Uppföljning av riksdagens tillämpning av subsidiaritetsprincipen

Fru talman! Enligt riksdagsordningen ska konstitutionsutskottet inom riksdagen följa tillämpningen av subsidiaritetsprincipens tillämpning, och i ett betänkande ska utskottet meddela kammaren vilka iakttagelser som utskottet har gjort. Det är vad detta betänkande handlar om. Vi ska i dag också behandla utlåtande KU5, som handlar om förbindelserna mellan Europeiska kommissionen och de nationella parlamenten. Delvis handlar de här två dokumenten om samma saker. Man kan nog på goda grunder anta att inget av dem kommer att bli någon kioskvältare. Men det betyder inte att de är oviktiga - tvärtom. Det handlar i grund och botten om kompetensfördelning, eller med ett annat ord handlar det om makt. Fru talman! Jag tänker kommentera några valda delar i det nu aktuella betänkandet. Trots att KU inte har kunnat dra några bestämda slutsatser om huruvida utskotten har tillämpat den i förarbetena till riksdagsordningen beskrivna så kallade tvåstegsmetoden finns det i utskottens yttranden till KU tecken på att metoden har fått ett något större genomslag än tidigare. Enligt min mening är det i så fall en positiv utveckling. För min del vill jag gärna slå fast att jag tror att det är både nödvändigt och önskvärt att själva prövningen i utskotten formmässigt går så lika till som möjligt. Mot den bakgrunden hoppas jag även i år att alla utskott hittar sin tillämpning av den så kallade tvåstegsmetoden. På förekommen anledning vill jag fästa viss uppmärksamhet på en diskussion som har kommit upp. Det handlar om att vi i utskottet konstaterar att subsidiaritetsprövningen inte är begränsad till ett lagstiftningsutkast i dess helhet utan att vi också kan pröva om delar av utkastet strider mot subsidiaritetsprincipen. Fru talman! Under rubriken Utfallet av genomförda subsidiaritetskontroller vill jag lyfta fram några synpunkter. Först och främst gör jag den reflexionen att granskningen av utfallet av gjorda kontroller innehåller minst två dimensioner, dels en kvantitativ dimension, dels en kvalitativ dimension. Den kvantitativa är förhållandevis enkel att mäta. Den kvalitativa är däremot mer grannlaga. Mot den bakgrunden vill jag understryka att det är viktigt att riksdagen kan utveckla arbetssätt och metoder för att dels fånga hur kompetensfördelningen mellan unionen och medlemsstaterna utvecklas, dels få ett helhetsperspektiv. Det finns ibland flera förslag som var för sig är okontroversiella ur subsidiaritetssynpunkt men som sammantagna kan peka mot att principen träds förnär. Här är det viktigt att vi kan utveckla metoder så att vi kan fånga dessa två dimensioner. Fru talman! En brist som vi kunde konstatera förra året var att kommissionens motiveringar för sina förslag inte höll tillräcklig kvalitet eller saknades helt. Tyvärr kan vi konstatera att det inte har blivit stort mycket bättre utan ligger kvar på samma bristfälliga nivå. För mig är det ganska anmärkningsvärt. Subsidiaritetsprövningens rättsliga grund är ju att pröva var den planerade åtgärden ska beslutas sett i förhållande till de mål som har satts upp. För mig är det ett mycket nära samband mellan mål och motiveringar för en åtgärd. Undermåliga eller rent av uteblivna motiveringar gör det naturligtvis mycket svårare och kanske omöjligt för parlamenten att göra en rimlig subsidiaritetsprövning. Någon annan slutsats än att kommissionen medvetet struntar i sina förpliktelser enligt det så kallade subsidiaritetsprotokollet till fördraget är faktiskt svår att dra. Förra året sade jag: Blir det inte en förbättring måste Sverige som medlemsstat agera. Jag tycker, fru talman, att det nu är dags för Sverige att agera. Slutligen, fru talman, vill jag bara konstatera att det i samband med de prövningar som utskotten har gjort förefaller som om det i stort sett inte har förevarit några kontakter med andra parlament. Jag vill bara erinra om två saker utifrån det faktumet. Dels går vi kanske miste om viktig information som vi hade kunnat ha nytta av, dels kanske vi försitter möjligheten att samla tillräckligt många länder för att uppnå de tröskelvärden som anges i fördraget för att få ett förslag omprövat. Det tycker jag vore olyckligt. Fru talman! Efter dessa ganska korta kommenterar vill jag sluta med att yrka på godkännande av utskottets anmälan i betänkande KU4.

