Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd

Jag får meddela att det inte blir någon votering i morgon kl. 9.00. Beslut om återstående ärende på dagens föredragningslista kommer att fattas vid voteringen i morgon kl. 16.00.

Herr talman! Kristdemokraterna har med anledning av detta betänkande lämnat ett särskilt yttrande och förordat en annan inriktning av den ekonomiska politiken och budgetpolitiken än den som regeringen och dess stödpartier föreslår. Med anledning av att vi föreslår ett högre belopp för utgiftsområdet och en annan fördelning av anslaget inom detta utgiftsområde vill jag nämna följande. Vi tycker att den utbredda fattigdomen är oacceptabel. Enligt Kristdemokraterna måste utvecklingsarbetet och den globala kampen mot fattigdomen även i fortsättningen inta en central och självklar roll i statsbudgeten. Vi anser alltså att Sverige genom ett generöst bistånd kan och ska utgöra ett gott föredöme för andra länder och därigenom föranleda att ytterligare resurser skapas för en rättvisare värld. Vi föreslår en total satsning, utöver regeringens förslag, med 500 miljoner kronor. Vi har prioriterat ekonomiska reformer, där skuldavskrivning ingår med 200 miljoner kronor, och även det humanitära biståndet och biståndet till mänskliga rättigheter. Jag vill också yrka bifall till reservation 1 som vi har tillsammans med Moderaterna, Folkpartiet och Centern. Med anledning av bristen på transparens i årets proposition har Kristdemokraterna förordat en omfördelning inom majoritetens förslag. Vi vill att 300 miljoner kronor mer ska gå till hiv/aids och 30 miljoner kronor mer till Unicef. Men det framkommer inte av förslaget, eftersom det var svårt att hitta siffrorna i årets budgetproposition. Men den omfördelningen har Kristdemokraterna gjort för att visa på det viktiga i att kampen mot hiv/aids är en prioriterad fråga.

Herr talman! Vi ska nu behandla regeringens budgetförslag för biståndspolitiken, eller utvecklingssamarbetet som det från och med nu ska heta. Det är nu som det ska upp till bevis om den nya politiken ska ha något verkligt innehåll och vad det ska få för följder och konsekvenser. Det är också nu som vi i siffror ska tala om vem som är bäst på utvecklingssamarbete. Av någon anledning är det ofta oppositionen som är bäst. Jag kan hålla med dem som säger att det inte bara är mängden pengar som är viktigt i biståndspolitiken, eller i utvecklingssamarbetet, utan att det också är kvaliteten i det. Det handlar väl om en kombination av båda dessa. Men man får naturligtvis inte enbart fokusera så mycket på kvaliteten att man argumenterar för att drastiskt dra ned det offentliga stödet till utvecklingssamarbete. Då tror jag att man också missar väldigt mycket. Det är nog också så att många olika politikområden kan motverka utvecklingssamarbetet, och det är det som vi nu försöker att undvika genom de beslut som vi redan har fattat. Riksdagen har redan tidigare fattat beslut om regeringens förslag till ramar, och därför finns det inte utrymme för vare sig mig eller någon annat från oppositionen att ändra på detta. Centerpartiet har förordat en delvis annorlunda inriktning av den ekonomiska politiken och budgetpolitiken än den som regeringen och de två samarbetspartierna föreslår. För utgiftsområde 7 har vi föreslagit en högre ram. Vi vill öka anslagen till internationellt utvecklingssamarbete med 101 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslår. Vi från Centerpartiet har vidare försökt oss på en innovation på biståndsområdet genom att föreslå ett kraftigt ökat miljöbistånd. Under utgiftsområde 20, Allmän natur- och miljövård, föreslår vi sammanlagt 1,9 miljarder kronor i miljöbistånd för budgetperioden, varav 200 miljoner kronor anvisas för budgetåret 2004, som vi nu behandlar. Det innebär att hälften av de pengar som Centerpartiet vill anslå till bistånd under perioden går under utgiftsområde 7. Den andra hälften utgörs av miljöbistånd under utgiftsområde 20. Miljöbistånd är viktigt. En hållbar utveckling förutsätter att de tre dimensionerna ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet ges utrymme och inte prioriteras bort av kortsiktiga ekonomiska intressen. Ekonomisk och social utveckling förutsätter hänsyn till miljön. Rent dricksvatten och sunda och säkra livsmedel är en förutsättning för vår hälsa. Över en miljard av jordens befolkning saknar i dag rent vatten. Det är alltså nästan var femte människa som gör det. För dem betyder rent vatten mycket. Det är minst lika viktigt för biståndsländernas människor. Bistånd eller utvecklingssamarbete är mer än matpaket till fattiga. Det var vi överens om när vi diskuterade den nya politiken för global utveckling. Vi ser miljöbistånd som en viktig del i en samlad utvecklingspolitik. Centerpartiets samlade anslagsökning för biståndsinsatser blir drygt 300 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslår - detta därför att vi tycker att det är viktigt att så fort som möjligt komma upp till enprocentsmålet. Även regeringen säger sig vilja ta beslut om att nå enprocentsmålet under perioden. Men då krävs det betydande anslagsökningar eller krafttag när det gäller att besluta denna period - något som kanske leder till målet först nästa mandatperiod. Vad vet jag vad regeringen tänker? I det särskilda yttrandet nr 4 har jag närmare utvecklat Centerpartiets syn på budgetanslagen till utvecklingssamarbetet. Tyvärr går det inte att nu ställa detta under kammarens prövning. Däremot kan jag yrka bifall till reservationen i betänkandet, vilken innehåller krav på en bättre redovisning i regeringens förslag om det bilaterala biståndet - vilket berörts av talarna före mig. Jag kan göra det, även om jag tycker att utskottet har en ganska stark skrivning med anledning av motionens krav. Men den når inte, fru talman, fram till ett bifall. Därför yrkar jag, som sagt, bifall till reservationen.

