Ungdomsfrågor

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till den moderata reservationen nummer 2. En bra ungdomspolitik är självklart en politik som är bra för alla. Det handlar om möjligheter till jobb, bostad och för unga möjligheter till studier, studielån och prak- tik - att röja hinder på vägen till vuxenvärlden, kort sagt. Jag är medveten om att den moderata ungdomspolitiken är mager, och jag kan lova utskottets ledamöter och även andra att vi kommer att återkomma i den här frågan många gånger. Fru talman! Jag känner stark sympati för bland annat Birgitta Selléns synpunkter på ungdomskultur, att den ständigt förändras och att varje generation måste få utrymme att skapa sin vision med innehåll och former. Ungdomskulturen ska finnas för sin egen skull och inte för att tillfredsställa vuxnas oro. Men så är det ju ofta; ungdomar får vuxenvärldens stöd och gillande - ekonomiskt eller handfast - om deras önskemål stämmer överens, annars inte. Nu klarar sig ungdomskulturen rätt bra ändå. Den söker sig sina egna vägar. Det märks inte minst inom musiken, som är ungdomarnas starkaste arena. Förmodligen mår den, som också mycket annat, bra av lite motstånd. Det ökar kreativiteten. Kultur är läkande. Men när det gäller graffiti, eller klotter som det mestadels handlar om, har vi moderater en annan uppfattning. Vi har svårt att se det som kultur, än mindre som god kultur, såvida man inte betraktar all mänsklig verksamhet, till exempel också vit-makt- musik, som kultur. Martin Burgos, en 20-årig klottrare som flera gånger fällts i rätten för skadegörelse, har fått chansen att ställa ut och sälja vissa alster inom ram. Han vill tänja just ramarna, säger han. Så här uttryckte han sig bland annat i en intervju i Dagens Nyheter tidigare i år: Att måla tåg är det bästa jag gjort. Om jag någon gång blir deprimerad så vet jag var tågen står. Det vill säga: Ut och måla! Vad andra människor och resenärer möjligen tycker om detta bryr han sig uppenbarligen inte om, för det handlar ju om honom själv och hans mående. Nyligen åkte han fast igen. Han påstår visserligen att han är oskyldig, men på SL, Storstockholms Lokaltrafik, har man en annan uppfattning. I själva verket, säger de där, är han ute flera gånger i veckan och målar. Det här är inte bara en hobby. För somliga är det en drog, kanske också för honom. Det vet inte jag. Nu är Martin Burgos betraktad som en skicklig må- lare - i sina kretsar. Somliga vill gärna göra en skillnad här: Burgos är graffitikonstnär, andra är klottrare. Och så tror man att man skilja på det här. Hur naiv får man bli? undrar då jag. Den som får, eller tar sig, epitetet graffitikonstnär har inte tränat på väggar och skåpluckor hemma i sin bostad. På sin höjd har det handlat om skisser på papper. Han, för det handlar nästan bara om killar, har klottrat sina tags ute på murar, väggar, plåtskåp, stolpar, statyer, bänkar, hissar, tak, gatskyltar, bussar och tåg, rispat rutor, gett sig på berg och träd. Det här räcker inte ens. Vad andra människor tycker och tänker om denna om inte fysiska så i alla fall mentala våldtäkt, äsch, det bryr man sig inte om. Det låter kanske lite chockartat, men jag ser den inställningen som snudd på fascistoid. Vi har rätt att uttrycka oss, säger klottrarna överläg- set. Javisst, men inte på andras eller vår gemensamma egendom. För fastighetsägarna innebär klottret höga kostnader, i alla fall om man har som ambition att ta bort klottret. Och vem betalar i slutänden denna rengöring? Jo, hyresgästerna, men inte bara i det nedklottrade huset. I Familjebostäder, Svenska Bostäder, andra bolag, bostadsrättsföreningar drabbas alla boende kollektivt, genom hyresavin. Fru talman! För kollektivtrafiken uppgick den totala klotternotan förra året till närmare 200 miljoner kronor! Vilka drabbar det? Jo, alla oss som betalar skatt, natur- ligtvis, inte bara resenärerna. Då är det inte att undra på att fler väljer att ta bilen i stället för att åka tunnelbana, buss eller pendeltåg, även om personalen sliter som bara den på nätterna för att göra rent efter klottrarna. Och vad då rätt att uttrycka sig, förresten? När jag började bli politiskt medveten, i gymnasiet på 70-talet, fanns det ofta politiskt eller för den delen poetiskt klotter på allmän egendom. Jag försvarar det inte, men jag kan förstå det, för det handlade om ett budskap till andra. Klottrarna däremot intresserar sig inte för oss andra. De klottrar för andra klottrare. Någon egentlig ideologi finns det sällan här. Graffitin ställer frågan: Vem har rätt till det offentli- ga rummet? Det är en intressant fråga, tycker jag, för när klottrarna ställs till svars heter det ofta: Storföretagen får sätta upp affischer överallt, vi har också yttrandefrihet. Men den enes frihet är ju inte mycket värd om den inne- bär ofrihet för andra. Fru talman! Jag kan förstå frustrationen över all då- lig och påträngande reklam som finns just i vår offentli- ga miljö. Men det är att göra det lätt för sig att använda dålig smör- eller underklädesreklam som argumentation för att själv få sabotera. Jag menar att det här är sabotage och brist på respekt för medmänniskor. Kom inte och säg att Visby ringmur, som klottrades ned strax före jul - det grövsta fall jag sett, sade länsantikvarien på Got- land - eller klottret i Gamla stan eller när man ger sig på Siri Derkerts verk i tunnelbanan är ett uttryck för yttran- defrihet. Kalla inte detta klotter för kultur! Inför legala väggar, säger då somliga. Visst, om det hade varit lösningen. Men det är det ju sällan, för det målas ju inte bara där. Det finns det gott om trista exem- pel på. Fast om klottrandet blir etablerat blir det också ointressant. Här är dilemmat eller, skulle kanske den elake säga, kanske lösningen på problematiken: Legali- sera det och döda det. Graffitikonstnären kan nog tänka sig att måla på så kallade legala väggar, men det är ju bara en övning för de större uppgifterna, de som inte är legala. Att måla på förbjudna platser är ju själva grejen, annars blir man inte tagen på allvar. Titta på graffitihemsidorna. Det här är inte ideell verksamhet, den är genomkommersiell. Här finns myck- et pengar att hämta. Och klotter föder mer klotter. Så är det, tyvärr. Egentligen är det oerhört sorgligt alltihop, för det handlar ju om en vilja att bli sedd och lyssnad till, om man nu inte blir det i skolan, hemma eller bland kompi- sar. Lösningen ligger här, som i så många andra fall, i förebyggande arbete. Det handlar om social verksamhet, inte så mycket om kultur. Det är ett litet, litet fåtal klottrare som utvecklas till skickliga målare och som får en chans att ställa ut i de fina salongerna på Östermalm. Och är det den konstnär- liga ådran som ska odlas så kan det ske tidigare, i sko- lan, i fritidsverksamheten, kanske i studieförbund eller på andra vis. I Hagnässkolan i Upplands Bro i norra Stockholm har sex flickor i årskurs 9 tröttnat på klottret och går runt i klasserna för att försöka vinna kompisarna för en rena- re och snyggare skola. De tror att effekten blir större när unga talar till unga. Låt oss hoppas det. Låt ungdomarna sanera själva. Och låt pengarna de då får gå till olika aktiviteter, som besök på äventyrsbad, skiddagar, bio med mera. Det här sker på olika håll i landet, där det finns eldsjälar som får stöd från företag, skolor och ibland från kommunen. Det handlar inte alltid om så mycket pengar, men det är effektivt. Avslutningsvis säger Lena Hallengren, ungdomsmi- nistern, att graffiti är god ungdomskultur och bör ges särskild plats i samhället. Ungdomar måste få forma sina egna liv, säger hon. Jag kan i viss mån hålla med henne, men jag tror tyvärr inte att det är möjligt att stödja och upplåta plats för graffiti och samtidigt bekämpa klotter, för de är varandras förutsättningar.

