Utgiftsområde 13 Jämställdhet och nyanlända invandrares etablering

Fru talman! Människor har kommit till Sverige i generationer för att arbeta och bidra till vårt samhälle. Vi har också tagit ett stort ansvar för människor på flykt. Det ska vi vara stolta över.

Men att bejaka öppenhet mot omvärlden är inte detsamma som oreglerad invandring. En rättssäker och reglerad invandring innebär att ett nej ska vara ett nej och att ett ja ska vara ett ja – ett löfte om en riktig möjlighet att bygga sin framtid i vårt land. Sverige misslyckas i dag i båda delar. Det är allvarligt. En framgångsrik integration stärker Sverige och en misslyckad sänker oss.

Integrationen sker inte i något slags vakuum utan står i direkt relation till migrationen. För att integrationsproblemen ska lösas måste vårt asylmottagande vara betydligt lägre än i dag.

Moderaterna är det enda parti som har en sammanhållen integrationspolitik, och vi vill vända på varje sten för att hitta nya lösningar.

Det finns i Sverige en bärande idé om att integration handlar om en process från två håll, där invandrare och svenskfödda ska integreras i ett nytt multikulturellt samhälle. Detta är fel, fru talman. Politiken ska tvärtom helt och fullt fokusera på att de som kommer till Sverige förväntas bli en del av det svenska samhället. Man har också som nyanländ skyldighet att aktivt integrera sig och att aktivt göra sig anställbar och börja bidra till Sverige.

Fru talman! Den stora klyftan i dagens Sverige går mellan dem som har ett jobb och dem som inte har det. Arbetslösheten bland invandrare är mycket högre än bland inrikes födda. Större delen av dem som får försörjningsstöd är födda utomlands.

Det är uppenbart att regeringen inte har lyckats använda den långvariga högkonjunkturen till att minska de integrationsproblem som Sverige har. I stället har skillnaderna mellan invandrare och svenskfödda blivit än mer tydliga. Samtidigt som arbetslösheten ökat bland invandrare har arbetslösheten bland svenskfödda nästan aldrig varit så låg. Och samtidigt som svenskfödda med försörjningsstöd minskar ökar antalet invandrare med försörjningsstöd.

Enligt en rapport från riksdagens utredningstjänst är endast 6 procent av de nyanlända i arbete utan stöd efter två år. Detta är inte bara oacceptabelt utan också helt ohållbart och ett gigantiskt misslyckande för regeringen och dess samarbetspartier. Därför krävs det, fru talman, omfattande reformer över hela linjen för att fler ska komma i arbete och egen försörjning.

Vi moderater har förslag om att få in fler på arbetsmarknaden och i egen försörjning tidigare. Det handlar om införandet av inträdesjobb, så att fler med lägre utbildning och kortare arbetslivserfarenhet ska kunna lära sig jobbet på jobbet, bättre möjligheter att starta företag som nyanländ, tydligare krav på att lära sig svenska, språkkrav för medborgarskap, försörjningskrav vid anhöriginvandring, tydligare krav och fokus på svenska värderingar, översyn av diskrimineringslagen samt att motverka parallella samhällen och förtryck, för att bara nämna några.

Fler måste också ta steget in på arbetsmarknaden under sina första år i Sverige för att inte fastna i långvarigt utanförskap och bidragsberoende. Efter att man har kommit till Sverige och fått uppehållstillstånd får man under sina första två år här delta i Arbetsförmedlingens etableringsprogram. Där bör vägen till integration och egen försörjning starta. Etableringsprogrammet levererar dock mycket dåliga resultat. Det behövs tydligare krav på att lära sig svenska och på att utbilda sig för att möta kraven på svensk arbetsmarknad.

Eftersom Arbetsförmedlingen med all önskvärd tydlighet har stora brister och resultaten för nyanländas etablering ärligt talat är helt oacceptabla anser vi moderater exempelvis att de kommuner som vill ska kunna ta över ansvaret för integrationen och etableringen av nyanlända. Exempel på kommuner som här har lyckats mycket väl är moderatledda Solna och Växjö, medan socialdemokratiskt ledda kommuner i allmänhet och socialdemokratiskt ledda Malmö i synnerhet tillhör strykklassen.

Fru talman! Vi vill även genomföra en stor bidragsreform – ett bidragstak. Bland personer som får sin huvudsakliga inkomst från etableringsersättningen är drivkrafterna att börja arbeta små – ibland till och med negativa, i synnerhet för familjer med barn och i synnerhet här i Sverige där man kanske har störst tröskeleffekter i EU. I Sverige ska en självklar princip gälla: Ingen som kan jobba ska tjäna mer på bidrag än på arbete. Det kunde, borde och skulle vara en självklarhet.

För att ersättnings- och bidragssystem inte ska vara bromsklossar för integration, eller till och med påverka systemens legitimitet, ska nyanlända i högre grad successivt arbeta sig in i rätten till olika bidrag och sociala ersättningar. Full tillgång till svenska bidrag och förmåner bör man få enbart genom eget arbete.

Fru talman! Att som den rödgröna regeringen lägga hanterandet av integration, jobb och bidrag – vårt kanske största samhällsproblem – i malpåse är inte rätt väg för Sverige. Man ökar invandringen samtidigt som man lämpar över kostnaderna och problemen på kommunerna utan att kompensera dem för detta, vilket naturligtvis är helt ohållbart. Och man är internt oense i regeringen, inte bara om vad som gäller eller om vad som ska göras utan även om man ska göra någonting över huvud taget vad gäller migration och integration.

Fru talman! Det är inte dessa besked, eller rättare sagt den frånvaro av besked, som behövs. Det är inte heller på det sättet som utmaningar för enskilda människor eller utmaningar för Sverige i stort löses.

(Applåder)

Fru talman! Vänsterpartiet tar i sin budgetmotion ett helhetsgrepp om de växande klyftorna. Vi vill att Sverige åter ska bli världens mest jämlika land. Vi vet att ekonomisk jämlikhet är bra för ett lands utveckling. I jämlika samhällen är hälsan bättre, tryggheten större, den ekonomiska tillväxten högre.

Under de senaste decennierna har ojämlikheten i samhället ökat. Samtidigt har skattesystemets omfördelning kraftigt försämrats. Den relativa fattigdomen har fördubblats på mindre än tio år. Samtidigt har den ekonomiska eliten fått det allt bättre i Sverige.

I det läget, fru talman, lägger regeringen fram en budget som främst gynnar rika män, på välfärdens bekostnad. Personer med inkomster på över 60 000 kronor i månaden, det vill säga de flesta av oss i kammaren i dag, får sänkt skatt i och med att värnskatten tas bort nästa år. De nödvändiga satsningarna på välfärden uteblir, trots att det runt om i Sverige kommer larmrapporter om stora nedskärningar inom skolan, barnpsykiatrin, äldreomsorgen och sjukvården. Vänsterpartiet har andra prioriteringar. Därför lägger vi fram en plan med reformer för att öka jämlikheten i samhället. Vänsterpartiet vill satsa på den generella välfärden, det vill säga satsningar som är centrala för ett jämlikare samhälle i Sverige.

Fru talman! Eftersom Vänsterpartiets förslag till anslag inom utgiftsområdet ligger över den fastställda nivån kan jag inte reservera mig till förmån för vår budgetmotion. Vänsterpartiets budgetalternativ bör ses som en helhet. Därför väljer jag att avstå från ett ställningstagande och lägger i stället fram ett särskilt yttrande.

Vänsterpartiet vill ha ett samhälle för alla, inte bara för några få. Det kräver en politik som ger alla, oavsett bakgrund, samma möjligheter och samma rätt till god utbildning, arbete och bostad. Vänsterpartiet vill föra en politik för inkludering, det vill säga en politik som motverkar segregation och underlättar etablering i samhället. Det ska vara en politik som lägger grunden för ett mer jämlikt samhälle.

Ett väl fungerande flyktingmottagande är en viktig del i en inkluderande politik. Mottagandet av människor på flykt ska från asylprocessen till boendesituationen och etableringen i samhället präglas av att den enskilda människans rättigheter står i centrum. Om människor får permanenta uppehållstillstånd och möjlighet att leva tillsammans med sina familjer förbättrar det förutsättningarna för att etablera sig i samhället. Den generella välfärden är central för att upprätthålla de rättigheter som det är allas vår skyldighet att värna.

Fru talman! När det gäller politiken mot segregation vill jag uppmärksamma att Vänsterpartiet förra mandatperioden fick igenom en tioårig satsning om 22 miljarder kronor riktad mot bruksorter, glesbygdskommuner, stadsdelar och förorter runt om i Sverige. De avsatta medlen skulle framför allt kunna sökas av kommuner som har områden som karakteriseras av exempelvis hög arbetslöshet, låg utbildningsnivå och lågt valdeltagande.

Till följd av att riksdagen hösten 2018 röstade för det gemensamma förslag som Moderaterna och Kristdemokraterna lade fram minskade anslaget kraftigt, och den myndighet som var ansvarig för att handlägga satsningen, Delegationen mot segregation, Delmos, hotades av nedläggning.

Jag välkomnar att regeringen nu återkommer med satsningen på åtgärder mot segregation, som är viktig för att öka jämlikheten i Sverige. Liksom utskottet anser jag att Delmos kan bidra till långsiktighet, och jag välkomnar därför förslaget om fortsatta medel till myndighetens förvaltningsanslag.

Fru talman! Vänsterpartiet är ett feministiskt parti. Det betyder att vi vill att kvinnor och män samt flickor och pojkar ska ha lika rättigheter och möjligheter. Vår feministiska politik genomsyrar alla våra politiska förslag och syftar till att vi ska uppnå jämställdhet, för jämställdhet är inget som kommer av sig självt. För att vi ska få ett jämställt samhälle krävs politisk vilja och konkreta förslag. Feministisk förändring är fullt nödvändig och fullt möjlig. Gemensam kvinnokamp har gett oss rösträtt, aborträtt och sexuella rättigheter.

Sverige är ett av världens mest jämställda länder, men vi har mycket kvar att göra. Löneskillnader, mäns våld mot kvinnor, diskriminering och obetalt arbete i hemmet är fortfarande stora utmaningar för det svenska samhället. Män dör i större utsträckning på jobbet medan fler kvinnor sliter ut sig och måste gå ned i arbetstid eller helt enkelt bli fattigpensionärer.

Fru talman! Om vi ska vara ärliga; vi i kammaren sliter inte ut oss, men kanske borde vi anstränga oss lite mer för politisk förändring – om vi vill ha den.

Europeiska jämställdhetsinstitutet visar att vi förvisso de senaste åren minskat ojämställdheten något, men det gäller inte ekonomin. Det finns tvärtom en nedåtgående trend när det gäller den ekonomiska situationen för kvinnor och män. Inkomstgapet är alltjämt kvar och risken för fattigdom ökar, särskilt för äldre kvinnor, ensamföräldrar, utrikes födda och personer med funktionsnedsättning. Här har vi uppenbarligen fortfarande mycket arbete kvar i Sverige att göra.

Låt mig göra en liten konklusion, fru talman, och tre snabba enkla konstateranden:

Sedan 1974 – det är faktiskt hela mitt 45-åriga liv – har män kunnat ta ut föräldraledighet. Ändå väljer män att ta ut bara en fjärdedel av föräldradagarna.

Sett till hela arbetsmarknaden tjänar kvinnor bara 86 procent av mäns löner. Siffran har bara ökat med några procentenheter sedan mitten av 90-talet.

I privata bolag sitter män på fyra av fem stolar. Nära hälften saknar helt kvinnliga ledamöter. I kommunala bolag är 29 procent kvinnor.

Vill vi ha det så, fru talman, eller är det något vi vill ändra på?

Kära ledamöter! Vad sägs om att vi funderar över jul och nyår, och när vi kommer tillbaka ser vi till att vi startar 2020 med ambitionen och viljan att göra nästa årtionde till den tid då Sverige blev det mest jämställda landet.

I detta anförande instämde Ali Esbati (V).

Fru talman! Vi debatterar alltså utgiftsområde 13 i statens budget för nästa år, 2020, som rör jämställdhet och nyanlända invandrares etablering. Jag kommer i mitt anförande att fokusera på nyanländas etablering och integration, och Désirée Pethrus kommer senare att tala om jämställdhet.

Fru talman! Segregationen har skapat ett delat Sverige. I ena delen snurrar hjulen på som aldrig förr, med en medelklass som kan välja och vraka i utbildning, jobb och konsumtion. I den andra delen finns barn som inte har någon enda klasskamrat med svenska som modersmål eller som någonsin fått se sina föräldrar gå till jobbet. De får inpräntat att det inte lönar sig att ens försöka.

Lars Åberg beskriver det på följande sätt i sin nya bok All inclusive: välkommen till det nya landet.

”Det är självklart inte invandring i sig som är problemet. Det har det aldrig eller sällan varit. Människor blandas, horisonter vidgas. Problemet ligger hos politiken, som inte tagit hänsyn till vad som kan vara en rimlig omfattning och hastighet och som betett sig som om alla som invandrar är likadana och dessutom i någon mening offer, inte för samhällena de lämnat utan för det de kommit till. Vi borde ha sett mer till individerna och vi borde ha värnat det gemensamma. De senaste decennierna har vi inte lyckats med någotdera.”

Fru talman! Det krävs givetvis en rad åtgärder och förändringar för att kunna vända utvecklingen och för att vi ska kunna börja betala av på den integrationsskuld som har byggts upp. Kristdemokraternas utgångspunkt är att människor som har kommit till vårt land snabbt ska ges förutsättningar att ta ansvar för sina egna liv. Staten ska medverka till att underlätta och skapa förutsättningar, inte ta död på den egna drivkraften genom lång väntan och passivitet.

Som asylsökande förväntas man inte lära sig språket direkt eller bidra med det man kan. Signalen blir därmed att integration inte är så viktigt. Det är något som kan vänta. De som sedan får uppehållstillstånd har förlorat tid, energi och motivation.

