linje med den faktiska utvecklingen. I betänkandet finns en motivreservation från Vänsterpartiet, ska jag tillägga. Det här är alltså en översiktlig sammanfattning av bakgrunden och även de huvudsakliga slutsatserna i betänkandet.

Herr talman! Det här är väl en dag då man nästan undrar var man är och vad man ska göra. Det har varit lite hektiskt inte bara i dag utan också under en lång tid. Men vi ska väl ta oss igenom också den här debatten - det hoppas jag - på ett gott sätt. Jag instämmer i finansutskottets beröm till Riksbanken för dess hantering av finanskrisen - bortsett från blundern med räntehöjningen alldeles före finanskrisen. Vi instämmer alltså i det beröm som Riksbanken får i utskottets betänkande och tycker att det berömmet är välförtjänt. Vi i Vänsterpartiet har under en lång tid varit kritiska till en penningpolitik med enbart ett ensidigt inflationsmål som styråra. På senare tid har vi fått draghjälp i vår kritik då allt fler ekonomer och debattörer börjat ifrågasätta den nuvarande politiken. Vi anser att det är märkligt att utskottet inte tar upp det i sin utvärdering utan hänvisar till den större utvärdering som senare ska presenteras. Den här debatten har under en längre tid pågått på internationell nivå och även på nationell nivå. IMF:s chefsekonom är, kan man väl säga, en av de tyngre. Han har tagit upp och problematiserat nivåerna för inflationsmålen och menar att det här har försvårat stabilitetspolitiken. Per Lundborg, professor på Handelshögskolan, är en av dem som här hemma lyft fram debatten. Han menar att inflationsmålet bör höjas till 4 procent just utifrån stabilitetsfrågorna. Göran Zettergren, chefsekonom på TCO, menar att inflationsmålet bör kompletteras med ett sysselsättningsmål, och professor Calmfors har sagt att om inflationsmålet hade satts i dag hade det satts högre. Men detta tar finansutskottet, som sagt, inte upp i sin utvärdering. Finanskrisen visade tydligt att lågt satta och ensidiga inflationsmål resulterade i ett begränsat räntepolitiskt utrymme för centralbankerna. Under krisen sänkte centralbankerna snabbt styrräntorna ned mot nollnivån. Samtidigt var det tydligt att ekonomierna hade behövt ytterligare penningpolitisk stimulans genom, om det hade varit möjligt, att man hade sänkt räntan ännu mer. Ett högre inflationsmål skapar en större fallhöjd i penningpolitiken och ger utökade möjligheter för centralbankerna att bedriva en expansiv räntepolitik. Därför menar Vänsterpartiet att dagens inflationsmål bör höjas från 2 procent till 3 procent. Ett annat skäl till att många ekonomer har börjat ifrågasätta penningpolitiken är utvecklingen på arbetsmarknaden. Arbetslösheten har sedan krisen på 1990-talet legat på i genomsnitt 8 procent - faktiskt på 8,8 procent. Bara under en månad har arbetslösheten understigit 4 procent. En fjärdedel av de arbetslösa har en historia av långvarig arbetslöshet. Sysselsättningsgraden är fortfarande 8,8 procent lägre än under 1990-talets början - motsvarande en halv miljon människor. Även på sikt kan vi se att prognoserna är mörka. Det är av central betydelse att penningpolitiken används för att motverka konjunktursvängningar eftersom stora fall i sysselsättning och produktion ofta får bestående effekter. Regeringen själv bedömer exempelvis att 30 procent av en initial konjunkturell arbetslöshetsuppgång blir varaktig, det vill säga övergår i strukturell arbetslöshet. Finansutskottets tidigare stora utvärdering visar på samma sak. Man menade att Riksbanken genom den strama inflationspolitiken hade bidragit till att vi missade tiotusentals arbetstillfällen. Den här bedömningen ligger i linje med utvecklingen av den svenska arbetslösheten. Den kraftiga ökningen av arbetslösheten i