Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund ochfritid (prop. 2001/02:1)

Herr talman! På onsdag i nästa vecka får Jose Antonio Abreu det alternativa nobelpriset Right Li- velihood Reward. Han får det för att han har skapat en nationell musikrörelse i Venezuela. Det började för länge sedan med en liten åttamannaorkester som repeterade i ett garage. Fler och fler unga musker ville vara med. Det blev till sist en jätteorkester. I dag finns det 100 ungdomsorkestrar med 110 000 med- lemmar mellan 15 och 23 år och 50 barnorkestrar för barn mellan 8 och 15 år spridda över hela landet. Så här säger en av dem som varit med om att byg- ga upp verksamheten: "Möjligheten att skapa musik öppnar nya horisonter och hopp för barnen. Många lever i en vardag där deras sociala liv ibland kan te sig fullständigt absurt. Instrumenten kan bli de vapen som barnen får i kampen för att försvara sig själva i sin vardag." Det kändes som en härlig påminnelse om den kraft som ligger i utövandet och skapandet av kultur. På politisk nivå gräver vi så lätt ned oss i bud- getfrågor och att-satser att vi glömmer bort vad det hela egentligen handlar om. Herr talman! Vi kristdemokrater har som de andra oppositionspartierna samlat alla de punkter där vi avviker från majoritetens budgetförslag i ett särskilt yttrande. Några av de frågorna ska jag ta upp nu. Dan Kihlström och Gunilla Tjernberg kommer att ta upp ytterligare några frågor senare i debatten. Jag vill redan nu yrka bifall till reservationerna 28 och 47. Vi nöjer oss med att rösta om dem. Först av allt måste jag få glädja mig åt att bok- momsen nu äntligen kommer att sänkas. Om jag ska vara ärlig hade jag inte alltför stora förhoppningar om att det skulle bli av under den här mandatperioden. För även om beslutet fattas i ett annat departement så väger naturligtvis kulturministerns ord tungt. Det är ju faktiskt i första hand en kulturfråga. Till skillnad från i Finland, där kulturministern stred för frågan trots motstånd i sitt eget parti, har vår kulturminister haft en minst sagt avvaktande hållning. Därför kom beskedet som en positiv överraskning. Nu avskaffas skatten på sagor, romaner och dik- ter, och vi kan räkna med att efterfrågan ökar. Vi vet att priset har stor betydelse, och nu får fler möjlighet att äga åtminstone sina älsklingsböcker. Det är värt att fira. Jag är förvånad att regeringen med Marita Ulvskog i spetsen inte har slagit lika mycket på trumman nu när momsen sänks på andlig spis som den gjorde när matmomsen sänktes. Vi som har drivit kravet under flera år är i alla fall nöjda, även om valrörelsen blir en fråga fattigare nästa år. Vi är också nöjda över att Stockholms läns Blå- sarsymfoniker nu äntligen kan se fram emot ljusare tider. Orkestern har använts flitigt, inte minst av riksdagen, men de grundläggande ekonomiska förut- sättningarna har varit helt oacceptabla, vilket vi har fortsatt att påpeka år efter år. Den treåriga försöks- verksamhet med länsmusikverksamhet i Stockholms län som nu inleds får fyra statliga miljoner till sitt förfogande, och musikerna kan planera för framtiden och få ordentlig lön för sitt jobb. Baksidan av medal- jen är att regeringen tar pengarna från Stockholms läns landsting genom att låta landstinget bekosta kompensation för höjda pensionspremier till Konsert- husstiftelsen, som staten stått för tidigare. För rege- ringen blir det ett nollsummespel, medan landstinget i praktiken får bekosta hela försöksverksamheten. Det är inte särskilt snyggt. När vi är inne på musikområdet är det också värt att nämna vilka negativa konsekvenser regeringens neddragning av fonogramstödet i förra årets budget har fått. Kulturrådet insåg att det inte gick att minska stödet med så mycket pengar på en gång utan att det skulle få allvarliga konsekvenser, inte minst för små musikbolag med smal utgivning. För att lösa det problemet gjorde man neddragningen tvärs över hela anslaget, där också STIM, Svenska tonsättares inter- nationella musikbyrå, ingår. Det ledde till att STIM i ett slag förlorade 650 000 kr av den miljon som det hade fått året innan för att förbättra konstnärernas villkor. När ska regeringen inse att det är nödvändigt att först göra konsekvensanalyser och sedan eventuella anslagsförändringar? Det går inte att göra tvärtom. Nu har vi föreslagit att 1 miljon kronor ska läggas tillbaka till anslaget och att en ordentlig genomlys- ning av effekterna av det nya stödsystemet och den minskade medelsramen ska göras genre för genre. Det senare har vi dessbättre fått gehör för. På musikområdet vill jag också särskilt stryka un- der att hela utskottet har uttalat att det finns starka skäl som talar för att Göteborgsoperan bör få en an- slagshöjning och att vi kristdemokrater dessutom anser att Dalhalla festspelsscen i Rättvik bör få per- manent statligt stöd. Herr talman! För kultursektorns del är det synd att det inte är valår lite oftare. Regeringen strör nämligen välvilligt ut pengar engångsvis, pengar som fördelas just valåret, till ett antal verksamheter. Inte mindre än 48 av de nya miljonerna till kulturen är ettåriga stöd. De är nödvändiga, men de skapar ingen trygghet eller möjlighet till långsiktig planering av verksamheten. Det är ju sedan fyra år till nästa val. Över huvud taget är det väldigt svårt att se några visioner eller långsiktiga planer för hur regeringen vill påverka kulturpolitiken när man läser budgetpro- positionerna de senaste åren. Det är en väldig ryckig- het. Jag ska ge bara ett exempel, som gäller Natur- historiska riksmuseet. År 1999 genomfördes en allmän statlig besparing som för museets del innebar en minskning av anslaget med 2 miljoner kronor. Året därpå gjordes en tillfällig besparing om 4 miljoner kronor, som museet nästa år igen fick tillbaka. Summan av det här är att anslaget för nästa år ligger 2 miljoner under 1998 års nivå. Men nu får museet en tillfällig uppräkning igen med 5 miljoner kronor. Är det någon som hänger med? Nej, frågan är hur de ansvariga för museet ska göra det. Det är kanske inte så konstigt att museichefen avgick. Hon ansåg sig inte längre kunna ta ansvar för de historiskt unika samlingar som museet innehåller. Det fanns ingen möjlighet till långsiktighet i planeringen. Det som gör det hela ännu mer komplicerat när det gäller Natuhistoriska riksmuseet är de erbarmliga förhållandena när det gäller magasinering av sam- lingarna och arbetsförhållandena för personal och forskare vid museets forskningsavdelning. Det här är ingen nyhet. Frågan har diskuterats i åratal, och nu pågår en översyn inom Regeringskansliet. Det finns ett färdigt förslag till lösning, och det skulle ge en relevant, säker och långsiktigt hållbar magasinering av museets ovärderliga samlingar och samtidigt ge forskarna goda arbetsförhållanden. Men tiden har bara gått och gått utan att något har hänt. På den här punkten har hela utskottet enat sig om ett tillkännagivande, som går ut på att uppdra åt rege- ringen att under det här riksmötet, alltså senast under våren, återkomma till riksdagen och redovisa vilka åtgärder regeringen tänker vidta och hur de ska finan- sieras. Jag ser fram emot den presentationen. Det är många som inte vill behöva stå till svars om museet skulle drabbas av en brand eller vattenskada. Flera andra museer befinner sig i liknande situa- tioner. Därför vill jag också framhålla att vi välkom- nar den mer långsiktiga satsning som regeringen faktiskt också gör i år på både centrala och regionala museer. Vi har inte rätt att tära på det kulturarv som tidigare generationer har byggt upp. Det är i stället vår absoluta plikt att förvalta och vårda det till kom- mande generationer. I förra årets budgetdebatt sade kulturministern att det inte fanns något som tydde på att de Stockholms- baserade museerna, som numera ingår i Statens mu- seer för världskultur, skulle ha missgynnats inom den nya organisationen. Vi var flera som hade en annan åsikt. I årets budget finner kulturministern för gott att öronmärka pengar just till Medelhavsmuseet, Östasi- atiska museet och Etnografiska museet, en nödvändig åtgärd som åtminstone kan stilla oron för ekonomin för de berörda. En annan fråga som vi har haft uppe flera gånger i våra debatter är de allmänna samlingslokalerna. Det är viktigt att det finns mötesplatser där människor med olika intressen kan träffas och utbyta åsikter eller syssla med någon verksamhet. Om det är någon fråga som har utretts så är det den här, och alla utredningar har kommit till samma slutsats: Samlingslokalerna behövs av demokratiska och kulturella skäl och för att bidra till gemenskap mellan människor. Nu ska de plötsligt utredas igen. Varför, Marita Ulvskog? Är det så att regeringen inte inser betydelsen fullt ut? Det är inte långsökt att ställa sig den frågan. Ett par år efter den senaste utredningen föreslog regeringen nämligen att stödet skulle avskaffas helt. Utskottet fick rycka ut för att rädda kvar det. Det lyckades, men nivån sänk- tes rejält till 15 miljoner kronor. Inte ens nu i valbud- geten, när så många andra områden fått uppräkningar, föreslogs någon höjning av stödet till allmänna sam- lingslokaler. Återigen har nu majoritetspartierna i utskottet gjort omdisponeringar så att anslaget kunde höjas med 10 miljoner kronor. Som av en händelse råkar det vara just den höjning som vi kristdemokra- ter föreslagit i vårt budgetförslag. Nu ligger vi alltså på samma nivå som utskottsmajoriteten. Det här glä- der oss, därför att kön av lokaler som behöver renove- ras och handikappanpassas är lång. Det gäller också de icke-statliga kulturlokalerna och trossamfundens lokaler. Därför har vi kristdemokrater föreslagit en uppräkning av stödet även till den sortens lokaler, men det är vi ensamma om. Hur ser egentligen kulturministern på lokalbeho- vet? Stockholms kommun satsar över 20 miljoner till allmänna samlingslokaler. Regeringen föreslog 15 miljoner att fördelas till hela landet, bara som en jämförelse. Herr talman! Jag vill också slå ett slag för amatör- kulturen. Det är via amatörkulturen som de flesta människor själva är skapande. Det sjuder av liv i körer, orkestrar, teater- och dansgrupper, målar- och vävstugor och mycket annat över hela landet. Amatö- rerna kompletterar de professionella utövarna och berikar hela kulturlivet. Kulturpolitiken ska självfallet stödja professionalitet och kulturellt yrkesengage- mang, men också amatörkultur och ideella insatser måste få stöd och uppmuntran. Det handlar om att synliggöra och uppskatta allt det ideella arbete som läggs ned, men också om att ge resurser. Vi har an- slagit en miljon kronor till Amatörkulturens cent- ralorganisation utöver de 800 000 som Amatörteat- rarnas riksförbund får. Herr talman! Till sist vill jag fråga kulturministern vad som händer på sponsringsfronten. Det är en vik- tig framtidsfråga för kultursektorn. Sponsring kan självfallet inte och ska inte ersätta den offentliga satsningen på kulturen, men ansvaret för att bevara och främja en positiv kulturell utveckling i landet kan inte enbart vila på stat, kommun och landsting. Det är ohållbart att vi i Sverige fortsätter att ha en så restrik- tiv och föråldrad syn på kultursponsring. Det är dags att hjälpa i stället för att stjälpa den utveckling och den vilja som finns att stödja det svenska kulturlivet. I de flesta andra länder finns en positiv grundin- ställning till kultursponsring. Företag som vill spons- ra kulturella evenemang eller institutioner uppmunt- ras, t.ex. genom skattelagstiftningens utformning. Lagtexter tolkas positivt för att underlätta en utveck- ling mot ökad kultursponsring. I Sverige går utveck- lingen snarare i motsatt riktning. I stället för att tolka den gällande lagtexten positivt utnyttjas den för att hindra utvecklingen mot mer sponsring. Därför anser jag att det är dags att tydliggöra lagen på ett sätt som ökar viljan till sponsring av kulturen i Sverige, och min fråga är helt enkelt om kulturministern håller med om det.