De som får uppehållstillstånd bereds dock så småningom plats i ett mer regelrätt etableringsprogram på max två år med bland annat sfi, svenska för invandrare, och samhällsorientering. Men att det efter dessa två år bara är drygt en tredjedel av de nyanlända som går vidare till ett reguljärt eller subventionerat arbete eller reguljär utbildning visar att någonting måste förändras. För alltför många leder etableringsprogrammet slutligen i stället vidare till försörjningsstöd och ett utanförskap.

Danmark och Norge har nyligen infört en mer flexibel längd på sina program. I Norge kan programmet pågå i två till tre år beroende på behov och i Danmark ett till fem år. Arbetsförmedlingen har också särskilt pekat ut att det korta etableringsprogrammet är ett problem för kvinnor eftersom dessa generellt har kommit hit med en lägre utbildningsnivå och står längre ifrån arbetsmarknaden. Med ett flexibelt etableringsprogram skulle de nyanlända som fortfarande efter två år bedöms behöva insatser kunna få ett förlängt program.

Självklart ska flexibiliteten i programmet innebära att ingen som lär sig språket och har blivit anställbar hålls tillbaka. Men vi måste göra mer för att inte släppa taget om en grupp som annars riskerar att hamna i ett långt utanförskap. För kommunerna kan detta innebära en avlastning eftersom statens ansvar, inte minst ekonomiskt, förlängs för den grupp som ännu inte är matchningsbar.

Men det kan inte bara handla om längden på programmet; det gäller givetvis också att sfi:n blir mer individanpassad och tydligt kopplad till arbete och egen försörjning. Kristdemokraterna vill att varje kommun för sig eller i regional samverkan ska erbjuda sfi med yrkesinriktning.

Språket måste tydligare göras till ett incitament för att bli en del av samhällsgemenskapen. Kristdemokraterna föreslår exempelvis ett språkkrav för permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Om man tittar närmare på flera jämförbara länder märker man att vi i Sverige har en väldigt annorlunda syn på vikten av att lära sig språket. Det kan ses som lite märkligt med tanke på vilka höga krav vi ställer för att man ska kunna ta sig in på den svenska arbetsmarknaden. Det här går inte ihop, fru talman.

Nyanlända kvinnor deltar i mindre omfattning i olika arbetsförberedande insatser jämfört med männen. De registreras senare hos Arbetsförmedlingen och påbörjar svenska för invandrare senare. I Sverige möts inte nyanlända kvinnor och män av samma förväntningar och krav på att arbeta. Flera utredningar visar att nyanlända kvinnor erbjuds mindre omfattande och mindre relevanta arbetsmarknadsinsatser än nyanlända män.

Fru talman! Isolering är inte svaret på att få fler utrikes födda kvinnor i arbete. Aktiviteter för att förbereda föräldralediga kvinnor genom språkstudier och samhällsorientering är ett mycket bättre svar. Utformningen av dessa aktiviteter måste dock särskilt rikta in sig på kvinnorna och deras förutsättningar. Aktiviteterna måste kunna kombineras med ett familjeliv. Utbildningen bör vara obligatorisk och även särskilt möjliggöra utbildningar som faktiskt kan leda till jobb via mentorskapsprogram och yrkesinriktningar.

Fru talman! Jag vill avslutningsvis tala om civilsamhällets viktiga roll i arbetet med integration. Utvärderingar från en rad svenska myndigheter visar att civilsamhällets organisationer spelade en avgörande roll i mottagandet av alla de asylsökande som kom 2015. De uppvisade en kraft, en flexibilitet och en organisationsförmåga som berörda myndigheter varken fullt ut kunde matcha eller ta till vara. Detta måste vi bygga vidare på och dra lärdomar av. Vi måste skapa betydligt mer långsiktiga förutsättningar så att civilsamhället kan utveckla sina insatser på integrationsområdet.

Civilsamhällets organisationer upplever ofta att politiken styr deras verksamheter i en alltför smal riktning och att detaljstyrningen stjälper goda idéer. Bland annat krävs det ofta en snäv målgrupp, vilket upplevs hindra organiseringen av åtgärder och exkludera andra grupper som skulle kunna förstärka arbetet med integrationen.

Vi kristdemokrater vill se en politik som både värnar och uppmuntrar det civila samhället och där det offentliga med en noggrann uppföljning ska ge stöd till det arbete som sker utifrån människors lika värde och demokratiska principer.

Fru talman! Det är i de frivilliga sammanslutningarna som de värden och värderingar som behövs för ett fungerande samhälle bekräftas och förvärvas. Det är här som möten uppstår, kunskap överförs och det främmande blir bekant. Det är här vi kan bli ett vi.

Avslutningsvis, fru talman: Vi är ett av de starkaste ord som finns. Det är ett ord som binder människor samman. Vi gör en främling till en granne, och vi är ordet som kan bygga samhällsgemenskap.

(Applåder)

Fru talman, åhörare och eventuella tittare! Sveriges riksdag ska denna luciaförmiddag debattera statsbudgetens utgiftsområde 13, Jämställdhet och nyanlända invandrares etablering.

Den första delen av debatten kommer att handla om segregation, integration, etablering och diskriminering och den andra delen om jämställdhet. Migrationspolitiken debatteras däremot vid ett annat tillfälle, men på det området finns i dag en bred majoritet i riksdagen för att mottagandet måste hållas mycket stramare än med den politik som gällde fram till 2015.

En av vår tids stora utmaningar är segregationen, något som Mats Green från Moderaterna inte nämnde med ett enda ord i sitt anförande. Dessa utmaningar får konsekvenser för människors liv. Och det är inte särskilt svårt att beskriva problemet.

Verkligheten ser helt enkelt helt olika ut beroende på i vilket bostadsområde i en kommun du befinner dig. I vissa områden tjänar människor bra med pengar, är friska, bor stort och med hög standard och ser sina barn gå ut skolan med goda resultat. I genomsnitt kan man i ett sådant område räkna med att leva ungefär ett decennium längre än i vissa andra områden. Där är den ekonomiska fattigdomen större och arbetslösheten högre. Fler dör i hjärt-kärlsjukdomar, färre röstar, trångboddheten är svårare, brottsligheten högre och skolresultaten lägre.

Kort sagt: Vi har stora skillnader i levnadsvillkor och livschanser i vårt land, och klassklyftorna har adresser.

Det är som sagt lätt att beskriva segregationen och lätt att fastna i berättelser om problem och misär. Men som socialdemokrat kan jag aldrig nöja mig med att uppröras över orättvisorna och berätta om hur eländigt det är. Vi vill, och vi ska, göra någonting åt de problem som vi ser. Vi är också övertygade om att medborgarna och väljarna förväntar sig av oss politiker att vi åstadkommer något mer än målande eländesbeskrivningar.

Jag vill därför använda det här tillfället till att prata om Gårdsten, ett typiskt så kallat utanförskapsområde i Angered i nordöstra Göteborg. Jag vill prata om Gårdsten, inte för att det är paradiset på jorden eller för att det inte finns några problem där men för att jag tror att det är viktigt att visa att det faktiskt med politisk vilja, investeringar och aktiva åtgärder går att vända utvecklingen i ett område.

Berättelsen om Gårdsten börjar med slitna bostadshus, otrygghet och hopplöshet. Men för drygt 20 år sedan inleddes en förändringsresa. Ett nytt kommunalt bostadsbolag bildades med en styrelse bestående av boende och ett uppdrag att utveckla inte bara fastigheterna utan hela området.

Sedan dess har det investerats i upprustning och miljöanpassning av de gamla husen, och många nya bostäder i olika former har tillkommit. Affärscentrumet har utvecklats, och många boende har fått jobb på eller genom bostadsföretaget. Det har ordnats läxläsning, vuxenvandring och språkförskolor.

Arbetet har utvecklats över tid men hela tiden skett i samverkan mellan bostadsföretag, föreningar, polis, skola, socialtjänst och olika företag. Inte minst har kraften hos dem som bor i området tagits till vara.

I våras tog polisen bort Gårdsten från listan över särskilt utsatta områden. Samtidigt har arbetslösheten minskat, trygghet och trivsel ökat och fler har deltagit i allmänna val. Det har inte varit någon quickfix, och arbetet är långt ifrån färdigt. Men några slutsatser går ändå att dra av exemplet Gårdsten.

För det första: Det går.

För det andra: Det krävs långsiktighet och uthållighet.

För det tredje: Alla aktörer som finns i ett område måste samverka mot ett gemensamt mål.

Insatserna för ett mer jämlikt samhälle och minskad segregation spänner över många områden, som utbildning, bostäder, folkhälsa, kultur, demokrati och jobb. Skattesänkningar och lägre löner löser väldigt få av de utmaningar vi ser. I stället är det investeringar i både människor och infrastruktur som behövs.

Statens insatser mot segregation har alltför ofta skett i form av mer eller mindre kortsiktiga projekt. Hjulet har uppfunnits om och om igen och på många olika platser. Därför välkomnar vi tillkomsten och nu återinförandet av Delmos, en statlig myndighet som ska samla in och sprida kunskap och samordna insatser för att motverka segregationen och dess konsekvenser.

Lika lite som Skolverket ska ta över undervisningen i klassrummen eller rektorernas ansvar i landets skolor ska Delmos självt genomföra hela arbetet mot segregationen. Men om vi ska få ett långsiktigt, uthålligt och samordnat arbete byggt på forskning och kunskap måste vi också ha någon som leder det arbetet.

Att vuxna har ett arbete att gå till och försörja sig på är fundamentalt för att minska klyftor och skapa jämlika livschanser. De senaste åren har sysselsättningen i Sverige nått rekordnivåer, men trots det står många fortfarande utanför arbetsmarknaden. En särskilt utsatt grupp är utomeuropeiskt födda, i synnerhet kvinnor som är födda utomlands. Även om den genomsnittliga tid det tar för en nyanländ att etablera sig på arbetsmarknaden nästan halverats från nio till knappt fem år de senaste åren behövs fler åtgärder. För oss socialdemokrater var det helt otänkbart att ha kvar ett bidrag för att kvinnor skulle vara hemma med barn i stället för att jobba.

Vi har i stället infört utbildningsplikt, så att den som kommit till Sverige med en så kort utbildning att det blir svårt att få jobb ska erbjudas men också förväntas delta i utbildning. I budgetförslaget för nästa år ökar stödet till de kommuner som tagit ett stort ansvar för flyktingmottagandet, förlängs satsningen på språkträning för föräldralediga och utökas samhällsinformationen till nyanlända, också med stöd till folkbildningen och fler timmar. Ett fortsatt fokus ligger på att få fler utlandsfödda kvinnor i arbete genom bland annat utbildning, attitydförändringar och aktiva arbetsmarknadspolitiska verktyg som extratjänster.

Allt detta och mycket annat är insatser som snabbar på etableringen och förbättrar integrationen och som därmed är väl investerade pengar, både för den som snabbare kan hitta sin plats i samhället och för oss alla.

Diskriminering, rasism, islamofobi, antisemitism, homofobi och så vidare är inte bara oanständigt och kränkande utan hindrar också människor från att bidra till vårt gemensamma samhälle. Vi måste därför göra mer för att alla i vårt land, oavsett hur vi ser ut, vad vi tror på, vem vi älskar och vilket kön eller vilken funktionalitet vi har, ska ha samma rätt att känna trygghet och ha makt över våra liv. Det är därför välkommet att regeringen lägger mer pengar på att motverka diskriminering och rasism.

I grunden handlar debatten om utgiftsområde 13 i statens budget om vilken sorts samhälle vi vill att Sverige ska vara, om vill att det ska vara ett land som slits isär av klassklyftor och motsättningar, där otryggheten ökar för alla, eller ett land där vi alla utgör ett gemensamt vi och där alla förväntas göra sin del men också får sin rättmätiga plats.

För oss socialdemokrater är valet självklart. Vi behöver göra investeringar i det som bygger Sverige starkt. Vi är övertygade om att ett starkare samhälle och en bättre välfärd med jämlika livschanser och lika villkor leder till en tryggare framtid för oss alla.

Till skillnad från Moderaterna och Sverigedemokraterna, som bedriver något slags Maradonapolitik på det här området, det vill säga skär ned resurser och har få eller inga konkreta förslag utan i stället verkar förlita sig på guds hand, är vi beredda att tillsammans med andra investera både pengar och politisk vilja i ett sådant samhällsbygge.

Med detta yrkar jag bifall till arbetsmarknadsutskottets förslag.

(Applåder)

I detta anförande instämde Johan Andersson, Patrik Björck, Serkan Köse, Rikard Larsson och Marianne Pettersson, (alla S).

Fru talman! Jag kommer osökt att tänka på ordet floskelbingo. Jag hade haft stor respekt för Anna Johanssons ingång om den på något sätt hade haft någonting med verkligheten att göra.

En tredjedel av alla de åtgärder som Anna Johansson påstår att den här regeringen har genomfört för att förbättra integrationen är åtgärder som Moderaterna och Kristdemokraterna har fått tvinga fram i gemensamma migrationsöverläggningar med regeringen, ofta mot regeringens uttryckliga vilja.

Jag konstaterar att Anna Johansson naturligtvis inte vill prata om migrationen utan säger att frågan hör hemma i ett annat utskott. Men vi måste ändå vara ärliga, fru talman, och säga att det är helt omöjligt att skilja ut migration från integration. Det är klart att detta hör ihop.

Hon säger också att det finns en bred samsyn om att man behöver minska det svenska mottagandet. Det är helt fel. Hennes partiledare, statsminister Stefan Löfven, slog för några månader sedan fast att man behöver minska det svenska mottagandet. Då gick vice statsministern, Miljöpartiets Isabella Lövin, ut och sa: Nej, det ska vi absolut inte göra. Där finns alltså ingen linje från regeringen över huvud taget.

