Utgiftsområde 13 Jämställdhet och nyanlända invandrares etablering

Herr talman! Vi debatterar i dag utgiftsområde 13 om jämställdhet och nyanlända invandrares etablering.

I ett läge när vi har ett sådant högt tryck på Sverige är behovet av åtgärder för att förbättra integrationen akut. När så många människor kommer hit och förväntas få uppehållstillstånd gäller det att våra system fungerar, är kostnadseffektiva och gör så att fler kan bli en del av Sverige och bidra till den gemensamma kassan och den gemensamma välfärden.

Moderaterna lyfter fram behovet av ökade drivkrafter för att ta ett arbete och för att studera. Både kunskap och kompetens måste höjas hos de nyanlända så att de kan ta de arbeten som skapas i Sverige.

I vårt särskilda yttrande poängterar vi även behovet av mer kostnadseffektiva kommunersättningar vid flyktingmottagande. Vi vill ha den schablonmodell som finns för att minska den byråkrati som är förknippad med detta. Det skapar också bättre förutsättningar för kommuner som tar ett stort ansvar att få en prestationsbaserad ersättning. Förklaringen är enkel. Kommuner som tar emot få nyanlända har inte lika höga merkostnader som kommuner som tar emot många. I de senare är utmaningen mycket större.

Vi har även förslag avseende etableringsersättningen. Vi vill bibehålla och förstärka den jobbstimulans som finns i etableringsersättningen. Det regeringen gör är att plocka bort den jobbstimulans som finns och som innebär att man får behålla etableringsersättningen en period efter att man kommit in i arbete. Det här är dåligt eftersom det ökar marginaleffekterna för att ta ett arbete. Vi behöver minskade marginaleffekter vad gäller att gå från bidrag till arbete.

OECD har pekat på att Sverige är ett av de länder i världen som har högst marginaleffekter för dem med lägst inkomster. Denna kritik verkar ha gått Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet helt förbi.

Ett mer effektivt flyktingmottagande är också viktigt. Vad gäller till exempel de kommunersättningar och etableringsersättningar som ges för ensamkommande flyktingbarn som får boende i Sverige lyfte Moderaterna tidigt fram förslaget att gå ifrån modellen med HVB-hem och i stället ha boende med särskilt stöd, som är mycket billigare och mindre personalintensivt. Det är glädjande att regeringen har valt att ansluta sig till denna linje.

Drivkrafterna för arbete måste stärkas, för de siffror vi kan ta del av i budgeten ser verkligen inte bra ut. I Sverige har kvinnor födda utanför det europeiska samarbetsområdet en förvärvsfrekvens på 23 procent. Endast 23 procent av kvinnorna födda utanför Efta förvärvsarbetar alltså. Det går inte att bedriva en välfärdsstat, om det är vår ambition, med så låga förvärvsfrekvenser.

En huvudorsak till att vi jobbar så mycket i Sverige och har en hög förvärvsfrekvens är att vi ska kunna finansiera en gemensam välfärd. Andra länder har lägre förvärvsfrekvens utan att det är ett problem, men de har inte en gemensam välfärd och gemensam finansiering av skola etcetera. Jag tror inte att någon är redo att göra en sådan kraftig omläggning av Sverige.

Förklaringen till att utrikes födda hamnar utanför arbetsmarknaden är främst bristen på humankapital. De har svårt att ta de jobb som finns i Sverige för att de har lägre utbildningsgrad och landspecifikt humankapital som inte är värt så mycket i Sverige. Det måste till kunskap, kompetens och drivkrafter för att åtgärda detta.

Det är deprimerande att ta del av den statistik som presenteras. 33 procent av männen hoppar av sfi. En tredjedel hoppar alltså av utbildningen i svenska. Endast 7 procent av dem som omfattas av etableringsreformen går vidare till studier. Det är uppenbart att fler drivkrafter och lägre trösklar in i studier och in på arbetsmarknaden behövs, inte högre trösklar och högre marginaleffekter, vilket regeringen föreslår.

Här går det en tydlig linje mellan de borgerliga och den socialdemokratiskt ledda regeringen. Vi erkänner att man inte bara kan sänka trösklar. Man måste också höja människors nivåer. Men när tänker regeringen erkänna att man inte bara kan höja människors nivåer utan också måste sänka trösklar? Det vore bra om regeringen erkände det och tog det till sig.

Jag hoppas att vi får en konstruktiv debatt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas reservation.

Det känns märkligt att debattera en budget när siffrorna är okända för alla.

Vi har sett en utveckling det senaste året som vissa hävdar var oförutsägbar men som andra av oss säger att vi visste precis att den skulle ske. Vi visste kanske inte exakt när eller hur snabbt, men att det skulle ske var ofrånkomligt.

Resultatet är att vi i dag står här med siffror som redan har fallit, oavsett om man tittar på utskottsförslaget - regeringens förslag - eller på vår reservation. Det ska jag tillstå. Reservationen bygger också på siffror som i dag inte existerar och där man inte vet hur det ligger till.

Därför tänker jag prata mer om principerna bakom och inriktningen, i likhet med talaren i det anförande vi precis hörde. Det är också därför jag yrkar bifall till en reservation som jag inte tror håller i verkligheten.

Vi kunde för bara någon vecka sedan eller två höra att ingen kunde förutse vad som komma skulle. Vi kunde se hur politiker på den allra högsta nivån - vår statsminister och vår vice statsminister - tvingades växa upp och inse att det finns en verklighet utanför som ser annorlunda ut än vad de hade föreställt sig. Vi kunde se det när de var i dessa positioner. Det oroar mig väldigt mycket.

Alldeles för länge har alldeles för mycket av politiken byggt på hur vi önskar att världen såg ut, hur vi önskar att människor reagerade, hur vi önskar att samhället skulle kunna gå att bygga. Alldeles för länge har alldeles för mycket av politiken byggts på tron att människor alltid agerar på bästa sätt.

Man har sett till intentioner bakom förslag man lägger fram, men man har inte sett till kryphål eller möjligheter att utnyttja system för den som ser att det går att ta till sig något på ett annat sätt.

Behovet eller möjligheten att minska invandringen till Sverige har diskuterats. Sedan länge står det klart att för Sverigedemokraterna är detta en alldeles fundamental aspekt om man över huvud taget ska prata om möjligheten att bygga ett sammanhållet Sverige.

För oss är det en självklarhet att det är omöjligt att bygga ett samhälle där man inte får tillfälle att mötas och växa in i en gemenskap. Ändå är det precis så politiken har sett ut. Det har inte funnits tillfälle att möta dem som kommer hit eller säkerställa att de har ärliga intentioner. Det har pratats om naivitet, att vi har varit naiva. Nej, vi har inte varit naiva, men politiken har i allra högsta grad varit naiv.

Sverigedemokraterna förespråkar sedan ett par månader tillbaka med tydlighet ett totalstopp för asylmottagande i Sverige i dagsläget, av flera anledningar. Ofta hör vi: Detta har Sverigedemokraterna alltid sagt - de vill inte ha hit några personer. Men det stämmer inte. Däremot har vi alltid sagt att invandringen måste vara på en nivå som gör att de som kommer hit blir en del av vårt samhälle. Vi har också sagt att om det är hjälp till utsatta i världen vi vill fokusera på - om det är så vi motiverar mottagande i Sverige - är vi helt fel ute.

Att bygga vad man kallar en human politik på att människor på eget bevåg ska förflytta sig till ett land i en helt annan del av världen hjälper inte de mest nödställda. Att de som ska få hjälp bara får det om de tar sig hit, anlitar internationella kriminella ligor för att smuggla sig till Sverige eller själva avgör att de minsann har rätt att bo i Sverige är inte en human politik. Men det är så det har sett ut.

Sverigedemokraterna förespråkar i stället en politik som bygger på att de som kommer till Sverige har sina papper i ordning redan när de är på väg hit och att de kommer via kvotflyktingsystemet, med ett mottagande som har kunnat förberedas väl av kommunerna runt om i landet, där man har kunnat veta vilka som kommer vart och där man har kunnat undersöka vilka kompetenser som finns i förväg. Så skapas möjligheter att växa in i vårt samhälle. Så säkerställer vi också att de som får hjälp faktiskt är de som är i behov av det.

Innan jag avslutar vill jag bara ge ett snabbt medskick om jämställdhetsområdet, för det diskuteras också här i dag. Jag noterade att Digitaliseringskommissionen överlämnade ett betänkande i går där ett av förslagen var att kvinnor som studerar it minsann ska få sina lån avskrivna. Just det ställningstagandet är väldigt symtomatiskt för mycket av politiken.

Man grupperar. Man säger att man från högre nivå vet bäst vad som är bäst för olika grupper. Man ger olika villkor, oavsett om det är för kvinnor, män, nyanlända, sedan länge anlända eller infödda svenskar.

Ofta är det vi som anklagas för att ställa grupp mot grupp, men jag tror att det är övriga partier som bör ta en titt på sin egen politik och se vilka som ställer grupp mot grupp.

Herr talman! Jag har en fråga när det gäller den budget vi ska anta på integrationsområdet.

Sverigedemokraterna föreslår att budgeten för integration och jämställdhetsåtgärder ska minskas med 10 miljarder kronor, nästan en halvering. Det är väldigt mycket. Sverigedemokraterna hänvisar till att det är i paritet med de minskade mottagningsnivåer som följer av Sverigedemokraternas politik på det migrationsrättsliga området.

Detta är dock budgeten för nästa år. Vi har personer som har sökt sig hit, och då är frågan: Hur ska Sverigedemokraterna minska utgifterna? Ersättningarna till personer som kommer hit ska sänkas, och kommunersättningarna ska minskas med över 2 miljarder. Min fråga är: Hur tänker sig Sverigedemokraterna att det här ska fungera med det stora mottagandet här och nu?

Herr talman! Tyvärr har vi fortfarande väldigt höga summor på integrationsområdet även i vår budget, just för att det finns åtaganden kvar för dem som redan har kommit hit.

Precis som det står i vår reservation är minskningen i paritet med den minskning av nya åtaganden som vi förväntar oss under nästkommande år.

Vi har, med hänvisning till internationell rätt, konventioner och avtal, lagt fram konkreta förslag på hur vi redan i morgon - om vi har mod nog - kan säga att vi just nu inte kan hantera situationen och att vi kräver undantag så att vi kan avvisa personer vid gränsen om de kommer från andra EU-länder eller andra säkra länder.

En stor del av kostnaderna på detta område går till direkt nyanlända som kommer under året, och den summan minskar vi avsevärt. Men precis som jag sa bygger även vår reservation på siffror som egentligen inte är aktuella. Därför bör vi diskutera vilken politik vi ska ha över huvud taget.

Det är sedan länge känt att vi i grunden är helt emot många av de integrationsåtgärder, som de brukar kallas, som den nuvarande regeringen eller tidigare regeringar har lanserat, just för att de ställer grupp mot grupp och skapar inlåsningseffekter, offerbilder av invandrare och diverse olika motsättningar i samhället och inte alls har någon bra långsiktig effekt.

Herr talman! Det innebär alltså att du står här och säger att ni har lagt fram en utopibudget, Paula Bieler. Det är en budget som inte har någon realism över huvud taget.

Nu har personer sökt sig till Sverige, och jag vet att Sverigedemokraterna inte vill att någon ska komma hit. Att 10 miljarder nu tas bort innebär att kommunerna står helt ensamma och lämnas åt sitt öde, men det bryr sig Sverigedemokraterna alltså inte om.

Etableringsersättningen för nyanlända tas bort i sin helhet, står det också. Pengarna till civilsamhället verkar också i princip försvinna eftersom även ersättningen för insatser för vissa nyanlända invandrare försvinner. Hemutrustningslån ska tas bort.

Vad är Sverigedemokraternas budskap till de kommuner som i dag ropar efter mer resurser och mer stöd för att kunna ta emot? Nu handlar det om nästa år. Jag pratar inte om vad Sverigedemokraterna vill ha i framtiden, utan det är nästa år vi lägger fram en budget för.

Jag tycker att det vore sjyst om kommunerna kunde få ett besked om hur de ska klara av mottagandet utan dessa ersättningar.

Herr talman! Precis som jag sa i min förra replik: Just därför har vi mycket stora summor kvar - därför att det redan finns personer i landet.

De nedskärningar som vi gör är som sagt i paritet med den minskning av invandringen som vi beräknar redan nästa år, i och med att de förslag som vi presenterar går att implementera redan i morgon. När vi lade vår budget pratade vi om att en minskning med ungefär 95 procent av samtliga asylsökande till Sverige inte alls är orimlig med tanke på att det i princip är omöjligt att komma till vårt land i dag utan att passera säkra länder på vägen. Då är det helt orimligt att Sverige ska fortsätta sitt mottagande när det havererar, när vi står inför en systemkollaps som på många håll redan har startat.

Några av de satsningar som räknades upp, till exempel hemutrustningslån, har vi alltid varit emot i sin helhet, just för att det ställer grupp mot grupp, därför att vissa får fördelar som andra invånare i vårt land inte får. Det är en helt barock politik. Det är det som skapar motsättningar i vårt samhälle. Det är det som ställer grupp mot grupp. Det är det som skapar fördomar, bråk och segregation. Jag förstår inte hur någon som anser sig vara human eller vill att man ska överbrygga skillnader och konflikter kan stå upp för en politik som gör skillnad på människor.

Herr talman! Världen förändras just nu väldigt fort. Vi står mitt i en helt ny verklighet, och det enda vi vet är att vi inte har en aning om hur ens den närmaste framtiden kommer att se ut. Vi kan bara gissa.

En sådan gissning är att väldigt många av de system som vi har på plats i dag kommer att behöva förändras i grunden och att det måste gå fort. De orden sa jag för ett år sedan, när vi stod här och debatterade just detta utgiftsområde. Sedan dess har väldigt mycket hänt både i Sverige och i omvärlden. Men här i politiken, på just det här området, tar vi myrsteg.

Förra året, när jag stod här, talade jag om att vi med våra fyrkantiga och dåligt byggda system sätter krokben för människor som kommer hit. Jag talade om några av de system som behövde ändras, inte minst på arbets- och bostadsmarknaden. Men väldigt lite har hänt där. Med det ökade antal människor som söker skydd i Sverige är det såklart ännu mer bråttom nu än det var för ett år sedan, och de här sakerna behöver fortfarande göras.

Även om vi här i riksdagen inte riktigt har hunnit med finns det ljusglimtar på andra håll. Allt fler kommuner, företag, föreningar, ideella organisationer och en mängd privatpersoner gör massor hela tiden. När all den kraften börjar verka, när de inser att vi inte kommer att lösa den här situationen utan att de måste ta saken i egna händer, då händer det saker.

I Åre sysslar man med matchning av nyanlända, med väldigt goda resultat. Man har insett att Arbetsförmedlingen behöver finnas på plats. Man behöver ha bättre koppling till företagen. Då kan man matcha folk. Då får man ut människor i arbete, och plötsligt är de en resurs i stället för en belastning.

I Sundsvall gjorde man en inventering bland alla sina företagare. Det man kom fram till efterfrågades var att personerna skulle läsa yrkessvenska i stället för att sitta och läsa om Selma Lagerlöf och litteraturhistoria i sfi:n. Man ville också ha handledare som var med den första tiden för att stötta människor så att man hade någon att vända sig till om språket inte fungerade. Det gjorde att man plötsligt fick ut massor med människor som man hade ansett var oanställbara.

I Kalmar letar man vårdpersonal vid hälsoundersökningarna. I Ronneby har man ett stort projekt med brobyggare och med samhällsorientering där man lotsar familjer som ska sätta sina barn i skolan genom de första fyra veckorna på ett helt fantastiskt sätt. Det har minskat konflikterna i samhället och gjort att väldigt många människor kommer ut i arbete snabbare.

I Växjö är det samma sak, och på många andra håll i landet sysslar man med projekt som förbättrar läget och som vi vet fungerar, som man har hållit på med ett tag. I Vänersborg håller man på med lärare. Man för in dem snabbt redan under tiden som asylsökande för att de ska kunna gå på en skola, lära sig svenska och snabbare kunna jobba sedan.

Det här är bara ett litet urval av alla de lyckade exempel som faktiskt finns runt om i landet. Det är den här typen av verksamheter som vi borde stötta och sprida. Men i stället fortsätter man att sätta käppar i hjulet.

I Nybro har man till exempel lediga platser på en svetsarutbildning där nästan alla blir anställda efteråt. Men man får inte ta in vare sig de asylsökande eller de nyanlända där, trots att de är många i just Nybro kommun. Arbetsförmedlingen får inte betala kommunen för de platserna. Men nu gör man det ändå, på kommunens bekostnad, eftersom man förstår att det är bättre för samhället. Men vi har byggt system som inte fungerar.

I Åre säger man att det största problemet fortsätter att vara samma sak: Man får inte använda kommunens anpassade arbetsmarknadsutbildningar för den här gruppen. Och i Vänersborg, där man jobbar med lärarna, påpekar man att det är väldigt svårt för någon som nyligen har anlänt från Syrien att få ett utdrag ur det syriska brottsregistret - såklart, det kan vem som helst förstå. Därför har man behövt kringgå detta genom att ha en uppföljning och en utvärdering av personen i stället. Man hittar flexiblare system. Det är precis det vi ska syssla med här.

Samtidigt tar det nu flera månader för asylsökande att få sina arbetstillstånd och sina samordningsnummer för att kunna starta ett bankkonto, och praktikplatser blir inte godkända. Man håller människor från arbetsmarknaden, och det fortgår precis hela tiden. Men när man sitter i passivitet kommer den kraft som man har från början - den kraft man kommer hit med och som skulle kunna leda till att man kanske startade ett företag eller fick ett jobb - att försvinna, dag för dag. Vi har handläggningstider som är uppe i flera år nu.

Det kan inte få fortsätta så här.

Småföretagen fortsätter år efter år att ange att det största hindret för dem att växa är att de saknar kompetens. Folk tror att det är bara är högutbildad kompetens som behövs. Nej, det saknas en massa människor. Det saknas kockar och svetsare. Serviceföretagen anger att de inte kan hitta bra personer att anställa och att de inte litar på Arbetsförmedlingen. Det är här vi måste sätta in resurser. Det är här som lösningen finns.

Men vad gör man i stället? Jo, man ger upp. Man säger: Nej, vi ska inte förändra systemen. Vi ska fortsätta att krångla till det för folk. Vi ska fortsätta att hålla människor ute från arbetsmarknaden. Vi ska fortsätta att ställa alla de krav som gör att det inte byggs, att företagen inte växer, att sjukvården har svårt att hinna med, att skolorna inte får tag i lärare och att socialtjänsten i många kommuner nu går på knäna. Vi ska fortsätta med det.

Om det krockar med människors rätt att söka skydd i Sverige, vad gör vi då? Just nu säger regeringen att vi ska ta bort den möjligheten, att vi ska göra det svårare. Precis innan jag gick in här i kammaren läste jag en artikel som berättar om att de första båtflyktingarna har kommit till Sverige. Det går inte att bara stänga gränser och tro att det inte påverkar någon. De här människorna finns ändå. I stället för att snabbprocessa en lag om id-krav, som nu ska träda i kraft före jul - då plötsligt går det fort, då är det inga myrsteg - borde vi snabbprocessa den oändliga listan med saker som gör att vi släpper in folk, inte bara för att få skydd här utan också släpper in dem på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden och i samhället.

Det är där vi borde lägga vår kraft.

I detta anförande instämde Annika Qarlsson (C).

Herr talman! Debatten i dag blir lite annorlunda än den kunde ha varit. Vi behandlar den budget som förhandlats fram mellan regeringen och Vänsterpartiet, det som gäller utgiftsområdet. Men sedan dess har mycket annat hänt, även från regeringens sida, som får konsekvenser för området och nyanländas förutsättningar för etablering. Jag kommer därför att behöva tala lite om det också.

Detta borde egentligen vara en debatt som enbart kändes som startskottet på en bra och positiv väg till etablering, efter åtta år av borgerligt haveri på området. Från Vänsterpartiets sida är vi mycket nöjda över att i budgeten ha tagit viktiga steg bort från den ensidiga nedrustningen av välfärd och marknadisering av viktiga funktioner, för att i stället ta steg mot en annan fördelning av gemensamma resurser och satsningar som ska kunna rusta människor för utbildning och arbete. Vi är helt övertygade om att borttagandet av lotssystemet var helt nödvändigt, eftersom det i mångt och mycket helt saknar motstycke när det gäller vad vi tidigare har sett i form av kriminalitet, fusk och resursslöseri med skattepengar.

