Sveriges politik för global utveckling

Fru talman! Det är över 40 år sedan Sverige började formulera en biståndspolitik. Det här är egentligen första gången på över fyra decennier som ett mera samlat grepp tas över Sveriges relationer med utvecklingsländer. Det kan vara intressant att så här något fundera med det perspektiv som finns under de här 40 åren. Vi har sett en mycket snabb utveckling, den snabbaste i mänsklighetens historia, både ekonomiskt och socialt. Många länder tar sig ur fattigdom snabbare än någonsin tidigare. Den sociala utvecklingen har varit imponerande på många håll. I dag är medellivslängden 70 år i stort sett i hela världen utom i Sydasien och Afrika. Barnadödligheten har minskat dramatiskt, och födelsetalen också. I dag är det faktiskt så att i u-världen är det färre än tre barn som är det normala i en familj. För några decennier sedan var det fem, sex, sju eller till och med åtta. Det mest glädjande av de här åren är väl erfarenheten att det går att ta sig ur absolut fattigdom på en generation. Man kan gå från riktig fattigdom - man har hunger i magen och vet inte om man kan äta sig mätt i morgon - till ett relativt välstånd på en generation. Det kan man också göra utan att ha olja eller naturrikedomar. Det tycker jag är den alldeles centrala lärdomen av de gångna 40 åren. Det finns också utvecklingens problem. Snabb utveckling ger ju problem: urbanisering, rotlöshet och allt som följer med detta. Men det är trots allt en helt annan sak att ha utvecklingens problem än att ha underutvecklingens problem. Den här bilden stämmer i stort sett. Kanske 75-80 % av mänskligheten finns i snabbväxande u-länder eller i länder som redan har ett gott välstånd. Men det växer fram en klyfta inom u-världen mellan de länder som utvecklas snabbt och går i kapp i-världen och de länder som stagnerar. Det är de länder som halkar efter i utvecklingen. Man kan säga att i Latinamerika, som 1950 låg i nivå med Europa, är märkligt nog fortfarande alla länder u-länder. Det är en märkligt långsam utveckling. Arabvärlden och Mellanöstern med sina enorma oljetillgångar har också en häpnadsväckande långsam utveckling med tanke på de enorma resurstillskott som har skett. Det gäller naturligtvis också Afrika, där de stora problemen finns och där många länder i dag är fattigare än de var för 40 år sedan. Vad det har handlat om är ju att frigöra skaparkraften. Det är det som är den centrala lärdomen. Människor vill utvecklas. Vad det handlar om är att frigöra skaparkraften. Det är inte människorna det är fel på när det råder underutveckling, utan det är systemen. Man har avvecklat socialismen i stora delar av Asien och på andra håll. Man har avvecklat merkantilismen, feodalismen och det som vi ibland kallar för kleptokrati, där man använder statsapparaten för att sko sig själv, sitt parti eller sin grupp. Det här är ju inget nytt egentligen. Det är ju samma sak som hände en gång i Sverige, vid mitten av 1800-talet. Vi fick fri företagsamhet, fri handel och folkskolan inom ramen för en rättsstat. Det var ju så Sverige startade utvecklingen från det hårdreglerade merkantilistiska system som vi hade tidigare. Det intressanta med den här propositionen och Globkom som föregick detta är att man breddar perspektivet och ser på vad omvärlden inklusive Sverige kan göra i bred mening. Det är det nya och det viktiga här. Det är fyra saker som är centrala för vad Sverige och de högutvecklade länderna kan göra för att bistå u-länderna i en snabb utveckling. Det första och viktigaste är naturligtvis exportmöjligheterna. 80 % av u-världens externa intäkter utgörs av exportinkomster. Det gäller för oss, inte minst inom EU, att se till att vi avvecklar de tullar som fortfarande finns kvar och de subventioner, särskilt exportsubventionerna på livsmedel, som är de mest skadliga. Jag tror inte att jag behöver säga mer. Det finns en ganska bred enighet i Sverige om att göra detta. Det andra är investeringarna, det vill säga att företagsamhet etablerar sig i u-länderna. Det är den näst viktigaste faktorn i detta och den effektivaste formen av kunskapsöverföring, därför att företag som investerar bär med sig så mycket i form av teknologi och kunskap och sådant som arbetsamhet och flit - saker som betyder så mycket för mänsklig utveckling. Här är bekymret att det i u-länder ofta finns mycket regleringar, ofta av korruptionsskäl, som gör det svårt att etablera företag. Tyvärr etableras på många håll endast råvaruföretag, trots att det kunde bli så mycket mer. Små och medelstora företag borde kunna etablera sig. Man brukar säga att Taiwans ca 100 000 små och medelstora företag på fastlandet är den största externa utvecklingsansträngning som jorden hittills känner. Det tredje gäller det privata biståndet. Tidigare bortsåg man nästan från det, men det har stor betydelse eftersom många som flyttat till i-länder sänder hem stora summor. Det mest slående exemplet är kanske Kuba. De får noll cent från USA i offentligt bistånd, men över 1 miljard dollar i privat bistånd framför allt från Kubaamerikaner. Här spelar det privata biståndet en betydligt större roll än vi tidigare varit vana vid. Sedan har vi det offentliga biståndet, som ju varit marginellt om man ser på u-världen i dess helhet. Kina har aldrig tagit emot det, och Indien har nu bestämt sig för att inte ta emot det. Det är en intressant utveckling. Samtidigt sker en mycket snabb ökning av det offentliga biståndet. Jag noterar att USA nästa år kommer att ha fyra gånger större bistånd än för bara ett par tre år sedan. Detta, fru talman, sagt om det breda perspektivet. Från moderat håll menar vi att det nu finns anledning att fokusera på Afrikas låginkomstländer. Här har vi 40 års erfarenhet av en politik som tyvärr inte varit särskilt framgångsrik. Somliga länder har fått massivt bistånd decennium efter decennium men är fortfarande mycket fattiga. Jag misstänker att om de som för över 40 år sedan i riksdagen bestämde om utvecklingspolitiken såg hur läget är i dag skulle de känna sig besvikna. Då fanns erfarenheter av Marshallhjälpen och föreställningen om att det gällde att snabbt mobilisera för att få utvecklingen att ta fart, vilket kunde ske när länderna fick den hjälp de behövde för att av egen kraft komma i gång med utvecklingen. Detta har också skett på åtskilliga håll, men bekymret är att just i denna region har vi många länder som inte fått fart på sin utveckling utan den har till och med gått i negativ riktning. Svagheten i både propositionen och i Globkom, som föregick den, är att man inte gjort någon djupare prövning av 40 års biståndserfarenhet. Det borde ha gjorts. Man borde har frågat sig varför det gått som det gått. Om vi för de kommande 40 åren har en politik som ser likadan ut som under de gångna 40 åren riskerar vi att det går lika illa i framtiden som det gjort i det förgångna. Jag tror att man här underskattat två saker. Det ena är att bistånd till en statsmakt i många fall handlar om att man stöder den mest utvecklingsfientliga delen i ett land. I många av länderna är nämligen statsmakten hindret för utvecklingen. Genom att då stödja den med bistånd har man hämmat utvecklingsansträngningarna. Det är det centrala och svåra dilemmat när det gäller att ge bistånd till länder som är mycket fattiga och som gått i fel riktning. Det andra är det som förknippas med mycket stort bistånd så att man därigenom fått ett biståndsberoende och kommit att skilja länderna från deras eget folk. Det brukade sägas om Nyerere i Tanzania, om ni minns honom, att det för honom var viktigare att resa runt och hålla sig väl med biståndsgivarna än att bry sig om sitt eget folk. Inkomsterna till statsmakten i Tanzania kom i allt väsentligt inte bara från Sverige och Norden utan från många skilda håll, och därmed fick man inte den koppling mellan folk och good governance som borde ha funnits. Detta borde både Globkom och propositionen mycket tydligare ha fokuserat kring, vilket man alltså inte gjort. Det är den stora svagheten. Ifall styrkan i propositionen och Globkom är det bredare greppet så är svagheten att man inte gått tillbaka och tittat på erfarenheterna av över 40 års utvecklingssamarbete. Slutligen, fru talman, menar vi att vi nu måste få en nystart vad gäller samarbetet med Afrikas låginkomstländer. Det handlar om ungefär 30 länder, och naturligtvis kan Sverige inte samarbeta med dem alla. Det första när det gäller nystarten är att försöka undanröja det gamla, och där hamnar vi i skuldavskrivningar. Om man ska göra en nystart är det nästan obegripligt varför man inte börjar med att sortera ut arvet från det förgångna - de höga skulderna. Det handlar om skulder som länderna inte kan bära. Det vi normalt gör i en marknadsekonomi, när vi vill ha utveckling, är ju att rensa undan det gamla och titta framåt. Därför borde vi ha en betydligt större fokusering på skuldavskrivning. Sverige har lång erfarenhet av att gå i spetsen för detta - sedan slutet av 70-talet - och borde även nu kunna göra det. Det handlar också om att ta med sig Europas erfarenheter till Afrika, nämligen vikten av samarbete över gränserna. Vi har ekonomier som är av storleksordningen en medelstor svensk stad som sitter bakom sina tullmurar och gränser och har mycket svårt för att samarbeta med grannländerna. Och om u-länderna ska lyckas måste de samarbeta med varandra. Den första man handlar med är ens granne. Att bygga upp den erfarenhet vi har av den europeiska integrationen är ytterligare en viktig sak som utvecklingssamarbetet med Afrikas låginkomstländer borde inriktas på. Vi har i Europa byggt säkerhetssystem, system för mänskliga rättigheter och demokrati och framför allt system för ekonomi och utveckling. Det borde vi nu eftersträva också i Afrika. Jag vill till den nytillträdda biståndsministern säga: Ompröva ställningstagandet vad gäller skuldavskrivningar. Jag tror nämligen att regeringen där är inne på fel linje. Se också till att det svenska samarbetet med Afrika byggs på erfarenheterna från de gångna 40 åren, och fokusera på att bygga det gemensamt afrikanska. Jag tror att det är alldeles centralt. Fru talman! Det finns många synpunkter som Ewa Björling för moderat räkning senare kommer att föra fram. Det gäller mer specifika delar av själva biståndssamarbetet.

Fru talman! Jag står givetvis bakom samtliga Folkpartiets reservationer, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation 2 under punkt 3, reservation 3 under punkt 4, reservation 22 under punkt 24, reservation 28 under punkt 27 och reservation 37 under punkt 35. Om åtta dagar är det julafton runtom i världen. På julen märks klyftorna mellan fattiga och rika allra tydligast. Tindrande ögon, julgranskulor och pepparkakor står mot såriga ögon, svält och könsstympning, glitter, gåvor och glögg mot hiv, torka och inbördeskrig, västvärlden mot u-länderna, Sverige mot Somalia, Karolina mot Sefernesh. Det handlar om julen i två världar för två flickor som jag träffade för några år sedan, båda födda under 1900-talets sista år. Karolina och Sefernesh är lika gamla, men deras möjligheter att förverkliga sina livsdrömmar är totalt olika. Sefernesh fick inleda detta årtusende med att bli könsstympad. För henne kommer aldrig sexualitet att vara en njutning, utan en evig plåga. Det är vardagen för 130 miljoner kvinnor enbart i Afrika. Om Sefernesh får uppleva sin 13-årsdag, vilket är tveksamt då hälften av alla barn i hennes hembygd dör före fem års ålder, kommer hon att bli mamma som ung tonåring och föda sex till åtta barn. Hon kommer aldrig att få gå i skolan och tillhör därmed de 960 miljoner människor som är analfabeter. 30 000 barn dör av svält och undernäring varje dag. Var fjärde sekund dör någon av svält i världen. Ett barn som föds i väst kommer att konsumera 50 gånger mer än ett barn som föds i tredje världen. Men huvudproblemen i dagens värld handlar inte om att några människor är rika. Det är inte rikedomen vi ska bekämpa, utan det är fattigdomen. Hoten mot utvecklingen ligger inte heller i globaliseringen. Tvärtom behövs det mer globalisering. Framför allt måste globaliseringen solidariseras mycket mer. Om vi ska lyckas med det övergripande millenniemålet att till 2015 halvera andelen fattiga måste vi göra fler insatser än i dag. Det handlar om att avskaffa västvärldens nationalstatsegoism gentemot fattiga länder, främja handeln, satsa på vettiga skuldavskrivningar, ge stöd till fria fackföreningar, ha en mer öppen invandringspolitik, avveckla EU:s jordbrukspolitik - som vi i Folkpartiet brukar beskriva som ett planekonomiskt missfoster - och ta bort handelshindren för jordbruks- och tekoprodukter. En ko i dagens EU subventioneras dagligen med 20 kr samtidigt som 20 % av världens befolkning lever på mindre än 10 kr varje dag. En rapport från Världsbanken nu i höstas visar att sänkta jordbrukssubventioner och tullar skulle kunna lyfta 140 miljoner människor ur fattigdomen. Det motsvarar hela Nordafrikas befolkning. EU betalar sex gånger mer i jordbrukssubventioner än man ger i bistånd. Även om orättvisorna fortfarande är skriande så var det inte bättre förr. De senaste 30 åren har andelen u-länder i världen halverats. De senaste tre decennierna har barnadödligheten också minskat med 50 %. Medelinkomsten bland människorna i u-länderna fördubblades mellan 1975 och 1998. Vi ska också vara medvetna om att majoriteten av det antal människor som lever i världens rikaste länder i dag levde i djupaste fattigdom för bara 100 år sedan. Sverige har gått samma väg. På 1890-talet fick Sverige ta emot bistånd av det rika frihandelslandet Storbritannien. Först på 1920-talet kunde man avskriva begreppet kronisk fattigdom i vårt land. Min mormor föddes 1912. Hon fick gå i skolan i tre terminer, och började jobba heltid vid tio års ålder. I dag kan i praktiken alla ungdomar i Sverige som vill läsa på universitetet göra det. Som liberal vill jag understryka att dessa framgångar aldrig hade blivit verklighet om inte Sverige och andra länder hade satsat på handel och utvecklad demokrati och på att bli en rättsstat. Detta arv måste vi fullfölja genom att se till att enprocentsmålet också uppfylls och att biståndet och frivilligorganisationerna nyttjas så att också dessa gåvor ska komma den fattiga delen av världen till del i dag. Vi i Folkpartiet vill att demokrati och mänskliga rättigheter ska stå mer i fokus i svensk biståndspolitik. Vi lever i dag alla invaggade i ett ganska rosenfärgat skimmer och tror att demokratin har segrat världen över. Så är inte fallet. Vi tror att det kanske finns några få diktaturstater som Kina, Nordkorea och Kuba. Men sanningen är dunkel. I dagens värld lever bara 40 % av befolkningen i fullgoda demokratier där man får hålla helt fria val och där mänskliga rättigheter respekteras. Bara 85 av världens 191 stater kan betraktas som tillfredsställande demokratier. Situationen är värst i Asien och Afrika. Sverige bör därför hårdare driva rätten till demokrati, fria val och yttrandefrihet tillsammans med de grundläggande mänskliga rättigheterna. I dag ser vi världen över hur diktaturstater konsekvent viftar bort de medborgerliga rättigheterna med hänvisning till att man har gratis utbildning eller gratis sjukvård. Vi har sett hur afrikanska diktatorer har hävdat att det är först när människorna får en viss levnadsnivå som man kan införa demokrati. Det synsättet kan vi aldrig acceptera från Folkpartiet liberalernas sida. Det finns bara ett styrelsesätt som är värdigt fria medborgare, och det heter demokrati. Det är viktigt att komma ihåg att människorna i tredje världen inte heller vill ha smulorna från vårt bord, utan de vill ha hela menyn av rättigheter - varken mer eller mindre. Även om partnerskapstanken i biståndet är väldigt viktig så får det inte leda till att Sverige behandlar diktaturstater som jämbördiga parter. Det skänker legitimitet till makthavare som vi inte bör stödja över huvud taget. Sverige ger i dag omfattande bistånd till kommunistiska enpartistater som Laos och Vietnam, där mänskliga rättigheter stympas grovt. Åtskilliga miljoner rullar varje år rakt in i dessa regeringars fickor. Manliga diktatorer i gröna uniformer får inte stödjas finansiellt av Sverige. Det biståndet måste stoppas eller åtminstone fasas ut på sikt. Jag tycker att det är ganska osmakligt att även frivilligorganisationer som exempelvis Svensk-kubanska föreningen får svenskt bistånd via Forum Syd. Organisationen hyllar öppet Fidel Castros Kuba, där man kan få 40 år i fängelse om man kritiserar Castro. Man kan också ta andra länder som exempel. För två år sedan hölls det val i Tanzania. Det är ett av Sveriges största biståndsländer. Valet var mycket korrupt. 30 människor i oppositionen mördades brutalt. Ändå fortsätter svenskt bistånd som vanligt till Tanzania - business as usual . Det räcker inte att fördöma regeringar. Sverige måste också ha en aktiv politik för att stötta oppositionen exempelvis i Kuba, Burma och Eritrea på samma sätt som vi lojalt stöttade ANC under apartheidtiden. Det handlar om att bygga upp fackföreningar, demokratiska institutioner, fria medier, parlament och rättsväsende. Budskapet ska vara tydligt. Även när det handlar om länder som Kina, där Sverige har starka exportintressen, måste de mänskliga rättigheterna alltid väga tyngst. Om bistånd ska bedrivas över huvud taget i diktaturstater så tycker vi att det ska kanaliseras via frivilligorganisationer. Om inte regeringar är intresserade av att demokratisera sitt land eller att respektera grundläggande mänskliga rättigheter ska man inte få svenska skattepengar. Sverige måste också lyfta fram kontroversiella frågor. Få länder kan prata om de frågorna med en tydlig röst, och då måste Sverige våga ta den utmaningen. Vi behöver en tydlig feministisk agenda i den globala politiken för utveckling. Kvinnor är andra klassens medborgare i alla länder på hela jorden. Våra kroppar kommersialiseras och säljs öppet på marknaden. Totalt i världen är det bara 14 % av parlamentarikerna som är kvinnor. I tre länder har kvinnor inte ens rösträtt. I åldrarna 15-44 år dör fler kvinnor i världen av kvinnomisshandel än av svåra sjukdomar. Därför är det så viktigt att Sverige stöttar rätten till fri abort och konkreta satsningar på fattiga kvinnor. Även homo-, bi- och transsexuella personers rättigheter måste uppmärksammas mer i biståndet. De förföljs på ett brutalt sätt i många länder. Därför vill vi i Folkpartiet som enda parti att deras situation ska skrivas in i Sidas regleringsbrev. Fru talman! I dessa kommersiella juletider vill jag avslutningsvis uppmärksamma de enskilda individernas ansvar för en bättre värld. Olof Palme sade en gång att politik är att vilja. På 2000-talet skulle man kanske kunna lägga till att politik ofta är att handla. Om 10 % av västvärldens befolkning skulle gå över till rättvisemärkta produkter skulle det förändra världen mer än vad allt bistånd gör tillsammans i dag. Tänk på det, kära ledamöter, när ni under eftermiddagen inhandlar era julklappar! (Applåder)

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation nr 20, punkt 23 och till reservation 33, punkt 30. Vi står givetvis bakom också övriga reservationer. Den kristdemokratiska ideologin har människovärdet och de etiska grundvärdena i centrum. Kristdemokraternas syn på varje människas unika värde och vårt ömsesidiga ansvar för varandra och solidaritet med människor i andra delar av världen är av grundläggande betydelse för oss och för vår politik. Speciellt tänker jag på detta i dag, när Alf Svensson har meddelat att han avgår som vår partiledare. Han har ju varit biståndsminister och även minister för mänskliga rättigheter. Jag vill också härifrån talarstolen rikta ett tack till Berndt Ekholm för vårt arbete med betänkandet i utskottet. Jag har sett det som en stor ära att få företräda Kristdemokraterna när det gäller PGU. Jag har inte den historien som många av ni andra har som har varit med i Globkomutredningen, men jag ser detta trots allt som en chans att få vara med och lägga framtiden för politiken för global utveckling. Jag är en liten del i det kugghjulet. Vi instämmer därför med vad som står skrivet i regeringens proposition om att Sveriges utvecklingspolitik ska präglas av ett vidsynt förhållningssätt till en rättvis och hållbar global utveckling uppbyggd på insikten om att ekonomisk tillväxt är en grundförutsättning för en rättvisare värld och för en effektiv kamp mot fattigdomen. Men vi vet att bara bistånd aldrig kan åstadkomma ekonomisk tillväxt, utan det måste vara en av många komponenter i en sammanhållen utrikespolitik till stöd för mänskliga rättigheter, demokrati och ökad rättvisa. Därför är regeringens proposition för global utveckling ett mycket efterlängtat steg, och ett steg i rätt riktning. Den innehåller en rad viktiga resonemang och förslag och innebär ett nytänkande på flera områden. Visionen om en mer samstämmig utvecklingspolitik och ambitionen att låta ett "syd- och rättviseperspektiv" genomsyra utvecklingstänkandet uppfattar vi i Kristdemokraterna som ett erkännande av den utvecklingspolitik som vi länge arbetat för. Vi vill också poängtera att vi helhjärtat ställer oss bakom de föreslagna breda insatserna för att stödja produktionen av globala nyttigheter, ökat samarbete på teknikområdet, framför allt miljöteknik, och det humanitära biståndet. Vilka är då bristerna? Givetvis är avsaknaden av beskrivningar av konkreta mål och riktlinjer ett avgörande problem. Bristen på målhierarkier ökar avsevärt risken för allvarliga målkonflikter mellan till exempel biståndet och orimliga handelsregler. För oss kristdemokrater är mänskliga rättigheter, fattigdomsbekämpning, demokrati och rättssamhälle icke förhandlingsbara överordnade mål som ska vara styrande för den förda utvecklingspolitiken. Vi ser fram emot att regeringen tar upp det tillkännagivande som utskottet gör när det gäller den utredning som pågår om vapenexporten. Det framgår inte heller tydligt vilka instrument som ska användas för utvecklingspolitikens genomförande. Hur har man tänkt när det gäller samordningen mellan budgetstöd, landets egna fattigdomsstrategier och de NGO:er som har baskunskap, nära till människorna och en väl utvecklad logistik? När vi ser den nationella politikens misslyckande med superdepartement och revirtänkande manar det faktiskt till eftertanke. I en dagstidning i dag sade musikindustrin så här: Vi hamnar på något vis mittemellan Näringsdepartementet och Kulturdepartementet. Det är min förhoppning att frågorna om global utveckling inte ska hamna mellan departementen utan att det kommer att ske en samordning. Ett ytterligare principiellt problem är att den socialdemokratiska regeringen diskuterar ett enda motiv för en rättvis politik för global utveckling. Vi kristdemokrater anser att motivet för internationell solidaritet måste kompletteras med egenintresset, och då pratar inte jag om ett idylliserande utan om hjärta och hjärna. Vi delar alla samma värld och har ett gemensamt intresse av att bekämpa fattigdomen och minska hälso- och miljörisker. Det ligger alltså även i vårt egenintresse att fattiga länder utvecklas. Genom att tydliggöra egenintresset i den globala utvecklingen blir det lättare att engagera fler politikområden och verksamheter i kampen mot fattigdom. Det kanske låter lite cyniskt men är ändå en viktig ingrediens i en framgångsrik utvecklingspolitik. Det här handlar inte om vi och de, utan om vi tillsammans. Sammanfattningsvis uppfattar vi propositionen som en utgångspunkt, en förlaga, till något som inte tydligt definieras, vare sig när det gäller innehåll eller tidsperspektiv. Den socialdemokratiska regeringen förklarar otydligheter med att man arbetar utifrån ett långsiktigt perspektiv. Det må så vara. Nu väntar vi kristdemokrater nyfiket på fortsättningen i form av konkreta åtgärder. Det gäller att som ordstävet säger: Gå från ord till handling. Vi väntar nyfiket på den skrivelse som ska komma oss till handa. Då, Carin Jämtin, kommer vi att granska den under lupp. Fru talman! Kristdemokraterna vill poängtera vikten av rimlighets- och effektivitetstänkande i den svenska politiken för global utveckling som en förutsättning för att politiken ska kunna förverkligas och vara så effektiv som möjligt. Regeringen har signalerat att den svenska utvecklingspolitiken ska finnas med överallt där det finns behov. Det är en hedervärd tanke, men vi menar att det inte är rimligt. För att inte förlora effektiviteten i utvecklingssamarbetet och i biståndet anser vi att Sverige inom ramen för det breddade synsättet i utvecklingspolitiken ändå måste fortsätta att prioritera ett begränsat antal samarbetsländer. Vi har sagt att en lämplig begränsning är ca 20 länder. Detta bör ske inom en femårsperiod. Det är en uppenbar fördel med prioriterade länder. Det ökar möjligheterna till kontrollerade samarbetsformer, effektivare samarbete, bättre revision och uppföljning. Ett fortsatt system med programländer gör det också lättare att arbeta fram tydliga strategier för när biståndet till ett land ska avslutas och när samarbetet ska övergå i mer normala former av ekonomiskt och politiskt samarbete. Den bedömning som man gör i betänkandet om att man till år 2010 ska uppnå att minst 0,25 % av biståndet ska gå till de minst utvecklade länderna rimmar dåligt med det övergripande målet om fattigdomsbekämpning. Här har jag en fråga till Socialdemokraterna. Hur ställer ni er till UNDP:s förslag om att införa så kallade basnivåer inom flera nyckelområden för utvecklingsländerna? Jag vill också nämna något om skuldavskrivningar. Vi har ett eget yrkande när det gäller avskrivningar av skulder. Vi tycker att de måste återbetalas på annat sätt än med pengar. Betalningen ska bestå av reformerade ekonomiska strukturer - en process som vissa länder behöver vår hjälp med - och reformerade politiska strukturer. I vår motion har vi föreslagit en modell för skuldavskrivning som innebär att den skuldsatta statens små steg mot ökad respekt för mänskliga rättigheter, om så behövs, demokratisk utveckling, om så behövs, och ekonomisk utveckling ska ge betydligt större steg i skuldavskrivning. Vi anser därför att Sverige bör vara ett föregångsland och leda den globala opinionen för en sådan modell för skuldavskrivning. Jag vill också nämna att riktat bistånd till kvinnor ger ett bättre samhällsekonomiskt resultat än övrigt bistånd. Kvinnors deltagande och inflytande bidrar till att skapa djupare, bredare och stabilare samhällen. Det är nödvändigt med riktade åtgärder till kvinnor och barn, och här brister också betänkandet och propositionen genom att man inte vågar peka med hela handen när det gäller bistånd till kvinnor. Deras fattigdom är till stor del strukturell. Fru talman! Slutligen har jag en reservation som gäller hiv/aids. Det är ett av de mest akuta problemen i många utvecklingsländer. Jag kommer att lyssna till vad ministern har att säga i den här frågan och återkomma sedan. Hiv/aids är en fråga som regeringen bör uttala sig om på ett mycket klart sätt. Vi har en ambassadör nu. Kristdemokraterna tycker att regeringen bör ta i med krafttag och visa vad man kan göra både ekonomiskt och politiskt.