samband med den ekonomiska krisen i början av 1990-talet fick betydande långsiktiga effekter - effekter som vi ännu lever med. Problemet är att Riksbanken inte delar denna uppfattning. Riksbankens tror nämligen inte att penningpolitiken har några bestående effekter på reala storheter som tillväxt och arbetslöshet. Allt fler ekonomer, bland annat TCO:s chefsekonom Göran Zettergren, har emellertid på senare tid påpekat att detta synsätt är uppenbart felaktigt. Trots att Riksbanken inte tror att penningpolitiken har några långsiktiga effekter på den reala ekonomin har man på senare tid börjat kalla sin politik för flexibel inflationsmålspolitik. Med detta avses att penningpolitiken, utan att inflationsmålet åsidosätts, också ska syfta till att stabilisera resursutnyttjandet i ekonomin. Ett vanligt mått på resursutnyttjande i ekonomin är det så kallade bnp-gapet, vilket visar på skillnaden mellan faktisk bnp och den nivå på bnp där ekonomin anses vara i jämvikt. Riksbanken har sedan inflationsmålet infördes emellertid inte varit speciellt framgångsrik med att stabilisera den svenska ekonomin kring fullt resursutnyttjande. Under åren 1993-2011 har det genomsnittliga bnp-gapet legat på -2,74 procent, vilket tyder på att penningpolitiken i genomsnitt har varit alldeles för stram. Ett annat tecken på att penningpolitiken varit för stram är att såväl KPI som den underliggande inflationen trendmässigt under perioden klart understigit inflationsmålet på 2 procent. En penningpolitik som trendmässigt understiger inflationsmålet får negativa konsekvenser på sysselsättningen eftersom realräntorna blir högre än vad som motiveras av konjunkturläget, vilket betyder att ekonomin blir åtstramande. Sammantaget visar detta att riksbankslagen behöver kompletteras med en explicit målvariabel för den reala ekonomin. Därför menar Vänsterpartiet att ett mål för sysselsättningen är det mest lämpliga målet för den reala ekonomin. Penningpolitiken bör understödja ett medelfristigt sysselsättningsmål om en sysselsättningsgrad på 80 procent för personer 16-64 år. Detta mål ska inte vara underordnat målet om prisstabilitet, som det är i dag. Styrningen av penningpolitiken behöver också demokratiseras. Det operativa ansvaret för penningpolitiken vilar i dag på Riksbankens direktion. Ledamöterna i direktionen utses av riksbanksfullmäktige. Riksbankslagen föreskriver att "ledamöter av direktionen får inte söka eller ta emot instruktioner när de fullgör penningpolitiska uppgifter". Riksbankslagen säger endast att Riksbanken har till uppgift att upprätthålla ett fast penningvärde. Den säger inget mer än så. Riksbanken har därför på egen hand bestämt att penningpolitiken ska styras av ett inflationsmål och att detta ska vara 2 procent samt att KPI, alltså konsumentprisindex, ska utgöra det mått som inflationsmålet baseras på. Först därefter har riksdagen i olika dokument sagt sig stå bakom utformningen av penningpolitiken. Detta har dock egentligen ingen praktisk betydelse eftersom riksbankslagen säger att "ledamöter av direktionen inte får söka eller ta emot instruktioner när de fullgör penningpolitiska uppgifter". Vi menar att denna ordning är orimlig. Det ska vara riksdagen som utformar de mer exakta målen för penningpolitiken. Detta ska inbegripa nivån på inflationsmålet, vilken målvariabel inflationsmålet ska baseras på samt mål för utvecklingen av den reala ekonomin. Utifrån dessa mål ska givetvis Riksbanken sedan självständigt utforma den löpande penningpolitiken. På detta sätt skapas en mycket tydlig ansvarsfördelning. De folkvalda i riksdagen - de som ställs inför väljarna - beslutar om policy, och Riksbanken verkställer. Med det vill jag yrka bifall till vår motivreservation, herr talman.