Andra viktiga prioriteringar i budgeten är den tydliga viljeinriktningen att alla kommuner ska ta emot. Det är en fråga som Vänsterpartiet har drivit länge och som vi förhoppningsvis snart kan genomföra, i och med den proposition från regeringen som nu ligger på riksdagens bord. Även ökad kommunersättning för mottagande av nyanlända, stöd till länsstyrelserna för samordning av mottagande samt medel för att börja vissa aktiviteter på förläggningen är viktiga och positiva framsteg. Särskilt viktigt är det att regeringen faktiskt tar ordentliga steg för att anpassa utbildningsinsatser och jobbförberedande insatser till individen genom helhetsgrepp kring validering och snabbspår.

Även om det finns en del steg kvar att ta, till exempel att utöka svenskundervisningen och påbörja kartläggningen av kompetensen från dag ett för att inte tappa viktig tid under asylprocessen - majoriteten av dem som kommer hit nu kommer att få stanna, och det är lika bra att börja - är den inriktning som stakas ut med dessa första steg helt rätt, alltså att ge ekonomiska förutsättningar, stöd och inriktning till alla aktörer i mottagandet och att renodla insatser så att de på ett effektivare sätt kan göra det som de är bra på.

Men tyvärr verkar regeringen nu ha hejdat sig mitt i steget och riskerar att byta riktning.

När regeringen kallade till de första samtalen om bättre flyktingmottagande var vi i Vänsterpartiet mycket positiva. Det är alldeles uppenbart, precis som Johanna Jönsson just nämnde, att alla de som just nu arbetar dygnet runt i Sverige för att ta emot flyktingar behöver mer stöd. Kommunerna behöver få både ekonomiska och praktiska förutsättningar att skapa ett bra mottagande som rymmer många. Det finns nämligen ingen tvekan om att läget på sina håll är ansträngt, inte minst i ankomstkommunerna. Samtidigt finns det fortfarande en rad kommuner som inte alls klarar situationen, även om de inte har mycket att göra. Det handlar om de som inte har tagit sitt ansvar eller som har mycket kapacitet kvar att utnyttja.

Om man talar med kommunerna ute i landet är budskapet inte: Stäng alla gränser. Snarare är budskapet: Stötta oss och låt oss tillsammans hitta sätt att klara detta - nya regeländringar och nya sätt att hantera saken. Ge oss ekonomiska förutsättningar att bygga och anställa.

Det var med denna förhoppning vi gick in i samtalen. Låt oss hjälpas åt. Låt oss fokusera på det praktiska.

Men tyvärr visade sig samtalen inte handla om detta i någon större utsträckning. Det var mycket bra saker som föll ut ur överenskommelsen, till exempel mer pengar till kommunerna och att alla kommuner ska ta emot. Det var sådant som regeringen mycket gärna kunde ha kommit överens med Vänsterpartiet om i en tilläggsbudget, eller sådant som det redan fanns en riksdagsmajoritet för.

Borgerligheten å sin sida använde situationen för att få igenom sin gamla vanliga arbetsmarknadspolitik med otrygghet och sänkta löner.

När det gäller de tillfälliga uppehållstillstånden vet vi alla, från forskningen, att det inte funkar bra. Föga förvånande är otrygghet ingen framgångsfaktor när det gäller möjligheter för människor att etablera sig i ett land - tvärtom. Dessutom innebär det att vi kommer att ha en grupp otrygga människor på arbetsmarknaden som är beroende av arbetsgivarens välvilja för sin framtida trygghet i Sverige. Detta är en situation vi känner igen från arbetskraftsinvandringens absoluta avigsidor. Det är en situation som leder till att den anställda är extremt sårbar för att utnyttjas och att arbetskamraterna som står bredvid får svårt att konkurrera med de villkor och den lön som en otrygg människa är beredd att acceptera. Det är smått obegripligt att en socialdemokratisk regering är beredd att genomföra det.

Att förslaget dessutom förväntas förvärra ytterligare efter den här nya överenskommelsen gör det värre. Människor som flytt helvetet i Syrien kommer nu att få vänta minst fem år på att återförenas med sin familj - först två år när de väntar på sitt uppehållstillstånd och sedan tre år när de väntar på ett permanent uppehållstillstånd. Det borde vara ganska självklart att det inte heller är en bra grund för etablering. Dessutom riskerar detta att göra att människor tar med sig hela familjen i den livsfarliga båten på Medelhavet. Dem av oss som har stått på stranden i Lesbos vet vad det betyder när människor kliver i land med sina blöta barn.

Herr talman! Genom att godta denna borgerliga arbetsmarknadspolitik som ställer arbetare mot arbetare har regeringen dessutom satt sig i en position där den verkliga konflikten suddas ut, nämligen den mellan en politik för stabil välfärd och en borgerlig politik som under lång tid har lämnat välfärden utsvulten och försvagad, med skatteskattningar i 140-miljardersklassen och med mycket mindre möjligheter till ett bra mottagande än vi hade tidigare.

När regeringen nu kallar till nya samtal verkar utgångsbudet redan före förhandlingarna vara helt på Moderaternas och Kristdemokraternas planhalva. Nu är det inte längre ens på ytan tal om att låta samtalet fokusera på att förbättra mottagandet, utan allt handlar om att minska antalet personer som söker asyl i Sverige. Det är ett oerhört allvarligt steg för Sverige som Vänsterpartiet aldrig kan acceptera.

Frågan om vad som egentligen gäller i de överenskommelser som regeringen nu sluter i all hast finns här. Vi håller vad vi lovat och är alltid beredda på nya samtal som leder vidare i den riktning som regeringen och vi stakade ut i denna budget. Vi är mer än redo att ta tag i ett utökat stöd till kommuner och landsting för att underlätta mottagandet, både ekonomiskt och när det gäller regelförenklingar. Vi är även beredda att vara med och ta ansvar för investeringar i bostäder och fortsätta skapa bättre förutsättningar för utbildning och arbete.

Däremot är vi inte beredda att ställa rätten till asyl mot välfärd, framför allt eftersom det i grunden är en falsk motsättning. Sverige har historiskt klarat ett stort flyktingmottagande just för att vi investerar i människor och bygger Sverige större. Det, herr talman, behöver vi göra även nu. I fråga om detta kommer regeringen alltid att ha en given samarbetspartner i Vänsterpartiet.

Herr talman! Det var ett mycket intressant inlägg. Jag har varit med om att man ska lajva opposition. Men jag har aldrig varit med om en sådan konst i att samtidigt vara emot någonting som man själv aktivt ska rösta på och inte har ett alternativ till.

Det som Christina Höj Larsen säger om att det inte finns någon motsättning alls mellan välfärd och ett hur stort mottagande som helst är intressant. Hon säger att vi har klarat det tidigare för att vi har satsat på välfärden.

Vi har aldrig varit i närheten av dessa siffror. Men senast som vi hade mycket höga siffror var i mitten av 90-talet under Balkankrisen då många flyktingar kom hit. Jag vill minnas att detta följdes av en period med nedskärningar inom välfärden.

Att säga att vi har klarat av detta för att vi satsade på välfärden är en helt felaktig historieskrivning.

Nu har vi kommit överens med regeringen om ett utvidgat RUT, jobb utanför kollektivavtal och massor av välbehövliga reformer för att bidra till ökad sysselsättning. Då blir min fråga: Kommer Vänsterpartiet fortfarande att stödja en sådan budget när dessa saker så att säga kommer att bakas in i en budgetproposition nästa år? Kommer Vänsterpartiet att rösta på en sådan budget? Har regeringen sitt budgetunderlag kvar?

Herr talman! Man kan alltid räkna med Hanif Bali när det gäller två saker. Det ena är att sänka debatten till en ny bottennivå och börja recensera och tala om lajvande. Det andra är att han är redo att offra vad som helst för att skydda ränteavdrag och vinster och för att sänka människors löner. Det är i grunden just vad han försöker täcka över med sin argumentation varje gång.

I valet mellan utgiftstak och tak över huvudet för vanligt folk kommer han alltid att välja utgiftstaket. Så är det. I valet mellan flådiga badrumsrenoveringar och fler socialsekreterare och lärare kommer han alltid att välja sida för dem som redan har. Så funkar det.

Det är gammal vanlig moderatpolitik. Det nya är nog att man med den här politiken tydligare försöker anpassa sig till en retorik som vi känner igen från ett parti som Reinfeldt aldrig hade velat ta i med tång.

Samtidigt brukar just arbetslinjen och kortare tid till etablering faktiskt vara en käpphäst för er moderater - eller hur? Med tillfälliga uppehållstillstånd ser man nu till att det faktiskt blir tvärtom. Jag undrar såklart hur man ska få ihop det. Först får människor vänta i två år på uppehållstillstånd. Det är så det de facto kommer att vara. Sedan får de ett tillfälligt uppehållstillstånd i tre år. Det är totalt fem år i ovisshet och otrygghet.

All forskning säger att ju längre tid man väntar utanför eller i ovisshet, desto sämre blir etableringen. Hur i all världen får Hanif Bali det att gå ihop?

Herr talman! Det är väldigt intressant - tydligen är jag för ränteavdrag och sådant, och det är väldigt dumt. Men du kommer att votera om en budget snart, Christina Höj Larsen. Är det mer ränteavdrag i den eller inte? Det är ju mer ränteavdrag, och du röstar för det. Du kan inte kritisera mig för att jag stöder saker du kommer att rösta för i morgon. Det är inte en rationell logik och inte en rationell debattmetod.

Det är intressant att du lyfter upp TUT och allt det här om att tillfälliga uppehållstillstånd är av ondo. Det finns forskning som visar att tillfälliga uppehållstillstånd leder till sämre integration, men samtidigt vet vi att det bygger på att människor är helt hjälplösa och inte kan påverka sin situation.

Vad Moderaterna förespråkar är tvärtom att ge människor agens, det vill säga att den som utbildar sig, tar ett arbete och anstränger sig får högre avkastning. Då får man inte bara ett tillfälligt uppehållstillstånd, utan då kan det bli ett permanent uppehållstillstånd. Den forskning som finns visar snarare att det tvärtom bidrar till större drivkrafter och en bättre etablering. Påståendet att all forskning visar att tillfälliga uppehållstillstånd är negativa är alltså felaktigt.

Sedan är det ganska intressant att de flesta andra länder har tillfälliga uppehållstillstånd och har bättre integration än Sverige. Jag menar, hur går det ihop? Tyskland har bara tillfälliga uppehållstillstånd, men det går ganska bra för deras integration. Avsaknaden av logik hos Vänsterpartiet kanske fungerar, men det blir lite märkligt när ni i morgon kommer att rösta för detta. Ni kommer ju att rösta för ränteavdrag, jobbskatteavdrag och alla de saker som finns i budgeten.

Min fråga är därför, återigen: Kommer du att rösta på regeringens budget nästa gång den lägger fram en med utvidgat RUT och YA-jobb, Christina Höj Larsen?

Herr talman! Hanif Bali saknar uppenbarligen helt verklighetsförankring. Det är självklart så att vi när vi förhandlar en budget gör vårt allra bästa för att få igenom så mycket vänsterpartistisk politik som möjligt. Vi har gjort bedömningen att det vi har kommit överens om räcker för att vi ska kunna ställa oss bakom detta. Det är ett steg i rätt riktning, precis som jag sa i anförandet. Det är inget konstigt; det är sådant ni i Alliansen har fått göra under ganska lång tid. Det tror jag alltså att Hanif Bali egentligen känner igen ganska väl.

När det gäller det här med tillfälliga uppehållstillstånd väcker det dock en del frågor. Vilken arbetsgivare har lust att investera i arbetskraft man inte vet om den ska vara kvar? Vem har lust att investera i lite utbildning och lite kompetensutveckling, eller ens att ta in någon på praktik, om man inte vet om personen kommer att vara kvar i landet?

Dessutom visar forskningen inte alls det Hanif Bali här försöker belägga. Den visar faktiskt i stället att alla, även de som är förhållandevis trygga på arbetsmarknaden, får sämre förutsättningar om man har tillfälliga uppehållstillstånd. Det finns till och med en paradox som är knuten just till detta, och det är att människor som får permanenta uppehållstillstånd oftare vågar ta steget att återvända till hemlandet. De vet nämligen att de har möjlighet att komma tillbaka till det land där de har permanent uppehållstillstånd. Så fungerar det. Den person som har ett tillfälligt uppehållstillstånd känner inte tryggheten att våga ta det steget.

Hanif Bali låter mycket men är väldigt sällan förankrad i det vi vet om hur saker funkar.

Herr talman! Jag har de senaste dagarna sett en hel del i medierna där vi Centerpartiet gärna klumpas ihop med Vänsterpartiet. De säger att vi nu har ställt oss utanför, tillsammans med Vänsterpartiet, och säger nej.

Detta har stört mig och många med mig. Jag ser nämligen en stor skillnad mellan våra två partier. Ja, båda partierna säger nej till att begränsa möjligheten för människor att söka skydd i landet, men en väldigt viktig skillnad är att vi i Centerpartiet har tagit stora steg under året för att föreslå vad vi i stället vill göra för att klara av den otroligt svåra situation som framför allt många kommuner men även landsting och andra delar av samhället befinner sig i.

När du nu står här och talar om att det behövs insatser, Christina Höj Larsen, hör jag samtidigt inte en enda insats nämnas. Du talar om de förhandlingar som vi satt med i och som även vi skrev under på. Vi satt där för att vi hade konkreta saker - en lång lista med grejer - vi ville ha in och som vi fick med. Vi är väldigt stolta över att ha fått igenom dem, för de kommer att göra verklig skillnad för människor som har kommit till det här landet.

Det är lätt att säga nej. Det är lätt att säga: Stopp, nej - det där är dåligt, och det där är dåligt. Någonstans måste man dock tala om vad man vill göra i stället. Min fråga till dig är därför vad Vänsterpartiet vill göra i stället, Christina Höj Larsen. Hur ska ni lösa den svåra situationen? Det räcker inte att bara säga: Vi höjer skatten, så har vi fixat det. Det är det enda jag har sett från er, i en debattartikel. I övrigt - ingenting.

Herr talman! Jag har också noterat den sammanblandningen. Även om vi är överens i just de delar som gäller att försvara asylrätten är det sant att det finns väldigt mycket vi inte alls är överens om. Jag tror att det kan vara på sin plats att förtydliga det. En av de saker vi inte är överens om och som jag även berörde när det gäller de övriga borgerliga partierna är pratet om att alltid sänka trösklarna. Det är alltså en attack mot arbetsrätt och arbetsvillkor som vi vet betyder ungefär samma sak. Det betyder oftast lägre löner och sämre villkor. Det finns alltså en hel del saker vi inte är överens om.

För Vänsterpartiet, skulle jag vilja säga, är kärnan i ett bra mottagande framför allt att skapa en välfärd som faktiskt rymmer folk. Vi måste både skapa bostäder på kort sikt och se till att det blir möjligt för människor att inhysa asylsökande i sina hem. Vi måste ha modulbostäder, och staten måste ta ett större ansvar i asylmottagandet så att vi kanske kan tränga undan några Frasse Fixare - i alla fall de värsta. Kommuner ska också på ett lättare sätt kunna ha ansvar för de nya stödboendena för ensamkommande.

Jag är lite glad att Johanna Jönsson tog upp just en del av exemplen från kommunerna. Vad det kommer att betyda är just att vi måste göra en hel del ändringar när det gäller det rent praktiska ute i kommunerna. Jag är helt medveten om och faktiskt inställd på att det är så det måste vara. Det gäller såväl lärarförsörjning som rekrytering redan under asylprocessen - en kartläggning av vad för personer det finns, och så vidare. Det finns alltså väldigt mycket att göra.

Herr talman! Detta är symtomatiskt enligt mig. Det är så här debatten har sett ut under väldigt lång tid. Man säger vad som ska göras - vi ska ha snabbare validering, vi ska ha fram bostäder snabbare och vi ska få folk i jobb snabbare. Människor ska lära sig språket snabbare. Men man säger ingenting om hur detta ska göras. Det är ju där vi är nu. Vi måste kunna peka på hur det ska göras och vem som ska göra detta. Varifrån ska du ta resurserna för att göra det, Christina Höj Larsen?

Jag efterfrågar något mycket mer konkret, för det här blir fluff. Det är samma fluff som vem som helst här inne skulle kunna säga. Kommunerna måste kunna vara med - ja, men hur ska det göras? För mig var det väldigt tydligt i de förhandlingar vi hade att Vänsterpartiet inte har några som helst svar på dessa frågor. Man kommer med små duttgrejer som inte skulle lösa situationen, och jag ser att man inte är det minsta förberedd på att fundera över om de positioner man har haft tidigare verkligen har varit de rätta.

I vårt parti har vi behövt kasta om saker. Vi har sagt saker tidigare, och nu har vi fått säga: Nej, det där var nog inte så smart. Vi har varit beredda att göra det i den här nya och väldigt svåra situationen, men jag ser ingen sådan vilja över huvud taget hos Vänsterpartiet. Det tycker jag inte är att ta ansvar, och jag tycker att det är otroligt naivt att tro att vi bara kan fortsätta med samma sak som tidigare.

Utöver att jag hoppas få lite bättre svar än så här undrar jag också över det Hanif Bali till viss del var inne på. Om Socialdemokraterna och Miljöpartiet i nästa budget går fram med sina förslag om att börja stänga gränsen och ta bort möjligheten för en majoritet av människorna som söker asyl att faktiskt göra det här, bland annat med id-kraven, vad kommer Vänsterpartiet att göra? Kommer ni att skriva under på det? Kommer ni att säga att det är okej, eller kommer ni att sätta hälarna i marken och säga nej igen?

Jag undrar genuint över detta. Jag är oroad över utvecklingen, och jag vet att du är det till viss del, Christina Höj Larsen. Men vad kommer ni att göra?

Herr talman! Jag är inte oroad till viss del, utan jag är väldigt oroad, och det vet Johanna Jönsson mycket väl. Det finns ingen anledning att förminska varandra på den punkten.

Jag har väldigt svårt att föreställa mig att Vänsterpartiet framöver kan ställa sig bakom en situation där man stänger gränserna. Men vi är som sagt alltid beredda att föra samtal. Vi får se vad de samtalen mynnar ut i, i nya förhandlingar. Men utgångspunkten är att det är mycket svårt att föreställa sig att vi kan ställa oss bakom något som i grunden innebär att man ställer välfärd mot asylrätt. Det är inte någonting som vi är beredda att göra.

Johanna Jönsson gjorde något som är ganska intressant och som händer väldigt ofta när man debatterar med borgerliga representanter. Det är att ni först säger att ni inte vill höra någonting om skatteökningar och inte höra någonting om den generella välfärden, men ni har inga förslag. Samtidigt är det som är själva kärnan i både det som har fungerat historiskt i Sverige och det som kommer att fungera framöver just att vi tillsammans gör investeringar i till exempel bostäder. Det är ingenting som kommer att ploppa upp av sig självt, utan det gäller att vi tillsammans tar ett politiskt ansvar och ser till att det byggs, att det finns till exempel statliga krediter - att det händer någonting.

Det måste såklart också ske i nära samarbete med en utbildningssatsning, för vi vet alla att det finns människor som inte har tillräcklig utbildning för att kunna bygga Sverige i den omfattning som skulle behövas. Sverige behöver framför allt utbilda många fler i någon typ av mellanskiktnivå, och det behöver vi investera i. Vi har nu möjligheten att göra det.

Herr talman! Vi är flera partier här som historiskt har stått upp för en human flyktingpolitik. Det smärtar att vi nu tvingas genomföra åtgärder i Sverige som innebär att inflödet kommer att minska - så är det. Men det följer av det faktum att de rättsakter som gäller i Europeiska unionen de facto är satta ur spel: Dublinförordningen, asylprocedursdirektivet, egentligen också delar av Schengensamarbetet och det yttre gränsskyddet. Det innebär att vi har haft ett inflöde under oktober och november på ungefär 10 000 personer i veckan.

Vänsterpartiets sakposition är att alla personer som kommer hit ska ha rätt till permanenta uppehållstillstånd, det vill säga rätt att stanna i Sverige för resten av livet. Man ska inte ha några gränskontroller, man ska inte ha rätt att se personers identitetshandlingar, man ska inte ha några försörjningskrav, man ska inte heller kunna göra några medicinska åldersbedömningar av ensamkommande och så vidare.

Den rimliga konsekvensen av detta, och som all logik talar för, är givetvis att det inflöde vi har nu kommer att fortsätta utan slut om man inte gör några som helst åtstramningar för att kunna hantera nuvarande situation. Det betyder ungefär 7 000-10 000 personer i veckan de kommande åren.

Om man då samtidigt tittar på Vänsterpartiets krav när det gäller de här människornas möjlighet att komma in på arbetsmarknaden är det fullständigt tvärstopp. Ni är inte beredda att göra minsta eftergift för att sänka trösklarna. Man ska inte ha några som helst trösklar in i Sverige, men man ska ha skyhöga trösklar in på den svenska arbetsmarknaden.