Fru talman! Jag vill i den här debatten om ungdom- spolitik främst uppehålla mig vid två ämnen, nämligen målen för ungdomspolitiken och vikten av att stödja generationsövergripande verksamhet. När nationell ungdomspolitik utformas är det viktigt att inte bara se ungdomstiden som en livsfas där intresset inriktas mot individens framtida livsförlopp utan också se ungdomar som en social grupp i dag med särskilda livsvillkor. Ungdomspolitiken måste ta sin utgångspunkt i och ta till vara det engagemang och de erfarenheter som ungdomar har, inte minst i olika samhällsfrågor. Hur ungdomspolitiken ser ut och utformas styrs na- turligtvis av vilka mål man sätter upp för den och hur målen följs upp. I december 1999 fattade riksdagen beslut om en nationell ungdomspolitik som bygger på tre övergripande mål: att ungdomar ska ha goda förut- sättningar att leva ett självständigt liv, att ungdomar ska ha verklig möjlighet till inflytande och delaktighet samt att ungdomars engagemang, skapande förmåga och kritiska tänkande ska tas till vara som en resurs. Kristdemokraterna stödde förslaget om att ange tre mål för ungdomspolitiken men ville och vill fortfarande i hög grad betona att statens roll när det gäller ungdom- spolitiken bör vara mer stödjande och mindre styrande. Regeringen fastställde därefter 41 delmål. Dessa har delvis omformulerats och också reducerats så att det nu är 32 delmål för ungdomspolitiken. Fru talman! Låt mig ta några exempel ur listan över delmål. Delmål 5 är att andelen skolungdomar som använder Internet som ett arbetsredskap i skolarbetet för att nå skolans mål ska öka under perioden 2001-2003. Detta är ett nytt mål som delvis saknade motsvarighet i de först fastställda målen. Delmål 21 är att andelen elever som upplever att de har såväl formellt som reellt inflytande i skolan ska öka under perioden 2001-2003. Detta är ett delmål som ersatte fyra tidigare delmål som handlade om inflytande, elevråds- och elevkårsarbete, engagemang och deltagan- de i skolfrågor samt studenters inflytande. Delmål 29 handlar om att aktiviteter inom Rege- ringskansliets och berörda myndigheters ordinarie verk- samhet där ungdomars engagemang tas till vara som en resurs ska öka under perioden 2001-2003. Också detta är ett nytt mål som har ersatt fyra gamla mål. Vilka målen är påverkar som sagt ungdomspolitiken i verkligheten, till exempel genom att vara styrande för Ungdomsstyrelsens verksamhet. Jag hade egentligen inte tänkt recensera dessa delmål, även om jag personli- gen gärna hade hittat ytterligare något mål om ungdo- mars hälsa. Jag vet att fler här i kammaren i så fall kan- ske hade velat debattera ungdomsmålen och inte minst få kunskap om bakgrunden till delmålen och varför de har förändrats. Men jag hade som sagt inte tänkt recen- sera dem. Eftersom målen har den betydelse de har tycker dock Kristdemokraterna att det är riksdagen som bör besluta om de konkreta delmålen. Vi anser att rege- ringen ska återkomma till riksdagen med förslag på nya delmål. På så sätt skulle vi kunna uppmärksamma ung- domspolitiken och få en debatt kring mål och delmål. Det skulle vara bra för uppslutningen kring ungdomsfrå- gor. Med det vill jag yrka bifall till reservation 1 under punkt 1. Innan jag lämnar diskussionen kring målen för ung- domspolitiken vill jag lyfta fram ett mål som jag ser som ganska bra, nämligen mål 28. Det har också ersatt ett annat och kanske ännu bättre mål. Det handlar om att antalet officiella delegationer vid internationella konfe- renser där ungdomar medverkar och där frågor av bety- delse för ungdomar diskuteras ska öka under perioden 2001-2003. Samtidigt som detta är ett av målen för regeringen avslår majoriteten med Socialdemokraterna i spetsen två yrkanden från oss kristdemokrater som handlar om just detta och om ungdomars möjlighet till eget internatio- nellt arbete. Yrkandena går ut på att ungdomar är en viktig resurs och att deras roll bör stärkas i det interna- tionella utvecklingsarbetet samt att staten genom Ung- domsstyrelsen bör stödja ungdomsorganisationernas reguljära internationella verksamhet, det vill säga deras möjlighet att ta kontakt med sina systerorganisationer i andra länder och bedriva arbete inom sina internationa- ler. Att avslå dessa yrkanden vittnar om ett uppifrån- perspektiv, något som jag tycker att regeringen och Socialdemokraterna ofta har på sina mål för ungdom- spolitiken. Låt mig till slut lägga någon minut på att betona vikten av att den generationsövergripande barn- och ungdomsverksamheten ges goda förutsättningar. Många unga människor saknar kontakt med den äldre genera- tionen, och det tycker jag är en stor brist. Människor i olika åldrar har mycket att ge varandra i form av erfa- renheter och kunskaper. Kontakter mellan generationer skapar också en förståelse för generationers olika per- spektiv, olika förutsättningar och inte minst olika öns- kemål. För att uppmuntra möten över generationsgränserna måste det offentliga stödja de mötesplatser som finns. Kulturen är en utmärkt sådan mötesplats. När barn och unga deltar i kulturverksamheter tillsammans med vuxna bidrar åldersblandningen till att förmedla en kompetens och ett kulturarv. Inom parentes vill jag säga att jag gärna hade sett att ett av regeringens mål hade täckt denna ambition. Tyvärr innebär dock dagens regelverk för ekono- miskt stöd till barns och ungdomars kulturutövande stora problem för åldersblandade grupper. De ungdomar som väljer att engagera sig i åldersintegrerade amatörorkest- rar eller teatergrupper missgynnas av det offentliga bidragssystemet och får inte samma stöd som ungdomar som engagerar sig i rena barn- och ungdomsteatergrup- per, -orkestrar och så vidare. Stödet till ungdomars kul- turutövande går nämligen enbart till rena barn- och ungdomsorganisationer där minst 60 % av medlemmar- na är under 25 år. På många orter i landet spelar amatörkulturen en viktig roll för ett levande kulturliv. Det finns kanske inte alltid underlag för både en renodlad barn- och ung- domsteaterverksamhet och en teatergrupp för vuxna amatörer. Tyvärr avslår även här majoriteten yrkanden från Kristdemokraterna där vi vill se över stödet till de åldersblandade verksamheterna. Detta återfinns i reser- vation 7 under punkt 7, men för tids vinnande yrkar jag som sagt bifall endast till reservation 1 under punkt 1.