Herr talman! Jag ska börja med att konstatera att det råder hyggligt stor samstämmighet om det penningpolitiska ramverket och utvärderingen av penningpolitiken. Jag ska hålla mig kort men ändå göra några kommentarer med anledning av betänkandet och de diskussioner som pågår om penningpolitiken och dess roll och hur den ska se ut i framtiden. Vi kan, vilket vi redan har fått klart för oss, se tillbaka på en ovanligt dramatisk period med en finanskris vars efterverkningar håller Europa i ett järngrepp. Vi kan även konstatera - det är också redan gjort - att Riksbanken hanterade krisen väl. Man beslutade om stora sänkningar av reporäntan, samtidigt som man - och det var inte minst viktigt - genomförde en omfattande utlåning till banksystemet. Utlåningen var helt nödvändig för att säkra de svenska bankernas likviditet. Riksbankens politik bidrog alltså sammantaget till att dämpa nedgången i ekonomin. Den räddade faktiskt de svenska bankerna och bidrar nu till att underlätta återhämtningen i ekonomin. Finanskrisen reser eller stryker i varje fall under en rad frågor som rör Riksbankens roll och dess förhållande till andra institutioner och politikområden. Det gäller till exempel vilken hänsyn en centralbank ska ta till kreditgivningen, risken för finansbubblor och tillgångspriserna när penningpolitiken utformas. Det gäller vilket ansvar Riksbanken bör ha för den övergripande finansiella stabiliteten i ekonomin och hur rollfördelningen mellan Riksbanken och andra myndigheter ska se ut. Finanspolitiska rådet diskuterade här i sin rapport om den ekonomiska politiken den utvärdering av penningpolitiken som utskottet självt har beslutat. Det ska självklart också ägna sig åt dessa frågor. Till bilden hör naturligtvis att ett utökat ansvar för Riksbanken kan leda till målkonflikter mellan inflationsmålet och uppgiften att vidmakthålla finansiell stabilitet. Riksbanken bedriver redan sedan några år en så kallad flexibel inflationsmålspolitik, vilket innebär att penningpolitiken ska ta hänsyn inte bara till inflationen utan också till den reala ekonomiska utvecklingen, resursutnyttjandet och sysselsättningen. En av de allra viktigaste variablerna när det gäller resursutnyttjande är naturligtvis i vilken mån man använder arbetskraftspotentialen i ett samhälle. Herr talman! Det framgår vid det här laget av mitt resonemang - ja, det framgår på många andra sätt - att penningpolitiken inte bedrivs på en isolerad ö. Det finns risk för målkonflikter, och delvis är de ofrånkomliga. Det finns i detta sammanhang skäl - och det är egentligen det som är min poäng i detta inlägg; man behöver bara en poäng i ett inlägg - att understryka det ansvar som åvilar regeringen och riksdagen när det gäller att underlätta Riksbankens arbete. Om regering och riksdag vidtar tillräckligt kraftfulla åtgärder via en aktiv arbetsmarknadspolitik där man har hög kvalitet på åtgärderna och där utbildning spelar en stor roll kan man nämligen förhindra att flaskhalsar uppstår på arbetsmarknaden. Därmed kan räntehöjningar skjutas upp eller bli mindre än de annars skulle bli. Med andra ord är det viktigt att se de övriga politiska möjligheterna att pressa ned arbetslösheten och göra räntehöjningar onödiga. Om, med ett liknande resonemang, regering och riksdag tillräckligt kraftfullt använder de politiska instrument som finns för att se till att bostadsförsörjningen fungerar, dämpar kreditgivningen och bromsar ökningen av tillgångspriser med andra instrument som är tillgängliga politiskt slipper Riksbanken ta till räntevapnet för att hantera åtminstone det problemet. Då kan räntehöjningar senareläggas, bli mindre eller kanske till och med onödiga. Nackdelen med att använda penningpolitiken för att förhindra finansbubblor eller dämpa tillgångsprisernas utveckling är naturligtvis att detta slår generellt mot investeringar och jobbutveckling. Detta är min poäng, som jag tyckte att det kändes viktigt att föra fram i denna diskussion: Penningpolitiken är ingen isolerad ö. I vad mån Riksbanken behöver använda penningpolitiken hänger väldigt intimt samman med vad regering och riksdag gör med hjälp av andra politiska instrument för att få ned arbetslösheten och matcha tillgång och efterfrågan på arbetsmarknaden för att se till att det blir en bra utveckling på bostadsmarknaden och så vidare. Med dessa kommentarer vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder)