Herr talman! Han sitter där grå på sitt tun mitt i byn Och täljer i trä sina minnen Och visst är han rynkig men rosig i hyn När han formar en oxe av pinnen Att skapa med händerna skänker en lisa Åt en krokryggig byålderman Han tänker på barnbarnen han brukar visa Allt det från en tid som försvann I jåns när han skar ett helgon med gloria De små ej förstod vad det var Han ofta har märkt att av folkets historia Ej mycket hos barnen finns kvar Förundrade lyssnar de på gubbens språk Och nyfiket skådar hans verk Och lär gamla ord såsom tjuga och båk Liksom koppsnäppa, gräddtjuv och särk Han märkt huru barnen nu vill veta mer Och förrän hans grav sen väl gräves De måtte ha lärt sig vad skapande ger Så har han ej levat förgäves Där inne i huset med virknål och garn Och med grytor vid hemmets härd Förmedlar hans gumma till barnbarn och barn Sin del av de gamles värld Hon står där och tittar vid förstubron Mot den käre där ute vid kubben Och tänker med glädje på allt det som hon Har skapat tillsammans med gubben Snart finns de ej längre, men lämnar vi vet Ett arv av kultur till sin ätt Väl måste vi vårda den erfarenhet Som hjälper dem att vandra rätt Herr talman! Så där, i diktens form, kan man fak- tiskt få ett litet grepp om vad kultur är. Det är min- nen, det är skapande, det är gemensamhet över gene- rationsgränser, det är tankar, det är värderingar, och det är också vår uppgift att se till att både vårda och bruka det rätt. Herr talman! Kultur kan inte skapas genom poli- tiska beslut, men en god allmän politik kan skapa en sådan samhällsatmosfär att kulturlivet både i dess professionella former och för amatörutövare främjas och underlättas. Kultur är en del av vår livsluft. Kul- tur utgör skillnaden mellan att leva och att bara över- leva. Kulturen skapar sig själv. Kulturen förenar samti- digt som den utvecklar individen. Kultur utgör ett samhälles fundament. Kultur är inte och får inte vara bara grädde på moset. Kulturyttringar är ofta känsli- ga. Vi som är politiker måste se till att inte hantera dessa olika yttringar så att vi reglerar dem till döds eller kramar sönder dem genom att göra dem till politiska redskap. Kulturen ska vi stödja, inte styra. Kulturen ska vi bry oss om, men inte lägga oss i - nota bene om vi inte själva är praktiska utövare. I reda pengar har mera gått till kultursektorn un- der senare år, säger regeringen, men dessvärre har vi inte fått mera kultur. Löneavtal, ökade hyreskostna- der, nya pensionssystem osv. äter upp anslagen, och mera pengar har dessvärre inte lett till mera av verk- samhet som finansiären allmänheten har kunnat dra nytta av och njuta av. Det har blivit allt tydligare att de offentliga anslagen med av politiker bifogade bruksanvisningar allt mera kommit att styra, snarare än kulturens egen inneboende utvecklingskraft. Det är därför vi måste få en ändrad inriktning av politiken. Frihet är omistlig för skapande. Den måste få råda. Kulturen själv, inte Kulturrådets ansöknings- blanketter, måste ha avgörandet. Det stora beroendet av en eller ett fåtal samhällsstyrda finansieringskällor måste brytas. Detta var en av avsikterna med Framti- dens kultur, men med sin nära såväl personliga som organisatoriska förbindelse med Kulturrådet och det större inflytande över stiftelsens arbete som detta lett till, kan det bli som med Pepino, den lilla fräcka mu- sen i visan, som objuden äter upp det som hans värd har. Vi måste se till att kulturens oberoende ökar. Herr talman! Vi har i många år föreslagit att man i detta syfte ska skapa en fond. Den ger inte bara som vi föreslår i år 120 miljoner kronor per år till en bör- jan, utan den ska ju också dra till sig sponsorer, do- natorer och andra så att det fördubblas till 240 miljo- ner kronor. Det är ju också därför vi kallar den en krona-för-krona- eller dubbleringsfond. Allteftersom den sedan kan byggas på blir denna från gängse bi- dragskällor fristående finansiär en mycket viktig faktor i ett fritt kulturliv. Vi har också antytt att man bör överväga att lokalt och regionalt gå till väga på samma sätt. Trots allt vad som har sagts efter diverse dom- stolsutslag är fortfarande skattemyndigheternas sätt att utan för hela landet gällande konsensus tolka reg- lerna kring sponsring till ett stort hinder för utveck- lingen av denna. Det finns de som tycker att sponsor- pengar är obetydliga. Inget kunde vara mer felaktigt! Det är ju till de rörliga medlen som de utgör ett till- skott, och då är det inte fråga om småpotatis. Man ska självfallet sätta insatserna i relation till det som insti- tutionerna annars skulle ha att röra sig med för pub- likinriktad verksamhet. Om ett museum för sin årliga verksamhet - när man betalat de höga hyreskostna- derna, personalkostnader m.m. som brukar betecknas som fasta kostnader, även om det också självfallet går att påverka dessa i viss mån - har 10 % kvar för att verka utåt mot allmänheten - och den siffran är inte ovanlig, och vissa fall t.o.m. hög - och får sponsor- pengar som svarar mot 5 % av årsbudgeten så ger det i alla fall en chans att öka den utåtriktade verksam- heten med 50 %. Vi vet att utan sponsporpengar har det inte blivit några turnéer för Dramaten. Många orkestrar och teatrar skapar goodwill för Sverige i utlandet genom sina turnéer, och dessa är just ofta sponsorfinansiera- de. Sponsringen ger dessutom en möjlighet för olika kulturutövare och kulturinstitutioner att nå nya grup- per av besökare, att öka sin kontaktyta med allmän- heten. Dessutom blir de organisationer och företag som sponsrar och deras anställda ofta genom det ansvar de då känner mycket goda ambassadörer för kultursektorn. Herr talman! Sverige visar sin internationella so- lidaritet i kulturhänseende bl.a. genom organisationen Kulturarv utan gränser. Arbete pågår med att åter- ställa det krig, avsiktligt förfall och terror har förstört i Bosnien, Kosovoprovinsen och Tibet. Säkerligen kommer mycket att det som av fanatikerna i Afghani- stan har förstörts att behöva stöd för att det ska kunna återskapas och stärka folkets kulturella identitet. Riksdagen har så sent som i förrgår besökts av re- presentanter för Mongoliets parlament. Just denna fråga stod inte på agendan denna gång, och mongo- lerna strävar på efter kommunismens fall med att reparera och återskapa, men andra behov är stora. Det kommer att dröja länge innan man ens återställt en bråkdel av de 700 kloster och tempel som på order från Moskva revs i slutet av 1930-talet. Men i en alltmera globaliserad värld, och i ett land där vi satsar på både världskulturcentrum och världskulturmuse- um, måste vi känna ett medansvar på det internatio- nella fältet. De nu nämnda kulturella övergreppen är också exempel på de många illdåd som måste få en saklig belysning och ges en framträdande plats i vår histo- riska medvetenhet. Bl.a. av det skälet finns vi med som undertecknare av reservation 12 om Forum för levande historia. Det är viktigt, herr talman, att man vid granskandet av historien håller båda ögonen helt öppna. Herr talman! Tidens tand, konsttjuvar, dåliga brandskydd och satanister går illa åt vårt kyrkliga kulturarv. Det förslag som lades fram av en enhällig utredning om det kyrkliga kulturarvet visade på att det finns ett såväl ackumulerat som årligt tillkom- mande behov av åtgärder för bevarande. I 1997 års penningvärde låg det lågt räknat på en kostnadsnivå om 450 miljoner kronor per år. Det är mycket olyck- ligt att regeringen inte har beaktat det som utredning- en och därmed också dess egna representanter kom fram till. Detta är ett arv som är vårt gemensamma, och viktiga delar därav är stadda i snabbt förfall. Vi reserverar oss därför tillsammans med Centern och kd i denna fråga. Herr talman! Staten ska göra det den är bra på. På samma sätt som i vår partimotion, där vi koncentrer oss på de stora inriktningsfrågorna, har jag avstått från att gå in i detaljer rörande anslag. Det är inte befrämjande ens för berörda instanser att vi i utskottet och än i mindre i kammaren utövar en sifferexercis kring anslag som ligger på nivå av några tiotusentals kronor. Konstnärer och kulturskapare måste kunna leva på sitt arbete. Här finns mycket att göra från statens sida, och en del av det kommer Anne-Katrine Dunker att återkomma till i sitt anförande. Herr talman! Vi moderater har i våra förslag fört fram krav på ökad tillgänglighet för handikappade som en prioriterad uppgift på kulturområdet. Det är en viktig uppgift för staten. Det är t.ex. därför vi i våra budgetförslag har velat ha mera pengar till syn- skadade och andra med läsproblem. Lokalanpassningar är en eftersatt fråga, medan vi däremot helt nyligen har kunnat läsa att många av de s.k. bostadsanpassningarna - och det görs för 600 miljoner kronor om året - enligt en utredning inte påtagligt har förbättrat livssituationen för funktions- hindrade beroende på att det saknas ett utvärderings- system. Kanske - jag säger kanske - borde man över- väga om inte en del av dessa medel skulle användas för att skapa en mer tillgänglig offentlig miljö, t.ex. vid våra kulturinstitutioner. Dessa frågor borde ses över, och därför har vi ställt oss bakom en reservation från Centern om en utredning. På litteratursidan är den största händelsen att vi nu kommer närmare en gemensam momssats för kultur genom att bokmomsen sänks. Alla vi som i de olika partierna arbetat för den principen att staten inte ge- nom olika skattesatser ska styra inriktningen på indi- vidernas val av kulturaktiviteter - det som med ett gräsligt ord brukar kallas kulturkonsumtion - kan nu känna oss nöjda. Vi är från vårt håll också övertygade om att man från bokbranschens sida kommer att låta sänkningen slå igenom, i synnerhet som man också har givit löften om det och kommer att vara påpassad från alla håll. Anne-Katrine Dunker kommer i sitt inlägg att beröra litteraturen när det gäller författarnas situation. Herr talman! Förra året aviserades i budgetpropo- sitionen att resultatet av en översyn av museistruktu- ren skulle redovisas. Det har ännu inte setts till. Jan Backman kommer att redovisa vår syn i den frågan. Herr talman! I flera år har vi från moderat håll kämpat för att de fria grupperna inom teaterområdet skulle få ett rejält lyft i anslagshänseende. Vårt för- slag till anslag har med 30 miljoner per år överstigit det av regeringen föreslagna. Vi är glada - för att inte nämna hur glada grupperna är - över att vi inte längre är en ropandes röst i öknen utan att även regeringen i sitt budgetförslag nu närmat sig moderaterna på den- na punkt, vilket man för övrigt också gjort i fråga om kulturminnesvården - en annan av våra mångåriga käpphästar. Vår positiva syn på utvecklingen av Göteborgso- peran, som också delas av de flesta, har dessvärre inte lett till att frågan om den långsiktighet och stablilitet som de måste ha i sina planer och finansieringar har fått en lösning. Den enhälliga markeringen i utskottet tolkar vi som en lovande signal. Just kortsiktighet, osäkerhet inför framtiden i en sektor där man måste ha en extra lång framförhåll- ning för att kunna städsla de bästa regissörerna, diri- genterna och solisterna, präglar i alltför hög grad fortfarande orkestrars och teatrars situation. Vi vill påminna om att i första hand de, men även andra institutioner, skulle få en mycket mindre pressad situation om det förslag om fleråriga avtal som lades fram av första Teaterutredningen enhälligt och sedan även av Kulturutredningen, kunde genomföras. däri- genom skulle institutionerna få såväl ett större ansvar som en möjlighet till längre planeringsperioder och en klar signal om att man heller inte kan knacka på politikerdörren för plötsliga extra anslagsbehov. För- modligen skulle det heller inte behövas, då många tillfälliga pengabekymmer hos kulturinstitutioner har sin upprinnelse i politikers ingripanden och städse näraliggande horisont beroende på årliga budgetför- ändringar. Genom avtal får politikersidan och kul- turinsitutionerna klarare och entydigare roller. Filmavtalet, som vi ställde oss bakom och som träffades förra året, har inte riktigt lett till det som alla hoppats på. Oavsett var orsakerna ligger kan vi kon- statera att pengarna till det publikrelaterade stödet tog slut för ett par månader sedan, och då återstår flera år av avtalet. Frågan debatterades så sent som i förra veckan i denna kammare, och beskedet om att det pågår diskussioner mellan berörda vid en pågående avstämning av avtalet hoppas vi ska leda till att pro- blemen får en rimlig lösning. Formgivning och design tas upp i andra anföran- den. Jag vill för den moderata gruppen bara göra det förtydligandet om Röhsska museet - eftersom det i den debatten förekommit ovidkommande, ska vi kalla dem, geografisk-politiska synpunkter - att vi i våra motiner och yttranden inte vänt oss mot satsningar på andra orter utan i stället markerat och lyft fram den resurs som Röhsska sedan länge utgör. Samma sak accentueras i en enskild motion om detta museum som inlämnats av Inger René och mig och som vi anser förtjänar att ingående beaktas i det fortsatta arbetet med formgivnings- och konsthant- verksfrågor, vilket jag i ett eget yttrande, nr 8 i betän- kandet, påpekar. Herr talman! Vi i Moderata samlingspartiet ställer oss självklart bakom samtliga de yttranden och de reservationer som vi ensamma eller tillsammans med andra partier har lagt i detta betänkande, men för tids vinnande vid voteringen inskränker sig vårt yrkande till bifall till reservation nr 4.

Fru talman! Det var länge sedan kulturbudgetens utgiftsområde 17 fick en så stor ramökning som skett i budgeten för 2002. 120 plus 40 miljoner samt ytter- ligare några engångsvisa miljoner har satsats. I det här perspektivet tycker jag att vi ska se på moderaternas budgetförslag. De vill minska ramen med dryga 1,6 miljarder kronor, och de vill höja ut- bildningsutskottets anslag med 1,2 miljarder och överföra folkbildningen dit. Den reella minskningen blir dryga 400 miljoner kronor. Det är mycket pengar. Det skulle innebära, vill jag påstå, en avsevärd inskränkning av människors möj- lighet att använda sig av den lagstadgade yttrandefri- heten. Människor skulle också bli sjukare, olyckligare och mer främlingsfientliga. Rent historiskt är vår svenska demokrati byggd på fyra kanaler för diskussion och kunskapsbildning i samhällsfrågor: erfarenhet, folkrörelser, massmedier och litteratur. I dag finns en kulturell infrastruktur bestående av länsbibliotek och länsteatrar, länsmuseer och länsmu- sik. Det finns nationella scener och institutioner som Nationalmuseum, Dramaten, Operan och Rikskon- serter - för att nämna några. Det finns fria musik-, teater- och dansgrupper såväl som kommunala och landstingsstödda verksamheter. Det finns studieför- bund, folkhögskolor, olika ideella föreningar och dessutom fria medier och en public service-TV och - radio som når hela landet. Det här är i dag den analy- serande struktur som har utvecklat de fyra kanaler för diskussion och kunskapsbildning i samhällsfrågor som tillsammans med partierna och parlamentarismen bär upp demokratin. Om vi skär här vill jag påstå att demokratin allvarligt kommer att försvagas. Kultur kan inte skapas av politiska beslut, säger moderaterna. Nej, det är sant. Men vi måste ge kultu- ren möjligheter. Om vi inte hade gjort så hade vi inte haft allt detta. Sponsring och reklam är inga garanter för att det här ska fortgå. Därför behövs ett starkt offentligt stöd. När jag sedan reflekterar över oppositionens olika budgetförslag ser jag att de spretar. Moderaterna vill, som jag tidigare har sagt, föra över folkbildningen till utbildningsutskottet. Det är det ingen annan som vill. Moderaterna vill minska Statens kulturråds anslag med 19 miljoner kronor. Kristdemokraterna vill minska anslaget med 1 miljon kronor, och Folkpartiet vill minska med 7 miljoner kronor. Centerpartiet vill att det ska vara oförändrat. Moderaterna vill sänka bidraget till allmän kultur- verksamhet med 80 miljoner kronor. Kristdemokra- terna vill plussa på med 1 miljon kronor. Centern och Folkpartiet vill ha det oförändrat. Så fortsätter det: Det spretar. De som mest vill minska utgiftsområdet är Moderaterna. Kristdemo- kraterna, Centerpartiet och Folkpartiet vill höja an- slaget. Jag tror helt enkelt att borgerligheten skulle få svårt att samverka kring kulturpolitiken om de skulle sitta i regeringsställning. När jag tittar på de olika förslag som de borgerliga partierna har lagt fram ser jag att det är Centerpartiet som skiljer ut sig. Centerpartiet är det parti som läg- ger fram förslag som mest liknar de förslag som rege- ringen och samarbetspartierna har lagt fram. Möjligen slår den breda folkrörelsetraditionen igenom här. För Vänsterpartiet är kulturen en befriande kraft som ger människor möjligheter att må bra, att ut- trycka sina tankar och känslor och i förlängningen att utnyttja sina demokratiska fri- och rättigheter. Kultu- ren ger oss upplevelser av sådant som vi annars inte kan känna till och möjlighet att känna igen oss själva, att förstå vår bakgrund och bejaka vår identitet. Utan kultur skulle livet bli så mycket fattigare. I årets budget går det att hitta en rad satsningar. Vi har 50 miljoner kronor till kulturmiljövård, 20 miljo- ner kronor till de fria grupperna, en filmvårdscentral i Grängesberg, satsningar på de regionala kulturinsti- tutionerna, ökat stöd till Operabaletten och ökat an- slag för visningsersättning till konstnärer. Här finns också satsningar på Konstfrämjandet, Skådebanan, Amatörteaterns riksförbund, mångkulturkonsulenter och inte minst en satsning på 7 miljoner kronor till de nationella minoriteterna. Det här är vi mycket glada för. Det är ett nytt anslag som ska ses som ett första steg. I betänkandet finns det även några tillkännagivan- den, vilket inte är så vanligt i riksdagen. Kulturrådet får ansvar för finsk teater. Det fram- går i betänkandet att det är ett ansvar som inte får inkräkta på de övriga minoritetsspråken. Det ska bli mer pengar till Svenskt visarkiv och till hemslöjd. Bidraget till allmänna samlingslokaler ökas med 10 miljoner kronor nästa år. Riksteatern får 1 miljon kronor mer än vad regeringen har föreslagit. Alla dessa saker är väldigt positiva. Det har möj- liggjorts genom ett samarbete mellan partierna i kul- turutskottet. Men utskottet har också ett tillkännagivande an- gående en motion väckt av v och c om en film- vårdscentral i Grängesberg. Utskottet föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen att frågan om filmvårdscentralens framtida huvudmannaskap ska analyseras ytterligare och att regeringen senast i nästa budgetproposition ska återkomma beträffande film- vårdscentralens framtida organisationsmodell. Vi i utskottet är helt enkelt inte säkra på att det som regeringen föreslår, nämligen att Filminstitutet ska ha huvudmannaskapet, är det allra bästa. Frågan är om det är särskilt lämpligt att en verksamhet som är knuten till ett filmavtal med branschen är den som bäst har att ansvara för en så viktig nationell angelä- genhet som vårt filmkulturella arv. Jag skulle gärna vilja veta hur regeringen tänker i frågan och hur rege- ringen ser på att utveckla filmarkivet till ett nationa- larkiv för den rörliga bilden, vilket jag hoppas att arkivet ska utvecklas till i en framtid. Även Center- partiet är med i denna motion. Till betänkandet har Vänsterpartiet även fogat en del reservationer. Det är bl.a. reservation 33, som just rör filmvårdscentralen i Grängesberg. Reservationen är gemensam med Centerpartiet. Vi säger att det är viktigt att uppspelning av gammal film möjliggörs samt att kompetensen inom laboratorietekniken beva- ras. Det borde vara ett uppdrag som också åläggs filmarkivet. Det skulle vara värdefullt om kulturministern kunde kommentera hur regeringen tänker i denna fråga om hur den tekniska kompetensen ska bevaras i en framtid om det inte åläggs någon att ansvara för detta. Vänsterpartiet har också en reservation som handlar om kulturpolitiska satsningar inom alla poli- tikområden, nämligen reservation nr 5. Vi anser att de kulturpolitiska satsningarna ska nå ut till alla invånare i landet, att kulturen ingår i alla politikområden. Det gäller att kulturen ska in i förskolan, skolan och vår- den, men även in i samhällsplaneringen, i bostadspo- litiken, i integrationspolitiken, i socialpolitiken, kri- minalpolitiken och den brottsförebyggande verksam- heten osv. Vi anser att de kulturpolitiska målen måste genomsyra alla olika typer av politiska beslut. För att kunna åstadkomma en sådan förändring, en integrering av kulturen i övriga politikområden, krävs det att vi tänker på ett nytt sätt och att vi lägger upp budgetarbetet på ett nytt sätt. Jag tror att det här krävs om vi ska kunna förändra och utveckla kultur- politiken ytterligare. Jag skulle vilja fråga: När, Marita Ulvskog, har vi kommit så långt att de kulturpolitiska målen genom- syrar alla politikområden och alla politiska beslut? Jag vore tacksam för ett svar på det. Jag yrkar bifall till reservation nr 5. Det är den enda reservation som jag yrkar bifall till, men givet- vis står jag bakom även våra övriga reservationer. Tasso Stafilidis och Peter Pedersen kommer i de- batten att vidare redovisa för våra reservationer. Avslutningsvis, fru talman, vill jag tacka Kultur- departementet och utskottskamraterna för ett gott samarbete i budgetarbetet. Inte minst vill jag också tacka vår kanslipersonal i kulturutskottet. Ni har gjort ett fantastiskt jobb.