Anna Johansson pratar också om skattesänkningar och satsningar i välfärden. Då kan jag konstatera att det alltså är min replik, fru talman. Det är ju Socialdemokraterna som sänker värnskatten för de mest välbeställda i Sverige, medan Moderaterna vill satsa dubbelt så mycket på att stötta kommunerna i deras enorma utmaning som den socialdemokratiska regeringen gett dem, så det här går ju inte ihop för fem öre.

Återigen: Vad har Socialdemokraterna för tankar framåt för att fler människor ska komma i arbete, gå ut skolan med fullständiga betyg och lära sig svenska?

Fru talman! Jag konstaterar igen att det naturligtvis är lätt att skälla på andra.

Om jag inte har läst ert budgetförslag alldeles fel finns det ett borttagande av värnskatten även i det. Men det är möjligt att jag har missuppfattat någonting.

Jag tycker att det är bra att kommunerna får mer pengar. Samtidigt kommer kommunerna att behöva alla resurser de kan få om den moderata budgeten får godkännande i kammaren. Då försvinner alla andra insatser som stöttar kommunerna i deras arbete med integrationen och för att motverka segregationen, eftersom ni drar ned på Arbetsförmedlingen, på integrationsinsatser och på insatser mot segregation. Då står ju kommunerna där med försörjningsansvaret och med ansvaret för att integrera människor.

Vi tror att det är viktigt att staten tar sitt ansvar. Genom de insatser som kan genomföras med stöd av pengar från till exempel Delmos men också i samverkan mellan polis, socialtjänst, arbetsförmedling och många andra går det faktiskt att förändra på riktigt. Det är inte en floskel. Ledamoten är varmt välkommen till Gårdsten för att själv se att det faktiskt går att genomföra förändringar med politisk vilja och investeringar.

Fru talman! Vi gick till val på att sänka skatterna för alla, i synnerhet för dem med låga inkomster. Socialdemokraterna gick till val på motsatsen. De gör alltså motsatsen: De sänker skatterna för de mest välbeställda – så är det – men vägrar att sänka skatterna för exempelvis undersköterskor. Där ser man hur de stolta slagorden i valrörelsen förbyttes till sin motsats.

Moderaterna har alltså satsat dubbelt så mycket på Sveriges kommuner som den här regeringen vill göra. Regeringen vill dessutom öka det svenska mottagandet. Samtidigt ser man till att kommunerna, som blir sittande med svartepetter, inte har några ekonomiska eller övriga möjligheter att hantera detta. Det går inte ihop, och det löses inte genom en myndighet, det vill säga Delegationen mot segregation som inte tillför någonting. Det som behövs är aktiva åtgärder och hårdare krav på att komma in i arbete, försörjning och att lära sig svenska från dag ett.

Fru talman! Under den förra mandatperioden och den här mandatperioden har regeringen tillfört mer än 30 miljarder till kommuner och regioner. Det behövs. Vi är också beredda att se över överskottsmålet för att frigöra ytterligare resurser till välfärden. Det är en väldigt tydlig prioritering i all vår politik.

Under de åtta år som Mats Greens parti satt vid rodret var det visserligen skattesänkningar för dem med lägre inkomster, men det var framför allt en politik som gynnade höginkomsttagare och män på låginkomsttagares och kvinnors bekostnad.

Nu har vi under ett antal år försökt att rätta till detta och satsar nu både på bättre integration och mer pengar till kommunerna. Jag tror att det är en bättre politik för Sveriges framtid.

Fru talman! Jag vill inleda med att säga att när det gäller jämställdhet, det ena av de två viktiga områden som vi diskuterar i dag, kommer min kollega Alireza Akhondi att stå för Centerpartiets inlägg, medan jag kommer att prata om integration.

Jag skulle vilja inleda med berättelsen om Haider. Jag träffade henne på ett besök i Alvesta för några veckor sedan på något som heter Mötesplats Centrum. Sedan hon för 18 år sedan kom från Tjetjenien från krig och många andra fruktansvärda händelser hade hon suttit med försörjningsstöd, varit långtidssjukskriven och gått från handläggare till handläggare. Plötsligt vid något tillfälle när hon satt i ett samtal hörde hon hur en annan person i samma korridor pratade med entusiasm om hur hon kunde få kvinnor i arbete.

Haider gick fram till Golnoush Lundén Keshavarzi, som personen hette, och fick höra om projektet Mötesplats Centrum. Plötsligt en dag var det någon som såg henne. Hon blev chef för en catering i centrala Alvesta tillsammans med en annan grupp kvinnor i samma position som alla vänt sin situation.

Stoltheten i hennes ögon är värd många minuter av det här anförandet – en stolthet över att äntligen få ett jobb, rå sig själv och stå självständig.

Det här påminner oss om att även när en person har slussats mellan många olika system och byråkratin i Sverige med alla sina välvilliga projekt har bestämt sig för att en människa inte kan lyckas få ett jobb så betyder det inte att det är omöjligt.

På papperet handlar den här debatten om Utgiftsområde 13 Integration och jämställdhet. Men på många sätt handlar den om ifall integrationen och faktiskt invandringen kan lyckas.

Ett självklart svar på det är att det självklart kan lyckas. En miljon människor som är utrikes födda i det här landet går till jobbet. De är läkare, ingenjörer, städare, industrialister och småföretagare som får hela Sverige att fungera, och vi träffar dem varenda dag utan att ens tänka på det. Såklart kan integrationen lyckas i Sverige.

Problemet är att vi samtidigt vet att det är orimligt många människor som inte är där. En kvarts miljon människor är utsatta och arbetslösa i Sverige. Många av dem är utrikes födda. En majoritet bland de arbetslösa är utrikes född. Mitt i högkonjunkturen står dessa människor utanför, trots att det finns ett skriande behov av arbetskraft. Vi ser hur sysselsättningsgapet i Sverige, trots all denna välvilja, är ett av de största i hela västvärlden.

Vi har så länge upplevt att människor som är nyanlända i det här landet möts av passivitet, väntan, mera väntan och många timmar av ingenting i stället för att utmanas, få komma in i jobb, få känna att det händer någonting med all den energi och alla de drömmar som de hade när de kom till Sverige.

Notera att vi alla har misslyckats med detta. Det gäller både Alliansen, Socialdemokraterna och den nuvarande regeringen. Vi har inte varit bra på det.

Jag vill be er notera budskapet från Sverigedemokraterna. Jag hör skuldbeläggning. Jag hör generaliseringar. Jag hör prat om volymer. Jag hör sammanblandningar. Men var är lösningarna? Vad är vägen framåt? Det är ju lösningarna som den här debatten handlar om.

När vi gick in i det här samarbetet med regeringen insåg vi därför att vi inte kunde prioritera maktposter, positioner och prestige. Vi måste prioritera politiken så att vi kan vända utvecklingen inom bland annat integrationen.

Det är därför vi står bakom det här budgetförslaget. Vi står bakom utskottets förslag eftersom vi måste börja vända utvecklingen, och det finns mycket i den här budgeten som gör det.

För första gången tas skatten bort på dem som är nya på svensk arbetsmarknad. När man anställer en sådan person ska man under två år inte behöva betala arbetsgivaravgifter. Därför blir det mycket lättare.

För första gången börjar vi på bredare front jobba med etableringsjobb med alla de småföretag som inte har kollektivavtal och med alla de bemanningsföretag som ofta gör mest för att ta in personer som står utanför.

För första gången börjar vi också se till att Arbetsförmedlingen inte bara handlar om förvaring, som det ofta gör, utan om förmedling av jobb.

Jag vill speciellt nämna det som vi gör för dem som kommer nyanlända till Sverige, de som står i väntan och passivitet. Idén är att de ska mötas av en utmaning. De ska få chansen att utbilda sig, ha praktik och kämpa på i sitt anletes svett under ett intensivt år med många timmar per vecka, där vi har nära koppling till de lyckade exempel som finns i olika kommuner. Så kan vi vända utvecklingen fullt ut.

Så har vi tänkt börja vända utvecklingen direkt när människor kommer till det här landet. Varje dag ska fyllas av nära kontakt med en arbetsplats och med språket kopplat till arbetet.

Är detta möjligt? Tillsammans med min kollega Alireza Akhondi besökte jag helt nyligen Sollentuna. Där har man skapat ett sådant program för de människor som byråkratin i övrigt inte trodde var möjliga att få i arbete. Av de 150 som gick detta program fick hela 90 jobb.

Så hur gjorde man? Man såg till att varenda dag var full av intensivt arbete och praktik, med språkmentorer som följde med på arbetsplatsen och med svenska när man var färdig med sin praktik för dagen. Hela tiden ser man människan, precis som man såg Haider i Alvesta, i stället för att bara skicka människor vidare i nya program.

Räcker det som finns i utgiftsområde 13 i denna budget? Självklart gör det inte det. Vi måste reformera sfi, där de flesta tyvärr inte lär sig den svenska som de ska lära sig. Vi måste göra om det till något resultatbaserat så att man får betalt för vad man uppnår.

Självklart måste vi göra det lättare att starta små och växande företag så att man upp till en viss nivå får en mycket enklare administration och beskattning.

Självklart måste vi göra många andra saker. Självklart måste vi göra ett enormt lyft i de stora utanförskapsområdena, där skolorna liksom många har nämnt lämnas efter, där företagsamheten lämnas efter, där stadsmiljön är eftersatt, där soptunnorna inte töms och där koderna inte fungerar i trappuppgångarna. Det måste till en fundamental skillnad i våra utanförskapsområden, och det blir ett stort projekt framöver. Även där har vi nu viljan att komma framåt.

Men hur mycket vi än kämpar får vi inte glömma att detta ytterst handlar om enskilda människor som kämpar, som vill ge och som har möjlighet att ge. Byråkratin får inte stå i vägen för människors vilja att bidra även när systemet och alla våra goda intentioner har gett upp.

Om de kan i Sollentuna kan vi i hela Sverige. Vi kan få människor i jobb. Vi kan lyckas med integrationen. Vi kan lyckas med invandringen.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag, som bygger på en politisk överenskommelse mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna.

Sverige är möjligheternas land. Här har samtliga barn tillgång till allmän undervisning i världsklass, oavsett storleken på föräldrarnas plånbok. Från Ystad till Haparanda förverkligar årligen tusentals människor sina entreprenörsdrömmar. I Sverige är det inte varifrån man kommer som spelar roll utan vart man är på väg. I alla fall gäller detta för en del av vårt samhälle: de människor som är födda i Sverige och de människor som haft turen att födas med rätt förutsättningar. Men i mitt och Liberalernas Sverige ska Sverige vara ett möjligheternas land för alla människor som bor här.

Allt för ofta likställs lika möjligheter med jämlikhet – att alla ska ha det exakt likadant och att vi ska subventionera bort dagens klyftor. Men människor som befinner sig i ett cementerat utanförskap behöver inte ökade bidrag, en klapp på axeln eller låga förväntningar. Vad de behöver är ökade livschanser och att få kunna forma sin egen framtid. Detta kan endast ske genom en dynamisk arbetsmarknad där allas kompetenser tas till vara och det råder nolltolerans mot parallella samhällen.

Fru talman! Sverige står inför en kommande lågkonjunktur. Långtidsarbetslösheten ökar för första gången på många år, och detta kommer att få förödande konsekvenser för grupper som redan är i en utsatt situation. I synnerhet gäller detta utrikes födda kvinnor. Arbetslösheten förväntas öka drastiskt hos just denna grupp, och nu när ekonomin mattas av kommer situationen inte att bli bättre utan tvärtom sämre.

Att utrikes födda kvinnor spås bli än mer marginaliserade är oroväckande, inte enbart på grund av att det bromsar deras privatekonomi och även samhällsekonomin då bidragen ökar utan också för att det slår dubbelt så hårt mot integrationen, som redan är illa fungerande i Sverige.

Jag brukar säga att om en kvinna integreras in i det svenska samhället integreras en hel familj. Detta påstående kommer jag att fortsätta att föra fram till den dag vi löser integrationen, så att män och kvinnor får samma förutsättningar och möjligheter att påverka sina egna liv, får en chans att komma i arbete och får möjlighet till egen försörjning. Det är detta som leder till lyckad integration och som är stommen: att människor får känna stolthet över att få vara en del av samhället och får vara med och bidra.

Fru talman! Om Liberalerna hade haft egen majoritet i detta hus skulle vi givetvis inte gå med på alla punkter som finns i januariavtalet. Detta gäller inte minst utvecklingstiden och familjeveckan. Men nu är vi i denna konstellation. Vi har förhandlat, och i kompromisser får man ge och ta. Därför är jag positiv till att flera av Liberalernas integrationsåtgärder snart kommer på plats. Jag skulle vilja lyfta upp några av de viktigaste satsningar som vi liberaler har fått igenom i januariavtalet och som kommer att stärka integrationen.

Nästa år införs etableringsjobben. De kommer att vara tillgängliga över hela Sverige, på företag med och utan kollektivavtal. Etableringsjobben kommer även att användas av kompetensföretagen, som är viktiga aktörer som lyckas få många utrikes födda människor i arbete. Bara under 2018 såg de till att 70 000 utrikes födda fick ett jobb och en egen försörjning.

Med etableringsjobben kommer trösklarna att sänkas, och fler företag kommer att våga anställa obeprövad arbetskraft. Många arbetsmarknadsprogram har misslyckats med att få fullt genomslag, beroende på systemens komplexitet, samtidigt som små företag har stängts ute från att bidra till att fler jobb kommer till. Därför är det viktigt att ändra på detta och möjliggöra för fler arbetsgivare att bidra till integrationen. Detta har varit en central punkt för Liberalerna i januariavtalet. Genom att göra det enklare och billigare att anställa kan fler gå från bidrag till jobb. Inte minst är detta perspektiv viktigt nu när lågkonjunkturen börjar närma sig.

Men detta räcker givetvis inte. För att vi ska kunna lösa integrationsproblemen långsiktigt måste vi satsa på svenska språket. Språket är biljetten in i det svenska samhället. Språket handlar om frihet och självbestämmande samt om makt över sitt eget liv. Det handlar om att barn och unga ges rätt förutsättningar att klara skolan, att få ett jobb och egen lön och att delta i samhället fullt ut.