Herr talman! Riksbanken har sedan 1999 en självständig ställning gentemot riksdag och regering, och banken fattar självständigt de penningpolitiska besluten. Det är riksdagen och dess finansutskott som har uppgiften att utvärdera penningpolitiken. Penningpolitiken har en central roll i svensk ekonomisk politik, och det är därför viktigt att utvärderingen bidrar till att genomlysa och utveckla penningpolitiken men också till att öka förståelsen för penningpolitiken och hur den samverkar med finanspolitiken. När jag ser tillbaka på mina fem år i finansutskottet kan jag konstatera att utskottets utvärderingar har utvecklats vad gäller både djup och bredd. Det är bra. Utskottets offentliga utfrågningar av riksbankschefen har även de utvecklats på ett positivt sätt och blir mer och mer kvalificerade där de relevanta frågorna ställs. Utskottets betänkande rekommenderas till läsning för alla som önskar en initierad men kortfattad beskrivning av den förda penningpolitiken för 2008-2010. Penningpolitiken har blivit lite av en kvällstidningsprodukt. Man kan ibland på löpsedlar läsa om kommande penningpolitiska beslut och liknande. Vill man ha en kortkurs, "Penningpolitik för dummies", kan man läsa utskottets betänkande. Jag kommer att kort beröra några av de ämnen som behandlas i betänkandet. Precis som tidigare talare vill jag trycka på att 2008-2010 var en extrem period. Perioden präglades av mycket tvära kast som i vissa fall utlöstes av enskilda händelser. Under sådana förlopp är det väldigt svårt att göra prognoser. Prognoser bygger ofta på att det fortsätter i en trend och att det är långsiktiga förlopp. När långsiktiga förlopp avbryts av en enskild händelse som leder till ett tvärt kast i kurvan blir med en naturlighet alla prognoser skeva. Det var det som hände Riksbanken. När man läser betänkandet kan man se, grafiskt visat, hur bedömningarna och prognoserna fallit enormt fel under vissa delar av perioden. Riksbanken har under perioden vidtagit extraordinära åtgärder för att säkra det svenska finansiella systemet. Man har försett systemet med såväl svensk som utländsk likviditet. Det har som sagt varit extraordinära åtgärder, åtgärder som har legat i utkanten av vad vi kanske trodde var möjligt eller hade förutsett att Riksbanken över huvud taget skulle kunna vidta. Men dessa åtgärder har bidragit till utvecklingen i Sverige. Jag skulle vilja påstå att utan dessa åtgärder skulle krisen i Sverige ha fått ett helt annat utfall. Det har i vissa fall varit brandkårsutryckningar med extraordinära åtgärder som har varit mycket lyckosamma. När de gäller de enskilda räntebeslut som fattats under perioden är det lätt med facit i hand att ha alla de rätta svaren och kommentera vilka beslut Riksbanken borde ha fattat. Men det är viktigt att inse att när Riksbanken fattar sina beslut har man inte möjligheten att ha facit i hand och se hur den historiska utvecklingen blir, utan Riksbanken har att agera dels på fundamenta, dels efter de förväntningar som råder. Efterklokhet är troligtvis den mest exakta vetenskapen, men det är en vetenskap med ringa värde. Jag vill särskilt rikta uppmärksamhet på det beslut som Riksbanken tog i september 2008 och som har både fått mycket uppmärksamhet och ådragit sig rätt mycket kritik. Det var ett beslut som Riksbanken tog om att fortsätta att höja räntan. 14 dagar senare kom kraschen i Lehman Brothers. Många har framfört att det var ett oklokt beslut, att Riksbanken borde ha haft känslan av vad som skulle komma. Jag vill då påminna om att den stämning som rådde i ekonomin då var att man såg framför sig ökade inflationsförväntningar och överhettningstendenser i ekonomin. Jag tror inte att vi till fullo kan se vilka konsekvenser det räntebeslutet fick. Jag tror att det hade den positiva effekten att det bidrog till en viss avkylning av marknaden. En annan fråga som har varit uppe är den oenighet som rått i direktionen under senaste tiden. Vid de senaste mötena har direktionen varit oenig om de penningpolitiska besluten. Jag kan konstatera att det finns ett syfte med att vi har ett flertal i direktionen. Det är sex ledamöter i direktionen. Om alla tyckte lika i alla frågor hade det inte funnits behov av att