Då är frågan: Vad säger du, Christina Höj Larsen, till dem som nu kommer och som ska få permanenta uppehållstillstånd men som möter en arbetsmarknad där det inte finns några åtgärder så att de kan komma in?

Herr talman! Det som Fredrik Malm kallar inflödet är alltså människor, människor som är i behov av skydd.

Det vi säger är inte att alla som kommer ska få permanenta uppehållstillstånd utan att alla ska få rätt till en asylprövning. Sedan kommer det att avgöras vilken typ av uppehållstillstånd de får. Det är egentligen så det har funkat ganska länge. Migrationsverket ger permanenta uppehållstillstånd till dem som kommer från länder där konflikterna bedöms vara varaktiga, och det är de allra flesta i det här läget.

Fredrik Malm säger att nu tvingas vi att ta till de här åtgärderna. Jag undrar om det verkligen är så. Har vi uttömt alla andra möjligheter? Jag skulle nog säga: Nej, vi har inte uttömt alla andra möjligheter. Vi har inte gjort annat än att vi sagt till på skarpen till EU, och det måste jag säga inte är det effektivaste sättet när det gäller Ungern och andra stater.

Det vi hade behövt göra är såklart att sätta ekonomisk press bakom orden. I stället för att sätta press på flyktingarna, som man just nu gör, borde man sätta ekonomisk press på EU. Det kunde man ha gjort, och kan man fortfarande göra, genom att hålla inne EU-medlemsavgiften. Jag tycker att det är ett ganska rimligt grepp. Om de andra inte håller vad de har lovat kommer vi inte att betala. Då har vi all anledning att använda medlemsavgiften till det som behöver göras i Sverige, och det är ganska mycket.

Herr talman! Då är Vänsterpartiets svar till de tiotusentals människor som kommer till Sverige, som kommer att få vänta lång tid på sina uppehållstillstånd - merparten av dem kommer sannolikt att få stanna i Sverige - att vi ska sätta ekonomisk press på andra EU-länder. Men hur hjälper det de personer som är i Sverige nu?

Ni i Vänsterpartiet säger att ni är beredda att fortsätta ha en ordning i Sverige där det kommer kanske 10 000 personer i veckan. Då talar vi om uppemot en halv miljon per år, och med reglerna för anhöriginvandring och annat kommer det förstås att bli fler. En stor del av de här personerna kommer att ha svårt att komma in på arbetsmarknaden. Många av dem är inte högutbildade och har inte kunskaper som går att validera. Samtidigt säger ni i Vänsterpartiet att alla ska ha rätt till heltid på arbetsmarknaden. Man ska ha kortare arbetstider. Man ska ha lägre krav i ersättningssystemen. Man ska höja bidragen. Dessutom skriver ni något som är närmast obegripligt i ert valmanifest: Med vår politik får låg- och medelinkomsttagare oförändrad inkomstskatt. Men, herregud, i kommun efter kommun kommer man ju nu att höja skatten. Det är ett löfte som inte kan hållas här. Låg- och medelinkomsttagare betalar ju kommunalskatt. Ni lovar i ert valmanifest att ni inte ska höja några skatter i några kommuner någonstans i Sverige.

Frågan blir då till Christina Höj Larsen: Vill du ha din välfärdsstat skakad eller rörd? Hur ska vi hantera detta? Hur ska vi klara detta? Ni måste ju ha några förslag som sänker trösklarna in på arbetsmarknaden för de människor som kommer till Sverige. Annars kommer vi inte att klara denna situation.

Christina Höj Larsen säger att vi ska sätta ekonomisk press på andra EU-länder. Ja, och faktum är att delar av de förslag som regeringen nu har presenterat innebär en press på andra länder. Men de säger ju Vänsterpartiet nej till.

Herr talman! De förslag som presenterats sätter press på de människor som är på flykt. Att man stänger gränserna genom hela Europa är en dominoeffekt. Det är tydligt för envar.

Vänsterpartiets svar till dem som kommer till Sverige i dag och i morgon är att vi förstår att det krävs investeringar i dem som människor och i samhället som helhet för att vi ska få det här att funka. Vad menar jag då med det? Jo, jag menar att vi inte ska vänta två år, tills en person fått det uppehållstillstånd som vi vet att den kommer att få, med att låta personen få börja lära sig svenska. Det är ganska viktigt och en investering som vi redan nu ser kommer att behövas. Låt oss börja med den från första dagen. Det borde vara ganska självklart. Det innebär också att vi från dag ett ska kartlägga vilken typ av kunskap personen har och vad som kan behövas för att komma i fråga på arbetsmarknaden.

Den svenska arbetsmarknaden i dag ser faktiskt ut så att vi visserligen har en arbetslöshet men att vi dessutom har ett rekryteringsbehov, framför allt i mellanläget. Dessutom har vi människor som egentligen har mellankompetens men som har jobb där det räcker med väldigt låg utbildning. Det är en missmatchning som vi måste göra någonting åt. Det är några av de saker vi behöver göra.

Och om man gör investeringar i både infrastruktur och bostäder är det inte så att det inte kommer andra delar av samhället till del, utan för varje byggjobbare är det fem andra som också får jobb. Detta är inte okänt. Det här är viktiga och helt basala saker som inte borde vara nödvändiga att ens ifrågasätta.

Det som sker från borgerligt håll hela tiden är att man först ifrågasätter den gemensamma välfärden och den ekonomiska politiken som verktyg för att kunna bygga Sverige större och sedan underkänner samtliga förslag. Så kan man göra, men det är inte min politik.

Herr talman! Vi befinner oss nu i en situation där de människor som är på flykt i världen aldrig någonsin varit fler. Över 60 miljoner människor befinner sig på flykt. Vi har också sett väldigt många människor komma till Sverige de senaste månaderna.

Låt mig redogöra för några utgångspunkter för Liberalerna rörande vår migrations- och integrationspolitik och sedan säga några ord om jämställdheten på slutet. Jag har inte så många minuter till mitt förfogande.

Vi har en situation där Europeiska unionens centrala rättsakter på migrationsområdet de facto är satta ur spel. Det innebär att väldigt många människor kommer till Sverige och Tyskland. Samtidigt är det så att om man slaviskt skulle följa de olika EU-regelverken skulle det bli ett väldigt stort tryck framför allt på Grekland och Italien. Följer man slaviskt EU:s asylregler blir det en orimlig kantring åt några sydeuropeiska länder. Och när det här helt är satt ur spel kommer motsvarande tryck på Sverige och Tyskland i stället.

Det här är inte en ordning som fungerar. Nu måste EU-kommissionen arbeta med detta fram till i mars, då jag tror att det ska komma förslag på hur man skulle kunna revidera Dublinförordningen och så vidare för att få ett större gemensamt ansvarstagande i Europa. I vårt parti och i den liberala gruppen i Europaparlamentet, Aldegruppen, vill vi se en utveckling med ett större gemensamt ansvarstagande och en mer fungerande ordning.

Den andra utgångspunkt som är viktig, herr talman, är att om vi vill välkomna många människor till vårt land måste vi också se till att människor kommer in på arbetsmarknaden. Vi måste sänka trösklarna, så att människor kan få jobb. Vi har presenterat en rad olika förslag för detta. Dessa gäller skattelättnader, regelförenklingar, moderniserad arbetsrätt och så vidare. Vi ser framför oss en utveckling där det tryck vi nu har med väldigt många människor i mottagningssystemet också kommer att öka trycket på jobbskapandet.

Det här handlar inte bara om högutbildade människor. Vi är i Sverige väldigt fixerade vid talet om validering. Men väldigt många människor som kommer till vårt land har inte riktigt de språkkunskaper och den yrkeskompetens som den svenska arbetsmarknaden i dag efterfrågar. Vi måste vara ärliga med att situationen ser ut så. Det kommer att krävas stora förändringar för att människor ska kunna komma in, och det är viktigt att vi genomför dessa förändringar.

Herr talman! En tredje utgångspunkt som är viktig för oss i Liberalerna är att bostadsmarknaden reformeras. Vi behöver en friare hyressättning. Vi behöver regler som gör att det byggs mer och att det bestånd vi har hanteras effektivare, så att fler människor kan hitta bostad.

Det fjärde som är viktigt för att få integrationen att fungera är att vi tydligt förankrar demokratiska värderingar. Vi vill inte ha stora utanförskapsområden där värden som demokrati, jämställdhet och sekularism hotas, där unga flickor upplever att de inte har den frihet som man ska ha i Sverige och så vidare. Det är också väldigt viktigt att stärka de demokratiska grundvärderingarna i samhällsorienteringen.

Herr talman! Jag vill också säga några ord om jämställdheten, som glöms bort lite i den här debatten, vilket förvisso kanske inte är helt märkligt med tanke på den migrationskris vi har. Det är ändå så att vi har tagit några steg för att stärka jämställdheten, inte minst nu i och med beslutet om en tredje pappamånad, vilket vi ställer oss bakom i vårt parti. Men det finns också några punkter där vi är kritiska.

Vi tycker bland annat att det tar för lång tid för frågan om lönekartläggningar att behandlas. Förmågan att ändra åsikt skiljer den vise från den envise, som någon sa. Från Alliansens sida fattade vi redan 2006 beslut om att ta bort en stor del av lönekartläggningarna, och det var inte särskilt bra. Från vårt parti har vi sagt att vi vill ha lönekartläggningar varje år. Vi tycker att det är ett viktigt instrument. Det skiljer i livsinkomst nästan 4 miljoner mellan män och kvinnor i Sverige. En genomsnittlig man i Sverige tjänar 3,6 miljoner mer under ett yrkesliv än en genomsnittlig kvinna i Sverige. Det är orimligt. Givetvis måste vi komma framåt också på det området.

Herr talman! Som Fredrik Malm sa debatterar vi både jämställdhet och nyanlända invandrares etablering med anledning av det här betänkandet. Det är två viktiga områden, men kanske är det just nu så att vår tid mestadels tas upp av den flyktingkris som vi har. Människor söker sig skydd men också en framtid för sig själva och sina barn. Under 2015 har till dags dato ca 150 000 personer sökt asyl i Sverige. Hur många som kommer nästa år är oklart, men förmodligen kommer inte flyktingströmmen att minska i någon större omfattning.

Vi kommer därför att behöva satsa ännu mer på integrationsarbetet och på att stärka arbetet för nyanlända i Sverige. Vi måste klara av att göra det här på ett snabbt och effektivt sätt. Med tanke på det stora antal människor som kommer hit kommer det att krävas en rejäl kraftansträngning och resurser men också mobilisering i hela samhället för att det ska fungera på ett bra sätt.

Vi kristdemokrater kan känna en oro över hur nuvarande regering agerar, och det gäller just integrationsfrågan. Vi tycker framför allt inte att man tar frågan om hur nyanlända ska komma i arbete på tillräckligt stort allvar.

För oss kristdemokrater är utgångspunkten för integrationspolitiken att man måste ge människor förutsättningar att kunna ta ansvar för sitt eget liv. Den jobbfientliga politik som regeringen i allmänhet driver riskerar att minska antalet jobbtillfällen för nyanlända invandrare, till exempel genom att ge sig på RUT-tjänsterna. Det är visserligen små förändringar man gör, men forskningen har visat att de påverkar tillgången och nyanställningarna inom sektorn väldigt negativt.

Regeringen ser uppenbarligen inte heller behovet av att reformera och förnya arbetsförmedlingsverktyget så att vi får en modern och flexibel arbetsförmedling. Om inte nyanlända snabbt får arbete eller praktik riskerar vi att många nyanlända fastnar i ett långvarigt socialt och ekonomiskt utanförskap. Det gynnar varken den enskilde eller samhället i stort.

Precis som regeringen är vi inne på att alla kommuner måste vara med och bidra. Vi är därför för en tillfällig lag som tvingar kommunerna att ta emot flyktingar. För att stärka kommunernas kapacitet att ta emot nyanlända invandrare föreslår vi att schablonersättningen höjs, men inte med lika mycket som regeringen föreslår. Samtidigt vill vi dock ha kvar en del av den prestationsbaserade delen. Vi vill ha både morot och piska i det kommunala mottagandet.

Vi delar flera av regeringens förslag vad avser tidiga insatser för nyanlända. Vi tror att kompetenskartläggningar, validering och tidig språkundervisning, redan i anläggningsboendet, är viktiga åtgärder. Kristdemokraterna har också lagt fram förslag om att föräldralediga ska kunna beredas studieformer i sfi som är anpassade för barnfamiljer. Vi ser ibland att inte båda föräldrarna har möjlighet att delta på grund av att man har små barn. Här behöver vi vidta åtgärder. Vi vill också se mer sfx, som finns i Stockholms län. Jag vet att Nacka kommun är väldigt duktig på det. Det är svenskundervisning med fokus på yrkesspråk. Vi tycker att det bör erbjudas nationellt som en påbyggnad på den kursplan som kommunerna är skyldiga att tillhandahålla för sfi.

Ytterligare ett förslag i syfte att stärka incitamenten till arbete är någonting som Göran Hägglund tog upp redan förra året i en artikel. Det är att sänka etableringsersättningen något för att i stället lägga incitament på arbete. Det innebär att den person som får ett arbete får skattebefrielse under fem år upp till en viss gräns genom ett etableringsuppdrag. På så sätt skapar vi ett incitament till att gå från bidrag till arbete.

Vi delar regeringens syn att systemet med etableringslotsar bör avskaffas, vilket också tas upp i betänkandet. Samtidigt vet vi att många ändå behöver en typ av stöd i att etablera sig på arbetsmarknaden. Frågan är om det kommer något alternativ till detta. Man kanske kunde få någon redogörelse från Socialdemokraterna på det området.

Vi är väldigt glada över och välkomnar det stora engagemang som i dag finns i civilsamhället. Det är flera som har tagit upp det. Vi ser organisationer och kyrkor som engagerar sig enormt för att hjälpa till och ta emot de flyktingar som kommer i dag. Därför föreslår vi ökat stöd till flyktingguider och familjekontakter.

Det är viktigt att de är med och bidrar till en snabb etablering och integration genom språkträning. Det kan vara simundervisning, läxläsning och mycket annat. Därför har vi ställt oss positiva till de åtgärder som föreslås i den nya budgeten genom överenskommelsen den 23 oktober om 200 miljoner kronor till det civila samhället.

Herr talman! Avslutningsvis, innan min talartid är ute: Det är viktigt att vi fortsätter att ha fokus på jämställdhetsfrågan. Trots en historia av utveckling på jämställdhetsområdet och enorma framsteg i Sverige, som många ser upp till, måste varje generation på nytt vinnas för tanken på en reell jämställdhet. Här finns mycket kvar att göra.

En allvarlig problematik som vi tar upp i vår egen budgetmotion är överrepresentationen av kvinnor bland sjukskrivna och även förtidspensionerade, vilket är ett hot. Av den anledningen vill vi att det läggs mer resurser på att förebygga ute på arbetsplatserna. Där tror vi att Arbetsmiljöverket har en viktig roll att spela.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Jämställdhet och nyanlända invandrares etablering

Herr talman! Sverige står inför stora utmaningar. I detta svåra läge är det naturligtvis viktigt att vi samlar Sverige. Det är bra att vi är många ansvarsfulla partier som för samtal om insatser, samtal som handlar om flyktingsituationen.

Det krävs bättre ordning och reda i mottagandet. Ju bättre integrationen fungerar, desto bättre fungerar självfallet samhället, vilket gör att det fungerar bättre för den enskilda människan. Vi har gjort mycket, men det måste göras betydligt mer.

Vi vet att vi måste ta emot dem som kommer till oss betydligt bättre och ta till vara deras kunskaper, och vi måste se till att rusta dem med svenska språket. Vi vet att svenska språket är nyckeln för att komma in på arbetsmarknaden och en förutsättning för att bli en del av samhället.

De kunskaper och erfarenheter som människor som kommer till oss bär med sig är något som vi behöver på den svenska arbetsmarknaden. De måste tas till vara. Det handlar om att validera, översätta legitimationer och sedan komplettera med det som eventuellt saknas. Här krävs det mycket mer av oss.

Det finns många bra exempel, precis som har beskrivits i talarstolen tidigare i dag. Det händer mycket runt om i landet. Jag har ett exempel från Oskarshamn.

Scania i Oskarshamn har svårt att rekrytera personal. Företaget växer så det knakar och har inte klarat personalförsörjningen i den takt som orderböckerna har fyllts på. En del av rekryteringsproblemet är på väg att få sin lösning.

Lernia fick ett uppdrag av Scania att hjälpa dem att hitta tekniker. Det visade sig att det fanns kompetens i etableringen, och det visade sig att det fanns människor som hade lust och vilja att börja jobba på Scania. I det läget satte sig Scania, Oskarshamns kommun, Arbetsförmedlingen och Lernia ned. Kommunen behövde fixa bostäder, vilket inte är helt enkelt. Scania fick träffa de sökande för en första intervju. Lernia började rekrytera lärare för att snabbt kunna komma igång med svenskundervisningen.

När jag för ett par veckor sedan hade chansen att träffa dem i Oskarshamn fick jag träffa alla inblandade. Det var intressant och roligt att möta dem och se deras entusiasm. Det fanns liksom inga problem. Det fanns bara möjligheter. Men det allra roligaste under den dagen var när jag mötte teknikerna.

Jag träffade dem på deras svenskundervisning. De hade varit igång i fem veckor vid det tillfället. När de började fem veckor tidigare behövdes det tolkar. Nu berättade de för mig på svenska. När jag efter vårt samtal önskade dem en trevlig helg, eftersom det var fredag eftermiddag när vi skildes åt, sa de: Tack detsamma! På fem veckor hade de till och med lyckats knäcka en del koder.

Herr talman! Jag var imponerad. Det visar också att det är möjligt. Jag lämnade Oskarshamn helt övertygad om att det är möjligt att göra snabbspår. Det kan vara en alldeles utmärkt modell.

Herr talman! Det civila samhället gör en stor insats för en bättre och snabbare etablering. Flyktingmottagandet är ett gemensamt ansvar för samhället, och jag är grymt imponerad av allt engagemang vi kan se. Men det finns också en frustration över att det finns kommuner som inte hittills varit med och tagit sin del av ansvaret. Vi socialdemokrater välkomnar verkligen att vi nu kan se att alla kommuner är med och bidrar. Det är först när alla kommuner hjälps åt som vi kan få förutsättningar för en riktigt bra etablering i samhället.

Att resurserna till Arbetsförmedlingen stärks är också avgörande för att de ska få förutsättningar att klara sitt svåra uppdrag. Likaså är det avgörande att kommunerna får ersättning för att klara sin del av uppdraget. Därför välkomnar vi en höjning av schablonersättningen till kommunerna. Det är någonting som Sveriges kommuner har längtat efter.

Utöver ekonomiska resurser måste och kan regelverk förenklas. Det måste vi jobba vidare med. Arbetsförmedlingen har ett stort och viktigt uppdrag. När vi lyssnar på dem, med all den erfarenhet och kompetens de har, ser vi att vi också måste ge dem bättre förutsättningar för att klara sin del av uppdraget. För att klara uppdraget krävs samverkan. Det krävs öppna sinnen och vilja. Stat, kommun och civilsamhälle måste kroka arm i detta läge.

Herr talman! I svåra lägen är det viktigt att vi samlar Sverige, ett Sverige utan diskriminering, rasism och fientlighet. Det är vårt ansvar att skapa förutsättningar för det. Jag yrkar med detta bifall till propositionen.

(Applåder)

Herr talman! Jag blir nästan stum av att sitta här och lyssna på ditt anförande, Annelie Karlsson. Du utgår från den budget som lades fram innan spelplanen helt ändrades och vi såg en enorm ökning av antalet asylsökande som kommer till landet.

Det som är grejen är att du är socialdemokrat och här representerar det parti som har statsministerposten. Ni har gjort en radikal omsvängning och gått otroligt långt för att hindra människor att komma till detta land och söka skydd.

Du står här och talar om saker. Det var väl fint att vissa av de grejerna stod med i budgeten. Du lyfte fram bra exempel. Snabbspåret kommer väl att göra en viss skillnad. Samtidigt ser vi att till exempel Byggnads vägrar att vara med på det. Du kanske kunde tala lite om det. Framför allt skulle jag vilja höra dig försvara den politik som din regering nu vill driva. En majoritet av dem som vill söka skydd i landet ska över huvud taget inte få komma hit.

När vi talar om integration eller etablering, som är ämnet här i dag, är frågan: Hur kommer de tillfälliga uppehållstillstånden att påverka människor? De får år efter år sitta osäkra och otrygga, och de får inte återförenas med sina familjer. Jag fick i går ett mejl från min vän Ismael. Det är tre års väntetid för att hans fru och deras två små barn ska få komma till Sverige.

