Tydligare reaktioner på ungas brottslighet

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet över regeringens proposition om tydligare reaktioner på ungas brottslighet och vår gemensamma reservation 2 i punkt 5 och avslag på samtliga andra reservationer.

Jag är glad att utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens lagförslag för tydligare reaktioner på ungas brottslighet. Regeringens förslag på lagändringar som gör påföljderna för unga lagöverträdare tydligare och mer konsekventa är jättebra. Det är också mycket viktigt att samhället reagerar tidigt och snabbt när unga begår brott, och det finns ett behov av tydlighet i reaktionen.

Liksom i alla tider behöver unga i dag en bra uppväxt för att kunna ta steget in i vuxenvärlden. Framtidstro och en känsla av tillhörighet är då viktigt. Föräldrar och unga ska få den stöttning som behövs. Men en del ungdomar försätter sig ändå i situationer där de begår kriminella handlingar. Då är det viktigt att markera tidigt och tydligt men också se till att minimera risken för att nya brott begås.

Unga som behöver hjälp och vård för att bryta ett kriminellt beteende måste få det. Unga som kan arbeta av sitt straff i samhällets tjänst ska göra detta genom ungdomstjänst, och unga i riskzonen ska kunna få en särskild kontaktperson som ska ge stöd och vägledning. Fängelse är ingen bra åtgärd för så unga, heller ingen bra miljö för dem. Böter blir sällan betalda, eftersom de saknar pengar, och böter som följer med långt upp i åldern leder även till att unga får det svårt att komma ifrån utanförskapet och kriminaliteten.

När unga begår brott är det viktigt att det sker en snabb reaktion. Det måste vara tydligt att det är fel att begå brott. I dag är hanteringen av unga lagöverträdare ofta en alltför utdragen process. Påföljderna för unga är i dag många och svåra att anpassa för den enskildes situation och behov. Därför är det välkommet att regeringen inte bara tagit fram denna proposition med förslag till nya och mer samordnade påföljder för unga utan att man också vidare bereder andra förslag som ingått i Påföljdsutredningen.

Det krävs dock en helhetssyn i de lagändringar som genomförs. Om vi arbetar fram en bra lagstiftning kan vi få ett samlat åtgärdspaket som verkligen kan möta de problem och behov som dagens lagstiftning inte klarar av vad gäller påföljderna. Men då krävs det att det finns en helhetssyn i det arbete som vi gör.

Utredningen, med ett försök till just en sådan helhetssyn, låg på den förra regeringens bord i över två år utan att en sådan anpassning av lagstiftningen skedde. När regeringsmakten förlorades hösten 2014 blev det dock helt plötslig viktigt att forcera fram ett tillkännagivande om en liten del av påföljdsförslagen, nämligen helgavskiljning med fotboja för unga mellan 15 och 18 år. Detta är ett gammalt förslag som den förra justitieministern Beatrice Ask lanserade redan 2009. Var fanns de skarpa lagförslagen om detta när Alliansen hade regeringsmakten?

Det finns all anledning att avvakta och vara försiktig med att kräva nya sätt att frihetsberöva ungdomar om vi inte samtidigt kan se tydliga förslag om hur förbyggande arbete och arbetet mot återfall ska stärkas. Vi måste komma ihåg att fotboja är en ersättning för fängelse, och fängelse för ungdomar som inte är myndiga är, som jag sade tidigare, ingen bra åtgärd.

Jag vill bara säga något enligt min egen erfarenhet. Några av de ungdomarna som vi pratar om har också en svår situation i hemmet. Ska vi straffa dem genom att de ska sitta hemma, kanske med föräldrar som har problem? Det kan vara ensamstående mammor och föräldrar som har alkoholmissbruk. Under min tid på Fryshuset träffade jag ungdomar som sa att de inte ville gå hem på kvällarna förrän pappa somnat. När vi pratar om dessa ungdomar måste vi alltid tänka på vilken situation de har hemma.

Vi vill se en helhetslösning för påföljderna för unga, en lösning som omfattar inte bara en utökad möjlighet till att frihetsberöva dem utan fler och kraftfullare insatser för att förhindra återfall i brott.

Den allra viktigaste frågan är det förebyggande arbetet. Om vi inte lyckas förhindra att unga hamnar i kriminalitet, eller att ingripa tidigt för att bryta destruktiva mönster, kommer vi inte att lyckas skapa ett tryggt samhälle.

Jag vill också påpeka att det är viktigt att samhället tar ett fullt ansvar för att unga inte ska hamna i kriminalitet. Det är inte lätt för ungdomar i dagens samhälle med utanförskap, höga ungdomsarbetslöshet och sjunkande skolresultat. Ett stort antal barn och ungdomar växer upp under ojämlika förhållanden med otrygghet, missbruk och segregation runt sig. Ibland leder det till både ett långvarigt utanförskap och i värsta fall till kriminalitet.

Kriminaliteten leder ofta till ett långt lidande - för offret och för anhöriga men även för gärningsmannen. Kriminaliteten i samhället kostar också stora pengar. Att förhindra att ungdomar hamnar i brottslighet är därför en av våra viktigaste uppgifter. Det gäller att ingripa tidigt, och därför är det viktigt att vi bekämpar de växande klyftorna och utanförskap i samhället. Vi måste satsa i skolan och på en bra fritidsverksamhet för att barn och ungdomar ska klara hela vägen och inte hamna i kriminalitet.