Fru talman! Nu har vi alltså avverkat ett beslut om att, kan man säga, lägga om utvecklingspolitiken, varav det utvecklingssamarbete i fråga om vilket vi ska tala om pengar är en del. Vad vi har att just nu behandla är det som ibland kallas för bistånd och ibland för utvecklingssamarbete - det kanske är ett bättre ord. Detta är en del av den politik som vi tidigare har diskuterat och fattat beslut om. Detta har fått påverka regeringens förslag så att regeringen har lagt fram ett budgetförslag i enlighet med den nya politiken för global utveckling, vilket bland annat betyder att mål är ändrade. Huvudperspektiven har tillkommit. Huvuddragen finns med, och delmålen är borta. I enlighet med regeringens förslag innebär detta också att Central- och Östeuropastödet har stoppats in i biståndet. Dock innebär det ingen skillnad när det gäller just den definition som DAC - DAC är en del av OECD - har om vad som kan räknas som bistånd. När det gäller enprocentsmålet står utskottet kvar vid tidigare fattade beslut. Det innebär alltså att vi står fast vid att ge 1 % av BNI till bistånd. Vi håller också fast vid de tidigare uttalanden som vi har gjort om att detta ska genomföras under mandatperioden. Det generella villkor som gäller för alla politikområden, även för biståndet, är naturligtvis beroende av att det finns pengar, av att det statsfinansiella läget medger detta. Men det gäller inte bara biståndet, utan det gäller alla politikområden. Det innebär också att utskottsmajoriteten står fast vid den uppgörelse som har träffats mellan Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna om penningfördelningen till biståndet. Det har, såvitt jag förstår, varit en del diskussioner om de 0,86 procenten. Men jag tror att det står 0,86 % i budgeten för 2005. För mig betyder de 0,86 procenten ingenting annat än, som det lika gärna hade kunnat stå, ett streck i budgeten. Jag uppfattar det nämligen som en rent teknisk redovisning eftersom man i förhandlingarna med Miljöpartiet och Vänsterpartiet valde att inte lägga ut en budget för åren 2005 och 2006. Detta är alltså en helt öppen fråga. Men målsättningen för utrikesutskottets majoritet - ja, strängt taget för hela utrikesutskottet - är att vi ska nå upp till enprocentsmålet under mandatperioden. Inom ramen för beloppet nästa år - de 0,86 procenten plus 200 miljoner, alltså för hela biståndsverksamheten sammanlagt närmare 20 miljarder - gör vi särskilda satsningar på områdena hiv/aids, sexuell och reproduktiv hälsa, narkotikabekämpning och konflikthantering. De här områdena får sig tilldelade lite större medel än de annars skulle ha haft. Det har ju varit så att det i varje budget brukar finnas några områden som har fått lite större prioritet än vad andra områden fått. I vårt betänkande görs det också markeringar om att det när det gäller skuldavskrivningar inte kan gälla enbart Sveriges ansvar, utan det gäller också det ansvar som de stora länderna har i fråga om att svara upp mot det HIPC-initiativ som finns och verkligen avsätta utlovade medel. En lite speciell sak har inträffat i år, nämligen att Riksrevisionen har skapats. Man får ett särskilt anslag om 40 miljoner kronor för biståndsverksamhet direkt från riksdagen enligt den gamla ordningen med Riksdagens revisorer och Riksrevisionsverket. Tidigare delades de pengarna ut av Sida. I betänkandet finns det en reservation där en fråga berörs som vi diskuterar i betänkandet, nämligen frågan om hur informationen ser ut om vart pengarna går. Från början var det så att riksdagen, mig veterligen, beslutade om exakt vilket anslag som respektive land skulle få - vi behöver kanske inte gå mer än tio år tillbaka i tiden. Varje land fick ett fixt anslag. Därefter gjordes en reform som innebar att riksdagen bara beslutade hur varje region skulle få sitt anslag. Nu beslutar vi i stort sett bara om en klumpsumma. Vi har själva fattat beslut om att göra på det sättet. Jag kommer dock inte ihåg, och har inte heller haft tid att kontrollera, om alla partier var eniga eller inte. Det finns i alla fall ett sådant här beslut. Detta ställer till en del problem därför att vi därmed så att säga har flyttat över beslutsrätten till regeringen, som i sin tur delvis har flyttat över den till Sida. Det är i och med det senare skedet som det blir svårt för regeringen att redovisa uppgifter i budgeten. Regeringen känner helt enkelt inte till uppgifterna. Sida beslutar nämligen ganska sent - kanske först efter att ha fått sitt regleringsbrev, som skrivs först efter denna debatt, åtminstone formellt. Det gör att det är svårt att redovisa de här siffrorna i budgeten så att de verkligen blir "motionsbara". Naturligtvis finns dock alltid möjligheten att skissa på olika uppgifter. Det är också vad vi den här gången har fått i utskottet. Vi har nämligen fått en PM där det redovisas hur det är tänkt att anslagen ska kunna fördelas. Men det är, som sagt, en framräkning som Sida har gjort. Vi vet inte om det blir så i verkligheten eftersom vi av praktiska skäl har frånhänt oss den beslutsmakten och flyttat över den till regeringen. Tidigare var det så att om vi inte gjorde det skapade vi problem, exempelvis för Sida, därför att det rör sig så mycket i fråga om biståndet. Plötsligt kan det vara så att pengar som ska gå till ett visst land inte kan gå dit. Då har inte Sida, och inte ens regeringen, kunnat flytta över de pengarna till ett annat land. Nu har vi en sådan ordning att till och med Sida kan flytta pengar till ett annat land. På det sättet har det blivit en större effektivitet. Vi måste således framdeles hitta en form för hur denna tydliga information ska kunna återkomma i budgetpropositionen - detta trots att regeringen alltså inte känner till siffrorna. Det är en svår ekvation. Men, som vi nämner i betänkandet, förväntar vi oss att regeringen ändå försöker hitta en sådan form av redovisningsteknik att det blir möjligt att sköta den demokratiska processen, exempelvis via motioner, för att få veta vart regeringens politik är tänkt att bära hän och för att kunna följa upp de beslut som vi fattar här. Vi förväntar oss alltså en bättre redovisning från och med nästa år. Det är också vad som tas upp i reservationen. På ett sätt tycker jag att den är onödig. Det brukar vara på det sättet att vi i vårt utskott först talar om för regeringen vad vi förväntar oss. Det är först om regeringen inte uppfyller det som det brukar komma reservationer. Men i år har reservationen väckts direkt. Jag yrkar naturligtvis avslag på den reservationen eftersom jag tycker att den är överflödig. Jag tillstyrker utskottets förslag in dess helhet. Med det stannar jag där.