Fru talman! Jag vill börja med att hälsa statsrådet Carin Jämtin välkommen. Det är trevligt att se dig här. Jag hoppas att vi kommer att kunna ha ett bra samarbete kring utvecklingsfrågorna i fortsättningen. Jag tror att det finns goda förutsättningar för det. Det här betänkandet är nämligen i många stycken väldigt bra. Det är ett klart steg framåt. Det bygger på den utredning som kallades Globkom som lade fram ganska långtgående förslag till förändringar av svensk utvecklingspolitik. Därför vill jag också i huvudsak ställa mig bakom betänkandet och de tillkännagivanden som utrikesutskottet föreslår. Däremot tycker jag inte att det är tillräckligt långtgående. Jag tycker att det borde vara möjligt att gå lite längre i den riktning som Globkom pekade ut. Det är ett ramverk. Vi ska vara medvetna om det. Det är ett förhållningssätt för svensk utvecklingspolitik som sedan också ska fyllas med ett konkret innehåll. Där återstår naturligtvis, framför allt för statsrådet Jämtin och regeringen, att visa att man menar allvar med detta nya förhållningssätt. När det gäller samstämmighet mellan olika politikområdet har utskottet skärpt propositionens förslag och talar om att det är viktigt att den utredning som har tillsatts om en översyn av riktlinjerna för krigsmaterielexporten också ska beakta de aspekter som ryms inom en samstämd politik för global utveckling. Man säger inom handels- och jordbrukspolitiken att frihandelns betydelse är viktig, men också de särskilda förutsättningar som utvecklingsländerna har att ta hänsyn till när de formar sin politik måste påverka vår egen politik. Inom näringspolitiken pekar utskottet på frågorna om företagens ansvar och anser också att konsumentpolitiken måste spela en viktig roll. Det är bra skärpningar. Samtidigt är jag lite misstänksam därför att vi vet att politiken på flera områden inte går i takt med den utvecklingspolitik som här beskrivs. Det gäller främst på krigsmaterielexportområdet. Sverige exporterar vapen. Det borde vara rimligt att dagens riksdagsbeslut om en politik för global utveckling - där alla politikområden ska vara samstämmiga och leda till samma resultat, nämligen bekämpande av fattigdomen och framhävande av rättighetsperspektivet - också får konsekvenser för svensk vapenexport. Vi skulle behöva en ny modern vapenexportpolitik som utgår från de centrala värdena, nämligen fred, demokrati, mänskliga rättigheter och utveckling. Nu skriver utskottet att det är angeläget att svensk vapenexport inte motverkar arbetet med att nå målet om en rättvis och hållbar global utveckling. Samtidigt måste, enligt utrikesutskottet, nationens eget intresse, det vill säga Sveriges egna intressen, ha förtur i vapenexportfrågor. Det står i direkt strid med grundprincipen om en sammanhållen utvecklingspolitik. Global utveckling kan ju inte handla om att gynna svenska intressen. Bernard Shaw skrev en gång en pjäs, ett drama, som heter Major Barbara . Den handlar om hur en ung soldat i frälsningsarmén blir hänförd över det välstånd som de dånande maskinerna skapar i den framväxande engelska vapenindustrin. Det var den industri vars produkter spred död och förintelse i de brittiska kolonierna och sedermera också användes i det första världskriget. I Bernard Shaws drama är svaret mycket tydligt. Död och förintelse på en plats kan inte rättfärdigas med fred, sysselsättning och välstånd på en annan. Krig och ofärd på ett håll kan inte rättfärdigas med välstånd på ett annat. Följaktligen kan knappast krigsmaterielproduktion och krigsmaterielexport till avlägsna delar av världen rättfärdigas med en nationell säkerhet, fred och välstånd här hemma. Fattigdomsbekämpningen och kampen för ökad rättssäkerhet kan inte vara annat än oförenliga med krigsmaterielproduktion och krigsmaterielexport. Den som menar att de här två motsatta målsättningarna skulle vara förenliga kan bara bli luddig i sina formuleringar och i sin argumentering. Man säger att det ytterst handlar om Sveriges långsiktiga säkerhet, men jag tror inte att vår värld blir säkrare av krigsmaterielproduktion och krigsmaterielexport. Jag är tvärtom övertygad om att den blir osäkrare. Därmed blir även Sveriges säkerhet på lång sikt mindre. Sveriges nationella säkerhet minskar i stället för att öka. Vi talar också i betänkandet om mänskliga rättigheter i mottagarlandet som ett grundläggande kriterium för svensk krigsmaterielexport. I över 30 år har Sverige exporterat krigsmateriel till Indonesien, trots att de vidrigaste kränkningar av mänskliga rättigheter, inklusive massmord på oppositionella, har pågått. Nu ska man inom den europeiska unionen diskutera och förtydliga hur utvecklingskriteriet i riktlinjerna för krigsmaterielexport ska användas praktiskt och kunna utvecklas. Då undrar man: Hur ska krigsmaterielproduktion och vapenexport kunna bidra till utveckling? Det är bra om någon som försvarar de här skrivningarna kan tala om på vilket sätt svensk krigsmaterielproduktion och krigsmaterielexport kan bidra till global utveckling. Är det ens tänkbart att krigsmaterielexport kan bidra till ekonomisk och social utveckling? Det här leder till att vi i Vänsterpartiet lyfter fram vår reservation nr 8 och yrkar bifall till den reservation som ifrågasätter samstämmigheten när det gäller politikområdet krigsmaterielexport. I övrigt finns det en stor uppställning i riksdagen bakom en ny utvecklingspolitik. Det gäller inte minst de millenniemål som formulerades i Förenta nationernas deklaration om att utplåna extrem fattigdom och hunger, om att alla pojkar och flickor ska få grundskoleutbildning, om att främja jämställdhet och ökade möjligheter för kvinnor, om att minska barnadödlighet, om att förbättra mödrars hälsa, om att bekämpa hiv/aids och andra sjukdomar, om att säkra en miljömässigt hållbar utveckling och om att utveckla ett öppet, rättvist och icke diskriminerande handels- och finanssystem. Men även där kan man ifrågasätta samstämmigheten i den svenska politiken. I handelspolitiken driver Sverige inte alltid den politik som har som främsta syfte att utveckla rättvisa och icke diskriminerande handels- och finanssystem. Sverige är en del av en europeisk union som många gånger tar större hänsyn till sina egna intressen. Inte minst på jordbruksområdet ser vi hur det konsekvent missgynnar fattiga länder och försvårar för fattiga länder att nå utveckling. Också Sveriges egen politik när det gäller olika avtal inom den internationella handelsorganisationen WTO har lämnat en hel del övrigt att önska när det gäller samstämmighet kring politikens olika områden. Samtidigt finns det i utskottet flera förbättringar än den som jag har pekat på hittills. Det finns också en tydlig skrivning om att regeringen måste se till att det finns en koordineringsfunktion, det vill säga att det finns någon i Regeringskansliet som ser till att man faktiskt diskuterar hur olika politikområden kan krocka med varandra. Vi beskriver mycket tydligt att det kan uppstå målkonflikter. Jag tror inte att någon ifrågasätter att så kan ske, men då måste också regeringen ha en beredskap för att hantera de konflikterna. Där är utskottet tydligt och ger ett tillkännagivande som måste innebära att regeringen faktiskt följer ett sådant riksdagsbeslut. Hur det här exakt ska organiseras är naturligtvis upp till regeringen, men att det ska finnas en sådan här funktion kan det inte råda någon tvekan om. Det innebär också att förutsättningarna för att nå den samstämmighet som utskottet talar om blir bättre. Fru talman! Sermin Özürküt kommer att tala om Vänsterpartiets syn på vikten av ett jämställdhetsperspektiv i utvecklingspolitiken. Jag avslutar med att ifrågasätta något som Birgitta Ohlsson sade. Det gäller inte många punkter därför att mycket av det hon sade var bra, men det gäller en punkt. Birgitta Ohlsson sade nämligen att det inte är rikedomen som är problemet utan fattigdomen. Ja, självklart är det fattigdomen som är det stora problemet. Men det är att ljuga för människor att låtsas som att man kan utrota fattigdomen och bekämpa underordning, förtryck och bristande välstånd hos mängder av människor utan att samtidigt ifrågasätta den livsstil som har utvecklats i stora delar av den rika världen. Det är att blunda för realiteter. Vi måste ompröva den rika världens sätt att leva för att också kunna bidra till utveckling för den fattiga delen av världen.

Fru talman! Jag vill börja med att hälsa statsrådet Carin Jämtin välkommen. Det är trevligt att se dig här. Jag hoppas att vi kommer att kunna ha ett bra samarbete kring utvecklingsfrågorna i fortsättningen. Jag tror att det finns goda förutsättningar för det. Det här betänkandet är nämligen i många stycken väldigt bra. Det är ett klart steg framåt. Det bygger på den utredning som kallades Globkom som lade fram ganska långtgående förslag till förändringar av svensk utvecklingspolitik. Därför vill jag också i huvudsak ställa mig bakom betänkandet och de tillkännagivanden som utrikesutskottet föreslår. Däremot tycker jag inte att det är tillräckligt långtgående. Jag tycker att det borde vara möjligt att gå lite längre i den riktning som Globkom pekade ut. Det är ett ramverk. Vi ska vara medvetna om det. Det är ett förhållningssätt för svensk utvecklingspolitik som sedan också ska fyllas med ett konkret innehåll. Där återstår naturligtvis, framför allt för statsrådet Jämtin och regeringen, att visa att man menar allvar med detta nya förhållningssätt. När det gäller samstämmighet mellan olika politikområdet har utskottet skärpt propositionens förslag och talar om att det är viktigt att den utredning som har tillsatts om en översyn av riktlinjerna för krigsmaterielexporten också ska beakta de aspekter som ryms inom en samstämd politik för global utveckling. Man säger inom handels- och jordbrukspolitiken att frihandelns betydelse är viktig, men också de särskilda förutsättningar som utvecklingsländerna har att ta hänsyn till när de formar sin politik måste påverka vår egen politik. Inom näringspolitiken pekar utskottet på frågorna om företagens ansvar och anser också att konsumentpolitiken måste spela en viktig roll. Det är bra skärpningar. Samtidigt är jag lite misstänksam därför att vi vet att politiken på flera områden inte går i takt med den utvecklingspolitik som här beskrivs. Det gäller främst på krigsmaterielexportområdet. Sverige exporterar vapen. Det borde vara rimligt att dagens riksdagsbeslut om en politik för global utveckling - där alla politikområden ska vara samstämmiga och leda till samma resultat, nämligen bekämpande av fattigdomen och framhävande av rättighetsperspektivet - också får konsekvenser för svensk vapenexport. Vi skulle behöva en ny modern vapenexportpolitik som utgår från de centrala värdena, nämligen fred, demokrati, mänskliga rättigheter och utveckling. Nu skriver utskottet att det är angeläget att svensk vapenexport inte motverkar arbetet med att nå målet om en rättvis och hållbar global utveckling. Samtidigt måste, enligt utrikesutskottet, nationens eget intresse, det vill säga Sveriges egna intressen, ha förtur i vapenexportfrågor. Det står i direkt strid med grundprincipen om en sammanhållen utvecklingspolitik. Global utveckling kan ju inte handla om att gynna svenska intressen. Bernard Shaw skrev en gång en pjäs, ett drama, som heter Major Barbara . Den handlar om hur en ung soldat i frälsningsarmén blir hänförd över det välstånd som de dånande maskinerna skapar i den framväxande engelska vapenindustrin. Det var den industri vars produkter spred död och förintelse i de brittiska kolonierna och sedermera också användes i det första världskriget. I Bernard Shaws drama är svaret mycket tydligt. Död och förintelse på en plats kan inte rättfärdigas med fred, sysselsättning och välstånd på en annan. Krig och ofärd på ett håll kan inte rättfärdigas med välstånd på ett annat. Följaktligen kan knappast krigsmaterielproduktion och krigsmaterielexport till avlägsna delar av världen rättfärdigas med en nationell säkerhet, fred och välstånd här hemma. Fattigdomsbekämpningen och kampen för ökad rättssäkerhet kan inte vara annat än oförenliga med krigsmaterielproduktion och krigsmaterielexport. Den som menar att de här två motsatta målsättningarna skulle vara förenliga kan bara bli luddig i sina formuleringar och i sin argumentering. Man säger att det ytterst handlar om Sveriges långsiktiga säkerhet, men jag tror inte att vår värld blir säkrare av krigsmaterielproduktion och krigsmaterielexport. Jag är tvärtom övertygad om att den blir osäkrare. Därmed blir även Sveriges säkerhet på lång sikt mindre. Sveriges nationella säkerhet minskar i stället för att öka. Vi talar också i betänkandet om mänskliga rättigheter i mottagarlandet som ett grundläggande kriterium för svensk krigsmaterielexport. I över 30 år har Sverige exporterat krigsmateriel till Indonesien, trots att de vidrigaste kränkningar av mänskliga rättigheter, inklusive massmord på oppositionella, har pågått. Nu ska man inom den europeiska unionen diskutera och förtydliga hur utvecklingskriteriet i riktlinjerna för krigsmaterielexport ska användas praktiskt och kunna utvecklas. Då undrar man: Hur ska krigsmaterielproduktion och vapenexport kunna bidra till utveckling? Det är bra om någon som försvarar de här skrivningarna kan tala om på vilket sätt svensk krigsmaterielproduktion och krigsmaterielexport kan bidra till global utveckling. Är det ens tänkbart att krigsmaterielexport kan bidra till ekonomisk och social utveckling? Det här leder till att vi i Vänsterpartiet lyfter fram vår reservation nr 8 och yrkar bifall till den reservation som ifrågasätter samstämmigheten när det gäller politikområdet krigsmaterielexport. I övrigt finns det en stor uppställning i riksdagen bakom en ny utvecklingspolitik. Det gäller inte minst de millenniemål som formulerades i Förenta nationernas deklaration om att utplåna extrem fattigdom och hunger, om att alla pojkar och flickor ska få grundskoleutbildning, om att främja jämställdhet och ökade möjligheter för kvinnor, om att minska barnadödlighet, om att förbättra mödrars hälsa, om att bekämpa hiv/aids och andra sjukdomar, om att säkra en miljömässigt hållbar utveckling och om att utveckla ett öppet, rättvist och icke diskriminerande handels- och finanssystem. Men även där kan man ifrågasätta samstämmigheten i den svenska politiken. I handelspolitiken driver Sverige inte alltid den politik som har som främsta syfte att utveckla rättvisa och icke diskriminerande handels- och finanssystem. Sverige är en del av en europeisk union som många gånger tar större hänsyn till sina egna intressen. Inte minst på jordbruksområdet ser vi hur det konsekvent missgynnar fattiga länder och försvårar för fattiga länder att nå utveckling. Också Sveriges egen politik när det gäller olika avtal inom den internationella handelsorganisationen WTO har lämnat en hel del övrigt att önska när det gäller samstämmighet kring politikens olika områden. Samtidigt finns det i utskottet flera förbättringar än den som jag har pekat på hittills. Det finns också en tydlig skrivning om att regeringen måste se till att det finns en koordineringsfunktion, det vill säga att det finns någon i Regeringskansliet som ser till att man faktiskt diskuterar hur olika politikområden kan krocka med varandra. Vi beskriver mycket tydligt att det kan uppstå målkonflikter. Jag tror inte att någon ifrågasätter att så kan ske, men då måste också regeringen ha en beredskap för att hantera de konflikterna. Där är utskottet tydligt och ger ett tillkännagivande som måste innebära att regeringen faktiskt följer ett sådant riksdagsbeslut. Hur det här exakt ska organiseras är naturligtvis upp till regeringen, men att det ska finnas en sådan här funktion kan det inte råda någon tvekan om. Det innebär också att förutsättningarna för att nå den samstämmighet som utskottet talar om blir bättre. Fru talman! Sermin Özürküt kommer att tala om Vänsterpartiets syn på vikten av ett jämställdhetsperspektiv i utvecklingspolitiken. Jag avslutar med att ifrågasätta något som Birgitta Ohlsson sade. Det gäller inte många punkter därför att mycket av det hon sade var bra, men det gäller en punkt. Birgitta Ohlsson sade nämligen att det inte är rikedomen som är problemet utan fattigdomen. Ja, självklart är det fattigdomen som är det stora problemet. Men det är att ljuga för människor att låtsas som att man kan utrota fattigdomen och bekämpa underordning, förtryck och bristande välstånd hos mängder av människor utan att samtidigt ifrågasätta den livsstil som har utvecklats i stora delar av den rika världen. Det är att blunda för realiteter. Vi måste ompröva den rika världens sätt att leva för att också kunna bidra till utveckling för den fattiga delen av världen.