Jag som socialdemokrat tror på ett samhälle utan klasskillnader, könssegregation eller etniska klyftor. Jag tror på ett samhälle utan fördomar och diskriminering, ett samhälle där alla behövs och där alla får plats. Jag tror på ett samhälle där alla har samma rätt och värde och där alla barn kan växa till fria och självständiga människor som själva kan styra sitt liv och sin vardag.

Anledningen till att en del ungdomar faller in i kriminella beteenden varierar. Ofta handlar det om en kombination av individuella faktorer och strukturella socioekonomiska faktorer. Ett växande antal barn och ungdomar i Sverige växer upp under ojämlika förhållanden med fattigdom, missbruk och segregation som leder till otrygghet och i värsta fall till kriminalitet.

Det krävs insatser mot missbruk av alkohol och narkotika, åtgärder inom skola och socialtjänst och insatser inom bostads- och arbetsmarknadspolitikens område. Ungdomar behöver stöd och sysselsättning på sina egna villkor. En satsning på att förebygga brott är framför allt en satsning på ett starkt välfärdssamhälle. Därför hade vår budget som allianspartierna och SD röstat emot stora satsningar både i skolan och mot ungdomsarbetslöshet.

Herr talman! För att bekämpa ungdomsbrottslighet behövs alla goda krafter i samhället. Det behövs samverkan i ett solidariskt samhälle. Därför är varje debatt om hur vi kan arbeta brottsförebyggande för att förhindra att unga människor hamnar i kriminalitet jätteviktig. Jag tycker också att frivilligorganisationerna och föreningar ska betraktas som viktiga aktörer i det brottsförebyggande arbetet. Deras roll bör stärkas. Det är där de goda förebilderna finns. Jag har sett det från Fryshuset där jag själv har jobbat med ungdomar som hade svårt att komma in i samhället.

(Applåder)

Herr talman! I dag debatterar vi justitieutskottets betänkande nr 9 som behandlar propositionen Tydligare reaktioner på ungas brottslighet samt 18 motionsyrkanden. Betänkandet innefattar ett tillkännagivande till regeringen att se över hur ungdomspåföljden helgavskiljning med fotboja kan utformas och återkomma med ett sådant förslag till riksdagen.

Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet samt till Alliansens reservationer 1 och 5 samt avslag på övriga reservationer.

Allt färre ungdomar begår brott. Främst minskar snatteri, stöld och skadegörelse. Undersökningar visar dessutom att de flesta ungdomar har en mindre tillåtande attityd till att begå brott i dag jämfört med tidigare.

Det är väldigt glädjande, men samtidigt är det ändå alltför många ungdomar som testar gränser och begår brott. Det bästa vore naturligtvis att kunna förebygga brotten så att de aldrig händer. Den bästa förebyggande åtgärden är en lyckad skolgång, och där har skolan ett tungt ansvar. När en ungdom lyckas i skolan har denna också ett bra utgångsläge till att få en bra utbildning och ett bra jobb.

Socialtjänsten och rättsväsendet har ett tungt ansvar när det gäller brott i nära relationer. Barn som lever i våld, både när de ser en närstående bli misshandlad eller när de själva blir det, drabbas betydligt oftare än andra av misslyckad skolgång, psykisk ohälsa, depressioner och kriminalitet. Det är viktigt att det sociala arvet bryts. De flesta tungt kriminella har startat sin kriminella bana när de var unga.

Vi vet också att många unga testar narkotika av olika slag. Nuförtiden är det mycket lätt att få tag i narkotika. Ungdomar vet inte riktigt hur farligt det är. Jag tänker inte minst på spice som skördat många liv det senaste året.

För oss moderater är det därför mycket viktigt att samhället reagerar snabbt och med kraft när unga människor är på väg i en negativ riktning. Den tidigare alliansregeringen genomförde flera åtgärder för att detta ska ske.

År 2010 trädde ett antal lagändringar i kraft i syfte att fler brott begångna av barn under 15 år skulle utredas av polis samt att man fick möjlighet att göra tvångsvisa drogtester när misstanke fanns om att ett barn under 15 år hade brukat narkotika. Brottsförebyggande rådet har gjort en utvärdering av dessa lagändringar. Tyvärr har de inte fått någon större effekt.

Herr talman! Propositionen bygger på alliansregeringens arbete, och jag är glad för att den nuvarande regeringen lägger fram den. Förslagen syftar till tydliga och konsekventa påföljder och ska även bidra till att förhindra återfall.

I propositionen föreslås en lagreglerad samverkan för kommuner och de myndigheter som handlägger ärenden om unga lagöverträdare. Det är socialtjänsten som har huvudansvaret när det gäller påföljder för unga. Det är viktigt att samverkan sker med polis, åklagarmyndighet och domstolarna. En viss samverkan sker redan i dag men inte alls i den utsträckningen som skulle behövas.

Vidare föreslås att en mer enhetlig tillämpning av påföljden ungdomsvård ska främjas. Det är stora skillnader i landet när det gäller ungdomsvård. Vissa tingsrätter dömer 10 procent till ungdomsvård och andra dömer 53 procent.

Jag har själv erfarenhet av hur olika socialtjänsten bedömer vårdbehov. Innan jag kom in i riksdagen arbetade jag som kriminalinspektör i Göteborg. Under tre år var jag utredare på ungdomsroteln där, och då var jag ofta i kontakt med socialtjänsten.

Vi poliser som jobbade där blev många gånger förvånade över hur olika de olika socialtjänsterna bedömde. Ibland kunde de åtgärda vissa saker väldigt snabbt. Ibland kunde en ungdom egentligen göra hur mycket som helst utan att socialtjänsten vidtog åtgärder. Det är viktigt att det blir enhetligt så att domstolarna kan välja rätt påföljder.