av tredje vice talmannen därefter till och med 8 §

Fru talman! Även jag ska prata om graffiti men ur en annan synvinkel än den Lena Adelsohn Liljeroth hade. I målen för den nationella kulturpolitiken står att vi ska värna yttrandefriheten och skapa reella förutsätt- ningar för alla att använda den. Det står också att vi ska verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturli- vet och till kulturupplevelser samt till eget skapande. Vi ska främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar. Utskottet hänvisar till de här målen när man svarar på vår motion och säger att dessa ska styra verksamhe- ten. Vidare svarar utskottet att de kulturpolitiska målen också kan fungera som stimulans och vägledning för landsting och kommuner i deras kulturpolitiska verk- samhet. Vi skrev en motion om graffitiprojekt där vi anser att de kulturpolitiska målen i allra högsta grad kan tilläm- pas på graffitin och den syn samhället borde ha på den här kulturyttringen, men vi ser inte att det sker. Det är fråga om konstnärlig förnyelse och även kva- litet. Det är fråga om att fylla upp begreppet "mångfald" och om att motverka kommersialismens negativa verk- ningar. Och det är fråga om att ge en av de grupper som annars är sämst ställd när det gäller yttrandefrihet och eget kulturutövande möjligheten till just yttrandefrihet och eget kulturutövande, nämligen ungdomar, och i en hel del fall ungdomar som lever i en strulig tillvaro och riskerar att hamna snett i samhället. Det är en utmärkt skola för unga människor att lära sig att ta egna initiativ och lära sig hur samhället funge- rar. Vi vet att om unga, som i dag, hela tiden aktivt motarbetas leder det till frustration och ett ställningsta- gande mot samhället - ett samhälle som man menar sig varken få eller vilja tillhöra. Det är när möjligheterna att utrycka sig och bygga sig en meningsfull fritid beskärs eller bemöts med förakt som ungdomskulturen drar sig tillbaka och ibland bildar grogrund för motsättningar. Därför är riksdagens ställningstagande så viktigt. Att ge möjlighet och plats för unga människor att ut- öva den här kulturyttringen är, som vi ser det, ett bra sätt att från samhällets sida bidra till att göra kulturen till en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället. Hittills har graffitin varken mött respekt från eller kom- municerat med vuxenvärlden. Jag vågar till och med hävda att graffitin har utsatts för censur. Utställningar med graffiti har stängts eller vägrats plats. Vid ett flertal tillfällen har myndigheter i Stockholm aktivt stängt lagliga väggar som initierats av ungdomar själva. Både i Spånga och i Nacka har poliser och anställda vid SL utövat påtryckningar för att stoppa den här verksamhe- ten. Det viktiga är inte att aktivt stödja graffiti utan att åtminstone förhålla sig neutral och inte motarbeta initia- tiv till utställningar, festivaler eller lagliga väggar. Fru talman! Det bekymrar mig när utskottet svarar att man ser det som riksdagens uppgift att bekämpa graffitin och hänvisar till regeringens förslag som bland annat handlar om att utöka polisens befogenheter till kroppsvisitering och straffskärpning. Om nolltolerans och skärpta straff hade varit ett effektivt sätt att få bort oönskat måleri på offentlig plats hade vi inte stått här och haft denna diskussion. Om kriget mot klottret, som man från myndighetshåll startade 1987, hade hjälpt så hade vi inte diskuterat den här frågan i dag. I Stockholm har man, till skillnad från exempelvis Göteborg och Norrköping, valt att spendera åtskilliga miljoner varje år på sanering av graffiti, bevakning av tåg och punktmarkering av graffitimålare - allt utan resultat. Annars hade vi inte diskuterat den här frågan i dag. Varför har man inte analyserat effekterna av kriget mot klottret tidigare? Varför är man så mån om att fort- sätta med motåtgärder som är verkningslösa? Till och med i Klotterkommissionens utlåtande från i höstas står det att läsa att saneringen inte har haft någon dokumen- terad inverkan på den oönskade graffitin. Det har redan flera gånger bevisats att graffitin inte går att stoppa eller utplåna. Vi i Vänsterpartiet anser det inte heller önskvärt. Vi kan dock förstå att den oönskade graffitin väcker upprörda känslor. Då gäller det att hitta konstruktiva lösningar. Att bemöta graffitimålare med förbud och repression är inte svaret. Givetvis behöver man jobba med sanering när offentliga byggnader och dylikt förstörs, men lika viktigt är det att jobba förebyg- gande och fånga upp unga målare och hjälpa dem in i samhället. Vi ska ha med oss i bakhuvudet att den oöns- kade graffitin är effekten av ett större socialt problem, som handlar om hur samhället i stort behandlar sina invånare och unga medborgare. Den ultimata lösningen står nog inte att finna, men vi inser att man måste möta ungdomar med respekt och med vilja att erbjuda möjligheter att utöva graffitin på anvisade platser. Genom att uppmuntra ungdomar att vara kreativa och skapande kan man förhindra dålig stämning och ilska, som ofta leder till vandalisering. Dessutom har de flesta ungdomar en begränsad ekono- mi, och varje sprejburk som målas lagligt innebär en mindre som målas illegalt. Men återigen ska vi vara på det klara med att det inte finns någon säkerställd metod, som Lena Adelsohn Liljeroth efterlyser, för att minska den illegala graffitin. Delvis kan det bero på att graffitimålarna inte utgör en homogen grupp. Orsakerna till att man väljer att måla graffiti är lika många som det finns graffitimålare. Men vill vi fortfarande ha ett samhälle där så många som möjligt är delaktiga är det viktigt att stoppa marginalise- ringen av graffitimålare. Alla som har möjlighet att göra saker inom samhället respekterar också samhället i hög- re grad. Det handlar om att ge utrymme och förutsätt- ningar för unga människors eget skapande och för den konstnärliga förnyelse som vi ju eftersträvar. Låt mig dra en parallell till fotbollen och ett tema som tagits upp på nyheterna i dag. Även om det har yppats förslag är det ingen som aktivt förespråkat att förbjuda publik under fotbollsmatcher på grund av att det finns fotbollsfans som slåss och kostar samhället mångmiljonbelopp varje år. Varför kan samhället se skillnad mellan fotbollsfans som går på match för att titta och sådana som går för att slåss men inte skilja på olika sorters graffiti? Demokrati bygger på dialog. Som den resursstarka parten är det vårt ansvar att ta initiativ till den här dialo- gen och försöka minska den konflikt som man i Stock- holm medvetet har byggt upp alltsedan mitten av 1990- talet. Nolltoleransen har målat in sig i ett hörn - och inte bara här. I Köpenhamn meddelades tidigt i höstas att man avviker från den nolltoleranspolitik som bedrivits sedan ett par år tillbaka därför att den inte har haft ef- fekt. Vad sker om ytterligare repressiv politik inte har effekt? Vad blir nästa steg? Fru talman! Jag vill härmed yrka bifall till vår mo- tion Kr259 samt Kr325 yrkande 1, som innebär att Kul- turrådet ges i uppdrag att undersöka möjligheterna att initiera graffitiprojekt tillsammans med kommuner och landsting.

