Tullbrottsdatalag

Fru talman! Jag yrkar bifall dels till utskottets förslag i punkt 1, dels till vår reservation i punkt 2 i betänkandet om tullbrottsdatalagen.

Tullbrottsdatalagen syftar till att skapa förutsättningar för att hantera data i tullbrottsutredningar internt inom Tullverket och i samverkan med andra myndigheter. Det är en avgörande faktor för att Tullverket men också samhället i övrigt ska kunna vinna framgång i den allt bistrare verkligheten med ökad smuggling av såväl droger av olika slag som vapen och explosiva varor. Samtidigt ska den bidra till att skydda människor från intrång i den personliga integriteten som inte är relevanta utifrån ett brottsutredningsperspektiv.

Den grundläggande principen måste vara att brottsutredningar ska förenklas och underlättas. Att använda modern datateknik i brottsutredningar är därför en självklarhet och en fråga som tydligt måste bejakas. Utbytet av information mellan brottsutredande myndigheter är också en viktig fråga för att man effektivt ska kunna beivra organiserad brottslighet eftersom många brottslingar verkar i olika sammanhang, inte minst den organiserade brottsligheten.

Utredningen av tullbrott eller ur Tullverkets synvinkel sekundära brott får inte hämmas av att myndigheterna ska tvingas avstå informationsutbyte på grund av sekretesskäl. Den personliga integriteten bör skyddas så långt det är rimligt utifrån detta perspektiv, men en värdering måste också göras med utgångspunkt i vems integritet som ska skyddas i första hand: människor som på goda grunder förekommer i brottsutredningar eller brottsoffren.

Detta perspektiv belyses inte alls i regeringens proposition, vilket är mycket förvånande då hela den brottsbeivrande verksamheten inom Tullverket går ut på att just beivra brott, det vill säga skydda brottsoffren. Dessa kan vara såväl enskilda personer som staten. Oavsett vilket bör fokus i diskussionen om personlig integritet ligga på brottsoffer och inte på gärningsmän.

En annan aspekt av integritetsfrågorna är att man ska anses oskyldig till dess att man är dömd. Det är en viktig princip, varför frågan om sträng sekretess för alla handlingar där personuppgifter förekommer i en brottsutredning är viktig. Det är dock inte från brottsutredare som personer ska skyddas utan från brott. Det innebär att de begränsningar som propositionen innehåller när det gäller hur myndigheter ska kunna utbyta information riskerar att få en för utredningsverksamheten hämmande effekt. Problemet i dag är inte att det är för många mindre brott som utreds och klaras upp utan tvärtom att dessa mer eller mindre regelmässigt läggs ned, ofta innan en utredning ens har påbörjats.

Medier eller andra externa aktörer ska inte ha tillgång till något material i brottsutredningar som omfattar personuppgifter, i varje fall inte medan utredningarna pågår.

Effekten av lagstiftningen får inte bli en missriktad hänsyn till personlig integritet för misstänkta och andra personer som förekommer i ett utredningsmaterial. Samtidigt bör man vidta åtgärder för att skydda brottsoffer och andra som förekommer i dessa utredningar utan att vara misstänkta eller närstående misstänkta personer. Denna inriktning och princip borde ha markerats väsentligt mycket tydligare i propositionen då det ska vara den viktigaste delen av sakinnehållet i lagförslaget.

I propositionen läggs fokus på integritetsfrågan, som visserligen är en viktig fråga men som bör vara sekundär i förhållande till huvudsyftet som är att lösa brott. En fokus- och tyngdpunktsförskjutning i denna riktning borde därför göras i lagförslaget för att rättstillämpningen ska få rätt inriktning i sin tolkning av lagens bestämmelser. Detta är en av de frågor som vi anser att regeringen måste ha som grund i den konsekvensutredning vi föreslår i vår reservation.

I propositionen tar regeringen upp frågan om avvägning mellan rätten till skydd för den personliga integriteten och kraven på effektiv utredningsverksamhet - det ska vi inte ta ifrån dem. Dessvärre landar resonemanget kring skyddet av integriteten mer i hur en misstänkt ska kunna skyddas än hur brottsutredningen ska kunna drivas framgångsrikt och på ett effektivt sätt.