Vidare förslås att verkställigheten av ungdomstjänst som huvudregel ska inledas inom två månader från det att domen vunnit laga kraft. Det är också väldigt viktigt. En studie visar att 12 procent inte hade påbörjat verkställigheten efter sex månader, och det är naturligtvis inte acceptabelt. Att behöva vänta så länge kan få stora följder för den unge. Det kan till exempel påverka skolarbetet väldigt mycket. Som jag tidigare nämnde är det väldigt viktigt att lyckas i skolan.

Det ska inte längre krävas att den unge samtycker för att ungdomstjänst ska kunna väljas som påföljd. Det är egentligen ganska självklart att den unge inte själv ska välja om påföljden passar eller inte.

Sedan föreslås det också förstärkningar av insatserna efter verkställigheten av sluten ungdomsvård. Alliansregeringen har gjort förstärkningar tidigare. Men det behöver göras mer. Dessa ungdomar har ofta väldigt svåra sociala problem, drogmissbruk, psykiska problem med mera. Återfallsfrekvensen för ungdomarna från sluten ungdomsvård är väldigt hög. Det är 54 procent som återfaller i brott inom ett år. Det måste naturligtvis brytas. Det måste göras för den unge brottslingens skull men även för oss alla andra som finns ute i samhället.

Slutligen föreslås att åtalsunderlåtelse för unga ska benämnas straffvarning. Det är ett mycket bättre namn eftersom det tydliggör att det är en varning och att en mer ingripande påföljd kan komma om man missköter sig.

Herr talman! Alliansen har lämnat en kommittémotion med många bra förslag. Jag nämner några. Vi vill göra det möjligt att använda helgavskiljning med fotboja som en påföljd för unga i åldrarna 15-18 år. Vi tycker att det är ett mycket bra förslag. Jag är glad över tillkännagivandet till regeringen. De flesta ungdomar går i skolan under veckorna. Det är på helgerna som de kan vara ute och hitta på dumheter och göra sig skyldiga till brott.

Vi vill också öka samarbetet i det brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet där skola, socialtjänst, polis, civilsamhälle och föräldrar har ett gemensamt ansvar.

Vi vill att polisen ska ha ett utvecklat samarbete med varje skola. Det är bra att polisen är i skolor även när det inte har hänt någonting. Då lär de känna elever. Det kan ha positiva effekter även utanför skolans värld.

Alliansen tog initiativ till sociala insatsgrupper. Vi vill fortsätta stödja dem för att säkra att samverkan mellan polis, socialtjänst, skola och andra aktörer blir en självklar del av den ordinarie verksamheten. Här vill vi att även ungdomar under 15 år ska ingå i verksamheten.

Herr talman! Även här har jag ett minne från ungdomsroteln. Jag kommer ihåg en 16-årig kille som hade gjort sig skyldig till en mycket grov misshandel. Han blev anhållen, och 16-åringen blev väldigt förvånad över det. Han hade börjat sin brottsliga bana många år tidigare, långt innan han var 15 år. Han berättade att tidigare när han åkt fast hade han varit på socialen och snackat lite, och sedan blev det inget mer. Så sa han.

Han tyckte att det var mycket obehagligt att vara inlåst, och han frågade med förvåning: Varför har ingen sagt någonting tidigare? Han hade liksom inte förstått att han inte kunde hålla på så här. Förr eller senare reagerar samhället. Därför är det bra om även 15-åringar ingår i de sociala insatsgrupperna så att de tidigt får reda på och lär sig att det inte går att hålla på med brott hur mycket som helst.

Avslutningsvis, herr talman: Som jag har nämnt har alliansregeringen gjort många bra saker när det gäller att bekämpa ungdomsbrottslighet. Men arbetet blir aldrig färdigt utan måste utvecklas hela tiden.

Därför ser jag nu fram emot att den nuvarande regeringen återkommer med hur ungdomspåföljden helgavskiljning med fotboja kan utformas och återkommer med ett förslag till riksdagen.

Herr talman! Inledningsvis vill jag bara säga att vi självklart står bakom våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 3.

När det gäller unga personer som begår brott har flertalet partier i de rättspolitiska debatterna genom åren varit oerhört engagerade i att diskutera orsakerna till att unga begår brott, hur unga personer påverkas av olika rättsliga påföljder och andra vinklar kring unga grova brottslingars situation.

Det som flertalet partier i den här kammaren har varit något sämre på att diskutera är brottsoffrens perspektiv, hur de ska få upprättelse och hur samhällets uppfattning är om lindriga straff i förhållande till allvarliga brott. Det gäller även generellt politikers ansvar att upprätthålla ett förtroende för rättsväsendet och att förmedla en känsla av rättvisa genom vårt rättsväsen.

Att myndiga personer vars ålder inte överstiger 21 år kan få en avsevärt kortare rättslig påföljd på grund av sin ålder är någonting som Sverigedemokraterna har kritiserat länge. Mina partikamrater som har motionerat och debatterat detta genom åren har angett en rad exempel på de stora skillnader som kan uppstå mellan myndiga brottslingar där den ena förövarens ålder ligger mellan 18 och 21 och de andra är äldre.

Vi menar att myndiga personer - hör och häpna - ska betraktas just som myndiga personer. Den straffrabatt som i dag kan ge upp till en halverad rättslig påföljd är inte ett rimligt förhållningssätt vare sig till myndiga förövare eller deras brottsoffer.