Fru talman! Jag vill börja med att hälsa statsrådet Carin Jämtin välkommen. Det är trevligt att se dig här. Jag hoppas att vi kommer att kunna ha ett bra samarbete kring utvecklingsfrågorna i fortsättningen. Jag tror att det finns goda förutsättningar för det. Det här betänkandet är nämligen i många stycken väldigt bra. Det är ett klart steg framåt. Det bygger på den utredning som kallades Globkom som lade fram ganska långtgående förslag till förändringar av svensk utvecklingspolitik. Därför vill jag också i huvudsak ställa mig bakom betänkandet och de tillkännagivanden som utrikesutskottet föreslår. Däremot tycker jag inte att det är tillräckligt långtgående. Jag tycker att det borde vara möjligt att gå lite längre i den riktning som Globkom pekade ut. Det är ett ramverk. Vi ska vara medvetna om det. Det är ett förhållningssätt för svensk utvecklingspolitik som sedan också ska fyllas med ett konkret innehåll. Där återstår naturligtvis, framför allt för statsrådet Jämtin och regeringen, att visa att man menar allvar med detta nya förhållningssätt. När det gäller samstämmighet mellan olika politikområdet har utskottet skärpt propositionens förslag och talar om att det är viktigt att den utredning som har tillsatts om en översyn av riktlinjerna för krigsmaterielexporten också ska beakta de aspekter som ryms inom en samstämd politik för global utveckling. Man säger inom handels- och jordbrukspolitiken att frihandelns betydelse är viktig, men också de särskilda förutsättningar som utvecklingsländerna har att ta hänsyn till när de formar sin politik måste påverka vår egen politik. Inom näringspolitiken pekar utskottet på frågorna om företagens ansvar och anser också att konsumentpolitiken måste spela en viktig roll. Det är bra skärpningar. Samtidigt är jag lite misstänksam därför att vi vet att politiken på flera områden inte går i takt med den utvecklingspolitik som här beskrivs. Det gäller främst på krigsmaterielexportområdet. Sverige exporterar vapen. Det borde vara rimligt att dagens riksdagsbeslut om en politik för global utveckling - där alla politikområden ska vara samstämmiga och leda till samma resultat, nämligen bekämpande av fattigdomen och framhävande av rättighetsperspektivet - också får konsekvenser för svensk vapenexport. Vi skulle behöva en ny modern vapenexportpolitik som utgår från de centrala värdena, nämligen fred, demokrati, mänskliga rättigheter och utveckling. Nu skriver utskottet att det är angeläget att svensk vapenexport inte motverkar arbetet med att nå målet om en rättvis och hållbar global utveckling. Samtidigt måste, enligt utrikesutskottet, nationens eget intresse, det vill säga Sveriges egna intressen, ha förtur i vapenexportfrågor. Det står i direkt strid med grundprincipen om en sammanhållen utvecklingspolitik. Global utveckling kan ju inte handla om att gynna svenska intressen. Bernard Shaw skrev en gång en pjäs, ett drama, som heter Major Barbara . Den handlar om hur en ung soldat i frälsningsarmén blir hänförd över det välstånd som de dånande maskinerna skapar i den framväxande engelska vapenindustrin. Det var den industri vars produkter spred död och förintelse i de brittiska kolonierna och sedermera också användes i det första världskriget. I Bernard Shaws drama är svaret mycket tydligt. Död och förintelse på en plats kan inte rättfärdigas med fred, sysselsättning och välstånd på en annan. Krig och ofärd på ett håll kan inte rättfärdigas med välstånd på ett annat. Följaktligen kan knappast krigsmaterielproduktion och krigsmaterielexport till avlägsna delar av världen rättfärdigas med en nationell säkerhet, fred och välstånd här hemma. Fattigdomsbekämpningen och kampen för ökad rättssäkerhet kan inte vara annat än oförenliga med krigsmaterielproduktion och krigsmaterielexport. Den som menar att de här två motsatta målsättningarna skulle vara förenliga kan bara bli luddig i sina formuleringar och i sin argumentering. Man säger att det ytterst handlar om Sveriges långsiktiga säkerhet, men jag tror inte att vår värld blir säkrare av krigsmaterielproduktion och krigsmaterielexport. Jag är tvärtom övertygad om att den blir osäkrare. Därmed blir även Sveriges säkerhet på lång sikt mindre. Sveriges nationella säkerhet minskar i stället för att öka. Vi talar också i betänkandet om mänskliga rättigheter i mottagarlandet som ett grundläggande kriterium för svensk krigsmaterielexport. I över 30 år har Sverige exporterat krigsmateriel till Indonesien, trots att de vidrigaste kränkningar av mänskliga rättigheter, inklusive massmord på oppositionella, har pågått. Nu ska man inom den europeiska unionen diskutera och förtydliga hur utvecklingskriteriet i riktlinjerna för krigsmaterielexport ska användas praktiskt och kunna utvecklas. Då undrar man: Hur ska krigsmaterielproduktion och vapenexport kunna bidra till utveckling? Det är bra om någon som försvarar de här skrivningarna kan tala om på vilket sätt svensk krigsmaterielproduktion och krigsmaterielexport kan bidra till global utveckling. Är det ens tänkbart att krigsmaterielexport kan bidra till ekonomisk och social utveckling? Det här leder till att vi i Vänsterpartiet lyfter fram vår reservation nr 8 och yrkar bifall till den reservation som ifrågasätter samstämmigheten när det gäller politikområdet krigsmaterielexport. I övrigt finns det en stor uppställning i riksdagen bakom en ny utvecklingspolitik. Det gäller inte minst de millenniemål som formulerades i Förenta nationernas deklaration om att utplåna extrem fattigdom och hunger, om att alla pojkar och flickor ska få grundskoleutbildning, om att främja jämställdhet och ökade möjligheter för kvinnor, om att minska barnadödlighet, om att förbättra mödrars hälsa, om att bekämpa hiv/aids och andra sjukdomar, om att säkra en miljömässigt hållbar utveckling och om att utveckla ett öppet, rättvist och icke diskriminerande handels- och finanssystem. Men även där kan man ifrågasätta samstämmigheten i den svenska politiken. I handelspolitiken driver Sverige inte alltid den politik som har som främsta syfte att utveckla rättvisa och icke diskriminerande handels- och finanssystem. Sverige är en del av en europeisk union som många gånger tar större hänsyn till sina egna intressen. Inte minst på jordbruksområdet ser vi hur det konsekvent missgynnar fattiga länder och försvårar för fattiga länder att nå utveckling. Också Sveriges egen politik när det gäller olika avtal inom den internationella handelsorganisationen WTO har lämnat en hel del övrigt att önska när det gäller samstämmighet kring politikens olika områden. Samtidigt finns det i utskottet flera förbättringar än den som jag har pekat på hittills. Det finns också en tydlig skrivning om att regeringen måste se till att det finns en koordineringsfunktion, det vill säga att det finns någon i Regeringskansliet som ser till att man faktiskt diskuterar hur olika politikområden kan krocka med varandra. Vi beskriver mycket tydligt att det kan uppstå målkonflikter. Jag tror inte att någon ifrågasätter att så kan ske, men då måste också regeringen ha en beredskap för att hantera de konflikterna. Där är utskottet tydligt och ger ett tillkännagivande som måste innebära att regeringen faktiskt följer ett sådant riksdagsbeslut. Hur det här exakt ska organiseras är naturligtvis upp till regeringen, men att det ska finnas en sådan här funktion kan det inte råda någon tvekan om. Det innebär också att förutsättningarna för att nå den samstämmighet som utskottet talar om blir bättre. Fru talman! Sermin Özürküt kommer att tala om Vänsterpartiets syn på vikten av ett jämställdhetsperspektiv i utvecklingspolitiken. Jag avslutar med att ifrågasätta något som Birgitta Ohlsson sade. Det gäller inte många punkter därför att mycket av det hon sade var bra, men det gäller en punkt. Birgitta Ohlsson sade nämligen att det inte är rikedomen som är problemet utan fattigdomen. Ja, självklart är det fattigdomen som är det stora problemet. Men det är att ljuga för människor att låtsas som att man kan utrota fattigdomen och bekämpa underordning, förtryck och bristande välstånd hos mängder av människor utan att samtidigt ifrågasätta den livsstil som har utvecklats i stora delar av den rika världen. Det är att blunda för realiteter. Vi måste ompröva den rika världens sätt att leva för att också kunna bidra till utveckling för den fattiga delen av världen.

Fru talman! Jag vill också börja med att hälsa Carin Jämtin välkommen till det nya jobbet som biståndsminister. Jag ser fram emot många intressanta meningsutbyten på ett viktigt område. Vad passar bättre än att ha en ny biståndsminister när vi ska fatta beslut om en ny politik för global utveckling. När förslaget i det här betänkandet har godkänts av riksdagen har vi fått en politik för global utveckling. Biståndspolitiken har ersatts av en utvecklingspolitik. Utvecklingspolitiken ska genomsyra varje politikområde på samma sätt som miljöfrågorna och jämställdhetsfrågorna gör, eller i varje fall borde göra. Och det behövs. När jag lyssnade till Göran Lennmarker trodde jag att vi inte skulle behöva något utvecklingssamarbete, men så är det tyvärr inte. Mer än 1,2 miljarder människor lever på mindre än 10 kr om dagen. Det är var femte människa på jorden. Varje år dör mer än 10 miljoner barn av sjukdomar som kan förhindras. Det är 30 000 om dagen som dör i onödan. 42 miljoner människor lever med hiv/aids, 39 miljoner av dem i utvecklingsländerna. Mer än 1 miljard, en av fem, saknar tillgång till rent vatten. De här siffrorna visar att det finns mycket att göra för att minska fattigdomen i världen och för att höja levnadsstandarden för de fattiga. Det finns verkligen behov av en utvecklingspolitik. Det är viktigt att ta dessa breda grepp som nu tas. Trots de här siffrorna som kan verka nedslående har det skett positiva saker. De senaste 30 åren har utvecklingsländerna upplevt förbättringar som i ett perspektiv kan betecknas som dramatiska förbättringar. Den förväntade livslängden har ökat med åtta år. Analfabetismen har halverats till 25 %. Men trots detta går det väldigt långsamt, alltför långsamt. 54 länder är fattigare nu jämfört med 1990. I 21 av de länderna har andelen hungrande ökat. I 14 av dem dör flertalet barn före fem års ålder. Trots framstegen ser det alltså ut att gå åt fel håll. Fru talman! Vi har diskuterat i utskottet och lagt ned ett omfattande arbete för att forma politiken för global utveckling. Jag vill gärna säga att det har funnits en stor beredvillighet från majoritetens sida att tillgodose de motionsförslag och förbättringar som har funnits i förhållande till det ursprungsförslag i propositionen som har varit utgångspunkten för arbetet och förslagen i utskottet. Telefonsamtal och mejl natt och dag, mest natt, med Berndt Ekholm och överläggningar i utskottet har lett fram till en bra produkt, tycker jag. Jag vill gärna ge Berndt Ekholm en eloge för ett tålmodigt arbete i strävan att nå breda lösningar och en bra produkt. Jag hoppas att det här arbetet, som han kan känna sig nöjd med, ska ge effekt i form av en bättre utvecklingspolitik och en bättre tillvaro för många människor i världen. Med de tre tillkännagivandena och en rad ändringar i skrivningar som utskottet gör kommer det mesta av det som propositionen utelämnade från Globkom att vara med. I vissa fall, på några punkter, går utskottsbetänkandet längre. Fru talman! Låt mig kommentera de viktigaste förslagen från Centerpartiet som vi har fått tillgodosedda i betänkandet. Det första är bifallet till Centerpartiets motion om inrättande av en koordineringsfunktion mellan de olika politikområdena så att målkonflikter kan avdömas på politisk väg. Globkom hade föreslagit en sådan samordningsfunktion. Det är uppenbart att om alla politikområden ska fås att samverka för en bättre global utveckling för de fattiga länderna krävs det en samordning så att inte som tidigare de olika politikområdena motverkar varandra. Det är klart att det också finns en rad målkonflikter mellan till exempel den egna handelspolitiken, jordbrukspolitiken och utvecklingspolitiken. För det andra hälsar jag med tillfredsställelse bifall till förslaget om att riksdagen ska få en årlig återkommande skrivelse om hur arbetet med milleniemålen fortskrider. För det tredje får jordbrukspolitiken, landsbygdsutvecklingen och livsmedelssäkerheten en nyckelroll och ges en högre prioritet i utvecklingspolitiken för att nå fattigdomsmålet. Det är frågor som Centerpartiet länge har kämpat för. Jag hoppas nu att det som utskottet skriver ska ge ett genombrott på det här området. För det fjärde slutligen ges den inhemska jordbrukspolitiken i utvecklingsländerna en högre prioritet i utvecklingsansträngningarna. Utvecklingsländerna ges möjligheter att utveckla det inhemska jordbruket och de lokala och nationella marknaderna. De får möjligheter på sikt att själva exportera, kunna investera och satsa på en utveckling. Jag har reserverat mig på några punkter. I vissa fall har utskottet i vissa delar tillgodosett våra förslag men inte fullt ut. Här rör det sig om nyanser. Jag medger gärna det. Den första reservationen berör utvecklingssamarbetets utformning, samarbetsländer och planeringsinstrument. Utskottet menar att alltfler insatser ska göras tillsammans med andra givare. Därmed kan de svenska insatserna koncentreras till färre områden och sektorer. Det instämmer jag i. Jag vill se en tydligare avgränsning till antalet länder. Jag menar att kriterier för vilka länder som ska ta emot svenskt bistånd bör ses över. Genom att begränsa huvudbiståndet till ett antal utvalda länder nås större fokusering på mottagarländernas behov. Det ger möjlighet till ökad dialog, bättre utvärdering och långsiktig närvaro, därmed ökad slagkraft i vårt utvecklingssamarbete. Det handlar om effektivitet i svenskt utvecklingssamarbete. Den andra reservationen berör jämställdheten i utvecklingssamarbetet. Jag står bakom kravet att jämställdhet är en av de åtta huvuddragen som anger inriktningen av politiken för global utveckling. Min reservation berör mer utvecklingssamarbetet. Även om utskottet här skriver positivt om jämställdheten som ett viktigt huvuddrag vill jag att regeringen ska återkomma med förslag till riksdagen som innehåller en strategi och metoder för hur arbetet med att förhindra diskriminering av kvinnor i utvecklingspolitiken ska ske. Det är ofrånkomligt att en sådan diskriminering finns. Min mest omfattande reservation berör samarbetet med FN, Världsbanken och andra internationella organisationer. I en särskild kommittémotion som behandlas i det här sammanhanget tar vi från Centerpartiet upp Världsbankens och IMF:s roll i utvecklingspolitiken. Vi menar att den har en viktig roll att spela och att det krävs förändringar av bankens inriktning så att banken även i praktiken och inte bara i policysammanhang kan bidra till en långsiktig ekologiskt och socialt hållbar utveckling. Det gäller krav på att de fattiga länderna borde ha större inflytande i institutionernas exekutivstyrelser. Det handlar om rösträttsreformen, styrelserepresentationer och landsgrupperingar. Det handlar om ökad demokratisk öppenhet i förvaltningen, inklusive offentliga beslutsprotokoll. Det handlar om att miljökonsekvensbeskrivningar ska vara ett centralt underlag i beslutsfattandet hos Världsbanken och en hel del andra saker. De här kraven har jag inte fått tillgodosedda. Därför yrkar jag bifall till reservation nr 38. Jag står, liksom Centerpartiet, naturligtvis bakom samtliga sex reservationer där mitt namn finns med, men jag yrkar för tids vinnande bifall enbart till reservation nr 38. I övriga punkter där reservationerna inte står emot yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! USA:s försvarsbudget fick i år en ökning på 48 miljarder dollar. Bara den ökningen är större än Rysslands, Frankrikes, Japans och Storbritanniens totala respektive budgetar för militära utgifter. Alla de fem toppar världsrankningen för vapen. Sverige har dock en per capita-budget för militära utgifter som kommer bland de allra högsta. Koncentrationsprocessen för vapenindustrin i världen fortgår. De fem största säljer för vardera mellan 5 och 19 miljarder US-dollar per år. Sammanlagt såldes vapen från de 100 största producenterna för 157,6 miljarder dollar år 2000 - grymma och för världens utveckling kontraproduktiva siffror. I EU ökar stadigt alla former av försvarssamarbete. Överlappningen mellan USA-Nato och EU är betydande med avseende på materiel, kommando, övningar och ansträngningar för kompatibilitet. Fru talman! Varför nämner jag allt det här? Jo, i detta eminenta och välmatade betänkande i vars tillblivelse jag har nära medverkat under hela året står, på sidan 59, att vi i Sverige fortsatt ska prioritera svensk vapenexport därför att "nationens eget intresse" trots allt ska ha förtur. Det är inte den vägledning svenska myndigheter behöver från oss folkvalda för att handskas med målkonflikter i en komplex värld. Det rimmar inte, menar vi gröna, med det övergripande målet för en samlad politik för en global utveckling som främst ska vara rättvis och hållbar och ha de fattigas perspektiv i sitt absoluta fokus. Det rimmar inte med FN:s millenniemålsättningar vilka betänkandet ska medverka till att förverkliga. Och det gör våld på det världsunika och nyskapande med den nya globalpolitiken, nämligen att all relevant svensk politik, hemma såväl som ute i världen, ska vara samstämmig och leda mot samma mål: rättvis och hållbar utveckling med avskaffande av fattigdomen. Det pinsamma värnandet om svensk vapenexport är detta opus stora skamfläck. Jag yrkar därför bifall till vår reservation nr 9. Den riktigt stora globala bataljen utkämpas emellertid inte med vapen utan med pengar i form av ekonomisk utpressning, alltifrån ren kriminalitet till fundamentalistisk och känslokall frihandel. WTO är det hittills kraftfullaste organet i världen för detta, med en konfliktlösningsmekanism mer verkningsfull än vapenmakt. Starka stater och transnationella företag vill där få uniforma regler, slut på bilaterala överenskommelser och ett världshandelssystem som inte utgår från olika behov eller olika kapacitet utan utifrån vinst för dem som har kraft att sätta agendan. Alltsedan tillblivelsen har takten och bredden i WTO-förhandlingarna, med alla de underavdelningar som har lagts till efter industrivarutullarna, skett på ett sådant sätt att stater med liten förhandlingskapacitet konstant har blivit förfördelade och därför protesterat. Fru talman! Sverige har varken i sin praktik i WTO, det vill säga EU, eller i formuleringarna i det här betänkandet klart tagit ställning för en världshandelsordning som till form och innehåll står på de fattigas och de smås sida. God, fri och rättvis handel kan vara synnerligen utvecklingsbefrämjande. Framför allt har den mycket större påverkan i volym räknat än biståndet någonsin kan få. Trade is better than aid , som bekant. Fair trade is better than WTO , skulle jag vilja tillägga. Sveriges import från fattiga länder minskar tyvärr. Tyvärr är det också så att the world has enough for all men's need but not for one man's greed , om jag ska tillåta engelskpasset att fortsätta. De största och giriga företagen i världen är som enskilda aktörer vida mäktigare och rikare än små stater kan vara. Av världens 100 största ekonomiska aktörer är 51 transnationella företag. Jag yrkar bifall till våra reservationer 13 och 14 därför att Sverige bör ha en tydlig solidarisk WTO-linje och en stram policy mot världsföretagen. Sverige har tyvärr drivit på för att plocka in alltfler områden under WTO-paraplyet. Vi har inte kritiserat tjänstehandelsavtalet GATS eller patenträttigheterna i TRIPS. Vi har inte markerat mot orättvisa investeringsregler etcetera. Både läkemedelstillgång, utsädestillgång, småbönders rättigheter, livmedelssuveränitet och biologisk mångfald hotas akut av WTO:s olika regimer. Elimineringen av handelshinder som en allt överordnad princip leder helt enkelt fel. Människors behov, miljöns och naturens förnyelsekraft och demokratisk kontroll är viktigare. Därför delar jag inte utskottets uppfattning att det så kallade sammanbrottet i Cancún "var till de fattiga ländernas nackdel". Det var tvärtom deras signal om det skriande behovet av ett stopp för en ny start. Därför kan inte heller WTO:s avtal betraktas varken som överordnade eller som "ömsesidigt stödjande", som utskottstexten lyder, till internationella miljöavtal utan de ska vara underordnade. Nature , fru talman, is better even than trade . Skuldsituationen är ett annat skammens område i världen som i volym också vida överstiger allt biståndsvärde. Betänkandet innehåller flera reservationer för att komma till rätta med det. Många inser att det så kallade HIPC-initiativet varit otillräckligt. Bara sju länder har uppnått vad som paradoxalt och cyniskt nog kallas för hållbar skuldsättning, vad det nu är. Skulder är en fälla och alla villkorade avbetalningsmodeller är en styggelse. Den samlade strömmen av världens betalningar går fortfarande från det så kallade syd till oss i nord, så jag menar: Avskriv alla skulder till 100 %. Därför yrkar jag bifall till reservation 31. Fru talman! Slutligen är hungerbekämpningen i världen det som bort stå i centrum för hela denna politik, precis som det står som nr 1 i FN:s millenniemålsdeklaration. Enligt FAO, FN:s livsmedelsorganisation, minskar inte antalet svältande så snabbt att det kommer att kunna halveras till 2015, såsom målet anger. Alltför tafatta grepp, alltför ofokuserat, alltför stor beredskap att offra food crops till förmån för cash crops , alltså exportgrödor, i betänkandetexten gör att vi i Miljöpartiet kräver en starkare hållning av Sveriges riksdag inför just hungerbekämpningen. Så länge EU står för 92 % av WTO:s samlade exportstöd för sitt jordbruk, så länge FAO:s antihungerallians inte är högprioriterad, så länge inte en världskommission för både livsmedelstillgång, livsmedelssäkerhet och livsmedelssuveränitet har etablerats, som ska ha en status jämförbar med säkerhetsrådets, måste vi reservera oss. Det gör jag nu, till förmån för skrivningarna i reservation 16. De länder som har haft uppemot 15 % hunger har nämligen samtidigt också varit de som spenderat mer än hälften av sina exportintäkter på att importera mat. Det är ett viktigt samband. Fru talman! Miljöpartiets linje är enkel och klar. Vi har ägnat mycket tid åt att få in skrivningar som vi är mycket nöjda med. Därför har jag begränsat mig till de reservationer jag har nämnt. De kan sammanfattas så här: Vi är emot svensk vapenexport. Vi är emot hopplöst höga skulder. Vi är emot passivitet inför världshungern. Vi är emot orättvis världshandel och okontrollerade storföretags ekonomiska makt. Men vi är för en verkligt sammanhållen rättvis och uthållig global utveckling enligt betänkandets alla övriga 181 sidor.

Fru talman! Det är två punkter som jag tycker att Lotta Nilsson Hedström och hennes parti har fel i. Den ena gäller frihandeln. Det är viktigt att vi i Sverige, EU och den rika världen avskaffar våra tullar och tar bort våra subventioner, exportsubventionerna i första hand. Men den största skadan som protektionismen gör är nog trots allt de hinder som finns u-länderna sinsemellan. Det är viktigt att u-länderna tar bort sina tullar, för handel uppstår först och främst mellan grannländer. Man har relativt ofta också samma teknologiska nivå, så handel möjliggörs. I dag är i stället fallet ofta att u-länder exporterar till i-världen men har mycket lite handel sinsemellan. Det borde ändras, och det kan man göra genom att ta bort tullarna mellan u-länderna. Där har WTO en mycket viktig uppgift. Den andra punkten gäller investeringarna. Där är det väldigt krångliga regelverk. Det lär enligt WTO finnas någonstans mellan 2 500 och 3 000 olika investeringsavtal. Ingen människa kan hålla koll på detta. Det vore därför rimligt att skaffa ett globalt regelsystem. Det är ofta en åsikt man inte minst möter i u-världen, kanske inte från regeringar, däremot från oppositionspolitiker i u-världen. De säger att den typen av investeringsavtal som u-länder ofta har är mycket korruptionsbefrämjande. En betydande del av investeringen går inte dit den ska utan hamnar kanske i fickorna på regeringspartiet. Det är ett stort bekymmer. Därför är det väldigt viktigt att just jobba på ett globalt investeringsavtal som är öppet, transparent och har tydliga regler så att både företag och investeringsland vet vad som gäller. Inte minst viktigt är det att få till stånd den väldigt viktiga delen av investeringarna som görs av små och medelstora företag. Den lyser i dag med sin frånvaro.

Fru talman! Tack för möjligheten att få förlänga och förtydliga mitt anförande lite grann genom att svara på din replik. Vi är inte emot frihandel. Vi är inte emot att man tar bort tullar. Vi är emot att det är en överordnad religion, att det får stå som den ensamma och den viktigaste åtgärden. Det är det som vi vill nyansera och precisera. Vi tycker att en bra världshandelsordning ska förhandlas fram. Men det måste ske i en takt som är möjlig. Det måste också ske med beaktande av de förutsättningar och behov som små och fattiga stater i utveckling behöver. Det är det vi vill precisera. Det har även WTO insett genom att till exempel införa sina special and different treatment för de små staterna. Mitt anförande innehöll egentligen inte kritik mot frihandeln som sådan. Det vi har drivit och vill fortsätta att driva är en rättvis och fri handel. Det betyder att man tar bort den ensidiga jakten på att bara ta ned tullar omedelbart. Det innebär inte att man inte ska titta närmare på vad som sker stater emellan och så vidare. Men det är uppenbart att många stater i ett uppbyggnadsskede kan behöva särskild omsorg om till exempel just mat- och livsmedelsproduktion. Vad gäller investeringar är det uppenbarligen så att väldigt mycket av de stora investeringar som har skett i världen inte har skett på de mottagande ländernas genuina villkor utan på de stora företagens som kommer till ett land och vill investera därför att de små länderna har varit pressade, har haft ett behov av att få in cash och att få i gång sina hjul väldigt snabbt. Ett bra investeringsavtal för framtiden ska vi självklart ha. Problemet med WTO akut är att förhandlingarna går för snabbt, innehåller för många komponenter för att små och fattiga stater ska orka med att förhandla dem. Ja till ett investeringsavtal så småningom.

Fru talman! Bekymret är ju att många u-länder har väldigt höga tullar sinsemellan. De är väsentligt mycket högre än de tullar i-världen har mot u-världen. Det är inte något försvar för i-världens tullar, jag vill understryka det än en gång. Men det gör det angeläget att få bort tullarna från u-länderna sinsemellan. De har mycket små ekonomier, och det vore väl konstigt om de inte ska dra nytta av samma process som vi gjorde. I Sverige tog vi bort våra interna tullar på 1800-talet. Vi tog bort Europatullarna under 1900-talets andra hälft. Det vore väl rimligt att också hjälpa u-länderna att få till stånd samma process hemmavid, till exempel i Afrika, med sina mycket sköra ekonomier, som dessutom tyvärr inte går framåt alltid utan bakåt. När det gäller investeringsavtalen är bekymret att de är så krångliga. I stort sett är det bara storföretag och i vissa fall är det bara olje- eller råvaruutvinning som direktinvesteringar handlar om därför att det är för krångligt, för dyrt och för besvärligt. Man måste ha hela juridiska avdelningar i ett företag för att klara av den här typen av investeringsavtal. Det vore mycket bättre att ha tydliga och klara spelregler för investeringar så att småföretag och medelstora företag verkligen på bred front kan komma i gång med att göra de här investeringarna. Tyvärr är bekymret att många u-länders regeringar inte vill ha detta därför att man gör kickbacks , som det heter. Man får pengar till sin egen regim till följd av sådana här skumma avtal. Det är det stora bekymret. Den stora opinionen i u-världen är ju emot korrupta regimer. Man vill försöka få bort det här. Men det är de här regimernas inkomstkälla.