Fru talman! På Charlotta Bjälkebring låter det un- gefär som om det var hon som var kulturminister. Hon talar om ni där ute i oppositionen. Hon kör också med det gamla splittringsförsöket att måla ut den gode och den onde, dvs. att den onde är Moderaterna och den gode är Centerpartiet. Jag tror inte att det där kommer att lyckas särskilt bra. Charlotta Bjälkebring talar om att det spretar där- för att vi har så många olika förslag. Då kan man fråga sig vad som menas med att spreta. Ja, det är väl att ha många reservationer, som Charlotta själv säger om Vänsterpartiet. Ni har nio egna reservationer, är med på ytterligare tre, och ett särskilt yttrande. Miljö- partiet har 11 egna reservationer och är dessutom med på ytterligare två. Då kan man ju diskutera var spre- tandet ligger någonstans egentligen. Charlotta har visserligen läst siffrorna rätt, vilket gladde mig. Men bilden av vilka anslag som vi har ändrat på, vilka nysatsningar vi gör och vad det är vi vill stryka ger ju inte alls den effekt som Charlotta vill måla upp. Vi kan jämföra vårt förslag, då undantagande de 1,2 miljarder som vi flyttar från vårt budgetförslag, med majoritetens. Regeringens kulturanslag ger alltså 6 906 670 000 kronor och vårt, med tillskottet i vår krona-för-krona-fond, 6 609 929 000 kronor. Det innebär en minskning med något över 4 %. Då kan man fråga sig: Är skillnaden på 4 % skillnaden också mellan den totala katastrof som Charlotta Bjälkebring uppmålar och den bästa tänkbara politiken? Jag tror inte att någon går på detta.

Fru talman! Ja, alla är vi onda. Alla är vi också goda någon gång. Det jag försöker göra är att synliggöra och också öka kunskapen om de ideologiska skillnaderna som faktiskt finns i kulturpolitiken. De ideologiska skill- naderna ligger just i hur vi ser på ansvaret för hur kulturpolitiken ska genomföras, hur den ska kunna bli tillgänglig för alla medborgare, även för dem som inte har en fet plånbok. Vänsterpartiet vill och anser att det offentliga ska ta ett ökat ansvar för kulturpolitiken. Vi menar att ansvaret måste ligga hos kommun, landsting och stat att bygga upp strukturer som gör det möjligt för män- niskor att konsumera kultur men också att vara en del i och aktivt delta i kulturlivet på olika sätt. Vi tror inte att sponsring och reklam, de kommersiella krafterna, är en garant för att kulturlivet ska kunna leva och vara tillgängligt för alla. Här går det skarpa skiljelinjer. Visst är det så, vilket jag också tydliggjorde, att Moderaterna vill överföra folkbildningen till utbild- ningsutskottet. Men däri ligger också en ideologisk skillnad, nämligen: Handlar det om det livslånga lärandet, om folkbildning eller handlar det om ren utbildning?

Fru talman! Charlotta har rätt i en sak, nämligen att det är fråga om ansvar. Vi tror faktiskt att indivi- den kan ta ansvar. Det låter så bra att tala om det offentliga, men det innebär alltså att man samtidigt tar bort ansvaret från individen. Vi ska komma ihåg att över 80 % av den kultur som vi i dag om vi ska kalla det konsumerar betalar redan nu den enskilde. Då kan man bara konstatera att ett fullt stöd för det allmänna samtidigt innebär ett minskat ansvar för individen. Vi vill också ha ett ökat ansvar på vissa områden, som jag sade i mitt inledningsanförande. Det som staten är bra på vill vi satsa på och i vissa samman- hang satsa mer på. Jag tog också upp ett par punkter där också regeringen gått den väg som vi har stakat ut i flera år, t.ex. när det gäller de fria grupperna, kul- turminnesvården osv. Det är utan tvekan en ideologisk skillnad. Men Charlotta Bjälkebring ska inte måla upp en vanföre- ställning och sedan debattera utifrån den bilden. De- battera rent sakligt om vad det rör sig om! Vi kan redovisa våra olika ideologiska ställningstaganden här. Men jag vill inte på något sätt hoppa in och säga att det här kommer det att leda till om man följer Vänsterpartiets linje, om det visar sig att det är min egen tolkning av något som ni inte har sagt. Det hål- ler jag mig faktiskt för god för. Det borde också Charlotta Bjälkebring göra.

Fru talman! Alla gör vi ju egna analyser av det vi läser, av det vi ser osv., och det här är min tolkning och mina farhågor. Jag vet att i många andra debatter har också Moderaterna haft andra farhågor utifrån det som de läser in i de förslag som Vänsterpartiet lägger fram, och det är farhågor som vi inte delar. Men det är väl bra att vi kan debattera det. Vi är överens om att individen har ett ansvar. Det är bara jag och ingen annan som kan ansvara för vad jag säger och gör, och så är det också för Lennart Fridén. Samtidigt måste vi som politiker och som riksdag försöka ta ansvar för att ge människor möjligheter att delta i kulturlivet. Då tycker vi att det förslag som vi lagt fram tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet är det bästa förslaget. Det tillgängliggör kulturen mycket mer än vad ett moderat förslag skulle ha gjort.

Fru talman! Det är alltid lättare att tala om andras förslag än om sina egna, dessvärre. Det är ganska ovanligt, vill jag säga, att ett parti som ingår i ett regeringsunderlag, som ju faktiskt Vänsterpartiet gör, har så många reservationer. Därför tycker jag att vi kan avfärda debatten om spretighet. Sitter man i rege- ringsförhandlingar, som de borgerliga partierna kan- ske får göra efter nästa val, då kommer man överens i dessa förhandlingar. Då blir det inte en spretighet när man lägger fram förslagen. Då är det ett givande och ett tagande som man sedan brukar stå för. Jag tycker också att Charlotta Bjälkebring tar till brösttoner när det gäller demokratin och hur den påverkas av olika anslagsnivåer. Är det alltid det som Socialdemokraterna och, i det här fallet, Vänstern och Miljöpartiet kommer fram till som garanterar den demokratiska utvecklingen? Vi kristdemokrater har lagt oss på en högre ramnivå än regeringen, men det skulle inte falla oss in att säga att vårt förslag främjar demokratin mer än vad ert skulle göra. Jag vill också gå emot det som Charlotta målar upp, att vi skulle påstå att sponsring skulle vara en garant för att kulturen utvecklas. Självklart inte. Det är ingen som har påstått det. Vi är väldigt måna om att alltid betona att stat, kommun och landsting har ansvaret för att alla ska få möjlighet att få del av kulturen och själva få medverka i olika sorters kultur- utövning. Det ligger ingen motsatsställning i detta och att uppmuntra engagemang från privatpersoner och från företag att också göra insatser.

Fru talman! Jag vet inte riktigt hur jag ska svara på Inger Davidsons inlägg. Men givetvis är det inte anslagsnivån som helt och fullt avgör om en kultur- politik slås ut eller inte. Det avgörande är hur man ser på kulturen. Sedan är ju inte staten den enda offentliga instans som satsar på kultur, utan det gör också kommuner och landsting. Om inte kommuner och landsting hade funnits, hade den offentliga kulturpolitiken varit be- tydligt mindre. Det som man kan utläsa i Moderaternas budget- förslag är att de vill dra ned kraftigt på det offentliga och att de vill lyfta fram de ideella krafterna mycket mer. Det kan man också utläsa i Kristdemokraternas förslag. Det handlar alltså om ideella krafter, före- tagssponsring, osv. Vi tycker inte att man ska luta sig mot detta, utan det är det offentliga som ska vara garanten för att vi ska ha en bred och god kulturpoli- tik som är tillgänglig för alla. Det är här skiljelinjerna finns.

Fru talman! Jag vill ställa en konkret fråga som kanske är lättare att svara på. I går auktionerade en auktionskammare ut en dyr- grip från 1100-talet och som hade tillhört Karl den döve. Det är en otroligt unik pjäs. Den har funnits på Historiska museet. Men nu ville den privatperson som hade lånat ut den dit att den skulle säljas. Av vilka skäl vet jag inte. Detta skapade ett enormt engage- mang, och privatpersoner och andra ställde upp och samlade in pengar för att museet skulle kunna köpa pjäsen för 800 000 kr, och därmed är den garanterad att finnas kvar på Historiska museet. Tycker Charlotta L Bjälkebring att det här är nå- got som vi borde uppmuntra? Eller borde vi tacka nej till den här typen av insatser - räcker inte statens, kommunens eller landstingets medel till så ska vi tacka nej till att få hjälp av privatpersoner och företag och därmed mista viktiga kulturskatter?

Fru talman! Helt klart kan jag säga att jag aldrig skulle gå med på att staten skulle konfiskera några privata egendomar. Det tycker jag i grunden är fel. Men jag tycker att det offentliga måste ha råd med vissa saker. Vi kan ju faktiskt på olika sätt se till att vi också får råd med vissa saker. Därigenom borde man ha kunnat anslå ett offentligt stöd för att kunna köpa in den här pjäsen. Givetvis vill inte jag heller tacka nej till de ideella krafter som finns. Det är viktigt att vi har ideella krafter, att vi har självförvaltningsorgan, osv. Det är Vänsterpartiet inte alls motståndare till, utan det vill vi givetvis uppmuntra och bejaka.

Fru talman! Centerpartiet arbetar målmedvetet för att barn ska ha en framskjuten plats i den nationella kulturpolitiken. De ska ha en självklar rättighet att få utöva sin favoritkultur varhelst de bor och utan att det ska styras av föräldrarnas inkomster. Därför vill vi att 25 % av det statliga kulturanslaget ska gå till kultur för barn och unga. Beträffande ungdomarnas kulturintressen är det väldigt viktigt att lyssna till deras egna önskemål. Ungdomsstyrelsens generaldirektör Leif Linde skri- ver i deras nyhetsblad BRUS: "Ungas inflytande är A och O. Ett mera systema- tiskt inflytande för unga i närmiljön skulle kunna kanalisera en hel del av viljan och öka genomslaget för ungas idéer. Som att medverka till att göra den egna vardagen bättre i skolan eller på arbetet. Men också att påverka fritidsaktiviteter på kvällar och helger genom att delta i olika kulturaktiviteter, idrott och verksamhet i ungdomsorgnisationer, nätverk och communities på Internet. Unga vill påverka och vara en resurs men på flera områden upplever de att så inte är fallet." Vi tar fasta på detta och skriver i vår motion att ungdomarna måste få vara med och bestämma hur resurserna ska fördelas. Vi har också föreslagit ett anslag på 100 miljoner för det, ett anslag som kom- mer att växa till 290 miljoner, vilket ger varje kom- mun en miljon var, oberoende av hur många invånare som finns i kommunerna. Vi kallar anslaget KUL- bidrag, vilket betyder kultur till unga i hela landet - av unga, med unga och för unga. Pengarna ska kunna fördelas via exempelvis kommunernas ungdomsråd där det finns sådana. Även ungdomar som inte tillhör någon förening ska kunna ta del av KUL-bidraget. Fru talman! Det är hög tid att vuxna vågar ta ste- get att släppa fram ungas idéer och låta dem genom- föra dem. Det alltför vanligt att vuxna ordnar aktivi- teter och inbjuder ungdomarna att delta. I samband med kultursponsringsseminariet i förra veckan på Cirkus lyssnade jag till flera talare som berättade att de gör vad de kan för att ordna arrangemang för ung- domar på teatrar, museer, etc. Ingen av dem sa att de frågade ungdomarna om vad de vill uppleva eller att de bett ungdomarna var med och skapa innehållet i arrangemanget. Det är en viktig ungdomspolitisk uppgift att skapa ett utrymme för ungdomars eget skapande. Det förekommer många bra exempel på hur man ute i kommunerna försöker underlätta för ung kultur. Men vi vill att det ska fungera i hela landet och tycker därför att Ungdomsstyrelsen bör få i uppdrag av rege- ringen att påverka kommunerna att utarbeta konkreta planer för en högre prioritering av ungdomars kultur. Centerpartiet ser detta också som en åtgärd för att minska den regionala klyvningen som vi ser växer fram i dag. I storstäder erbjuds många olika aktivite- ter, och en väldigt stor del av statens kulturpengar stannar där, medan landet i övrigt har små möjlighe- ter att erbjuda ett brett register av olika aktiviteter som passar olika åldrar. Varje generation måste ges utrymme att skapa sin vision, sitt innehåll och sina former för att nå målen. Den traditionella svenska kulturpolitiken överensstämmer dåligt med ungdo- mars värderingar. Vi ställer oss också frågan om det som erbjuds publiken är det som publiken efterfrågar. Då tänker jag på alla åldrar. Det är viktigt med en långsiktig kulturpolitik, men det är också viktigt att det ges utrymme för nya lösningar. Vi får inte förringa den nya delen av kulturlivet med filmfestivaler, rockfesti- valer, m.m. Det är evenemang som säkerligen står för morgondagens kultur. Ett bra exempel på morgondagens kulturrörelse är Södra teatern i Stockholm, som genomfört ett föränd- ringsarbete som lett till en levande teater med gräns- överskridande verksamhet. Teatern har blivit en in- ternationellt uppmärksammad mötesplats, och publi- ken strömmar till och har ökat med 180 % på tre år. Det är den scen i Norden som har flest utomeuropeis- ka gästspel. Centerpartiet tycker att det är viktigt att få i gång en diskussion kring hur den nationella kulturpolitiken ska anpassas till vår föränderliga värld och vill därför att en utredning ska tillsättas för att se över om utbud och efterfrågan stämmer överens med verkligheten. Jag yrkar därför bifall till reservation 7. Fru talman! En annan hjärtefråga för oss i Center- partiet är samlingslokalerna, vilket flera andra talare i debatten tidigare har tagit upp. De är en viktig träffpunkt för människor såväl i glesbygd som i tät- orter. Där kan man mötas för att utveckla bygden och kvarteret, för att möta professionella konstnärer och amatörer eller för att delta i en studiecirkel. Det finns i dag ca 3 000 föreningsdrivna samlingslokaler. Det låter ganska mycket, men trots allt är det alldeles för lite. En del bygder är ganska välförsedda, men det finns orter, och då inte minst tätorter, som har pro- blem med att hitta lokaler till sina verksamheter. Dessutom är det många som är i dåligt skick och där det behövs standardhöjande reparationer eller handi- kappanpassning. Centerpartiet anser att det behövs större anslag till detta än vad regeringen har budgete- rat. Det är därför med stor glädje som jag har noterat att Socialdemokraterna tillsammans med Vänstern och Miljöpartiet har väckt en motion som leder till att regeringens förslag kommer att höjas med 10 miljo- ner, från 19 till 29 miljoner. Det är bra men ändå inte tillräckligt. Centerpartiets förslag på 40 miljoner är inte heller tillräckligt. Men det visar ändå klart att vi tycker att tillgången till samlingslokaler med bra standard är viktig för att människor ska ges förutsättningar till ett levande och lokalt kulturliv i alla delar av landet. Vi i Centerpartiet vill också att föreningsägda id- rottslokaler ska räknas in. Och förhoppningsvis kommer man att ta med det i utredningen. Det skulle vara intressant att höra vad ministern säger om det. Jag vet inte om ministern uppfattade min fråga, men jag får väl repetera den senare. Den handlar om att vi gärna ser att föreningsägda idrottslokaler också kan räknas in bland samlingslokalerna och få samma bidrag som övriga samlingslokaler. Ungdomsstyrelsen har gjort en studie över ung- domsföreningarnas tillgång till lokaler. Det visar sig att nio av tio ungdomsföreningar inte har sin verk- samhet i en allmän samlingslokal. Störst är problemet med lokaler i storstadskommunerna. Problemet är stort för de föreningar som har startat under de se- naste fyra åren. Att tillgängliggöra allmänna samlingslokaler för ungdomsverksamhet kan vara en av de mest centrala framtidsfrågorna för samlingslokalsföreningar. Fru talman! Det är många frågor som man vill lyfta fram i en budgetdebatt. Jag går därför över till att tala om de fria scenkonsterna, dvs. teater, dans, sång m.m., som inte utövas på kommersiella villkor. De svarar ofta för nytänkande och experiment. Om de fria teatergrupperna inte hade funnits hade antalet scenföreställningar minskat med närmare en tredjedel varje år, och för barn skulle de minska med hälften. Det är Kulturrådet som fördelar pengar till de fria grupperna. Kulturrådet har beslutat att bidrag inte ska delas ut år efter år till samma verksamhet utan att kvaliteten ses över. Det är ett bra ställningstagande, tycker jag. Men om man helt plötsligt tar bort ett anslag till en verksamhet kan det leda till att en bra aktivitet försvinner. Vid årets anslagsfördelning visar det sig också att etablerade grupper förmodligen kommer att få ge upp sin verksamhet. Exempel på det är Nya Pistolteatern i Stockholm och Romateatern på Gotland. Det är trå- kigt, och det var knappast vad regeringen avsåg när man höjde anslaget till de fria grupperna. Vad säger ministern om det? Det skulle vara intressant att få en kommentar. Nästa fråga jag vill lyfta fram är frågan om film- vårdscentralen, som ska starta i Grängesberg och som ska bli ett centrum för dokumentär film. Det är bra att det äntligen har tagits fram pengar till det. Det är en början till något som vi i Centerpartiet hoppas ska bli större. Vi har tillsammans med Vänsterpartiet skrivit en motion, för vi vill utvidga uppdraget till att gälla även dokumentärfilm som inte skyddas av upphovsrätten, dvs. är äldre än 70 år. I dag skickas SVT:s gamla dokumentärfilmer till Italien för restaurering och förvaring. Vi anser att hela vårt filmarv ska förvaras i Sverige. Beträffande huvudmannaskapet för filmvårdscent- ralen har vi yrkat att den organisationskommitté som ska tillsättas bör lägga fram förslag. Detta vidareut- vecklade Charlotta Bjälkebring väldigt bra i sitt in- lägg. Utskottet har tillmötesgått motionen såtillvida att dagens beslut kommer att innebära att Filminsti- tutet får huvudansvaret under ett år för att kommittén ska kunna bereda ärendet. Personligen anser jag att Ludvika kommun borde ha fått erbjudande om att inneha huvudmannaskapet fram till dess att ett definitivt beslut fattas. Däremot fick vi avslag på yrkandena om att tek- nisk kompetens bör knytas till den blivande film- vårdscentralen. Det är väldigt tråkigt, eftersom tekni- ken förändras så snabbt. Redan i dag är det svårt att få tag i teknisk apparatur för att spela upp gammal film. Vi vet alla som filmade våra barn på den tid då det fanns super 8-kameror att vi i dag, när våra barn är vuxna, har problem att visa filmerna eftersom pro- jektorn har pajat och inte går att reparera. Vi ser samma problem med teknisk apparatur på detta om- råde, och därför kommer vi att återkomma med en motion om det. Likaledes återkommer vi med kraven om att film- vårdscentralen ska byggas ut till ett svenskt nationa- larkiv för den rörliga bilden och att detta filmarkiv ska samverka även med bibliotek och museer. För- hoppningsvis kommer kulturutskottet, som ska ta ställning till våra kommande motioner, att ha förståel- se för hur viktiga dessa frågor är. Förhoppningsvis kommer kulturministern att se till att det blir verklig- het. Jag yrkar bifall till reservation 33. Fru talman! Centerpartiet anser att det är viktigt att landet inte tudelas när det gäller utbud av kultur. Det är viktigt att det finns fungerande länsteatrar med bra kvalitet. Men trots det är det oerhört värdefullt att Riksteatern finns kvar och kan erbjuda olika teaterbe- sök runtom i landet. Det är kulturellt berikande och en stor upplevelse för många orter när Riksteatern kommer på besök. Då går man man ur huse för att få se den föreställning som erbjuds. I vårt budgetförslag är anslaget därför oförändrat, vilket innebär 3,8 mil- joner mer än i regeringens förslag. Det har dessbättre blivit något bättre siffror i utskottet. Så här säger Norrlandsförbundet om Riksteatern: Norrlandsförbundet protesterar mot en kulturpolitik som medför färre teaterföreställningar i orter på läng- re avstånd från Sveriges huvudstad. Kultur, ekono- misk tillväxt och social harmoni hör ihop. Kultur i bygderna bidrar till att fler kvinnor och ungdomar väljer en framtid i Norrland. Låt Riksteatern fortsätta sin framgångsrika kulturoffensiv. För Norrland är det, med tanke på all utflyttning, oerhört värdefullt med ett rikt kulturellt utbud. Det finns många fler angelägna frågor i vår parti- motion om kultur. Det gäller t.ex. ökat anslag till talböcker. Där ökar behovet. De är av stort värde inte bara för synskadade utan också för yrkeschaufförer, som kan sitta i bilen och lyssna. Gamla människor behöver lyssna. Sjuka som inte själva orkar läsa lyss- nar gärna. Sjukhuskyrkans stöd behöver ses över, och det kyrkliga kulturarvet likaså. I dag länsas våra gamla kyrkor. I min hemtrakt finns en 1200-talskyrka - Lidens kyrka - som har haft besök av tjuvar mer än en gång. Listan över frågor som vi inte fått gehör för kan göras lång: nya nationella uppdrag, idrott osv. Men jag ser det som att Centerpartiet har sått ett frö som förmodligen gror och kommer att växa nästa höst, när vi borgare tar över ansvaret för landets budget. Jag står naturligtvis bakom alla våra reservationer, men yrkar bara bifall till nr 7 och nr 33.