Fru talman! Tro mig, Rossana! Jag är inte ute efter något krig mot ungdom. Absolut inte. Jag anser att re- spekt ska vara ömsesidig. Men någonstans får man be- stämma sig för om graffiti är konst eller ett socialt pro- jekt - eller rättare sagt om det borde vara ett socialt projekt. Och jag lutar åt det senare. Under många år har man gjort försök med legala väggar. Köpenhamn har haft legala väggar - Rossana nämnde själv Köpenhamn - men det är slut med det nu. Det begränsade inte klottrandet, tvärtom. I Husby, en förort till Stockholm, har man haft legala utställningar utomhus. Man fick rejäla problem efteråt, inte minst med nyrekrytering. Småpojkar, för det var oftast pojkar där också, kom dit och blev inspirerade. Man har också med film från polisen kunnat dokumentera hur de äldre klottrarna lärde dem inte bara att måla utan också att sniffa drivgaser. Västerås har testat. Även där har försöket upphört eftersom det inte minskade klottret på andra, förbjudna platser. Samma sak gäller Uppsala, där problemen ac- celererade, och Malmö likaså. Karlstad var i mitten av 1990-talet på väg att hitta en lösning. Då handlade det om en enskild eldsjäl, en polis, som tog kontakt med de här killarna, lärde sig kulturen och fick i gång en dialog i syfte att minska detta. Och det lyckades man också med. Men när han sedan fick andra uppgifter tilltog det här klottrandet igen. Det handlade faktiskt inte så mycket om att måla, utan det handlade om en kriminell livsstil, ett särskilt livsmönster, våld, droger och misshandel. Hans slutsats vara att alla måste samverka, skola, hem, polis, företag, fastighetsägare, fritis och social- tjänsten. Det är det enda sättet att lösa det här. Kom inte och säg att det här är kultur!

Fru talman! Precis som Lennart Kollmats sade tidi- gare i den här debatten, är det inte vi som ska avgöra vad som är konst eller inte eller vad som är vackert eller fult. Den debatten lämnar jag över till konstrecensenterna. De brukar vara bra eller dåliga på det. Jag menar att den politik som har förts mot graffitin har visat sig vara verkningslös. Jag anser inte att man på ett seriöst sätt har bemött de ungdomar som uppenbarli- gen vill måla graffiti. Jag tycker inte att man har bemött de ungdomarna med den respekt som de förtjänar. Där- för kommer jag att fortsätta att strida för att man har lagliga väggar och organiserade projekt tillsammans med och för andra graffitimålare. Jag tycker att det är trist när Lena Adelsohn Liljeroth försöker slänga in graffitimålare i ett fack och säger att de är kriminella, knarkare, sniffare eller något annat. Det finns väldigt många graffitimålare, och som jag sade tidigare finns det lika många skäl till varför man målar graffiti. De ungdomar jag har mött har bett mig att kämpa för lagliga väggar därför att de vill ha en plats att måla på. De är varken knarkare eller kriminella. De blir stämpla- de som kriminella därför att deras behov av att måla är så stort.

Fru talman! Jag vidhåller att respekten trots allt måste vara ömsesidig. Det skulle inte vara några pro- blem med lagliga väggar om man höll sig där. Jag har varit ordförande på Fryshuset i snart nio år. Vi har testat graffitiskola där. Jag kan tala om att det inte gick särskilt bra. Visst målade och utvecklades man där, men man målade på många andra håll också. De skickliga - för jag antar att de är det - graffiti- konstnärer som Rossana Dinamarca har träffat har ju inte bara målat inom ram eller på de här etablerade platserna. De har ju samtidigt målat för många miljoner kronor på andras egendom. Det kan man inte försvara. Jag tror att det handlar om ett socialt problem till nästan 90 %. Då får man göra annat. På Fryshuset erbju- der vi basket, skateboard, olika musik, BMX, cirkus, teater och allt möjligt annat. Det finns andra vägar för ungdomar att använda sig av sin kreativitet än att måla illegalt på andras egendom. Jag är ledsen, men jag tror inte att vi kommer att kunna nå varandra där.

Fru talman! Jag håller med om att vi ska försöka minska det illegala målandet. Det har bevisats flera gånger att den politik som har förts till exempel här i Stockholm är verkningslös. Då gäller det att hitta nya vägar. Visst ska respekten vara ömsesidigt. Men precis som i skolan och på andra ställen där vuxna och barn möts, handlar det också om att visa vad respekt är för någonting. Jag anser inte att man har visat de unga män- niskor som vill måla graffiti den respekten. Då kan man inte heller förvänta sig att man får respekt tillbaka. Jag tror att vi måste försöka hitta konstruktiva lös- ning på det här problemet. Jag tror att lagliga vägar är en sådan. Det skulle glädja mig om Kulturrådet också ver- kade för till exempel olika graffitiprojekt runtom i lan- det.