Fru talman! Borttagandet av ömsesidiga tullar mellan utvecklingsländer har vi goda skrivningar om i betänkandet som vi står bakom. Men jag kan väl tycka att det inte riktigt är vår business här i Sveriges riksdag att hjälpa dem med det. Det tycker jag lite grann är ett uttryck för ett patroniserande förhållningssätt. Möjlighet att skriva bilaterala avtal finns fortfarande. Det kan de sköta. Det som nu är akut vad gäller världshandelsregimen är takten, processen, formen, möjligheter att på ett likvärdigt sätt orka med förhandlingar. Det är för stort. Det är för svällande. Jag kan bara vad gäller investeringsavtal upprepa det jag nyss sade till dig. Ja, det kan man tänka sig och det är säkert väldigt bra att vi har globala överenskommelser för det, men inte nu. I god tid, så småningom, när de fattiga länderna hinner med och har kapacitet att förhandla på ett likvärdigt sätt.

Fru talman! I dag ska vi gå till beslut om Sveriges politik för global utveckling, så som den redovisas i regeringens proposition 2002/03:122 och utrikesutskottets betänkande 2003/04:UU3. Det är inte vilket beslut som helst som det gäller utan det är ett historiskt beslut. I morgon tar vi ställning till om vi ska godta förslaget till utvidgning av EU med tio nya medlemmar. Alla ser vi det som ett historiskt beslut. Men också dagens beslut om att Sveriges utvecklingspolitik ska få en ny utformning är historiskt. Det var 40 år sedan sist. Då fick vi en biståndspolitik. Den har sedan genom olika delbeslut justerats under årens lopp. Nu står vi beredda att ge en helt ny bredd åt den politik som omfattar utvecklingsfrågorna. Bakom dagens debatt och kommande beslut finns ett omfattande arbete, dels i form av de delbeslut, och underlaget bakom dem, som tidigare antagits om till exempel fattigdomsinriktning, mänskliga rättigheter och jämställdhet. Vidare finns den så kallade Globkomutredningen. Denna är i sin tur bearbetad i en omfattande remissomgång innan regeringen utformade sin proposition. Den har sedan följts av utrikesutskottets beredning innefattande en hearing med remissinstanserna. Vi formar nu en poltik för målgruppen fattiga människor och länder, närmare bestämt utvecklingsländerna och de så kallade transitionsländerna. Vi gör det mot bakgrund av att världen i dag präglas av globaliseringen, som har ett påtagligt uttryck i att olika saker hänger ihop och starkt påverkas av varandra. I det läget räcker inte längre bistånd, inte heller utvecklingssamarbete som betonar partnerskap, utan nu måste strängt taget alla politikområden medverka i en samstämd politik för global utveckling, en ny utvecklingspolitik. Med solidariteten med andra människor och varje människas rätt till ett värdigt liv som grundläggande motiv för denna utvecklingspolitik ska olika politikområden - inklusive politiken för utvecklingssamarbete - samverka så att de drar åt samma håll och inte motverkar varandra i uppfyllandet av att ytterst avskaffa fattigdomen. På detta sätt kommer de att bidra till att uppfylla FN:s millenniemål, bland annat att halvera den extrema fattigdomen till år 2015. Utvecklingssamarbetet blir nu ett av flera politikområden med uppgift att stödja de andra, att vara katalysator, att vara pådrivande och att vad gäller de så kallade MUL-länderna, de minst utvecklade länderna, även fortsatt spela en särskilt betydelsefull roll. Som styrinstrument för den nya utvecklingspolitiken sätts två mål upp. För alla politikområden gäller att de ska bidra till en rättvis och hållbar global utveckling. Det målet fångar upp vad de senaste tio årens världskonferenser handlat om, alltifrån Riokonferensen 1992 till konferensen i Johannesburg 2002. För det internationella utvecklingssamarbetet sätts dessutom upp målet att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Det är det gamla biståndets fattigdomsmål, men nu formulerat i en medvetenhet om att det är den fattige själv som ska förändra sin situation med stöd av bättre förutsättningar än vad som hittills varit fallet. Den fattige blir subjekt och aktör och inte ett kanske passivt mottagande objekt. Det betonar också att fattigdom är så mycket mer än materiell fattigdom. Det handlar också om makt och möjlighet att påverka. Det nya målet för utvecklingssamarbetet ger fokus på fattigdomsbekämpningen och ersätter det tidigare övergripande målet samt de sex delmålen. När dessa båda nya mål ska omsättas i praktisk politik ska två synsätt eller förhållningssätt vara jästen i degen. Det är dels ett rättighetsperspektiv, vilket innebär att människors rättigheter ska utgöra grund för de åtgärder som växer fram, dels ett vad vi kallar de fattigas perspektiv - i Globkomutredningen presenterat som ett sydperspektiv - som sätter fattiga människors behov, intressen och förutsättningar i centrum för utvecklingen. Vi påpekar i betänkandet att dessa perspektiv är inkluderande till sin karaktär, vilket bland annat innebär att jämställdhet blir en integrerad del av rättighetsperspektivet. Så här långt sluter utskottet upp bakom regeringens proposition. När det gäller de huvuddrag eller riktlinjer som ska genomsyra alla relevanta politikområden har utskottet funnit det motiverat att gruppera dem så att demokrati och god samhällsstyrning, respekt för mänskliga rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män formar vad vi kallar de grundläggande värdena. Hållbart nyttjande av naturresurserna och omsorg om miljön, ekonomisk tillväxt samt social utveckling och trygghet bildar tre ben i det sammanhållande begreppet hållbar utveckling och markerar därmed att dessa tre har ett tydligt samspel för att en sådan utveckling ska få bärkraft. Till dessa sex huvuddrag, som i mångt och mycket ersätter de tidigare delmålen, fogar vi på regeringens förslag två ytterligare huvuddrag, nämligen konflikthantering och globala gemensamma nyttigheter. Dessa riktlinjer har ett uttalat samspel med varandra. Demokrati och mänskliga rättigheter hör ihop, är varandras förutsättningar. Ekonomisk tillväxt är beroende av god miljö och social utveckling, men faktiskt också jämställdhet. Och jämställdhet är svårt att utveckla utan ekonomisk tillväxt. Mänskliga rättigheter har ett samband med social utveckling och konflikthantering. Ja, i verkligheten samverkar huvuddragen med varandra som i ett nätverk med inbördes relationer mellan alla ingående delar. Propositionen talar om huvuddragen som ömsesidigt förstärkande. Mål, perspektiv och huvuddrag bildar den grund på vilken den samlade utvecklingspolitiken ska formas. I propositionen görs en genomgång av ett tiotal politikområden, bland annat säkerhets-, handels-, närings-, jordbruks-, miljö-, social-, utbildnings- och migrationspolitiken. Det finns fler. Utskottet har pekat på utrikes- och konsumentpolitiken som ett par exempel. Utskottet sluter upp omkring regeringens tankegångar avseende politikens utformning inom de olika politikområdena med några kompletteringar. När det gäller politiken för krigsmaterielexport inom utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken menar utskottet att den på ett tydligare sätt än vad propositionen anger bör innefattas också i den nya utvecklingspolitiken. Utskottet framhåller att regeringen bör tillse att den utredning som nu tillsatts för att se över riktlinjerna för krigsmaterielexporten också tar upp frågor med bäring på den nya utvecklingspolitiken, som fattigdoms- och utvecklingsaspekterna i mottagarlandet, samt i övrigt andra infallsvinklar som de nya målen, perspektiven och huvuddragen lyfter fram. Detta föranleder ett tillkännagivande från riksdagens sida, vilket också inkluderar att överväga om EU:s uppförandekod, vad gäller frågan om hållbar utveckling i mottagarlandet, bör införas i de svenska riktlinjerna. I avsnittet om handels- och jordbrukspolitiken stryker utskottet under frihandelns betydelse samtidigt som vi noterar de speciella förutsättningar som utvecklingsländerna har att verka under. Dessa motiverar bland annat att de kan upprätthålla ett visst tullskydd mot de utvecklade länderna under en förmodligen ganska lång övergångstid. Så länge som de så kallade i-länderna väljer att på olika sätt skydda ett antal sektorer från fullt marknadstillträde för u-länderna påtvingar de u-länderna ett behov av att skydda sig mot en snedvriden konkurrens utöver det skydd som de kan behöva för att trygga sin försörjning av till exempel baslivsmedel. Utskottet markerar angelägenheten av att i-länderna snarast möjligt upphör med dessa handelshinder samtidigt som vi stryker under vikten av att u-länderna sinsemellan fullt ut öppnar sina marknader för varandra. När det gäller näringspolitiken framhåller utskottet dels denna politiks betydelse för utveckling, dels också det ansvar som företagen har att uppträda på ett sätt som just gynnar fattigdomsbekämpning, motverkar korruption och stöder en demokratisk utveckling inkluderande respekt för mänskliga rättigheter. Utskottet betonar, liksom man gör i propositionen, betydelsen av att de olika politikområdena samverkar utifrån angivna mål, perspektiv och huvuddrag och formar en samstämmig politik för att skapa slagkraft för den nya utvecklingspolitiken. Det behöver egentligen inte sägas att detta också måste omfatta svensk EU-politik. De olika politikområdena är i dag så sammanflätade med EU:s politik att om inte den senare också kommer att präglas av den samstämmighet vi strävar efter för svensk politik lär resultatet bli ganska magert. Regeringen måste således med kraft driva den utvecklingspolitik vi kommer att besluta om också inom EU. Mina socialdemokratiska kolleger i dagens debatt kommer mer ingående att utveckla det politikområde vi benämner utvecklingssamarbete. Låt mig ändå säga följande. När det gäller frågan om samarbetsländer har utskottet kommit till uppfattningen att regeringens förslag är bra vad avser ett breddat ländersamarbete med större flexibilitet och med möjlighet att koncentrera insatserna till färre områden och sektorer bland annat genom samordning med andra aktörer. Däremot går utskottet Globkom och dess remissinstanser delvis till mötes genom att slå fast att det bilaterala samarbete som har stor bredd, det vill säga omfattar många olika insatsområden i ett och samma land, bör koncentreras till färre länder än vad som hittills varit fallet. På denna punkt har propositionen uppfattats som oklar. Samarbetet med Central- och Östeuropa förs in i utvecklingssamarbetet och kommer således att omfattas av de mål och riktlinjer som gäller för detta. Även fortsättningsvis kommer det att redovisningsmässigt göras åtskillnad på bistånd som klassas enligt OECD:s DAC-definition och stöd som inte gör det. Under avsnittet om de multilaterala insatserna har utskottet gjort ett tillkännagivande med innebörden att regeringen i en regelbundet återkommande skrivelse till riksdagen ska redovisa de svenska prioriteringarna avseende Världsbanken, Internationella valutafonden och de regionala utvecklingsbankerna. Debatten om dessa multilaterala organ och deras utveckling mår väl av ett ökat parlamentariskt deltagande. Utvecklingsavsnittet avslutas med att utskottet står fast vid sin uppfattning att enprocentsmålet bör uppfyllas under denna mandatperiod, om inte det statsfinansiella läget sätter käppar i hjulen för detta. Betänkandet liksom propositionen avslutas med ett avsnitt om politikens aktörer och ett antal mer administrativa frågor samt uppföljningsfrågor. Vi stryker bland aktörerna särskilt under parlamentarikernas roll för politikens genomförande men pekar också på samverkan mellan näringsliv och fackföreningsrörelse liksom det civila samhällets betydelse. När det gäller uppföljningen föreslås kammaren precisera hur vi vill se utformningen av den årliga resultatskrivelsen, som regeringen föreslår. Utskottet föreslår att den ska avlämnas som en särskild skrivelse som kan behandlas av vårriksdagen samt att den till sitt innehåll redovisar hur politiken utfaller i förhållande till mer operativa mål, som behöver utformas inom ramen för de mer allmänt hållna övergripande målen. Utskottet gör ett tillkännagivande med innebörden att koordineringsansvaret för den samlade utvecklingspolitiken måste klarläggas så att den kan drivas med samma målmedvetenhet som miljö- och jämställdhetspolitiken, som inom regeringen haft tydliga företrädare med ansvar för att tillse att politiken verkligen blir samstämd. Det behövs en sammanhållande, samordnande och pådrivande funktion, en form av motor som kan driva politiken framåt i enlighet med de intentioner som riksdagens beslut kommer att ge anvisningar för. Utskottet ställer sig slutligen bakom bildandet av ett medborgarforum - ett förslag som ursprungligen kommer från Globkom - och en självständig utvärderingsfunktion. Fru talman! Jag ska kort kommentera några reservationer. Resterande tar mina s-kolleger hand om. Men låt mig först yrka avslag på samtliga reservationer och bifall till utskottsmajoritetens förslag. Moderaterna vill att utvecklingssamarbetet inte ska ha det individinriktade fattigdomsmål som föreslagits utan att målet ska vara en snabb fattigdomsutrotning genom uthållig, snabb tillväxt. Jag har tidigare argumenterat för det nya målet, som erkänner den fattige som subjekt och kapabel att ta sig ur sin fattigdom med stöd för bättre givna förutsättningar. Det sätter den fattige mer i centrum än vad det mer uppifrån riktade moderata målet gör. Folkpartiet vill sätta demokratin som mål för utvecklingssamarbetet. Det är ett märkligt betraktelsesätt, för att vara liberalt, att sätta en form för utformning av samhällsgemenskapen i centrum och inte individen, den fattiga människan. Demokratin kan visserligen ses som ett mål, men i än högre grad som ett medel för att uppnå den vällevnad och det meningsfulla liv som vi önskar alla människor. Vänsterpartiet vill göra jämställdhet till ett tredje perspektiv. Det har under den samlade processens lopp varit diskuterat, men de allra flesta har kommit till slutsatsen att inget mervärde finns med att bryta ut jämställdhet ur rättighetsperspektivet. Majoriteten har stannat för denna linje. Det betyder således att jämställdhet kan ses som ett delperspektiv av rättighetsperspektivet på samma sätt som barnperspektivet. När det gäller huvuddraget ekonomisk tillväxt är det enda som skiljer att Moderaterna och Folkpartiet inte med ett ord nämner kravet på att tillväxten ska vara hållbar, vilket dock utskottsmajoriteten gör, i och för sig uppseendeväckande. I övrigt innehåller reservationen andra frågor än ekonomisk tillväxt. Inte heller Moderaternas reservation kring samspelet mellan huvuddragen tillför något som inte redan majoritetstexten i praktiken omfattar. Under politikområden finns några reservationer. Den första har Vänsterpartiet som upphovsman och den andra Miljöpartiet. Och nu ska jag be att Lars Ohly lyssnar. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet är kritiska mot hanteringen av krigsmaterielexporten. Först får jag beklaga att reservanterna i båda fallen helt förbigår att utskottet gör ett tillkännagivande inför den utredning som ska påbörja sitt arbete. Tydligen upplever såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet detta uppdrag till regeringen som mindre väsentligt. Sedan vill jag med anledning av krigsmaterielexporten ändå hävda att reservanterna har fel om de generellt hävdar att den står i motsättning till utvecklingspolitiken. Den kan göra det, men den behöver inte göra det. Ett försvar är också en garanti för att utveckling inte saboteras av andra. Det kan inte heller vara rimligt att frånsäga länder rätten till ett försvar. Det som frågan gäller är en rimlig avvägning mot andra behov, bland annat fattigdomsbekämpning. Utskottets tidigare, och nu upprepade, uttalande om att nationens eget intresse har förtur är egentligen ganska självklart. Det är grundläggande för alla länders säkerhetspolitik. Men det betyder inte att det ska tolkas som ett fribrev för att uppträda hur som helst när det gäller krigsmaterielexport. Utskottet stryker under i den efterföljande meningen att det nu liggande förslaget, som främst avser utvecklingsländer, medför kompletterande ståndpunkter att ta hänsyn till. Dessa bottnar i att det lär tillhöra undantagen att nationens eget intresse skulle motivera en expansiv exportpolitik riktad till utvecklingsländer. Vi har i dagens läge en förbudslagstiftning. Den kan brytas om det svenska försvarets försörjning motiverar det, inte för att krigsmaterielexporten i sig skulle vara motivet. Den är medlet för att trygga det svenska försvarets kapacitet. För att detta ska uppfyllas är självfallet samarbete och handelsrelationer med länder som USA, Storbritannien med flera i-länder av stor betydelse. Samma sak kan dock knappast hävdas om våra relationer till utvecklingsländer. Passusen om nationens eget intresse har förtur, har alltså i allt väsentligt sin tillämpning när vi talar om relationer till industriländer. Det var också motivet till att den skrivningen kom till som en följd av vår vapenhandel med USA. Det finns flera reservationer om handelspolitiken. Den moderata reservationen innehåller, så långt jag kan se, inget som inte redan är omhändertaget i majoritetstexten. Detsamma gäller Kristdemokraternas reservation. Vad vill ni egentligen? Vad är det som avviker från betänkandet? Andra åsikter framförs däremot av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, där vi inte tolkar verkligheten på samma sätt när det gäller TRIPS, GATS, MAI och så vidare. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har en reservation om näringspolitiken enligt vilken de vill ha ett internationellt bindande regelverk för transnationella företag. Skillnaden mot oss socialdemokrater är att vi inte har något emot det men att det blir ett slag i luften att driva bindande regler när man vet att det är omöjligt att nå framgång. När det gäller samstämmighet i politiken vill Vänsterpartiet närma sig en prioriteringslista mellan olika värden eller mål. Vi avstår, väl medvetna om att det i den praktiska situationen är svårt att slaviskt följa akademiska listverk. Ett sådant exempel är Globkoms villkorslista för biståndsländer, som visade sig oanvändbar. I avsnittet om utvecklingssamarbete vill Moderaterna inte se en sammanslagning av stödet till Central- och Östeuropa med biståndet. Förmodligen bortser de från att det efter EU-utvidgningen blir nästan bara DAC-klassade länder kvar i öst. Slutligen har Moderaterna en reservation om volymmålet som dock inte alls handlar om det utan om andra saker. Men vi vet alla att vi hos Moderaterna inte kan söka stöd för ett generöst bistånd. Fru talman! Jag finner avslutningsvis att reservationerna i få fall presenterar en mot utskottsmajoriteten avvikande uppfattning. Det stämmer med mitt intryck av utskottsarbetet att vi har stor enighet kring den nya utvecklingspolitiken. Den kan vara bra att ha i ryggen för regeringen när nu resan från ord till handling startar.