När det gäller personer mellan 15 och 18 år som begår grova vålds- och sexualbrott, speciellt när brottet är av en hänsynslös karaktär, vill vi att det ska kunna prövas om gärningsmannen ska dömas som en vuxen. Om personen ska dömas som en vuxen ska straffskalan givetvis tillämpas för det brott som är begånget utan några straffrabatter. Sedan kan det givetvis i det enskilda fallet vara så att något år måste avtjänas inom sluten ungdomsvård för att sedan övergå till ett reguljärt fängelsestraff.

Herr talman! När det gäller just brottslingar som inte har fyllt 18 år läste jag en artikel tidigare i år om en 18-åring som åtalades för ett mord på en 63-årig man i Tomelilla. Eftersom förövaren var 17 år när mordet begicks blev påföljden endast tre års sluten ungdomsvård, vilket kan jämföras med en straffskala på 10-18 år för en myndig person som har begått samma brott.

Det 18-åringen hade gjort var att bryta sig in hos den 63-årige mannen mitt i natten och attackera honom med knytnävar och ett basebollträ. 63-åringen fick så allvarliga hjärnskador att han avled i sviterna. Enligt rättsläkaren fanns inga skador som tydde på att 63-åringen skulle ha försökt värja sig mot våldet. Med andra ord har 18-åringen överrumplat och besinningslöst slagit ihjäl en hjälplös man. Tre års ungdomsvård för ett besinningslöst mord på en oskyldig man blev resultatet.

I ett annat fall 2012 överfölls en 22-årig man i centrala Vallentuna med sparkar och slag och hela åtta knivhugg. Den 18-åring som vid brottstillfället var 17 år gammal åtalades och dömdes för mord. Den rättsliga påföljden blev tre års sluten ungdomsvård.

För mig är det helt obegripligt hur man kan motivera så låga påföljder för så pass grova brott där gärningsmannen onekligen måste ha förstått konsekvenserna av sitt handlande. I fall som dessa kan inte gärningsmannens ålder vara ett skäl för att döma ut så låga påföljder som tre års sluten ungdomsvård.

Är det ett sådant här samhälle vi vill ha? Jag frågar mig i alla fall hur det kommer sig att extremt farliga personer i vårt land ska omhuldas med straffrabatter och ungdomsrabatter och allt vad det kan vara när de kallblodigt och medvetet mördar, våldtar och torterar oskyldiga människor. Nej, herr talman, det här måste det bli ändring på.

När det gäller just straffrabatten kan man ju tycka att det är lite komiskt, eller snarare tragikomiskt, att läsa alla de debattartiklar och utspel från allianspartier som har kommit genom åren där de menar och dyrt och heligt lovar att avskaffa straffrabatten för myndiga brottslingar. Om Alliansen nu fortfarande agerar samlat kan jag bara meddela att det då finns en majoritet i riksdagen för att avskaffa straffrabatten. Men jag ser bara ett särskilt yttrande i frågan, vilket betyder att Alliansen avstår från att avskaffa straffrabatten för myndiga förövare. Ni viker er alltså återigen för den rödgröna regeringen i ännu en fråga, och detta i en så pass viktig fråga där ni själva har angett att det handlar om ett orimligt förhållande till myndiga förövare.

Något som är lite roligare är att Sverigedemokraterna, trots en lite svajig allians när det gäller deras välvilja till att skapa politiska majoriteter, kan påverka kriminalpolitiken när det hänger på vår välvilja. Genom vårt stöd till förslaget om helgavskiljning med fotboja finns det nu en majoritet för förslaget i riksdagen.

Att ungdomar som begår brott separeras från en destruktiv umgängeskrets eller en destruktiv miljö är ett viktigt steg för den enskilde i att kunna bygga upp en ny vardag. Att bryta en destruktiv miljö och skapa positiva rutiner kan vara det som avgör om en ungdom återfaller i brott eller inte.

Att Sverigedemokraterna vill sänka straffmyndighetsåldern från 15 till 13 år ska inte tolkas som att 13-åringar ska sitta i fängelse, vilket man ibland kan höra från vissa debattörer när de vantolkar förslaget. Det handlar om att kunna markera mot allvarliga brott med en påföljd som dels markerar brottets allvarlighet, dels ger en konsekvens som kan bryta ett destruktivt beteende.

Genom våra reservationer skulle en sänkt straffmyndighetsålder från 15 till 13 år kunna innebära att unga tonåringar vid allvarliga brott exempelvis skulle kunna försättas i husarrest, eller på ett annat ställe om hemmet inte är ett lämpligt ställe, med fotboja. Samtal med socialtjänsten i all ära - men det är inte en tillräcklig åtgärd för att bryta destruktiva livsmönster hos vissa unga brottslingar, vilket verkligheten med all tydlighet också påvisar.

I Brottsförebyggande rådets rapport Brott begångna av barn som utvärderar de ändringar som har skett för unga lagöverträdare under 15 år visar det sig att en fjärdedel av de brottsmisstänkta barnen som har analyserats återkommer med en ny misstanke inom ett år. Inom tre år har så många som hälften återfallit i ny misstanke.

Här är det självklart att vi med ansvar för rättspolitiska frågor inte ska sitta tillbakalutade och peka på åtgärder som andra utskott skulle ha vidtagit för tio år sedan, när vi talar om sociala orättvisor och så vidare. Vi ska självklart se till att ändra lagen efter de behov som finns. I dag finns det uppenbarligen ett behov av skärpta straff för allvarliga brott. Det finns ett behov av tidigare insatser för unga som är på väg att utveckla en kriminell livsstil.