Fru talman! Ungdomsfrågor är väldigt högt priorite- rade inom Centerpartiet. Det första jag tänker ta upp är varför vi har motionerat om stöd till invandrares ung- domsorganisationer. Vi har skrivit ett särskilt yttrande om detta och har alltså ingen reservation som vi följer upp. Vi har gjort detta bland annat därför att vi ser att invandrarungdomar är mindre delaktiga i föreningslivet än svenska ungdomar, och det är speciellt kvinnor som är mindre delaktiga. Därför oroar det oss att det särskilda bidraget till in- vandrares ungdomsorganisationer kommer att tas bort 2004. Det finns visserligen särregler, som utskottet säger. Man borde kunna uppnå de medlems- och lokal- avdelningskrav som ställs. Det finns också dispensregler som gör att de skulle kunna söka bidrag. Men varför ska de behöva använda dessa? Även om det finns särskilda skäl för att de ska kunna få strukturbidrag, utbildnings- bidrag och etableringsbidrag blir det ändå väldigt krång- ligt. Av den anledningen oroar vi oss väldigt starkt för det här beslutet. Kultur och idrott är väldigt bra brobyg- gare mellan invandrargrupper och andra ungdomar. Nu förväntar vi oss att regeringen och Ungdomsstyrelsen studerar vad som blir följden av att man tar bort det här bidraget till invandrares ungdomsorganisationer. Vi har sagt väldigt mycket om ungdomar. Tack för stödet, Lena Adelsohn Liljeroth. Jag ser fram emot framtida motioner från er om ungdomspolitiken och hur vi ska hantera den. Ungdomskulturen är hela tiden annorlunda än gårda- gens. Vi vill ju hela tiden förändra. Varje generation vill skapa sin egen vision. Alla vill skapa nytt. Det ville vi när vi var unga, och då är det naturligt att även dagens unga gärna vill göra det. När unga kommer på en idé som de gärna vill driva är det snabba beslut som gäller. Man kommer på att man vill göra en sak. Sedan undrar man var man ska få peng- ar ifrån och var man ska hålla till. Man får reda på att man ska ansöka om pengar. Man kan ansöka om pengar kommunalt, men man kan också ansöka hos Ungdoms- styrelsen, Allmänna arvsfonden och så vidare. Då skick- ar man glad i hågen in en ansökan. Efter ett år kommer det kanske besked om pengarna - i bästa fall efter tre månader. Då har kanske de här ungdomarna nästan glömt den idé de hade. Ni vet ju hur det är. De flesta är bekanta med ungdomar på något sätt. Helst skulle de ha haft pengarna till det de vill göra i går. Av den anledningen har vi sagt att det är väldigt vik- tigt att vi försöker få enklare regler så att ungdomarna kan få loss pengar snabbt till de olika aktiviteter som de vill ha. När vi har undersökt detta har vi dessutom sett att mycket av de här pengarna går till behandlingsprojekt. Ungdomskulturen bygger på äldres ideologi och livsvär- deringar. Det innebär att man ger pengar till det som fångar upp unga på fallrepet. Man vill erbjuda dem något vettigt sett ur vuxnas ögon. Eller också kan syftet vara att man ska arbeta mot våld, droger och rasism. Välviljan finns bland äldre, men idéerna finns bland de unga, och de måste få göra det de känner för. För oss är det viktigt att ung kultur blir med unga, för unga och av unga. Därför vill vi i Centerpartiet göra en översyn av Ungdomsstyrelsens och Allmänna arvs- fondens bidragsgivning till ung kultur. Jag yrkar därför bifall till reservation 6 under punkt 5. Jag tänkte lyfta fram några goda exempel. Botkyrka blev till exempel ungdomskommun 2002. De prisades för sitt långsiktiga ungdomsarbete där unga själva ut- formar mycket av den konkreta verksamheten. Hon som är chef för kulturenheten i Botkyrka säger: Ungdomarna och vår internationella miljö är kommunens viktigaste tillgång. Som vuxna har vi ansvaret för att ge utrymme för ungas idéer och energi, och det är vi bra på. Vår utgångspunkt är att säga ja och våga testa även om det blir fel ibland. En politiker där säger: Som politiker måste man våga prioritera, och i Botkyrka har vi länge styrt resurser till barn och unga, också under de knappa åren på 90-talet. I dag skördar vi resultatet i form av många engagerade ungdomar. Ett annat gott exempel är Nacka som deltog i täv- lingen Årets demokratiinitiativ. Där säger man så här: Nacka ungdomsråd utan fasta strukturer - det fungerar definitivt inte på det sätt som vuxenvärlden är van vid, men det fungerar. Här kan alla vara med precis så myck- et som de vill och när de vill. Arbetsgrupper dras igång när det behövs. Omröstningar på webben görs i en rad frågor. Diskussioner och debatter pågår ständigt. Politi- kerna deltar mer och mer. Sådana här goda exempel är roliga att läsa. De ska- par en framtidstro. Ungdomarna har ett engagemang. Det är ett sådant där engagemang som vi kan se här i riksdagen vartannat år när vi har ungdomsriksdagen. Det är en sådan där dag när man fylls av framtidstro och känner att vi har en framtid bland ungdomarna. De vill engagera sig. Det är det vi vill ta till vara när vi pratar om ung- domskultur. En tanke som vi vill lyfta fram är att ungdomsstyrel- sen bör kunna få regeringens uppdrag att påverka kom- muner att ta fram konkreta planer för att prioritera ung- domskultur, precis som man gör med mobbningsplaner, jämställdhetsplaner, arbetsmiljöplaner och så vidare. Det är ju inte så att varje kommun hittar på sådant, utan det kommer att man ska ta fram sådana planer. Då kan man lika bra göra det också när det gäller ungdomskulturen. Vi har försökt lösa problemet i vår politik. Vi vill ju avsätta extra - våra Kulmiljoner. De är i år 100 miljoner, men de kommer under mandatperioden att växa till 290 miljoner. Varje kommun ska, oavsett storlek, få en mil- jon. Det låter naturligtvis orättvist för dem som kommer från en storstad. De säger: Ska vi bara få en miljon? Anledningen är att i en storstad finns det så stort ut- bud att ungdomarna kanske kan hitta aktiviteter. Men hur är det i små orter som Arjeplog och Simrishamn? Där kanske man inte har så mycket pengar. Tänk om de fick en miljon att göra saker för - som ett ungdomsråd eller liknande kan hantera - och som också gäller före- ningslösa ungdomar, som Folkpartiet just nämnde är ett stort problem. Vi tycker att föreningslösa också ska ha tillgång till detta. Fru talman! Jag vill också säga några ord om graffiti. Det är en fråga som berör. Det har vi kunnat se inte minst i media de senaste månaderna. Grafittin är här för att stanna, anser vi i Centerparti- et. Man frågar sig: Är graffiti klotter eller är det konst? Tyvärr upplever jag att många drar likhetstecken mellan klotter och graffiti. Jag blev väldigt fundersam när Lena Adelsohn Liljeroth pratade så engagerat, men verkade sätta någon sorts likhetstecken mellan klotter och graffiti. Jag hoppas att jag får en förklaring till det. Förhoppningsvis har jag missuppfattat det. Vad ska vi göra med graffitin? Vi i Centerpartiet tycker att det är oerhört viktigt att vi ökar kunskapen kring detta. Av den anledningen har vi ett seminarium här i riksdagshuset den 14 mars. Jag hoppas att flera av er har möjlighet att delta i det. Vi har lyckats få en väldig bredd bland dem som ska tala och vara delaktiga. Vi har dels sådana som är aktiva inom graffiti och som är positiva till det och vi har brottsoffer som till exempel SL som deltar. Ungdomsministern kommer också att delta. Väldigt många intressanta personer som engagerar sig i graffitifrågan i samhället kommer dit. En av dem sitter här i kammaren, nämligen Lena, som kommer att delta i vårt seminarium. För att sprida kunskaper hade vi med i vår budget- motion att vi skulle ge ett nationellt uppdrag till Fryshu- set. Vi tycker att det är där ungdomarna är som man kan sprida kunskap. Lena Adelsohn Liljeroth talade om Karlstad och Karlstadpolisen och den som sade att alla måste samver- ka. Det verkade Lena Adelsohn Liljeroth tycka vara bra. Därför blev jag litet förvånad över det motstånd vi mö- ter, och att Fryshuset inte skulle vara en lämplig plats att ta upp graffiti igen. Jag vet att det har funnits där förut, men nu när det har accelererat är det viktigt att ta upp det igen för att sprida kunskapen. Exemplet med de sex flickorna som går ut på en högstadieskola för att sprida kunskap visar hur vi ska jobba. Det gäller att jobba förebyggande som Rossana Dinamarca sade. Det är också vår riktlinje. Folkpartiets Lennart Kollmats sade att graffiti är som blommor som växer på fel ställe. Ge dem då rätt marker att växa på genom att öka kunskapsspridningen och genom att skapa lagliga väggar.