Fru talman! I dag ska vi gå till beslut om Sveriges politik för global utveckling, så som den redovisas i regeringens proposition 2002/03:122 och utrikesutskottets betänkande 2003/04:UU3. Det är inte vilket beslut som helst som det gäller utan det är ett historiskt beslut. I morgon tar vi ställning till om vi ska godta förslaget till utvidgning av EU med tio nya medlemmar. Alla ser vi det som ett historiskt beslut. Men också dagens beslut om att Sveriges utvecklingspolitik ska få en ny utformning är historiskt. Det var 40 år sedan sist. Då fick vi en biståndspolitik. Den har sedan genom olika delbeslut justerats under årens lopp. Nu står vi beredda att ge en helt ny bredd åt den politik som omfattar utvecklingsfrågorna. Bakom dagens debatt och kommande beslut finns ett omfattande arbete, dels i form av de delbeslut, och underlaget bakom dem, som tidigare antagits om till exempel fattigdomsinriktning, mänskliga rättigheter och jämställdhet. Vidare finns den så kallade Globkomutredningen. Denna är i sin tur bearbetad i en omfattande remissomgång innan regeringen utformade sin proposition. Den har sedan följts av utrikesutskottets beredning innefattande en hearing med remissinstanserna. Vi formar nu en poltik för målgruppen fattiga människor och länder, närmare bestämt utvecklingsländerna och de så kallade transitionsländerna. Vi gör det mot bakgrund av att världen i dag präglas av globaliseringen, som har ett påtagligt uttryck i att olika saker hänger ihop och starkt påverkas av varandra. I det läget räcker inte längre bistånd, inte heller utvecklingssamarbete som betonar partnerskap, utan nu måste strängt taget alla politikområden medverka i en samstämd politik för global utveckling, en ny utvecklingspolitik. Med solidariteten med andra människor och varje människas rätt till ett värdigt liv som grundläggande motiv för denna utvecklingspolitik ska olika politikområden - inklusive politiken för utvecklingssamarbete - samverka så att de drar åt samma håll och inte motverkar varandra i uppfyllandet av att ytterst avskaffa fattigdomen. På detta sätt kommer de att bidra till att uppfylla FN:s millenniemål, bland annat att halvera den extrema fattigdomen till år 2015. Utvecklingssamarbetet blir nu ett av flera politikområden med uppgift att stödja de andra, att vara katalysator, att vara pådrivande och att vad gäller de så kallade MUL-länderna, de minst utvecklade länderna, även fortsatt spela en särskilt betydelsefull roll. Som styrinstrument för den nya utvecklingspolitiken sätts två mål upp. För alla politikområden gäller att de ska bidra till en rättvis och hållbar global utveckling. Det målet fångar upp vad de senaste tio årens världskonferenser handlat om, alltifrån Riokonferensen 1992 till konferensen i Johannesburg 2002. För det internationella utvecklingssamarbetet sätts dessutom upp målet att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Det är det gamla biståndets fattigdomsmål, men nu formulerat i en medvetenhet om att det är den fattige själv som ska förändra sin situation med stöd av bättre förutsättningar än vad som hittills varit fallet. Den fattige blir subjekt och aktör och inte ett kanske passivt mottagande objekt. Det betonar också att fattigdom är så mycket mer än materiell fattigdom. Det handlar också om makt och möjlighet att påverka. Det nya målet för utvecklingssamarbetet ger fokus på fattigdomsbekämpningen och ersätter det tidigare övergripande målet samt de sex delmålen. När dessa båda nya mål ska omsättas i praktisk politik ska två synsätt eller förhållningssätt vara jästen i degen. Det är dels ett rättighetsperspektiv, vilket innebär att människors rättigheter ska utgöra grund för de åtgärder som växer fram, dels ett vad vi kallar de fattigas perspektiv - i Globkomutredningen presenterat som ett sydperspektiv - som sätter fattiga människors behov, intressen och förutsättningar i centrum för utvecklingen. Vi påpekar i betänkandet att dessa perspektiv är inkluderande till sin karaktär, vilket bland annat innebär att jämställdhet blir en integrerad del av rättighetsperspektivet. Så här långt sluter utskottet upp bakom regeringens proposition. När det gäller de huvuddrag eller riktlinjer som ska genomsyra alla relevanta politikområden har utskottet funnit det motiverat att gruppera dem så att demokrati och god samhällsstyrning, respekt för mänskliga rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män formar vad vi kallar de grundläggande värdena. Hållbart nyttjande av naturresurserna och omsorg om miljön, ekonomisk tillväxt samt social utveckling och trygghet bildar tre ben i det sammanhållande begreppet hållbar utveckling och markerar därmed att dessa tre har ett tydligt samspel för att en sådan utveckling ska få bärkraft. Till dessa sex huvuddrag, som i mångt och mycket ersätter de tidigare delmålen, fogar vi på regeringens förslag två ytterligare huvuddrag, nämligen konflikthantering och globala gemensamma nyttigheter. Dessa riktlinjer har ett uttalat samspel med varandra. Demokrati och mänskliga rättigheter hör ihop, är varandras förutsättningar. Ekonomisk tillväxt är beroende av god miljö och social utveckling, men faktiskt också jämställdhet. Och jämställdhet är svårt att utveckla utan ekonomisk tillväxt. Mänskliga rättigheter har ett samband med social utveckling och konflikthantering. Ja, i verkligheten samverkar huvuddragen med varandra som i ett nätverk med inbördes relationer mellan alla ingående delar. Propositionen talar om huvuddragen som ömsesidigt förstärkande. Mål, perspektiv och huvuddrag bildar den grund på vilken den samlade utvecklingspolitiken ska formas. I propositionen görs en genomgång av ett tiotal politikområden, bland annat säkerhets-, handels-, närings-, jordbruks-, miljö-, social-, utbildnings- och migrationspolitiken. Det finns fler. Utskottet har pekat på utrikes- och konsumentpolitiken som ett par exempel. Utskottet sluter upp omkring regeringens tankegångar avseende politikens utformning inom de olika politikområdena med några kompletteringar. När det gäller politiken för krigsmaterielexport inom utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken menar utskottet att den på ett tydligare sätt än vad propositionen anger bör innefattas också i den nya utvecklingspolitiken. Utskottet framhåller att regeringen bör tillse att den utredning som nu tillsatts för att se över riktlinjerna för krigsmaterielexporten också tar upp frågor med bäring på den nya utvecklingspolitiken, som fattigdoms- och utvecklingsaspekterna i mottagarlandet, samt i övrigt andra infallsvinklar som de nya målen, perspektiven och huvuddragen lyfter fram. Detta föranleder ett tillkännagivande från riksdagens sida, vilket också inkluderar att överväga om EU:s uppförandekod, vad gäller frågan om hållbar utveckling i mottagarlandet, bör införas i de svenska riktlinjerna. I avsnittet om handels- och jordbrukspolitiken stryker utskottet under frihandelns betydelse samtidigt som vi noterar de speciella förutsättningar som utvecklingsländerna har att verka under. Dessa motiverar bland annat att de kan upprätthålla ett visst tullskydd mot de utvecklade länderna under en förmodligen ganska lång övergångstid. Så länge som de så kallade i-länderna väljer att på olika sätt skydda ett antal sektorer från fullt marknadstillträde för u-länderna påtvingar de u-länderna ett behov av att skydda sig mot en snedvriden konkurrens utöver det skydd som de kan behöva för att trygga sin försörjning av till exempel baslivsmedel. Utskottet markerar angelägenheten av att i-länderna snarast möjligt upphör med dessa handelshinder samtidigt som vi stryker under vikten av att u-länderna sinsemellan fullt ut öppnar sina marknader för varandra. När det gäller näringspolitiken framhåller utskottet dels denna politiks betydelse för utveckling, dels också det ansvar som företagen har att uppträda på ett sätt som just gynnar fattigdomsbekämpning, motverkar korruption och stöder en demokratisk utveckling inkluderande respekt för mänskliga rättigheter. Utskottet betonar, liksom man gör i propositionen, betydelsen av att de olika politikområdena samverkar utifrån angivna mål, perspektiv och huvuddrag och formar en samstämmig politik för att skapa slagkraft för den nya utvecklingspolitiken. Det behöver egentligen inte sägas att detta också måste omfatta svensk EU-politik. De olika politikområdena är i dag så sammanflätade med EU:s politik att om inte den senare också kommer att präglas av den samstämmighet vi strävar efter för svensk politik lär resultatet bli ganska magert. Regeringen måste således med kraft driva den utvecklingspolitik vi kommer att besluta om också inom EU. Mina socialdemokratiska kolleger i dagens debatt kommer mer ingående att utveckla det politikområde vi benämner utvecklingssamarbete. Låt mig ändå säga följande. När det gäller frågan om samarbetsländer har utskottet kommit till uppfattningen att regeringens förslag är bra vad avser ett breddat ländersamarbete med större flexibilitet och med möjlighet att koncentrera insatserna till färre områden och sektorer bland annat genom samordning med andra aktörer. Däremot går utskottet Globkom och dess remissinstanser delvis till mötes genom att slå fast att det bilaterala samarbete som har stor bredd, det vill säga omfattar många olika insatsområden i ett och samma land, bör koncentreras till färre länder än vad som hittills varit fallet. På denna punkt har propositionen uppfattats som oklar. Samarbetet med Central- och Östeuropa förs in i utvecklingssamarbetet och kommer således att omfattas av de mål och riktlinjer som gäller för detta. Även fortsättningsvis kommer det att redovisningsmässigt göras åtskillnad på bistånd som klassas enligt OECD:s DAC-definition och stöd som inte gör det. Under avsnittet om de multilaterala insatserna har utskottet gjort ett tillkännagivande med innebörden att regeringen i en regelbundet återkommande skrivelse till riksdagen ska redovisa de svenska prioriteringarna avseende Världsbanken, Internationella valutafonden och de regionala utvecklingsbankerna. Debatten om dessa multilaterala organ och deras utveckling mår väl av ett ökat parlamentariskt deltagande. Utvecklingsavsnittet avslutas med att utskottet står fast vid sin uppfattning att enprocentsmålet bör uppfyllas under denna mandatperiod, om inte det statsfinansiella läget sätter käppar i hjulen för detta. Betänkandet liksom propositionen avslutas med ett avsnitt om politikens aktörer och ett antal mer administrativa frågor samt uppföljningsfrågor. Vi stryker bland aktörerna särskilt under parlamentarikernas roll för politikens genomförande men pekar också på samverkan mellan näringsliv och fackföreningsrörelse liksom det civila samhällets betydelse. När det gäller uppföljningen föreslås kammaren precisera hur vi vill se utformningen av den årliga resultatskrivelsen, som regeringen föreslår. Utskottet föreslår att den ska avlämnas som en särskild skrivelse som kan behandlas av vårriksdagen samt att den till sitt innehåll redovisar hur politiken utfaller i förhållande till mer operativa mål, som behöver utformas inom ramen för de mer allmänt hållna övergripande målen. Utskottet gör ett tillkännagivande med innebörden att koordineringsansvaret för den samlade utvecklingspolitiken måste klarläggas så att den kan drivas med samma målmedvetenhet som miljö- och jämställdhetspolitiken, som inom regeringen haft tydliga företrädare med ansvar för att tillse att politiken verkligen blir samstämd. Det behövs en sammanhållande, samordnande och pådrivande funktion, en form av motor som kan driva politiken framåt i enlighet med de intentioner som riksdagens beslut kommer att ge anvisningar för. Utskottet ställer sig slutligen bakom bildandet av ett medborgarforum - ett förslag som ursprungligen kommer från Globkom - och en självständig utvärderingsfunktion. Fru talman! Jag ska kort kommentera några reservationer. Resterande tar mina s-kolleger hand om. Men låt mig först yrka avslag på samtliga reservationer och bifall till utskottsmajoritetens förslag. Moderaterna vill att utvecklingssamarbetet inte ska ha det individinriktade fattigdomsmål som föreslagits utan att målet ska vara en snabb fattigdomsutrotning genom uthållig, snabb tillväxt. Jag har tidigare argumenterat för det nya målet, som erkänner den fattige som subjekt och kapabel att ta sig ur sin fattigdom med stöd för bättre givna förutsättningar. Det sätter den fattige mer i centrum än vad det mer uppifrån riktade moderata målet gör. Folkpartiet vill sätta demokratin som mål för utvecklingssamarbetet. Det är ett märkligt betraktelsesätt, för att vara liberalt, att sätta en form för utformning av samhällsgemenskapen i centrum och inte individen, den fattiga människan. Demokratin kan visserligen ses som ett mål, men i än högre grad som ett medel för att uppnå den vällevnad och det meningsfulla liv som vi önskar alla människor. Vänsterpartiet vill göra jämställdhet till ett tredje perspektiv. Det har under den samlade processens lopp varit diskuterat, men de allra flesta har kommit till slutsatsen att inget mervärde finns med att bryta ut jämställdhet ur rättighetsperspektivet. Majoriteten har stannat för denna linje. Det betyder således att jämställdhet kan ses som ett delperspektiv av rättighetsperspektivet på samma sätt som barnperspektivet. När det gäller huvuddraget ekonomisk tillväxt är det enda som skiljer att Moderaterna och Folkpartiet inte med ett ord nämner kravet på att tillväxten ska vara hållbar, vilket dock utskottsmajoriteten gör, i och för sig uppseendeväckande. I övrigt innehåller reservationen andra frågor än ekonomisk tillväxt. Inte heller Moderaternas reservation kring samspelet mellan huvuddragen tillför något som inte redan majoritetstexten i praktiken omfattar. Under politikområden finns några reservationer. Den första har Vänsterpartiet som upphovsman och den andra Miljöpartiet. Och nu ska jag be att Lars Ohly lyssnar. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet är kritiska mot hanteringen av krigsmaterielexporten. Först får jag beklaga att reservanterna i båda fallen helt förbigår att utskottet gör ett tillkännagivande inför den utredning som ska påbörja sitt arbete. Tydligen upplever såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet detta uppdrag till regeringen som mindre väsentligt. Sedan vill jag med anledning av krigsmaterielexporten ändå hävda att reservanterna har fel om de generellt hävdar att den står i motsättning till utvecklingspolitiken. Den kan göra det, men den behöver inte göra det. Ett försvar är också en garanti för att utveckling inte saboteras av andra. Det kan inte heller vara rimligt att frånsäga länder rätten till ett försvar. Det som frågan gäller är en rimlig avvägning mot andra behov, bland annat fattigdomsbekämpning. Utskottets tidigare, och nu upprepade, uttalande om att nationens eget intresse har förtur är egentligen ganska självklart. Det är grundläggande för alla länders säkerhetspolitik. Men det betyder inte att det ska tolkas som ett fribrev för att uppträda hur som helst när det gäller krigsmaterielexport. Utskottet stryker under i den efterföljande meningen att det nu liggande förslaget, som främst avser utvecklingsländer, medför kompletterande ståndpunkter att ta hänsyn till. Dessa bottnar i att det lär tillhöra undantagen att nationens eget intresse skulle motivera en expansiv exportpolitik riktad till utvecklingsländer. Vi har i dagens läge en förbudslagstiftning. Den kan brytas om det svenska försvarets försörjning motiverar det, inte för att krigsmaterielexporten i sig skulle vara motivet. Den är medlet för att trygga det svenska försvarets kapacitet. För att detta ska uppfyllas är självfallet samarbete och handelsrelationer med länder som USA, Storbritannien med flera i-länder av stor betydelse. Samma sak kan dock knappast hävdas om våra relationer till utvecklingsländer. Passusen om nationens eget intresse har förtur, har alltså i allt väsentligt sin tillämpning när vi talar om relationer till industriländer. Det var också motivet till att den skrivningen kom till som en följd av vår vapenhandel med USA. Det finns flera reservationer om handelspolitiken. Den moderata reservationen innehåller, så långt jag kan se, inget som inte redan är omhändertaget i majoritetstexten. Detsamma gäller Kristdemokraternas reservation. Vad vill ni egentligen? Vad är det som avviker från betänkandet? Andra åsikter framförs däremot av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, där vi inte tolkar verkligheten på samma sätt när det gäller TRIPS, GATS, MAI och så vidare. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har en reservation om näringspolitiken enligt vilken de vill ha ett internationellt bindande regelverk för transnationella företag. Skillnaden mot oss socialdemokrater är att vi inte har något emot det men att det blir ett slag i luften att driva bindande regler när man vet att det är omöjligt att nå framgång. När det gäller samstämmighet i politiken vill Vänsterpartiet närma sig en prioriteringslista mellan olika värden eller mål. Vi avstår, väl medvetna om att det i den praktiska situationen är svårt att slaviskt följa akademiska listverk. Ett sådant exempel är Globkoms villkorslista för biståndsländer, som visade sig oanvändbar. I avsnittet om utvecklingssamarbete vill Moderaterna inte se en sammanslagning av stödet till Central- och Östeuropa med biståndet. Förmodligen bortser de från att det efter EU-utvidgningen blir nästan bara DAC-klassade länder kvar i öst. Slutligen har Moderaterna en reservation om volymmålet som dock inte alls handlar om det utan om andra saker. Men vi vet alla att vi hos Moderaterna inte kan söka stöd för ett generöst bistånd. Fru talman! Jag finner avslutningsvis att reservationerna i få fall presenterar en mot utskottsmajoriteten avvikande uppfattning. Det stämmer med mitt intryck av utskottsarbetet att vi har stor enighet kring den nya utvecklingspolitiken. Den kan vara bra att ha i ryggen för regeringen när nu resan från ord till handling startar.

Fru talman! Vi har i stort sett en bred samsyn i de flesta av dessa frågor när det gäller politiken för global utveckling som Berndt Ekholm har talat mest om. Jag skulle vilja ta upp skuldavskrivningarna. Där finns det en del olika uppfattningar. Skuldavskrivningarna spelar en viktig roll för att frigöra resurser i utvecklingsländerna som i sin tur kan riktas in på att uppnå en hållbar utveckling, ekonomiskt och miljömässigt. Världsbanken och IMF spelar en viktig roll i dessa sammanhang. Men det är institutioner som har dragit på sig stora vinster sedan 50-talet, och vi tycker att deras fordringar till de fattiga länderna bör avskrivas. Det är det första, och det har vi inte fått gehör för. Varför? Den andra delen av debatten om skuldavskrivningen berör de lån som har beviljats till diktaturer. Det är inte rimligt att befolkningen som lever under dessa diktaturregimer ska vara med och återbetala skulder som dessa diktatorer har tagit upp och som inte kommit landet och den breda folkmassan till del. Det är till exempel helt orimligt att kräva att Sydafrikas folk ska betala för apartheidregimens skulder. Det senaste exemplet är Irak. Inte heller kan det vara rimligt att irakierna i gemen ska betala Saddam Husseins skulder. Centerpartiet anser att dessa skulder inte kan anses legitima. Vi menar att Sverige och regeringen bör ägna diskussionerna om illegala skulder betydligt större intresse inom IMF och inom Världsbanken än vad som har gjorts. Den som är satt i skuld är inte fri, är numera ett känt begrepp. Hur ser majoriteten på dessa frågor som jag ser som väsentliga?

Fru talman! Jag tänker inte gå djupare in på ett svar här eftersom Carina Hägg ska tala om det avsnitt i betänkandet som handlar om biståndspolitik och skuldavskrivning. Men jag vill säga så mycket som att när politiken utvecklas vidare om skuldavskrivning är det självklart relevanta frågeställningar som tas upp från Centerpartiet och som man naturligtvis bör ta med sig på den resan. Det som har varit särskilt viktigt för oss socialdemokrater och som jag nöjer mig med att understryka - Carina Hägg får utveckla det andra mer - är att vi menar att det är en felaktig politik att totalavskriva skulderna. Det är ett naturligt förhållande att ha skulder. Det är inget konstigt med det. Men frågan gäller att man inte ska hamna i det som vi talar om i betänkandet, nämligen ohållbara skulder. Frågor om detaljerna i Centerpartiets reservation låter jag Carina Hägg svara på.

Fru talman! Vi får återkomma till det. Det kanske till och med är så att man borde styra politiken i dessa institutioner mer till verkligheten, att lyfta ut dem i verkligheten i utvecklingsländerna. Jag berör också det i min reservation som berör Sidas verksamhet där Berndt Ekholm är ledamot. Huvuddelen av våra biståndsarbetare är i Stockholm. Små personalresurser finns i mottagarmiljön på fältet och i de länder som är huvudmottagare. Vore det inte rimligt att till exempel lyfta ut ett kunskaps- och utvecklingscentrum som en del av Sidas verksamhet någonstans i Afrika, till exempel Nairobi i Kenya? Hur ser Sidaledamoten Berndt Ekholm på det?

Fru talman! Både vi från majoriteten i riksdagen och Sida är positiva till att flytta verksamhet ut på fältet. Det kallas Sidas fältvision. Man försöker förstärka ambassaderna och Sidakontoren, som i princip har blivit samma sak, med personal så att man får ett delegerat ansvar. Jag tror att det i dag är i storleksordningen tio länder som har ett delegerat ansvar. De får en totalpott pengar och kan sedan, inom de ramar och villkor som gäller, själva handlägga dem. Resan med att få en utlokalisering till olika länder vad gäller Sveriges bilaterala samarbete är alltså redan beträdd. När det sedan gäller knytningen till Världsbanken har denna, såvitt jag vet, också byggt upp sina resurser ute på fältet. För övrigt har en gammal vän till oss alla här, nämligen förre statssekreteraren Matts Karlson, för tillfället just ett sådant uppdrag någonstans i Västafrika, om jag minns rätt.

Fru talman! Ursprungligen begärde jag replik för att säga en sak som mer är ett påpekande. Det gäller då vikten av samstämmighet. Det förslag till konstitutionellt fördrag i EU, som vi i helgen inte lyckades få till stånd, innehåller mycket av resonemanget om samstämmighet - att EU måste ha en samstämmig politik. Jag ville säga detta för att knyta an till debatten här på förmiddagen och för att påpeka att det också har återverkningar på EU:s biståndspolitik och EU:s politik gentemot utvecklingsländerna om man inte får till stånd det nya fördraget. Här är det uppenbart att EU med ena handen bedriver en handelspolitik som går på tvärs med den politik som man i övriga hänseenden bedriver. Jag avser då biståndspolitiken. Detta var inte så mycket en replik till Berndt Ekholm utan mer ett påpekande om koherensen, som det numera heter på modern svenska - samstämmighetens betydelse både i Sverige och på EU-nivå. Sedan vill jag ta upp en sak till. Det gäller då detta med skuldavskrivningar. Berndt Ekholm, jag tror att Socialdemokraterna har fel i det resonemanget. Det är ju alldeles rätt att skulder är ett normalt inslag i utvecklingen. Det är till och med så att mer välutvecklade länder har en högre skuldsättningsgrad än mer lågutvecklade länder. Detta är naturligt. Man flyttar resurser från den som har resurser till den som kan använda resurserna för att skapa någonting produktivt. Det är ju hela idén med kreditsystem och allt sådant. Men utfattiga u-länder ska inte ha den här typen av skulder. Det viktiga för dem är att bli av med denna kvarnsten och att fokusera på framtiden. Därför tror jag, Berndt Ekholm, att ni har fel i ert resonemang. Ta skuldavskrivningsfrågan på allvar!

Fru talman! Det som du avslutningsvis sade instämmer jag helt i, nämligen att skuldavskrivningsfrågan är en mycket viktig fråga som måste tas på allvar. Dock har jag lite svårt att förstå den vändning som kom hos Moderaterna för säg tre år sedan och som några andra nu försöker hoppa på. Det här är lite oväntat för att komma från Moderaterna, tycker jag. För fyra år sedan var jag i Nicaragua. Där mötte vi en företrädare som sade: Vi vill inte satsa några pengar på skuldavskrivningar, utan vi vill ha de här pengarna till att bekämpa fattigdomen i vårt land genom sociala insatser av olika slag. Det var i och för sig lika fel som det som Göran Lennmarker här säger. Det är fråga om en balans här. Men exemplet visar att om man skriver av skulderna till sista kronan resulterar det de facto i att ett antal kronor tas på slutet och används till skuldavskrivningar i stället för att användas till viktig social utveckling. Om vi vet vilken kritik i fråga om sättet att hantera fattigdomsfrågorna som Världsbankens strukturanpassningsprogram har mött - det gäller också många andra frågeställningar beträffande de ekonomiska infallsvinklarna och detta med att städa upp i u-länderna - är, menar jag, slutsatsen ganska självklar: Det handlar om att vi ska göra skuldavskrivningar så långt som landet i fråga behöver - jag är inte ekonom nog att begripa vad det är men jag tror mig begripa att man inte behöver gå ned till noll - och använda resterande medel till att utveckla den sociala välfärden.

Fru talman! Orsaken till att vi moderater har den linje vi har i skuldavskrivningsfrågan hänger väl egentligen samman med ett ganska noggrant jobb som vi gjorde vid besök i Världsbanken. Den slutsats vi drog var att HIPC-programmet, som det heter, inte är tillräckligt och inte riktigt seriöst. Vad det egentligen handlar om är förmågan att just dra ett streck över det förflutna och se framåt. Det är en sak att man har lån och skulder för investeringsprojekt. De ska utfärdas med riskbedömningar och allt sådant. Går inte projektet i land ska lånebanken skriva av. Det är ju en del av det normala marknadsekonomiska synsättet. Här handlar det dock om statsmakter som faktiskt tog lån som egentligen inte var avsedda som lån. I Sverige drog vi själva den slutsatsen. Jag tror att det var år 1978. Den borgerliga regeringen då, Fälldinregeringen, skrev för svenskt vidkommande av alla skulder därför att vi vid den tidpunkten drog just slutsatsen att det i grunden inte var äkta lån. Äkta lån ges för att man ska satsa på någonting som ger avkastning och som kan bära hela räntekostnaden. Det är ju hela idén med lån. Det finns dock ett riskmoment i detta som kreditgivaren har att bedöma. Men här handlar det inte om den typen av skulder, utan egentligen var det fråga om en form av förtäckt bistånd - ja, egentligen inte bistånd heller - som ramlar ut ett, två, tre decennier senare som en tung börda. Jag tror, Berndt Ekholm att det vore klokt - och du är en klok person - att faktiskt tänka om på den punkten.

Fru talman! Det näst sista du sade tycker jag var väldigt bra. Nåväl, jag tror precis som du, Göran Lennmarker, att det finns olika typer av lån och att man kanske kan beskriva verkligheten på det sättet att det finns lån som egentligen skulle ses som gåvor. Men jag vill nog hävda att jag när det gäller lån som inte kan beskrivas på det här sättet - om jag generaliserar - har lite svårt att förstå det kloka i det hela. På något sätt är det ett väldigt ekonomistiskt synsätt att inte se att pengar som kan användas för att motverka fattigdom - det kan gälla inom hälsosektorn, som jag vet att Moderaterna känner väldigt mycket för, eller inom andra sektorer - inte ska användas utan att man i stället ska använda sig av skuldavskrivningar. Det måste vara fråga om en balans mellan hur omfattande skuldavskrivningarna ska vara och de andra insatserna. Det finns ju inte obegränsat med medel. Det är den balansen som jag tycker att Moderaterna bortser från.

Fru talman! Berndt Ekholm raljerade lite över att Folkpartiet vill sätta demokratimålet främst i biståndspolitiken. Helt kort kan jag nämna att Folkpartiet är det parti som ger mest pengar till andra länder när det gäller bistånd. Vi avsätter över 1 miljard kronor mer än regeringen men det ska vi debattera mer här under eftermiddagen. Det är kanske fullt förståeligt att du raljerar lite grann över demokratin här och tycker att det är konstigt att Folkpartiet så tydligt kan tala om det enda samhällssystemet att lyfta fram. För mig är det ganska enkelt. Det finns bara ett sätt som är värdigt fria medborgare. Det handlar då om demokrati, om att människor i fria val ska ha den självklara rätten att välja de ledare som de vill ha. Dock måste man också problematisera det hela lite grann. Många av de länder som har stått väldigt nära Socialdemokraterna och som genom åren fått ett omfattande bistånd är länder som varit föga demokratiska. Det kan gälla ett land som Tanzania men på sistone också en del andra länder som mycket har diskuterats - såsom en del asiatiska länder som varit diktaturstater. Jag tycker att det är viktigt att sätta ned foten och att vara tydlig. Det handlar inte om att vi i Folkpartiet säger att människorna i de här länderna inte ska få ta del av svenskt bistånd. Det ska de få, dock via frivilligorganisationer. Men så länge de här diktaturländerna inte väljer att reformera sitt system ska svenska skattebetalares pengar inte gå till dem. Det tycker jag är en ganska självklar slutsats.