Fru talman! Först kan jag hålla med Berndt Ekholm om att reservationen kan vara onödig. Det fanns en stark skrivning, men eftersom vi är skilda partier väcktes den. Nu finns den där, och då får vi hantera den på sedvanligt sätt. Jag hoppas att informationen har gått fram till Regeringskansliet. Sedan vill jag understryka vikten av att satsa på hiv/aids. Klarar vi inte målsättningen att hejda det till 2015 är vi illa ute. Det är kanske den viktigaste biståndsfrågan vi har att hantera just nu. Skuldsaneringen har diskuterats, så jag går inte närmare in på den. Där har Världsbanken och IMF - som jag sade i den förra debatten - en viktig roll att spela. Vad jag ville ta upp var detta exercerande med enprocentsmålet som vi av och till håller på med. Nu säger Berndt Ekholm att regeringen vill nå enprocentsmålet eller fatta beslut om det under perioden. Jag vill att Berndt Ekholm närmare klarar ut om det ska fattas ett beslut eller om enprocentsmålet bara ska verkställas. I så fall undrar jag om ni verkligen inser de enorma problem det innebär att satsa så mycket att det blir möjligt. Vad är det som gäller i den delen? Det var väldigt många "om", men jag förstår naturligtvis att det är viktigt att det statsfinansiella läget medger en sådan satsning. Om man ska verkställa beslutet i realiteten under den här perioden innebär det ganska mycket pengar. Hur ser samarbetspartierna på det?