Fru talman! Jag ska börja med en liten bekännel- se. Jag har väntat på denna debatt i 31 år. När jag kom till Sverige 1970 och började förstå hur det svenska samhället fungerar var en av mina första frågor varför kulturen i Sverige har så lite pengar. Varför är alla, från institutioner till fria grupper, så fattiga och så osäkra på hur de ska kunna gå vidare med sitt arbete? Jag har försökt få svar på denna fråga under 31 år som frilansande kulturarbetare. Fram till mitt inträde som ledamot i riksdagen levde jag som fri skribent, vilket betydde att jag var en mycket fattig skribent. Jag var fullständigt i händerna på de fast anställda. De kunde från en dag till en annan bestämma att en kurs skulle försvinna eller att en TV-krönika skulle läggas ned. De hade hela makten inte bara över ekonomin. Vi - de fria som satt utanför - tvingades hela tiden att börja om. Därför är jag väldigt glad över att äntligen få ställa mina frågor. De reduceras till en stor fråga: Varför har kulturen så lite pengar i Sverige? Jag har suttit i Operans styrelse under ett stort an- tal år. Jag sitter i styrelsen för Drottningholmsteatern och dess museum. Jag stöter på samma fråga överallt. Pengarna räcker inte till. Kulturbudgeten är ett slags lapptäcke. Om man lagar på ett håll spricker det på ett annat. Visst kan jag ta fram olika bitar av Folkpartiets budget och tala för dem, men det betyder inte på något sätt att jag är nöjd. Nej, vi lade fram ett förslag på vårt landsmöte. Vi kom överens om att vi ska jobba vidare för att i grund och botten förstärka kulturens ekonomi. Ja, men ni kan inte trolla, säger de andra. Nej, det kan vi inte, säger vi. Men varför har t.ex. AMS tio gånger så mycket pengar som kultur, religion, medier och id- rott? För mig är det helt obegripligt. AMS 60-70 miljarder täcker inte bara ersättning- en till arbetslösa. AMS är en enorm byråkratiska apparat som inte producerar någonting alls. Kultur producerar livsglädje, hopp, förståelse och dialog. Kultur skapar en mycket bred horisont. Vi dör om vi stänger in oss i små, praktiska vardagliga sysslor och inte orkar lyfta blicken och se lite längre bort. Därför behövs en mycket stor förstärkning av kulturens bud- get. Jag ska summera några punkter i våra förslag, men de är bara tillfälliga. Vi i Folkpartiet jobbar för att genomföra den stora förändringen genom att hitta modeller för en bättre finansiering för kulturarbetet. Vi vill inte att biograffilm för vuxna ska censure- ras. Därför reducerar vi Biografbyråns budget. Vi jobbar väldigt mycket för en decentralisering. Vi vill förstärka ekonomin för Operan, Dramaten, Göteborgsoperan och Dansens hus. Men vi glömmer inte de mindre institutionerna, bl.a. inte Drottning- holmsteatern och dess museum. Vi hoppas att de små summor som teatern och museet hittills har fått per- manentas. Pengarna behövs. Den nya hyran för mu- seet uppgår till ½ miljon per år. Vi vill öka anslaget till trossamfund och till idrott. Samlingslokalerna ingår inte i kulturbudgeten av den enkla anledningen att vi satsar väldigt mycket på handikappolitiken, på förbättring och handikappan- passning av alla mötes- och samlingslokaler. Vi vill att de öppna kanalerna ska få statligt stöd. Vi vill införa ett anslag som vi kallar för Möte mellan kulturer just för att stimulera och intensifiera dialogen mellan de olika kulturer som finns i det här landet. I detta sammanhang vill jag också påminna om att landets största minoritet, sverigefinländarna, behöver mycket bättre ekonomi för sitt riksarkiv. Men, som sagt, jag känner absolut ingen stolthet över denna budget och inte heller över kulturutskot- tets betänkande, och detta av den enkla anledning som jag redan har talat om, att det är som ett lapp- täcke som hela tiden spricker i sömmarna. Nu har Kulturrådet dragit den självklara, naturliga slutsatsen att man behöver stödja kontinuerlig verk- samhet inom de fria grupperna. Nu ska ett slags lång- variga avtal upprättas. Men vad betyder det? Det betyder att andra fria teatrar går under. Vi har hört historien om Naturhistoriska riksmu- seet. Jag minns att det fördes precis samma diskus- sion för ett antal år sedan när Kungliga biblioteket hotades därför att samlingarna inte fick plats. Den enorma skatten av kunskap och minnen som ingår i Kungliga bibliotekets samlingar hade inte plats nå- gonstans. Det var en lång, bitter kamp som slutade väl. Jag hoppas att det blir samma lösning också för Naturhistoriska riksmuseet. Men varför måste vi varje gång gå igenom skär- selden när det gäller att finansiera absolut nödvändiga delar inom kulturens kärnverksamhet? Vad behöver kulturen? Kulturen behöver många och rika finansiärer. Om det finns en enda stor finan- siär eller om enbart den offentliga sektorn står för ekonomin blir det ett alldeles för starkt beroende till denna finansiär. Att vara beroende av pengar betyder att inte vara fri. Jag tror att det var Göran Persson som sade ungefär så här: Att vara skuldsatt betyder att inte vara fri. Det är nästan samma sak för kulturen. Att hela tiden behöva gå till en eller två starka finan- siärer - det kan vara kommunen, landstinget eller staten - och be om lite mera pengar är inte en fri kultur. Jag har upplevt det här. Jag var med när mina f.d. elever från Filminstitutet, Dramatiska institutet och Danshögskolan var tvungna att gå och be om mera pengar. Jag har också varit med och försökt att sätta i gång kulturverksamheter tillsammans med invandrar- grupper, men misslyckats därför att minoriteternas kulturer fortfarande misshandlas systematiskt i ett land som har för lite pengar för kulturen. För att undvika den pinsamma tiggarsituationen behöver vi fria, starka, helt självgående fonder. Får man inte stöd från den ena sidan, kan man få stöd från en annan sida. Alla människor har inte samma smak. Alla människor har inte precis samma bild av kvalitet i kultur. Finns det flera finansiärer finns det mycket större frihet för kulturen. Kulturen behöver stöd till kontinuerlig verksam- het. Jag berättade om tiggarställningen, om upprepade gånger och om upprepade ansökningar. Det är ingen grund för en bra kontinuerlig verksamhet. Därför är jag mycket glad över att teatermänniskorna äntligen har kommit fram till de fleråriga avtalen. Men å andra sidan är jag lite rädd för att vi nu kommer att låsa fast oss till nya kollektivavtal som försöker att stöpa all verksamhet i en och samma form. Det behövs flera modeller om vi vill ha mångfald i kulturen. Det är ungefär vad kulturen behöver. Vi kommer att jobba inom partiet med en planering för dessa förändringar. Jag hyser mycket stora förhoppningar om att vi kommer att finna bra lösningar och att vi kommer att kunna övertyga väldigt många politiker om detta. Innan jag avslutar vill jag säga ett par ord om två mycket viktiga delar av kulturen. Förra året diskuterade vi det kommande tillståndet för public service. Då fick vi löfte om att en parla- mentarisk utredning skulle tillsättas som skulle på djupet skulle diskutera de mycket komplicerade frå- gorna om public service och framtiden. Denna utred- ning har ännu inte kommit i gång. Jag undrar varför. Sedan vill jag säga två ord om Forum för levande historia: Jag tycker personligen att diskussionen om kom- munismens brott fortfarande har varit alldeles för fragmentarisk och för tyst i det här landet. Vi har ingen rätt att blunda. Den religiösa intoleransen och ateismens intole- rans har också diskuterats för lite. Jag tycker, precis som det står i vår gemensamma reservation om Fo- rum för levande historia, att det behövs en stark insats från väldigt många håll i detta sammanhang. Det civila samhället har i första hand en skyldighet att arbeta för detta. Därför yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 12.

Fru talman! Jag vill tacka Ana Maria Narti för detta mycket inspirerande inlägg. Jag tror att 31 år av väntan på ett svar har varit lite för lång tid, men de- batten kom i alla fall nu. Ana Marias fråga är varför institutionerna och de fria grupperna har så lite pengar och varför visionerna fattas. Denna fråga ställer jag mig också. Jag tycker precis samma sak. Mitt svar på det är att de kulturpo- litiska målen så att säga inte har nått fram till folkets medvetande. Det finns också ett strukturellt problem - precis det som Ana Maria Narti tar upp här - i och med att vi satsar på fel saker. Hur kommer det sig att AMS har 60-70 miljarder kronor, och hur kommer det sig att vi inte kan lägga en del av de pengarna på kulturen i stället? Det skulle frigöra så mycket mer kreativitet och så många fler arbetstillfällen än vad som finns i dag. Jag har en fråga - det var egentligen därför jag begärde replik. Hur ska de fria kulturfonder som Ana Maria talar om byggas upp? Är det via privata finan- siärer eller är det via offentliga finansiärer?

Fru talman! Tack, Charlotta! Det är roligt att se att ideologiskt sett så långt från varandra stående organi- sationer som Folkpartiet och Vänsterpartiet ibland träffas. Vi träffades en gång tillsammans med Johan Lönnroth i utbildningsdebatten och i forskningssam- manhang. Det var mycket intressant. Just AMS-pengar skulle sitta väldigt bra i fonder- na, men frågan om hur vi kommer att organisera detta kommer jag att svara på om några månader. Vi jobbar nämligen med det här. Vi har alltså ingenting emot privata finansiärer och donationer, men det måste finnas en ordentlig summa pengar i grunden för att kunna sätta i gång sådana här fonder. Jag var själv med på den tiden när Harry Scheins gamla filmfonder användes för stöd till filmkultur och filmproduktion. Jag satt i en av fondernas ledande grupper. Detta fungerade alldeles utmärkt - och det var fonder som inte hade någonting att göra med vare sig skattepengar eller med reklamintäkter. Det var en mycket intressant verksamhet. Så låt oss fortsätta denna diskussion, och tack en gång till!