Fru talman! Det finns två delar här. Jag tar den senare delen först. Svenskt bistånd på det bilaterala planet går egentligen inte längre i någon högre grad till diktaturstater. Det är förvisso sant att det förekommer - Vietnam är ett exempel - men i betydligt mindre utsträckning än tidigare. Att vi inte har lyckats tillräckligt bra i våra försök att vrida perspektivet på dem i demokratisk riktning är naturligtvis en följd av att vi har lärt en del om hur diktaturer kan uppträda. Samtidigt är det att gå väldigt långt att, som Birgitta Ohlsson säger, helt avbryta all typ av bilateralt samarbete, till exempel med Vietnam. Dessutom sade Birgitta Ohlsson att hon inte vill att svenska skattebetalares pengar ska gå till dessa länder - något som kanske inte var avsikten. Jag vill bara upplysa Birgitta Ohlsson om att de pengar som vi skickar till enskilda organisationer också är skattebetalarnas pengar. Här är det även fråga om en förnuftig balans. Den grundläggande inriktning som Folkpartiet har instämmer jag i. Däremot är den extrema inställningen - att det ska vara svart eller vitt - en oklok politik. Verkligheten är inte sådan, utan man måste alltid ha en viss anpassbarhet. När det gäller den första frågeställningen om demokratimålet är det väldigt svårt att förstå hur man kan komma fram till att det är demokratimålet som ska vara nummer ett om vi ska ha ett utvecklingssamarbete. Utvecklingssamarbete har vi med fattiga länder och fattiga människor. Jag begriper inte hur man då kan hävda att demokratin är det övergripande målet när dessa människor inte har mat för dagen. Jag kan inte se att demokrati är någonting annat än en metod för att lösa den fattiga människans situation och bota svält och hunger.

Fru talman! Till att börja med kan vi konstatera att inga demokratier har hittills påträffats som har haft några större svältkatastrofer under de senaste åren. Det är ett tydligt faktum. Det handlar ändå om pengar. Jag tycker att vi ska vara generösa och lämna bistånd, men man måste också ställa en hel del krav. Det handlar inte bara om demokrati och fria val, utan det är också intimt kopplat till de mänskliga rättigheterna. Vi har genom åren hört många afrikanska ledare hävda att så länge man har låg barnadödlighet kan man vänta med att införa yttrandefrihet, pressfrihet och annat. Är vi tydliga med demokratimålet kan vi hålla en rak linje i dessa diskussioner. Folkpartiet tycker som en del andra partier i riksdagen att man ska koppla skuldavskrivning till krav på demokrati. I och med att Socialdemokraterna inte är beredda att föra en väldigt hård dialog i de här frågorna kommer systemen i dessa länder att fortsätta. Diktatorerna kommer inte att känna någon större press från Sverige. Du och jag är ledamöter i Sidas styrelse, och för min egen del kan jag säga att det är väldigt lite diskussion om just mänskliga rättigheter, demokrati och frihet. Som exempel kan jag nämna Tanzania som får 120 miljoner i skuldavskrivning detta år och 140 miljoner nästa år. Där mördades 30 personer från oppositionen brutalt under valen för två år sedan. Det förs knappt någon diskussion om det över huvud taget. Det är där som vi måste göra någonting. Människorna i dessa länder ska få ta del av pengar från Sverige för att skapa frihet och demokrati och också minska fattigdomen, men det gäller inte regimerna i de länderna.

Fru talman! Jag instämmer i den grundläggande infallsvinkeln i Birgitta Ohlssons anförande, och jag tror säkert att också regeringen instämmer i den. Demokrati och mänskliga rättigheter, som på ett sätt hänger ihop, har en avgörande betydelse för vårt agerande. Jag skulle kunna gå djupare in på detta, men det primära är ändå att Folkpartiet vill göra demokrati till det övergripande målet för utvecklingssamarbetet. Det är det som jag tycker är ologiskt. Vad vi nu har gjort i betänkandet är att vi har bibehållit fattigdomsmålet, men det är mer individinriktat. Sedan har vi markerat demokratin genom att sätta den som första huvuddrag under rubriken Grundläggande värden . Det är en tydlig markering av hur angelägen vi i utskottet anser demokratin vara. Efter den kampanj som Folkpartiet har drivit för demokratimålet - det kan ju vara så man får arbeta för att få igenom sina förslag - hade jag nästan förväntat mig att man från Folkpartiet hade sagt: Okej, jättebra, nu har vi nått vårt mål. Demokrati är det kanske viktigaste huvuddraget eftersom det står först i uppräkningen under rubriken Grundläggande värden . Nu är vi nöjda. Men icke så, Folkpartiet fortsätter att driva demokrati som ett mål i sig för utvecklingssamarbetet. Jag begriper inte det. Så länge det finns en, två eller tre miljarder - det beror på hur man räknar - fattiga människor kan det inte var rimligt att sätta demokratimålet som det överordnade målet i utvecklingssamarbetet. Det är fel tänkt.

Fru talman! Sermin Özürküt kommer att närmare redogöra för argumenten för att införa ett jämställdhetsperspektiv i svensk utvecklingspolitik. Jag tänkte i stället bemöta Berndt Ekholms argumentation om varför man inte tydligare tar ställning för en ny svensk vapenexportpolitik. Det lät lite komiskt när Berndt Ekholm sade: Lyssna nu! Sedan gick han till angrepp mot mig för att jag inte hade lyft fram utskottets ställningstagande att föreslå ett tillkännagivande på det här området. Men det var just det jag gjorde. Läs protokollet i morgon, Berndt, så kommer du att se det! Nåväl, vad är det då som vi är kritiska emot? Jo, när man talar om samstämmighet gör man det i ett sammanhang där agerandet i ett område måste stämma överens med agerandet i ett annat. Samtidigt skriver man att nationens eget intresse måste ha förtur. Det betyder att man inte har en samstämmighet som också omfattar krigsmaterielfrågan. Sedan säger man att en sammanhållen utvecklingspolitik ska handla om att gynna svenska intressen. Men vad är svenska intressen? Det är okej att Berndt Ekholm vurmar för svensk krigsmaterielexport, men bidrar den till vår säkerhet? Blir vår värld bättre eller säkrare av att Sverige exporterar vapen? Dessutom säger Berndt Ekholm att vissa länder ska ha någon sorts gräddfil, nämligen USA och kanske Storbritannien, därför att de är viktiga för svenska intressen av och behov av materielförsörjning. I klartext innebär det att vissa strategiska samarbetspartner, såsom USA och Storbritannien, placeras i en egen liten gräddfil och garanteras ett fritt flöde av vapen från Sverige även om de startar folkrättsvidriga krig. Vad är det för samstämmighet? Det är en fullständigt oacceptabel politik. Krig och fattigdom när varandra. En sammanhållen politik för global utveckling kräver därför att vapenexport inte får godkännas till något land som är i eller riskerar att hamna i ett krig.

Fru talman! Jag tycker att Lars Ohly är alldeles för kategorisk. Om han väljs till partiledare förväntar jag mig att han kommer att få ändra på den framställningskonsten. Verkligheten är mer komplex än vad Lars Ohly säger. Jag sade att i Vänsterpartiets och Miljöpartiets reservationer har ni över huvud taget inte noterat att vi föreslår dessa tillkännagivanden. Ni har valt att inte notera det, men ni gör det i den här debatten, och det är bra. Sedan kom jag in på det som kallas för krigsmaterielexport. Då bad jag Lars Ohly lyssna. Så jag var mycket logisk i min tankegång. Lars Ohly måste lära sig att skilja på i-länder och u-länder. I-länderna kan ha relevans för det betänkande som vi nu behandlar, men formellt sett gäller detta betänkande inte vår relation till i-länderna, utan det gäller i-ländernas relation till u-länderna. Men i första hand gäller det vår relation till utvecklingsländerna. Det är den politiken vi debatterar. Det finns inget förslag från regeringens sida - och det kan man möjligen beklaga om man befinner sig i Lars Ohlys kläder - om samstämmighet när det gäller Sveriges relationer till i-länderna. Men det är inte det vi diskuterar, utan det är relationerna till u-länderna. Jag vill väldigt tydligt slå fast att när utskottet gjorde uttalandena om nationens eget intresse var det på förekommen anledning. Vi har speciella relationer till i-länderna; det är dumt att förtiga det. Det gäller till exempel USA och Storbritannien. Det är ju ett faktum. Kanske skiljer sig Vänsterpartiets och Socialdemokraternas politik markant på det här området. Det är klart att man måste sätta nationens eget intresse före om man är parlamentariker. Men det får ju inte den praktiska konsekvensen när vi pratar om utvecklingsländer som Lars Ohly försöker att göra sken av.

Fru talman! Om jag ska lära mig att skilja på u-länder och i-länder innebär det att u-länder får inte starta krig för då får de inte tillgång till svenska vapen. Men USA kan göra det. Hur stämmer det överens med samstämmigheten i den svenska utvecklingspolitiken om USA startar folkrättsvidriga krig mot länder i tredje världen och Sverige fortsätter att exportera vapen till denna aggressiva militärmakt? Dessutom har svensk praxis möjliggjort vapenexport till mängder av diktaturer. Förra året konstaterades att den svenska krigsmaterielexporten till diktaturer ökade för tredje året i rad. Under 2001 levererades krigsmateriel till Tunisien, Saudiarabien, Pakistan, Oman, Förenade Arabemiraten och Bahrain - för att bara nämna några exempel. Vapenexport som urholkar demokratin måste stoppas. Sedan säger man att mänskliga rättigheter är ett centralt villkor för att tillstånd ska beviljas. Trots detta har Sverige mellan 1998 och 2000 sålt krigsmateriel till tio länder där grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. Vapenexport tillåts i dag till länder som inte har skrivit under centrala konventioner för mänskliga rättigheter, exempelvis till flera länder som ännu inte har ratificerat konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig och förnedrande behandling - däribland Indien och Thailand. Det finns alltså uppenbara risker för att vapenexport till utvecklingsländerna får negativa konsekvenser för landets möjligheter att bekämpa fattigdom. I de fall målkonflikter mellan vapenexport och utveckling uppstår måste fattigdomsbekämpningen väga tyngst. Men det är det perspektivet som ni nu går emot. Det är det perspektivet som ni sviker och som är hela grundbulten i den nya utvecklingspolitiken. Men just i fråga om krigsmaterielexporten ska det inte gälla därför att då ska den svenska nationens egna intressen har förtur. Nej, Berndt Ekholm, det här är ingenting annat än skandalös behandling av ett nytt bra perspektiv för svensk utvecklingspolitik som innebär att svensk krigsmaterielexport i värsta fall kommer att ha helt andra mål än den utvecklingspolitik som vi i övrigt varit överens om, både i utskottet och förhoppningsvis här i kammaren.

Fru talman! Nej, Lars Ohly, det är en medveten feltolkning från din sida av vad som står i betänkandet. Du läser betänkandet på ett sätt som passar ditt eget intresse. Det är faktiskt så att vi klart och tydligt säger att det är fråga om att tillföra de här perspektiven i den svenska politiken riktad mot främst utvecklingsländerna. Vi gör ett tillkännagivande till regeringen om att man måste ta upp fattigdoms- och utvecklingsaspekter plus de övriga aspekter som kan rymmas inom mål, perspektiv och huvuddrag och titta närmare på dem. Vi gör också en markering när det gäller hållbar utveckling inom ramen för EU:s uppförandekod och huruvida det också skulle kunna ingå i detta med den svenska vapenexporten. Det här ska utredaren titta på och se om man kan integrera. Dessutom, Lars Ohly, refererar du i en del av ditt anförande rent allmänt till problem med riktlinjerna för krigsmaterielexport. Oavsett vad man tycker om de problemen - jag behöver egentligen inte ge mig in i den debatten - kan vi ju konstatera att det nu har kommit en utredning. Den ska titta på demokratikriteriet. Den ska titta på mänskliga rättigheter. Den kommer naturligtvis också att väga in sådana perspektiv som Lars Ohly tar upp. Så får vi se vad utredaren kommer fram till. Vad vi säger från vår sida är att vi vill vara seriösa. Vi vill vara allvarliga när det gäller fattigdoms- och utvecklingsaspekterna. När man nu ser över riktlinjerna vill vi att man verkligen lägger in det här och tar det på fullaste allvar. Det här är ett sätt att agitera som skapar en felaktig bild av det som står i betänkandet om nationens eget intresse. Det rör i allt väsentligt vår relation till i-länderna. Hur många utvecklingsländer kommer vi att behöva sälja krigsmateriel till för att säkra vårt eget nationella intresse? Jag bara ställer frågan.

Fru talman! Jag tackar dig, Berndt, som lite oförtjänt nu får stå här i skottgluggen. Vi vet alla hur mycket du känner för det här. Jag ska börja med att säga att jag tycker att de tillkännagivanden som vi har gjort är väldigt bra, även de som gäller vapenexport. Nu gjorde Ohly och jag en liten uppdelning av arbetet, för du apostroferade oss bägge två. Det som gäller vapenexporten har han klarat av på ett sätt som jag står bakom. Vi förenas inte i det synsättet. När det gäller handelspolitik och bindande regler tycker jag däremot fortfarande att det är lite märkligt att inte regeringen till exempel tar större hänsyn till det här mycket tunga inlägget från UNDP, Making global trade work for people. Det är en mycket omfattande genomgång av hur världshandelssystemet, inklusive TRIPS, GATS och dem som jag nämnde som du undrade över varför vi inte var eniga om, faktiskt inte hittills har gynnat utvecklingen av fattiga länder. Man tar också upp behovet av bindande regler för företag. Du säger att vi slår in öppna dörrar i våra reservationer. Nej, det gör vi inte. Frivilliga överenskommelser är en bra början. Men vi måste ha klart för oss, precis som den stora magnaten George Soros säger, att i dag på den globala arenan finns det ingen kraft, ekonomiskt och styrkemässigt, som på ett demokratiskt sätt kan möta de stora transnationella företagens behov och drift att etablera sig och, naturligtvis, skapa vinster världen över. Därför behöver vi bindande regler som säger att mänskliga rättigheter, de konventioner som FN har och internationella avtal om miljön, till exempel Johannesburgsöverenskommelsen, ska vara överordnade. Vi har till exempel sett hur konflikten har stått i flera år mellan å ena sidan konventionen om biologisk mångfald och å andra sidan TRIPS-avtalet. Vi hävdar att det behövs bindande regler. Du får förtydliga dig om varför det inte skulle göra det.

Fru talman! Det där citatet var nog felaktigt, att jag sade något om att v:s och mp:s motioner var onödiga på något sätt. Det stämmer nog inte riktigt. Däremot sade jag detta generellt. Det syftar framför allt på en serie borgerliga motioner, som egentligen inte säger något nytt. Däremot är det nog så på de punkter som v och mp tar upp i sina reservationer att vi har olika synsätt. Vi har det inte på hela området, men på delar av det. Sedan gäller det bindande regler. Jag tror i och för sig säkert att regeringen kan tycka att det vore något eftersträvansvärt att komma till bindande regler. Men vi vet att exempelvis USA och andra länder inom den tid vi nu kan överblicka inte kommer att ställa upp på det. Det är klart att det är dumt att spilla sitt krut och anlita en massa tjänstemän på UD och Näringsdepartementet för att finna former för hur man skulle kunna övertyga USA om bindande regler när man ändå kommer att köra huvudet i väggen. Det är bättre att använda tiden på ett mer konstruktiv sätt. Det är det vi landar i. Vi är inte där än att vi kan tala om bindande regler. Vi får börja någonstans med frivilligheten för att sedan komma vidare. Vi är egentligen inte emot färdvägen när det gäller företagens ansvar och uppträdande. Det är mer en fråga om hur man arbetar för att komma vidare. När det gäller frågorna om GATS och MAI skiljer vi oss åt en del. Vi tror att både MAI och GATS representerar former som kan föra utvecklingen framåt för utvecklingsländerna. Vi tror inte att den bilaterala vägen är bra för u-länderna. Vi tror att de här kollektiva, gemensamma avtalen är nödvändiga för att svaga länder ska kunna hävda sig i en global värld där armbågarna tyvärr fortfarande gäller i allt väsentligt.

Fru talman! Jag tackar för svaret. Då har vi ett klart belägg för att anpassning är den strategi som Socialdemokraterna står för i förhållningssättet till de stora, globala ekonomiska aktörerna. Det är inte visionärt, som resten av det här betänkandet och propositionen är och som, före den, utredningen Globkom var. Här kryper man. Här lägger man sig platt för de stora aktörerna. Man intar någon sorts pragmatiskt, realistiskt förhållningssätt och vill återkomma. Det är tråkigt. Vad gäller bilateraliteten, att skriva ömsesidiga tvåpartsavtal i stället för att ha en världshandelsordning, kan jag bara upprepa till dig vad jag sade till Göran Lennmarker. Jag tror att det är bra med en god och reglerad världshandel. Problemet med WTO under de åtta år då förhandlingarna rullat har ju varit att det här har skett på ett sådant sätt att det hittills inte i sitt resultat har gynnat de fattiga. I sin form, hur man har arbetat, har de inte lämnat utrymme för de fattiga länderna att kunna hävda alla sina intressen på alla de områden som man vill plocka in. Därför är till exempel investeringsavtalet, som från början kallades för MAI, något som inte ryms just nu. Praktiken har visat att investeringarna inte har skett på de mottagande ländernas villkor. Det är det vi vill komma till rätta med. Vi menar att det behövs tydligare och stramare regler för det här, så vi står fast vid våra reservationer.

Fru talman! Nej, jag väntade mig inte annat än att ni skulle stå fast vid reservationerna. Det är ganska rimligt. Men att tala om att vi kryper för amerikaner och andra! Jag vet inte vem du talar om. Jag känner mig inte särskilt berörd själv i alla fall. Jag tillhör nog inte dem som kryper för amerikanerna. Det skulle också finnas en motsättning mellan ett visionärt drag i vårt betänkande och detta. Det är självklart så att det visionära måste samverka med en praktisk inställning till att nå resultat. Socialdemokraterna är väl just kända för att vi både är visionära, och talar om våra utopier, och samtidigt också ganska duktiga på att se till att genomföra saker och ting så att det händer något i verkligheten. Det är bra att vi får stöd av er på en del punkter. Jag kan inte allt om de här stora avtalen, GATS, MAI och så vidare. Men GATS satte jag mig in i lite mer. Formen, själva idén att vi ska ha gemensamma avtal, tror jag är helt riktig för utvecklingsländerna. Jag tyckte också att Lotta Nilsson Hedström medgav det i debatten med Göran Lennmarker om MAI, att det är någonting som även Miljöpartiet kan tänka sig längre fram. Det gäller att Sverige verkar i de internationella sammanhangen för att stärka u-ländernas möjligheter att utnyttja de här instrumenten. Jag är ganska säker, som jag känner bland annat näringsminister Leif Pagrotsky, på att han, på de områden där han spelar en roll, gör allt han kan för att göra detta inom de ramar som EU ger och som det globala samspelet ger. Det är en form som är användbar, men vi måste se till att den i allt större utsträckning gynnar utvecklingsländerna. Det är ju tveklöst så att MAI-avtalet från början inte kom till för att gynna utvecklingsländerna utan för att stärka i-ländernas situation. Men den debatt som har följt bör rimligen kunna leda till att man utvecklar tanken på investeringsavtal i sådan riktning att de också gynnar utvecklingsländerna.

Fru talman! "Detta är vår värld. Av den är vi beroende. Mot den har vi ett ansvar." Så sade Olof Palme i sitt tal på SSU-kongressen 1964, strax efter det att proposition 100 hade antagits. Jag tror att hans ord är än mer giltiga i dag än de var då. Vi lever i en tid av ömsesidigt beroende, där betydelsen av geografiska avstånd minskar, i en verklighet där människor kommer allt närmare varandra. Det är en fantastisk utveckling, men klyftorna mellan dem som har och dem som inte har är enorma. Många har en vardag där orimliga livsvillkor, hunger och oro för sjukdom går hand i hand: ett liv vars förändring förlamas av brist på inflytande och avsaknad av möjlighet att göra sin röst hörd. Fattigdom har många ansikten. Den uppvisar inte någon enhet och kan därför inte bekämpas med ett vapen. Mot denna vår värld har vi ett ansvar, och det är därför som vi står här och debatterar i dag. Vi vet det, och det är som sagt bakgrunden till dagens debatt. Fru talman! Jag är stolt över att Sverige - som första land i världen - presenterar en sammanhållen politik för global utveckling, över att vi nu tillsammans formulerar ett mål för samtliga politikområden: målet om en rättvis och hållbar global utveckling. Jag är stolt över att propositionen tydligt tar ställning för vår tro på politikens möjligheter och kraft och tilltron till att vi kan styra utvecklingen så att den är i människans tjänst - och inte något som enbart drabbar oss. Jag tänker inte ägna min tid i talarstolen åt att beskriva regeringens proposition. Ni kan den säkert åtminstone lika väl som jag. Utskottets betänkande, som så väl har beskrivits tidigare här i dag, visar på både engagemang och djup kunskap om frågorna. Några saker vill jag dock lyfta fram. För att vi ska kunna nå målet om en rättvis och hållbar global utveckling måste alla delar av vår politik sträva åt samma håll. Det ställer stora krav på samverkan och samordning dels mellan mig och mina kamrater i regeringen, dels mellan utrikesutskottet och andra utskott i riksdagen liksom också på andra håll. Genomförandet av detta mål kommer också att innebära målkonflikter. Vi vet att sådana finns: mellan behovet av mat för dagen och miljöhänsyn, mellan frihandel och skyddstullar, mellan europeiska jordbrukssubventioner och livsmedelssäkerhet - och inte minst konflikter mellan långsiktigt och kortsiktigt. Vad gäller många av de här konflikterna vet vi inte exakt hur de kommer att lösas. Vissa konflikter kommer att vara nya, andra känner vi till sedan länge. Många kommer att vara svårlösta, och ännu fler kommer att leda till kompromisser som kanske ingen av de inblandade kommer att vara nöjd med. Men arbetet kommer att leda framåt, för resultatet av den nya politiken är medvetna och tydliga val. Jag är stolt över att den socialdemokratiska regeringen på detta sätt vågar lyfta fram de målkonflikter som finns. Det första steget mot konstruktiva lösningar är just att erkänna och analysera problemen. I detta arbete kommer regeringen att ha gott stöd i riksdagens tillkännagivande om koordineringsansvaret. Men jag vill stryka under att det inte räcker med regeringens och riksdagens engagemang. Fackföreningar, folkrörelser, näringslivet och kommuner och landsting - alla goda krafter behövs om målet om en rättvis och hållbar utveckling ska förverkligas. Men som flera tidigare har sagt: Inte ens det räcker. Tillsammans står EU:s medlemsländer för mer än hälften av världens utvecklingssamarbete. Det finns brister i samstämmigheten såväl inom EU:s utvecklingssamarbete som mellan utvecklingssamarbetet och andra politikområden. Ofta kan man nog säga att det är direkt spretigt. Här har Sverige ett ansvar för att driva på EU mot en ökad samstämmighet och samordning. Jag vill lyfta fram några frågor lite speciellt. Den första är EU:s jordbrukspolitik, där dagens situation är absurd. Den andra är handelspolitiken. Här måste EU ta det ansvar som en ledande global aktör har. Den tredje är miljöpolitiken. Konsumtions- och produktionsmönster måste förändras och brytas, och därvidlag har vi i den rika delen av världen ett speciellt ansvar. Till sist vill jag lite speciellt understryka betydelsen av ett område, nämligen jämställdhetsområdet. Den systematiska diskrimineringen av kvinnor är en av huvudorsakerna till fattigdom. Samtidigt som kvinnor ofta har försörjningsansvaret för familjen är de underrepresenterade i politik och i samhällsbyggande. Kvinnor har fortfarande inte rätt att bestämma över sin egen kropp och därmed över sitt eget liv och sin egen hälsa. EU:s prioriteringar och val av insatser på utvecklingsområdet måste styras av kunskapen om de ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor och män. Sverige ska fortsätta att driva på EU i de här frågorna. Tillsammans med EU kan vi driva på andra länder i den rika världen, som i dag inte förmår se bortom egenintresset till förmån för en rättvis och hållbar global utveckling. På samma sätt ska vi arbeta i de multilaterala sammanhangen. Också FN, WTO, IMF och Världsbanken lider av bristande samstämmighet. Sverige ska fortsätta att driva på för ökat inflytande för utvecklingsländerna och ökad insyn i de finansiella institutionerna. Regeringen ser fram emot att få riksdagen som samtalspartner även i de här frågorna. "Fattigdomens krafter är så starka idag. Vi känner oss rätt hjälplösa. Det är känslan av hopplöshet som är så smärtsam; mer smärtsam än själva fattigdomen." Det här citatet kommer från en man i Uganda. Jag lånar hans ord för att tydliggöra fattigdomens moment 22. Fattigdom handlar om orimliga livsvillkor och om hunger, men det handlar också om brist på inflytande och om maktlöshet. De sakerna går hand i hand. Maktlöshet är i sig är en del av fattigdomen men också ett hinder mot varje försök att häva orättvisor. Därför ska svensk politik präglas av ett fattigdoms- och ett rättighetsperspektiv. De två perspektiven går som sagt hand i hand, och vårt fokus flyttas genom de här perspektiven från stater till den enskilde individens rätt att styra sitt eget liv. Detta delvis nya synsätt handlar om att svensk utvecklingspolitik ska se till individen som subjekt och bärare av rättigheter, vilket i sin tur sätter människans möjlighet att själv skapa sin utveckling i centrum. I och med propositionen tar vi tydligt avstånd från synen på fattiga människor som objekt och mottagare av åtgärder, eller som det ibland har varit i de värsta fallen - som mottagare av vår välvilja och vår välgörenhet. Regeringens syn på solidaritet och respekt för våra medmänniskor gör detta självklart. En bra utvecklingspolitik vilar på solidaritetens grund. Det är ett erkännande av vårt ömsesidiga beroende och vårt gemensamma ansvar. Det handlar om att orka se sig själv i andra och att erkänna deras rättmätiga krav på att få skapa sin egen framtid. I regeringens proposition föreslås därför också ett nytt mål för svenskt utvecklingssamarbete: att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Men som sagts tidigare i dag: Propositionen handlar inte i första hand om utvecklingssamarbete. Det är bara ett av medlen för att nå de övergripande målen. Orsaken är att vi vet att i arbetet för en hållbar och rättvis global utveckling är utvecklingssamarbetet inte lösningen. Det är en viktig del men inte lösningen. Vi ska inte undervärdera biståndets roll som stöd och katalysator i den utveckling som människorna och länderna själva driver, men vi ska inte heller glömma att det krävs mycket mer för att vi ska kunna bidra till en rättvisare värld. Fru talman! Världen har uppmärksammat Sveriges politik för global utveckling. Vi har fått mycket uppmärksamhet för den. Vi har nu ett gemensamt ansvar för att den ska bli verklighet. Som sagt: jag och mina kamrater i regeringen och ni och era ledamotskompisar här i riksdagen, men också många fler. Att genomföra målsättningen i propositionen kommer att ta lång tid. Det kommer att vara svårt, men det kommer att vara lärorikt, spännande och roligt. Som avslutning vill jag tacka för engagemanget från utskottets sida. Jag riktar ett speciellt tack till Berndt, som jag vet har lagt ned mycket tid, men jag vill också tacka alla er övriga i utrikesutskottet. Det har varit ett bra samtal och en bra debatt så här långt, och jag ser fram emot genomförandet av propositionen. Nu ser jag fram emot diskussion och flera frågor.