Liberalerna har länge drivit frågan om språkets betydelse för integrationen. Redan 2002 föreslog vi språktest för medborgarskap men blev då kritiserade från både vänster och höger för våra krav när det gäller språkets betydelse. Men vi fortsätter enträget att lyfta upp språkets betydelse för individen, för samhället och för integrationen.

Jag är därför glad över att ett kvalitetslyft för sfi och en obligatorisk språkförskola nu utreds. Ett kvalitetslyft behövs inom sfi, och det gäller både kommunala och fristående aktörer. Kommunerna kommer att ta ett större ansvar för att följa upp sfi-undervisningen när det gäller kvalitet och resultat. Skolinspektionen måste fortsätta att granska verksamheterna.

Sfi måste anpassas ännu bättre utifrån varje individs kunskaper och förutsättningar. En akademiker har ofta helt andra förutsättningar att lära sig ett nytt språk än någon som inte gått klart grundskolan. Det måste också vara möjligt att plugga sfi på kvällar, helger och under sommaren. Här behövs mer kommunsamverkan eftersom mindre kommuner kan ha svårt att erbjuda ett brett och flexibelt sfi-utbud. Samtidigt måste det bli enklare att läsa yrkesinriktade utbildningar som har en tydligare koppling till praktik.

Fru talman! Språkundervisningen måste emellertid nå alla åldrar. Genom införandet av en obligatorisk språkförskola lär sig fler barn svenska tidigt, vilket är nyckeln till att lära sig flytande svenska. Barn som har gått i förskolan och fått en bättre språkutveckling har lättare att klara skolan. Dessutom kan barnens deltagande i förskolan ha en positiv effekt på nyanländas, särskilt kvinnors, möjligheter att få jobb, då de får avlastning i åtminstone 15 timmar i veckan.

För mig är det viktigt att inte bara prata om det stöd som kvinnorna i förorten behöver. Vi ska också bejaka deras fantastiska styrka och inneboende kraft.

Det finns ytterligare ett skäl till att det är viktigt att lyfta fram just kvinnorna. De är nyckeln till nästa generations framtid. Forskning visar att barn till nyanlända kvinnor som jobbar lyckas bättre i skolan och har lättare att integreras i det svenska samhället. Om vi satsar på kvinnorna kan barnen få möjlighet till en bättre framtid. Detta är en övertygelse jag aldrig kommer att ge upp. Sanningen är att om vi misslyckas kommer nästa generation barn och unga att ärva sina föräldrars utanförskap. Parallellsamhällena kommer att breda ut sig och kriminaliteten öka ännu mer. Att misslyckas med integrationen kan inte vara ett alternativ för något parti i detta hus.

I mitt och Liberalernas Sverige ska Sverige vara ett möjligheternas land för alla människor som bor här. Detta måste vara utgångspunkten för att vi ska lyckas med integrationen, skapa inkludering, ge egenmakt och möjliggöra för alla individer i detta land att forma sin egen framtid. Men då behövs handlingskraft och politisk vilja från oss alla här.

(Applåder)

Fru talman! I denna debatt ska vi bland annat tala om nyanlända invandrares etablering, som temat heter. Hur detta sker och vilka förutsättningar som ges är oändligt viktigt.

Att få möjlighet att verkligen ta sig in i det nya samhället och kunna delta och bidra fullt ut är en förutsättning för att känna sig som en hel människa i det nya landet. Man behöver känna sig trygg, delaktig och accepterad för att känna tillhörighet i samhället. Barn behöver känna sig hemma på den nya platsen, få nya kamrater, utveckla språket och ta för sig i skolan.

Vi i Miljöpartiet är glada över att människor som flytt från krig och förtryck får en ny chans i Sverige. Vi gröna kommer alltid att stå upp för mänskliga rättigheter.

Sverige ska vara ett medmänskligt land där människor lever tillsammans och inte i parallella verkligheter. Men för att nyanlända ska kunna etablera sig på ett bra vis måste vi satsa på integration. Det handlar om ett gemensamt ansvar vi alla har. Att vi gör detta tilsammans på bästa möjliga sätt är avgörande för människors levnadsvillkor och livschanser.

Fru talman! Målet för integrationspolitiken i Sverige är att alla ska ha lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Det kräver långsiktiga satsningar, för integration är en process som tar tid.

Jag är glad över att nyanländas etablering på arbetsmarknaden successivt har förbättrats under de senaste åren. Även arbetskraftsdeltagandet har ökat. Det betyder att andelen av befolkningen som har ett jobb eller söker jobb ökar, vilket är positivt. Men förstås finns många utmaningar. Det gäller bland annat kvinnors inträde på arbetsmarknaden, den psykiska ohälsan och bostadsbristen.

Vad gör vi då i den här budgeten för att förbättra nyanländas etablering och även integrationen i ett större perspektiv? Satsningarna på etableringsåtgärder, inklusive reformer, får ta en stor plats i budgeten.

Den som har kommit som nyanländ och har eller får barn ska inte behöva vänta till efter föräldraledigheten med att läsa svenska. Det är klart att det går att traggla sig fram på egen hand, men det är betydligt lättare om man får läsa svenska medan man är föräldraledig. Den här satsningen kommer att utökas. Vi avsätter 40 miljoner till detta, och det ska även omfatta asylsökande. Studieförbunden kommer också att få en större roll. Språkträning för föräldralediga är en viktig satsning som vi fortsätter med.

Fru talman! Jag vill även lyfta fram segregation. Segregation handlar om ojämlikheter som skapar klyftor och ett fragmenterat samhälle, där orättvisorna och hopplösheten riskerar att växa. Det är väldigt viktigt att unga människor ser ljust på framtiden och möjligheterna att få ett jobb.

Jag är glad att ungdomsarbetslösheten fortsätter att sjunka. En grupp som dock har det särskilt tufft är unga som varken studerar eller arbetar. De är ofta osynliga i statistiken, och det handlar ofta om unga i socioekonomiskt svaga områden.

Man ska alltid komma ihåg att bakom varje siffra finns en ung person med önskningar, vilja och talang som kan komma fram. Om hen inte får stöd från samhället är risken stor att förhoppningarna och drömmarna slocknar. Man ser helt enkelt inte hur det ska gå till att få en bra framtid. Apropå tilltro till ungas kapacitet vill jag påminna om att Miljöpartiet anser att rösträttsåldern borde sänkas till 16 år.

Regeringen avsätter pengar mot segregation på flera sätt. En stor del går till kommuner som har särskilda utmaningar, de så kallade socioekonomiskt eftersatta områdena. Kommuner, regioner och civilsamhället kan också söka pengar via Delmos, Delegationen mot segregation. Att regeringen inrättade Delmos i januari 2018 var en väldigt viktig investering. Delmos uppdrag är att bidra till att förbättra situationen i socioekonomiskt utsatta områden och motverka strukturella orsaker till segregation. Hittills har bidrag beviljats till åtgärder som är inriktade på barn och ungdomar, trygghet, demokratiskt deltagande, utbildning och arbete.

Fru talman! Jag vill även lyfta fram frågan om diskriminering. Dessvärre möter fortfarande personer i vårt land diskriminering i vardagen. En rapport som Länsstyrelsen i Stockholm har tagit fram visar på en tydlig diskriminering av afrosvenskar på svensk arbetsmarknad. De har svårare att få arbete, och när de väl får det är förutsättningarna sämre än för andra. Enligt Brå ökar även anmälda brott med ett hatbrottsmotiv mot judar, muslimer och afrosvenskar. Polariseringen och fördomarna får faktiska konsekvenser i vardagslivet. Forskning visar att den som heter Mohammad i stället för Mattias har svårare att få bostad, jobb och likvärdig lön. Så kan det inte fortsätta.

Fru talman! Personer med funktionsnedsättning har svårare att få jobb än den övriga befolkningen. Deras deltagande i samhället är också generellt lägre. Vi har fortfarande en hel del att leva upp till när det gäller tillgänglighet.

Vi har lagstiftning mot diskriminering på plats. Det arbete som pågår hos Diskrimineringsombudsmannen och även antidiskrimineringsbyråerna är viktigt. Jag skulle dock gärna se att Diskrimineringsombudsmannen får ett utvidgat uppdrag för att kunna driva enskilda människors rätt. Det stödet är i dagsläget tyvärr inte tillräckligt starkt.

Miljöpartiet är generellt mån om att kombinera insatser på olika nivåer i samhället med konkreta verktyg för den enskilde. Regeringen avsätter 10 miljoner till den nationella planen mot rasism och hatbrott.

Fru talman! Tillsammans skapar vi ett starkt Sverige där allas bidrag är lika viktiga, oavsett om du föddes här eller kom i går. Med det vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Jag skulle vilja fråga Leila Ali-Elmi två frågor med anledning av inlägget här. Statsminister Stefan Löfven har sagt att man behöver minska Sveriges mottagande. Sedan har din partiledare Isabella Lövin sagt att man absolut inte ska minska något mottagande över huvud taget. Vad är det som gäller?

En annan sak är att Leila Ali-Elmi påstår att arbetslösheten bland nyanlända har minskat under de senaste åren. Jag hänvisade tidigare till att vi har en rapport från riksdagens utredningstjänst, RUT, som visar att det bara är 6 procent av de nyanlända som efter två år har ett arbete utan stöd. Jag skulle vilja ha lite kommentarer kring det.

Vad har Miljöpartiet för tankar och idéer om hur fler ska kunna komma in i egenförsörjning och arbete snabbare? Ingen kan, fru talman, vara nöjd med just de siffrorna.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att OECD konstaterar att Sverige har den mest ambitiösa och effektiva integrationspolitiken. Vi har halverat etableringstiden. När ni styrde Sverige tog det ungefär tio år för de nyanlända att etablera sig i samhället. I dag tar det cirka fem år.

Vad gäller frågan om Stefan Löfven antar jag att när statsministern uttryckte sig så uttryckte han sig som partiordförande för Socialdemokraterna. Är du nyfiken på den politik vi driver kan jag säga att vi i Miljöpartiet står för asylrätten.

Vi har i januariavtalet kommit överens om en stramare migrationspolitik. Det är en kompromiss vi har gjort. Men vi står upp för asylrätten.

(Applåder)

Fru talman! OECD säger att Sverige har en väldigt ambitiös integrationspolitik. Men de säger inte under några som helst omständigheter att den fungerar väl i någon del, ärligt talat.

Leila Ali-Elmi säger att statsministern bara har uttalat sig för sitt parti. Så kan man inte riktigt göra. Det är just sitt parti man företräder i regeringen.

Eftersom Leila Ali-Elmi här är regeringsföreträdare vill jag fråga: Är det regeringens uppfattning att det svenska mottagandet ska minska? Det var vad den tidigare talaren Anna Johansson sa. Jag har inte riktigt uppfattat det så för Miljöpartiet. Jag skulle vilja ha ett klarläggande där.

Återigen: Det är 6 procent av de nyanlända som är i arbete utan stöd efter två år. Det är naturligtvis helt oacceptabelt. Vad vill Miljöpartiet göra åt det?

Fru talman! OECD konstaterar att Sverige har den mest ambitiösa och effektiva integrationspolitiken. Vi har halverat etableringstiden. Det är 300 000 fler människor som går till arbete. Jag tycker att vi har lyckats. Det kanske inte faller dig i smaken.

Vad gäller frågan om statsministern har jag redan svarat på den. Miljöpartiet har en helt annan ingång vad gäller migrationspolitiken, och Socialdemokraterna har en annan ingång. Det som gäller är det som står i januariavtalet.

(Applåder)

Fru talman! För några veckor sedan träffade jag här i riksdagen en ung kvinna. Hon är liksom jag född och uppvuxen i Malmö. Vi har båda gått i skola i Malmö under hela vår skoltid. Vi har dock levt ett antal kilometer från varandra och under helt olika omständigheter. Hon har levt ett liv under förtryck och kontroll, där hennes rörelser, vilka hos umgås med och vad hon har på sig kontrolleras och följs upp.

Detta är helt oacceptabelt i ett land som Sverige. Oavsett om du har flytt hit från förtryck för att starta ett nytt liv eller om du är född och uppvuxen här är det vårt ansvar att säkerställa att du kan leva ett liv i frihet i Sverige.

Fru talman! Den svenska jämställdheten går nu åt fel håll. Låt det sjunka in: I ett av världens absolut mest jämställda länder ser vi nu att jämställdheten på område efter område går åt fel håll.

Vi ser att antalet våldtäktsanmälningar ökar. Vet ni att unga kvinnors utsatthet för sexualbrott i Sverige har ökat med 360 procent sedan Stefan Löfven blev statsminister? 360 procent! Bara 5 av 100 våldtäkter leder till en fällande dom. Nära fyra av tio unga kvinnor är oroliga och väljer en annan färdväg eller ett annat färdsätt hem på kvällen eftersom de är oroliga för att utsättas för brott.

Den yttersta friheten är just frihet från förtryck, men strax därefter kommer friheten att stå på egna ben. När kvinnor arbetar och får en egen inkomst ökar möjligheten till självbestämmande och möjligheten att fatta egna beslut om sitt eget liv.

Vi har fått hjälp av riksdagens utredningstjänst att titta på hur det står till med kvinnors självbestämmande i Sverige, till exempel när det gäller kvinnors delaktighet på arbetsmarknaden. RUT räknande fram att om kvinnor i Sverige skulle arbeta i samma utsträckning som män skulle Sveriges bnp öka med 400 miljarder kronor bara 2019. För att nämna två exempel är det nästan 40 procent av hela vår statsbudget eller sju gånger försvarsanslagen, för dem som tycker att det är viktigt att satsa på försvaret.

De som står absolut längst ifrån arbetsmarknaden och som kanske lever i störst ofrihet i Sverige i dag är utrikes födda kvinnor. Vi vet att i Sverige är det i dag bara hälften av de kvinnor som är födda utanför Europa som arbetar. När det gäller kvinnor födda utanför Europa som har en bakgrund med kort utbildning är det bara en tredjedel som går till jobbet – två tredjedelar gör det inte.