Fru talman! Samarbetspartierna får svara för sig själva. Utskottsmajoriteten skriver följande: En höjning av biståndet till 1 % av BNI bör därför genomföras under mandatperioden om det statsfinansiella läget så medger. Det är normal svenska som jag anser bara kan tolkas på ett sätt, att pengar ska finnas senast i budgeten 2006 så att det motsvarar 1 %. Annars är det ju bara ett tricksande med språket. Nu spelar det inte så stor roll eftersom problemet kvarstår. Det måste göras en bedömning för att se om vi verkligen har råd med enprocentsmålet. Läget är ju inte sådant att det inte är så alldeles lätt att uppnå det. Precis som Agne Hansson sade rör det sig om väldigt mycket pengar. Jag har inte haft tid att räkna på det, men det handlar i alla fall om flera miljarder. Men intentionen och målsättningen är klar. Så långt jag vet är detta mer eller mindre ordagrannt vad som står i den uppgörelse som vi har med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, och den står vi fast vid. Dessutom har Socialdemokraterna en kongress bakom sig som har uttolkat det hela på det här sättet. Det är mitt svar på den frågan. När det gäller hiv/aids gör vi ju en större satsning.

Fru talman! I och för sig tycker jag att det är en väldigt god ambition som regeringen har. Vi vill också att enprocentsmålet ska nås så snart som möjligt. Det är därför som vi under några har satsat lite mera än regeringen. Vi är medvetna om den tröskel som ligger framför oss. Precis som Berndt Ekholm säger är det fråga om väldigt mycket pengar. Men har det skett en förändring i synen hos Socialdemokraterna? I regeringsdeklarationen och i propositionen står det att beslut om enprocentsmålet ska fattas under perioden. I betänkandet står det lite annorlunda, att vi ska uppnå målet under perioden. Har det skett en förskjutning? I så fall har åtagandet blivit ännu större, vilket jag i och för sig tycker är bra. Men jag vill bara veta vad som gäller.

Fru talman! Det som gäller är det som utskottet säger och ingenting annat. Det är svaret på frågan.

Fru talman! Jag vill inleda med att säga en positiv sak innan jag går in på det mer negativa. Jag tycker att det är väldigt bra att majoriteten i utskottet tillstyrkte Folkpartiets yrkande om att bistånd inte ska kunna gå till militära aktiviteter. Linjen ska vara tydlig om att bistånd ska gå till bistånd och ingenting annat. Jag är väldigt glad över att ni accepterade den skrivningen. Sedan vill jag kommentera lite grann det som Agne var inne på när det gäller vår reservation. Detta var första gången på 20 år som regeringen inte tydligt visade hur biståndspengarna ska fördelas. Det var oerhört svårt för oss i oppositionen när vi skulle utforma våra budgetar att vi inte visste hur mycket olika regioner, kontinenter eller organ skulle få. Där hoppas jag på en bättring till nästa år. Det handlar inte bara om politikernas insyn, utan det handlar också om allmänhetens insyn i biståndet. Vidare vill jag återkomma till enprocentsmålet, och där har jag en konkret fråga. Vad är det som gör att vi den här gången ska kunna lita mer på Socialdemokratin än tidigare? Det är ju inte så att ni någonsin har uppnått enprocentsmålet under alla de decennier som ni har regerat Sverige. Vad är det som gör att ni är så mycket mer trovärdiga den här gången? Ibland står det när de statsfinansiella läget tillåter och ibland står det om det statsfinansiella läget tillåter, men vad betyder det egentligen? Det är egentligen bara en prioriteringsfråga. Tycker man att det här är tillräckligt viktigt eller inte? I grunden handlar det om att prioritera. Men jag vill höra lite mera konkret: Vad är det som gör att vi ska kunna lita mera på er den här gången än tidigare?