ha sex chefer och vice chefer. Det visar på styrkan i ett kollektivt beslutsfattande. Riksbanken har under de senaste åren gått över till en flexibel inflationsmålspolitik där man tar hänsyn till både inflationen och utvecklingen inom den reala ekonomin. Det är komplicerat. Det finns invändningar mot att styra mot flera mål samtidigt. Då ska man vara på det klara med att inflationsmålet är överordnat de andra målen. Det här är en fråga som förtjänar ytterligare utredning. Därför är det glädjande att den oberoende utredning som professorerna Goodhart och Rochet arbetar med och som kommer att redovisas i månadsskiftet augusti-september kommer att belysa just frågan om den flexibla inflationsmålspolitiken. De kommer också att titta på frågan om finansiell stabilitet. Utskottet kommer att få anledning att återkomma i frågan. Det är bra att det finns en bred uppslutning i riksdagen för penningpolitiken. Jag vill avsluta med några kommentarer till Vänsterpartiets reservation. Ulla Andersson framför i sitt anförande önskemålet om att höja inflationsmålet. När utskottet genomförde den större utredningen 2006, också den en oberoende utredning, tittade man på denna fråga. Man studerade frågan med ett visst djup. Det finns vissa teoretiska motiv för det som Ulla Andersson framför om att ha ett högre inflationsmål. Men man landade ändå i att nackdelarna övervägde. En nackdel som framfördes väldigt tungt var att en ändring i sig skickar en signal att det finns en osäkerhet om penningpolitiken. Stabilitet har ett egenvärde i penningpolitiken och även samordningen med andra länder. Ulla Andersson för också fram begreppet "demokratiseras". Där finns en komplikation. Vi har en oberoende riksbank där vi har bestämt i vår riksbankslag hur den ska fungera. De operativa besluten tas på tjänstemannanivå. Det går givetvis att tycka att om den processen inte är politiserad är den inte demokratisk. Jag tycker att man kan jämföra med en annan del inom staten, domstolarna. Där är det vi i riksdagen som beslutar om lagarna, men det skulle vara oss främmande att lägga oss i hur domstolarna dömer efter lagen. Demokratiseringen är inte en svartvit fråga, men den indelning som vi har haft nu under drygt tio år har tjänat oss väl. Vi ser i många länder där politiken tränger längre ned i tjänstemannabeslut att det leder till komplikationer.

Herr talman! Göran Pettersson säger i sitt inlägg att det kan vara komplicerat att styra mot flera mål. Det pågår i Riksbanken en debatt om detta. Vi vet att den tidigare utvärderingen tog upp, precis som Göran Pettersson sade, och problematiserade den frågan. Om de allra flesta i världen klarar av det är det lite märkligt om ett tjugotal inte skulle klara av det. USA är till exempel ett land där man har dubbla mål. Jag tror inte att de har så stora problem med just den utformningen. Vi är bekymrade av två olika anledningar. En är att när man har så låga realräntor som man får när man har ett lågt inflationsmål ger det väldigt lite fallhöjd. Om vi hade haft en större fallhöjd när finanskrisen kom hade Riksbanken kunnat stimulera ekonomin i än större utsträckning, vilket hade tjänat väldigt många företag väl, då man hade kunnat få lägre räntor på sina lån. Det hade också kunnat förhindra att en mängd människor blev uppsagda. Den tidigare stora utvärderingen som finansutskottet gjorde, som du också hänvisade till Göran, visar också att det som var den stora problematiken var att Riksbanken hade fört en för stram penningpolitiken, vilket innebar att den strukturella arbetslösheten ökade. Det säger också regeringen själv. Vi menar att det är ett problem just utifrån de två perspektiven att vi får för lite fallhöjd, att det blir för lite stabilitet och att vi har haft för ensidigt fokus på inflationen, vilket får till konsekvens att vi får en högre strukturell arbetslöshet. Tittar vi på utfallet med en arbetslöshet på i genomsnitt 8 procent sedan början av 90-talet måste vi inse att det finns ett problem. Då kanske det är flera olika verktyg som vi behöver titta på, men de måste tåla att diskuteras och föras upp. Den debatten pågår också väldigt mycket nu, och jag är glad att Göran Pettersson tog upp den. Den pågår väldigt mycket internationellt men även här i Sverige, och den borde ta större plats även här i riksdagen.