Fru talman! Kultur som kraft och motkraft är ru- briken på Miljöpartiets partimotion. Under de senaste åren har Miljöpartiet ökat den statliga kulturbudgeten med över 200 miljoner kronor. Vi har också fått gott stöd från våra samarbetspartier. Vi ser detta bara som en början på en inslagen väg. Ett rikt och mångfasetterat kulturliv är nyckeln till mänsklig livskraft. Miljöpartiet vill därför klart och tydligt visa att kultur i alla dess former är något som samhället prioriterar. Men kultur är inte bara en kraft i sig - kultur kan också fungera som motkraft. Inte minst är kultur den motvikt som behövs i en tid när så mycket kretsar kring det materiella; arbetsliv, karriär och ekonomi. Möjligheterna att leva ett rikt och aktivt kulturliv oavsett om du låter det fyllas av intryck genom att se en teateruppsättning eller om du själv står för uttrycket genom att sjunga i kör ger det dig som människa den energi som behövs för att varda- gen inte ska reduceras till ett flöde av måsten. Kulturens roll som helande kraft kan inte nog un- derstrykas. Genom det kulturella uttrycket stärker vi varandra och kan därmed stå bättre rustade i livets olika prövningar. Vi eftersträvar alltid en helhetssyn i Miljöpartiet, och vi ser därför satsningar på kultur som förebyggande investeringar för att motverka såväl social utslagning som medicinska problem. Den utmattningsprocess och stress som alltfler känner och som de senaste åren gett upphov till en lavinartad ökning av antalet sjukskrivningar är resultatet av ett samhällssystem som i alltför stor utsträckning har varit inriktad på ekonomisk tillväxt, materiellt väl- stånd och arbete. Det är därför oerhört angeläget att samhället stärker och lyfter fram andra värden i livet. Hela människan behöver ges utrymme att utvecklas, och varje människas skaparlust få möjlighet att kom- ma till uttryck. På Umeå universitet har forskning kring kulturens påverkan på oss som samhällsmedborgare pågått under flera år. Man har bl.a. funnit att vi som njuter kultur lever längre. Det finns alltså i dag också veten- skapliga för att kultur och hälsa hör ihop. Kulturupp- levelser ger biologiska effekter direkt. Det går med andra ord inte att lagra kulturupplevelser, utan det behövs ett ständigt tillskott. Enligt Olle Bygren, pro- fessor i socialmedicin, påverkar de både immunför- svaret och hormonsystemet - rena rama friskvården alltså! Mängden kulturnjutning är dock avhängig utbild- ningsnivån. Av dem som har längre utbildning har t.ex. tre fjärdedelar gått på bio under det senaste året medan endast en fjärdedel av dem som har kortare utbildning har gjort det. Detta stärker de övriga bilder som finns i samhället. Sjukvården når i alla fall alla i samhället. Alla blir vi sjuka någon gång. Därför är kultur i vården så viktig. I Stockholms landsting har man sedan lång tid tillbaka satsat på kultur i vården. Vi hoppas att den ambitionen inte förfuskas. Vi vill att rollfördelningen mellan nationell och regional kulturpolitik tydliggörs. Annars finns det en risk för att det blir kultursidan som får stryka på foten när landstingen har dålig budget och operationsköer- na växer. Vi ser med stor oro på de annonserade ned- skärningarna till kulturen som Norrbottens landsting har gjort. Situationen tycks för mig mycket märklig med tanke på de tidigare lyckade regionala försök som har gjorts där med just lokalt anpassad kultur. De har varit mycket framgångsrika, men någonting har hänt. Besparingarna på kulturen räcker ju knappast för att driva landstingets budget ett par dagar. Det är alltså mycket märkligt. Däremot får det förödande konsekvenser för kulturlivet, för varje satsad krona på kultur ger oss minst två tillbaka i sidoeffekter. Tyska forskare hävdar att det ger fem gånger insatsen tillba- ka. Vi tycker att det är hög tid att se kulturen mer i ett helhetsperspektiv, och inte som särlösningar. Vi menar också att kulturpolitik ska främja ett personligt ansvarstagande för naturen, miljön och vår omgivning så att ett större ekologiskt medvetande kan uppnås. Vi vill därför komplettera de kulturpolitiska målen med ytterligare ett mål, nämligen att verka för en hållbar livsstil som utvecklar förmågan att hantera sitt liv med minskat beroende av myndigheter och snävt marknadstänkande. Inte minst vill vi understry- ka att det är nödvändigt att alla län får in kulturen i sina lokalt förankrade tillväxtavtal. Grundtanken i tillväxtavtalen är att regionerna själva har den bästa kunskapen om sina specifika förutsättningar. En viktig aspekt som avgör om unga människor flyttar tillbaka till sina hemregioner efter avslutad utbildning är just tillgången till ett rikt kul- turliv i form av välförsedda bibliotek, en levande länsmusik, lokal teater, engagerade studieförbund, blomstrande amatörkultur och öppna och aktiva mu- seer. Återigen ser vi en stärkt offentlig satsning på kulturen som den motvikt som kan förhindra en fort- satt negativ samhällsutveckling. Fru talman! Miljöpartiet ifrågasätter den stora ekonomiska skillnaden mellan Kulturrådets anslag och det anslag som avsätts till mer temporära kultur- projekt som fördelas av Framtidens kultur. Det behö- ver göras en bättre fördelning mellan stöd till lång- siktigt hållbar verksamhet respektive till mer tempo- rär verksamhet. Den samiska kulturen har en alldeles unik situa- tion i Sverige, eftersom den samiska minoritetsbe- folkningen genom århundraden har behandlats illa av den svenska statsmakten. Tyvärr fortsätter de här övergreppen. Att Sverige ännu inte har antagit ILO- konventionen om ursprungsbefolkningars rättigheter i ett internationellt perspektiv är oerhört pinsamt. På Nordiska museet finns en stor samling samiska före- mål. En del finns i utställningar, men det mesta är undanstoppat i magasin. Vi anser att den samiska kulturskatten ska överföras till de samiska museerna. I det ekonomiskt globaliserade tidevarvet är det oerhört angeläget att lyfta fram kulturens kraft vad avser internationell solidaritet för att motverka den ekonomiska globaliseringens negativa sidor. När människor från olika delar av världen möts och bju- der in varandra till olika kulturyttringar tror vi att det påverkar det globala arbetet för fred och demokrati positivt. Vi ser därför att det är viktigt att man fort- sätter att utveckla de stöden. När det gäller konstnärernas ekonomiska villkor är det inte konstnärerna som lever längre, utan det är vi som njuter av kultur som lever längre. Vi tycker att det offentliga stödet till konstnärerna - det ges ju på olika sätt - fortsättningsvis även behöver ökas. Stö- den fungerar i dag inte fullt ut, vilket gör att vissa konstnärer och konstnärsgrupper missgynnas. Det är alltså en viktig principiell och ideologisk markering att slå fast att det offentliga stödet till konstnärerna är en ersättning för arbete och inte ett understöd. Bl.a. har våra tolv centrumbildningar erhållit 10 miljoner kronor och Teateralliansen 15 miljoner kronor från AMS. Den här verksamheten fungerar bra, men stö- den behöver utvecklas för att man ska kunna möta efterfrågan. Vi hoppas att den här överföringen kan öka och att den går till verksamhet. De fria grupperna får nu 20 miljoner mer i stöd. Det kan man väl se som en kompensation för tidigare uteblivna uppskrivningar. Det behövs minst 20 miljo- ner till, men man får väl ta det här i olika etapper. Men det är viktigt att inte pensionspengarna tas från de här stöden. Jag undrar fortfarande varför man slutade att skriva upp stödet till de fria teatergrupper- na. Jag har ännu inte fått något svar på den frågan, och jag har frågat många. När det gäller inköp av konst till offentliga platser är det viktigt att också medborgarinflytandet i valet av konst till offentlig miljö stärks. Det finns sedan 1937 en rekommendation att 1 % av byggkostnaden ska avsättas för utsmyckning av offentliga platser. Det är en angelägen rekommendation, men den fun- gerar inte speciellt bra. Vi tycker att den principen ska fastställas, att det ska vara minst 1 % vid ny- och ombyggnation samt vid infrastruktursatsningar. Vi tycker att inköp av konst till offentliga miljöer är viktigt. Men man har också i privata miljöer, t.ex. på en privat tandläkarmottagning eller på en frisör- salong, samma behov som en statlig myndighet, som CSN, av att ha det vackert omkring sig. Därför kan vi inte förstå att momsen inte är avdragsgill vid inköp av konst till den privata sektorn. Vi hoppas att insikten om att det inte är någon skillnad ska tränga igenom. Vi tycker alltså att det offentliga stödet till konst- närer bör utvecklas så att fler konstnärer kan komma i fråga för stödet. Det kan inte vara meningen att ett statligt konstnärsstöd bara ska rikta sig till en mindre, exklusiv grupp av konstnärer. Miljöpartiets vision är att fler efterfrågade konstnärer ska ha möjlighet att leva på sin lön. Det som är en självklarhet för andra yrkeskategorier, t.ex. pension och ersättning vid sjuk- dom och vid föräldraledighet, tycker vi ska gälla också konstnärer. Att inte ge välutbildade och merite- rade konstnärer möjlighet att leva på sitt arbete är ett resursslöseri som samhället inte har råd med. Miljö- partiets modell innebär att de första hundratusen intjänade kronorna för en konstnär ska vara befriade från skatt. Sedan vill jag säga någonting om kollektivverk- städerna. Vi tycker att det är positivt att landets 20 kollektivverkstäder numera har rätt till statligt stöd, men dagens direktiv medför att en stor del av verk- samheterna inte kvalificerar sig för stödet, och det var inte Miljöpartiets avsikt när vi verkade för stödets inrättande. Vi vill därför att stödets konsekvenser ska utvärderas, så att man kan se hur stödet kan bli ange- läget för alla kollektivverkstäder. Så, fru talman, ska jag tala lite grann om genus- perspektivet. Den bristande jämställdheten som råder i samhället gör sig självklart gällande också inom kultursektorn. Inte minst har kvinnliga konstnärer oftast svårare att klara sig ekonomiskt än vad manliga har på grund av en strukturell snedfördelning till förmån för manliga normer och värderingar. Ge- nustänkandets frånvaro visar sig bl.a. i de olika kultu- rella beslutsfunktionerna. Det gäller inköpta verk och prissättningar. Det behövs riktade insatser för att bryta det bristande genusansvaret. Sedan menar vi att de pengar som blir följden av minskade hyreskostnader, som kulturinstitutionerna numera ska få, ska ligga kvar hos institutionerna. I vårbudgeten anges det att det totala tillskottet skulle vara 19,1 miljoner kronor. Vi tycker att de kulturins- titutioner som borde få behålla de här pengarna är Operan, Dramaten, Naturhistoriska riksmuseet, Sta- tens historiska museum, Nationalmuseum, Östasiatis- ka museet, Etnografiska museet och Medelhavsmuse- et. Vi hoppas på att det blir som det står i vårbudge- ten, att 19,1 miljoner successivt förs över till dem som det gäller. När det gäller teater, dans och musik tycker vi att de tre R:n, Riksteatern, Rikskonserter och Riksut- ställningar, har lyckats bra med respektive verksam- het, men också de behöver ekonomiskt stöd för att utveckla sin verksamhet. Det gäller alltifrån konst- närlig nydaning till klara lönepåslag. Det handlar om prishöjningar och hyra och om att köpa in ny utrust- ning. Vi vill gärna lyfta fram extra satsningar inom folk- och kammarmusik och att man får ut teatern till områden i landet. Unga Riks är kanske barnets enda möjlighet att få se en föreställning under uppväxtåren. Vi vill även påminna om Riksteaterns ökade publik- siffror och den folkrörelseprocess som nu är på gång. Utskottet stöder inte heller det föreslagna sparbetinget inom det området. I Miljöpartiets värld får skolbarnen gå på teater minst en gång per läsår förutom att barnet ges möj- lighet till ett eget kulturuttryck i skolan. Det är sex kommuner i dag som saknar en kommunal mu- sikskola. Utvecklingen går i rätt riktning, inte minst tack vare det arbete som Sveriges Musik- och Kultur- skoleråd lägger ned för att förmå kommuner att inte svika barnets behov av att kunna uttrycka sig i kultur och musik. När det gäller Länsmusiken delar inte Miljöpartiet synpunkterna i den utvärdering som har gjorts när man har tittat på Länsmusikens roll. Här prioriteras en länsmusik som inte har fast anställda. Vi menar att just möjligheten för Länsmusiken att ha fast anställda musiker som en grund för verksamheten har gett mycket positiva effekter. Därmed har vi inte sagt att Länsmusikens ansvar för t.ex. folkmusik, jazz eller kammarmusik skulle negligeras på något sätt, tvärt- om. Arrangörsstödet behöver också stärkas framöver. Det här är en växande kraft och rörelse. Det är många olika samarrangemang som görs. Stödet gör det möj- ligt för olika former av möte mellan både amatörer och professionella och mellan olika former av musik och dans. Stödet har faktiskt en avgörande betydelse för att ett levande och vitalt musik- och dansliv ska kunna fortsätta att utvecklas. Sedan ska jag gå över till fonogramstödet. Det är inte bara den levande musiken som behöver ökat stöd utan också produktionen och utgivningen av fono- gram. I budgeten för 2001 skar regeringen bort 3 miljoner kronor i anslaget för fonogramstödet, vilket motsvarar ungefär 40 % i nedskärning. Svenska skiv- bolags möjligheter att producera smala men intres- santa fonogram, inklusive barnmusik, står och faller med fonogramstödet. Regeringen har påtalat att nedskärningarna inte skulle få några konsekvenser. Det kräver vi i Miljö- partiet nu bevis för. Vi vill se att regeringen skynd- samt utvärderar de här effekterna. Också utskottet vill se en snabb utvärdering. Fru talman! Eftersom jag är ensam talare inom detta område fortsätter jag en liten stund till. Jag har inte tre till som kommer efter mig. När det gäller den lokala och regionala teatern och dans- och musikinstitutionerna vill vi särskilt lyfta fram Dalhalla festscenplats som en unik kulturplats. Det är faktiskt en av Sveriges akustiskt sett bästa utomhusscener. Vi vill att denna scen ska kunna ut- vecklas ytterligare med nationellt stöd, eftersom den är en nationell angelägenhet. Sedan vill jag också särskilt framhålla tre andra regionala institutioner, nämligen Göteborgsoperan, Länsteatern på Gotland samt Norrlands musik- och dansteater. Utskottet har också lyft fram Göteborgsoperan gemensamt. Folkmusiken har under den här perioden kraftigt stärkt sin ställning och är i dag en högst levande konstform som ständigt utvecklas. Folkmusik från vitt skilda länder har samtidigt på ett mycket glädjan- de sätt knutit människor från olika kulturområden och olika kulturer närmare varandra. Vi ser att den stän- diga korsbefruktning som sker har mycket stora kul- turella värden - men också demokratiska värden, då kulturen bidrar till att skapa förståelse över språk- gränser och på så sätt också motverkar rasism och främlingsfientlighet. Det är därför extra angeläget att ge stöd åt Forum för världskultur, och med det också stöd åt fortsatt mångkulturellt arbete och festivaler. Vi skulle önska att Kulturrådet hade resurser att byg- ga upp en verksamhet på sex olika ställen i landet, där Stockholm, Göteborg och Malmö är givna ställen. När det gäller folkmusikcentrum tycker vi att det är mycket glädjande att Folkmusikinstitutet i Tobo nu har fått ett permanent nationellt stöd. Utifrån de posi- tiva erfarenheterna från Folkmusikinstitutet tycker vi att det nu är dags att gå vidare med fler folkmu- sikcentrum över hela landet. I våra grannländer Norge och Finland står staten som ekonomisk garant för en regionalt spridd musikkultur med bl.a. folkmusikcent- rum. I Rättvik är man redan i gång med ett folkmusi- kens hus där kommun och landsting i dag står för hela kostnaden. Här tycker vi att det är dags att gå in med ett nationellt stöd på sikt. Även när det gäller Öster- sund, som samarbetar med Trondheim, Visby och Växjö är detta en utvecklingslinje. Sedan behöver jag väl inte påminna er om att Miljöpartiet vill ha nyckelharpan som nationalinstru- ment. Det kommer ni redan ihåg, eller hur? Vi har också synpunkter på elektroniskt publice- rade verk. Här vill vi ha en översyn över författarnas rättigheter till de publicerade verken. Vi vet inte hur text kommer att läsas framöver, om det blir mer i tryckt form eller mer i elektronisk form. Det vore mycket olyckligt om det på grund av brister i lagstift- ningen uppstår en situation där författarna förlorar kontrollen över sina verk eller inte får rimligt betalt. Efter lång och envis kamp, närmare bestämt sju år, står vi nu inför det fantastiska resultatet att mom- sen för böcker och tidskrifter sänks till 6 %. Jag vill dock påminna om att redan en enig kulturutredning föreslog detta när man lämnade sitt betänkande 1995. Det kom aldrig någon propp då, men det gör det nu. Slutligen vill jag säga någonting om kulturmiljön. Miljöpartiet har lyckats få igenom kraftfulla förstärk- ningar till kulturmiljövård. En del av dessa ska gå till Agenda kulturarv. Syftet är bl.a. att finna former för att öka det demokratiska inflytandet och delaktighe- ten i arbetet med vår kulturmiljö. Genom miljöbalken har också kulturmiljöns ställning stärkts, och i och med det också möjligheterna att inrätta kulturreservat. Det finns en hantverksskola i Mariestad som heter Dacapo, och det är den enda skolan i Sverige som verkligen jobbar med att utveckla byggnadshantver- ket. Man är nu på väg att bygga upp en institution, och vi skulle behöva ett nationellt uppdrag att utfors- ka och utbilda i de hantverksmässiga arbetsmetoder- na. Det här är mest en fråga för utbildningsutskottet, men vi tycker också att man skulle behöva tillgång till anslag för att gå vidare när det gäller kulturmiljö- vård, för att utveckla arbetsmaterial och för att bygga upp ett nationellt arkiv för bygghantverk. När det sedan gäller hemslöjden har vi i utskottet stött ett utökat anslag för den. Även på Kulturutred- ningens tid påtalade vi hemslöjdens roll som inspira- tionskälla för andra konstnärliga verksamheter, lik- som för industriell formgivning och mönsterutveck- ling. När det gäller museerna är det faktiskt 17,8 miljo- ner människor som besöker museer med statligt stöd varje år. Men det behövs ändå ekonomiskt stöd från statens sida för att de ska kunna utveckla sin verk- samhet på ett bra sätt. Naturhistoriska riksmuseet vill bygga ut och brandsäkra sina samlingar i bergrum invid museet. Nu har ett enigt utskott sagt att man kommer att följa den här utvecklingen mycket noga under mandatperioden och att en av utgångspunkterna för det framtida arbetet ska vara museets egna öns- kemål. Länsmuseerna får också ett tillskott i årets budget, och det är vi väldigt glada för. När det gäller särskilt riktade stöd vill vi lyfta fram Nordiska akvarellmuseet och hoppas att det i framtiden kan vinna regeringens öra då det gäller ett ökat nationellt stöd. Övriga museer i akut behov av stöd är Världskulturmuseet samt i Stockholm Östasi- atiska museet, Etnografiska museet och Medelhav- smuseet. De får nu också stöd i årets budget. Fru talman! Även om medvetenheten om de bris- tande genusaspekterna på våra museer ökar är bristen fortfarande mycket stor. Vi menar därför att könsperspektivet radikalt måste få ett större genom- slag i museernas verksamhet, inte minst för att föra vidare visionen om ökad jämställdhet mellan könen i morgondagens samhälle. Generella förbättringar i museernas utställningsverksamhet vad gäller kvinnors roll och kvinnors perspektiv motsäger inte behovet av ett särskilt kvinnomuseum. Vi vill att regeringen återkommer med förslag om nationellt uppdrag för ett kvinnomuseum. Ett sådant museum vore världsunikt och skulle kunna ta sin grund i genusforskningen från världens universitet. Den utveckling som finns för att lyfta fram speci- fika kvinnor, exempelvis Museum Anna Nordlander i Skellefteå, är också ett mycket eftersatt område. Vi vill att man ska se över hur den typen av utveckling också skulle kunna få stöd. Med det yrkar jag bifall till reservation 24 under punkt 4. Till slut vill jag säga några ord om Riksförbundet Öppna kanalen. Vi tycker att Öppna kanalen har en stor betydelse för grundläggande demokratiska vär- den som yttrandefrihet och möjlighet att ta del av den parlamentariska debatten utan att informationen filt- reras. Verksamheten är också viktig för många in- vandrarföreningar, som driver verksamhet i Öppna kanalen. I dag har drygt en miljon svenska hushåll tillgång till Öppna kanalen och kan bl.a. se direktsän- da debatter från EU-parlamentet. Men förbundet får inget statligt stöd. I stället är det i första hand de stör- re kommunerna som ger verksamheten bidrag, vilket leder till kraftiga regionala skillnader. Det är inte acceptabelt, menar vi. Vi menar att ett statligt stöd ska inrättas, precis som i Danmark och Tyskland. Med det yrkar jag bifall till reservation 37 under punkt 54. Ni får ha förståelse för att jag är ensam om att ta hela denna debatt. Jag hoppas att ni står ut med att jag har dragit över tiden. Till sist - nu är det tredje gången jag säger det, men nu lovar jag att det blir så - vill vi se en för- stärkning av det offentliga stödet till kulturen. Detta innebär inte att vi inte också är positiva till att kultur- stödet kompletteras med privat sponsring. Vi menar dock att kulturlivet inte får göras beroende av spons- ring utan att sponsringen bara ska ses som ett värde- fullt komplement till ordinarie finansiering av kultur- verksamhet. Sponsring kan också medföra att t.ex. museerna når nya besöksgrupper. Riksdagens revisorer efterfrågar nu, precis som Miljöpartiet tidigare gjort, tydligare regler när det gäller kultursponsring. Vi tycker att det i reglerings- brev ska fastställas hur stor del av verksamheten som får sponsras. Vid en jämförelse mellan de svenska bestämmelserna för kultursponsring och vad som gäller i t.ex. Danmark, Storbritannien, Tyskland och Frankrike finner vi att dessa länder saknar det krav på koppling mellan sponsorn och sponsormottagarens verksamhet som i Sverige medför att kulturspons- ringen missgynnas i förhållande till annan sponsring, t.ex. inom idrott. Falcon fick avdrag för sitt bidrag till projektet Rädda pilgrimsfalken, eftersom det fanns en koppling mellan Falcons varumärke och pilgrimsfalken. Men KF nekades avdrag för kampanjen Håll naturen ren, eftersom man som det sades bara sålde förpackningar som slängdes i naturen. Den här oförutsägbarheten måste undanröjas via en lagändring. Vi är där nu faktiskt. Den bör lyda så här: Sponsring är en avdragsgill kostnad under förut- sättning att sponsorn erhåller en motsvarande direkt eller indirekt motprestation. Kostnaden är dock en- dast avdragsgill om det inte är uppenbart att det råder ett missförhållande mellan sponsorsbidraget och motprestationen. Så tycker vi att lagändringen ska se ut. Vi hoppas att det blir en majoritet i skatteutskottet för en föränd- ring. Med det tackar jag för mig.