Vad säger du om de sakerna? Du talar om smågrejer. Men hur är det med de riktigt stora sakerna? Har du som företrädare för Socialdemokraterna ingenting att säga om det?

Herr talman! Vi socialdemokrater tar ansvar för mycket. Dock har vi svårt att ta ansvar för att Europa nu har klivit av den överenskommelse som vi har gjort. Vi har svårt för att ta ansvar för att övriga Europa inte tar sin del av ansvaret när det gäller flyktingpolitiken. Vi kan inte vara hela Europas företrädare. Det är det som är orsaken till att vi har hamnat i den situation där vi är.

När det gäller integrationen i det svenska samhället är inte snabbspår, bostadsbyggande eller gemensamma ansträngningar i utbildning och jobb några småsaker. Då är det det som är traditionell socialdemokratisk politik. Vi rustar dem som kommer till oss med samma möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden med kunskap, med erfarenheter och med praktikplatser. Det är inte småsaker att utbilda tekniker i Oskarshamn. Det är inte småsaker att skapa snabbspår för att få ut undersköterskor i vården. Vi behöver dem. Det är inte småsaker att vi ser till att använda dem som kommer till oss på svensk arbetsmarknad.

Det är en väldigt märklig retorik när man säger om flyktingpolitiken att vi nu inte längre ska ha någon integration. Det är integration vi talar om.

(Applåder)

Herr talman! Jag tror att Annelie Karlsson satt i salen när jag höll mitt anförande tidigare. Hela mitt anförande handlade om just de här sakerna - hur människor ska komma in på arbetsmarknaden och alla de goda exempel som finns. Jag är säker på att också ditt exempel är en bra sak som vi borde titta på och följa.

Att jag på något vis skulle ha sagt att vi inte ska ha etableringsåtgärder eller integrationsåtgärder - kom igen, det är klart att jag över huvud inte talar om det! Det jag undrade övar var den förskjutning som nu har skett och den radikala omställning som ditt parti har gjort. För bara någon vecka sedan stod ni och sa: Det här klarar vi. Det här går bra. Sverige tillsammans - vi fixar det här. Det är sådant du också påverkar. Om vi alla kavlar upp ärmarna fixar vi det här. Vi behöver de här människorna. Nu har ni gått till att säga: Nej, vi behöver inte de här människorna. Vi vill inte att de ska komma, och vi ska göra vad vi kan för att ta ifrån dem möjligheterna att över huvud taget komma. Och vi ska försvåra för dem som redan finns här att återförenas med sina familjer.

Jag frågar dig: Hur kommer det att påverka de saker som du talar om som är bra, men som i sammanhanget efter denna debatt och efter denna höst är sådant som vi redan har talat om många gånger? Då är frågan vad du har att säga om förändringen. Jag frågar dig återigen.

Herr talman! Vi har inte fattat de här besluten de senaste veckorna för att vi tycker att det är kul, Johanna Jönsson. Vi har fattat besluten för att det är nödvändigt för att vi ska ta ansvar för dem som kommer till oss. Vi ska se till att det finns en säng att sova i, och vi ska se till att det finns förutsättningar för att få socialt stöd, för att få sjukvård och för att komma i arbete.

Vi är inte ett dugg intresserade av sänkta trösklar på arbetsmarknaden utifrån att vi vill ge människor rätten till ett jobb där man kan försörja sig. Det handlar om rätten till ett jobb där man kan få möjlighet att skriva ett hyresavtal, få rätt att gå till banken och kanske låna pengar till sin första bil eller vad människor nu drömmer om att göra.

Vi vill inte ha några andra klassens arbetare, utan vi vill att människor som kommer till oss ska få förutsättningar på svensk arbetsmarknad precis som alla andra. Då måste vi ha en ordning som ger oss förutsättningar att klara det. Människor måste ha någonstans att bo, och människor måste få förutsättningar att få ett jobb. Det är precis det vi har talat om här i dag.

Jag har varit i kammaren hela dagen; Johanna Jönsson behöver inte vara orolig för det. Jag har lyssnat på debatten. Den har också handlat om hur vi ser till att skapa förutsättningar för bostadsbyggandet och hur vi ser till att människor kommer in på arbetsmarknaden.

Det finns en tydlig skiljelinje mellan borgerligheten och oss socialdemokrater. Det handlar om hur det ska vara ordnat på arbetsmarknaden. Ni säger: Sänkta trösklar! Det betyder lägre löner och sämre anställningsförhållanden. Vi säger att vi ska rusta människor med kunskap så att vi kan konkurrera på samma villkor. Det är socialdemokratisk traditionell arbetsmarknadspolitik, och den omfattar alla i vårt samhälle.

(Applåder)

Herr talman! Jag tror att vi oavsett politisk färg och inriktning i debatten kan vara överens om en sak, i alla fall: Den här hösten kommer med all säkerhet att gå till historien.

Vi var nog ganska många som ganska länge kunde säga att vi har gjort det här förr. År 1992 tog vi emot 84 000 flyktingar från kriget på Balkan. Det var någonting helt annat än det vi står inför nu. Men bara det faktum att vi diskuterar en budget som lades fram den 21 september, precis innan vi började se siffror kring 10 000 i veckan, gör det tydligt att detta är någonting helt nytt som vi står inför i vårt land.

Bara den här veckan tror vi att siffran kommer att gå över 150 000 människor. Det är alltså snart dubbelt så många som vi tog emot år 1992, som vi ofta refererar till som ett rekordår. Det är jag stolt över.

Innan jag går in på det jag vill säga angående betänkandet vill jag rikta ett stort tack till alla dem som har gjort detta möjligt. De har jobbat i skift, dag och natt, på våra myndigheter och i vårt civilsamhälle. De har stått på våra centralstationer. Det gäller alla lärare som ser till att elever får komma in i skolan. Det gäller inte minst också de religiösa samfunden, som har tagit ett stort ansvar för människor på flykt både genom vårt land och till vårt land.

En del av vårt samhälle som har märkt av den ganska stora förändring som vi nu ser är våra kommuner. Vi talar ofta om dem, men jag tycker att vi kan tala om dem ännu mer eftersom jag ser att det är så mycket positivt som görs där.

Jag hade förmånen att få besöka Köping tidigare i höst. Jag ska inte på något sätt nedvärdera Köping, men det är trots allt ett litet samhälle som ganska länge har haft en utflyttning. I Köping har man sett till att ta vara på de människor som kommer till vårt land och som har en medicinsk kompetens som vi saknar. Om man besöker lasarettet i Köping, vilket jag tycker att alla ska göra, kan man ganska snart vid den här tiden på dagen besöka den första lektionen i svenska. Om man väntar till efter lunch ser man att det också pågår en annan klass, nämligen medicinsk svenska och yrkessvenska. Där hittar man människor i klassrummen som är kirurger, tandläkare, allmänläkare, specialister, sjuksköterskor och egentligen alla typer av medicinskt kunniga människor som nyligen har kommit hit och nu vill ta med sig detta in i vårt samhälle.

Jag träffade en kvinna från Syrien som hade kommit hit för något eller några år sedan med sin man. Hon var själv utbildad läkare. Hon hade först kommit till Malmö, där hon hade tänkt tillbringa sin tid i Sverige och bygga upp sitt liv. Men när hon hörde om denna utbildning och att detta kunde vara vägen in också för henne att kunna få ett jobb snabbare bestämde hon sig för att det var Köping hon skulle flytta till, helt enkelt. Hon hade kommit ganska långt med sin svenska, men hon hade en bit kvar. Det var dock tre ord som hon sa gång på gång: Jag vill jobba, jag vill jobba!

Jag tror att det är precis så här vi måste se på de människor som kommer hit och på dem som är här nu och ska in på den svenska arbetsmarknaden. Det här är människor med kompetens, och dem ska vi ta vara på. Det finns knappt något landsting i Sverige i dag som har den kompetensförsörjning man behöver. I stället tvingas man betala dyra pengar för stafettläkare och liknande som man kunde ha använt till bättre vård - trots att vi nu har så många som kommer med denna medicinska bakgrund.

Trots att det görs mycket i våra kommuner, i civilsamhället, i näringslivet och i politiken ska vi absolut inte blunda för att det är mycket mer som behövs. Ganska länge har det varit ett stort gap i sysselsättningsgrad mellan dem som är födda i Sverige och dem som är födda någon annanstans. Det är någonting som vi aldrig kan acceptera, speciellt inte i en tid när så många har kommit hit. Vi kan inte ha människor som är kompetenta, duktiga och drivna sittande helt passiva på våra asylboenden, till exempel. Vi kan inte ha människor som har medicinsk kompetens och som tvingas att jobba med något de är helt överkvalificerade för. Om man dessutom kollar på gapet mellan utrikes födda män och kvinnor ser man att det är ännu större.

Vi måste ta detta på största möjliga allvar. Jag tror egentligen att alla partier kommer att behöva ifrågasätta sin politik och utveckla den, för detta är någonting helt nytt som vi står inför. Dels har vi arbetsmarknaden, som kommer att vara jätteviktig, dels bostadssituationen, där jag tror att vi snart inte har en enda kommun som säger att de klarar av den som det är i dag. Samhällen som tidigare hade stora utflyttningssiffror har i dag bostadskö för första gången på 10, 20 eller 30 år.

Jag är därför glad att det finns många förslag i betänkandet och i regeringens höstbudgetproposition för nästa år. Där tar man frågorna på allvar när det gäller satsningar på bostäder och investeringsstöd. Det handlar också om att använda det befintliga bostadsbeståndet. Det kommer snart förslag om att privatpersoner kan hyra ut till asylsökande. Det handlar även om arbetsmarknaden och snabbspår när det gäller validering, till exempel, i överenskommelsen med de fyra allianspartierna. Det gäller ett breddat RUT-avdrag, som jag tror kommer att vara en viktig del, ökade schabloner för kommuner när det gäller att ta emot asylsökande och 10 miljarder till kommuner och civilsamhälle i denna akuta situation.

Det görs alltså mycket, men det kommer att behöva göras mycket mer. Jag tror någonstans att det är i sådana här situationer vi tvingas att vara extra kreativa och ifrågasätta de system vi har och utveckla dem. Det är också så vi kan bygga ett mycket bättre samhälle med hjälp av alla dem som har kommit hit.

(Applåder)

Herr talman! Magda Rasmusson fokuserade i sitt anförande på dem med högre utbildningar inom medicin och så vidare. Samtidigt vet vi av de siffror som man kan ta del av i den egna budgeten att andelen som har en akademisk utbildning, till exempel i den bäst utbildade gruppen som kommer just nu, från Syrien, ligger på runt 10 procent. Det är endast 10 procent som har en akademisk utbildning. Därför blir det inte bara ett snabbspår utan ett snedspår i debatten att fokusera på den grupp som förmodligen kommer att ha det ganska lätt att komma in på den svenska arbetsmarknaden.

Historiskt sett har Sverige varit ganska mycket sämre på att få in akademiker och högre utbildade på arbetsmarknaden, men det har förändrats. Vi märker det inte aggregerat i statistiken för att proportionerna ju har förändrats. Det är fler lågutbildade som kommer nu än någonsin. 53 procent har grundskoleutbildning eller lägre från ett skolsystem som inte ens är i närheten av vårt. Jag vet att det är svarta rubriker om PISA och allt det där, men trots det är de inte ens i närheten av vårt skolsystem.

Miljöpartiet, som innehar ansvaret för utbildningsportföljen, står ganska svarslösa när det gäller det här. Vad vill ni göra för att den stora grupp lågutbildade, främst kvinnor, som blivit förnekad utbildning under barndomen ska kunna studera?

Vi ser i siffrorna att endast 7 procent går vidare till studier. Det går inte att prata om matchning eller missmatchning då, för Arbetsförmedlingen kan inte trolla med knäna. En lågutbildad person med till exempel en sexårig grundskoleutbildning kan du inte matcha ut på arbetsmarknaden med några cv-kurser och coachning. Det funkar inte.

Herr talman! Jag tycker att du lyfter upp en viktig fråga. De som står allra längst från arbetsmarknaden är helt klart de som saknar utbildning. De kanske aldrig har gått i skolan och kanske inte ens kan skriva på sitt eget språk. Där vet vi att kvinnor är överrepresenterade. Jag tror att det kommer att vara en stor del i samhällsutvecklingen och byggandet av ett nytt Sverige att se till att de också har möjligheter på den svenska arbetsmarknaden.

Det finns människor i Sverige som kanske inte ens har åkt in till stan, för de vågar inte ta bussen eftersom de inte kan läsa skyltarna och inte har språket. De blir fast i sitt eget hem, och vi vet att det framför allt drabbar kvinnor. Så har det varit under en längre tid.

Ni i Moderaterna har lyft utbildningsplikten också när det handlar om att se till att människor har grundskoleutbildning. Det är flera kommuner som jobbar så redan i dag. Borås är ett exempel. Där ser man till att kommuninvånare faktiskt har grundskoleutbildning, vilket ofta innebär alfabetisering och sådana saker. Det här ingick i den överenskommelse som våra partier var med och skrev under för drygt en månad sedan.

Det här är definitivt någonting som vi behöver jobba vidare med, men jag tror att det gäller även yrkesutbildning och validering. Det görs delvis i snabbspåret, men jag tror att satsningen på yrkesutbildningen som finns med här kommer att vara viktig. Man måste kunna ha en kortare väg in på arbetsmarknaden och inte behöva ta hela vägen med långa tider av utbildning.

Herr talman! En förutsättning för att kunna ta del av en utbildning är såklart att man får en kommunplacering, vilket osökt för oss in på MP:s andra portfölj, nämligen den som Mehmet Kaplan har hand om som bostadsminister. Det känns som att Miljöpartiet tack vare Socialdemokraterna nu har insett allvaret i situationen, men var är de bostadspolitiska förslagen? Alla de åtgärder vi diskuterar här förutsätter att människor har tak över huvudet och en kommunplacering. När vi borde diskutera hur bostäderna ska komma till och så vidare står ni tyvärr helt svarslösa. Ni pratar om småsummor i subventioner som ska skickas ut, men översätter man det i antalet lägenheter är det inte ens i närheten av att motsvara det behov som finns just nu.

Vad gör Miljöpartiet? Ni skriker och gråter och är arga och ledsna över att vi stänger gränserna, men om ni inte vill minska volymerna i asylmottagandet borde ni öka volymerna i bostadsbyggandet i paritet med er vilja att öka asylmottagandet. Var är de miljöpartistiska bostäderna? Det duger inte att göra som i dag. Täby är ett bra exempel. Täbys miljöpartistiska kommunalråd går ut och sågar Moderaterna för att man vill stänga gränserna, och när motfrågan ställs om att Miljöpartiet varit emot alla bostadsprojekt i kommunen blir svaret: Ja, men då måste vi bygga i grönområden, och det tycker vi är lite jobbigt.

Vad är det ni vill bevara? Är det grönområdena eller asylrätten?

Herr talman! Jag vet inte om Hanif Bali var med här nyss när jag höll mitt inledningsanförande där jag var tydlig med att jag tror att de politiska förslag som ligger på bordet nu faktiskt inte kommer att räcka. Det säger jag av en anledning, och det är inte för att jag skäms över vårt partis historia när det gäller att ta fram nya förslag utan för att vi står i en helt ny situation. Det är det som är min huvudpoäng. Man måste våga tänka nytt och ifrågasätta gamla system och hur man tänkte tidigare.

Jag tror att alla partier har ett stort jobb att göra där. Hur ska vi få fram fler tillfälliga bostäder till exempel? Hur ska vi se över regellagstiftningen? Det var också ett förslag som fanns med i den överenskommelse som våra partier såg över.

Jag blir lite trött på den ständiga kritik som du för fram om att Miljöpartiet skulle säga nej till alla bostäder. Din partiledare stod nyligen och ljög i en partiledardebatt om att Miljöpartiet i Jönköping hade röstat nej på grund av en skalbagge. Det var bara att gå till källorna och se att det inte stämde. Miljöpartiet hade röstat ja till de bostäderna.

Jag tror att du ska ha lite is i magen. Alla kan göra mer i det här läget, och jag tror att vi snarare bör diskutera förslag. Stadsmiljöavtalen tror jag är jätteviktiga. Jag tror att investeringsstödet kommer att betyda mycket för de småkommuner som just nu saknar finansiering men vill bygga när de har fått så många nya invånare.

Det anmärkningsvärda i den här debatten är snarare att du inte har nämnt ett enda bostadsförslag som du vill se. I stället vill ditt parti stänga gränsen.

Alla har ett jobb att göra här, och jag tror att det är den viktiga slutsatsen.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Magda Rasmusson, för ditt inlägg! Du pratade gott om yrkessvenska, alltså språkutbildning med inriktning på yrkeskunskaper, och det gjorde mig lite nyfiken. Det här är någonting som vi har föreslagit i vår motion. Jag vet att den borgerliga kommunen Nacka har jobbat länge med det här, och det finns andra som borde göra det. Vi föreslår att man skulle införa någon typ av nationellt system så att detta blir tillgängligt i alla kommuner.

Min fråga till Magda Rasmusson som pratar gott om det här är: Vilka förslag har ni på det här området? Har ni något eget yrkande? Jag har inte hittat något, men det kanske finns någonstans fast jag inte har upptäckt det. Det skulle vara intressant att veta.

Herr talman! Det finns flera delar som rör svenskutbildningen i budgetförslaget och som vi givetvis är glada över. Det gäller dels de tidiga insatserna på asylboenden, dels snabbspåren där det är en del som gör att man kommer ut snabbare i arbete.

Jag har sagt det en gång och kan säga det igen: Alla förslag som vi tror kortar vägen från att man kommer hit till att man får ett jobb är goda. Jag välkomnar att ni har ett sådant förslag och är villig att ta del av det och se om det är någonting som mitt parti kan hålla med om. Förhoppningsvis kan det bli verklighet om det är något bra.

Kreativitet, flexibilitet, att ifrågasätta det vi har stått för tidigare och att komma med nya idéer är något som alla partier har ansvar för. Men jag ser fram emot att läsa det.

Herr talman! Jag tackar för det svaret och fortsätter min lobbning.

När det gäller barnfamiljer har vi föreslagit att möjligheten för båda föräldrarna i barnfamiljer att få tillgång till sfi ska utökas med någon typ av stöd - barnvakt, barnpassning eller någon annan möjlighet att kunna delta i sfi:n även om man har småbarn. Det är en annan sak. Magda Rasmusson kanske kan kommentera hur hon ser på det.

En annan fråga i Kristdemokraternas budget som ni i Miljöpartiet kanske också skulle vara intresserade av är kollektivtrafik på landsbygden. Vi föreslår 50 miljoner per år under 2016-2019 för att utveckla det.

Vi kommer att tvingas fördela människor över hela landet så att alla kommuner tar hand om sin del. Då kommer många att hamna utanför storstäderna, på mindre orter. Då är frågan om vi kan förbättra möjligheterna på arbetsmarknaden genom att ha bättre kollektivtrafik på landsbygden. Vi tror att det är nödvändigt.

Jag vill gärna ha en kommentar från Magda Rasmusson och Miljöpartiet om hur de ser på den frågan.

Herr talman! Désirée Pethrus lyfter upp två viktiga frågor även där.

Föräldrar bryr sig mycket om sina barn och vill att de ska ha det bra. Om barnen inte har det bra på dagarna, om man inte kan hitta förskole- eller skolplats åt barnen kommer föräldrarna att ha svårt att fullfölja sin etableringsplan eller få ett jobb och så vidare. Det är också något som slår extra hårt mot kvinnor, som vi vet tar det huvudsakliga ansvaret för barnen.

Jag vet att många kommuner ser över olika lösningar. Det är möjligtvis något som också behöver stöttas upp från statligt håll.

När det gäller kollektivtrafiken tror jag helt klart att den är en viktig del. Jag tror återigen att stadsmiljöavtalen kan vara en del i att stödja kommuner och landsting att göra investeringar. Det kan handla om kollektivtrafik som givetvis underlättar för alla som bor där.

Jag vet att många landsting går före där - Kalmar är ett - och ser till att asylsökande får tillgång till ett trafikkort som ger möjlighet att resa.

Något som har hänt under hösten, vilket jag var inne på tidigare, är att människor nu bor på ställen där man inte har bott tidigare. På skidorter, långt ifrån närmaste samhälle, bor människor som söker asyl. Hela landet har dammsugits i jakten på lokaler. Och de har ofta hittats utanför närcentrum, där arbetsmarknad, möjligheter till sfi och den typen av saker finns.

Allt det här kommer vi att behöva kolla på. Det kommer att vara en viktig del.