Herr talman! Jag välkomnar att vi har mer debatt och tränger in i de här frågorna. Jag sade i mitt anförande att vi skulle öka förståelsen för penningpolitiken, och det tror jag faktiskt att vi delvis gör genom vårt arbete i utskottet. Nu får vi utredningen vid månadsskiftet augusti/september. Den kommer kanske att leda till en förnyad diskussion i de här frågorna. Dock kan jag inte lämna att det är en unik situation att få stå här och debattera med en vänsterpartist i Sveriges riksdag och konstatera att när jag väljer vägen som Sverige, Sveriges riksbank och Stefan Ingves och svenska finansutskottet har valt står min vänsterpartistiska opponent på samma sida som Federal Reserve, som USA. Det är den penningpolitik som exemplifieras av Alan Greenspan, en ärkerepublikansk finanspolitiker. Jag måste hålla mig lite i bordet och fundera om jag har fel eller om det kan vara som så att man inte ska utgå från att det alltid är så enkelt som att moderaten tycker som amerikanen och - ja, jag vet inte vad en vänsterpartist tycker.

Herr talman! Det var ett lite småmysigt inlägg, tycker jag. Jag kan säga att Alan Greenspan inte tillhör mina favoriter. Jag kan lugna dig med det, Göran Pettersson. Det är snarare ni som har hyllat honom genom åren, och nu ser vi konsekvenserna av den politiken. Det som jag var ute efter var att påvisa att det är mer normalt med dubbla mål för en riksbank än att ha ett ensidigt inflationsmål. IMF:s chefsekonom har också lyft upp problematiken att det blir för lite fallhöjd vid stora ekonomiska kriser. ECB sänkte ju räntan till en procent, och deras regelverk medger ingen lägre sänkning. Räntan var nästan noll. Direktionen i Sveriges riksbank har haft en stor diskussion om att vi skulle gå ned till noll eller kanske till och med ha en negativ ränta. Det är alltså flera olika debatter som pågår. Därför tycker jag att det är viktigt att också lyfta upp den här. Jag tycker att vi borde diskutera konsekvenserna för sysselsättningen i mycket större utsträckning, för penningpolitiken har påverkan på sysselsättningen, framför allt den strukturella arbetslösheten, vilket också regeringen lyfter fram. Även om Riksbanken har utvecklat och förbättrat sin analys av arbetsmarknaden genom åren finns det en lång väg att gå. Vi ser att det är ett stort negativt bnp-gap. Vi ser också att Riksbanken hela tiden har hamnat under inflationsmålet. Detta tillsammans har bidragit till att försvåra nya investeringar men också att få människor i arbete. Därför är detta värt en särskild debatt. Till sist tycker jag att det är en rimlig ordning att Riksbanken fastställer målen som ska styra penningpolitiken och att Riksbanken självständigt verkställer besluten. Vi fastställer lagar, och då borde vi också kunna fastställa målen för penningpolitiken. Vi är valda av folket och borde kunna avsättas. En riksbanksdirektion kan inte avsättas av någon, vilket gör det problematiskt ur ett demokratiperspektiv.