Fru talman! Jag vill tacka Billy Gustafsson för en bra inledning till denna lilla diskussion. Det blir ju inte mycket av debatt men möjligen en liten diskussion där vi kan komplettera varandra. Precis som Billy sade inledningsvis är betänkandet enhälligt. Det har inte heller varit så mycket spännande diskussioner eller åsiktsskillnader oss emellan under beredningen av ärendet i utskottet. Det finns ändå skäl att lyfta upp en del frågor utöver dem som Billy har lyft upp i sin inledning, frågor som är av principiell betydelse och som kanske förtydligar för åhörarna hur formerna för det europeiska samarbetet ser ut i huvudsak. I den allmänna debatten får man ofta höra att saker och ting har bestämts i Bryssel. Men även på områden där Europeiska unionen har exklusiva befogenheter har vi från riksdagen möjlighet att direkt via våra kontakter med regeringen påverka de beslut som fattas även på områden där EU:s organ har de exklusiva befogenheterna. Det europeiska samarbetet sker i första hand genom samarbetet mellan medlemsländernas regeringar. Det yttersta ansvaret för att föra Sveriges talan internationellt och i EU ligger hos regeringen genom Europeiska rådet och indirekt kommissionen, framför allt på områden där EU har exklusiv beslutanderätt. Det gäller till exempel tullunionen, vissa konkurrensregler och den gemensamma handelspolitiken. Enligt den subsidiaritetsprincip som infördes i samband med att Lissabonfördraget antogs 2009 "ska unionen på de områden där den inte har exklusiv befogenhet vidta en åtgärd endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna". Subsidiaritetsprincipen utgår alltså från synen att gemenskapen byggs underifrån och uppåt. Makten kommer underifrån, och det är bara i de fall där en gemenskap inte på ett ändamålsenligt sätt kan skötas och beslutas som en uppgift på en lägre nivå ska flyttas till en högre nivå. I de fall en överordnad gemenskap - i det här fallet EU och EU:s olika centrala organ - vill överta en uppgift ligger bevisbördan på denna att visa att uppgiften sköts mer ändamålsenligt på den högre nivån. Om den överordnade gemenskapen skulle överta en uppgift trots att så inte är fallet är det en kränkning av den underordnade nationella rätten enligt fördraget. Detta synsätt innebär också att beslut i vissa fall bör flyttas till en högre nivå, men de måste då få godkännande från de nationella parlamenten. Enligt riksdagsordningen, som också Billy Gustafsson nämnde, ska konstitutionsutskottet följa tillämpningen av subsidiaritetsprincipen och en gång om året meddela kammaren sina iakttagelser. Detta är andra gången som det sker, och utskottets iakttagelser har också den här gången lett till ett enigt betänkande. Subsidiaritetsprövningen är en levande process som kommer att påverka riksdagens och de övriga medlemsstaternas parlaments arbete med de gemensamma frågorna. Den kräver ett proaktivt arbetssätt och förutsätter ett ökat samarbete mellan de nationella parlamenten och mellan parlamenten och de gemensamma EU-organen. Det är bra både för att upprätthålla balansen mellan de olika nivåerna i det europeiska projektet och för att öka förståelsen för de eventuella skillnader som råder mellan de enskilda medlemsländerna. Riksdagens utskott har under den här perioden, som alltså omfattar den 1 juli-31 december 2010, behandlat 49 subsidiaritetsärenden. I tre fall har det berörda utskottet bedömt att förslagen har stått i strid med subsidiaritetsprincipen. Utskottet konstaterar att det fortfarande är för tidigt att dra några definitiva slutsatser av hur tillämpningen av subsidiaritetsprövningen kommer att utvecklas på längre sikt, men drar ändå slutsatsen att den princip som vi använder i prövningen, den så kallade tvåstegsmodellen, fungerar bra. Utskottet konstaterar också att tidsfristen på åtta veckor är tillräcklig för en adekvat hantering av ärendena, även om det i en del fall förutsatt underhandskontakter med Regeringskansliet och delvis informell hantering och beredning i utskottens presidium. Däremot konstaterar utskottet att kommissionens motiveringar i fråga om subsidiaritetsprövningen fortfarande saknas i alltför många fall, som också Billy Gustafsson gick in på. Man kan också konstatera att de ärenden som har behandlats av miljö- och jordbruksutskottet tillhör de ärenden som saknar motivering i subsidiaritetsfrågan i flest fall. Utskottet påpekar att detta är en brist som bör åtgärdas. Dessutom finns det ett behov av att följa upp de interna informationskanaler som finns mellan de nationella parlamenten, inte minst det så kallade IPEX-systemet som vi också anger borde förbättras. Med detta, fru talman, vill jag yrka på godkännande av utskottets anmälan.