Våra politiker som styr på kommunal nivå och landstingsnivå har också ett stort ansvar för att se till att det fungerar. Om de får det att fungera kommer människor också att stanna kvar i en högre utsträckning. Jag tror att politikerna förstår att det är något positivt.

Herr talman! Jag hörde dig berätta om Köping, Magda Rasmusson. Jag har också varit i Köping och träffat läkarna och vårdpersonalen - de som har just vårdyrken som kräver legitimation är inte bara läkare.

De är ungefär 40 personer. Och jag delar inte den bild som du ger av den positiva känslan i rummet. När jag var där fanns det snarare en stark frustration hos majoriteten över hur krångligt det är. Många av dem hade varit i landet i många år och flera gånger försökt få sina yrken validerade men inte kunnat det. Ofta får de inte praktikplatser på grund av att facken på arbetsplatserna motsätter sig att de ska få komma ut tidigt. Det är extremt höga krav på svenskan för att man alls ska få göra kunskapsprovet och så vidare.

När vi talar om sänkta trösklar till arbetsmarknaden handlar det bland annat om det. Det handlar om en massa andra saker också. Men det handlar om att göra det lättare för människor att komma in.

Vi hörde tidigare din kollega, som sitter i regeringen, från Socialdemokraterna säga att vi inte ska skänka några trösklar i Sverige och att vi inte vill ha ett A- och ett B-lag i Sverige. Alla ska vara på exakt samma höga kvalitetsnivå som vi har hållit hela tiden. Det har lett till precis det som du talade om, nämligen stafettläkare, brist på personal inom vården och så vidare.

Min fråga till dig är om även Miljöpartiet står bakom den synen på människor nu. Är det bättre att Sverige har ett A-lag och ett Ö-lag, som befinner sig utanför de svenska gränserna, än ett A- och möjligen ett B-lag, med människor som ändå får möjlighet att komma in på arbetsmarknaden och kan arbeta sig vidare, lära sig svenska på en arbetsplats, faktiskt komma in? Skulle vi inte därmed förbättra systemet i dess helhet?

Herr talman! Det jag upplevde i Köping var en positiv känsla av att människor vill komma in på arbetsmarknaden. Många gånger har de lämnat sina familjer för att åka till Köping just nu och utbilda sig. Det tycker jag att vi ska bejaka. Men jag håller helt klart med om att de också var frustrerade. Någon sa: Jag skickade in min ansökan till Socialstyrelsen för flera månader sedan. Jag får inte ens något svar. Jag kan inte ens ringa en handläggare eftersom de är så överbelastade.

Den senaste uppgiften jag har är att det är 16 handläggare som sitter med tusentals ärenden. Och vi vet att den siffran ökar hela tiden. Det måste vi rätta till! Därför är jag glad över att man skjuter till mer pengar till det området, så att Socialstyrelsen ska kunna fullfölja sitt uppdrag på ett bra sätt.

Samtidigt måste våra politiker, våra kollegor, i våra landsting ta ett större ansvar för det här. Många säger att det är lättare att fixa fram en praktikplats i ett privat företag än att vända sig till det offentliga. Vi kan inte ha det på det sättet. Vi måste ha ett system som klarar av att ge människor en snabbare väg in.

Jag uppfattade det inte som att min kollega menade det på det sättet som Johanna Jönsson säger. Jag är övertygad om att vi alla vill att människor ska ha det bra i Sverige och att vi ska stärka människors möjligheter.

Min inställning är att bland annat ett breddat RUT-avdrag - en fråga som Johanna Jönssons parti också driver - är något bra. Det gör att människor får en kortare väg in. Men vi måste kunna göra både och. Vi måste se till att möjligheterna till den typen av jobb blir större, vilket vi nu gör i och med den förändringen. Men vi måste såklart också investera i människor och öka möjligheten till mobilitet och att man kan ta sig vidare.

Sverige ska vara ett möjligheternas land för alla, oavsett vilken bakgrund man har.

Herr talman! Det låter väldigt fint att Sverige ska vara ett möjligheternas land för alla. Samtidigt har ni precis gått med på förändringar, Magda Rasmusson, som kommer att innebära att en majoritet av de som nu kommer för att söka asyl i Sverige inte kommer att få laglig möjlighet att resa in för att söka asyl.

Jag undrar såklart hur ni ser på det, när det kommer till integration. Jag ställde samma fråga till Socialdemokraterna. Det blir återigen underligt att stå här och inte ta upp den förändringen, som ni nu har varit med på. Ni måste därmed rimligen kunna argumentera för varför ni har gått med på den.

Tidigare nämnde jag Ismael som mejlade till mig i går. Jag träffade honom i våras på det asylboende där han bodde då. Sedan dess har han fått sitt uppehållstillstånd. Han fick det i september, och han var överlycklig över det. Han har sedan dag ett hjälpt till gratis, bland annat i kommunen, för att hjälpa till, bland annat på asylboendet där han tolkar eftersom han pratar engelska.

Ismael är läkare, en av dem som du talade om tidigare. Även hans fru är läkare, barnläkare. Hon sitter fast vid gränsen till Turkiet, i Syrien, tillsammans med deras två små barn. Ismael är inte en av dem som omfattas av era nya förslag på regler som skulle göra det helt omöjligt för honom att återförenas med sin familj. Däremot har Migrationsverket nu sagt att väntetiden är tre år. I hans mejl till mig skrev han att den enda möjligheten han ser för att kunna vara med sin familj är att försöka ta sig tillbaka till Syrien.

Hur tror du att de här sakerna kommer att påverka integrationen, allt det fina du sa om snabbspår och att vi ska få bort stafettläkarna genom att ge de här människorna en väg in? Vad tänker du om de sakerna?

Herr talman! Nej, det är inte något som jag tror kommer att underlätta. Det ska jag vara ärlig med. Jag tror att det här är det tuffaste beslut som mitt parti någonsin har tagit. Det är en stor sorg att behöva fatta det.

Jag tror att du också ser den politiska verklighet vi har just nu, Johanna Jönsson. Jag tror att du liksom jag ser en verklighet där våra partier måste göra allt vi kan för att öka kapaciteten, så att vi inte behöver ha den lagen längre. Jag är orolig för att den annars kan komma att permanentas.

Jag tror att alla partier som värnar om asylrätten ska fortsätta att argumentera för den. Asylrätten finns kvar, och den är väldigt viktig. Vi har ett stort ansvar för att få fram förslag om hur man kan bygga upp en ökad kapacitet i vårt mottagningssystem. Vi måste se till att få en bra etablering på plats. Den här lagstiftningen ska ju inte finnas kvar längre än den tillfälliga tid som den är tänkt att verka i. Vi måste alla också se att det är människor som har tagit sig hit och som vi nu måste se till att de kommer in i vårt samhälle.

Snart är det 150 000 människor som har tagit sig till vårt land och sökt asyl. De måste kunna få en bra och säker framtid i Sverige.

Herr talman! Sverige står inför ett stort samhällsbygge. Sverige förändras och måste förändras därför att verkligheten förändras.

Det är en i grunden positiv process med stora möjligheter. Varje människa är en resurs. Det gäller också var och en av dem som kommer till Sverige nu och söker skydd. Men det innebär självklart också en väldigt stor utmaning för vårt samhälle.

I det här läget behövs det nytänkande, pragmatism och samarbete mellan partierna och mellan olika delar av samhället. Jag vill instämma i det tack som Magda Rasmusson på ett bra sätt riktade till de många människor som just nu både professionellt och ideellt gör en fantastisk insats i vårt land.

Vi lever i en mycket allvarlig tid. Krig, förtryck, terrorism och förföljelse har tvingat över 60 miljoner människor på flykt. Det är det som flyktingkrisen handlar om. Den handlar om människors kamp för överlevnad, trygghet, frihet och en framtid för deras barn.

Det är en liten del av världens flyktingar som kommer till Europa. Men av dem som tar sig till EU är det i dag en oproportionerligt stor andel som tvingas att söka skydd i Sverige därför att andra länder inte tar sitt ansvar. Hade alla Europas länder ställt upp på samma sätt som Sverige, då hade det inte varit någon svårighet att klara att ta emot de människor som söker skydd i Europa. Tyvärr har vi en helt annan situation.

Sverige har genom historien haft ett stort flyktingmottagande. Flyktingmottagandet är i dag rekordstort. Vi kommer att klara det. Det är regeringens uppfattning att vi också fortsättningsvis ska klara av att ha ett stort flyktingmottagande. Men vi befinner oss nu i en situation där vi behöver andrum.

Under de senaste månaderna har situationen pressat de svenska systemen allvarligt. Vi vill kunna säkerställa ett bra mottagande och en bra chans till ett nytt liv i Sverige för alla de människor som kommer hit.

Den situation som vi har just nu är att vi inte ens kan ge tak över huvudet och en säng för alla dem som söker asyl. Ansvariga myndigheter såsom Migrationsverket och socialtjänsten rapporterar om en ohållbar situation på många håll i landet där man inte kan följa lagen eller inte kan ge utsatta barn det skydd och den hjälp som de har rätt till.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har lämnat mycket allvarliga lägesrapporter till regeringen. Det är mot den bakgrunden som regeringen nu har presenterat ett antal mycket tuffa åtgärder. Vi ska vara ärliga med att syftet med åtgärderna är att färre människor nu ska söka asyl i Sverige och att fler ska söka asyl i ett annat EU-land. Vi känner oss tvingade till det, eftersom Sverige står så pass ensamt i en situation där andra EU-länder inte tar sitt ansvar. Vi behöver ett andrum för att klara av att ge ett bra mottagande för alla dem som redan har kommit till Sverige. Vi måste också klara av att bygga kapacitet för att även fortsättningsvis kunna ha en generös asylpolitik.

Som jag sa ställer situationen stora krav. Helt centralt är ju vägen in på arbetsmarknaden. För att det ska fungera krävs det att det byggs fler bostäder. Därför satsar regeringen rekordstora resurser till bostadsbyggande. Vi kommer också att behöva göra mer på det området.

Vi har lagt fram ett förslag om en ny lag om att alla kommuner ska ta ett gemensamt ansvar för mottagandet av nyanlända. Här är det viktigt att man tar hänsyn till arbetsmarknadssituationen, vilken påverkar möjligheten till etablering.

Vi gör stora satsningar på skolan.

Vi höjer ersättningen till kommunerna med 50 procent.

Vi höjer ersättningen för asylsökande barn i skolan med 50 procent.

Vi ger stora resurser till civilsamhället.

Vi ger extra resurser på 10 miljarder för akuta situationer ute i kommunerna.

Vi satsar mycket på tidiga insatser för asylsökande.

Låt mig säga något om arbetsmarknaden. Den hänger förstås ihop med att allt det andra fungerar.

De som kommer hit, herr talman, har väldigt olika förutsättningar. Jag tror alla inser att det är ett stort misstag att behandla människor lika när de har så olika förutsättningar. Därför är det viktigt att ta bort systemet med etableringslotsar som gav alla samma insats. I stället vill vi att människor ska bemötas mer individuellt. Därför är det viktigt att ändra de hårt centraliserade reglerna under etableringsperioden så att det blir större flexibilitet. Det är också viktigt att vi satsar mycket mer på utbildning.

Min ambition i normalfallet är att vi ska klara av att få människor in i arbete och utbildning under den tvååriga tid som etableringsinsatserna gäller. Det är självklart ett mycket svårt uppdrag och ett mycket ambitiöst mål. Samtidigt är det svårt att se att det skulle bli lättare om man väntar.

Det är en växande andel högskoleutbildade och högutbildade som kommer till Sverige. Därför satsar regeringen stort på kompletterande utbildning. Vi satsar stora resurser på UHR och Socialstyrelsen för att korta handläggstiderna. Vi satsar nya resurser på validering.

Vi satsar mer på snabbspåret där parterna visar ett stort engagemang för att få in människor i nya yrken.

Vi satsar på en kombination av yrkesutbildning och grundläggande utbildning för de många personer som har mycket bristfällig utbildningsbakgrund, eller kanske ingen utbildning alls, när de kommer till Sverige.

Vi gör särskilda satsningar när det gäller nyanlända unga inom ramen för 90-dagarsgarantin och den satsning som vi gör för att bekämpa ungdomsarbetslösheten.

Vi ger nya möjligheter till utbildning i alla delar av arbetsmarknadspolitiken. Det gäller inte minst förslaget om utbildningsplikt för nyanlända med låg utbildningsnivå.

Vi satsar på en tidig kartläggning.

Det finns många goda exempel på hur man hittar den rätta kompetensen ute på asylboendena. Tyvärr har den rätta kompetensen hittats ungefär som att man hittar en nål i höstack genom att sätta sig på den. Detta behöver systematiseras så att rätt kompetens kommer till rätt plats snabbare. Därför jobbar vi nu med ett nytt kartläggningsverktyg som kommer att finnas tillgängligt i mobiltelefoner. Redan under asyltiden kan var och en lägga in sitt cv där.

Som jag uppfattar det har vi åstadkommit en mycket bra sexpartiöverenskommelse om flera viktiga förslag som kommer att underlätta etablering och som vi nu jobbar med.

Herr talman! Vi kommer att behöva göra mer. Verkligheten förändras hela tiden, och vi står inför mycket stora utmaningar. Som jag inledde med att säga kommer det i detta arbete att krävas nytänkande. Det kommer att krävas pragmatism och samarbete. Uppgiften är stor och svår. Men den är glädjande att ta sig an.

(Applåder)

Herr talman! Tack, arbetsmarknadsministern, för anförandet!

Jag tror att vi delar problembilden och den utmaning vi står inför. Sverige kan inte ensamt ta emot alla asylsökande som kommer till EU. Den fria rörligheten har ju blivit en utmaning.

Man kan förstå att människor väljer att komma till Sverige. Sverige är ett fantastiskt land. Vi har en trygg och en god ekonomisk utveckling som fortfarande håller i sig efter det att Alliansen byggde en stark och stabil grund för detta.

Något som vi också införde var etableringsreformen där vi hade arbetslinjen i fokus för att Arbetsförmedlingen snabbt skulle få nyanlända i arbete.

Då kommer vi till den fråga som vi från Alliansen har diskuterat vid ett flertal tillfällen. Vi vill se en reformering av Arbetsförmedlingen. Vi tror att det är nödvändigt. Kristdemokraterna föreslog redan 2008 att Arbetsförmedlingen skulle konkurrensutsättas. Jag inser att det inte är ett lätt arbete, men jag tror att det är nödvändigt med fler aktörer.

Ibland tar också kommunerna över på vissa ställen. När man inte tycker att Arbetsförmedlingen är tillräckligt snabb gör kommunen egentligen Arbetsförmedlingens insatser. Frågan är vad mer vi kan göra för att bredda det. Jag tror inte att den stora kolossen Arbetsförmedlingen med lite inre förändringsarbete kan klara den utmaning som finns.

Min första fråga till ministern är hur hon ser på Arbetsförmedlingen.

Min andra fråga gäller det som jag var inne på tidigare, RUT-tjänsterna. Varje gång det föreslås någon typ av förändring eller försämring blir det oro i leden och företagen slutar nyanställa. Det drabbar alla dem som är nyanlända. Det var just den sektorn vi ville behålla, eller snarare utöka, för att fler skulle få möjlighet att komma i arbete. Hur ser arbetsmarknadsministern på RUT-tjänsterna, och hur ska vi få dem att öka i stället för att minska?

Herr talman! Arbetsförmedlingen är i stort behov av reformering, och det arbetar man med. Reformering är dock inte samma sak som konkurrensutsättning. Arbetsförmedlingen genomgår nu mycket stora förändringar. Jag avreglerar Arbetsförmedlingen, och vi ser en stor förändring i deras sätt att arbeta. Inte minst är det större fokus på arbetsgivarnas behov, vilket jag ser som helt centralt. Till syvende och sist är det arbetsgivarna som ska anställa, och därför är det viktigt att Arbetsförmedlingen möter arbetsgivarnas behov och får större flexibilitet i sättet att arbeta.

Jag ser gärna att Arbetsförmedlingen samarbetar med privata och fristående aktörer, men jag ser inte en framtid där Arbetsförmedlingen konkurrensutsätts. Dock ser jag framför mig att vi behöver göra en omfattande översyn av Arbetsförmedlingens roll och uppdrag i framtiden. Därför kommer regeringen att tillsätta en större utredning gällande Arbetsförmedlingens roll.

Vad beträffar RUT-tjänsterna kommer de att utökas. Det är en del av den uppgörelse som bland annat Kristdemokraterna varit med om att träffa med regeringen.

Jag vill även passa på, herr talman, att svara på Désirée Pethrus tidigare fråga om sfx, yrkesinriktad sfi. Det finns i dag och fungerar väldigt väl i Stockholmsområdet, eftersom kommunerna där samarbetar. Alla kommuner i Stockholmsområdet samarbetar och kan allokera sina resurser gemensamt.

Det är en mycket väl fungerande verksamhet. Regeringen arbetar nu för att det ska komma till stånd på fler ställen ute i landet. Det finns inte med i betänkandet eftersom det inte kräver några lagändringar eller nya satsningar från riksdagen. I stället krävs ett större praktiskt samarbete runt om i landet så att det kommer på plats.

Vi kommer att bjuda in till länsvisa konferenser, där kommunerna och staten deltar gemensamt i varje län. Hur man bäst organiserar sfi och sfx är en av de frågor som kommer att diskuteras.

Herr talman! Det är jättebra, och jag är verkligen tacksam för att ministern tar upp det och kommer att driva på frågan om yrkessvenska.

När det gäller RUT-tjänsterna är det rätt att vi har tagit med det i överenskommelsen. Jag hoppas att frågan nu får ligga trygg och att det kommer att bli en utökning. Vi kommer att behöva vartenda jobb i den sektorn för att få ut personer i arbete, för att de ska få sin första arbetslivserfarenhet. Jag hoppas att ministern ser till att det inte blir förändringar, för minsta lilla förändring skapar stor oro. Redan nu kan vi se hur många lite grann lagt locket på. Man nyanställer inte inom RUT-företagen. Det är ett jättestort hot.

Vad gäller reformering av Arbetsförmedlingen är det möjligt att vi inte kommer längre. Arbetsmarknadsministern säger att hon vill reformera Arbetsförmedlingen, som ju är en jättekoloss. Visst, man kan styra jättekolosser på olika sätt, men jag tror att Arbetsförmedlingen skulle må bra av fler aktörer på marknaden.

Jag var tillsammans med statssekreteraren på Arbetsmarknadsdepartementet på ett seminarium med Almega. Det framkom att flera företagare har jättebra idéer om hur folk ska komma in i arbete, hur de som står långt ifrån ska komma in. De har en stor mängd idéer. Varför ska vi inte ta vara på dem ännu mer?

Jag menar inte att Arbetsförmedlingen ska läggas ned, men jag tror att det behövs någon typ av möjlighet för människor att själva välja vilken aktör de vill ha. Det ska inte vara Arbetsförmedlingen som hela tiden väljer vilken aktör jag ska ha, utan jag ska få mer makt att själv kunna välja mellan olika aktörer med olika inriktningar.

Herr talman! Låt mig beträffande Arbetsförmedlingen säga att de är inne i en stor förändring. Trots att det är en mycket stor myndighet med många anställda får jag, glädjande nog, frekventa rapporter från arbetsgivare som säger att de märker skillnad, att det nu är en annan typ av myndighet de har att göra med, att de blir bemötta på ett annat sätt. Det finns en större flexibilitet.

Samma sak möter jag från kommunerna, som säger att det har blivit skillnad. Det betyder inte att alla märkt det överallt. Det är som sagt en stor myndighet, men det går att se en reell skillnad i Arbetsförmedlingens sätt att arbeta. Självklart ska man ta till vara olika aktörers förmåga att rusta människor att komma in på arbetsmarknaden och bidra till matchningen. Jag ser det som en viktig roll för Arbetsförmedlingen att vara ett nav i ett sådant samarbete.

Dock är det alltid viktigt att ha med sig arbetsgivarnas perspektiv. Arbetsgivarna ska inte behöva gå runt bland en mångfald av arbetsförmedlare för att hitta rätt kompetens. Det måste vara Arbetsförmedlingens roll. Det måste finnas en dörr in för arbetsgivare så att de kan få tag i den kompetens de behöver.

Avslutningsvis, herr talman: Som jag sa tidigare ingår det i överenskommelsen mellan sex partier att utöka RUT-tjänsterna. Jag skulle samtidigt vilja uppmana Désirée Pethrus och Kristdemokraterna att även titta på annat, utöver skattesänkningar, för att genom att vara pragmatisk hitta nya vägar in på arbetsmarknaden för dem som är nyanlända.