Herr talman! Adam Marttinen sa att det är Alliansen som har velat att straffrabatten för ungdomar mellan 18 och 21 tas bort. Men det stämmer inte; det är bara Moderaterna som har yrkat på det och lämnat ett särskilt yttrande. Vår motivering är att vi är kritiska till straffrabatten. Den får orimliga konsekvenser, särskilt när det gäller gängrelaterad kriminalitet och brottslighet.

Det pågår ett arbete i Regeringskansliet. Vi får vänta på det arbetet.

Herr talman! Jag googlade detta innan debatten. Då såg jag att flera allianspartier har skrivit debattartiklar i ämnet, bland annat Kristdemokraterna. Jag kan inte säga om de andra har gjort det, men Alliansen brukar ha en ganska samlad bild utifrån Moderaternas kriminalpolitiska förslag. Men jag vill inte smickra er för mycket på den fronten, Ellen Juntti.

Du säger också att det pågår ett arbete inom Regeringskansliet och att ni inte vill föregripa det. Men precis samma motivering har angetts när det gäller helgavskiljning med fotboja. De rödgrönas reservation motiveras också med att det pågår ett arbete och att de inte vill gå fram med detaljerade förslag. Men i det fallet vill ni uppenbarligen stödja förslaget.

Jag tror att den enda skillnaden är att det är just vår reservation som företräds i den ena frågan och er reservation i den andra frågan. Ni är alltså lite för fina för att yrka bifall till konkreta förslag när det är Sverigedemokraterna som är avsändare.

Herr talman! Jag vill poängtera att det särskilda yttrandet är från Moderaterna och inte från hela Alliansen. Jag har inte googlat och har därför inte sett vad de andra allianspartierna har sagt i frågan. Men det särskilda yttrandet är från Moderaterna.

När det gäller att man ska vänta på en pågående utredning tar man olika beslut hela tiden. Ibland vill man påskynda vissa saker, och i fråga om andra saker kan man tycka att man kan invänta det arbete som pågår. Vi tyckte att frågan om helgavskiljning med fotboja var så pass viktig att vi ville sätta i gång det arbetet på en gång.

Herr talman! Moderaterna har sänt tydliga signaler genom åren om att just straffrabatter för myndiga personer är ett konkret misslyckande och ett konkret fel som måste åtgärdas. Jag kan bara konstatera att det är något som man behöver vänta på under tiden det utreds medan mindre konkreta förslag som exempelvis helgavskiljning med fotboja - det är visserligen ett konkret förslag men kanske en mindre del i en större problematik med kriminalitet - är ett ganska litet förslag som man väljer att stödja.

Inkonsekvensen är tämligen tydligt kopplad till vem som är avsändare av förslaget. Det är rätt tydligt i det här fallet.

Herr talman! De viktigaste debatterna om unga och kriminalitet förs inte av justitieutskottet. Precis som flera andra har varit inne på är de allra viktigaste åtgärderna de som förebygger att unga över huvud taget hamnar i kriminalitet. Och Arhe Hamednaca har redan redogjort för många av de förslag som samarbetsregeringen har drivit och kommer att fortsätta driva när det gäller det.

Det betänkande som nu ligger på kammarens bord handlar om tydligare åtgärder mot de unga som samhället inte har lyckats hindra från att hamna i kriminalitet. Det handlar om att socialtjänstens ansvar för lokal samverkan kring de här unga ska tydliggöras. Det handlar om att socialnämnden ska se till att de som har avtjänat påföljden sluten ungdomsvård får de särskilda insatser som behövs för att så få som möjligt återfaller i kriminalitet. Det handlar även om tydlighet i påföljderna, att den unga själv inte ska kunna välja bort ett visst straff.

Men det handlar också om att vi ska använda ett språk som unga förstår. Och jag måste ändå glädjas åt vår enighet och roas lite av Lagrådets synpunkt på förslaget som begränsades till vilket ord som unga bäst förstår när det kommer till det som hittills har kallats åtalsunderlåtelse. Jag är glad över att vi har trotsat Lagrådet och valt straffvarning som det begrepp vi vill använda. Jag tror nämligen att det språk vi talar spelar roll.

Jag tror att det är viktigt att vi agerar tydligt men också att vi agerar snabbt. Därför välkomnar jag särskilt att det sätts en maxgräns för hur lång tid det ska få dröja innan ungdomstjänst ska påbörjas efter att domen har vunnit laga kraft.

Därför vill jag yrka bifall till de delar i betänkandet som vi inte motsätter oss genom reservation 2 och även yrka bifall till reservation 2.

Vår reservation 2 handlar om att vi ska göra stora förändringar i straffsystemet med en helhetssyn och väl berett. Det är ansvarslöst att göra som Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna väljer att göra när de plockar ut några delar ur ett stort betänkande, till och med kap. 27 i Påföljdsutredningens förslag, som berör nya påföljder för unga. Det handlar om kontaktskyldighet för unga och ungdomsövervakning. De förslag som kommer från Alliansen och Sverigedemokraterna är bara en liten del i det här. Det är viktigt att se på det ur ett helhetsperspektiv.

Det är märkligt att man efter åtta år vid makten och efter att ha haft drygt två år på sig att agera på Påföljdsutredningens betänkande slänger i väg ett så lättvindigt förslag med motiveringen att det behöver utredas. Dessutom vet man att det precis har utretts. Jag förstår inte ansvarstagandet i detta. Jag kan inte se att det är ansvarstagande.