Fru talman! Det är väl inte riktigt sant att säga att det var ett ras i informationen i budgeten just för det här året. Jag har jämfört med hur det var förra året, och det var inte så mycket mer information då. Men om vi ser det över en längre tidsperiod är naturligtvis informationen i årets budget i magraste laget för att det ska vara möjligt att i en demokratisk process att motionera om förändringar och så vidare. Sedan kan man i och för sig ställa frågan: Om vi från riksdagen har avhänt oss beslutsrätten över detta, är det då rimligt att man motionerar om att ett land ska få mer eller mindre pengar? Eller ska dessa motioner behandlas som vägmotionerna, när vi föreslår att den och den vägen ska byggas där eller där? Det är i alla fall en relevant frågeställning eftersom vi har avhänt oss den beslutsrätten. Nåväl, det som vi i utskottet har skrivit om att vi vill ha mer information är väl grundat. Regeringen har för avsikt att förverkliga detta, men det rymmer vissa svårigheter, det ska erkännas. Beträffande budgeten säger vi ingenting annat än vad vi har sagt under tidigare år. Vi har i alla fall gjort en ganska kraftig ökning till nästa år. Även i år var det en ganska kraftig ökning. Det var några år med efterverkningar efter kriserna på 90-talet då det gick väldigt sakta. Men sedan har det varit större ökningar mot enprocentsmålet. Vi har aldrig rubbat målet. Vi står fast vid att det ska vara 1 %, och vi anstränger oss för att försöka att nå dit. Samtidigt måste vi inta ett ansvarsfullt förhållningssätt när det gäller vad ekonomin tål, och det är i väldigt hög grad beroende av omvärlden, hur mycket skatter vi får in och så vidare.

Fru talman! Kort bara om det här med penningfördelningen: För oss handlar det inte om att vi vill se specifikt hur mycket enskilda länder ska få, utan det handlar om regioner. Förra året hade vi i alla fall tillgång till information om hur fördelningen var mellan olika världsdelar. I och med att många av våra partier har ett starkt engagemang - Moderaterna vill till exempel satsa mycket på Afrika och Folkpartiet vill ta bort en hel del bistånd till Asien - är det väldigt viktigt för oss att kunna göra en tydlig kalkyl, men det kan man inte när det inte finns några siffror och inget underlag. Kort bara om enprocentsmålet igen: Jag hoppas verkligen innerligt att det som du säger är sant och att det kommer att uppnås. Men jag kommer inte att tro Socialdemokraterna förrän jag ser det hela på papperet i och med att det aldrig har hänt tidigare i historien.

Fru talman! När det gäller det här med regioner och länder ska vi försöka få regeringen att ge en så fyllig information som möjligt från och med nästa år. Men den måste ju vara behäftad med de brasklappar som krävs om vi har delegerat beslutsrätten härifrån. Det är ändå ganska rimligt att när oppositionen ska motionera, och även enskilda s-ledamöter för den delen, ska man ha ett bedömningsunderlag som gör detta möjligt. I den meningen slår alltså reservationen, såsom texten nu har blivit, in öppna dörrar. När det gäller volymmålet torde det nog vara ganska känt var utrikesutskottet har stått oavsett partier. Det finns egentligen bara ett parti som avviker. Det är Moderaterna. De avviker ju markant. De vill ge en sjättedel mindre i bistånd. Sedan finns det ni som vill ge lite mer. Det skiljer ju inte så mycket. Folkpartiet, som vill ge mest, vill ge en tjugondel mer. Det är inte så där otroligt mycket. Vi står för att vi vill tillbaka till enprocentsmålet. Det är politiskt viktigt. Det är så politiskt viktigt för oss att vi har en uppgörelse med v och mp om att vi ska nå dit under mandatperioden.

Fru talman! Jag skulle först och främst vilja säga att Vänsterpartiet instämmer i förslaget i betänkandet. Enligt betänkandet är en återgång till enprocentsnivån en viktig symbolfråga som bör prioriteras, och en höjning av biståndet till 1 % av bruttonationalinkomsten ska genomföras under mandatperioden så snart det finansiella läget så tillåter. Vi delar den uppfattningen bestämt. Enprocentsmålet är viktigt för att säkra medel till det internationella utvecklingssamarbetet. Poängen med enprocentsmålet är att det inte ska vara konjunkturkänsligt. Lika mycket av vår bruttonationalprodukt ska ges till fattiga länder oavsett tillväxten i Sverige. I ett annat betänkande, Politik för global utveckling , behandlades Sveriges nya utvecklingspolitik. Denna kommer att ha ännu större effekt på fattigdomsbekämpningen när betänkandet omsätts i praktisk politik. För hur viktigt det än är med bistånd till utvecklingsländer kan fattigdomen aldrig bekämpas framgångsrikt utan att all internationell politik, framför allt handelspolitiken, strävar åt samma håll. Det är därför Vänsterpartiets förhoppning att kombinationen av biståndsökningar och en ny utvecklingspolitik ska leda till en mer radikal och rättvis internationell politik från Sveriges sida. Med detta yrkar jag bifall till förslaget i detta betänkande.