Herr talman! Ylva Johansson var inne på att rusta människor in på arbetsmarknaden genom utbildning och så vidare. Det är glädjande att hon nämner utbildningsplikten, som Moderaterna föreslagit. Vi fick igenom det på stämman, och en vecka senare var det en överenskommelse mellan sex partier. Det är glädjande, men det är tråkigt att utbildningsplikten inte finns med i budgeten. Om man vill ha utbildningsplikt är det i Moderaternas budget den hittas.

En annan viktig faktor, förutom att rusta människor, är hur många som väljer att ta del av utbildningar. Här blir det deprimerande siffror, för endast 7 procent väljer att gå vidare till studier efter två år i etablering. Man kan fråga sig om etableringsprogrammet kanske är för kort.

Ylva Johansson har kaxigt proklamerat - och det är bra - att på två år ska alla vara i arbete eller utbildning. Men så ser inte siffrorna ut. Snarare ser vi att den utbildningsnivå som de befolkningsgrupper har som nu kommer gör att vi behöver utöka etableringen till tre år, som Moderaterna föreslår. Det skulle även avlasta kommunerna genom att de inte behövde stå för försörjning och annat.

Det vore intressant att höra hur Socialdemokraterna resonerar när de har en tvåårig etablering samtidigt som det är en allt lägre utbildningsnivå bland dem som kommer och ska utbildas. Utbildning är ingenting som sker i en handvändning, utan det tar tid. Jag skulle därför vilja höra lite grann om hur Socialdemokraterna resonerar kring det.

Herr talman! Det är viktiga frågor Hanif Bali tar upp. Låt mig först göra en rättelse. Det är inte så att det kommer allt fler med låg utbildning till Sverige. Tvärtom ökar den generella utbildningsnivån. Andelen som har högre utbildning ökar och har gjort det över tid. Vi har inte statistik över dem som kommit under hösten, men under den senaste perioden har vi sett att andelen med högre utbildning ökat. Det betyder inte att det inte är en stor utmaning för dem som kommer och har låg utbildning. Många av dem med låg utbildning har dessutom mycket låg utbildning.

Jag delar uppfattningen att alla som kommit och har låg utbildningsnivå måste in i utbildning. Det bör vara en viktig del av etableringsplanen. Jag vill säga till Hanif Bali att under de åtta år som Moderaterna hade möjlighet att styra landet, och också införde etableringsreformen, var det mindre än 1 procent av dem som deltog i etableringsreformen som deltog i utbildning utöver sfi. Det är en förfärligt låg nivå med tanke på hur utbildningsbakgrunden ser ut bland många av dem som kommer. Det gäller även bland dem som har högre utbildning, för många behöver kompletterande utbildning. Det är en förfärligt låg nivå och har att göra med hur man har riggat etableringsuppdraget.

Därför behöver vi göra förändringar och möta människor mer individuellt. Vi satsar stort på utbildning. Vi behöver göra det, och vi måste göra det redan under etableringsuppdraget. Vi behöver se fler som går vidare till utbildning. Också 7 procent är en mycket låg siffra. Det har bland annat att göra med att man förlorar sin ersättning om man går vidare till utbildning. Vi måste därför hitta ett sätt som gör att det blir hållbart att gå vidare. Det vi nu tittar på, när vi gör förändringar i etableringsuppdraget, är vad som skapar större flexibilitet för att göra det möjligt att möta människor mer individuellt.

Jag vill också svara på frågan om tid. Ja, två år är en kort tid. Samtidigt vill jag säga till Hanif Bali att om vi förlänger tiden till tre år är risken stor att intensiteten minskar. Jag tycker inte att de två år som gäller i dag används optimalt. Tvärtom är det mycket tid som bara går under de två åren, och jag är orolig för att tre år skulle förlänga den tiden ytterligare.

Herr talman! Det är intressant hur Ylva Johansson tar upp detta med trösklar och incitament. Hon säger att man förlorar sin ersättning om man går vidare till utbildning och så vidare. Det är detta som kallas för marginaleffekter, alltså trösklar.

Man erkänner alltså att det finns sådana hinder - trösklar som håller människor tillbaka - på utbildningssidan. Men samtidigt står Annelie Karlsson i talarstolen och säger att hon inte är ett dugg intresserad av att sänka trösklarna på arbetsmarknaden. Man erkänner alltså att trösklar kan hindra människor från att utbilda sig, men man erkänner inte att sänkta trösklar kan bidra till att få in fler på arbetsmarknaden. Detta är väldigt intressant.

Sedan har det också att göra med hur sfi-systemet och hela vårt utbildningssystem är uppriggat: Det gäller att man måste ha svenskan på plats först innan man får börja studera något annat, till exempel matematik. Det är ett ologiskt system. Ofta är det sista som faller på plats just svenska språket, men man klarar att studera matematik eller andra ämnen på sitt eget språk eller något annat språk.

Vi har öppnat för digitala distansutbildningar inom sfi för att just avlasta sfi. Det är något jag tycker att regeringen saknar.

Det är klart att vi ska lyfta människor. Det är det enda sättet vi klarar av att göra detta på. Vi måste lyfta människor. Men vi kommer inte att klara av det om vi inte också sänker trösklar, och här saknar Socialdemokraterna svar. Vi har gjort vår läxa. Förr pratade vi nästan bara om sänkta trösklar, men nu talar vi också om utbildning. Men när ska Socialdemokraterna börja tala om sänkta trösklar?

Herr talman! Det vore klädsamt om Hanif Bali faktiskt erkände att flera av de allvarliga trösklar som finns skapades av den tidigare regeringen, till exempel flera av trösklarna in till utbildning eller de nästan obefintliga vägar in i utbildning som funnits inom etableringsuppdraget. Detta är något ni lämnade över till oss.

Jag lyssnade också på Fredrik Malm här tidigare. Han tog på ett bra sätt upp att partier ibland måste tänka om och se att det man trodde skulle bli bra inte blev så bra som man tänkte sig. Många av de trösklar som finns har ni faktiskt varit med och skapat.

Jag lyssnade också på Annelie Karlsson. Hon sa så här: Vi vill inte ta bort trösklar på ett sätt som innebär att människor ska leva på låga löner som man inte kan försörja sig på. Jag delar den uppfattningen.

Det finns flera sätt att ta sig över olika trösklar. Det ena sättet är att ge individen olika möjligheter till insatser för att komma över. En sådan kan vara att man sänker lönekostnaden för de personer som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Bland dem som i dag har instegsjobb är det en betydande andel som får uppemot 85 procent av arbetsgivarens hela lönekostnad i subvention. När det används i ganska begränsad omfattning, som i dag, är det då verkligen lönekostnaden som är problemet, eller är det något annat? Jag tycker att man behöver vara lite mer pragmatisk och öppen för att det faktiskt kan vara annat än lönekostnaden som kan vara hinder för att komma in på arbetsmarknaden.

Herr talman! Jag har redan tagit ganska mycket tid i den här debatten i anspråk, så jag ska därför försöka fatta mig lite kort. Det finns mycket jag skulle kunna fråga om, men jag håller mig till en sak. Det är något som har oroat mig en del - jag hörde det både på den pressträff som statsministern och vice statsministern höll för ett tag sedan, och jag hör det nu återigen från Ylva Johansson: Vi minskar antalet som ska söka asyl i Sverige och tar bort möjligheten för en massa människor att söka, men vi gör det utifrån att andra EU-länder kommer att göra mer. Det är förutsättningen.

Detta är ju ett sätt att lura svenska folket. För det finns inga andra EU-länder som står upp och säger: Ja, vi kommer att ta hand om de här personerna i stället, och de kommer att kunna få en trygg tillvaro hos oss! Det vi i stället ser är en dominoeffekt. I Danmark har man varit extremt tydlig med att man inte är beredd att på något sätt ta hand om fler. Tyskland gör allt man kan för att minska antalet. Land efter land i EU gör nu vad de kan för att minska trycket av asylsökande och minska antalet, precis som regeringen nu försöker göra för Sveriges del.

I måndags blev avtalet mellan EU och Turkiet klart. Mina vänner i människorättsorganisationerna där rapporterade genast hur den turkiska gränsbevakningen samlade ihop människor och satte dem i repatrieringsläger, inlåsta för att bli tillbakaskickade. Många av dem är människor som faktiskt skulle ha fått skydd om de väl hade kunnat ta sig hit. De kommer nu inte att få det.

När jag frågade statsministern om detta sa han att Estland hade sagt att man kan ta emot fler. Det var det enda land han hade att komma med. Estland har sagt att man kan ta emot 349 personer under två års tid.

Min enkla fråga är därför: Varför sa Ylva Johansson återigen att andra EU-länder kommer att göra mer?

Herr talman! Jag tror att Johanna Jönsson lyssnade dåligt på mitt anförande. Jag sa att vi gör detta därför att andra EU-länder inte tar sitt ansvar. Sverige och Sveriges regering har stått upp för en mycket generös asylpolitik därför att vi tror på det. Vi vill ha det, och vi vill ge skydd åt de människor som söker skydd. Det är vår vilja.

Vi har lagt ned mycket energi på att övertala, hota och ställa krav på andra EU-länder. Vi har lagt ned mycket energi på att också i det internationella samfundet arbeta för en bättre ordning när det gäller att fördela ansvaret för de asylsökande på ett bättre sätt. Vi har mött föga gehör. Tvärtom har vi sett en motsatt utveckling.

Jag håller med om det som Fredrik Malm sa här tidigare, nämligen att vi nu ser att stora delar av EU:s system för att hantera detta krackelerar och faller ihop. Och lösningen på att EU:s system inte fungerar - att andra länder inte tar ansvar - är inte att Sverige har obegränsade möjligheter att ta emot människor under mycket kort tid. Vi måste också se till vad som är realistiskt för ett land som Sverige.

Jag är oerhört sorgsen över det jag i dag ser hända i Europa. Jag är sorgsen över hur detta fungerar i den union som jag själv tror mycket på och som är baserad på värden jag inte ser mycket av i praktiken i dag. Det är ett fåtal länder som står upp för de värdena. Jag tycker att det är mycket sorgligt och oroande. Vi är sorgsna över att vi inte ser att EU-länderna tar det ansvar som Europa skulle kunna klara.

Vi skulle kunna klara de flyktingar som kommer till Europa om vi hjälptes åt. Tyvärr gör vi inte det, och det har gjort att situationen just nu har blivit ohållbar för Sverige. Vi behöver ett andrum.

Herr talman! Ett andrum, säger ministern. Vi behöver ett andrum.

Vilken typ av andrum behöver de människor som nu inte över huvud taget släpps ut från de länder där de far otroligt illa? Vårt system, vårt migrationsverk och våra domstolar bedömer att de här människorna inte kan vara kvar i dessa länder - i Syrien, i Afghanistan eller i Iran, dit vissa skickas tillbaka trots att de inte ens är därifrån. De personerna kan inte få något andrum i detta.

Jag hör detta upprepas gång på gång: Andrum. Som om det bara var att vrida ned kranen, och så existerar inte dessa personer för en stund! Det är därför retoriken med EU har stört mig. Man får det att framstå som om detta går att göra på ett humant sätt. Det går inte! Det ska man ha väldigt klart för sig här.

Dessa människor kommer att fara otroligt illa i den här situationen. Det är många tusentals personer som nu kommer att hållas ute - med de id-krav som ställs och med de regler för anhöriginvandring som kommer att leda till att familjer kommer att separeras, hållas isär och inte ha någonstans där de kan återförenas. Dessa människor säger ni att vi nu ska ta ett andrum ifrån, men de finns där ändå. Även om de inte finns på vårt geografiska territorium existerar de någon annanstans.

Vad blir konsekvenserna av detta? Jag önskar att man kunde vara tydlig och stå upp för att det är detta man åstadkommer. För att försvara våra fyrkantiga, byråkratiska system är man beredd att offra dessa människor. Det är detta ni nu gör. Lite ärlighet skulle jag verkligen uppskatta, även om jag förstår att det är svåra beslut på många sätt.

Herr talman! Om vi ska tala om ärlighet, Johanna Jönsson, måste vi också säga att Sverige inte ensamt kan lösa världens flyktingkris. Sverige kan och ska vara en väldigt viktig internationell röst för att påverka internationella system, så att världen kan klara svåra flyktingkriser och så att Europa kan ligga i framkant när det gäller att ge människor skydd och bra möjlighet till ett nytt liv. Men Sverige kan förstås inte ensamt ta emot alla människor som är på flykt. Ge inte bilden av att det är möjligt!

Sverige har en generös politik. Sverige har gett skydd till fler människor än något annat land i EU. Jag är stolt över det. Jag tycker att det är bra. Jag tycker inte att vi har kommit med restriktiva åtgärder för sent. Jag är glad att vi har pressat oss och tänjt oss så långt som möjligt. Men vi når en gräns där det inte längre är möjligt att upprätthålla det vi vill. Det handlar om att klara av att bygga skolor i den takt som behövs och att bygga bostäder i den takt som behövs. Det handlar om att ha lärare, socialsekreterare och fungerande system för att människor också ska ha möjlighet att börja sina nya liv i Sverige.

Vi har ett ansvar för de människor som kommer hit, och vi tar det ansvaret.

Herr talman! Jag kan konstatera att S-MP-regeringen bryr sig mer om pekpinnar och etiketter än om konkreta förslag för att män och kvinnor ska ha samma makt att forma samhället och sina liv. Det är en feministisk regering som brister på jämställdhetsområdet - det är lite som att svära i kyrkan.

Ni hade i opposition åtta år på er att förbereda er. Ni har haft ett år med en alliansbudget som ni har styrt med, vilket har skapat ytterligare tid för er att förbereda er väl. Ni får nu igenom er budget. Ni pratar om satsningar på det här området. Det är rätt anmärkningsvärt. Det anmärkningsvärda är att ni hänvisar till utredningar, förslag som bereds i Regeringskansliet och betänkanden som ännu inte har hamnat på riksdagens bord.

Herr talman! Låt mig börja med att säga att Sverige i ett internationellt perspektiv ligger långt fram när det gäller jämställdhet på arbetsmarknaden. Samtidigt ska jag erkänna att det finns utmaningar på området. Det finns i dag, 2015, brister i den ekonomiska jämställdheten. Det visar att det är en fråga som vi ständigt måste arbeta med och att varje generation måste vinna frihet i frågan.

I det betänkande som vi debatterar hänvisar majoriteten till ett jämställdhetsindex som tagits fram av det europeiska jämställdhetsinstitutet. I den senaste mätningen, den 25 juni, framgår det att Sverige har det bästa resultatet i EU. Siffran 100 är max - då är det ett jämställt land. Sverige ligger på 74,2. EU ligger på 52,9.

Då kan man fråga: Vad är det för reformer som regeringen har lagt på bordet och genomfört som är med i den här mätningen? Inga. Nada. Med det vill jag säga att Alliansen har styrt under åtta år, och det har varit Alliansens budget som har gällt även det senaste året. S-MP-regeringens reformer för att underlätta eller förbättra på det här området har varit frånvarande sedan valet 2014.

Jag kan nämna flera exempel där jag tycker att regeringen gör att Sverige går åt fel håll. Det gör jag med utgångspunkt från att jag är moderat med även med utgångspunkt från beslut som är fattade av kammaren.

Vi moderater vill förstärka jämställdhetsbonusen. Den vill regeringen avskaffa, trots tillkännagivande i kammaren. Vi moderater vill ha sänkt skatt på lägre inkomster, förstajobbetavdraget. Regeringen föreslår höjda skatter på jobb och företagande. Vi moderater vill behålla och utveckla RUT. Regeringen vill försämra, halvera, RUT-avdraget. I och för sig kunde man i veckan läsa i Dagens industri att finansministern vill utveckla RUT. Då är det ännu mer anmärkningsvärt att regeringen halverar detta avdrag. Ja, då kan man konstatera att Sverige har en regering som tappat greppet och att vi har en finansminister som förlorat styrningen av regeringsprocessen.

I början av året förklarade utrikesminister Margot Wallström i utrikesdeklarationen att Sverige var i färd med att utforma en feministisk utrikespolitik. Ja, det går kanske inte i dag att analysera allt som hänt på det området sedan dess, men man kan konstatera att ambassadörer har lämnat Sverige. Och vi har haft ansträngda internationella relationer.

Herr talman! Listan som visar att Sverige är på väg åt fel håll kan göras lång.

Jag ska ändå säga att jag tycker, herr talman, att Sverige är ett fantastiskt land att bo och leva i. Sverige står dock inför flera utmaningar framöver. Låt mig nämna några! När det gäller jämställdhet kan jag konstatera att det finns skillnader mellan män och kvinnor. Det gäller möjligheten att ta sig in på arbetsmarknaden, komma in i arbetslivet och i näringslivet. Det handlar om karriärmöjligheter och om löneskillnader. Det är skillnader i fråga om föräldrapenning, vab-dagar och ohälsotal.

Vi moderater satsar när det gäller kvinnors ohälsa. Därför vill vi ge Arbetsmiljöverket mer resurser för att vidareutveckla det arbete som påbörjats.

En annan utmaning som regeringen blundar för gäller RUT-företagen, som många kvinnor har fått chefspositioner i och jobbar inom. Det gäller även tillväxt av företag inom vård- och utbildningssektorerna. Här ser vi att regeringen går fram med flera försämringar.

Med det vill jag säga, herr talman, att Sverige är på väg åt fel håll när det gäller kvinnligt företagande. Det är tråkigt att regeringen inte fångar upp dessa signaler.

Herr talman! År 2013 var ett genombrottsår för en ny behandling av cancer: immunterapi. Det är en fjärde behandlingsmetod som angriper cancern på ett helt nytt sätt.

Tänk om vi skulle finna en ny behandling av ojämställdhet, ett genombrott! Men i regeringens budget finns det ingen ny behandlingsmetod. Det finns det inte heller i följdmotionerna, ska jag i ärlighetens namn säga. Nej, jag tror inte att det är så enkelt att det finns någon immunterapi mot ojämställdhet. Det kommer även fortsättningsvis att handla om systematiskt arbete som dessutom kräver beslutsamhet för att genomföras. Detta måste synliggöras. Man måste öka kunskapen. Man måste implementera, och slutligen måste det genomföras. Sedan börjar det om igen, inte en gång utan om och om igen.

Vi har nu gått över från integrationsdelen till jämställdhetsdelen. Jag kommer under mina få minuter att beröra två av många delar som finns på det här området.

Den första delen jag vill beröra handlar om våld mot kvinnor, våld i nära relationer. Det handlar om personer som lever under hot varje dag utan att Säpo höjer hotbilden. Här handlar det om att lyssna hur det låter när dörren öppnas när någon kommer hem. Hur är läget just i dag?

Detta är fortfarande ett område som det är väldigt svårt att prata om. Det är fortfarande stigmatiserat. Jag tror inte att det skiljer jättemycket mellan de olika politiska partierna på det här området. Man vill arbeta mot detta. Det kan skilja i delar. Det kan skilja i ambition och angreppssätt. Men det är ett mål som jag tror att vi alla delar. Svårigheten är att få det genomfört ute i verksamheterna, längst ut i kapillärerna.

Vi i Centerpartiet skulle vilja tillföra några delar som vi ser som viktiga i ett systematiskt arbete och som behöver gälla även framöver. Dels skulle vi vilja se en ny handlingsplan som tar vid där den gamla slutar, dels vill vi se ett heltäckande arbete som inte tillåter fallgropar mellan olika myndigheter. Vi vill se till att det finns bättre kunskaper i yrken som kommer i kontakt med våldsutsatta. Man ska inte kunna välja i utbildningen om man känner till den här typen av problem.

Det handlar om hot- och riskbedömningar när man anmäler, ett förebyggande arbete, mer forskning och bättre uppföljning och ansvarsutkrävande. Från Centerpartiets sida skulle vi gärna vilja se en nollvision på det här området som alla myndigheter skulle ansvara för att arbeta utifrån.

Den andra delen jag vill lyfta upp handlar om kvinnors företagande. Historiskt sett har vi i Sverige varit väldigt dåliga på detta område. Vi ligger alltid i botten av EU:s alla länder när det gäller andelen kvinnor som driver företag.

Under alliansregeringens år ökade antalet kvinnor som startade och drev företag. Men nu backar vi igen. Man kan ibland fundera över vad sådana förändringar kommer sig av. Finns det krokben i systemen, eller finns det utsträckta händer?

Det som skedde under alliansregeringens år var att man införde ett antal reformer som skulle fungera som utsträckta händer. Det var en främjandepolitik som både handlar om LOV, där man konkurrensutsätter offentlig sektor, och om RUT, som vi införde som en viktig del i detta. Vi har jobbat med stärkande ambassadörsnätverk och med olika typer av satsningar som på många olika sätt har varit en utsträckt hand, ett främjande, för att fler kvinnor ska kunna starta och driva företag.