Dessa kvinnor saknar en egen inkomst och möjlighet att fatta egna, självständiga beslut om sitt eget liv. Vi har svikit de här kvinnorna. De lämnas alltför ofta i hemmet i ett kravlöst bidragsberoende. Det är inte att värna dessa kvinnors möjligheter till självbestämmande.

Den så kallade feministiska regeringen har svikit dessa kvinnor – den feministiska regering som fokuserar på elitistiska frågeställningar om kvotering till bolagsstyrelser eller gömmer sig bakom symbolpolitik som nya jämställdhetsmyndigheter men som glömmer alla de jämställdhetsproblem som kvinnor upplever i sin vardag.

Sveriges kvinnor behöver någon som står upp för självbestämmande, för möjlighet till en egen inkomst och för trygghet.

Sveriges kvinnor behöver en skattereform.

Vi behöver ett bidragstak för att arbete alltid ska löna sig.

Vi behöver aktivitetskrav för alla som lever på försörjningsstöd, för vi tror på allas förmåga och möjlighet att bidra.

Fru talman! Många av de reformer som Sverige behöver för att öka jämställdheten är också reformer för ökad integration.

Vi behöver ta krafttag mot hedersförtrycket i Sverige. Det handlar om nya brottsrubriceringar och om skärpta straff.

Vi behöver ställa krav på sfi för föräldralediga kvinnor, för att man inte ska vara hemma i åratal och sedan inte ha möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden. Vi behöver också utveckla kvaliteten i sfi och i vuxenutbildningen för att öka kunskapen och lärandet. Detta är reformer som utformades i en helt annan tid, när syftet var att ge en andra chans till någon som redan hade fått en första chans till utbildning. I dag handlar det snarare om att ge människor en första chans till utbildning.

Vi behöver reformera samhällsorienteringen. Det är en kurs på 60 timmar, men många kommuner utfärdar intyg redan efter 6 timmars närvaro eftersom Arbetsförmedlingen godkänner detta. Det finns heller inga krav på examination i slutet. Vid de kurstillfällen som handlar om demokrati, mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och sexuell och reproduktiv hälsa minskar antalet elever i klassrummet – då är plötsligt en stor del sjuka.

Hur kan vi finna oss i denna ordning? Vi måste börja ställa krav. Vi måsta ha en tydlig kursplan i samhällsorientering. Vi måste ha en examination i slutet. Detta är genomgående på område efter område.

Fru talman! Sverige och Sveriges kvinnor behöver ett nytt ledarskap för Sverige.

(Applåder)

Fru talman! Som alla här inne redan har sett – eller kanske snarare inte sett – är Henrik Vinge inte här i dag. Han skulle egentligen ha talat om integration, men han blev sjuk i morse. Därför tänkte jag ta någon ytterligare minut av kammarens tid i anspråk och nämna något kort om det. Därför ber jag också om ursäkt på förhand för att jag troligtvis kommer att överskrida min anmälda talartid.

Det är väl knappast någon hemlighet för någon här inne att Sverigedemokraterna troligtvis är det parti som har varit absolut mest negativt inställt till den integrationspolitik som har förts och i viss mån fortfarande förs, som går ut på att människor välkomnas hit men sedan inte möts av några krav eller förväntningar. Det tycks nämligen råda en uppfattning, åtminstone bland vissa partier, att det är att vara kall och hård om man ställer krav och förväntar sig prestation av nyanlända personer. Jag menar att det är tvärtom – att ställa krav och att förvänta sig att de som kommer hit klarar av att leverera är att bry sig.

Det nämndes tidigare att om man lyckas integrera en utrikes född kvinna lyckas man integrera en familj. Jag tror att det stämmer, och därför är jag väldigt glad över att mitt parti kunde vara med och ta fram ett tillkännagivande till regeringen om att införa ett nytt jämställdhetspolitiskt mål om just integration. Det är någonting som på allvar skulle få fler kvinnor i arbete, och det är någonting som vi alla borde stötta.

För att gå över till det jag egentligen skulle tala om, nämligen jämställdhet, konstaterar jag att det i dag har gått ganska exakt ett år sedan förra gången vi hade denna debatt. Ni som var där då minns säkert att den stora knäckfråga som delade partierna var Jämställdhetsmyndigheten. Vi avhandlade den visserligen ganska ordentligt då, men jag tänkte ändå uppehålla mig vid den lite grann även i dag. Det tänkte jag göra dels för att det fortfarande är en ganska tydlig skiljelinje mellan de olika budgetalternativen, dels för att den är ett bra exempel på hur jämställdhetsdebatten i Sverige ofta brukar föras.

Sverigedemokraterna ville då, liksom vi vill nu, att myndigheten läggs ned, bland annat på grund av att vi ser att redan välfungerande verksamheter riskerar att undermineras och att viktig kunskap och kompetens riskerar att försvinna på vägen. Ett exempel som vi har anfört är Länsstyrelsen i Östergötland, som har i uppdrag att arbeta med att förebygga hedersrelaterat våld och förtryck. Vi ansåg redan då – och vi anser även nu – att uppdraget i stället borde permanentas.

I debatten för ett år sedan fick vi höra, åtminstone från många rödgröna partier, att vill man lägga ned Jämställdhetsmyndigheten kan man lika gärna lägga ned jämställdheten. Ingenting kan naturligtvis vara mer fel eller ologiskt. Det är ett bra exempel på hur svartvit just den här debatten ofta blir. Antingen är man för eller emot, och är man emot kan man inte vara för. Det är på intet sätt konstruktivt eller seriöst att behandla en för Sverige så viktig fråga på det sättet. Den förtjänar stor respekt, och det innefattar faktiskt att höra på sina motståndare och lyssna till deras förslag. Åtminstone ett av dessa förslag blir ju nu också regeringens förslag.

För att återgå till Sverigedemokraternas kritik mot Jämställdhetsmyndigheten i sak vill jag nämna det som uppmärksammades i somras, när myndigheten ställde sig bakom Skolverkets slutsats att hedersrelaterat våld och förtryck inte bör skrivas in i läroplanen då ”grupper riskerar att ställas mot varandra”.

Det är onekligen så att hedersvåld och hedersförtryck handlar om att grupper ställs mot varandra. De grupper som ställs mot varandra är den grupp individer som önskar leva fritt och den grupp individer som inte accepterar det. För en jämställdhetsmyndighet borde det vara självklart att stötta den förstnämnda gruppen i alla sammanhang och på alla tänkbara sätt.

Även om myndigheten sedermera backade efter kritik och också gjorde viss avbön blev verkligheten sådan att den myndighet som är tillsatt för att arbeta med jämställdhetsfrågor inte tyckte att ett av de absolut största hoten mot just jämställdhet var värt att uppmärksamma i läroplanen. Det är ytterligare ett skäl till att vi har stärkts i vår övertygelse att myndigheten bör läggas ned.

Utöver Jämställdhetsmyndigheten finns det faktiskt en hel del bra saker i den rödgrönblå budgeten. Det ska man vara ärlig med. Vi välkomnar det anslag man nu ger till kvinno- och tjejjourerna. Det är jättebra. Vi har något liknande i vårt eget budgetförslag, även om vi skjuter till 50 miljoner mer. Här delar vi helt insikten att kvinnojourerna behöver mer stöd för att kunna utföra sitt i många fall oersättliga arbete.

Något som också är bra är att hedersförtrycket faktiskt uppmärksammas ganska mycket i denna budget. Det blir tydligt när man läser den, och det är väldigt bra. Det som dock oroar mig, fru talman, är att denna uppmärksamhet kommer först nu. Detta är faktiskt inget nytt problem. Mitt parti har varit bara en av de parter som har uppmärksammat problemet och också varnat för dess utbredning under ganska många år. Olikt vår statsminister såg vi det här komma.

Hedersvåldet är som sagt inget nytt fenomen. Hade man lyssnat på oss och på de andra som uppmärksammat problematiken i stället för att avfärda oss på olika tveksamma grunder kanske problemet inte hade växt sig så stort.

Detta är kanske det största skälet till att jag tyvärr misstror regeringens förmåga att lösa de här problemen – inte för att man inte har höga ambitioner, inte för att man inte försöker leva upp till namnet feministisk regering genom att väldigt ofta prata om jämställdhet, utan för att positionerandet väldigt ofta blir viktigare är politiken. Avståndstagandet och markerandet mot andra blir viktigare än närmandet till och stöttandet av dem som behöver samhället på sin sida.

Mitt parti, Sverigedemokraterna, prioriterar annorlunda. Vi ser det som viktigare att ställa oss i de utsattas ringhörna och därmed också på rätt sida av historien.

Tack för ordet och god jul!

(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag noterade inte något yrkande av ledamoten.)

Reservationen.

Fru talman! Vi har ju en utgiftsområdesdebatt här i dag, så jag tänker ta upp lite om hur vi skiljer oss från majoriteten när det gäller olika budgetområden.

Vi i Sverige har kommit långt på jämställdhetsområdet, men som framkommit i debatten finns det fortfarande väldigt mycket kvar som vi behöver åtgärda. Till exempel är våld i nära relationer ett stort problem i Sverige. Vi kan aldrig acceptera att nära 7 procent av befolkningen utsatts för brott i en nära relation.

Likaså är hedersrelaterat våld och förtryck ett växande problem. Forskningen visar att över 100 000 unga känner att de inte kan leva i frihet och att de inte kommer att få välja vem de vill leva eller gifta sig med. Detta är ett enormt samhällsproblem som innebär ett förtryck som pågår varje dag runt om i Sverige.

Sverigedemokraterna säger att vi inte har sett någonting eller gjort någonting när det gäller det hedersrelaterade våldet. Jag skulle ändå vilja säga att vi under alliansåren tog fram en nationell handlingsplan. Vi påbörjade också ett arbete med en hel del på lagstiftningsområdet för att skärpa lagstiftningen och markera att hedersvåld och hedersförtryck inte är acceptabelt.

Vi kristdemokrater har i vår alternativa budget lyft upp att det nu är dags att ta fram en lagstiftning som innebär att vi får en särskild brottsrubricering för hedersvåld. Vi vill också se och har lagt 10 miljoner kronor på att starta upp en så kallad forced marriage unit enligt brittisk modell inom polisen, allt för att rädda unga flickor från att föras ut ur landet för tvångsgifte eller barnäktenskap.

Vi har också föreslagit att det nationella kompetensteamet kring hedersvåld på Länsstyrelsen i Östergötland ska stärkas och permanentas, vilket tyvärr inte är helt klarlagt i januaripartiernas budgetförslag. Det står att man ska utvärdera enheten, och det är oklart vad som händer därefter. Hotet mot verksamheten kom när regeringen under förra mandatperioden ville tillskapa Jämställdhetsmyndigheten och ta medel från kompetensteamet. Vi känner stor oro för verksamhetens framtid, och förutom att permanenta kompetensteamet tillskjuter vi 32 miljoner kronor så att man ska kunna ta över verksamheten från Jämställdhetsmyndigheten.

Vi anser fortfarande att man borde ha gått en annan väg än att tillskapa en ny myndighet. Statskontoret föreslog ett alternativ, och vi har därför i vår budget i stället lagt 13 miljoner för att inrätta en delegation för jämställdhet som kan samordna jämställdhetsarbetet nationellt. I stället för att göra som man nu gjort – lagt ned prostitutionsenheten vid Stockholms länsstyrelse, tagit pengar från Nationellt centrum för kvinnofrid i Uppsala, NCK, och föreslagit att ta mer pengar från kompetensteamet i Östergötland – vill vi att dessa verksamheter ska få bättre resurser.

Det vore intressant att höra hur januaripartierna resonerar kring NCK i Uppsala och verksamheten i Östergötland, och när det gäller NCK även varför man har sänkt deras grundanslag med 10 miljoner kronor. Jag besökte NCK häromveckan, och de känner sig väldigt oroliga över att detta grundanslag inte har tillbakaförts.

Vi tillför också 8 miljoner till prostitutionsenheten i Stockholm för att starta upp verksamheten igen. Vi vill se konkret verksamhet som verkligen når utsatta kvinnor hellre än en myndighet.

Fru talman! Löneskillnaderna mellan kvinnor och män har kontinuerligt minskat under 2000-talet, vilket är glädjande även om vi fortfarande inte kan vara nöjda. De löneskillnader som fortfarande finns beror till stor del på olikheter mellan kvinnor och män när det handlar om vilket yrke man arbetar i, ålder och utbildning.

Lagstiftningen om lönekartläggning har funnits sedan 1994 och har ändrats vid ett flertal tillfällen, senast 2017. Under alliansregeringen ändrades lagen för att minska den administrativa bördan för småföretagare, men den rödgröna regeringen ändrade sedan tillbaka till tidigare krav.

Under våren 2019 presenterade Riksrevisionen en granskning av diskrimineringslagens krav på lönekartläggning och förslag på förändringar i regelverket. Regeringen har nu kommit med en skrivelse i frågan, så vi kommer att återkomma i kammaren till den frågan senare.

Avslutningsvis, fru talman: I betänkandet lyfter januaripartierna fram hur man ser på olika diskrimineringsbrott. Det är bra att så som regeringen avser bekämpa angrepp på hbtq-personer liksom antisemitism och islamofobiska och afrofobiska brott. Men utskottsmajoriteten negligerar det som Brå har lyft fram under senare tid, nämligen en stor ökning av även kristofobiska brott. Varför negligerar januaripartierna denna grupp? Här har man en chans att bredda arbetet i handlingsplanen mot rasism och liknande former av fientlighet och hatbrott, men tyvärr råder tystnad.

Med detta vill jag, fru talman, hänvisa till Kristdemokraternas särskilda yttrande i betänkandet.