Fru talman! Jag ska också fatta mig kort. Vi har varit med om att förhandla fram den här budgeten, så vi har inga reservationer. Vi hade också en bra och klargörande diskussion i utskottet just om det här med möjligheten att läsa underlaget med specificerade detaljer med avseende på länder och så vidare. Jag håller därför med Berndt Ekholm om att den reservation som finns helt enkelt är onödig och slår in öppna dörrar. I sak står vi dock bakom både det som utskottet säger och det som står i reservationen. Vi hoppas på bättre underlag framöver. Det påtalades också till regeringen i fjol. Den stora och intressanta frågan är naturligtvis volymmålet. Jag håller inte med Berndt Ekholm när han säger att det lika gärna kan stå ett streck eller att detta med volymmålet skulle vara en öppen fråga. Det här har otroligt stor symbolbetydelse, och också planeringsbetydelse. Därför är det väldigt oroande när vi nu hör rykten där Sida är rädda för att vi inte, varken 2006 eller 2007, kommer att uppnå det enprocentsmål som vi faktiskt har kommit överens om. Det skulle vara väldigt skönt om någon med auktoritet de närmaste dagarna kunde dementera det här. Jag tycker att Berndt Ekholm mumlar lite i skägget, och när Birgitta frågade minister Jämtin lät det inte som om hon var så väldigt insatt i just det här. Det är ett oroande rykte som jag verkligen förutsätter är falskt och ogrundat. Överenskommelsen oss emellan har varit väldigt tydligt. Det är ju så att Sverige är något av ett biståndslokomotiv i världen. Vi är trendsetters . Enprocentsmålet ska ligga fast, och det ska uppnås. Där behöver inte Birgitta Ohlsson tveka om var hon har Miljöpartiet. Vi kommer att fortsätta kämpa mycket hårt för detta.

Fru talman! Jag hann inte bläddra färdigt i budgeten inför replikskiftet, men om jag minns rätt är det ju så att det här procentmålet, 0,86 %, inte har ändrats om vi talar om 2005. Nu kommer jag inte ihåg hur det var 2006. Men jag vet bestämt att detta är en rent teknisk fråga. Vad jag vet har det inte inom den uppgörelse som finns mellan s, v och mp förts någon förhandling om åren 2005 och 2006. Man har ändå i budgeten skrivit 0,86 %. Om Sida planerar någonting har de ingenting annat att planera efter än det som står där. Men det kunde lika gärna ha stått ett streck, tycker jag, i budgeten. Det har helt enkelt inte diskuterats hur det ska se ut. Vi har ju för avsikt att fortsätta samarbetet med v och mp. Det här beror alltså helt och hållet på hur de förhandlingarna utfaller. Men utskottsmajoritetens uppfattning är solklar. Det råder ingen tvekan på den punkten.

Fru talman! Det är något mysko med det här slirandet och glidandet. Vi har visst kommit överens. Vi har ett 121-punktsprogram. Där står det att vi inom mandatperioden ska vi uppnå enprocentsmålet om det statsfinansiella läget så tillåter. Det är ju en brasklapp, men i alla sammanhang har man hävdat - utom nu, då jag tycker att det låter som om s börjat sväva på målet - att det här är en målsättning som ska uppnås. Jag har tagit del av planeringsunderlaget för Sida, som har att effektuera det här. Där finns inte den här uppskrivningen till 1 % med under den här mandatperioden. Det skulle vara väldigt skönt om det på ett auktoritativt sätt kunde dementeras. Det är inte en öppen fråga. Det är inget streck.

Fru talman! Det kan klart dementeras. Det som gäller är 121-punktsprogrammet och ingenting annat. Problemet är alltså att 121-punktsprogrammet måste omsättas i ett konkret uttryck, och det har inte skett i förhandlingarna mellan v och mp. Man har inte förhandlat om åren 2005 och 2006. Det är det man rimligen ska göra nu under vintern, inför vårbudgeten. Om man ska uppnå 1 % under mandatperioden och det statsfinansiella läget medger detta begriper ju var och en att man inte kan ligga kvar på det belopp som man ligger på nu.