Vi menar att gränsdragningen görs alltför snävt. Information måste kunna hanteras effektivt såväl inom en utredande myndighet som mellan sådana myndigheter, där informationen bedöms relevant även om straffvärdet för det utredda brottet är mindre än ett års fängelse. Vi menar att bestämmelserna i lagen därigenom riskerar att hämma utredningen av tullbrott med låga straffvärden, till exempel så kallade mängdbrott. Detta riskerar i sin tur att urholka förtroendet för rättsväsendet som helhet, och det menar vi är en tillräckligt allvarlig farhåga för att det ska vara lämpligt att i varje fall göra en utredning av om denna effekt blir resultatet av den nya lagstiftningens regler eller ej.

Att fel kan uppstå och att fel personer kan drabbas är naturligtvis ofrånkomligt. Det bör därför finnas en tydlig skadeståndsmöjlighet om man i det här sammanhanget oförskyllt drabbas av intrång i den personliga integriteten.

Fru talman! Vi tycker att det är bra att metoder utvecklas med syftet att underlätta brottsutredningar. Det är nödvändigt för att skydda samhället mot de skadliga beteenden som brotten utgör. Vi ser dock, vilket jag hoppas har framgått av detta anförande, stora risker för att målet inte nås med denna lagstiftning. Därför har vi i vår reservation begärt att regeringen inom två år från det att lagen införlivas i svensk rätt ska utreda vilka konsekvenserna faktiskt har blivit.

Fru talman! Som vi precis har hört diskuterar vi tullbrottsdatalagen. Den ersätter en tidigare lag om samma saker. Det handlar alltså om hur Tullverket och andra myndigheter hanterar personuppgifter i sitt myndighetsutövande där man försöker beivra brott så gott som möjligt.

Det här är en av fem mycket liknande lagar. Vi kommer att debattera en annan av dem om några minuter. Det är den som kallas för skattebrottsdatalagen. Utöver de här två lagarna finns polisdatalagen, kustbevakningsdatalagen och åklagardatalagen. De här lagarna är samkörda så att de ska se så lika ut som möjligt och fungera på samma sätt över alla våra myndigheter. De är framtagna nu allihop. Tre är redan beslutade, och två debatterar vi som sagt här i dag. De är gjorda för att effektivisera hanteringen av personuppgifter och skydda integriteten för dem vars personuppgifter man hanterar när man utreder brott.

Det här är naturligtvis en balansgång. Vi har alla ett intresse av att effektivisera och se till att man kan beivra brott på ett så bra sätt som möjligt, men vi måste också skydda människors integritet och de uppgifter som finns, åtminstone tills vi vet om de är skyldiga. Jag tror inte att vi egentligen har så stora skillnader mellan partierna när det gäller synen på detta.

Vi jobbar för att se till att det här blir teknikneutralt. Den stora delen i de här lagförändringarna är att vi ska kunna tillämpa samma lagar och regler oavsett vilken ny teknik myndigheterna kommer att behöva använda i framtiden och som de kommer att få möjlighet att använda i framtiden. Målet är också att de alla ska kunna samverka.

Jag yrkar därför avslag på den reservation som Sverigedemokraterna har och bifall till propositionen med motiveringen att vi inte över huvud taget borde ta beslut om att utreda någon av de här lagarna var för sig. Det här är ett fint paket som vi behöver hålla ihop. Regeringen har dessutom ett stående uppdrag att se över och förbättra lagar vid behov, och alla de här myndigheterna har hela tiden kontakt med regeringen och med andra, oss som sitter i insynsråden för myndigheterna till exempel, för att föra fram behov, åsikter och synpunkter som vi kan dra i efter behov.

Det är mycket onödigt att låsa resurser på Regeringskansliet för att göra någonting vid ett visst datum och dessutom kanske göra det lite större än vad man skulle behöva genom att göra ett formellt utredningsarbete gällande hur de här lagarna slår. Det sker kontinuerligt.

Jag noterar också att det Sverigedemokraterna egentligen säger är att de vill riva upp och ta bort större delen av integritetsskyddet och ersätta det med ett system där man får betalt för att man fått sin integritet kränkt. Jag tycker inte att det är vettigt över huvud taget.

Vi kommer hela tiden att se om det finns fler steg att ta. Man kanske kan nagga integriteten i kanten för att bekämpa brott på ett mer effektivt sätt. Men att ta bort det i större sjok och ersätta med monetära, alltså pengamässiga, ersättningar för att man råkar hamna i kläm tycker jag inte är ett bra sätt att lösa problematiken.