Jag ser fram emot att återkomma till debatter om unga lagöverträdare. Det finns nämligen många delar som inte berörs i det här betänkandet. Och jag är glad för det breda engagemang som ändå finns i kammaren, både för det förebyggande arbetet och för att vi ska hantera de unga som hamnar i kriminalitet på ett så tydligt och bra sätt som möjligt.

(Applåder)

Herr talman! Min fråga till Annika Hirvonen gäller tillkännagivandet om helgavskiljning med fotboja. För ungefär en vecka sedan såg jag Socialdemokraternas gruppledare Tomas Eneroth på tv. Han sa att ett tillkännagivande från riksdagen till regeringen bara är en viljeyttring, och han verkade inte alls ta det här på särskilt stort allvar. Det var ungefär som att: Ja ja, vi struntar i dem.

Med tanke på att Annika Hirvonen är regeringens högsta företrädare i justitieutskottet i egenskap av vice ordförande vill jag fråga: Tar Annika Hirvonen lika lätt på tillkännagivanden? Eller tycker hon att regeringen ska genomföra detta? Om svaret är ja, hur tänker Annika Hirvonen se till att regeringen gör detta?

Herr talman! Till att börja med måste jag säga att jag känner mig lite smickrad över att bli kallad regeringens högsta företrädare i justitieutskottet. Jag företräder i och för sig inte regeringen, men mitt parti sitter ju i regeringen.

Angående tillkännagivanden i största allmänhet ska de behandlas i enlighet med den praxis som finns. Och i det här fallet framgår det tydligt i vår reservation att det pågår en beredning på Regeringskansliet. Att kräva en utredning är lite som att slå in öppna dörrar, vilket vi redan har varit inne på lite i debatten.

Det kommer att fortsätta beredas. Vi får se i vilken takt när vi vet om den utredningsbudget som Ellen Juntti själv var med och plötsligt skar ned kan återställas.

Herr talman! Man vet inte vad arbetet kommer att leda till eftersom Annika Hirvonen vid flera tillfällen har stått i talarstolen och sagt att hon inte tycker att skärpta straff har särskilt stor inverkan på brottsligheten. Det får vi alltså återkomma till.

Jag tänkte fråga om de lagändringar som alliansregeringen gjorde 2010 i fråga om att fler polisutredningar gällande unga under 15 år skulle göras. De gällde även tvångsvisa drogtester när man misstänker att en ungdom under 15 år har använt narkotika.

Dessa lagändringar genomfördes ju för att det skulle bli tydligt och för att man skulle ta tag i problemen väldigt snabbt innan det hann gå för långt.

Nu har Brottsförebyggande rådet gjort en utvärdering, och den visar att det bara är 20 procent av alla brott som begås av ungdomar under 15 år som utreds. Det görs också väldigt få drogtester.

Ungdomspolisen i Göteborg tycker att det är väldigt bra med drogtester därför att skolorna flödar av narkotika, som de säger. Drogtester fångar upp barn i ett tidigt skede.

Då är min fråga till Annika Hirvonen: Tycker Annika att det ska göras fler polisutredningar? Ska det göras flera drogtester på ungdomar under 15 år för att förebygga att ungdomar hamnar i brottslighet?

Herr talman! När det gäller mina uttalanden om skärpta straff vill jag vara tydlig för både Ellen Juntti och övriga åhörare. Skärpta straff har överlag inte någon effekt på att minska brottsligheten. Däremot finns det eventuella andra effekter av skärpta straff.

När vi senast diskuterade frågan pratade vi om huruvida 80-åriga kvinnor kunde sova bättre på nätterna om straffet för inbrott var högre. Jag vill bestämt hävda att jag hittills och fram till i dag inte har fått rapporten som visar att så skulle vara fallet.

Men som svar på Ellen Junttis fråga anser jag inte att det är lämpligt att jag här från kammaren talar om för polisen vilka utredningar som ska göras och om man i så fall ska använda drogtester. Det måste polisen göra en bedömning av i varje enskilt fall.

Herr talman! Hur vi hanterar unga som begår brott är bland det viktigaste vi har att hantera i vårt utskott. Att kunna bidra till att få in en ung person, som är på väg att glida in i kriminalitet, på rätt väg borde vara en fråga av mycket hög prioritet.

En central del i denna strävan är hur vi arbetar med påföljder, så att dessa blir rimliga ur ett brottsofferperspektiv, men som också bidrar till att styra in den unga personen som begått brott i en bättre riktning.

Det finns allt att vinna på att lyckas med detta. De samhällsekonomiska effekterna av att kunna hindra en person från att utveckla en brottslig bana är betydande. Det betyder att färre utsätts för brott och det lidande som det innebär. För den unga brottslingen innebär det också potentiellt skillnaden mellan att leva ett farligt och problemfyllt liv och att kunna leva ett liv med hög livskvalitet där man kan uppfylla sina drömmar och vara delaktig i samhällslivet.

Att hitta lämpliga påföljder är en utmaning, och i det sammanhanget finns det många aspekter att beakta. Rättssäkerhet och likhet inför lagen är en sådan, brottsoffrets och samhällets upprättelse en annan. Men det är också viktigt för den som begår ett brott att det finns en chans att göra bot, att sona sitt brott. En tydlighet och förutsebarhet är önskvärd, samtidigt som olika straff kan vara mer eller mindre lämpliga för olika individer.

Det klassiska bötesstraffet kan vara bra, men har också sina risker. För den som inte kan betala sina böter väntar ett liv i skuld. Det gör att den unga personen inte har något intresse av att delta i en vit ekonomi. Tvärtom ökar incitamenten att söka tjäna sitt uppehälle på ett kriminellt sätt.