Den nuvarande regeringen är mycket tveksam till LOV. Man tillsätter en utredning och ifrågasätter stora branscher som är några av de branscher där det faktiskt är flest kvinnor som driver företag. Man försvårar för RUT, vilket både handlar om att man halverar avdraget och att man under lång tid har använt ett språkbruk som är grovt och ibland till och med kränkande. Speciellt när man i går kunde läsa finansministerns konstaterande att det var ett väldigt kostnadseffektivt avdrag kan man fundera på vilka signaler man har sänt under lång tid.

Beror det här på okunskap, kan man fundera över. Är det här en blind fläck? Om man pratar om det systematiska arbetet för att förstärka jämställdhetsutvecklingen måste man ju börja med att synliggöra. Är det på grund av okunskap som regeringen nu vidtar insatser och åtgärder som gör att det blir färre kvinnor som startar och driver företag? Eller kan det vara så att den feministiska regeringen inte tycker att det passar sig att kvinnor driver företag?

Herr talman! Nu levererar vi politiska beslut inom jämställdhetsområdet. Lyssna noga, Jenny Petersson! I höst har vi tagit viktiga beslut här i Sveriges riksdag som driver på jämställdhetsarbetet. Det handlar om förändringen av föräldraförsäkringen med ytterligare en reserverad månad till vardera föräldern. Det kommunala vårdnadsbidraget, som är en kvinnofälla då man är borta längre tid från arbetslivet, tas bort.

Detta är två viktiga politiska beslut som påverkar arbetsmarknaden för kvinnor och ökar möjligheterna för män att dela mer lika och ta ett större ansvar både för sina små barn och för sitt hem.

Några som lyssnar kanske tänker att det här väl inte ligger inom utgiftsområdet 13. Så är det. Men för att få jämställdhet mellan kvinnor och män måste alla politiska förslag analyseras utifrån hur de påverkar kvinnor och män, oavsett om det handlar om jobb, skola, skatter eller finanser. Vår feministiska regering gör det jobbet. De analyserar innan besluten fattas så att jämställdhetsperspektivet vägs in vid beslut, och vi i arbetsmarknadsutskottet har ansvar för jämställdhetspolitiken här i riksdagen.

Herr talman! Regeringen levererar mer för jämställdhet, bland annat satsningar på kvinnors hälsa och förlossningsvård. Vi satsar på Arbetsmiljöverket, som får fortsätta det förebyggande arbetet om kvinnors arbetsmiljö med mera. Vi har en satsning på ökad bemanning i äldreomsorgen som kom i våras.

Detta är viktiga signaler, men det är också viktiga satsningar både för kvaliteten i äldreomsorgen och för arbetsmiljön för alla som jobbar i äldreomsorgen. Det blir fler arbetskollegor och fler för dem som är i behov av äldreomsorg. Vi vet ju att ungefär 150 000 kvinnor går ner i tid eller lämnar arbetslivet för att ta hand om barn eller vuxna anhöriga eftersom man inte litar på kvaliteten i välfärden. Vi vet dessutom att unga kvinnor står för den ökande sjukfrånvaron på grund av arbetsrelaterad ohälsa. Alla satsningar som vi gör i välfärdssektorn gynnar kvinnor mer än män, och därför är det oerhört viktigt med de satsningar som vi har gjort.

Vi fortsätter arbeta mot mäns våld mot kvinnor. Det måste upphöra. Det är också hög prioritet på att motverka våld och satsa på förebyggande åtgärder så att våldet inte sker. Vi satsar också medel på kvinno- och tjejjourerna, som gör ett mycket viktigt arbete och tar ett stort ansvar.

Kvinnor och män med de lägsta pensionerna får lägre skatt. Bostadsbidraget och underhållsbidraget kommer att höjas, och det blir en höjd grundersättning i föräldraförsäkringen, vilket gynnar kvinnor mer än män. Regeringen har även planer på att se över hela försäkringen så att den passar ett modernt familjeliv och arbetsliv.

Herr talman! Den förra regeringen tillsatte en mängd olika utredningar som spretade åt olika håll. Flera av dessa utredningar har nu lämnats till vår jämställdhetsminister Åsa Regnér, och det är bra utredningar. Det är mycket fakta, och vi vet som sagt till stor del redan innan vad som bör göras. Men det som är skillnaden är att nu handlar det om ta ett samlat grepp över vad som har sagts och skrivits och lägga fram förslag och ta beslut efter remissrundorna som pågår.

Även om Fredrik Malm inte är kvar här i kammaren vill jag ändå välkomna hans ändrade åsikter om lönekartläggningar varje år. I alla dessa utredningar blir det nämligen väldigt tydligt att kvinnor inte får hela lönen och inte blir värderade utifrån sin kompetens. Trots långa utbildningar med bra betyg och meriter och trots att de har lika långa arbetsdagar och arbetstimmar som männen förlorar kvinnor fortfarande många miljoner under sitt arbetsliv. Detta påverkar, som vi vet, kvinnors val genom hela livet.

Varför är det så här? Jo, vi vet att kvinnor fortfarande får sämre arbetsvillkor - allt från lönen, när det gäller rätt till heltid och till och med när det gäller rätt till arbetskläder och många andra saker. Men framför allt handlar det om att kvinnor förväntas ta det största ansvaret för barnen och familjen.

Det är ett tydligt uttryck för brist på jämställdhet när kvinnor inte får hela lönen. En orsak är den könsuppdelade arbetsmarknaden. Här är det viktigt att jobba med dessa frågor inom både utbildning och arbetsförmedling för att förändra och upplysa.

Arbetsförmedlingen har fått i uppdrag att utforma sin verksamhet så att den främjar jämställdhet och motverkar könsuppdelad arbetsmarknad. Vi vet att kvinnor går över till mansdominerade yrken medan männen stannar kvar.

Herr talman! Vår feministiska regering går från ord till handling med konkreta förslag som främjar jämställdhet. Jenny Petersson! Jag vågar lova att det kommer fler förslag till kammaren. De kommer också att vara mätbara.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen.

(Applåder)

Herr talman! Jag ska börja med att återge vad Simone de Beauvoir har sagt, nämligen att de enda fria kvinnorna är kvinnorna som driver företag.

Jag upprepar frågan i mitt anförande: Är det okunskap hos regeringen, eller tycker regeringen att kvinnor inte ska driva företag eller att det inte passar sig för kvinnor att driva företag?

Herr talman! Vår regering tycker mycket väl att kvinnor passar för att driva företag, men vi är väl medvetna om att kvinnor inte har samma möjligheter som män att driva dem utifrån att de fortfarande har huvudansvaret för hem och barn. Vi vet att när kvinnor driver företag utvecklas de företagen mer positivt än när män driver företag. Det gäller både stora och små företag. Vi välkomnar verkligen att kvinnor startar, äger och driver företag.

Men då måste vi se till att välfärden fungerar. Det måste finnas en välfärd som gör att kvinnorna kan gå till jobbet eller driva företag. Det måste finnas en förskola av hög kvalitet och en äldreomsorg av hög kvalitet, så att det går att lita på de tjänster som kvinnor ofta är mer beroende av än män så att kvinnorna kan göra karriär oavsett som anställd eller som egenföretagare. Därför anser vi att det är viktigt att satsa på förskolan och äldreomsorgen så att det råder hög kvalitet där och de finns tillgängliga på obekväm arbetstid. Vi gör en hel del satsningar.

Arbetsförmedlingen har också fått ett uppdrag att uppmärksamma kvinnor på att de kan byta till andra branscher. Det gäller män också. Vi vill att kvinnor ska vara egenföretagare.

Herr talman! Det är lite spännande att försöka dra fram var någonstans i allt detta det finns satsningar på kvinnors företagande. Det är fråga om allmänna generella satsningar som rör välfärden, som inte på något sätt blir en utsträckt hand för att starta och driva ett företag.

Det vi ser av strukturer i samhället är att stöd, insatser och åtgärder ofta rör sig mot branscher där traditionellt sett många män arbetar. Alliansregeringen riktade ett antal sådana insatser och åtgärder för att underlätta i branscher där fler kvinnor arbetar, inte för att det måste vara så utan för att det är där vi befinner oss i dag.

Alla dessa insatser och åtgärder har ändå visat ett positivt resultat, men det finns en stor osäkerhet om vad som kommer att hända med denna regering. Kommer möjligheterna för kvinnors företagande att försämras i de branscher där de under ett antal år har kunnat starta och driva verksamhet? Det handlar om välfärdsjobb, och det handlar om RUT-företag. Det handlar vidare om olika typer av stöd och incitament för att få en annan fördelning av det statliga riskkapitalet än att 8 procent går till kvinnorna och 92 procent går till männen. Det handlar om grundläggande strukturer.

Inte någonstans i regeringens budgetproposition, eller i Ann-Christin Ahlbergs anförande, nämns dessa frågor. Är man blind? Ser regeringen över huvud taget dessa frågor, eller bryr sig regeringen inte? Det är också ett svar i så fall.

Just nu lägger regeringen krokben för kvinnor som vill starta och driva företag. Jag skulle hellre se utsträckta händer.

Herr talman! Jag kan lova Annika Qarlsson att vi inte ska sätta några krokben för kvinnor att starta eller driva företag. Vi ska se till att kvinnor ska ha samma möjligheter som männen har i samhället.

Det pågår en del utredningar som den förra regeringen beställde. Högen är stor. Jag vet att Åsa Regnér gör ett jättejobb med att få ut utredningarna på remissrundor så att det kommer in synpunkter. Där kommer säkert kvinnors företagande också att tas upp.

I fråga om fördelning av både makt och inflytande i samhället, oavsett om det gäller att påverka på sin vanliga arbetsplats, det politiska styret eller att driva eget företag, driver vi stenhårt att kvinnor och män ska ha samma möjligheter.

Precis som Annika Qarlsson sa här vet vi att kvinnor inte har samma förutsättningar att starta företag i dag utifrån att det inte finns samma möjligheter att låna pengar och mycket annat. Dessa frågor måste vi se över därför att kvinnor ska ha samma makt och inflytande att påverka sina egna liv rent ekonomiskt. Rätten att få utöva inflytande över sitt eget liv och starta eller äga ett företag är en sådan maktposition.

Jag lovar att vi inte ska sätta några krokben för kvinnligt företagande. Vi ska se till att fler kvinnor kan göra precis som männen har kunnat göra och kan göra i framtiden.

Herr talman! Jag har en kort och snabb fråga. Är Sveriges föräldrar kompetenta och myndiga individer, och är kvinnor och män lika kompetenta att fatta sina egna beslut?

Herr talman! Jag ska svara till Paula Bieler att jag är övertygad om att både kvinnor och män är fullt kapabla att fatta egna beslut, även inom den egna familjens ram. Jag antar att Paula Bieler syftar på den extra månaden som har införts i föräldraförsäkringen, kanske också frågan om vårdnadsbidraget.

Alla utredningar pekar på att en av de stora orsakerna till att kvinnor inte har en ekonomisk situation som gör det möjligt att leva och bestämma över sitt eget liv är det ojämställda uttaget av föräldraförsäkringen. Då måste vi göra något åt det.

Om riksdagen hade fattat beslut om föräldraförsäkringen i år är jag helt övertygad om att hälften hade varit för mamman och hälften för pappan. Men föräldraförsäkringen infördes i en annan tid, då kvinnor inte fanns lika mycket ute i arbetslivet som i dag.

Vi i riksdagen kan påverka kvinnors situation till det bättre. Ett av de konkreta förslagen som främjar jämställdheten är att ta bort vårdnadsbidraget och förändra föräldraförsäkringen.

Herr talman! Föga förvånande håller jag inte helt med. Jag ser inte de förslagen som ett sätt att öka jämställdheten. Jag ser de förslagen som ett sätt att berätta för kvinnor och män vad de ska göra och vad de inte ska göra och hur vuxna individer i vårt land ska leva sitt liv.

Föräldraförsäkringen är individuell. Man får hälften av dagarna var. Men eftersom vi alla lever olika, eftersom vi alla har olika preferenser och förutsättningar, har det funnits en möjlighet att ge dagar till sin partner om man tycker att det passar bäst i just den familjen.

Det finns absolut många olika problem i vårt samhälle, många olika följdeffekter och faktorer som påverkar uttaget av andra skäl än hur man vill leva. Men för mig är det oerhört svårt att se hur man kan tro att styrande politiker vet bäst vad som är bäst för varenda individ i vårt samhälle och att vi är jämställda först när vi gör exakt identiska val.

Det jag och mitt parti vill jobba på är att skapa bättre förutsättningar, exempelvis i de branscher där kvinnor arbetar, och se vad det finns för möjligheter att göra om föräldraförsäkringen så att de ekonomiska aspekterna på vem som stannar hemma med barnet inte påverkar valet av vem som stannar hemma.

Jag vill oerhört gärna få svar på var man hittar arrogansen att tro att politiker bättre vet vad familjer själva vill göra.

Herr talman! Familjerna har ju faktiskt ett eget val. Man kan dela tiden precis på mitten så att man tar hälften var. Man kan också välja att en förälder är hemma mer. Det är ett val som man gör i familjen.

Föräldraförsäkringen, som vi här i Sveriges riksdag lagstiftar om hur den ska se ut, har vi däremot förändrat så att den ska vara riktad mot ett mer jämställt uttag. Men som det ser ut i dag, för att bara ta den siffra jag har här, tar kvinnorna ut drygt 13 månader under barnets första två år men bara 9 ½ månad på föräldrapenning. Man tar alltså ut mycket längre ledighet än man har föräldrapenning. Det är sådant som man har fritt val att göra.

Vi är väl medvetna om att det finns olika ekonomiska situationer för olika familjer. Men för oss är det oerhört viktigt, dels att kvinnor och män ska dela mer lika på det oavlönade arbetet med barnen men också med hemmet, dels det som vi ofta glömmer bort: Barn behöver mer än en förälder.

Barn mår väldigt bra om de har tillgång till både sin mamma och sin pappa. Det kan hända saker och ting här i livet. Då är det bra att även pappan, som ofta är den som är hemma mindre, har kunskap om sitt barn - eller sina barn, för de är ofta flera - så att man kan vara trygg och veta att det här klarar han också.

Det finns faktiskt pappor som vill vara hemma men som kanske inte får för att kvinnan tycker att det är hennes möjlighet att vara hemma. Jag har mött många pappor som har tagit möjligheten att vara hemma med sina små barn. De säger att det är den största .

Herr talman! Jag lyssnade noga på Ann-Christin Ahlbergs inlägg. Jag har också läst den ekonomiska bilagan om jämställdheten mellan män och kvinnor och budgetpropositionen som vi diskuterar här i dag.

Det hänvisas mycket till utredningar som Alliansen tillsatte, som ligger på regeringens bord och som bereds i Regeringskansliet. Ta till exempel JA-delegationen som Ann-Christin Ahlberg själv lyfte upp. Jag skulle välkomna det nya målet. Hälsa, vård och omsorg är ett sätt att fortsätta jobba med de här frågorna.

Det finns som sagt utmaningar på området. En utmaning som regeringen inte vill se är att antalet nyföretagare sjönk dramatiskt förra året. Det är ett trendbrott efter flera års ökning.

Vad gör då regeringen på det här området? Jo, man skapar ännu mer osäkerhet och kaos, till exempel inom vårdsektorn eller vårdbranschen, där många kvinnor arbetar och där många av valfrihetsreformerna i den offentliga sektorn underlättar för kvinnligt företagande och chefskap. Det har skett en tillväxt av företag inom det här området.

Vad gör regeringen? Vilka konkreta reformer har regeringen för att öka kvinnors företagande?

Herr talman! Det var många saker som Jenny Petersson tog upp. Jag börjar med utredningarna och att vi hänvisar till dem.

Det var ju så att i åtta år lade den förra regeringen hela tiden uppdrag på utredning efter utredning. Många av dem har nu kommit till vår regering.

Vi har en feministisk regering som tar de utredningar som faktiskt har gjorts på största allvar. Men uppdragen till dem var ganska spretiga, så det krävs ett gediget arbete för att få ihop det här till något som blir riktigt bra och som också är mätbart när det gäller vad vi lägger pengar och resurser på. Det är det som Åsa Regnér håller på och jobbar med.

Den sista utredningen lämnades i oktober. Det har alltså inte gått så himla lång tid till att kunna verkställa någonting.

Jag lovar Jenny Petersson att det kommer att komma mer än det jag redan har berättat om för att driva på jämställdhetsarbetet.

Vår feministiska regering har en statsminister och en finansminister som är uttalade feminister och som inför varje beslut tittar på hur det slår för kvinnor och män. Det är så man måste göra om man vill driva på jämställdhetsarbetet och faktiskt få till samma möjligheter för både kvinnor och män.

Därför tycker jag inte att det är rättvist, det som Jenny Petersson säger om utredningar. Det var faktiskt den förra regeringen som lade alla, men vi har fått ta emot en hel del av dem. Dem jobbar vi med, och det kommer att komma en hel del konkreta förslag utifrån det.

Herr talman! Det lades utredningar som var klara och arbetades med även under Alliansens tid. Nu kommer utredningar som man ska se över och kanske utreda ytterligare.

Nu står Ann-Christin Ahlberg här som medlem av ett regeringsparti och lovar att det ska hända saker. Precis det gjorde Ann-Christin Ahlberg även i opposition - hon lovade att så fort Socialdemokraterna fick makten skulle det hända saker. Men jag kan konstatera att det har hänt nada när det gäller konkreta reformer för att öka kvinnors företagande.

Jag nämnde till exempel att det har skett en tillväxt inom utbildning och vård. En annan arena för kvinnors företagande är den tjänstesektor som expanderade kraftigt under Alliansens tid.

Ta till exempel RUT-avdraget, som min kollega Annika Qarlsson talade om. RUT-avdraget har gjort svarta jobb till vita. Nya jobb har växt till. Tjänstesektorn är en framtidsbransch, där framtidens jobb kommer att skapas. Många utrikes födda får sitt första jobb inom denna bransch. När vi talar om integration kommer RUT-avdraget att finnas med i debatten.

När Alliansen kom till makten 2006 kunde man se att kvinnors företagande ökade markant - en trend som nu S-MP-regeringen bryter med signaler om reformer. De verkar blunda för detta och inte göra någonting åt det. Det tycker jag är anmärkningsvärt.

Återigen: Vilka konkreta reformer läggs fram för att öka kvinnors företagande? Jag fick inget svar i den första repliken; därför ställer jag frågan igen.

Herr talman! Jenny Petersson började med att säga att vi har tillsatt utredningar. Då undrar jag vilken utredning. Jag vet att Jenny Petersson inte kan svara på det, men det är ju så att vi inte har tillsatt någon utredning på jämställdhetsområdet. Det är de utredningar som vi har mottagit som går ut på remiss. Vi väntar in hur människor som jobbar med de här frågorna ska ta emot dem. Vi har tillsatt andra utredningar på andra områden.

Många av de företag som drivs inom vårdsektorn, de stora börsnoterade företagen, är det inte en enskild kvinna som står bakom. Det är ofta utländska företag som är aktiva här i Sverige och som leds av män som vi kanske inte ens vet vilka de är.

Jag kan hålla med om att många kvinnor har startat företag på RUT-området, och vi har inte sagt att de ska bort.

Vi har inte heller sagt att allt ska bort inom vården. Men vi tycker att det ska vara ordning och reda där, för det är stora skattepengar som går till spillo till vinstdrivande företag.

RUT-avdraget kommer att vara kvar. Här har man ju utnyttjat kvinnor förut och tyckt att kvinnor inte ska ha en värdig inkomst. Ofta har det varit högavlönade människor som har utnyttjat kvinnor till att städa sin hem. Först när de fick skatteavdrag kunde de börja betala avtalsenliga löner.

Herr talman! Det övergripande jämställdhetspolitiska målet, som har brett stöd i Sveriges riksdag, är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Sverige må vara ett av världens mest jämställda länder, men vi har långt kvar innan vi med handen på hjärtat kan säga att vi nått vårt mål.

I dag är den strukturella löneskillnaden mellan män och kvinnor 65 miljarder kronor. På ett liv förlorar kvinnor i jämförelse med män 3,6 miljoner kronor. Kvinnor har 87 procent av vad män har i lön, och när kvinnor når pensionsåldern blir skillnaderna ännu större. Bland fattigpensionärerna är majoriteten kvinnor.

Föräldraledigheten delas ojämställt. Föräldrapenningen tas till 75 procent ut av kvinnor. När det gäller den faktiska ledigheten är skillnaden ännu större med 13 månader i snitt för kvinnor och 3 ½ för män. Kvinnor är också i majoritet när det gäller vård av barn.

Ca 150 000 kvinnor har gått ned i arbetstid eller slutat arbeta för att ta hand om de anhöriga som välfärden inte tar hand om på det sätt vi förväntar oss.