Fru talman! Som moderat är jag absolut inte någon anhängare av censur. Det får ingen tro. Men det här är inte någon enkel fråga. När jag sätter likhetstecken - som det kan uppfattas - mellan klotter och graffiti är det för att det ena förut- sätter det andra. Det finns inte någon som kallar sig graffitimålare och som får måla stora legala väggar, ibland på beställning och få betalt för det, som plötsligt har blivit så duktig. Han - eller hon, men det är ytterst sällsynt - har målat överallt i flera år för att bli så duktig. Om man går till en legal vägg vill man ju inte gärna skämma ut sig inför sina kompisar. Där målar man när man har lärt sig, så att man kan visa upp sig och få litet status i det här gänget. På Fryshuset, där vi har en del målningar i skatehal- len som kan likna graffiti, är klotter absolut förbjudet. Det tas bort bums. Det blir böter så fort man kommer på någon. Vi har faktiskt nästan inte något klotter på Frys- huset. Vi ser det inte så mycket som konst eller konstnärlig yttring utan som ett socialt problem. Det handlar om att försöka hitta andra verksamheter för ungdomarna. Det är oftast i skolan det börjar. Man kanske inte hänger med. Jag har pratat med polis och skola för att försöka hitta någon form av gemensam nämnare och man säger att det finns en liten antydan till dyslexi hos de barn som börjar och kan ledas in i detta. Var det sedan slutar vet vi inte. Alla blir naturligtvis inte drogmissbrukare eller våld- samma, men det finns också med i den här kulturen och det får man inte blunda för. Därför tycker jag att det handlar om en social fråga. Det gäller att rädda de här ungdomarna.

Fru talman! Nej, det är ingen enkel fråga. Det håller jag med om. Jag kan också säga att jag inte gillar tags. Jag mådde jättedåligt i höstas när man såg hur husen i Gamla Stan var fulla med tags. Nu tror jag att man har fått bort det på de flesta ställena. Fryshuset har många aktiviteter, men de som är in- tresserade av graffiti kanske inte kommer till Fryshuset eftersom de vet att de inte erbjuds något där. Varför inte låta dem komma dit och känna att här finns kunskaps- spridningen. Det kan leda till att de hittar andra aktivi- teter som Lena Adelsohn Liljeroth pratar om. Vi har nämnt många exempel från Sverige som jag inte ska återupprepa. Det finns både positiva och negati- va erfarenheter. Men en stad som har lyckats väldigt väl är Brugge i Belgien. Det går inte att jämföra den med Stockholm eftersom det är stor skillnad i antalet invåna- re, men de har trots allt lyckats. Vi måste lära oss av sådana som har gjort det.

Fru talman! Jag vet att man har lyckats i Brugge och att man också har fått pris som bästa brottsförebyggande projekt. Jag tror att det var för två år sedan. Men precis som Birgitta Sellén sade går det inte att jämföra. Brugge är en mycket liten stad. Man hade gigantiska problem med klotter. Det var därför man gjorde den här satsning- en där alla deltar. Det är absolut nolltolerans med höga böter och så vidare för dem som målar utanför. Det är en social kontroll. Det finns ingen tunnelbana. Det går inte att jämföra. De här problemen finns ju framför allt i storstäderna; Stockholm, Göteborg och Malmö om vi talar om Sveri- ge, även om vi hittar klotter överallt, inte bara där natur- ligtvis. Vad gäller Fryshuset kan jag nämna att vi har testat och är öppna för olika impulser, förslag och idéer som kommer från ungdomarna själva. Det är därför som vi har blivit så stora som vi är - och framgångsrika, skulle jag vilja säga - på Fryshuset. Men det gick inte. Det är klart att de målade på Fryshuset med Höken, som höll i de här kurserna, men de målade mycket också på vägen dit och därifrån och även på andra håll. Jag tror tyvärr inte att det är någon bra lösning att tillhandahålla legala väggar. I Norrköping har man haft sådana under nära en tioårsperiod, och man har börjat få problem också där. Man säger nu att man snart inte längre kan försvara detta eftersom klottret börjar breda ut sig på andra håll. Jag hoppas att man kan lösa problemet, för det vore roligt om det fanns en sådan möjlighet, men hittills har jag tyvärr inte blivit övertygad av någon sådan satsning.

Fru talman! Också jag hoppas att vi kan lösa det här problemet. Det är av den anledningen som vi tycker att det är så viktigt att försöka öka kunskapsspridningen på olika håll. Det är alltför vanligt att man sätter likhets- tecken mellan klotter och graffiti och inte är redo att lyssna. Många sätter hälarna i marken och vill bara bromsa så snart som de hör ordet graffiti. Jag kan bara säga att vi försöker att dra vårt strå till stacken genom att hålla en seminariedag nästa fredag, där frågan vinklas både positivt och negativt och där vi kan föra en allmän diskussion om denna företeelse. Jag tycker att det är bra att vi har fått i gång en diskussion om detta. Våra ungdomar är värda att bli hörda, och det är ungdomar som det handlar om. Jag ser alltså fram emot fortsatta diskussioner i det här ämnet.