Ibland behöver man bryta en negativ utveckling. Helgavskiljning med elektronisk fotboja kan vara en bra påföljd för den som lever ett lagligt och bra liv i veckorna, men som i samband med helglivet tenderar att hänge sig åt ett beteende med hög risk för fortsatt och utvecklad kriminalitet.

Kontaktskyldighet är en annan möjlig. Det är en metod för att koppla den unga närmare till samhället som kan vara ett värdefullt stöd för den unga som behöver det, men som kanske inte på egen hand skulle söka upp det.

Vid vissa tillfällen kan en kraftfull varning vara befogad. Det handlar i praktiken om åtalsunderlåtelse som vi i detta sammanhang kallar för straffvarning.

I Alliansen hade vi även en önskan om att gå vidare med ett medlingsförfarande, där brottsoffret och den unga brottslingen kan mötas och komma överens om en lämplig gottgörelse. Men ända dit kom vi inte denna gång.

Det förslag som ligger på vårt bord är en viktig pusselbit och ett steg på vägen mot ett bättre och tryggare Sverige, men detta är frågor som vi ständigt måste arbeta med.

Priset är högt för den som hamnar snett. Det är ohemult för den som drabbas av brott, som med rätt insatser inte skulle ha behövt äga rum. Priset är enormt för det samhälle som inte förmår att med kraftfulla, rättssäkra och effektiva medel hålla unga borta från brottets bana.

Herr talman! Vi är många som i andra uppdrag utanför riksdagen har kommit i kontakt med situationer för unga som hamnar i kriminalitet, för deras familjer och för deras brottsoffer.

I min tidiga yrkeskarriär på Örebro tingsrätt stod det väldigt klart när man läste personalia hur tragiskt det var att läsa att så lite hade gjorts för de ungar som hade gjort så mycket. Jag läste sida upp och sida ned om barn som hade hamnat i alla möjliga utanförskap, som hade hamnat i dåliga vanor, som hade begått brott medan ingen hade gripit in.

Det var en sorglig läsning. Det var inte minst sorgligt med tanke på vilken effekt det hade på de barn som hade fyllt 15 år och hamnat i tingsrätten. De hade förstört sina liv och kanske andras. Ofta var det inte heller första gången de var där.

Detta kan kombineras med ytterligare upplevelser som jag har haft under mina år i riksdagen. Jag har varit, kanske inte på alla Sveriges fängelser, men jag har varit på ganska många. Jag har aldrig träffat en enda intagen på en anstalt i vårt land som har sagt: Ja, Johan Pehrson, jag sitter här för att samhället grep in för tidigt och för tydligt, så det blev ett stort problem. Därför blev jag en grov kriminell och sitter nu här. Det har aldrig hänt att jag har träffat en sådan människa. Jag tror inte heller att ni har gjort det.

Därför är det glädjande att vi under ett antal år har utökat förutsättningarna för att göra tidiga, tydliga och mer effektiva insatser. Det här betänkandet som vi nu behandlar är ju en fortsättning på detta med lite mer fokus på snabba insatser, på stringens, på sammanhållenhet i hela landet och med högre krav på kommunerna när det gäller eftervård. Flera talare har redan redogjort för innehållet, så jag nöjer mig med att säga att jag instämmer i den analysen. Därför säger Folkpartiet ja till den inriktning som finns med i betänkandet. Jag återkommer till reservationerna senare.

Vi har ju en situation där fler ungdomars brottslighet utreds tidigare. Det har vi sett till att få på plats. Vi har stärkt föräldrarnas ansvar. Vi har på senare år sett till att polisen lättare kan gripa in och ta hand om ungdomar som befinner sig i totalt oacceptabla miljöer. Små flickor ska inte vara i narkotikamiljö. Man kan bara ta dem därifrån.

Vi har av största välvilja infört ökade möjligheter att drogtesta unga personer. Det finns inga sociala problem som inte kan bli värre om man kombinerar dem med narkotika. Vi har sett till att sociala insatsgrupper har börjat jobba på fred front. Vi har brutit ned sekretessregler.

Nu går vi vidare, och regeringen har lagt fram förslag som på många sätt bereddes av alliansregeringen, det välkomnar vi. Men det behöver göras mer.

Vi behöver nog återkomma till frågan som delvis berörs i betänkandet när det gäller mellantvång i eftervården, begrepp som finns på papperet. Men jag och Folkpartiet är av den uppfattningen att det fortfarande finns här en enorm målkonflikt, och jag tycker att vi har hamnat på fel sidan i den.

Det är inte så länge sedan som vi högtidlighöll 25-årsjubileumet av barnkonventionen här i riksdagen. Barnkonventionen är ett mycket bra redskap för att försäkra oss om ungdomars rätt att komma till tals och respektera barns mänskliga rättigheter.

Den vuxnes, förälderns, vårdnadshavarens, rätt att säga nej till sociala insatser väger mycket tyngre än den 13-14-åring som begår ett allvarligt brott. Om man är under 15 år bygger alla insatser ytterst på föräldrarnas, vårdnadshavarnas, medgivande eller samtycke. Trots att vi sagt att barnets bästa ska gälla kan föräldrar säga nej.

Det finns föräldrar som mår dåligt, har egna psykiska sjukdomar, kan själva vara kriminella, har missbruksproblem eller är på annat sätt helt oförmögna att ta till sig vad socialtjänsten säger. Här står vi på fel sida, och det har vi gjort ganska länge. Jag beklagar att vi inte kommit längre. Vi måste återkomma i frågan, men huvuddelen av problematiken ligger inte på justitieutskottet.