Fru talman! Först, biståndsministern, är det ju mycket vi är överens om. Den här propositionen och det här betänkandet representerar ett nytt steg. Nu tänkte jag dock fokusera på saker som vi inte är överens om. Det brukar ju vara det som vi använder riksdagsdebatten för, det vill säga att fokusera debatten. Det är två frågor där jag tycker att det är angeläget för regeringen att i det ena fallet byta politik och i det andra fallet skärpa politiken. Det ena gäller skuldavskrivningar. Jag menar att det vore rimligt att den här regeringen hade samma synsätt som den tidigare borgerliga regeringen, nämligen att skriva av skulder som i grunden inte är kommersiellt motiverade skulder, det vill säga sådant som handlar om investering i projekt som ska ge avkastning. Det växer ju nu fram en bred enighet, om jag har uppfattat det rätt, inom riksdagen för att ta just det steget. Det återknyter som sagt till en politik som vi har haft tidigare från svensk sida. Det andra är det som statsrådet inledde med i citatet från 1964. Vi kan tänka tillbaka på dem som då var - inte i denna kammare, för den fanns inte på den tiden - i riksdagens kammare. De hade, tror jag, ett mycket optimistiskt perspektiv. Jag tror att det var mycket format av erfarenheterna från Marshallplanen och idéerna om att man med ett generöst och brett stöd skulle få till stånd en snabb utveckling. Och det har ju skett i stor utsträckning. Jag tycker att det är väldigt viktigt att hålla det optimistiska perspektivet att det är möjligt att på kort tid gå från fattigdom till välstånd. Men - här kommer jag då till frågan - vi har ju samtidigt erfarenhet från vår egen historia i utvecklingssamarbetet som säger att det inte alltid går så. Det finns också negativa erfarenheter, det vill säga länder som blir fattigare. Där borde vi mycket tydligare gå in på de erfarenheter vi bär med oss och se vad det är som har gått snett. Jag menar att där har både Globkom, som jag själv satt med i, och propositionen sin svaga punkt.

Fru talman! Göran Lennmarker och jag har delvis olika syn på skuldavskrivningsproblematiken. Jag delar Berndt Ekholms och mitt partis syn: Lån är någonting som är en del av ett lands verklighet. Det är inte lånen som sådana som är problemet, utan vi måste uppnå en balanserad politik där vi jobbar med skuldavskrivningar till en viss gräns till det som kallas hållbara skulder, ett begrepp som man kan diskutera på många håll vad det egentligen innebär. Jag tror inte heller att vi, med de begränsade resurser som vi trots allt har, ska prioritera skuldavskrivningar på det sättet. Resurserna behövs på andra områden än enbart direkta skuldavskrivningar. Vi ska jobba med utbildningar, förvaltningsstöd och olika typer av stärkande av marknadsekonomiska mekanismer i alla våra samarbetsländer som en del av en sammansatt politik för att stötta ekonomisk utveckling. Den andra frågan som Göran Lennmarker tar upp handlar om erfarenheterna från 40 års biståndspolitik. Väldigt intressant skulle det vara att titta på erfarenheterna av 40 års biståndspolitik, det håller jag helt med om, men jag vill stryka under att det här inte är en biståndsproposition. Det är en sak som vi har lärt oss under de här åren. Vi, ni och jag tror samtliga partier i Sveriges riksdag har en tydlig syn på att det behövs flera medel i utvecklingspolitiken för att jobba med fattigdomsbekämpning. Bistånd är ett av medlen i en global utvecklingspolitik. Det har hänt både positiva och negativa saker i länder där svensk biståndspolitik och svenska biståndsmedel har funnits, och det skulle vara intressant att titta på erfarenheterna av det.

Fru talman! Det är ju bra att vi är överens på den punkten. Jag delar just den uppfattningen att det finns mycket att hämta hem. Vi bär med oss erfarenheter, positiva och negativa. Det vore bra om ett sådant arbete kom till stånd. Vi ska ju ändå gå tillbaka i vår egen historia och se på de erfarenheter vi bär med oss för att av dem dra slutsatser, inte för att stirra sig blind på det förgångna - det ska man inte göra - utan för att se framåt. Men man ska dra lärdomar av det förgångna. Det är också därför vi menar att skuldavskrivningen är viktig inte bara i sig. Den är viktig i sig därför att det handlar om lån som aldrig skulle ha givits som lån utan de facto givits som bistånd. Utfattiga länder ska inte ha lån på det sättet, om man inte ger lån till specifika projekt som ska ge avkastning. Det handlar också om att kunna få en nystart och att kunna skriva bort det förgångna. Det har begåtts mycket fel och misstag. Man kan trampa runt i det förgångna för att lära sig för framtiden - det kan vara viktigt - men man ska inte fastna i det. Ska man få en nystart i Afrika så tror jag man behöver just att kunna starta med att få bort det gamla. Slutligen vill jag säga något om samordningen inom EU. Det var en central del i konventet, också i det förslag till konstitutionellt fördrag som tyvärr nu i helgen inte blev av. Det är ett exempel på saker som vi missar om vi inte kommer överens om ett konstitutionellt fördrag. Det är precis det som det handlar om. EU måste ha samma politik tvärs över hela linjen. Vi kan ju inte ha en jordbrukspolitik som direkt går emot u-ländernas intressen när vi på andra håll säger oss vilja främja dem. Vi blir inte trovärdiga i EU:s utrikespolitik på det sättet. Det är inte så mycket riktat mot ministern, utan jag vill framhålla vikten av att vi faktiskt får ett nytt konstitutionellt fördrag så att vi också på EU-nivå kan ta upp de här aspekterna.

Fru talman! Jag delar inte riktigt Göran Lennmarkers syn på att skuldavskrivningen är den viktigaste lösningen, som det ibland låter som när Moderaterna diskuterar skuldavskrivningar. Jag tror att man måste hitta en nivå med ett slags hållbar skuldhantering kombinerad med rättvisa och rättmätiga handelsförhållanden, biståndsinsatser och så vidare, det vill säga olika typer av insatser i en övergripande global utvecklingspolitik. Där har vi helt enkelt olika åsikter. Jag skulle också vilja kommentera det du sade sist om EU. Det är oerhört viktigt att vi jobbar med samstämmig politik på EU-nivå. Jag är också en varm vän av EU och EU-samarbetet. Det här är en fråga som vi har drivit på många sätt. Alla mina kamrater i regeringen jobbar med de här frågorna. Det som är tråkigt när man kommer ut på EU-området är det motstånd som man möter från andra regeringar. Det skulle vara en viktig insats från Göran Lennmarker om du diskuterar den här frågan i din partigrupp och med dina partikamrater på EU-nivå för att öka samstämmigheten på EU-nivå.

Fru talman och biståndsministern! Av diskussionen som jag och Berndt Ekholm hade tidigare framgår det ju att Folkpartiet och Socialdemokraterna har lite olika syn på vilket som ska vara huvudmålet. Men jag är ändå lite nyfiken på att höra hur du vill jobba med just demokratibiståndet. Nu är det ju ett faktum att många av de största biståndstagarländerna är föga demokratiska. Många är rentav enpartistater, kommunistiska sådana, där människor inte har speciellt många mänskliga fri- och rättigheter alls. Jag undrar vad du har för visioner, just vad gäller det bilaterala biståndet, för att skärpa dialogen med dessa diktaturstater. Jag undrar också hur du ser på det bistånd som går till frivilligorganisationerna, där bistånd också kan hamna i fickorna på personer som inte är speciellt demokratiska. Jag läste en intervju med dig i Dagens Nyheter när du var nytillträdd för ett tag sedan där du nämnde Kuba specifikt. Där har vi ju ett fall där Svensk-Kubanska Föreningen får svenska skattebetalares pengar via Forum Syd. Svensk-Kubanska Föreningen är ju en organisation som stöder Fidel Castros diktatur, där man kan få 40 års fängelse om man utmanar regimen. Vad tycker du där? Din företrädare, Jan O Karlsson, nämnde ju flera gånger att han kunde tänka sig att stoppa den här formen av bistånd. Är du också beredd att göra det?

Fru talman! I propositionen föreslås ett fattigdoms- och ett rättighetsperspektiv. Helt centralt i rättighetsperspektivet är de mänskliga rättigheterna och demokrati. Demokrati och mänskliga rättigheter går hand i hand med varandra som delar av rättighetsperspektivet. Mycket har hänt på just biståndsområdet, om vi nu pratar om biståndet som en del av utvecklingspolitiken, och det har blivit tydligare i landstrategiarbetet att länderna ska vara aktiva i en demokratiseringsprocess. Många av de länder som vi jobbar med i utvecklingssamarbete är, precis som Birgitta Ohlsson säger, inte demokratier, utan biståndet ska bidra till en demokratiseringsprocess. I landstrategierna står också att vi ska utvärdera dem med jämna mellanrum, och om processerna vänder i negativ riktning ska vi överväga att avsluta, minska eller förändra biståndet beroende på nivåer i samarbetet. I något fall har det också skett. Regeringen har valt att just nu fortsätta att hålla inne budgetstöd till Vietnam. Det beror på att de saknar transparens - genomskinlighet - i sin budget, och därmed kan vi inte följa upp vad pengarna används till. Då kan vi inte heller återrapportera det till svenska skattebetalare. Sedan gällde det hur man generellt ska arbeta med demokratibistånd. Demokratibistånd är en sak, och att med bistånd stödja demokratisk utveckling är kanske en annan. Man brukar prata om demokratibistånd när det handlar om stöd till att bygga upp förvaltningar, organisationer, politiska partier och liknande. Att på det sättet stödja kompetens- och kunskapsuppbyggande och bygga en demokratisk kultur i ett land är en helt central del i svenskt bistånd. Utan en demokratisk kultur blir inte demokratin långsiktigt hållbar. Det är alltså mycket viktigt. Det andra gäller att just stärka landsstrategiprocesser och ha tydligare målsättningar kring det i biståndsarbetet.

Fru talman! Jag vill återkomma till den andra frågan jag ställde, nämligen hur statsrådet ser på det bidrag som exempelvis Svensk-Kubanska Föreningen får. Det är svenska skattepengar som går via Forum Syd. Jag vet att Sida fört en dialog med Forum Syd om detta, och Carin Jämtins företrädare Jan O Karlsson har, som jag nämnde, också tagit upp frågan. Jag skulle vilja ha en kommentar till det. Nu kommer väl statsrådet inte att vara med i den budgetdebatt som vi har under eftermiddagen, men senast i morse fick jag indikationer från biståndsvärlden om att många större organ som jobbar med biståndsfrågor förbereder sig på att regeringen inte heller 2006 kommer att uppnå enprocentsmålet, som aviserats. Jag skulle vilja ha en kommentar till det. Om Socialdemokraterna lyckades uppnå enprocentsmålet vore det i så fall en historisk händelse med tanke på att de aldrig tidigare gjort det. Hur ser prognoserna ut? Kan vi få en kommentar?

Fru talman! Svenska enskilda organisationer jobbar genom Forum Syd eller på annat sätt med så kallat 80-20-bistånd. De har stor frihet att jobba inom de områden som de är ansvariga för, och det tycker jag är oerhört viktigt. Däremot ska de jobba på ett demokratiskt sätt. Man får absolut inte vara rasistisk, främlingsfientlig eller något sådant. Enskilda organisationer ska i sitt biståndsarbete alltså verka för alla grundläggande värderingar kring mänskliga rättigheter och demokrati. Det betyder att det här är en fråga som vi helt enkelt får titta på tillsammans med Forum Syd och alla andra ramorganisationer för att se hur den hanteras. Enprocentsmålet ligger fast i 121-punktsprogrammet med samarbetspartierna. Det ligger också fast enligt beslut på vår senaste partikongress. Det finns heller inga andra indikationer. Vårt förslag för nästa år är att vi går upp till 0,86 % i budgeten.

Fru talman! Först vill jag ta upp samordningsfunktionen och hanteringen av målkonflikterna. Biståndsministern sade att socialdemokraterna är stolta över att man lyfter fram konflikter, och det må väl vara. Det är viktigt att göra det för annars kommer man inte åt dem. Trots det fanns på den punkten inget förslag i propositionen. Carin Jämtin var för all del inte biståndsminister då. Ett av konfliktmålen är hållbar utveckling och miljö. Kan jag vara lugn för att man lyfter upp målkonflikterna och verkligen ser till att få en samordningsfunktion? Det andra jag vill ta upp gäller de två perspektiven. Det är inte svårt att som centerpartist ställa upp på fattigdomsperspektivet och rättighetsperspektivet med individen i centrum. I början av 70-talet hade vi just devisen individen i centrum, vilket är oerhört viktigt och genomsyrar allt. Det är helt fantastiskt att vi nu fått Socialdemokraterna att acceptera detta med individen i centrum i motsats till kollektivismen. Kan jag även vara lugn för att vi verkligen fått ett genombrott för det tänkesättet? Det tredje jag vill ta upp gäller jämställdheten. I de flesta samhällen arbetar kvinnor mer än män, de tjänar mindre, får mindre utbildning och stöter på fler hinder när det gäller att få tillgång till välstånd, lån, information och kunskap. Det är också svårare för kvinnor att driva företag i utvecklingsländerna. Jag har krävt att vi ska få en strategi från regeringen som omfattar metoder för hur man arbetar för att förhindra diskriminering av kvinnor. Är biståndsministern beredd att jobba för det?

Fru talman! Jag ska börja med att tacka Agne Hansson för att ni i utskottet förstärker och stryker under vikten av koordineringsfunktionen. Det är otydligt skrivet i propositionen. Det har nog delvis gjorts med flit, eftersom regeringen vill diskutera hur man ska organisera det hela. Det är bra med det förtydligande och det tillkännagivande som utskottet gjort. Något slags samordningsfunktion kommer det att bli. Hur den ska se ut ber jag att få återkomma till. Agne Hansson tog speciellt upp hållbar utveckling. Det är ju ett av de åtta huvuddragen. För mig personligen, liksom för regeringen, är det ett viktigt perspektiv. Våra konsumtionsmönster, vår energiförbrukning och så vidare är helt centrala delar i en politik för rättvis och hållbar utveckling. Också den frågan återkommer vi till på olika sätt. Beträffande individen i centrum har vi nog delvis lite olika syn på historien. Jag tycker att socialdemokratin alltid kämpat för individens frihet. Vi har kanske uttryckt det på olika sätt genom historien, men nu sägs det definitivt. Jag ser fram emot ett samarbete även på detta område. När det gäller jämställdheten är det, precis som Agne Hansson säger, kvinnor som är de fattigaste i världen. Men det är också kvinnor som på lokal nivå ofta driver den ekonomiska utvecklingen, och - om man får säga så - den reella ekonomiska utvecklingen, för familjen. Att det måste få genomslag i vår bistånds- och utvecklingspolitik är helt riktigt. Det har också länge varit en central del i svensk politik. Det finns jämställdhetsprogram som antagits både på regeringsnivå och av Sida, och vi ska fortsätta att verka i enlighet med dem. Om detta sedan behöver förändras och genom tydligare strategier följas upp kan jag inte svara på i dag.

Fru talman! Jag tror också att det behövs ett stöd, och jag kan från min sida, från riksdagens sida, utlova ett stöd för att lösa frågan om samordning och hantering av målkonflikter. De är naturligtvis inte enkla alla gånger. När det gäller strategin mot diskriminering håller jag med om att det är en svår fråga. Därför är det också viktigt att ha strategier, och jag menar att det även är viktigt att få veta hur man löser det hela. Jag noterar att jag inte fått svar på det, och jag inser att det kanske inte är så enkelt att svara på. Jag vill emellertid gärna skicka med det. En tredje fråga, som tidigare inte berörts i debatten, gäller avbindning av biståndet. Från Centerpartiets sida avvisar vi en ensidig avbindning av svenskt bistånd. Vi menar att det är orimligt såsom världen nu ser ut. Avbindningen måste ske i samma takt här som i omvärlden. Jag har i utskottet fått gehör för många av de förslag jag lagt fram - och det är positivt - men så icke på den här punkten. Jag vill gärna höra hur biståndsministern ser på avbindningsproblematiken i biståndet.

Fru talman! Jag ska börja med att säga att det beror på hur man kommer att bedöma propositionen som vi vet ifall vi når jämställdhetsmålen. Jag håller helt med om att de är viktiga. Däremot kan jag nu inte säga om det behövs förstärkningar på strategisidan. Både propositionen och betänkandet skiljer på policy och genomförande av avbindning, vilket är oerhört viktigt. Vi ska fortsätta att driva på policyarbetet på OECD/DAC- och EU-nivå, och även på andra ställen, för att få en ökad del av avbundet bistånd. På så sätt kan vi helt enkelt få ett effektivare bistånd, ett effektivare användande av våra svenska skattemedel. Sverige har redan i dag en relativt hög nivå av avbundet bistånd, vilket jag tycker är helt riktigt. Det blir ett effektivare och bättre bistånd om den som är bäst skickad genomför insatsen. Därför ska vi vara stolta över att vi har det. Vi kan dock inte gå alltför långt före de andra länderna eftersom det skulle missgynna svenskt näringsliv, men lite grann i framkanten tycker jag nog att vi ska fortsätta att ligga.

Fru talman! Man kan inte låta bli att ta tillfället i akt att få debattera lite med vår nya minister. Jag vill också ge henne tillfället att lyfta fram en del av politik för global utveckling som ingen har talat om hittills, men som är mycket brännbar. Det är migrationen och dess ställning och betydelse. Frivillig migration är någonting som i stort sett är bra. Det brukar vara berikande både för individen, för det land som man kommer till och förhoppningsvis kanske också för det land som man återvänder till. Ofrivillig migration, flykt, är däremot ett svårt och infekterat ämne. Både i propositionen och i betänkandet står det att vi ska arbeta för att ta fram ett globalt regelverk för att reglera migrationen. Jag undrar om Carin Jämtin har hunnit fundera lite över hur, var och vem och lite riktlinjer för hur Sverige ska arbeta och driva den frågan framöver.

Fru talman! Migration är en oerhört viktig fråga. Jag var i Moldavien för några veckor sedan. Det blir tydligt i ett land med kanske 4,4-4,5 miljoner invånare och där 700 000 personer bor utanför landet och har migrerat någon annanstans hur viktig den här frågan är. Några av dem har migrerat legalt, men de flesta illegalt. Som nämndes här tidigare i debatten så är återskickade pengar från personer som på olika sätt har flyttat i många länder en mycket viktigare del av landets intäkter än biståndspengar och andra intäkter. Jag måste erkänna att jag inte har hunnit fundera så hemskt mycket på det här. Jag tror att Jan O Karlssons arbete i den globala kommissionen för migration och utveckling kommer att bli jätteviktigt i det här perspektivet. Den sattes i sjön i förra veckan och kommer att arbeta i ett och ett halvt år. Den ska titta just på kopplingen mellan migration och utveckling i migrantens perspektiv och i ett människorättsperspektiv men också i perspektivet för det land som man flyttar till. Jan O Karlsson och kommissionen ska alltså titta på frågan från båda håll. Jag kommer att följa det med intresse.

Fru talman! Jag accepterar det svaret, men jag vill också skicka med en förhoppning om att det sätt som Sverige kommer och håller på att agera på i det sammanhanget blir med starkare, tydligare och bättre förtecken än vad det som vi hittills har gjort inom EU:s ram har haft. Nu när vi snart har fattat beslut om att genomföra betänkandet och därmed propositionen och de intentioner som finns där för en sammanhållen och global utveckling så undrar jag: Kommer regeringen att vara tydligare i EU med att öppna gränserna för flyktingmottagning där? Och kommer den svenska regeringen här hemma att var tydligare med att välkomna en god arbetskraftsinvandring med bibehållna sociala regler?

Fru talman! På EU-nivån tror jag att Sverige är en av få röster i dag för en generös flyktingpolitik. Barbro Holmberg jobbar hårt, och möter ett hårt motstånd från många länder i övriga EU. Vi kommer att fortsätta att vara en sådan röst. Vi kommer också att verka för att ta in fler personer som flyr enligt flyktingkvoten och att också se över vad en flykting är. Detta kommer vi att arbeta med; det finns som en del av regeringens politik. Vi kommer att återkomma till frågan om migration och flyktingar på många ställen även på det här politikområdet.