Fru talman! Jag har som ny i riksdagen och i kultur- utskottet fått nöjet att i dag diskutera betänkandet om ungdomspolitiken. Som Helena Höij tidigare sade i sitt anförande beslöt riksdagen hösten 1999 om en ny ungdomspolitik. Man fattade beslut om tre övergripande mål. Ungdomar ska ha goda förutsättningar att leva ett självständigt liv, de ska ha verklig möjlighet till inflytande och delaktighet, och ungdomars engagemang, skapande förmåga och kritiska tänkande ska tas till vara som en resurs. Dessa mål ska vara styrande för all statlig verksamhet och vägledande för den kommunala nivån. Riksdagen godkände också att Ungdomsstyrelsen ska verka för att målen för den nationella ungdomspoli- tiken uppfylls och att regeringen ska utforma delmål för ungdomspolitiken. Regeringen har begärt att en fördju- pad analys av ungdomspolitiken ska redovisas i maj 2003. Där ska goda exempel tas fram av Ungdomssty- relsen för att visa på olika former av konkret verksamhet som bidrar till att ungdomspolitikens mål uppnås. Jag anser att det krävs en fortlöpande process för att ut- veckla, omarbeta och förnya delmålen, vilket sker i samråd med och med förankring hos ansvariga inom olika sektorer. I betänkandet finns reservsationer om en annan ung- domspolitik, och jag vill säga att jag tycker att det är viktigt att vi nu inte ändrar inriktningen utan följer upp den rapport som Ungdomsstyrelsen ska redovisa till regeringen under våren 2003. Därefter förutsätts rege- ringen redovisa sin bedömning av resultaten för riksda- gen och de eventuella åtgärder som regeringen anser nödvändiga. Fru talman! Jag vill bemöta en reservation som är skriven av Moderaterna och som handlar om Ungdoms- styrelsen och LSU, Landsrådet för Sveriges ungdomsor- ganisationer. I reservationen sägs att Ungdomsstyrelsens verksamhet ska begränsas och att dess struktur bör ses över med syfte att avskaffa myndigheten i dess nuvaran- de form. Eftersom Moderaterna inte vill ha någon form av ungdomspolitik kan jag förstå den uppfattningen när det gäller myndigheten. Jag kan dock beträffande Ungdomsstyrelsen konsta- tera att den har en mycket stor del i att stärka ungdom- sperspektivet i samhället. Dess arbete med exempelvis ungdomsråd och gentemot kommunerna och statliga myndigheter har lett till att medvetandet om ungdomars situation har stärkts. Därför tycker vi att Ungdomsstyrel- sen måste få fortsätta sitt arbete. Vad jag däremot inte förstår är skrivningen om LSU. Landsrådet är en ideell organisation, vars uppbyggnad och trovärdighet enbart vilar på sina medlemmars för- troende. Om ungdomsorganisationerna inte tycker att LSU driver deras linje och uppfattning, ska de naturligt- vis inte vara kvar som medlemmar. Att vi i Sveriges riksdag ska uttala, som Moderaterna gör, ett missnöje med en ideell organisation anser jag vara på gränsen till etiskt olämpligt. Tycker verkligen moderaterna att de har en bättre kompetens än ungdomsorganisationerna själva att avgöra vilken paraplyorganisation de vill ha och vilka frågor de ska driva? Det är i grunden ett perspektiv som vi aldrig skulle ha sett när det gäller vuxenorganisatio- ner. Min uppfattning är klar när det gäller statens styr- ning av självständiga ungdomsorganisationer. Vi ska ge dem stöd och hjälp att bedriva den verksamhet som de själva styr, och de ska få utvecklas på sina villkor. Fru talman! Jag vill även säga något om de motioner som tar upp graffiti. Jag anser precis som motionärerna att graffitin är en del av ungdomskulturen och att den också kan vara en del av bildkonsten eller en del av amatörkulturen. Barn och unga skapar sin egen kultur, som vuxenvärlden måste respektera och kommunicera med. En kulturpolitik för unga människor måste därför också ta sin utgångspunkt i deras eget skapande och deras kreativa förmåga. Man bör ge graffitikonstnärer möjlighet att utöva sin kultur, samtidigt som man gör tydliga angivanden av när lagens gränser överträds. Som nämns i motionerna är det kommunerna som har det huvudsakliga ansvaret för stödet till ungdomars kultur på den lokala nivån. Vår ungdomsminister Lena Hallengren har tidigare här i kammaren svarat på en interpellation om graffiti. Då nämnde hon att Regeringskansliet för en dialog med Kommunförbundet som rör dessa frågor. Utskottet in- stämmer med ungdomsministern att oavsett hur man ser på graffitin finns den som en del av ungdomskulturen. Det är då viktigt att de vuxna förstår betydelsen av graf- fitin som ungdomars uttryck, kommunikation och konst. Utskottet anser dock att riksdagen inte bör göra ett särskilt uttalande om att Kulturrådet, som har att verka i enlighet med mål och riktllinjer fastställda av riksdagen, ska undersöka möjligheten att starta ett graffitiprojekt tillsammans med kommuner och landsting. Kulturrådet disponerar medel för projekt och utvecklingsarbete och bör utifrån en helhetsbedömning av behoven avgöra hur dessa medel ska fördelas inom kulturområdet. Jag vill med detta, fru talman, yrka bifall till samtli- ga förslag i betänkandet.

Fru talman! Jag vill först redovisa att jag missat att yrka bifall till reservation 12 under punkt 15. Det blev tyvärr en miss redan vid behandlingen i utskottet, och därför står jag inte antecknad bland dem som stöder reservationen. Jag får försöka påverka ledamöterna att stödja den ändå. Till Gunilla Carlsson vill jag ställa en fråga om ung- domsorganisationerna. Jag förde en diskussion om det särskilda bidraget till invandrares ungdomsorganisatio- ner, som kommer att tas bort 2004. Min fråga är: Tycker Gunilla Carlsson och Socialdemokraterna att det är rätt att säga att man torde kunna uppnå de olika medlems- och lokalavdelningskrav som ställs och att det finns dispensregler? Ska man behöva krångla med sådana saker? Det skulle vara intressant att höra det.

Fru talman! Som Birgitta Sellén anför har man gjort en ändring av bidragssystemet. Den ändringen kommer inte att träda i kraft förrän 2004. Det är egentligen inte förrän då som vi ser hur det nya bidragssystemet kom- mer att påverka invandrarorganisationerna. Vi hoppas naturligtvis att det inte ska bli några problem för dessa organisationer, men Ungdomsstyrelsen får vidare under- söka att detta inte påverkar deras möjligheter att fortsätta sin verksamhet.

Fru talman! Då kan jag alltså tolka Gunilla Carlsson så att vi från Centerpartiet har respons vad gäller att ge regeringen och Ungdomsstyrelsen i uppdrag att verkli- gen kontrollera det här och att snabbt möjligen göra förändringar igen. Gunilla Carlsson sade 2004 - då blir det ju inte förrän i bästa fall 2005, men det är i alla fall under den här mandatperioden. Jag lovar att jag kommer att bevaka det här, och jag hoppas att vi får stöd från Socialdemokraterna.

Fru talman! Jag vågar inte utlova någonting om det, men Ungdomsstyrelsen ska ju hela tiden jobba med de här frågorna. Vi jobbar med ungdomsfrågorna och del- målen hela tiden och naturligtvis också med att man inte ska få några försämringar ute i organisationerna. Jag vågar inte lova att det kommer att bli någon för- ändring direkt, men jag tror att man naturligtvis kommer att ha ordentlig koll på det här så att det inte kommer att påverka negativt.