Fru talman! Målet för jämställdhetspolitiken är, som har sagts här från talarstolen, att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Om vi ska kunna genomföra detta ställer det naturligtvis höga krav på den politik som vi för. Det räcker inte med bara utbildning och attityder. Politiken måste också forma ett samhälle som möjliggör ett jämställt liv för kvinnor och män.

För att uppnå detta har vi ett antal olika delmål.

Vi har målet om en jämn fördelning av makt och inflytande. Kvinnor och män ska ha samma rätt och möjlighet att vara aktiva samhällsmedborgare.

Vi har målet om ekonomisk jämställdhet. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om betalt arbete som ger ekonomisk självständighet. Det handlar naturligtvis också om livet efter arbetslivet, när man blir pensionär.

Utbildningen ska vara jämställd. Möjligheten till och villkoren för utbildning för pojkar och flickor och för kvinnor och män ska vara jämställda.

En jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet är helt nödvändig om vi ska kunna uppnå målen om jämställdhet. Den ojämna fördelningen är en av orsakerna till att kvinnor fortfarande släpar efter i ekonomisk utveckling.

En jämställd hälsa behövs. Kvinnor och män och flickor och pojkar ska ha samma förutsättningar för en god hälsa och erbjudas vård och omsorg på lika villkor.

Mäns våld mot kvinnor måste upphöra. Samma rätt till kroppslig integritet för kvinnor och män är helt avgörande. Det är någonting som inte görs av sig självt utan som är ett resultat av politik.

Vi ska också se till att jämställdhetsarbetet formar vår framtid. Att jämställdheten genomsyrar genomförandet av Agenda 2030 att är en viktig del för oss socialdemokrater och den regering som vi företräder tillsammans med Miljöpartiet.

Jämställdhetspolitiken är bred och omfattar många utgiftsområden. Målen är övergripande och långsiktiga. Jämställdhetsintegrering är regeringens huvudsakliga strategi, i kombination med särskilda åtgärder, för att uppnå de jämställdhetspolitiska målen och syftar till att främja jämställdhet genom att synliggöra ojämställda villkor. Jämställdhetsintegrering innebär att resultatredovisningen avseende jämställdhet är integrerad i övriga utgiftsområden i budgetpropositionen, till exempel genom könsuppdelad statistik och analyser i förhållande till de jämställdhetspolitiska målen.

I budgetpropositionens bilaga 3 om ekonomisk jämställdhet mellan kvinnor och män redovisas utvecklingen av den ekonomiska jämställdheten mer ingående. Det här är en oerhört viktig del för att vi ska kunna utforma en politik som för oss fram mot ett mer jämställt samhälle.

Sverige har mycket att göra på det här området. I en internationell jämförelse har vi dock kommit långt. Det är intressant att jämföra de utmaningar vi har nu och se att den politik vi har fört ändå har lett oss i Sverige långt när det gäller jämställdhet.

Josefin Malmqvist från Moderaterna, fru talman, talade lite föraktfullt om våra politiska ambitioner som symbolpolitik. Jag skulle nog, om jag var företrädare för högern, vara lite försiktig med att använda mig av den typen av språk. Vi firar i år 100 år av demokrati här i Sveriges riksdag, och det var inte Josefin Malmqvists partikamrater som drev igenom demokratin. Demokrati och allmän och lika rösträtt är ju ändå det första steget i arbetet för ett jämställt samhälle. Josefin Malmqvists partikamrater var emot den typen av symbolpolitik för 100 år sedan. Man är uppenbarligen fortfarande emot symbolpolitik.

För att vi skulle gå vidare med jämställdhet räckte det inte med politisk demokrati. Det krävdes också att vi omformade samhällets ekonomiska syn och beskattningen. Vi tog bort sambeskattningen, byggde ut välfärden och byggde fram en barnomsorg och förskola som möjliggjorde att vi kunde närma oss jämställdhet. Även de reformerna ansåg Josefin Malmqvists partikamrater vara symbolpolitik. När Josefin Malmqvist, fru talman, använder sig av den typen av retorik finns det anledning att påminna om Moderaternas föga smickrande historia när det gäller jämställdhetsarbete.

Som sagt är mycket gjort, men väldigt mycket är kvar att göra. Jag hade förmånen att få träffa en delegation från jämställdhetskommittén från det albanska parlamentet häromveckan. Det var slående när man diskuterade med våra albanska kollegor att väldigt många av frågeställningarna fortfarande var desamma. Även om vi naturligtvis har nått längre när det gäller både demokrati och jämställdhet lyfte de som sina bekymmer fram den ekonomiska ojämställdheten, ojämställdheten när det gäller maktfördelning och våld i hemmet. Då kunde vi som svenska representanter konstatera att vi i dag, efter 100 år, fortfarande jobbar med samma bekymmer.

Vi har kommit långt, men det är fortfarande mycket kvar att göra när det gäller osakliga löneskillnader och mäns våld mot kvinnor, inklusive hedersvåld och den problematik som det medför för kvinnor och flickor i Sverige.

Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Johan Andersson, Serkan Köse, Helén Pettersson och Marianne Pettersson (alla S).

Fru talman! Det är något talande att Patrik Björck står här och slår sig för bröstet när det gäller vad hans parti gjorde för 100 år sedan. Jag är inte sen att kritisera mitt eget parti och vårt bristande jämställdhetsarbete för 100 år sedan. Men det vi diskuterar här och nu är vilken politik vi bedriver för Sverige i dag. Därför vill jag fråga Patrik Björck en sak. Du nämner det jämställdhetspolitiska målet om ekonomisk jämställdhet. Samtidigt väljer ditt parti att i regeringsställning bara sänka skatten för de absolut mest välbärgade, företrädesvis välbärgade män, och inte kvinnor med lägre inkomster, till skillnad från hur vi i Moderaterna väljer att göra i vår budget.

Du nämner också pensionerna, uppskjuten lön, och där är det samma sak. Av de 27 miljarder som pensionärerna har fått i skattesänkning de senaste tio åren har 21 kommit till tack vare Moderaternas arbete. Därför vill jag fråga: Varför väljer ni inte att sänka skatten för de kvinnor som det företrädesvis handlar om som har haft låga inkomster och som har lägst pensioner? Ni väljer att bara sänka skatten för dem med högst pensioner.

Fru talman! Det tycker jag att vi ska försöka göra allihop.

Vad det handlar om här är den lite märkliga situationen att Josefin Malmqvist försöker angripa mig från vänster, så att säga. Jag kan förstå att det kan kännas lite lockande.

När det gäller den totala politiken är Moderaterna bäst i opposition. Då kan man möjligen hamna i den här typen av debatter.

Vi socialdemokrater genomför vår politik när vi sitter i regeringsställning. I det här sammanhanget har vi, precis som sagts i talarstolen, en konstellation där vi har fått komma fram till ett antal olika kompromisser för att också kunna genomföra stora delar av socialdemokratisk politik. Vi förbättrar situationen för pensionärerna, även i denna budget.

Det jag hänvisade till i mitt anförande var att om man ska så att säga utrota den ekonomiska skillnaden över livet mellan kvinnor och män är arbete den grundläggande punkten. I Sverige har vi det högsta arbetskraftsdeltagandet i hela världen för kvinnor. Till och med utrikes födda kvinnor har i Sverige ett högre arbetskraftsdeltagande än kvinnor har i Europa. Den politiken, den klassiska socialdemokratiska arbetslinjen, är det enda sättet att se till att det på sikt blir ett jämställt samhälle, både när det gäller arbetslivet och när man går i pension.

Det går inte att hålla på med att genomföra bidrag till människor som är hemma eller till andra saker, som har gjorts under den borgerliga tiden. Man måste premiera arbetslinjen och se till att öka arbetskraftsdeltagandet och på det sättet minska skillnaderna i samhället mellan kvinnor och män.

Fru talman! Jag noterar att Patrik Björck fortsätter att slå sig för bröstet och tala om hur bra allting är. Jag tror inte att kvinnor i Sverige i dag känner igen sig i den bilden. Det handlar om kvinnor som inte har ett arbete att gå till och som saknar en egen inkomst och möjlighet till självbestämmande.

Jag noterar också att Patrik Björck fortfarande inte har svarat på frågan: Varför väljer ni att sänka skatten för dem med högst pensioner, välbärgade män, och inte för kvinnor med lägre inkomster och lägre pensioner?

Fru talman! Svaret är detsamma. Om vi ska kunna genomföra en jämställdhetspolitik värd namnet är det den här typen av traditionella satsningar, som vi socialdemokrater alltid har stått för, som gäller. Vi bygger ut välfärden. Vi ser till att det finns en väl fungerande barnomsorg och förskola. Vi ser till att kvinnor kommer i arbete. Och vi höjer arbetskraftsdeltagandet. Det finns ingen annan väg för att nå jämställdhet.

Det är klassisk socialdemokratisk politik, som i 100 år har varit motarbetad av Josefin Malmqvists parti. Det var sant för 100 år sedan. Det är lika sant i dag. Det var därför jag noterade att Josefin Malmqvist i dag kallade vår politik för symbolpolitik, på samma sätt som hennes partikamrater har gjort i 100 år, fru talman.

Vi står alltså för samma progressiva jämställdhetspolitik. Och Moderaterna står för samma konservativa politik som motverkar all jämställdhet – samma lika som för 100 år sedan.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation. Jag glömde att göra det tidigare, när jag var uppe i varv.

Min fråga till Socialdemokraterna och Patrik Björck gäller rätten att älska vem man vill. Det var nämligen en slogan som Socialdemokraterna lade ut på Facebook i samband med pride.

Jag tror att de allra flesta håller med om att den rätten ska finnas. Därför blev jag förvånad när jag för några veckor sedan läste om en socialdemokratisk lokalpolitiker i Hudiksvall som tvingades bort från sin post på grund av att hon blivit kär i en sverigedemokrat.

Min fråga blir helt enkelt: Får man i Socialdemokraterna älska vem man vill? Innefattar det även sverigedemokrater?

Fru talman! I Socialdemokraternas Sverige får man absolut älska vem man vill. Men inom politiken och det område där Ebba Hermansson och jag befinner oss är det en förtroendefråga. Jag kan inte överpröva det förtroende som ges till olika individer i olika situationer. Det tänker jag inte ha några synpunkter på över huvud taget. Men självklart får man älska vem man vill.

Jag upplever det som lite provocerande att en sverigedemokrat lyfter upp den frågan. När man talar om jämställdhet är diskussionen om hbtq-personers rättigheter och möjligheter att leva ett helt liv i Sverige inte direkt ett politikområde där Sverigedemokraterna har gjort några stora framstötar eller varit drivande.

Rätten att älska vem man vill borde vara en självklarhet i Sverige. Det är också något som vi socialdemokrater strävar efter. Det finns fortfarande saker kvar att göra när det gäller att människor blir diskriminerade på grund av sin sexuella läggning. Det finns fortfarande en bit kvar att gå. Men vi har kommit långt i Sverige.

Vi socialdemokrater står för den rätten, på riktigt. Vi ägnar oss inte åt symbolpolitik, som Ebba Hermansson gör när hon tar upp det här fallet. Jag tycker att det är lite provocerande.

Fru talman! Jag vill tacka för svaret.

Jag är medveten om att Socialdemokraterna inte tycker att vår jämställdhetspolitik är bra, och det är helt okej för mig. Det är nämligen så det fungerar i en demokrati.

Men det var inget svar på min fråga. Min fråga handlar om varför en socialdemokratisk politiker tvingas bort från sin position på grund av att hon har blivit kär i en sverigedemokrat. Svaret är, som jag tolkar det, att man får älska vem man vill, men om man är politiker handlar det om förtroende.

Då blir min följdfråga till Patrik Björck: Kan man inte ha förtroende för en socialdemokratisk politiker bara på grund av att hon har blivit kär i en sverigedemokrat? Hade ni tvingat bort en politiker från Socialdemokraterna om hon i stället hade blivit kär i till exempel en miljöpartist eller en vänsterpartist?

Fru talman! Samma fråga får samma svar. Jag kan inte bedöma hur man har hanterat just den situationen eller det sammanhang där den uppstått.

Som socialdemokrat står jag för alla människors lika värde. Vem som helst ska definitivt ha rätt att älska vem som helst. Det är en absolut självklarhet.

I det här speciella fallet har jag inga synpunkter. Jag kan inte kommentera det, eftersom jag inte har några kunskaper om vad som ligger bakom den situation som Ebba Hermansson beskriver.

Om man verkligen, på riktigt, tycker att det är viktigt att vem helst ska få älska vem som helst tror jag att man ska skärskåda Sverigedemokraternas nuvarande och tidigare partiprogram. Man bör titta på hur de har agerat i olika konstellationer i den här kammaren och ute i kommuner där de har politiska företrädare. Då ser man att Sverigedemokraterna inte är någon att hålla i handen om man kämpar för alla människors lika rätt och värde.

(Applåder)

Fru talman! Vad är det absolut första ni tänker på när ni hör ordet jämställdhet? Det första som kommer upp i mitt huvud är lika värde eller lika rätt. Det är lika rätt att få förverkliga sina livsdrömmar och lika rätt att få samma förutsättningar för det.

Fru talman! Sverige är ett land som har legat högt på rankningslistan över jämställda länder i världen. Vi har under vissa tidsperioder även nått första plats. Men kan Sverige år 2019 kalla sig jämställt?

Trots allt tal om jämställdhet har kvinnor i Sverige fortfarande inte samma möjligheter som män i vardagen. Alltför lite har gjorts för att kvalitetssäkra samhällets service så att den kommer kvinnor och män till lika del. Det finns tyvärr för många exempel på det.

Till exempel tycker alla att kvinnor ska ha lön hela dagen, precis som män. För de flesta är det självklart att kvinnor ska ha rätt till samma ekonomiska trygghet och självständighet som män. Men det som framstår som en självklarhet är tyvärr inte en självklarhet i verkligheten. Det skiljer nämligen fortfarande hela 11 procent mellan mäns och kvinnors löner. Det innebär att kvinnor jobbar gratis nästan en hel timme, varje arbetsdag, året om.