Fru talman! För det första vill jag yrka bifall till utskottets förslag i dess helhet. Det är rätt unikt att någon gör det i dagens debatt. För det andra vill jag säga att jag inte kommer att beröra museifrågorna. Dem kommer Annika Nilsson senare att ta upp till diskussion. Utgångspunkten för den socialdemokratiska kul- turpolitiken är just att vi ska nå kulturell aktivitet i hela landet. Vi vill med politiska insatser stimulera, inte styra, både den nationella, regionala och lokala kulturen. Vi vill att alla människor ska ha nära till kultur, oavsett var man bor, vilken social, etnisk eller ekonomisk bakgrund man har. En sådan satsning på kultur innebär helt enkelt att fler människor får möjlighet att ta del av kulturlivet. Det är alldeles självklart att en aktivt uppsökande verksamhet bidrar till att lägga en bra grund för att komma till rätta med dessa problem i kulturlivet. Men det är också viktigt att vi leder in kulturpoli- tiken på ett nytt spår för att undvika en geografisk centrering som tyvärr är realitet i dagens Kultur- Sverige. Vi menar alltså allvar med kultur i hela lan- det. Jag tror att det är viktigt att vi framöver ägnar just detta större uppmärksamhet. Efter att ha lyssnat till debatten förstod jag också att i vart fall Birgitta Sellén var inne på det resonemanget. Vi vill skapa ett demokratiskt kultursamhälle. Det innebär självklart också att kulturella satsningar kan motiveras utifrån en massa argument av olika slag. De är bra för regionalpolitiken. De är bra för skolan. De kan vara bra ur en rad olika synpunkter. Men grunden måste ändå vara egenvärdet. Kulturen har alltså en viktig roll därför att den har ett egenvärde. Kulturen gör att vi kan växa som människor. Det hindrar inte att den också kan ha positiva effekter på andra områden, t.ex. inom hälsovårdspolitiken eller som jag nyss nämnde regionalpolitiken. Men sats- ningarna måste ytterst motiveras utifrån egenvärdet. Det förslag från utskottet som vi nu har att ta ställning till innehåller flera delförslag som gagnar spridningen av kultur i hela landet. Det kan exempel- vis gälla ökning av stödet till Konstfrämjandet, Skå- debanan, Kultur i arbetslivet, det område som vi vär- nar om. Det är glädjande att vi nu också kan öka anslaget till de regionala teater-, dans- och musikin- stitutionerna med 20 miljoner kronor. Vi har från utskottets sida gjort ett antal ändringar i det förslag som kom från regeringen. Vi har haft flera diskussioner om Göteborgsoperan. Vi har varit på besök där. Vi vet att institutionen är i behov av mer resurser för att kunna bibehålla den höga konst- närliga kvaliteten. Regeringen föreslår att Göteborgsoperan ska få ett investeringsbidrag på 2 ½ miljoner kronor. Det är bra. Men det är inte tillräckligt. För att ha möjlighet att fortsätta bedriva en verksamhet av god kvalitet krävs också ett ökat driftstöd, alltså en nivåhöjning. Därför har det varit angeläget att försäkra att Göteborgsope- ran får ta del av den anslagshöjning på 20 miljoner kronor som gäller de regionala institutionerna. Kul- turrådet har för sin del argumenterat kraftfullt för en höjning av anslaget till Göteborgsoperan och argu- menterat bra i den frågan. Det finns ingenting att invända mot detta. Nu ser vi att Kungliga operan i Stockholm får en anslagshöjning på 6 ½ miljoner kronor. Jag är inte främmande för att Kulturrådet i sin slutsats kommer fram till att det inte är orimligt att motsvarande höj- ning skulle kunna gå till Göteborgsoperan. I regeringens proposition föreslås en minskning av Riksteaterns medel med 3,8 miljoner kronor. Jag tycker att det är fel att minska anslaget för en institu- tion med en motivering som baseras på att Rikstea- tern har en bra verksamhet med höga besökssiffror. Moderaterna vill gå ännu längre. De vill sänka ansla- get med 180 miljoner kronor. Folkpartiet vill sänka anslaget med 27 miljoner kronor. Jag tycker att vi ska upprätthålla den verksamhet som Riksteatern så framgångsrikt bedriver och som dessutom medverkar till att människor i många delar av landet får möjlig- het att ta del av teater av god kvalitet. Riksteatern producerar turnerande föreställningar samtidigt som den har en väl utbyggd arrangörsorga- nisation. Det är viktigt att vi inte försvårar denna verksamhet. Riksteatern ansvarar också för en finskspråkig te- ater. Ska man vara uppriktig har denna verksamhet inte fungerat på ett tillfredsställande sätt, men det är inte Riksteaterns fel. Vi föreslår från utskottets sida att ansvaret för den finskspråkiga teaterverksamheten flyttas över till Statens kulturråd. Det gäller både ansvaret och finansieringen. Finansieringen bör kun- na ingå i de 7 miljoner kronor som föreslås gå till kultur för nationella minoriteter. Man kan exempelvis utan att lägga sig i hur det organiseras säga att det faktiskt finns finsk teater i Finland som också kan bedriva turnéverksamhet i Sverige. Jag tror att det är viktigt att vi slår vakt om finskspråkig teater i Sverige och ger stöd för att få till stånd och ha en fungerande verksamhet. Jag vill gärna också markera att detta inte får in- nebära att bidraget till Tornedalsteatern inskränks. Det är också viktigt att poängtera att ytterligare kul- turpolitiska insatser för minoriteter är nödvändiga i framtiden. Vi har gjort några andra modifieringar i regering- ens förslag. Det gäller Svenskt visarkiv som föreslås få en höjning på 1 miljon kronor i förhållande till regeringens förslag. Det gäller hemslöjdens behov. För att kunna öka stödet för verksamheten ute i landet föreslår vi också där en anslagshöjning på ytterligare ½ miljon kronor. Jag är nöjd med och glad över att vi har lyckats uppnå majoritet för dessa förslag i utskottet. Något ökat stöd till allmänna samlingslokaler finns inte med i regeringens förslag, som har fram- kommit av diskussionen tidigare. Däremot föreslår man en översyn. Det tycker jag är bra, även om jag hörde någon som kritiserade detta något. Jag tror nämligen att man därigenom kommer att få starka argument för att vi också i fortsättningen måste ha väl fungerande samlingslokaler som kan användas för bildningsverksamhet, förenings- och kulturliv. Det är väl just i möteslokalerna som man ser exempel på den kulturella, eller om ni så vill, den demokratiska in- frastrukturen. Kulturen måste kunna utövas någon- stans. Diskussionen måste kunna föras någonstans. Det är i samlingslokalerna. Det är där man kommer i kontakt med olika människor och får möjlighet att bryta åsikter och argumentera. Jag tror alltså att den ideella sektorn, för att ta det ord i min mun som förekom tidigare under diskussio- nen, har ett stort behov av mötesplatser. Det är viktigt att vi kan erbjuda organisationer lokaler att bedriva verksamheten i. Det är en grundpelare i demokratin. Det finns många exempel på att man har skapat en rad arrangemang, aktiviteter och verksamheter som har engagerat människor i närområdena. Jag behöver bara nämna namn som Rinkeby, Biskopsgården, Orminge, Hammarkullen, Smedjebacken eller Kumla för att peka på exempel på ett lyckat och utvecklat förenings- och kulturliv. Aktiviteterna har stärkt hembygdskänslan, samhörigheten och det sociala kapitalet. Men det krävs naturligtvis också att före- ningen har lokaler att vistas i. Det behovet fyller samlingslokalerna. Detta är bakgrunden till att utskottet för sin del fö- reslår en höjning av stödet till de allmänna samlings- lokalerna med 10 miljoner kronor. Jag beklagar att Moderaterna helt vill avskaffa stödet till samlingslokaler. Det var intressant att höra Inger Davidsons replik förut. Hon sade att om man sitter i regeringsförhandlingar måste man komma överens. Här är Inger Davidson nöjd med att majori- teten höjer anslaget med 10 miljoner kronor. Mode- raterna vill sänka det. Då kan man fråga sig vilken politik som en borgerlig regering kommer att föra om den olyckan skulle inträffa. Utskottet har också diskuterat huvudmannaskapet när det gäller filmvårdscentralen i Grängesberg. Vi tycker att man ska titta över detta en gång till, bl.a. utifrån vad remissinstanserna har framfört här. När det gäller medelsfördelningen totalt sett inom utgiftsområdet vill jag säga att man egentligen aldrig blir överraskad över hur Moderaterna vill fördela pengar. Man reserverar sig när det gäller anslaget till folkbildning. Där föreslår man en del överflyttningar och en del sänkningar. Det handlar om en sänkning på 300 miljoner kronor. Vi tycker att folkbildning spelar en central roll i samhället. Den ska verka som en motkraft. Det kan vi knyta an till Inger Davidsons regeringsförhandlingar igen. Förra gången vi hade en borgerlig regering blev det kraftiga sänkningar av folkbildningsanslaget. Det är det sättet som man kom överens på den gången. Jag kan fortsätta. Stödet till Ungdomsstyrelsen och ungdomsorganisationernas verksamhet ska skäras ned. Stödet till Ungdomsstyrelsen ska skäras ned 17 ½ miljoner kronor om Moderaterna får som de vill. Man ska i stort sett slopa anslaget till den natio- nella och internationella ungdomsverksamheten på 72 miljoner kronor. Det är tydligen inte heller några problem att komma överens med Moderaterna om att göra den nedskärningen, Inger Davidson. Jag tycker att det är konstigt att Moderaterna väg- rar att inse den breda förankring som denna verksam- het har och den stimulans som samhället kan ge till verksamheten. Jag skulle vilja kalla detta för en tra- ditionell moderat folkrörelsepolitik, och därför blir jag inte överraskad när jag läser reservationerna. Det är också viktigt att Moderaternas ungdoms- och folkrörelsepolitik lyfts fram i ljuset. Det är lite tragiskt att man vill dra undan benen på en aktiv folk- rörelsepolitik. Jag tror faktiskt att man förstår vad det handlar om. Ungdoms- och folkrörelsepolitiken är viktiga om- råden i ett demokratiskt samhälle. I det moderna samhället handlar det om att från Moderaterna sida sätta käppar i hjulet för verksamheten snarare än att komma till insikt om den enorma kraft och framtids- tro som finns inom folkrörelseverksamheten. För en socialdemokrat är det näst intill ofattbart att någon över huvud taget kan tänka på det sätt som Modera- terna gör i det här avseendet. Radio och TV har nämnts tidigare här. Jag ska inte fördjupa mig mer i det. Jag vill bara säga att det finns ett tidigare riksdagsbeslut med en beställning om att det ska tillsättas en parlamentarisk utredning för att göra en bred översyn och inkomma med för- slag i god tid innan nästa tillståndsperiod går ut. Jag ser fram emot att det arbetet kommer i gång, så att man också får den tid på sig som är nödvändig att ha i det här fallet. I betänkandet finns, som jag nämnde, flera förslag som jag tror kommer att stimulera tillgängligheten till kultur. Vi vill göra den tillgänglig för alla människor i hela landet. Det finns fortfarande mycket som kan förändras, men vi har kommit en bit på väg. Om man ska ta de krafttag för kulturen som Ana Maria Narti efterlyste tror jag inte att det är en dålig utgångspunkt om man utgår både ifrån institutionerna, som jag vet Folkpartiet i stor utsträckning gör, och ifrån de breda folkrörelserna. Fru talman! Därmed ber jag att än en gång få yrka bifall till förslagen i utskottets betänkande.

Fru talman! Det känns trevligt när Åke Gustavs- son pratar om kulturen i hela landet och att människor ska ha nära till alla utbud. Där är vi rörande överens. Men jag undrar hur Åke Gustavsson ser på att det är ca 80 % av statens pengar som går till storstäder. Jag tycker att det är lite oroande, speciellt med tanke på att kommuner och landsting skär ned pengarna till kulturen eftersom man satsar mer på sjukvård och skola. Sedan har jag också en fråga om behovet av kul- tur. Det varierar ju mellan unga och äldre. Olika delar av landet kan ha lite olika krav. Det gäller också invandrare, minoritetsgrupper osv. Därför undrar jag: Varför ställer inte Socialdemokraterna upp på att göra en utredning om utbudet verkligen överensstämmer med vad folket efterfrågar?

Fru talman! I början av mitt anförande sade jag att det är viktigt att vi försöker leda in politiken på ett nytt spår för att undvika en geografisk centrering, vilket tyvärr är en realitet i dagens Kultur-Sverige. Den förra kulturutredningen gjorde ju en ganska ingående kartläggning som visade på detta. För att nyansera bilden och för att vara uppriktig ska man väl samtidigt säga att det är klart att det också finns ett behov av nationella institutioner. De finns i Stock- holm i väldigt stor utsträckning. Jag har inget emot att vi arbetar med att få fler nationella institutioner ute i landet på olika platser - tvärtom. Det finns ju exem- pel på detta också. Arbetes museum i Norrköping är ett exempel, och samemuseet Ájtte är ett annat. Det kan man titta vidare på. När vi nu får ett nytt museum i Göteborg är det ytterligare ett exempel. Det är den vägen som jag skulle vilja gå i det här sammanhanget. Sedan förstod jag inte riktigt vad Birgitta Sellén syftade på med dessa 80 % i kulturdeltagande, men det kan hon kanske återkomma till i sin replik.

Fru talman! Det är 80 % av de statliga pengarna som går till storstadsområdena. Det var de pengarna jag undrade över. Det är så lite som går ut till övriga landet. Sedan fick jag heller inget svar på frågan varför Socialdemokraterna inte kan tänka sig att ställa upp på att göra en utredning om utbud och efterfrågan överensstämmer, som vi i Centerpartiet har motione- rat om.

Fru talman! Jag kan inte kommentera siffran 80 %. Jag känner inte till den. Jag vet inte hur man räknar. Jag försökte säga att det finns en del natio- nella institutioner som ligger centrerade till Stock- holm. Det gäller i första hand Stockholm och inte storstadsområdena. Det finns alltså inte alls så många i de andra storstadsområdena. Jag tror att det är vik- tigt att man gör den nyanseringen. Om det ska vara meningsfullt måste man gå in och titta på de natio- nella uppdragen i de här sammanhangen. När det gäller kulturkonsumtionen och dess för- delning är det ett löpande uppdrag som Kulturrådet har. Det har gjort flera översyner i det här samman- hanget. Jag kan bara rekommendera Birgitta Sellén att studera de utredningar och de översyner som har skett under senare tid, bl.a. på musikområdet och flera andra kulturella områden. Då kommer Birgitta Sellén att få svar på de frågor som hon ställde.