Fru talman! Gunilla Carlsson tog upp den moderata reservationen, och som jag också nämnde inledningsvis inser jag att den är mager och att vi kommer att bygga ut den framöver. Det finns en hel del kritik mot LSU, alltså Landsrå- det för Sveriges ungdomsorganisationer. Det finns också organisationer som har gått ur, och jag vet att det finns flera organisationer som planerar att gå ur, mycket där- för att man inte tycker att den fungerar som den lobby- organisation den borde fungera som, den har svårt att hantera sina interna konflikter och den fungerar, som någon sade - jag vill inte säga att det är min uppfattning - som en resebyrå: Det är intressant för dem som vill åka på kongresser utomlands. När det handlar om Ungdomsrådet är ju det här en myndighet med generaldirektör som infördes, tror jag, i mitten av 90-talet, och det är alltid svårt att avskaffa någonting som redan har införts. Vi frågar oss bara om det kanske finns bättre sätt att tillvarata ungdomars intressen i olika riktningar än via Ungdomsrådet, men det kommer vi att återkomma om.

Fru talman! Jag väljer att inte kommentera det.

Fru talman! Jag saknade en kommentar till Folkpar- tiets reservation om bidrag till politiska ungdomsorgani- sationer, men jag tänkte ge Gunilla Carlsson chansen nu och här. Kan du se att det nuvarande systemet för bidrag till de här organisationerna kan konservera den nuvarande strukturen? Jag ställer frågan mot bakgrund av att det finns helt andra möjligheter att nå människor i dag än tidigare. De nuvarande reglerna premierar ju främst antal medlemmar och antal möten där man är personligen närvarande, men cyberrymden skapar ju helt andra möj- ligheter. Ser inte Gunilla Carlsson risken med ett kon- serverande bidragssystem som dessutom medför rätt onödig administration?

Fru talman! Den motion och den reservation som Folkpartiet tar upp handlar, om jag har uppfattat det rätt, om att man vill basera statsbidragen på ett annat sätt till de politiska ungdomsförbunden. Jag kan inte förstå varför man ska ha andra krav på ungdomsförbunden jämfört med andra ideella organisationer. Som det är i dag är det mycket verksamhet som ge- nomförs ute i våra bostadsområden bland annat, och vi har våra studieförbund som också ger en möjlighet till olika konstellationer av nätverk till exempel.

Fru talman! Då ska jag tala om att en skillnad är bland annat att man inte har samma rätt och möjlighet att gå in och titta i medlemsregister och närvaroförteck- ningar i de politiska ungdomsförbunden - av naturliga skäl, och det tycker jag är riktigt. Man ska inte behöva offentligt deklarera var man är med politiskt om man inte vill själv. Jag förstår att vi inte når en gemensam uppfattning i dag, och det blir ingen ändring nu, men ta ändå med de här tankegångarna till nästa år. Då har de kanske mognat enligt mitt sätt att se. År 1999 hade jag ett förslag om att möjliggöra för ungdomar att mantalsskriva sig på studieorten, univer- sitetsorten, och ändå behålla kommunala uppdrag i hemkommunen. Det var nej 1999, och det var nej år 2000, men till min glädje är det möjligt från och med den 1 januari 2003. Det har äntligen genomförts. Jag kommer inte att ge upp med det förslag vi har nu heller.

Fru talman! Vi får väl möjlighet att komma tillbaka till den här frågan lite längre fram under de här åren kanske. Just nu är mitt och utskottets ställningstagande att de regler som gäller fungerar bra.

Fru talman! Jag vill till att börja med redogöra för hur jaktfrågorna har hanterats av utskottet under de senaste åren. I maj 2000 behandlade utskottet i betän- kandet Jaktens villkor regeringens förslag till lag om viltvårdsområden, som då ersatte den tidigare gällande lagen om jaktvårdsområden. I detta betänkande konsta- terade utskottet även att även om beslutsrätten i jakt- och viltvårdsfrågor i huvudsak har delegerats till regeringen finns det ett behov av en samlad redovisning från rege- ringens sida till riksdagen. Utskottet föreslog ett tillkän- nagivande med innebörd att regeringen bör återkomma till riksdagen med en samlad redovisning av regeringens arbete med jaktfrågor och vilka åtgärder som planeras för dessa frågor. Detta har ännu inte skett. I mars 2001 behandlade utskottet regeringens förslag om övergripande mål för en sammanhållen rovdjurspo- litik, vars syfte är att säkerställa att de fem rovdjursar- terna björn, djärv, lo, varg och kungsörn långsiktigt ska finnas kvar i den svenska faunan. För de arter som upp- nått sådana individantal att de bedöms som åtminstone kortsiktigt livskraftiga, det vill säga björn, lo och kungs- örn, fastställdes så kallade miniminivåer. Målet för förvaltningen av dessa arter ska vara att arterna ökar i antal utöver respektive miniminivå till sådana nivåer att de med större säkerhet långsiktigt kan bevaras i den svenska faunan. För arter som ännu inte nått sådana antal att deras överlevnad kan anses säkrad i ett längre perspektiv, det vill säga varg och järv, fastställdes etappmål i stället för miniminivåer. Utskottet behandlade jaktfrågor senast våren 2002, alltså ett år sedan, i betänkandet Jakt och viltvård och i betänkandet En samlad naturvårdspolitik. I det nu aktuella betänkandet behandlas 65 motion- syrkanden från den allmänna motionstiden 2002 om jakt och viltvård. Beträffande motioner om allmän jakt på skarv och om utökade skyddsåtgärder för skarv redovi- sas att den allmänna jakttiden på skarv avskaffades 1995 för att anpassa svenska regler till det så kallade fågeldi- rektivet. Utskottet har tidigare uttalat att Sverige bör verka för möjligheten att på ett enklare och snabbare sätt kunna ändra i bilagorna till EG:s naturvårdsdirektiv. I fråga om skyddsjakt på säl hänvisas i det nu aktu- ella betänkandet till att utskottet i maj 2000 i betänkan- det Jaktens villkor gjorde ett tillkännagivande med inne- börd att regeringen bör ha ett övergripande ansvar för att motverka de ekonomiska förluster och andra olägenheter som fiskerinäringen åsamkas på grund av att sälbestån- det ökat. Förvaltningsinsatserna de närmaste fem åren styrs av målet att skapa förutsättningar för en fortsatt positiv utveckling av ett livskraftigt gråsälsbestånd och en uthållig samexistens mellan gråsälarna och det kust- nära yrkesfisket. Vid behandlingen av regeringens proposition En sammanhållen rovdjurspolitik fastställdes etappmål för varg och järv. Etappmålet för vargstammen i Sverige ska vara 20 föryngringar per år, vilket motsvarar totalt ca 200 individer. Naturvårdsverket har under år 2000 fastställt ett åt- gärdsprogram för bland annat varg. Verket ska senast den 1 november 2003 redovisa ett uppdrag från rege- ringen att bearbeta åtgärdsprogrammet för varg i de delar som är motiverade av riksdagens beslut om en sammanhållen rovdjurspolitik. Utskottet utgår från att regeringen ägnar den kom- mande redovisningen av uppdraget vederbörlig upp- märksamhet och att regeringen informerar riksdagen om resultatet av sitt arbete.