Herr talman! Jag vet inte om detta replikskifte har tjänat som en cliffhanger för att lyssna på den fortsatta penningpolitiska utvärderingen - förhoppningsvis. Jag tycker att det är spännande att vi kan tala om dessa komplexa frågor och inte vara låsta i olika blocktillhörigheter. Jag delar uppfattningen att det är problematiskt att inflationsmålet ger så lite dynamik. Men det var också en fråga som den förra utredningen studerade ganska ingående. Man vägde för- och nackdelar och kom fram till att nackdelarna bland annat skulle innebära en förändring som skickade en signal som var olycklig men också att det inflationsmål som Sveriges riksbank hade valt sammanföll med andra centralbankers i området, alltså ECB med flera, när det gällde nivån och att det i sig var en fördel. Det här är en fråga som vi kommer att återkomma till. Och historiskt sett har sådana här sanningar inte varit eviga, utan de ändras över tid. För att hänvisa till vad Bo Bernhardsson sade är svensk penningpolitik inte en isolerad ö. Den har ofta att förhålla sig till ett antal andra länder.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut. Jag ska börja med att säga det som Bo Bernhardsson sade, att Riksbanken i allt väsentligt har hanterat krisen väl. Jag vill också understryka att Riksbanken har gjort det trots att den kris som uppstod inte riktigt var den kris som man hade förväntat sig. Riksbanken var flexibel i den meningen att man lyckades hantera stabilitetsproblemen med de instrument man hade tillsammans med regeringen. Det som dock skapade problem, som vi har diskuterat bland annat vid en hearing i finansutskottet, var att stabilitetsproblemen var gränsöverskridande och att de framför allt drabbade Lettland. När man skrev riksbankslagen hade man inte den här typen av situation i åtanke, men Riksbanken har trots detta hanterat den uppkomna situationen på ett bra sätt. Det är riktigt, som har diskuterats här och jag ska inte upprepa det, att det finns flera olika mål och att man kan diskutera ganska länge hur målen ska förhålla sig till varandra. Det som jag tycker är viktigt under den här perioden är att gå in på lite av de problem som Bo Bernhardsson var inne på. Vi har nu haft väldigt stora stabilitetsproblem. Det är ett faktum att penningpolitiken är beroende av det som andra agenter i ekonomin gör, det vill säga framför allt regeringen, men också av de åtgärder som vidtas i andra länder. Keynes är inte död, även om han avled för länge sedan. Regeringen har drivit en mycket tydlig keynesiansk politik under delar av denna kris, och det har naturligtvis påverkat och delvis ändrat Riksbankens förutsättningar att driva sin politik. Samspelet mellan regering och riksbank blir ett ömsesidigt hänsynstagande. Då kan man fråga sig, som också Bo Bernhardsson var inne på, hur dessa två ska utvärderas gentemot varandra. Det vill säga: Vi har i riksbankslagen, i Sverige och i andra länder tanken att det ska vara ganska enkelt att utvärdera vad en centralbank gör. Man tittar på inflationstakten, om centralbanken lyckades hålla den någorlunda eller inte. Lyckades de med det var de framgångsrika. Men här har vi en mer komplicerad uppgift. Vi har ett mycket betydelsefullt mål som har tillkommit, nämligen stabiliteten. Det blir naturligtvis svårare, och där har Ulla Andersson rätt, att utvärdera en centralbank om man har flera mål som ibland delvis kan stå i motsats till varandra. Då är det en självständig direktion i Centralbanken som driver denna politik trots att den kan få ganska politiska inslag, till skillnad från om man bara sitter och stirrar på inflationstakten och försöker rätta räntan så att inflationstakten ligger i linje med målet. Ur riksdagens synpunkt - riksdagen har ju också att titta på de konstitutionella aspekterna - är det väldigt viktigt att vi funderar igenom väldigt noga hur vi ska utvärdera Riksbanken i framtiden. Det är ett problem inte bara i Sverige utan i alla länder som har mer eller mindre självständiga centralbanker. Ulla Andersson sade inget om hur det var innan vi hade en självständig centralbank i Sverige, andra europeiska länder, Australien, Nya Zeeland och så vidare. Levde vi då i himmelriket? Var det ett penningpolitiskt paradis? Inte alls. När riksdagsmajoriteter och regeringar styrde räntan efter valkonjunkturen och inte efter den ekonomiska konjunkturen ledde det till stora och så småningom svårhanterliga problem. Det fortplantade sig inte bara över valdagen utan lång tid därefter. Man har att välja mellan olika system. Ingetdera är perfekt. Dock är det system vi har i Sverige och i många andra industriländer det mindre dåliga.