Också när det gäller ohälsotalen ligger kvinnor högre, 35,1 sjukdagar i snitt för kvinnor mot 23,6 för män.

Herr talman! Sverige har världens första feministiska regering. Det betyder inte bara att vi har ett mål och att vi ser att målet är långt ifrån att uppfyllas. Det betyder också att vi har en regering som är beredd att agera på samhällets alla områden för att öka jämställdheten.

Det starkaste verktyget för att åstadkomma detta är jämställdhetsintegreringen och jämställdhetsbudgeteringen. Det är arbetsområden som i just utgiftsområde 13 får förstärkningar genom att fler satsningar görs på att utvärdera och utveckla dessa verktyg.

Det handlar också om satsningar på många andra områden eftersom jämställdhet handlar om hela samhället. Det handlar om stärkt välfärd. Det handlar om satsningar på kvinnors hälsa. Det handlar om hur vi beskattar män och kvinnor.

Regeringen prioriterar nu att bryta den trend som gällt under åtta år med borgerlig regering. Vi sänker skatten för pensionärer med låga pensioner, framför allt kvinnor, medan de som tjänar mest får betala mer till det gemensamma. På detta sätt bryter vi utvecklingen mot ökade inkomstskillnader mellan män och kvinnor.

Regeringen gör också fortsatta satsningar på arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Man anslår 100 miljoner kronor till kvinno- och tjejjourerna. Man satsar också på stöd till hbtq-personer som utsätts för våld i nära relationer. Dessa satsningar är viktiga för de kvinnor som drabbas. Det är ca 17 000 kvinnor som varje år anmäler att de blir misshandlade i en nära relation.

Det räcker inte att vi stöttar dem som är utsatta. Vi måste också titta mer på dem som utsätter. Vi måste bryta de destruktiva maskulinitetsnormer som leder till våld. Därför gläds jag åt att regeringen har gett Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor i uppdrag att främja användningen av effektiva våldsförebyggande program för att motverka mäns våld mot kvinnor. Jag gläds också åt samarbetet med Sveriges Kommuner och Landsting som regeringen har initierat.

Jag hör skratt från den borgerliga bänken, men detta är på största allvar. I värsta fall är det på liv och död.

Även utredningen om styrningen av jämställdhetspolitiken pekar ut maskulinitetsnormerna som ett av de viktiga områden där arbetet behöver växlas upp.

Ett annat område som pekas ut är det intersektionella perspektivet. Det handlar om att se hur olika maktordningar samverkar. Människor är inte bara män och kvinnor, utan vi påverkas också av andra diskrimineringsformer i samhället. Därför är det viktigt att hela politiken hänger ihop.

Låt mig säga några ord om diskrimineringspolitiken, som fått litet utrymme i dagens debatt. Regeringen ökar anslagen till Diskrimineringsombudsmannen, antidiskrimineringsbyråerna, hbtq-rörelsen, funktionshinderrörelsen och till arbetet mot rasism. Det är viktigt för att vi ska få ett samhälle där alla människor kan uppnå sin fulla potential och vara dem de är fullt ut.

Herr talman! Låt mig börja med en reflektion. Om man har en feministisk politik behöver man inte stå i talarstolen och berätta att man är en feministisk regering. Det är ett litet tips på vägen, Annika Hirvonen Falk.

Den fråga jag tänker ställa till Annika Hirvonen Falk är lite annorlunda än den jag ställde till Socialdemokraterna, för Miljöpartiet hade en lite annan ingång i valrörelsen för drygt ett och ett halvt år sedan. RUT-företagandet och möjligheten att utöka RUT var en viktig fråga för Miljöpartiet.

Jag hade många diskussioner och debatter om det och frågade hur ni skulle ställa er om ni satt i en regering med ett parti som vill förändra, förminska och ta bort. Ni svarade att ni minsann skulle stå upp för det viktiga RUT-avdraget och att ni hade ambitionen att utöka det.

Det finns en sak som är intressant för hela branschen just nu. Regeringen bromsar ju ned rätt ordentligt i sin budget efter att i många år ha pratat ned denna sektor. Men i migrationsöverenskommelsen, där båda våra partier ingår, har man bestämt sig för att gasa, fast i en annan del. Det är inte i den delen som redan är utbyggd och som hade kunnat växa och växla upp betydligt mer.

Hur kommer det sig att Miljöpartiet har ställt sig bakom förändringen och försämringen för RUT-företagandet?

Herr talman! Låt mig till att börja med uttrycka min stora stolthet över att vi har en feministisk regering. Det är klart att vi ska tala om det, och vi ska göra det i alla sammanhang där vi möter andra regeringar.

De borgerliga partierna hade chansen att bilda Sveriges första feministiska regering. Men jag förstår att man inte klarade av att kalla sig det med tanke på att den politik man drev var kontraproduktiv ur ett jämställdhetsperspektiv.

Att vi nu har världens första feministiska regering inspirerar andra länder världen över.

Centerpartiet undrar om RUT och hur det fungerar när man förhandlar i en regering. Jo, det går till så att man gör kompromisser där man får ge och ta. Delar av dem kan jag känna mig nöjd med, till exempel att vi inte längre subventionerar poolstädning, privata dj:ar vid fester, Kocklandslaget med mera. Andra delar kanske inte gick lika mycket vår väg.

Samtidigt har vi, precis som Annika Qarlsson påpekar, i samsyn med bland andra Centerpartiet bestämt oss för att utvidga RUT-sektorn. Men låt oss inte låtsas att RUT är något svar på den strukturella ojämställdheten i samhället - det är det knappast. Där behöver vi titta mycket bredare.

Jag undrar varför Centerpartiet, i det läge vi befinner oss i, där vi är långt ifrån att nå jämställdhet, skär ned på anslagen till jämställdhetsåtgärder. Den frågan har jag suttit och funderat på. Ingen har lyft upp den ännu i dagens debatt.

(Applåder)

Herr talman! Det är intressant att vi av det nyaste regeringspartiet får lära oss lite om hur det går till vid förhandlingar. Annika Hirvonen Falk beskrev inte på något sätt vilka saker Miljöpartiet har tagit strid för utan gömde sig bakom förhandlingsteknik. Hon valde ett intressant sätt att inte besvara en fråga.

Om vi tittar på kvinnors företagande i ett större perspektiv ser vi att RUT har varit en del. Men om vi tittar på lagen om valfrihet, som har möjliggjort för många fler kvinnor att starta och driva företag, ser vi att regeringens politik har skapat en stor osäkerhet. Det innebär att många tvekar, många väljer att inte starta och många backar hem och känner osäkerhet om vad som händer framöver.

Regeringen säger sig vara feministisk och behöver tydligen uttrycka att den är det. Då är det intressant att konstatera att det som händer just nu är att kvinnors företagande minskar alldeles för fort för att jag ska känna mig trygg och bekväm med det.

Man kan fundera på olika sätt att tänka kring kvinnors företagande. Antingen kan man finnas där och ge en hjälpande hand för att starta, och man kan öppna inom sektorer där man ser att det traditionellt sett har jobbat många kvinnor och där finns en stor möjlighet att det är kvinnor som kommer att starta och driva företag. Eller också kan man välja att lägga krokben.

Det kan konstateras utifrån både retorik och politik så här långt att regeringen inte är speciellt feministisk på företagarsidan. I stället lägger den krokben och ser till att det blir så få företag som möjligt. Jag bara undrar: Var det detta som var ambitionen när den feministiska regeringen bildades?

Herr talman! Jag uppfattade inte svaret på varför Centerpartiet vill minska anslagen till jämställdhetsåtgärder. Vi kanske inte får höra om det i dag.

Men jag kan berätta vad Miljöpartiet har tagit strid för. Vi har tagit strid för klimatåtgärder, vi har tagit strid för skolan, vi har tagit strid för investeringar som leder till jobb och till att vi bygger bostäder och vi har tagit strid för jämställdheten och alla andra frågor i vårt valmanifest som vi i första hand gick till val på. Därutöver kämpar vi naturligtvis varje dag för att få igenom så mycket grön politik som möjligt.

Jag ska också svara på frågorna om kvinnors företagande. Det är naturligtvis en angelägenhet som regeringen tycker är viktig. Det är inte lyckat att det är färre kvinnor som driver företag, men vad är lösningen? Från Centerpartiet hör vi att det handlar om RUT, RUT och RUT.

(ANNIKA QARLSSON (C): Nej.)

Vi behöver dock anlägga ett bredare perspektiv. En åtgärd som regeringen har vidtagit är att se över föräldraförsäkringens utformning och hur den fungerar för företagare. Där har vi en nyckelfråga.

Precis som min kollega redogjorde för tidigare handlar det om hur välfärden kan möta företagare. Men det handlar också om ett arbete för att förändra normer. Vad är som säger att kvinnor ska jobba i sektorer som de alltid har jobbat i? Vad är det som gör att vi lever kvar i den föreställningen? Vad är det som gör att kvinnor fortfarande har huvudansvaret för det obetalda hem- och omsorgsarbetet, som kanske kommer i vägen för ett entreprenörskap?

Vi behöver ta ett bredare grepp, och jag välkomnar fler goda idéer som inte bara handlar om RUT.

(Applåder)

Herr talman! Ja, Sverige har en feministisk regering som bedriver en feministisk politik. Det är vi stolta över. Jag förstår att Annika Qarlsson är lite frustrerad, eftersom hon tillhör ett tidigare regeringsparti som inte bedrev en feministisk politik.

Jag tänkte prata om både jämställdhet och integration. En hel del av förslagen i betänkandet handlar om jämställdhetspolitiken, som måste ha både jämställdhetsintegrering och en jämställdhetsbudget. Vi måste ha detta inom flera områden, inte bara inom det här utgiftsområdet. Annars blir det ingen jämställdhet i Sverige.

Regeringen är på väg när det gäller lönekartläggning, Arbetsmiljöverket - hur man ser till att forskningen styrs över till att se hur kvinnors arbetsmiljö ser ut - och hur man kan sänka sjukfrånvaron, eftersom många kvinnor är sjuka.

Det handlar om jämställdhetsintegrering, som jag sa, om att ta bort vårdnadsbidraget och om att göra föräldraförsäkringen mer jämställd. Där har vi fått en nu högerbur med KD, Moderaterna och Sverigedemokraterna, som försvarar vårdnadsbidraget trots att det motverkar jämställdhet.

På integrationsområdet ser vi att Sverigedemokraterna har 10,4 miljarder mindre än regeringen. Det betyder att det blir mindre pengar till integration. Jag har inte riktigt förstått argumentet för att inte vilja ha integration i samhället.

När det gäller bostadsbyggande har både de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna 6 miljarder mindre än regeringen. Bostadsbyggande är också en viktig insats för integration och för att människor ska kunna få plats i vårt samhälle.

De borgerliga partierna har dragit ned på satsningarna på förskolan och på utbildningen. Det innebär att det blir svårare för kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden, eftersom de får mindre utbildning.

För första gången har vi nu en budget som gynnar en ensamstående mamma men som missgynnar en rik man. Det tycker jag är bra - det ökar jämställdheten i vårt samhälle.

Fiaskot med jobbcoacher och etableringslotsar är på väg bort - det är väldigt bra.

När det gäller integration finns det en särskild satsning i den extra tilläggsbudget som regeringen lagt fram. Det är 10 miljarder. Som Sverigedemokraterna påpekar i betänkandet är de starkt kritiska till detta. Jag tänkte därför redogöra lite för konsekvenserna för Sveriges kommuner om Sverigedemokraterna hade styrt:

Växjö -58,9 miljoner, Lessebo -43,9 miljoner, Hultsfred -66,9 miljoner, Karlskrona -65,4 miljoner, Ludvika -54,6 miljoner, Gävle -66 miljoner, Söderhamn -74,5 miljoner, Halmstad -66,1 miljoner, Hylte -43,2 miljoner, Nässjö -61,6 miljoner, Boden -65,3 miljoner, Kiruna -48,9 miljoner, Helsingborg -79,2 miljoner, Hässleholm -69,9 miljoner, Kristianstad -62,6 miljoner, Malmö -380 miljoner, Trelleborg -80 miljoner, Stockholm -363,2 miljoner, Södertälje -105 miljoner, Eskilstuna -104 miljoner, Flen -66,6 miljoner, Uppsala -119 miljoner, Filipstad -50 miljoner, Kristinehamn -64 miljoner, Skellefteå -71 miljoner, Härnösand -69,6 miljoner, Fagersta -48 miljoner, Norberg -40 miljoner, Västerås -79 miljoner.

Vi pratar alltså om hur det ska kunna bidra till bättre barnomsorg och skola. Då har jag inte räknat upp de pengar som kommer till regionen som kommer vården till del.

Jag fortsätter uppräkningen: Borås -80 miljoner, Göteborg -369 miljoner, Vänersborg -73 miljoner, Hällefors -26 miljoner, Karlskoga -43,5 miljoner, Lindesberg -76,5 miljoner, Ljusnarsberg -35,9 miljoner, Örebro -59,4 miljoner, Finspång -42 miljoner, Norrköping -109 miljoner, Valdemarsvik -24 miljoner.

Det är bara några av de kommuner som skulle få så mycket mindre pengar om Sverigedemokraterna fick bestämma i Sverige. Då har jag bara tittat på den extra tilläggsbudgeten.

Men vad Sverigedemokraterna inte har berättat är att deras budget inte gäller. Förra veckan, när vi röstade om ramarna, röstade ju Sverigedemokraterna för Moderaternas budget. Deras utgiftsområde, som de yrkar på här, finns ju inte! Det har redan fallit, så de kan inte ens reservera sig för en budget, eftersom de redan har reserverat sig för en annan budget.

Det Sverigedemokraterna har att förhålla sig till är moderata utgiftsramar. Då måste de titta på vad Moderaterna skrev. Moderaterna talade om att Sverigedemokraternas politik var dålig. Det tyckte vi också. Det uttrycks i den reservation som Sverigedemokraterna ställde sig bakom. Där har de sänkt utgiftstaket när det gäller integrationsinsatser med 1 miljard, inte 10 miljarder, så de har en något bättre budget att förhålla sig till. Men den är urusel den med.

(Applåder)

Herr talman! Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag förstår att Eva-Lena Jansson inte förstår vår integrationspolitik, eftersom hon uppenbarligen föredrar att trassla in sig i siffror i stället för att läsa vår argumentation.

Jag kan börja i änden med minusposter. Då kanske man också ska titta på minusposter vad gäller utgifter. Precis som jag har sagt i tidigare anföranden gör vi en stor del av våra neddragningar på integrationskostnader därför att vi minskar behovet av integrationskostnader, till och med om man räknar bara de satsningar som faktiskt är vettiga, såsom sfi eller samhällsorientering. Sedan har vi också varit väldigt tydliga med att det finns många satsningar som är helt uppåt väggarna.

Man kanske också ska vända sig till kommande generationer. Minus miljarder i ökad statsskuld, minus segregation, minus ett splittrat samhälle - det finns oerhört många fler faktorer att titta på än att vi minskar bidragen till något som varken fungerar eller är särskilt bra för Sverige eller våra kommuner.

Det grundläggande när man talar om integration, samhällsbygge eller vad man vill kalla det - "assimilation" är vad jag förespråkar - måste någonstans vara att man bygger ett gemensamt samhälle, att samtliga personer som bor i vårt land behandlas på samma sätt, får samma möjligheter och ses som en del av vårt land och får möjlighet att växa in i vårt samhälle.

Jag vill väldigt gärna ha svar på frågan hur man tror att man kommer att kunna uppnå det genom att särbehandla, ge bidrag och säga att de som nyligen har anlänt hit kommer att få förtur till diverse bostadsköer och till jobb, medan svenska ungdomar, som inte har fått den möjligheten, känner sig bortglömda.

Herr talman! Jag tror inte att svenskar behöver sfi-undervisning. Jag är ganska säker på att de som är födda i Sverige och är uppvuxna med svenska föräldrar inte behöver sfi-undervisningen. Det är väldigt tydligt att de inte behöver det.

Exempelvis lönebidragsinsatser riktar sig i huvudsak till personer som har funktionsnedsättning. Jag tror att det är viktigt att vi har den insatsen. Om Paula Bieler och Sverigedemokraterna är emot det ska man redovisa det.

Det man ska komma ihåg är att det förra året kom 80 000 människor till Sverige. I år har det kommit 140 000. De är redan här, Paula Bieler. Om du inte har sett det kan du gå ut utanför det här huset, så ser du att de finns här. De finns i mitt läns kommuner och i hela Sverige.

Där har vi kommuner som nu bedriver förskola, barnomsorg och skola. De människor som har fått uppehållstillstånd ska naturligtvis ha sfi. De ska gå en utbildning, för vi tycker att det är viktigt att människor är med och bidrar i det här samhället, att de kommer ut på arbetsmarknaden, att deras barn får en bra skola. Om man då inte har med de pengarna i budgeten innebär det att man inte har någon skola för de här barnen, att man inte har ett bostadsbyggande, att man inte har integration på det sätt som vi pratar.

Då blir frågan: Vad tänker Paula Bieler göra med de 80 000 som kom förra året, de 50 000 som kom året före och de 140 000 som kommer i år? Ska Paula Bieler kasta ut dem? Det måste hon svara på.

Den politik som ni har bedrivit sedan ni startade har handlat om att sätta stopp vid Sveriges gränser. Ni vill inte ha människor från andra länder här. Det har varit en mycket tydlig politik. Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti som inte står upp för demokratiska värderingar. Det ska man vara tydlig med. Men redovisa då! Ni har en budget här, men den budget som ni har tagit ställning för är en moderat budget. Det är inte den budget som ni har lagt fram som motion.

(Applåder)

Herr talman! Huruvida vi röstar på vår budget eller på Moderaternas budget tog jag inte ens upp, för det är tydligt för vem som helst, efter otaliga debatter förra året, att vi stöder vår budget i första hand men däremot är pragmatiska nog att när vi har sett vår budget falla och har att välja mellan två olika alternativ, då väljer vi det som är minst dåligt för Sverige. I det läget var det i det här fallet Moderaternas budget framför regeringens förslag.

Lönebidrag nämnde jag inte ens. Det stöder vi, och vi har till och med pratat om hur man ska kunna reformera så att det ska knytas till person snarare än till att man måste få ett arbete först och sedan söka i efterhand. Sfi nämnde jag som något positivt, något som vi vill ha kvar satsningar på.

Det är oerhört intressant hur svårt det tycks vara för otroligt många att ta in det faktum att det finns satsningar som vi vill stryka helt därför att de är kontraproduktiva, inte ger någon effekt, ställer grupp mot grupp. Vi har i Sverige varit världsbäst på att komma på olika integrationsprojekt, slänga ut pengar på det ena projektet efter det andra, ha särskilda subventioner som skapar marginaleffekter när man inte längre är nyanländ och inte längre kan få sin lön subventionerad.

Det handlar också om att vi faktiskt avser - ja! - att minska invandringen till Sverige. Och ja, vi avser att göra så att de personer som kommer hit från andra säkra länder inte ska söka asyl i Sverige. Det klarar vi inte av, det är inte humant, det gynnar bara dem som tar på sig själva att de har rätt att bestämma vilket land de ska bo i, i stället för att flyktingar i akut nöd, i akut behov av hjälpinsatser, får dessa hjälpinsatser där de faktiskt finns, vilket är i krisernas närområden.

Nu är vi inte här för att diskutera flyktingpolitik. Men jag står fast till hundra procent vid att vi är det enda parti som har en human flyktingpolitik.

(Applåder)

Herr talman! Paula Bieler svarade inte på frågan om vad hon skulle göra med de människor som redan är här, som har fått uppehållstillstånd. Om man har fått uppehållstillstånd i Sverige tycker vi att det är rimligt att om man är en barnfamilj ska man inte bo på gatan, man ska inte bo under en gran, utan det är rimligt att man får en bostad att bo i.

Jämställdhet och nyanlända invandrares etablering

Då är det också viktigt att vi har ett bostadsbyggande som gör det möjligt att inte ställa människor mot varandra. Det är viktigt att vi har integrationsinsatser som gör att de här människorna kommer ut i arbete och kan vara med och bidra till att bygga Sverige starkt. Om man tar bort de pengarna - som ni gör i er budget - finns ju inte de insatserna kvar. Då låtsas ni att det liksom är tomt i Sverige, att det inte finns några människor här som behöver ha de insatserna. Men det är ohederlig politik.

Er budget är en hittepåbudget, och då förstår jag att ni väljer att rösta på Moderaternas, för de har åtminstone förhållit sig till hur Sverige och verkligheten ser ut. För er som riksdagsparti på er andra mandatperiod borde det vara rimligt att ta ansvar för de människor som är här. Men det vill ni inte göra, för ni vill inte att de ska vara här. Det är väldigt tydligt med er politik.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 10.)