Fru talman! Det statsfinansiella läget rymmer i alla fall nästan 900 miljarder att spela med, och vi kommer att slåss väldigt hårt för att enprocentsmålet ska uppnås eftersom det är så som vi och omvärlden har uppfattat överenskommelsen för mandatperioden.

Fru talman! I mitt inlägg i debatten angående biståndspolitiken vill jag ta upp kvinnornas roll i fredsarbetet och vid konfliktlösningar. Krig och väpnade konflikter är ett av de mest könssegregerade områden som finns, och de brutala krigen är mäns verk. Maktlystna män söndrar. De skapar kaos, krig och fattigdom. Detta ödelägger människors liv och skapar nya konflikter. Samtidigt som samhällen slås i spillror är det kvinnorna som talar om försoning över etniska och religiösa gränser. Det handlar om kvinnor som utsatts för det ständigt närvarande våldet och för brutala våldtäkter, som ingår i krigets mönster. Trots dessa övergrepp har kvinnorna kraft att kämpa och ta hand om barn, gamla och sjuka i sin omgivning. Vi vet också att det är kvinnorna som står för försörjningen av barn och gamla i de sönderslagna samhällena. Vår tids största utmaning måste därför bli att satsa på dessa kvinnor. Målet om att halvera den extrema fattigdomen i världen till år 2015 kan endast nås om bistånden riktas till kvinnorna i de fattiga länderna. Därför har Centerpartiet i betänkandet Sveriges politik för global utveckling föreslagit att det ska utarbetas strategier och metoder för hur vi kan gå till väga för att i utvecklingspolitiken förhindra diskriminering av kvinnor. Den svenska biståndspolitikens mål ska vara att skapa utveckling som leder till självförsörjning. I det internationella biståndsarbetet är också de frivilliga organisationernas arbete av stor betydelse. I det arbetet deltar Centerpartiet genom olika projekt i de fattiga länderna dels för att demokratisera och lyfta fram kvinnorna, dels för att lära kvinnorna och informera dem om hur de förbättrar sin egen hälsa. För mig som centerpartist är det viktigt att öka de fattiga människornas egenmakt, och framför allt kvinnorna behöver ett stort stöd. I kampen för att bekämpa fattigdom och orättvisor är biståndspolitiken oerhört viktig för att skapa demokratiska, jämställda och livskraftiga samhällen. Möjligheter att ställa krav på mottagarländerna att också involvera kvinnorna i samhällsutvecklingen får väl anses vara goda om det sker i samband med att bistånd beviljas. Vi vet att kvinnorna står för det mesta av livsmedelsproduktionen i u-länderna, men ytterst få äger den mark de brukar. Detta är en orsak till bristen på livsmedel i områden där människor saknar daglig föda. Fru talman! Jag vill också säga några ord om kvinnorepresentationen. År 2000 antog FN:s säkerhetsråd resolution 1325, som handlar om att stärka kvinnornas roll i krishanteringen. Innehållet i resolutionen innebär att kvinnorna ska göras delaktiga i allt FN-arbete som rör problemlösningar. Här har Sverige som ett av världens mest jämställda länder ett särskilt ansvar för att agera kraftfullt för en implementering av resolution 1325 i allt FN-arbete. Kvinnors underrepresentation på olika beslutsnivåer, såväl lokalt som globalt, måste undanröjas. Om situationen i världens ska förbättras krävs att kvinnorna blir delaktiga där konfliktlösningar diskuteras. Världen består av både män och kvinnor, och maktens män måste inse att kvinnorna inte bara är offer i områden med krig och fattigdom utan också en resurs i fredsarbetet. Kvinnor har ett bredare perspektiv på begreppet säkerhet än många män. För kvinnor betyder inte fler vapen ökad säkerhet. Fattigdomen kommer inte att minska så länge det är lättare att få tag på vapen än en säck majs. I de delegationer som besöker krigsområden för att fastställa behoven borde det vara en självklarhet att även kvinnor deltar för att tillvarata kvinnors erfarenheter av krig. Detta är en stor brist i dag. Det krävs att fler kvinnor tar plats där internationellt bistånd och internationella konflikter diskuteras. 40 års erfarenhet säger att vi ska satsa på kvinnorna. Det intygar också chefen för UNDP:s nordiska kontor. Det är hög tid att kvinnorna omfattas av de mänskliga rättigheterna och blir fullvärdiga världsmedborgare.