Fru talman! Man säger så mycket i en debatt. Jag utgår ifrån att Åke Gustavsson inte riktigt menade vad han sade när han sade "om den olyckan skulle inträffa", dvs. om vi får en borgerlig regering nästa år. Det innebär ju att demokratin har fungerat. Det är egentligen ett gott betyg till den regering som inser detta och avgår. Sedan tror jag inte att Åke Gustavsson ska be- kymra sig speciellt mycket om förhandlingarna mel- lan partierna. Vi är olika partier. Vi betonar olika saker. Förhandlingarna gick alldeles utmärkt 1991, och det kommer de att göra nästa år också. Åke Gustavsson tog upp frågan om Riksteatern. Det inte fråga om någon elakhet mot Riksteatern. Den kom till en gång i tiden på 30-talet när Marita Ulv- skogs företrädare Arthur Engberg insåg att vi behöv- de göra någonting när i stort sett alla resande teater- sällskap hade packat ihop under 20-talet. Därför fick vi en riksteater som skulle täcka det behov som då hade uppstått. Sedan dess har vi, framför allt under 70- och 80-talet, fått regionala teatrar. Vi har med andra ord dubblerat, och det är av det skälet som vi anser att man i stället bör satsa på t.ex. marknadsfö- rings- och publikkontaktfrågor för de föreningar och de teatrar som finns. Åke Gustavsson vet att jag för några år sedan reste i stort sett i Riksteaterns spår och tittade bl.a. på Nässjö teater. Jag tittade både på hur det fungerade och på vad man spelade. Jag kunde då konstatera att man väldigt många gånger spelade i närheten av om- råden där det redan fanns ett bra teaterutbud. Om man hade haft en lite annorlunda policy hade man kanske också kunnat nå flera. Jag tycker att man egentligen har spelat färdigt när det gäller det här allmänna, när vi nu har fått regionalteatrarna. Däremot har vi sagt att vi ska slå vakt om Tyst teater, Cullbergbaletten osv. När det sedan gäller synen på folkrörelsepolitiken har vi en lite annorlunda uppfattning. Det innebär inte att sätta käppar i hjulen, men vi tycker också där att man bör låta var och en stå lite mera för den verk- samhet man beslutar över.

Fru talman! Det är möjligt att jag inte ska bekym- ra mig för eventuellt kommande borgerliga regerings- förhandlingar - den situationen lär väl inte uppstå. Men det kan ändå vara intressant att få svar och syn- punkter från Lennart Fridén och Inger Davidson. Vi har fått ganska klara besked från Birgitta Sellén om vad man tycker i de här frågorna. Jag ska inte använ- da uttrycket spreta, men jag går på hur det var förra gången - då var det dramatiska nedskärningar på folkbildningen. Det är naturligtvis ett bekymmer. När det gäller utvecklingen med Riksteatern för- sökte jag säga i mitt anförande att det är någonting mycket positivt som har inträffat. Trots att vi har byggt ut länsteaterverksamheten - vilket är alldeles utmärkt, och jag önskar den all framgång - har Riks- teatern kunnat öka sina besökssiffror flera år i rad. Det visar väl att den verksamhet som de bedriver, den turnerande teaterverksamheten, finns det en efterfrå- gan på. Att då rycka undan benen för den verksam- heten är detsamma som att säga att vi tycker inte att man behöver den verksamheten, om man inte råkar bo i en storstad som t.ex. Göteborg.

Fru talman! Det har ju funnits många förslag till hur man skulle kunna använda pengarna till Rikstea- tern bättre, bl.a. genom att låta de regionala teatrarna turnera. Det är sådant som de gärna skulle vilja göra. Man skulle då kunna nå stora delar av landet med produktioner som är från andra delar av samma land. Detta har de flera gånger fallit på, just därför att det har saknats pengar för själva distributionen och för själva turnerandet. Jag har själv varit med vid ett tillfälle och utarbetat ett sådant avtal, men det föll just därför att man saknade pengarna. Där hade från bör- jan Riksteatern också tänkt ställa upp. Jag kan bara konstatera att vi har olika uppfatt- ningar när det gäller detta. Länsteatrarna och regio- nalteatrarna är jättebra, men de borde kunna utvidga sin verksamhet i sin region på ett annat sätt än vad de kan göra i dag.

Fru talman! När vi tog riktlinjerna för den nu gäl- lande kulturpolitiken var det ett förslag om att man skulle vidta åtgärder precis för detta som Lennart Fridén efterlyste. Detta stoppades ju - tyvärr, vill jag säga. Där var just tanken att stimulera länsteatrarna att turnera utanför det egna länet i större utsträckning. Nu finns det självfallet inget förbud mot det - tvärt- om är det väldigt positivt. Detta var ett försök att stimulera till detta ökade utbyte som riksdagen tyvärr sade nej till. Jag har själv i något sammanhang suttit i Helsingborg och sett Västerbottensteatern spela Hummelhonung, för att ta ett sådant exempel. Visst finns det exempel. Vi kan möjligen vara överens om att det är bra att länsteatrarna turnerar i större utsträckning, men vi kanske ska fundera framöver hur vi ska stimulera dem att göra det ytterligare. Under alla förhållanden är det viktigt att vi också har kvar en aktiv turnerande riksteaterverksamhet, både på de speciella områden som Lennart Fridén nämnde och utifrån en bredare genre inom verksamheten.

Fru talman! Vi har ett ganska gott samarbete inom kulturutskottet. Ibland har jag en känsla av att social- demokraterna där kommer bättre överens med vissa av partierna än de gör med sina egna regeringskam- rater. Det är kanske inte så konstigt att man har olika åsikter inom ett stort parti som Socialdemokraterna och mellan flera olika partier i en eventuell borgerlig koalition. En sådan här fråga är samlingslokalerna, där rege- ringen har varit nere på noll under en period och utskottet fick se till att anslaget behölls. På den tid när jag hade ansvar för de här lokalerna låg det någon- stans på 40-50 miljoner - 50, säger Ewa Larsson här. Då satt jag i samma regering som Moderaterna. Jag tycker att den argumentationen är ganska dålig. Jag undrar: Varför tycker Åke Gustavsson att det behövs en ny översyn, när alla som har gjorts har slagit fast det som vi är överens om, dvs. hur viktiga de här träffpunkterna är för demokratin, för kulturen och för att gemenskapen ska kunna utvecklas i sam- hället? Alla har varit enhälliga. Det behövs ytterligare en sådan för att övertyga regeringskamraterna, så att sådana här lapsusar inte ska inträffa. Eller vad beror det på? När det gällde folkbildningen gjordes det ned- skärningar mellan 1991 och 1994. Jag håller med om det, och jag kan tycka att det var olyckligt. Det var många anslag som skars ned då därför att den eko- nomiska situationen var som den var. Jag tänkte bara höra med Åke Gustavsson: Vad hände med anslaget 1994 när Socialdemokraterna kom tillbaka?

Fru talman! Först var det frågan om en utredning om samlingslokalerna. Det kan finnas ett antal motiv för det, och jag ska bara redovisa något. Ett motiv är den befolkningsomflyttning som vi har haft i Sverige och som innebär att vi har brist på samlingslokaler i storstadsområden. Samtidigt har vi samlingslokaler som ibland tvingas slå igen i avfolkningsbygder. Hur ska vi hantera den situationen? En annan sak som jag tror att det finns anledning att utreda är samlingslokalers roll i närsamhället, att titta mer på det. Det har man inte gjort i tillräcklig utsträckning. Den tredje punkten som jag personligen tycker är speciellt viktig att titta på är vilken funktion sam- lingslokalerna kan ha just som en del av den kultu- rella infrastrukturen i förhållande till de nya medbor- gargrupper som vi har fått, inte minst i storstadsom- rådena. Det är den centrala roll som exempelvis Fol- kets hus i Rinkeby spelar, vad som har hänt ute i Orminge eller för den delen på Hammarkullen i Gö- teborg. Vad kan det spela för roll i Rosengård i Mal- mö? Den typen av frågor kan man titta på. Utöver det kan man också titta något på just hur man kan vara mer effektiv och mer operativ när det gäller att få lokalerna handikappanpassade. Det tyckte ju Moderaterna också, men de hade tyvärr inga peng- ar i detta avseende eftersom de hade en annan budget. När det slutligen gäller folkbildningen och den nedskärning som gjordes är det intressant att höra att Inger Davidson beklagar detta. Nu står vi här i dag och ska diskutera ett betänkande där Moderaterna i stort sett vill slopa anslaget till ungdomspolitiken. Vad kommer att hända på den punkten?

Fru talman! Jag kan köpa argumentet att det kan vara bra med en utredning eller en översyn för att lyfta fram goda exempel. Det är alltid bra att kunna göra det. Men i grunden tror jag alltså inte att översy- nen skulle behövas, utan staten borde ha den insikten att det här är ett viktigt stöd som behöver hållas på en hög nivå. Jag fick inget svar om vad som hände med folk- bildningsanslaget 1994. Jag tycker att det är en viktig fråga. Det är inte ovanligt att Socialdemokraterna kritiserar en borgerlig majoritet, antingen i en rege- ring eller i landsting och kommuner, för nedskärning- ar som görs men att de inte gör någonting åt det när de själva sedan kommer tillbaka till makten. Det är också en viktig markering, att behöva inse att det var en nödvändighet av ekonomiska skäl. Det är nyttigt för alla som sitter i regeringsställning, oavsett var det är. Sedan skulle jag vilja ställa ytterligare en fråga till Åke Gustavsson, och det gäller sponsringen. Behövs det en lag? Har vi kommit till det skedet att lagänd- ringen behöver komma till nu, eller kan vi vänta läng- re? Jag vet att Åke Gustavsson har en i grunden posi- tiv inställning, men han har tidigare sagt att vi inte behöver komma med en lagändring ännu. Nu är det fler och fler som lutar åt det positiva hållet - Laila Freivalds kan vara ett exempel. Min fråga är: Behövs det en lagändring, eller ska vi vänta längre på en sådan?

Fru talman! Jag ska försöka besvara alla frågorna. Jag gör inte nu den bedömningen att det är aktuellt med en lagändring. Jag tycker faktiskt att det verkar fungera ganska hyggligt. Den andra frågan gällde folkbildningsanslaget. Jag ber om ursäkt för att jag inte svarade på den. Vi har under perioden successivt höjt det anslaget. Exakt hur det var 1994 kan jag inte svara på, men tillsam- mans med den kraftiga satsning som har skett på Kunskapslyftet har man kunnat öka satsningarna på såväl studieförbunden som folkhögskolorna. Jag glömde en sak när det gällde orsaken till att det behövs en utredning om samlingslokalerna, näm- ligen att det på sina håll kommunalt har gjorts krafti- ga nedskärningar. Det förs en livlig debatt i Stock- holm, där jag med glädje noterar att kd:s företrädare har börjat tänka om i de här sammanhangen. Kraftiga nedskärningar hotar viktiga samlingslokaler med konkurs, inte minst i storstadsområdena. Det finns när man diskuterar detta anledning att kartlägga hur det i själva verket ser ut. Det är ytterligare en faktor som tillkommer i detta sammanhang.

Fru talman! Kulturdebatten i riksdagen, som bru- kar hållas vid första advent eller vid tredje advent, är alltid angenäm, av det skälet att det då blir lite hög- tidligt - det blir t.o.m. kulturinslag från talarstolen - men framför allt därför att vi i många fall är väldigt ense. När man ser på de olika partiernas förslag och ställningstaganden finner man visst nyansskillnader. Man kan göra olika betoningar av olika delar. Det kan finnas synpunkter att man bör räkna upp eller räkna ned något anslag med en halv miljon, men framför allt tycks det finnas en grundhållning, en bred enighet om att kultur faktiskt är något som är alldeles för viktigt för att det ska vara förbehållet bara några människor, bara vissa sociala skikt eller t.ex. bara människor som bor i Stockholmsregionen eller i de större städerna. Där finns en samsyn. Det här syns också tydligt i det som har sagts så här långt om klass, kön och etnicitet, och det åter- kommer också i regeringens propositioner liksom i i stort sett samtliga regleringsbrev till alla de statligt finansierade institutionerna. Det syns också när det gäller barn och ungdomar. Som en följd av denna samsyn finns det också - vanligtvis, vill jag tillägga - en grundläggande in- ställning att vi måste ha en kraftfullt offentligt finan- sierad kultur. Det finns dock ett parti som skiljer ut sig, och det är Moderata samlingspartiet. Jag skulle aldrig drömma om att försöka beskriva Lennart Fri- dén som en ond människa, definitivt inte, men jag kan konstatera att moderaterna återigen föreslår en mycket kraftig neddragning av kulturbudgeten. Det handlar om 303 miljoner kronor. Man kan tycka att det är lite pengar. På kulturområdet är det en kolossal summa, som skulle få enorma effekter. Man kan faktiskt tala om kulturslakt. Vanligtvis brukar de moderata förslagen möta väldigt hårda ord, trots den högtidliga stämningen kring advent, från de kolleger som moderaterna har på den borgerliga sidan. Centerpartiet brukar vara oerhört kraftfullt i sina inlägg. Lennart Kollmats gjorde ett utmärkt inlägg från Folkpartiets sida i förra årets debatt, där han kritiserade moderaterna mycket hårt, liksom även Inger Davidson. Men nu går vi inom kort in i ett valår, och då hör man väldigt lite av den här kritiken från de andra borgerliga partierna. Man förhåller sig väldigt passiv till de neddragningar som moderaterna föreslår, och man har väldigt lite att säga om den grundsyn som naturligtvis också avspeglar sig i budgetsiffrorna. Det här är naturligtvis inte konstigt, eftersom de borgerliga partierna vill regera tillsammans. Det är också det som gör det nödvändigt för oss andra att återigen ta upp denna fråga. Man kan inte känna sig lugn när det gäller kulturens resurser när man tittar på hur det ser ut på de ställen där borgerliga partier sam- regerar. Då måste man ju faktiskt se på vad detta samregerande har inneburit i Stockholms kommun. Där är det ju Kristdemokraterna, Moderaterna och Folkpartiet som praktiserar det borgerliga samarbete som de borgerliga partierna i riksdagen, här komp- letterade med Centern, vill överföra till riket i stort. Det visar sig då att det inte är de förslag som kommer från de mindre partierna som får genomslag i politi- ken, utan det är de moderata minisiffrorna och de moderata neddragningarna. Det är en moderatpolitik som bidrar till elitisering och segregation och till en väldigt svag kulturpolitik. Låt mig som exempel ta Inger Davidsons lovtal här till de allmänna samlingslokalerna, som jag verk- ligen kan instämma i och som jag också utgår från att det ansvariga statsrådet Britta Lejon helt och hållet instämmer i. Men hur agerar kristdemokraterna själva när de har makten i dessa frågor? Låt oss titta på hur Inger Davidsons kristdemokratiska kollega Alf T. Samuelsson, borgarråd i Stockholm, har klarat sin uppgift sedan 1998. Den påse som används för stöd till samlingslokaler har sedan 1998 fått 60 % mindre att fördela, och det har fått oroande resultat: 50 % färre kulturlokaler och 40 % mindre i stöd till de återstående allmänna samlingslokalerna. Det finns också fler exempel. Det är tyvärr inte så att kristdemokraterna nu inför valåret egentligen har ändrat uppfattning. När man ser på den kostnadsök- ning som Alf T. Samuelsson har att hantera och det påslag han påstår sig göra, finner man att det handlar om budgetteknik på hög nivå som innebär att man klarar att inte göra ytterligare neddragningar på det här området under valåret. Det finns ytterligare exempel på hur det borgerli- ga samarbetet riskerar att slå sönder en ambitiös kul- turpolitik. Birgitta Sellén säger också: När vi borgare tar över regeringsmakten. Sedan talar hon varmt om Riksteatern och vad den innebär. Där vill ju modera- terna som sagt göra en väldigt kraftig bantning, som vi har fått utredd i detalj här av Lennart Fridén. Det handlar om en bra bit över 100 miljoner kronor. Vad blir det kvar av Riksteatern, och tror verkligen Cen- tern att man skulle kunna förhindra en kraftig slakt på Riksteatern i ett samarbete med de tre andra bor- gerliga partierna? Jag tror inte det. Vill man vara snäll kan man säga att de borgerliga alternativen sannerligen inte hänger ihop. Det menar jag att den socialdemokratiska statliga kulturpolitiken har gjort under hela denna period, visserligen med starkt stöd från flera andra partier och rätt ofta också från de borgerliga partierna utom Moderata samlings- partiet. Det blir bra kulturpolitik om vi socialdemo- krater får vara den samlande kraften. Resurserna har varje år ökat ordentligt realt sett inom kulturbudgeten sedan vi fick makten igen 1994. Det fanns en del som trodde att de hade ökat lite mer när det var valår. Nej, men däremot kan man säga att de har ökat ännu kraftigare under de tre senaste åren, då vi naturligtvis har haft en ekomisk situation som har gjort det lättare för oss att ge ännu större påslag. Men det intressanta med kulturområdet under låg- konjunkturen, under de dåliga åren, har varit att vi har sagt att kulturen är för viktig för att vi ska satsa på den bara i goda tider. Vi måste satsa på den långsik- tigt uthålligt, och det har vi faktiskt bevisat att vi gjort genom att realt tillföra statens kulturbudget nya resur- ser. Detta har varit en väldigt viktig markering, och vi tror också att resultaten kommer att visa sig vara väldigt goda. Vi har dessutom valt att vidga kulturpolitiken till skolans område. Vi menar att viktiga kulturinstitutio- ner är förskolan och skolan. Vi har valt att vidga kulturpolitiken när det gäller låt oss kalla det för konstarterna, där filmen har blivit en naturlig, given och självklar del placerad inom kultursektorn, och där har också arkitektur-, form- och designfrågorna ham- nat. Den budget vi nu diskuterar handlar om ett till- skott på teater-, dans- och musikområdet där refor- merna omfattar ungefär 60 miljoner kronor. På mu- sei- och kulturarvsområdet lägger vi 80 nya miljoner och dessutom i viss mån engångsmedel. På kultur- miljöområdet handlar det om 62 miljoner plus en- gångsmedel. Det är klart att man kan diskutera detta med en- gångspengarna. Varför är det inte permanenta medel redan från början? Ja, det är så att på kulturområdet kan man inte komma med färdiga fyrkanter från bör- jan. Man prövar, och sedan i nästan samtliga fall är det så att de livskraftiga verksamheterna blir perma- nenta medel året därpå eller något år senare. Det är ett bra sätt att arbeta på, och det har fungerat väldigt väl under den uppbyggnadsprocess som vi har ägnat oss åt när det gällt kulturen och den kulturella in- frastrukturen. Helt kort vill jag, innan min tid är ute - vilket den redan är - tillägga att Riksteatern har regeringen icke föreslagit några besparingar på. Däremot har vi före- slagit att vi lyfter ut just den finska teatern, som har legat väldigt bastant i det regleringsbrev som Rikste- atern har att arbeta efter, där det står att man ska klara den uppgiften och att man också ska satsa ordentligt med pengar på den. Det står också i budgetproposi- tionen att det är den finska teatern som ska bort ifrån de uppgifter Riksteatern har därför att teatern själv inte tycker att man riktigt orkar med alla uppdrag - man har andra, mycket spännande och viktiga upp- drag - och att det är bättre att lägga det på Kulturrå- det. Så det handlar om att överföra ett uppdrag och medel. Riksteatern är Sveriges näst mest offentligt och statligt finansierade kulturinstitution, och det kommer Riksteatern att fortsätta att vara så länge det är en socialdemokratisk regering. När det inte längre är så kan jag se framför mig att Birgitta Sellén kommer att vara rätt ensam i kretsen som talar väl för Riksteatern.