Barn har rätt till hjälp. Om ett barn begår brott är det ett rop på hjälp. Det är utgångspunkten. Vi måste införa mer av mellantvång för att kunna gripa in och se till att det vidtas någon form av socialpolitisk åtgärd med tvång när barn hamnar i kriminalitet.

På längre sikt tycker jag att vi bör fundera på om vi inte ska ha obligatorisk eftervård. Det gäller ungdomar som avtjänat sitt straff på institution om de är över 15 år. De kan ha begått ganska allvarliga brott, suttit av två år och fått ganska bra hjälp; det satsas enorma resurser från samhällets sida, vilket är mycket bra. När de sedan kommer ut i kommunerna kan det dock brista. Det finns förslag på att det ska stramas upp och att kommunerna ska göra mer. Det är helt rätt väg att gå. Folkpartiet tycker att det borde vara obligatoriskt. Det bör kammaren, och inte minst regeringen, vid tillfälle återkomma till.

Herr talman! Det var två reflexioner över vad vi behöver titta mer på. En hel del är gjort, men mer finns att göra. Det här är en bra inriktning. Folkpartiet yrkar bifall till reservationerna 1 och 5.

Orsaken till att Folkpartiet inte finns med i betänkandet är att vi hade utskottssammanträde om forskningsinriktningen. Det var inte mycket till forskningsinriktning, för det var världens snabbaste sammanträde i justitieutskottet. Vi ska inte säga att det är regeringens fel att tågen inte går i tid, men jag kom in 11.15 och då var sammanträdet redan avslutat. Både forskningsdelen och övriga sammanträdet var avslutat. Det är bra att utskottet är effektivt, vi ska hushålla med skattebetalarnas pengar, men jag är förvånad över att forskningsinriktningen i riksdagen kunde avhandlas på fyra och en halv minut.

Det är anledningen till att Folkpartiet inte var med vid justeringssammanträdet. Som ni ser är Folkpartiet dock med på motionerna som ligger bakom betänkandet, och vi yrkar bifall till reservation 1 och 5.

Herr talman! Med anledning av det tidigare replikskiftet kan jag inte låta det gå förbi utan måste stilla min nyfikenhet. Jag googlade, och från Expressen vill jag återge uttalanden som gjordes inför valrörelsen. Samtliga allianspartier uttalade sig då positivt om att ta bort den straffrabatt som finns för personer mellan 18 och 21 år. Jag kan återge vad Johan Pehrson säger, nämligen att han är väldigt positiv. Folkpartiet rättspolitiska talesperson säger ja till förslaget, står det.

När det ligger ett skarpt förslag på bordet, en reservation från Sverigedemokraterna, om att ta bort straffrabatten för myndiga personer mellan 18 och 21 år blir den naturliga frågan: Varför yrkar ni inte bifall till den?

Herr talman! Det enkla svaret är att vi prioriterar frågan om tidiga insatser genom att möjliggöra för helgavskiljning. Vi ser det som en ännu viktigare åtgärd.

Som jag bedömer det är regeringen något mer negativt inställd till detta. Åtminstone efter vad jag hört av regeringsföreträdare sedan mandatperiodens början har man varit mer öppen för att titta på och bereda ärendet om borttagandet av straffrabatter för myndiga personer. Men jag tror att man är mer negativt inställd till detta, så det är en balansgång.

Vi kommer att återkomma under temat straffrätt och redovisa var vi behöver skärpa straffen och i vilken del vi ska se över de rabatter som ges, oavsett om det gäller unga eller om det gäller väldigt omfattande mängdrabatter.

Herr talman! En balansgång, säger Johan Pehrson. Finns det en majoritet i riksdagen är det väl en ganska bra balans för att ett förslag ska genomföras. Vad jag kunnat läsa mig till i efterhand har den samlade Alliansen stött förslaget om att ta bort straffrabatten för dem mellan 18 och 21 år. Det finns alltså en god balans och en övervikt för att genomföra förslaget.

Den fråga jag ställer mig är varför man säger en sak i valrörelsen och sedan, när det finns majoritet i riksdagen för att genomföra det man sagt, inte röstar för det i praktiken. Det är ett lite märkligt resonemang att man med beaktande av vad den sittande regeringen har för synpunkter på saken inte vågar ta den möjlighet som finns för att göra det som man lovat väljarna.

Herr talman! Adam Marttinen får nöja sig med det svar jag gav. Sedan ska man väl ärligt säga att bara för att man har möjlighet att i kammaren och i våra betänkanden, inte minst i justitieutskottet, vända uppochned på den regering som sitter bör man inte använda sig av varje sådant tillfälle bara för att det är möjligt.

Tydligare reaktioner på ungas brottslighet

Jag tycker att vi från Alliansens sida ska driva regeringen framför oss; det är i alla fall Folkpartiets strategi. Det gör vi genom att vi ger och tar.

Jag förstår den frustration som företrädare för Sverigedemokraterna kan känna över att de inte själva får bestämma allt och att inte alla så snart Sverigedemokraterna har en reservation hugger på den direkt. Det är nog bäst att Adam Marttinen vänjer sig vid det, för jag tror att det kommer fler sådana tillfällen. Men jag utesluter inte att det kommer att finnas tillfällen när Alliansen lägger reservationer som Sverigedemokraterna väljer att stödja. Det är ett beslut som de själva fattar.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 februari.)