Fru talman! Låt mig trots allt förlänga denna långa dags färd mot natt med att konstatera att resonemanget i debatten om enprocentsmålet gett tydliga svar. Samtidigt måste jag konstatera att det är en stor bluff som regeringen och samarbetspartierna kör med när det gäller att kunna nå målet under mandatperioden. Jag förstår att Lotta Nilsson Hedström blir ledsen, men hon har blivit lurad. Det är inte så att Sida bara kan skriva upp procentsatsen. Berndt Ekholm inser också vad detta innebär. Det handlar om att satsa pengar i en statsbudget för att nå målen. Trots att vi i Centerpartiet under flera år velat satsa mer varje år för att inte få en alltför hög tröskel för att nå målet når vi det inte förrän 2007. Om man ska nå enprocentsmålet och verkställa det under denna mandatperiod krävs enorma insatser i budgetarbetet. Jag önskar Miljöpartiet lycka till i det arbetet. Det är i och för sig viktigt, men det är inte realistiskt. Därför är detta - tyvärr - en informationsbluff från samarbetspartiernas och regeringens sida.

Fru talman! Min åsikt är inte att det är en informationsbluff, utan det är realismen som speglas. I den budget som har stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet sägs ordagrant: "För år 2005-2006 ligger ramen beräkningsmässigt på 0,86 procent av BNI plus 200 miljoner kronor." Det betyder alltså att den ligger kvar på samma belopp beräkningsmässigt . Om man då vill roa sig med att fundera över vad detta innebär, med det BNI som var när budgeten skrevs, betyder det att man går från 21 752 miljoner kronor till 22 792 miljoner, alltså 1 miljard till, och 2005 går man upp till 23 833 miljoner, det vill säga ytterligare ungefär 1 miljard. Utan att göra någon som helst justering av procenttalet ökar biståndet varje år med 1 miljard i absoluta pengar. Att det står som det står - och det finns också redovisat i tabeller - är naturligtvis ett resultat av att man såg framför sig de problem som fanns och därför inte i förhandlingarna ville låsa de fasta beloppen. Det innebär för den skull inte att man ger upp det mål som man kommit överens om. Men Agne Hansson har naturligtvis rätt i att om man ska uppnå 1 % 2006 kräver det ganska kraftiga satsningar, vilket ytterst kommer att avgöras av om statsfinanserna klarar detta. Det gäller vilket område vi än är inne på. Nu råkar det vara så viktigt när det gäller biståndet att tillägget alltid står där. Jag tycker att det är ett alldeles onödigt tillägg eftersom det är självklart. Det gäller ju alla områden. Om det visar sig att vi inte får in de skatter vi tänkt oss, att vi inte har den tillväxt i ekonomin som vi tänkt oss, måste vi ta hänsyn till det. Det innebär dock inte att vi ger upp målet. Socialdemokraterna har naturligtvis för avsikt att fortsätta förhandlingsarbetet med Miljöpartiet och Vänsterpartiet mandatperioden ut.

Fru talman! I och för sig ogillar jag exercisen med enprocentsmålet. Jag har haft den debatten i mitt eget parti. Det handlar inte bara om procentsatser och pengar, utan om mycket mer. Det är vi överens om. Nu har vi det målet och har haft det länge. Berndt Ekholm har rätt i sitt resonemang. Jag har inte invänt mot det. Det krävs alltså betydligt mycket mera för att nå upp till målet. Vi satsar 4 miljarder mer än regeringen och kommer ändå inte upp till det förrän 2007. Det som ni gör stämmer alltså ungefär. 1 miljard plus ytterligare 1 miljard ger en ökning som naturligtvis är märkbar men når inte upp till målsättningen under perioden. Jag betvivlar inte i övrigt Socialdemokraternas ambition att nå målet så småningom. Men det var fråga om att just vederlägga skrivningen. Att nå målet och få det verkställt under perioden eller att fatta beslut om att nå målet under perioden är en väsentlig skillnad. Men jag har fått svar på det.

Fru talman! Jag har idkat lite huvudräkning. Jag kan konstatera att ökningen utöver förändringen av BNI som det innebär är i storleksordningen 3 miljarder kronor. Det är kraftiga belopp. Det är den inriktning vi haft för politiken, och det är dit vi syftar. Men blir inte expansionsutrymmet så stort i ekonomin som vi förväntar oss måste vi givetvis ta hänsyn till det, precis som Agne Hansson här försöker markera. Det får avgöras i de förhandlingar som vi har mellan de så kallade samarbetspartierna.

Fru talman! Jag kan bara önska regeringen och samarbetspartierna lycka till i de förhandlingarna och ge rådet att satsa mer på tillväxtfrämjande åtgärder så att vi har möjlighet att nå målen tidigare.