Fru talman! Jag börjar med att ta upp några frågor som jag ställde i mitt anförande, som jag gärna skulle vilja ha kommentarer runt, och det är ju just det här t.ex. med de fria grupperna; vi ser nu att en del etab- lerade kanske kommer att få lägga ned. Hur ser mi- nistern på det? Var det tanken från regeringens sida att det skulle bli de följderna? När det gäller filmvårdscentralen vill vi gärna se att man räddar teknisk apparatur och att det får bli filmarkiv. Jag skulle vilja ha ministerns syn på det också. Sedan gäller det Riksteatern. Ja, jag kommer na- turligtvis att slåss för den eftersom jag tycker att det är viktigt för hela landet, men jag är inte orolig. Vi har ju sett på, från sidan av här, hur det har fungerar med den regering som har suttit nu med de samar- betspartner som har varit: Det verkar ju inte ha varit problemfritt om man ska tro allt som har stått i media. De senaste dagarna har vi ju också kunnat läsa att inte ens ministrarna inom regeringen riktigt kan hålla sams, utan att man bråkar en del där också. Där har ju kulturministern varit lite indragen. Så jag är inte ett dugg orolig för den följden. Man jag skulle gärna vilja få svar på mina frågor.

Fru talman! Birgitta Sellén, allt som står i tidning- arna är inte sant, till att börja med. Jag kan tala utifrån erfarenhet, eftersom jag är journalist till yrket från början. Det är naturligtvis en helt annan sak att befin- na sig i ett regeringssamarbete, där ett parti, som är det stora och starka partiet, står för en helt annan kulturpolitik både när det gäller värderingar och hur mycket offentliga medel man vill satsa. Då tror jag att Birgitta Sellén kommer att stå sig ganska slätt i dis- kussionen, vilket bevisas av hur det har gått i det borgerliga samarbetet i Stockholm. Där finns visser- ligen inte Centern med, men där är det ändå så att den stora starka slår de svaga. När det gäller de fria grupperna har vi ju markerat i budgetpropositionen att det är viktigt att villkoren för de fria grupperna förbättras. Det finns grupper som har varit verksamma i decennier och där de som arbetar har mycket besvärliga villkor: De får inte alls några rimliga ersättningar för sitt arbete utan de går till a-kassan, som de då utnyttjar på ett sätt som man inte får utnyttja den på för att sedan kunna hålla i gång sin kulturverksamhet i sin fria grupp. Det är viktigt att de här nya 20 miljonerna används till att ge anständiga villkor för de fria grupperna. Sedan har man ju alltid en förhoppning om att det ska räcka till så många som möjligt, och jag kan ju inte ge mig in i att överpröva de bedömningar som Kulturrådet gör. Men den grundambition som Kulturrådet nu praktise- rar är ju den som anges i propositionen, alltså att se till så att grupper som är verksamma faktiskt får an- ständigare villkor. Jag återkommer till frågan om Grängesberg.

Fru talman! Det är riktigt som ministern säger att Centern inte sitter med i Stockholm. Förhoppningsvis gör vi det efter nästa val, även där. Jag ser det som så att tre partier kan hålla ihop. Jag är medveten om att det kan vara frågor där Moderaterna har en annan ståndpunkt än vi andra tre, men om vi tre tillsammans är starkare måste ändå vårt förslag bli det som vinner. Tack för svaret om de fria grupperna. Det stärker tanken att vi måste se på utbud och efterfrågan, som jag har begärt en utredning om. Bl.a. Pistvakt, som Pistolteatern har kört, har dragit väldigt mycket pu- blik, men tydligen anses inte kvaliteten vara tillräck- ligt hög för att man ska kunna få anslag så att man kan leva vidare. Då är ju frågan: Det folket vill ha; är det det som är viktigt, eller är det kvaliteten? Det är en fråga till som jag skulle vilja lyfta fram lite, och den handlar om momsen. Det är ju underbart att bokmomsen sänks, men vi vill ju gärna se över hela kulturmomsen. Jag vet ju att det här inte är en fråga som direkt berör kulturministern eftersom den rör skatter, men det skulle ändå vara intressant att höra generellt hur ministern ser på det här med att kulturmomsen är så olika. En sak har ju ändrats nu, dvs. att tidningarna hade olika momssatser, men vi har ju andra frågor som är snarlika: dans har 25 % i moms, konserter har 6 % osv. Det finns så mycket som är orättvist med momsen. Hur ser ministern på möjligheten att titta över kulturmomsen?

Fru talman! Jag vill först helt kort beröra frågan om Grängesberg, som jag inte hann svara på. Där arbetar ju regeringen på ett direktiv som har skickats ut till de olika intressen som vi anser bör vara repre- senterade i den organisationskommitté som ska börja bygga upp verksamheten under våren. Jag kan alltså inte närmare gå in på direktiven där. Vi kommer förhoppningsvis att vara klara med dem och kunna redovisa dem under nästa vecka, och då kanske också organisationskommitténs sammansättning. Det är i alla fall vår interna tidtabell. Sedan till detta med partier och vilka som egentli- gen regerar. Skulle Centerpartiet göra ett kanonval i Stockholm - jag är inte helt säker på att ni kommer att göra det - kanske det skulle kunna bli större än Moderaterna tillsammans med Folkpartiet och Krist- demokraterna. Men jag tror att det är väldigt avlägset. Det kommer att vara ett stort parti som håller i takt- pinnen. Det brukar inte, vare sig i riket eller Stock- holm i något sammanhang, gynna de mål som Bir- gitta Sellén brukar tala sig varm för. Vem ska vara uttolkare av vad folket vill ha när det gäller kultur? Ska det vara vi om har politiska uppdrag? Jag känner en väldigt stor osäkerhet kring det, eller rättare sagt motstånd. Jag tror inte att vi ska sitta som uttolkare av folkets smak och vilja. Det måste vara så att vi praktiserar armslängds avstånd, som vi brukar kalla det, inom kulturpolitiken. De som är verksamma som kulturarbetare och kulturarrangö- rer får ändå ta det ansvaret. De tar väldigt ofta hänsyn till sådant som de upplever att det finns ett starkt intresse av.

Fru talman! Jag läste en gång en intervju med Ma- rita Ulvskog. Hon sade att det kändes som en stats- kupp 1976 när de borgerliga tog över makten. Därför engagerade hon sin politiskt. Har man den inställ- ningen förstår jag att det låter som det låter från talar- stolen i dag. Det handlar om att inte kunna acceptera att partier har lite olika inställning och att demokratin och parlamentarismen mår väldigt väl av att det görs byten då och då. Socialdemokraterna har innehaft regeringsmakten under så lång tid och under så långa perioder att ni på något sätt har fått inställningen att det är det enda rätta. Så är det inte i parlamentarism. Det vill jag framhålla. Eftersom kulturministern ägnade så stor del av sitt anförande åt Stockholms kommun känner jag mig föranlåten att också göra det i min replik. Det finns 17 samlingslokaler väl spridda över hela Stockholms innerstad. Nästa år blir det 18. Samtliga är handikap- panpassade, och samtliga har nolltaxa för barn, ung- domar och handikappade. Det är väl fungerande, väl renoverade lokaler. Det satsas över 20 miljoner till samlingslokaler av den betydligt mindre budget som Stockholms kommun har om man jämför med hur mycket staten har. Där satsas i dag 29 miljoner efter det att utskottet har gjort en brandkårsutryckning. I praktiken är det 25 miljoner, eftersom 4 miljoner läggs tillbaka till Ungdomsstyrelsen och används för att utreda ungdo- mars behov av lokaler. Jag noterar att kulturministern inte säger något i år om biblioteken. Det kanske är svårt att tala om biblioteksslakt en gång till när anta- let bibliotek ökar med två och när 7 miljoner tillförs för att öka öppethållandet och höja kvaliteten på bib- lioteken.

Fru talman! Först till frågan om statskupp. Inger Davidson har uppenbarligen läst en artikel från 1991 eller 1992 i tidningen Vi. Då måste hon också ha läst sammanhanget. Maktskiften är bra. Det är en viktig del av vår demokrati. Stillastående gölar luktar illa. Jag befann mig som journalist på Svenska Dag- bladet där jag arbetade 1976 när vi fick en borgerlig regering. Det som inträffade där kring de människor som uppsökte husorganets redaktion, det jag mötte på natten när jag försökte ta mig hem till min bostad med de öppna lyxbilarna, de fulla ungmoderaterna, de fladdrande svenska fanorna i de öppna sportbilarna, kändes som statskupp. Det var inte maktskiftet utan det som följde på valresultatet ute på gator och torg. Så till frågan om samlingslokalerna. Borgarrådet Alf T Samuelsson är kristdemokrat och ansvarig för de allmänna samlingslokalerna. Det han åstadkommit med sina beslut är att sex lokaler har stängts antingen efter direkt beslut av kommunen eller på grund av uteblivet stöd. Det är Bromma Medborgarhus, Gubbängens Medborgarhus, Hjorthagens Medborgar- hus, Fokus i Hagsätra, Samlingen i Västertorp och Drakenbergssalen på Södermalm. Ytterligare elva lokaler förlorade sitt kommunala stöd men håller ändå via andra insatser fortfarande öppet. Det är ABF-huset på Sveavägen, bygdegården Anna Whitlock, Godtemplargården i Älvsjö, Folkets hus och park i Älvsjö, Forsgrenska medborgarhuset, Hartwickska huset, Herrängens gård, Hässelby Vil- lastads Folkets hus, Hökmossens gård, Serafen på Kungsholmen osv. Övriga har fått väldigt kraftiga neddragningar av sina anslag. Det är kristdemokra- tiskt försvar för allmänna samlingslokaler.

Fru talman! Det första inlägget kräver egentligen ingen kommentar. Ni hörde själva vad kulturminis- tern sade. Att glada ungdomar far omkring i bilar efter att det har blivit ett maktskifte efter massor av år med socialdemokratiskt regeringsinnehav tycker inte jag är så märkvärdigt, men det tycker tydligen kul- turministern. Jag önskar att jag hade namnen på de samlingslo- kaler som försvann under socialdemokraternas rege- ringstid mellan de två borgerliga regeringsperioderna i Stockholms kommun. Jag har tyvärr inte dem. Det var ett antal lokaler som lades ned under den tiden. Jag undrar vad Marita Ulvskog tycker om det. Var det lagom när de hade kommit bort, eller var går lagom- gränsen? Kvar står att kommunen satsar 20 miljoner medan staten satsar 25 eller möjligen 29 miljoner till hela landet för att man ska kunna handikappanpassa och rusta upp sina lokaler. Kommunförbundet har nyligen gjort en jämförelse mellan satsningarna på kulturom- rådet mellan olika kommuner. Där ligger Stockholm främst på flera områden. När det gäller t.ex. kultur- och musikskolan är an- slagen mycket högre än de är i socialistiskt styrda kommuner som Malmö, Uppsala och Göteborg. Jag har siffrorna här. De kan vi titta på efteråt, eftersom jag inte hinner räkna upp dem. På område efter områ- de kan vi med siffror visa att man i Stockholm satsar betydligt mer på kulturen än vad man gör i de stora socialdemokratiskt styrda kommunerna. Låt oss nu tala om vad staten gör när det gäller samlingslokaler. Svara mig gärna: Vad är lagom, och hur mycket tycker Marita Ulvskog att det borde an- slås för att man runtom i landet, inklusive Stockholm, ska kunna ha ett tätt nät av samlingslokaler? Det tycker jag är viktigt att få svar på.

Fru talman! Det bekymmersamma med Inger Da- vidson är att hon inte har fakta utan bara talar rakt ut i luften. Jag föreslår att Inger Davidson ställer en fråga till det ansvariga statsrådet Britta Lejon, som natur- ligtvis har den fulla överblicken över allmänna sam- lingslokaler och utvecklingen på det området. Frågan ställdes om hur Stockholm står sig i för- hållande till andra kommuner. Tittar man på Stock- holms län, där det nästan bara finns borgerligt styrda kommuner, ligger Stockholms län på 18 plats bland 21 län när det gäller kultursatsningarna. Däremot ligger Västra Götalands regionen och Skåne väldigt väl framme.

Fru talman! Jag har två frågor. Den ena handlar om de fria grupperna. Villkoren för de fria grupperna ska bli bättre. Det har vi enats om. Årets förbättringar betraktar jag bara som ett steg på vägen, om man ska basera sin kunskap på det Kulturrådet har tagit fram. Dagens allvarliga situation beror bl.a. på en kontinu- erlig urgröpning av stödet bl.a. för att man i början på 90-talet tog bort den automatiska uppskrivningen. Jag har fortfarande inte fått klart för mig varför man tog bort den uppskrivningsmöjligheten för de fria grup- perna. Frågan är nu om Marita Ulvskog är beredd att ta in den möjlighet till uppskrivning som alla andra institutioner och grupper har i landet. Min andra fråga handlar om amatörkulturen. Den hade jag uppe också i förra budgetdebatten. I och med att Riksteatern tog undan sitt stöd till amatörkulturen fanns det ingen där som fyllde på. I årets budget får de en påfyllnad, men amatörkulturen ligger i ett kraft- fullt expansionsskede, och ansvarsfrågan år fortfaran- de inte riktigt löst. Jag undrar hur det går med samtal här, vad man har för framförhållning för att lösa an- svarsfrågan.

Fru talman! När det gäller de fria grupperna kan jag inte ge något besked om uppräkning. Det finns i kulturbudgeten fler än de fria grupperna som inte har någon automatisk uppräkning. Vi gick in i den budget som lades fram hösten 1996 med en ganska ordentlig uppräkning av stödet till de fria grupperna. Nu kom- mer vi tillbaka. Jag ser det, precis som Ewa Larsson, som en insats som måste följas av fler, självfallet. Det finns behov som inte täcks med dessa 20 miljoner. Rent allmänt kan man säga, för att återgå till den samsyn som de flesta partier i riksdagen tycks ha, att vi är rätt stolta över svensk kulturpolitik och framför allt över svenskt kulturliv, men vi är inte nöjda. Det behövs mer resurser. Det är Folkbildningsrådet, som ligger under skol- ministern Ingegerd Wärnersson, som har huvudansva- ret för amatörkulturen. Vi tycker att det där är knepigt. Det finns ju delar i amatörkulturen som väl- digt naturligen söker sig till Kulturdepartementet. Nu har Ingegerd Wärnersson haft ett möte med amatör- kulturens företrädare. Det tror jag är en bra början till en fortsatt diskussion.