Även om vi tar hänsyn till en rad faktorer, som utbildningsnivå, bransch och yrke, finns det fortfarande en oförklarlig löneskillnad på 4 procent. Och om vi tittar på hela livsinkomsten skiljer det flera miljoner kronor i snitt mellan kvinnor och män. Hör och häpna – flera miljoner!

Det kan inte anses vara jämställdhet, eller tycker någon annorlunda? Vi måste kunna bättre än så här. Det är trots allt snart 2020.

Fru talman! I år har vi i riksdagen firat 100 år av allmän och lika rösträtt. Mycket har hänt under dessa 100 år, och mycket har gått i rätt riktning i vårt land. Men det finns också områden som kräver vår uppmärksamhet här och nu.

År 2018 misstänktes 7 160 personer ha misshandlat en kvinna som de hade eller tidigare hade haft en nära relation med. Av de misstänkta personerna var 96 procent män, enligt statistik från Brottsförebyggande rådet. Samma år konstaterades 26 fall av dödligt våld där offer och förövare hade en parrelation vid tidpunkten för brottet eller tidigare. De utgör närmare en fjärdedel av samtliga fall av dödligt våld under året, enligt samma statistik.

Forskning visar dessutom att våld i nära relationer fortfarande är ett stort samhällsproblem med ett stort mörkertal. Det förekommer i alla typer av relationer och i alla samhällsklasser. Kvinnor utgör majoriteten av de utsatta, framför allt när det gäller det grövsta våldet, men även män drabbas. Det är därför viktigt att det finns kompetens att ge stöd till alla typer av personer som har blivit utsatta för våld av en nära anhörig. Det är också viktigt att utöka förståelsen för och kunskapen om dem som blir utsatta för fysiskt och psykiskt våld i en nära relation. För att våldet ska upphöra är det också viktigt att det finns ett aktivt förebyggande arbete. Vi kan och får inte acceptera att människor ska behöva leva i rädsla för att bli fysiskt eller psykiskt misshandlade.

Fru talman! Det är av största betydelse att vi ser över möjligheterna för personer – både män och kvinnor – som utsatts för våld i nära relationer att få stöd av samhället genom ökad tillgång till kvinno- och mansjourer, skyddat boende och andra liknande verksamheter. De ideella kvinno- och tjejjourerna är en viktig resurs i kampen mot våldet, och de behöver en långsiktig, renodlad och mer stabil finansiering för att klara av sitt uppdrag. I dag är jag stolt över att Centerpartiet har kämpat för att dessa verksamheter ska få ytterligare 100 miljoner per år de närmaste åren.

Fru talman! Runt 100 000 ungdomar, företrädesvis flickor, uppskattas leva under hedersförtryck i Sverige 2019. Ta in siffran 100 000! Detta är alltså bara en uppskattning. Ingen kan svara på frågan hur utbrett hedersrelaterat våld och förtryck är, inte ens Socialstyrelsen som fick regeringens uppdrag att göra en utredning och har gjort det under två år.

”Hedersförtrycket är en av de viktigaste jämställdhetsfrågorna”, sa den ansvariga ministern Åsa Lindhagen i en intervju med Svenska Dagbladet den 7 mars 2019. Statsrådet tyckte då att det hade tagit för lång tid för hedersfrågan att slå igenom och ville lägga in en extra växel. Jag undrar ödmjukt: Var är denna växel?

Fru talman! I samma artikel gick det att läsa följande: ”När poliser kom till lägenheten vid Gamla väster i Malmö förra fredagen attackerades de av en 20-årig man. Han var beväpnad med den kniv han strax innan misstänks ha huggit sin syster med. Hon fördes till sjukhus med allvarliga skador. Polisen misstänker att brottet är hedersrelaterat.”

I just Malmö verkar problemet vara extra utbrett. Hösten 2018 visade en rapport att var femte niondeklassare i Malmö levde under något slags hedersförtryck. Det är var femte för många.

Fru talman! Hedersbrott är i dag ingen juridisk term. Däremot kan hedersmotiv vägas in som en försvårande omständighet. Jag är därför extra stolt över att Centerpartiet tillsammans med Liberalerna och regeringen i januariavtalet har sett till att hedersbrott ska ingå som ett eget brott i brottsbalken och att man också ska införa en särskild straffskärpningsgrund för brott med hedersmotiv. Dessutom slår januariavtalet fast att reglerna för utvisning av icke-svenska medborgare som döms för hedersrelaterade brott ska skärpas. Frågan om utvisning ska alltid prövas vid sådana brott.

Låt mig vara ännu tydligare! Alla ni moralpoliser, självutnämnda profeter och försvarare av medeltida seder och normer har ingen plats i mitt och Centerpartiets Sverige. Punkt.

Fru talman! En värld som accepterar att män och kvinnor tilldelas olika roller och inte har samma rättigheter och möjligheter är inget och kommer aldrig att kunna vara ett alternativ, i alla fall inte för oss centerpartister. Men tyvärr är det precis just en sådan utveckling som kan skönjas både i vårt närområde och runt om i världen.

Ett stort antal länder har infört nya lagar som begränsar möjligheten att hålla möten och driva organisationer. Kvinnoorganisationers möjlighet att ta emot pengar från internationella givare minskar. Kvinnorättsförsvarare hatas, hotas och begränsas, och det sker även i Europa och Sverige. Om man tittar på kommentarerna under Annie Lööfs och andra starka kvinnliga debattörers och ledares Twitterkonton kan man se hur hatet och hotet mot kvinnor har vuxit på senare år.

I Polen och Ungern har den fientliga utvecklingen tagit ytterligare några kliv. Regimkritiska organisationer trakasseras, förlorar sina finansiella bidrag och tvingas in i utdragna rättsprocesser för att försvara sin verksamhet. I Ungern talar premiärminister Viktor Orbán om att den ungerska nationen bara ”överlever biologiskt” om ungerska kvinnor föder fler barn, och han har lanserat ett stödprogram som ska få dem att göra just detta. Och i Norge förs långtgående diskussioner om att begränsa aborträtten. Hos oss har Sverigedemokraterna länge haft liknande planer men tvingades nyligen att ge upp det, troligen tillfälligt, av rösttaktiska skäl.

Men förtvivla ej! Det finns fortfarande tid att vända utvecklingen även om klockan tickar på.

Fru talman! Jag vill avsluta mitt anförande med ett citat från Nelson Mandela. Han sa så här: ”Det verkar alltid omöjligt tills det är gjort.”

(Applåder)

Fru talman! Mitt parti, Liberalerna, föddes ur kampen för jämställdhet och för mäns och kvinnors lika rättigheter. Ett år som detta kan man gå tillbaka 100 år, vilket vi redan har gjort här i debatten. Då fattades det första beslutet för att kvinnor och män skulle få allmän och lika rösträtt. Då var Liberalerna en av motorerna.

Vi har varit en motor i alla reformer som har utvecklat Sverige till ett av världens mest jämställda länder. Det handlar om särbeskattningen, föräldraförsäkringen och kvinnofridsbrotten. Detta började Bengt Westerberg uppmärksamma på 90-talet. Jag vill påminna om att det handlade om hedersfrågorna och om synen på invandrarkvinnors möjlighet att bygga ett liv i Sverige.

Min partiledare, Nyamko Sabuni, lyfte upp dessa frågor när ingen annan här i kammaren ville tala om dem – inte ens alla i vårt eget parti. Hon pekade på den nödvändiga förändringen av föräldraförsäkringen som vi så småningom i stor enighet gjorde.

Det har alltså funnits liberala fanbärare också i dessa frågor. Jag tycker att man ska få vara stolt över det som vi många tillsammans har uppnått. Men lika ödmjuk och kritisk måste man vara över det som vi ännu inte har uppnått.

Stoltheten får ge oss styrka att orka fortsätta jobba vidare och inte ge upp. Vi har ett land där det fortfarande skiljer 3 miljoner under ett arbetsliv mellan vad en kvinna och en man tjänar. Vi har ett land där tiotusentals kvinnor dödas eller misshandlas i sina nära relationer. Désirée Pethrus sa att 100 000 kvinnor och flickor lever i hedersförtryck. Det är klart att vi inte kan vara nöjda. Det är klart att vi måste fortsätta. Vi har ett land där en stor andel av pojkarna inte lär sig läsa så att de kan behärska språket. Därför får de inte någon utbildning, något jobb, någon familj eller någon möjlighet att vara med och bygga vårt samhälle. Vi har massor kvar att göra.

Då vill jag nämna en punkt där vi inte är överens. Jag vill fortsätta att diskutera Jämställdhetsmyndigheten. Den var ytterligare ett steg för att föra Sverige in i ett riktigt jämställt samhälle. Det handlar om att släppa projektifieringen av just jämställdhetsarbetet och erkänna det som ett politikområde, ämnesområde, forskningsområde och kunskapsområde som också ska finnas i en struktur.

Det är fortfarande några av partierna i Sveriges riksdag som vill lägga ned Jämställdhetsmyndigheten. Myndigheten tillsattes på förslag av en utredning som alliansregeringen tillsatte. I den alliansregering där jag var jämställdhetsminister sa vi att situationen verkade vara orimlig. Jag kände det som jämställdhetsminister. Här ska jag och mina medarbetare inspirera och trycka på de andra departementen, myndigheterna och kommunerna, men det finns alltid något annat som är viktigare. Jämställdheten förtjänar kanske, tänkte vi då i alliansregeringen, en myndighet och en struktur som hjälper och stöttar alla andra som ska jobba med jämställdhet. Det är så vi tänker på alla andra områden.

Jämställdhetsutredningen, som den kom att heta, lämnade sedan sitt förslag till Stefan Löfvens första regering. Ur det växte ett förslag om en jämställdhetsmyndighet fram. Jag är väldigt glad att vi lyckades rädda den under det här året, för den är precis i sin linda och kan vara med och hjälpa till att fortsätta föra Sverige framåt i jämställdhetsarbetet.

På Jämställdhetsmyndigheten arbetar i dag ungefär 60 medarbetare som har kompetens från alla samhällsfält. Det är poliser, åklagare, militärer, socionomer, folkhälsovetare och personalvetare. De är mitt i processen med att bygga ut det här arbetet. Det har kommit ett litet ”bump”, men nu fortsätter processen.

Sedan den svenska jämställdhetspolitiken på allvar växte fram under tidigt 1970-tal har den ständiga akilleshälen varit bristen på uthållighet. Tillfälliga projekt och satsningar har avlöst varandra. Den bristen hoppas vi nu ska avhjälpas.

I det arbetet, i det byggandet, har vi varit med och sett till – och det är viktigt att få det påpekat från talarstolen – att kompetenscentret i Östergötland när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck har permanentats och fått mer resurser. Om detta råder inget tvivel, och det är viktigt att inget tvivel sprids.

Jämställdhet handlar väldigt mycket om engagemang men måste också få handla om kunskap, forskning, metoder, uppföljning och mål. Vi har, som har nämnts från talarstolen, ett antal jämställdhetspolitiska mål. Vi från Liberalerna har drivit igenom att det nu arbetas fram ytterligare ett mål. Många, fru talman, har från talarstolen vittnat om att den kanske allra största ojämställdheten i dag finns hos nyanlända, hos invandrare. Därför ska vi formulera ett särskilt mål som tar sikte på jämställdhet och integration. Man håller på att göra det på departementet. Det blir ytterligare ett mål för vår jämställdhetsmyndighet att följa upp. Man ska tala om för regeringen och därmed för oss hur det går, vad vi kan göra annorlunda och om pengarna, satsningarna och politiken används på rätt sätt.

En jämställdhetsmyndighet står inte i vägen för fortsatt jämställdhetsarbete. Det är bara nonsens. Den är en förutsättning för att jämställdhetsarbetet ska kunna fortsätta att utvecklas.

Jag vill avslutningsvis yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och därmed också till ett fortsatt arbete för Jämställdhetsmyndigheten – inte för att vi är nöjda utan för att vi är stolta och övertygade om att vi kan komma ännu mycket längre.

(Applåder)

Fru talman! Sverige är ett av världens mest jämställda länder, men är vi jämställda? Nej, det är vi inte. Kvinnor är mer sjukskrivna än män. Kvinnor tjänar mindre pengar. Utrikes födda kvinnor har inte de möjligheter som de ska ha på arbetsmarknaden. Kvinnor tar ett större ansvar för det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Kvinnor utsätts för våld.

Fru talman! Mäns våld mot kvinnor är en av våra viktigaste jämställdhetsfrågor, trygghetsfrågor och frihetsfrågor. Sedan millennieskiftet har omkring 300 kvinnor mördats av sin man, exman eller pojkvän. Ungefär var fjärde kvinna i Sverige kommer någon gång under sitt liv att utsättas för våld av en närstående. Flickor och kvinnor utsätts dagligen för sexuella övergrepp på arbetsplatsen, i det offentliga rummet eller i hemmet. Mer än 100 000 ungdomar i Sverige drabbas av hedersrelaterat våld och förtryck, med allt från begränsningar av klädsel och yrkesval till utsatthet för könsstympning, tvångsgifte och ytterst hedersmord.

De kvinnor där våldet har gått så långt att de har mördats, fru talman, är för evigt förlorade. De kommer aldrig mer tillbaka. Där kan inga misstag i världen göras ogjorda. De är och förblir borta.

Många av dessa kvinnor lämnade barn efter sig, barn som aldrig mer får se sin mamma, höra hennes röst eller hålla hennes hand, barn som skulle ge vad som helst för att en sista gång få säga ”mamma” och höra henne svara, barn som inte sällan befann sig i ett angränsande rum när mamma mördades eller såg henne mördas rakt framför sina ögon.

Hjärtat går sönder när man tänker på dessa barn och på kvinnorna som inte fick leva. Dessa kvinnor och barn förpliktar. Vi har ett ansvar att agera. Inte minst har vi politiker ett ansvar att agera för att få ett slut på våldet, få ett slut på mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, våld mot barn och hedersrelaterat våld och förtryck.