(Applåder)

Fru talman! Jag tror att Patrik Lundqvist har missuppfattat mig. Vi är inte intresserade av att införa någon form av monetär ersättning. Det är snarare på det sättet att någon som blir skadad av integritetskränkningar ska få ordentlig upprättelse, och man ska självfallet få skadestånd.

Människor ska inte behöva acceptera att lida skada därför att staten gör intrång i deras personliga integritet. Det tycker jag är en grundläggande princip. Jag kan inte förstå att Socialdemokraterna kan vara emot en sådan ordning. Den regeln finns ju redan i dag. Vi tycker att man borde stärka individens rätt i det fallet. Jag förstår alltså inte riktigt hur Patrik Lundqvist resonerar.

Våra förslag om att utreda konsekvensen av det här förslaget grundas på att regeringen under den här mandatperioden konsekvent har varit extremt dålig på att utvärdera sina lagförslag. Det har man fått kritik för, från såväl Regelnämnden och Lagrådet som andra. Och det har varit ett otal motioner och diskussioner i kammaren om den processen.

Jag förstår inte att Socialdemokraterna inte kan gå med på detta, när det finns farhågor om att de här förslagen kommer att leda till att man inte lyckas med målsättningarna med lagstiftningen.

Utvärdering är viktigt. Jag tycker att Socialdemokraterna borde kunna gå med på det.

Fru talman! Lagar och lagförändringar utvärderas som sagt kontinuerligt.

Oppositionens hets på utredningar har vi sett i utskottet hela den här mandatperioden. Det har till och med gått så långt att man har krävt utvärderingar innan lagändringarna har trätt i kraft. Man har haft idéer om att utvärdera så fort man bara kan. Det har till och med blivit så att man vill göra det innan lagarna trätt i kraft. Det är ju lite svårt.

Men jag förstår; om man inte har särskilt mycket annat att komma med blir det här en liten snuttefilt som man kan ta till. Man kan kräva en liten, extra utredning för att visa att man ändå gör någonting. Det får man absolut göra. Men vad det skulle ge är svårt att se.

I det här fallet gör vi bedömningen att de utvärderingar och det arbete som görs kontinuerligt av all lagstiftning är fullt tillräckligt för att hantera de här frågorna.

Fru talman! Utvärderingar av lagstiftningen ska göras kontinuerligt, Patrik Lundqvist. Problemet är att man inte gör tillräckligt många och omfattande kontroller av vilka resultat man får av den lagstiftning som vi röstar igenom i kammaren. Det leder till att den samlade långsiktiga effekten av lagstiftningen blir osäker och förmodligen inte den som avsågs från början.

Regeringen är dålig på det här. Det finns bevis för det. Oberoende aktörer, som ska granska det här, kritiserar regeringen för att den inte gör tillräckliga utvärderingar och uppföljningar av sin lagstiftning. Det kan inte Patrik Lundqvist eller någon annan prata bort.

Vi föreslår att man ska göra en seriös uppföljning efter att lagen har verkat i två år för att se om man behöver skärpa reglerna. Det kanske är på det sättet att vi i Sverige fortsätter att lägga ned utredningar av brott med lägre straffvärde än ett års fängelse. Den stora mängden brott ligger i det spannet.

Tullbrottsdatalag

Det är en fråga om att få bra acceptans för hela rättsväsendet och den svenska rättsskipningen. Där är Tullverket en del. Det är vad det handlar om.

Det är tråkigt att Socialdemokraterna inte vill se en sådan uppföljning för att göra lagstiftningen bättre.

Fru talman! Det som är viktigt är hur många utredningar som behövs och genomförs och hur många av de brott som faktiskt begås som beivras. Det är egentligen det vi står här och talar om. Det är framför allt en resursfråga och inte en lagstiftningsfråga. Det är inte här problemet ligger. Problemet är att man inte har resurser nog för att utreda precis allt som händer. Det är en fråga som vi i allra högsta grad kan diskutera.

Jag tror att alla är överens om att vi skulle vilja se till att det finns mer resurser för att utreda brottslighet. Jag tror inte att jag någonsin har hört någon i kammaren vara emot det. Att hänga upp sig på de här sakerna kommer dock inte att leda den diskussionen särskilt långt framåt.

Nu får vi se hur lagarna kommer att slå, och vi kommer att kunna skruva i dem hela tiden. Jag har på intet vis sett att det skulle finnas ytterligare behov av utredningar på den punkten.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 maj.)