Fru talman! Vi har också ett ansvar att agera för att få ett slut på rasism och diskriminering. Vi har rasism i vårt land, fru talman, och jag avskyr det. Jag avskyr hur jag träffar Abdulla nu under hösten – han kom till Sverige från Syrien för sex år sedan – och han berättar hur han precis har gått på stan och en vilt främmande förbipasserande man ropat ”parasit” åt honom. Det är vardag för Abdulla. Han berättar hur han inte vågar ta tunnelbanan in till city här i Stockholm på lördagskvällar för att han är rädd för att utsättas för hat och våld. Han berättar att han inte är den enda som inte vågar åka in till Stockholms city på lördagskvällar. Han kallar Stockholms city för en no go-zon. Ja, det är sant.

Jag känner ilska och sorg när jag hör om kvinnor med muslimsk klädsel som vittnar om hur de drabbas av rasism i vardagen, hur den drabbar dem på offentliga platser, i affären och i kollektivtrafiken och hur de utsätts för förolämpningar, hot och hatbrott. Jag känner ilska och sorg när jag hör om judar i Sverige som på grund av antisemitismen som finns i vårt samhälle döljer sin judiska identitet och undviker platser och områden där de känner sig särskilt utsatta. Ingen människa skulle behöva känna sig otrygg på våra gator i Sverige 2019.

Fru talman! Sverige är ett fantastiskt land. Men jag tror att vi är många som på senare tid har känt inpå huden hur viktiga värden utmanas. Säkerhetspolisen beskriver främlingsfientliga och radikalnationalistiska krafter, främst på internet. Dessa krafter sprider hot och hat mot kvinnor, hbtq-personer, afrosvenskar, judar, muslimer, romer och samer. Vi kan inte stå vid sidan av och se på när detta händer. Vi politiker har ett ansvar att agera, att säga stopp och att göra något åt problemen.

Regeringen har tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna lagt fram en budget där vi tar krafttag mot mäns våld mot kvinnor och mot hedersrelaterat våld och förtryck. Vi satsar 445 miljoner kronor på att bekämpa våldet. 100 miljoner kronor går till kvinno- och tjejjourer. Jourerna får också möjlighet till långsiktig finansiering genom tvååriga bidrag, och det är ett viktigt steg framåt för att stärka deras förutsättningar.

Vidare går 102 miljoner kronor till arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. Det handlar om alla människors rätt att själva bestämma över sina liv och om att mänskliga rättigheter gäller alla. Det finns inga undantag.

Vi fördubblar resurserna till arbetet för hbtq-personers lika rättigheter och möjligheter. Regeringen planerar att ta fram en handlingsplan för att kraftsamla i dessa frågor.

Vi fördubblar satsningen på arbetet på den nationella planen mot rasism och hatbrott så att vi kan göra fler insatser för att bekämpa rasismen. Det handlar om resurser till mer kunskap och forskning, förebyggande arbete på nätet, ett aktivt rättsväsen och stöd till civilsamhället.

Vi lägger 500 miljoner på statsbidrag till arbetet mot segregation 2020. Det är en viktig satsning för ett Sverige som ska hålla ihop. Vi inför ett särskilt statsbidrag om 80 miljoner kronor till de kommuner som har tagit ett stort ansvar för flyktingmottagandet. Vi förbättrar och utökar samhällsorienteringen till 100 timmar.

Vidare stärker vi insatserna för föräldralediga i syfte att förbättra integrationen, och denna satsning är viktig inte minst ur ett jämställdhetsperspektiv. Vi måste göra mer för att stärka utrikes födda kvinnors möjligheter i samhället.

Fru talman! Vi lever i tider när det blåser en del kalla vindar. Men jag vet att vi är många i detta land som tror på ett samhälle som är byggt på trygghet, frihet och gemenskap mellan människor, ett samhälle där vi ser oss själva i varandra, där vi tar hand om varandra, där vi står upp för mänskliga rättigheter och alla människors lika värde.

Fru talman! Det är naivt att tro att vi kan bygga ett gott samhälle utan medmänsklighet. Det går inte. Nej, vi måste både hålla huvudet kallt och hjärtat varmt.

Fru talman! Starka samhällen bygger vi tillsammans.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar jämställdhetsministern för ett engagerat anförande.

Jag har några frågor eftersom det handlar om budgeten, och det finns några områden där vi inte är eniga om framtiden.

Ett av dessa är Jämställdhetsmyndigheten. Vi har ju förklarat att vi tyckte det var tråkigt att man genast började nagga i kanterna på flera olika verksamheter för att kunna inrätta denna myndighet. Det gäller bland annat Länsstyrelsen Östergötlands kompetenscentrum mot hedersvåld, som bedriver ett arbete som jag tror att vi är eniga om ska prioriteras.

När det gäller utvärderingen av denna verksamhet, vad är det exakt ministern anser behöver utvärderas? Vi känner en oro för att man efter denna utvärdering kommer att säga att man inte vill ha kvar detta utan lägga över verksamheten på Jämställdhetsmyndigheten.

Efter att ha besökt Nationellt centrum för kvinnofrid i Uppsala undrar jag varför grundanslaget har minskat med 10 miljoner. När avser ministern att återföra dessa pengar till grundanslaget? Nu får man söka olika projektpengar, men jag har uppfattat att det var just projekt som regeringen ville komma bort från.

Det var också tråkigt att man lade ned prostitutionsenheten i Stockholm, som hade ett väl uppbyggt arbete.

Avslutningsvis har jag en fråga om diskriminering. Som jag tog upp i mitt anförande är det viktigt att bekämpa brott mot hbtq-personer och brott i hederns namn. Men jag har inte hört ministern tala om kristofobiska hatbrott. Varför finns inget på det området?

Fru talman! Jag tackar Désirée Pethrus för frågorna.

Nationella kompetensteamet ska permanentas. Det har vi varit tydliga med, och ledamoten Maria Arnholm tog också upp det tidigare. Det är dock fullt rimligt att titta på verksamheter som har funnits i några år. Det handlar om att se vilka slutsatser och lärdomar vi kan dra av det viktiga arbete som Nationella kompetensteamet bedriver. Det är att ta ansvar för verksamheten.

Vi har tillfört resurser till Nationellt centrum för kvinnofrid i Uppsala i vårändringsbudgeten. Vi kommer att ha anledning att återkomma till det framöver.

Jag är relativt ny i rikspolitiken och har tidigare verkat på kommunal nivå. För mig var det förvånande och lite uppseendeväckande att komma in i rikspolitiken och förstå att det inte har funnits en styrning av jämställdhetspolitiken. Riksrevisionen har kritiserat att det inte har varit ett tillräckligt effektivt genomförande av jämställdhetspolitiken. De sex jämställdhetspolitiska delmålen följs varken upp eller avrapporteras på ett bra sätt till regeringen.

Detta kan jag inte stå bakom, utan det måste vara ordning och reda. Om vi sätter upp jämställdhetspolitiska delmål måste vi ha en uppföljning av dessa och en samordning av jämställdhetspolitiken. Det handlar också om att ta ansvar för skattebetalarnas medel.

Det är bra att frågan om diskriminering, däribland kristofobi, lyfts upp. Vi har nyligen skärpt diskrimineringslagen. Vi har också stärkt polisens arbete mot hatbrott och på senare år tillfört medel till Diskrimineringsombudsmannen för att stärka arbetet mot diskriminering.

Fru talman! Jag tackar Åsa Lindhagen för svaret.

Det är positivt att ministern tycker att frågan om kristofobiska hatbrott är värd att lyfta upp. Det var en stor diskussion samtidigt som väldigt många människor sökte sig till Sverige, och på asylboenden var det stora problem med sammandrabbningar och med angrepp på kristna asylsökande. Jag hoppas därför att ministern kommer att ta upp detta.

Vad gäller att utvärdera kompetensteamet utgår vår oro från att regeringen förra mandatperioden ville lägga ned denna verksamhet. Därför ser vi fortfarande med lite oro på hur det blir med placeringen efter utvärderingen.

Även om ni tillför NCK medel i vårändringsbudgeten är grundanslaget inte klarlagt i denna budget, och det är tråkigt att det ska bli projekt.

Fru talman! Kampen mot våldet är prioriterat av regeringen och kommer att fortsätta att vara det. Vi behöver en jämställdhetsmyndighet som delvis jobbar med dessa frågor och med alla de jämställdhetspolitiska delmålen. Vi behöver Nationellt centrum för kvinnofrid. Man gör ett oerhört viktigt arbete, och jag har varit där flera gånger. Vi behöver Nationella kompetensteamet, som ger stöd till yrkesverksamma. Just nu jobbar vi också med att bygga upp fyra regionala resurscentrum runt om i Sverige i kampen mot exempelvis hedersrelaterat våld och förtryck.

Kampen mot våldet kommer att fortsätta att vara prioriterat. Det är bra att vi är många partier som lyfter upp dessa frågor, och jag vill tacka riksdagsledamoten. Låt mig vara tydlig med att regeringen kommer att fortsätta att prioritera dessa frågor under hela mandatperioden. Detta är en av de viktigaste jämställdhetsfrågorna vi har att arbeta med i Sverige i dag.

Fru talman! Tack, ministern – inte minst för att du väljer att lyfta fram utrikes födda kvinnors etablering på arbetsmarknaden! Jag tror verkligen att det är ett av de största jämställdhetsproblemen vi har att adressera just nu.

Samtidigt är jag bekymrad över den politik som regeringen väljer att föra på det här området, för i min värld silar man mygg och sväljer kameler. Vi fick en ny RUT-rapport häromdagen som visar att det bara är 3  procent av de kvinnor som lämnar det tvååriga etableringsprogrammet på Arbetsförmedlingen som går vidare till osubventionerat arbete. Efter två år är det alltså bara 3 procent som går vidare till osubventionerat arbete, och då vet vi att andelen kvinnor som ens deltar i etableringsprogrammet tyvärr är mindre än andelen män.

Därför vill jag fråga ministern: När ministern säger att vi behöver göra mer för att få utrikes födda kvinnor i jobb, vad är det då regeringen och ministern ser framför sig att man ska göra?

Fru talman! Tack för att dessa viktiga frågor lyfts, Josefin Malmqvist!

Jag tror att en viktig del är att vi inte har haft ett tillräckligt stort fokus på utrikes födda kvinnor. Vi behöver ha ett särskilt perspektiv där vi lyfter dessa kvinnors situation. När det gäller Arbetsförmedlingen kan vi till exempel se att kvinnor inte har haft samma möjligheter som män att få insatser, apropå viktiga jämställdhetsfrågor att lyfta. Regeringen fattade ett beslut nu under året om att Arbetsförmedlingen skulle avsätta 300 miljoner kronor till att inte minst göra insatser för utrikes födda kvinnor. Givetvis ska de ha samma möjligheter på arbetsmarknaden som män, och vi behöver göra mer. Det tycker jag också lyfts tydligt från riksdagsledamotens sida.

Vi har även satsningar på att kvinnor ska kunna vara föräldralediga och samtidigt utveckla svenska språket, vilket är en oerhört viktig fråga ur ett jämställdhetsperspektiv. Vi vet nämligen att kvinnor är föräldralediga i mycket större utsträckning och att de kan vara det under flera års tid. Då vill vi inte att språkutvecklingen ska avstanna, utan dessa kvinnor ska få goda möjligheter att både bygga nätverk och utveckla svenska språket. Det är också oerhört viktiga delar.

Vi utvecklar även samhällsorienteringen framöver, både vad gäller antal timmar och vad gäller kvaliteten. Jag tror att det är oerhört viktigt att vi har ett stort fokus på mänskliga rättigheter och på jämställdhet när det gäller att ge människor som kommer till Sverige ett så gott välkomnande som möjligt.

Detta är några delar som jag vill lyfta fram.

Fru talman! Det är ju fortfarande så att man silar mygg och sväljer kameler; vi talar om några miljonsatsningar här och där, men de stora reformerna lyser med sin frånvaro.

Ministern nämner att det nu finns erbjudande om sfi för föräldralediga. Precis som ministern har jag tidigare varit kommunpolitiker, och det finns många kommuner i landet som har erbjudit detta i åratal. Det är dock inte erbjudandet som är det största problemet, utan vi behöver säkerställa att kvinnor har ett incitament att välja att delta i sfi för föräldralediga. Det är därför vi vill ställa krav på detta.

Ministern nämner att Arbetsförmedlingen fick ytterligare resurser för att jobba med den här gruppen, men resurser är uppenbarligen inte problemet. Arbetsförmedlingen har i år 900 miljoner kronor över i sin budget. Det är nästan 1 miljard som man alltså inte har gjort av med i år. Det är inte det som är problemet.

När det gäller samhällsorienteringen måste vi börja ställa krav på deltagande och på kunskap. Det hör jag fortfarande inte är fallet.

Fru talman! Jag delar över huvud taget inte den analysen, utan jag tror att detta är ett perspektiv som måste slå igenom i alla verksamheter – inte minst i Arbetsförmedlingens verksamhet, exempelvis. Det är ju en tydlig signal från regeringen att vi säger att man ska avsätta 300 miljoner kronor till insatser för utrikes födda kvinnor, eftersom vi ser att det inte har gjorts tillräckligt mycket på det området.

När det gäller föräldraledighet ser vi att det handlar om att erbjuda möjligheter. Det har inte funnits tillräckliga möjligheter att kombinera föräldraledighet med att lära sig svenska språket. Jag tror väldigt mycket på att vi måste stärka möjligheterna för utrikes födda kvinnor att ta del av just detta, så jag tycker att det är en oerhört viktig insats. Jobb- och arbetsmarknadspolitiken är helt central i det här, men det handlar också om att människor ska kunna utvecklas under sin föräldraledighet. Där ser vi nämligen att det finns väldigt mycket att göra inte minst när det gäller kvinnor.

Vi kan alltså förenas i ambitionerna, även om jag inte delar analysen av regeringens politik.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 december.)