Fru talman! Jag hann inte med detta när jag höll mitt anförande, så jag tar tillfället i akt nu; jag vill lyfta fram frågan om hiv/aids. Om man ser det i fattigdomsperspektiv så är det en fullkomlig katastrof på så sätt att sjuka och döende människor inte kan utveckla ett land. Aids berövar de fattiga länderna människor i sina mest produktiva år. Alla i samhället drabbas. I den senaste rapporten från UNAIDS och WHO konstateras att förvånansvärt lite görs i Afrika söder om Sahara. Nu sade biståndsministern att man kommer att intensifiera det riktade biståndet till kvinnor och att man ser det som en jämställdhetsfråga när det gäller genusperspektivet. Min fråga är: Vad kommer regeringen att göra ytterligare när det gäller just katastrofen som vi står inför med hiv/aids?

Fru talman! Precis som Rosita Runegrund lyfter fram så är detta en katastrof i många länder, speciellt i södra Afrika. Men vi ska också komma ihåg att det ökar kraftigt öster om oss, på andra sidan Östersjön, och i en del asiatiska länder. Där måste vi också orka med att sätta in insatser. I budgetpropositionen för nästa år föreslår vi att vi ska göra satsningar på hiv/aids genom att satsa på UNAIDS och FN:s befolkningsorganisation men också på kvinnohälsa och på sexuell och reproduktiv hälsa. Det gör vi genom att jobba inför tioårsarbetet av uppföljningen av Kairokonferensen som hölls 1994. FN:s generalförsamling kommer till hösten att diskutera uppföljningen av just sexuell och reproduktiv hälsa och kvinnors rättigheter i det sammanhanget. Vad gäller just hiv/aids är det både en fråga om att förebygga och att medicinera. Båda delarna måste gå hand i hand. Vi måste stoppa ökningen av hiv/aids, men vi måste också ta hand om dem som har blivit sjuka och undvika att folk helt enkelt lever för korta liv. Det går i dag att få människor att leva värdiga liv länge trots att de är hivsmittade om de får tillgång till medicinering, god vård och så vidare på olika sätt. Vi kommer att göra olika insatser, dels genom att stödja forskning på olika sätt, dels genom att arbeta med ländernas egna processer. Delvis ser man en liten förändring. Det var glädjande att den sydafrikanska regeringen för några veckor sedan fattade ett mer radikalt beslut om ekonomiskt stöd till folk som är smittade av hiv.

Fru talman! Det låter ju hoppfullt. Men vi har diskuterat hiv/aids i utskottet, och både Ewa Björling och Kristdemokraterna har motioner om detta. Det finns en möjlighet. Möjligheten finns fortfarande att Sverige som ett enat land i en enig kamp helt enkelt ska förklara krig mot hiv/aids. Det finns möjligheter att bekämpa hiv/aids. Regeringen säger att man kan göra det ena och det andra, och sprider ut det hela. Men jag talar just om detta att kunna gå in systematiskt och strategiskt i några länder och visa att möjligheten finns för länderna i sin fattigdomsbekämpning just när det gäller kvinnors kamp att få stöd från ett land som Sverige. Det skulle vara oerhört rikt för världen. Min fråga till biståndsministern blir: Kan hon tänka sig att ställa upp på det? Jag hoppas att ministern är kvar också när Ewa Björling kommer att hålla sitt anförande.

Fru talman! Den 22 september satte en hiv/aids-ambassadör, Lennart Hjelmåker, i gång sitt arbete. Ett av syftena med det är just att fokusera, att följa processer, att poängtera, att stryka under och att ge råd och dåd - om man säger så - när det gäller hur man kommer vidare generellt på en policynivå i hiv/aids-arbetet. Det är det ena som vi har gjort. Det andra är att vi har valt att arbeta med att stärka Sveriges bidrag till UNAIDS eftersom vi tror att den multilaterala kanalen är nog så viktig som den bilaterala i sammanhanget. Ett tredje område är att man i alla bilaterala sammanhang i dag arbetar med hiv/aids-arbete. Sidas avtal med samarbetsländerna tar upp hiv/aids i ett demokratiperspektiv, ett rättighetsperspektiv, ett rättighetsperspektiv, ett hälsoperspektiv och ett makt- och jämställdhetsperspektiv. Det är ju ofta en fråga om att kvinnor har en underordnad ställning i samhället. Ett annat område som jag från mitt tidigare liv på Palmecentret vet att Sida arbetar med är att alla enskilda organisationer numera är skyldiga att följa upp hur det 80-20-samarbete som man har också verkar kring hiv/aids-arbetet. Ett projekt som kanske inte syftar till att arbeta med hiv/aids i länder som är hårt drabbade av det ska alltså också ta upp de frågorna i sitt arbete. Jag tror att det är viktigt att man ser det som en del av alla projekt i de länder som är hårt drabbade.

Fru talman! I dag debatterar vi global utveckling. En del i detta är att se utvecklingssamarbetet på ett nytt sätt. Detta är något som vi moderater har drivit under lång tid. Vi vill mer tänka i termerna hjälp och stöd för att kunna utveckla sig själv. Målet är att skapa ett samhälle av egen kraft. Det är ett synsätt där den enskilda människan är i centrum - i det här fallet den fattiga människan. I det övergripande målet angående global utveckling är vi överens. Däremot är vi det inte alla gånger när det gäller synsättet på hur vi utformar vårt utvecklingssamarbete. Vi behöver mycket mer nytänkande när det gäller utformningen av biståndet. Vi behöver också ett gemensamt agerande med andra länder för att få en bättre effekt där ett plus ett inte bara blir två utan leder till högre grad av synergi. Vi anser att målet med det svenska biståndet ska vara en snabb fattigdomsutrotning genom en uthållig, snabb tillväxt. Berndt Ekholm och flera andra kommenterade att vi inte använder ordet "hållbar", vi säger uthållig i stället. Jag tycker att det ordet räcker bra också. Biståndet ska vara resultatinriktat och bör främst inriktas på kunskapsöverföring och stöd till rättsstaten, demokratin, grundläggande utbildning och hälsovård. Vad som krävs är då en kortvarig, intensiv och bred igångsättning av egna utvecklingsansträngningar genom ett kraftfullt initialt bistånd som kan ge en god start och som sedan kan trappas ned inom en bestämd tid. I dag är Sida verksamt i över 100 länder, och man försöker göra allting överallt. En sådan diversifierad verksamhet är omöjlig att leda och kontrollera på ett tillfredsställande sätt i alla länder. Lika uppenbart är det omöjligt att upprätthålla lokalkännedom eller fackkunskaper på alla områden. Ännu svårare blir detta om vi ska följa före detta biståndsministerns motto att Sverige ska verka överallt där så behövs. Så stod det också i proposition. Vi anser att vi tvärtom bör fokusera på bestämda områden och arbeta med det som vi specifikt är mest kompetenta inom, och dessutom göra det i mycket större grad på plats och inte här i Sverige. Kunskapsöverföring måste få en mycket större roll i biståndets utformning, som jag sade. Det är väldigt viktigt att skapa framgångsrika exempel som inspirerar övriga länder. Vi moderater anser att man framför allt ska inrikta sig på följande akuta huvudproblem: Krigen och konflikterna som plågar stora delar av Afrika. Där vill vi fokusera vårt bistånd. Hiv/aids och andra allvarliga och utbredda sjukdomar som mässling, tbc och malaria som förlamar de här utvecklingsansträngningarna. Den stora skuldbördan, som många har diskuterat här i dag, som ligger som ett ok över många länders ekonomier. Det gäller att snabbt skapa incitament för en god standardökning i Afrika där vi ska främja en snabb utrotning av fattigdomen. Förutsättningen för att Afrika ska lyckas i sin utveckling är densamma som gäller i resten av världen. Det finns inga hemliga recept eller något slags egna afrikanska vägar. Vi vet att en bra dynamisk marknadsekonomi där företagsamhet och arbetsvilja står i centrum kan ge välstånd till en bred befolkning. Det bygger på en fri företagsamhet och en fri handel i kombination med utbildning för alla inom ramen för ett rättssamhälle grundat på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Fundamentalt handlar det om att öppna möjligheterna för den enskilda individen att skapa välstånd för sig och de sina. Att framhäva de mänskliga rättigheternas universalitet måste vara hörnstenen i den svenska utrikespolitiken. Därmed ska det svenska biståndet inte utgå till statsmakter som grovt och systematiskt kränker mänskliga rättigheter och förtrycker sina medborgare. Sverige bör inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik betona kravet på mänskliga rättigheter och demokrati. Europarådet med sin parlamentariska sammansättning borde kunna vara en bra förebild. Det nybildade African Union kan vara en naturlig utgångspunkt för detta. De länder som har lyckats bryta fattigdomen har några saker gemensamt, och det är inte alltid, som man kanske tror, stor tillgång till naturrikedomar. I stället är det en stegvis utveckling mot marknadsekonomi, äganderätt, rättsstat och demokrati som har gett resultat. Utvecklingen har kommit stegvis, och den ena faktorn har drivit på den andra. Framsteg har skett genom utvecklingen av ekonomin. Däremot har inget land som har valt den motsatta vägen lyckats. Socialism, kommunism, planekonomi, diktatur, förtryck och politiserande rättsväsende har ofelbart visat sig att leda till fördjupad fattigdom. Fru talman! Hälsovårdsinsatserna måste komma i fokus. Den utveckling som särskilt gäller hiv/aids måste brytas. Sjuka och döende människor kan inte utveckla ett land. En basal hälsovård måste komma alla till del. När det gäller utvecklingen av effektiva läkemedel och vacciner mot tropiska sjukdomar som inte drabbar den rika världen i första hand bör en marknad garanteras. Vi måste också få ut information om hivprevention till alla. Endast en mindre del av biståndsflödet hade krävts för att bygga upp en grundläggande hälsovård som hade kunnat främja både social och ekonomisk utveckling. Men det är fortfarande ett stort problem att få fram effektiva och billiga mediciner mot tropiska sjukdomar. Som det ser ut i dag förekommer det flera framgångsrika försök med olika typer av antivirala medel mot hiv där många afrikaner ingår i försöksgrupperna eftersom det är som värst i Afrika. Men tyvärr är den bistra sanningen att när man väl har utvecklat medicinen är den alldeles för dyr för att kunna användas i Afrika. Därför måste man fortfarande sänka behandlingskostnaden för hälso- och sjukvård och kostnaden för medicin. Om tillgången till rådgivning och information ökar så blir även andra tjänster mer lättåtkomliga, bland annat möjligheten att behandla alla de infektioner som uppkommer i samband med immunosuppression orsakad av hiv. Fru talman! Hiv/aids-epidemin har fått förödande konsekvenser i stora delar av världen, och ännu har inte epidemin kulminerat. Varje minut smittas tio människor med hiv, och nio av dessa tio lever i Afrika. Sammanlagt är det ungefär 15 000 nya hivinfekterade varje dag, året runt, världen över. Av uppskattningsvis mer än 42 miljoner hivsmittade människor finns över två tredjedelar i Afrika söder om Sahara. En stor del är barn under 15 år. Medellivslängden i de värst drabbade länderna har redan sjunkit med nästan tio år. I millenniedeklarationen är ett av delmålen, delmål nr 6, fokuserat på hiv/aids. Det handlar om att stoppa spridningen av hiv/aids före år 2015. Jag skulle vilja säga att det är fundamentalt att nå framsteg i detta. Utan det når vi inte det övergripande målet om att halvera fattigdomen, åtminstone inte på rätt sätt. Man kan till och med vara så drastisk att man säger att om vi inte uppnår målet att stoppa spridningen av hiv halverar fattigdomen sig själv genom att människorna dör i aids, men det är helt fel sätt. FN:s organ har prognostiserat att 68 miljoner människor kommer att dö i aids i de värst drabbade länderna under de närmaste 15 åren. Vi vet i dag inte om det är möjligt att skydda människor mot hivinfektion med hjälp av vaccin, men det pågår hela tiden ett intensivt arbete för att utveckla nya vaccin för att kunna stoppa det i framtiden. Man har också kunnat se några goda exempel, exempelvis Uganda och delar av Thailand, där man med effektiva informationskampanjer och stort stöd när det gäller öppenhet att diskutera har sett att den negativa utvecklingen går att vända. Epidemin har åtminstone planat ut och spridningstakten minskat. Ett annat viktigt steg är att hiv nu har kommit fram i ljuset, och medvetenheten ökar bland världens ledare och politiker. Fru talman! Jag måste också säga att i diskussionen i utskottet om det här betänkandet har vi verkligen fokuserat på hiv. Vi har verkligen försökt att gå igenom alla motioner och ta till oss alla delar, men det räcker inte. Vi behöver ännu mer. Vi moderater tycker att vi ska delta ännu mer i det internationella arbetet med ännu fler aktiva insatser. Vi tycker att vi ska anta ett speciellt program där Sverige tillsammans med andra länder gör ytterligare större ansträngningar för att bekämpa hiv i Afrika. Problemet i dag är att stora resurser är utlovade angående bekämpningen av hiv, men få av dem har nått fram i verkligheten. Prevention, behandling och forskning rörande hiv måste gå hand i hand för att bli riktigt effektivt. Därför vill vi att riksdagen antar ett specifikt program för hivbekämpning som vi sedan kan implementera vidare i andra givarländers biståndsverksamhet för att få en bred samsyn. Jag tror att det är oerhört viktigt att vi har en stor samsyn i detta så att inte varje land jobbar på sitt eget håll. Men det ska inte heller bara ske genom UNAIDS och andra organ, utan alla regeringar måste ha en bred samsyn och alla världens ledare och politiker måste diskutera detta. Det är oerhört viktigt för att vi ska nå större öppenhet och inse allvaret i frågan. Jag vill också nämna något väldigt kort om skuldavskrivningar. Göran Lennmarker har debatterat dem mycket här i dag. Jag tänkte egentligen bara ta upp en viktig sak, och det är att skuldavskrivningarna måste ske på ett ansvarsfullt sätt och uppfylla fyra viktiga kriterier. För det första ska de komma de fattiga människorna till del. Det ska satsas på skolor, så att alla flickor och pojkar får en utbildning, information och hälso- och sjukvård. För det andra får inte skuldavskrivningar gynna korruption och vanstyre. För det tredje får de inte finansiera krig och konflikter. För det fjärde får de inte medföra ny upplåning på fel sätt, eftersom det vore orimligt om fattiga länder gick från en skuldbörda till en ny. Slutligen vill jag yrka bifall till reservation 1 som gäller målen för det svenska utvecklingssamarbetet. Rosita Runegrund har redan yrkat bifall till reservation 33 under punkt 30 som gäller antagandet av ett hivprogram, så det behöver inte jag göra. Våra övriga reservationer står jag naturligtvis bakom, men jag tänkte inte yrka på dem här i kammaren.

Fru talman! I dag debatterar vi global utveckling. En del i detta är att se utvecklingssamarbetet på ett nytt sätt. Detta är något som vi moderater har drivit under lång tid. Vi vill mer tänka i termerna hjälp och stöd för att kunna utveckla sig själv. Målet är att skapa ett samhälle av egen kraft. Det är ett synsätt där den enskilda människan är i centrum - i det här fallet den fattiga människan. I det övergripande målet angående global utveckling är vi överens. Däremot är vi det inte alla gånger när det gäller synsättet på hur vi utformar vårt utvecklingssamarbete. Vi behöver mycket mer nytänkande när det gäller utformningen av biståndet. Vi behöver också ett gemensamt agerande med andra länder för att få en bättre effekt där ett plus ett inte bara blir två utan leder till högre grad av synergi. Vi anser att målet med det svenska biståndet ska vara en snabb fattigdomsutrotning genom en uthållig, snabb tillväxt. Berndt Ekholm och flera andra kommenterade att vi inte använder ordet "hållbar", vi säger uthållig i stället. Jag tycker att det ordet räcker bra också. Biståndet ska vara resultatinriktat och bör främst inriktas på kunskapsöverföring och stöd till rättsstaten, demokratin, grundläggande utbildning och hälsovård. Vad som krävs är då en kortvarig, intensiv och bred igångsättning av egna utvecklingsansträngningar genom ett kraftfullt initialt bistånd som kan ge en god start och som sedan kan trappas ned inom en bestämd tid. I dag är Sida verksamt i över 100 länder, och man försöker göra allting överallt. En sådan diversifierad verksamhet är omöjlig att leda och kontrollera på ett tillfredsställande sätt i alla länder. Lika uppenbart är det omöjligt att upprätthålla lokalkännedom eller fackkunskaper på alla områden. Ännu svårare blir detta om vi ska följa före detta biståndsministerns motto att Sverige ska verka överallt där så behövs. Så stod det också i proposition. Vi anser att vi tvärtom bör fokusera på bestämda områden och arbeta med det som vi specifikt är mest kompetenta inom, och dessutom göra det i mycket större grad på plats och inte här i Sverige. Kunskapsöverföring måste få en mycket större roll i biståndets utformning, som jag sade. Det är väldigt viktigt att skapa framgångsrika exempel som inspirerar övriga länder. Vi moderater anser att man framför allt ska inrikta sig på följande akuta huvudproblem: Krigen och konflikterna som plågar stora delar av Afrika. Där vill vi fokusera vårt bistånd. Hiv/aids och andra allvarliga och utbredda sjukdomar som mässling, tbc och malaria som förlamar de här utvecklingsansträngningarna. Den stora skuldbördan, som många har diskuterat här i dag, som ligger som ett ok över många länders ekonomier. Det gäller att snabbt skapa incitament för en god standardökning i Afrika där vi ska främja en snabb utrotning av fattigdomen. Förutsättningen för att Afrika ska lyckas i sin utveckling är densamma som gäller i resten av världen. Det finns inga hemliga recept eller något slags egna afrikanska vägar. Vi vet att en bra dynamisk marknadsekonomi där företagsamhet och arbetsvilja står i centrum kan ge välstånd till en bred befolkning. Det bygger på en fri företagsamhet och en fri handel i kombination med utbildning för alla inom ramen för ett rättssamhälle grundat på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Fundamentalt handlar det om att öppna möjligheterna för den enskilda individen att skapa välstånd för sig och de sina. Att framhäva de mänskliga rättigheternas universalitet måste vara hörnstenen i den svenska utrikespolitiken. Därmed ska det svenska biståndet inte utgå till statsmakter som grovt och systematiskt kränker mänskliga rättigheter och förtrycker sina medborgare. Sverige bör inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik betona kravet på mänskliga rättigheter och demokrati. Europarådet med sin parlamentariska sammansättning borde kunna vara en bra förebild. Det nybildade African Union kan vara en naturlig utgångspunkt för detta. De länder som har lyckats bryta fattigdomen har några saker gemensamt, och det är inte alltid, som man kanske tror, stor tillgång till naturrikedomar. I stället är det en stegvis utveckling mot marknadsekonomi, äganderätt, rättsstat och demokrati som har gett resultat. Utvecklingen har kommit stegvis, och den ena faktorn har drivit på den andra. Framsteg har skett genom utvecklingen av ekonomin. Däremot har inget land som har valt den motsatta vägen lyckats. Socialism, kommunism, planekonomi, diktatur, förtryck och politiserande rättsväsende har ofelbart visat sig att leda till fördjupad fattigdom. Fru talman! Hälsovårdsinsatserna måste komma i fokus. Den utveckling som särskilt gäller hiv/aids måste brytas. Sjuka och döende människor kan inte utveckla ett land. En basal hälsovård måste komma alla till del. När det gäller utvecklingen av effektiva läkemedel och vacciner mot tropiska sjukdomar som inte drabbar den rika världen i första hand bör en marknad garanteras. Vi måste också få ut information om hivprevention till alla. Endast en mindre del av biståndsflödet hade krävts för att bygga upp en grundläggande hälsovård som hade kunnat främja både social och ekonomisk utveckling. Men det är fortfarande ett stort problem att få fram effektiva och billiga mediciner mot tropiska sjukdomar. Som det ser ut i dag förekommer det flera framgångsrika försök med olika typer av antivirala medel mot hiv där många afrikaner ingår i försöksgrupperna eftersom det är som värst i Afrika. Men tyvärr är den bistra sanningen att när man väl har utvecklat medicinen är den alldeles för dyr för att kunna användas i Afrika. Därför måste man fortfarande sänka behandlingskostnaden för hälso- och sjukvård och kostnaden för medicin. Om tillgången till rådgivning och information ökar så blir även andra tjänster mer lättåtkomliga, bland annat möjligheten att behandla alla de infektioner som uppkommer i samband med immunosuppression orsakad av hiv. Fru talman! Hiv/aids-epidemin har fått förödande konsekvenser i stora delar av världen, och ännu har inte epidemin kulminerat. Varje minut smittas tio människor med hiv, och nio av dessa tio lever i Afrika. Sammanlagt är det ungefär 15 000 nya hivinfekterade varje dag, året runt, världen över. Av uppskattningsvis mer än 42 miljoner hivsmittade människor finns över två tredjedelar i Afrika söder om Sahara. En stor del är barn under 15 år. Medellivslängden i de värst drabbade länderna har redan sjunkit med nästan tio år. I millenniedeklarationen är ett av delmålen, delmål nr 6, fokuserat på hiv/aids. Det handlar om att stoppa spridningen av hiv/aids före år 2015. Jag skulle vilja säga att det är fundamentalt att nå framsteg i detta. Utan det når vi inte det övergripande målet om att halvera fattigdomen, åtminstone inte på rätt sätt. Man kan till och med vara så drastisk att man säger att om vi inte uppnår målet att stoppa spridningen av hiv halverar fattigdomen sig själv genom att människorna dör i aids, men det är helt fel sätt. FN:s organ har prognostiserat att 68 miljoner människor kommer att dö i aids i de värst drabbade länderna under de närmaste 15 åren. Vi vet i dag inte om det är möjligt att skydda människor mot hivinfektion med hjälp av vaccin, men det pågår hela tiden ett intensivt arbete för att utveckla nya vaccin för att kunna stoppa det i framtiden. Man har också kunnat se några goda exempel, exempelvis Uganda och delar av Thailand, där man med effektiva informationskampanjer och stort stöd när det gäller öppenhet att diskutera har sett att den negativa utvecklingen går att vända. Epidemin har åtminstone planat ut och spridningstakten minskat. Ett annat viktigt steg är att hiv nu har kommit fram i ljuset, och medvetenheten ökar bland världens ledare och politiker. Fru talman! Jag måste också säga att i diskussionen i utskottet om det här betänkandet har vi verkligen fokuserat på hiv. Vi har verkligen försökt att gå igenom alla motioner och ta till oss alla delar, men det räcker inte. Vi behöver ännu mer. Vi moderater tycker att vi ska delta ännu mer i det internationella arbetet med ännu fler aktiva insatser. Vi tycker att vi ska anta ett speciellt program där Sverige tillsammans med andra länder gör ytterligare större ansträngningar för att bekämpa hiv i Afrika. Problemet i dag är att stora resurser är utlovade angående bekämpningen av hiv, men få av dem har nått fram i verkligheten. Prevention, behandling och forskning rörande hiv måste gå hand i hand för att bli riktigt effektivt. Därför vill vi att riksdagen antar ett specifikt program för hivbekämpning som vi sedan kan implementera vidare i andra givarländers biståndsverksamhet för att få en bred samsyn. Jag tror att det är oerhört viktigt att vi har en stor samsyn i detta så att inte varje land jobbar på sitt eget håll. Men det ska inte heller bara ske genom UNAIDS och andra organ, utan alla regeringar måste ha en bred samsyn och alla världens ledare och politiker måste diskutera detta. Det är oerhört viktigt för att vi ska nå större öppenhet och inse allvaret i frågan. Jag vill också nämna något väldigt kort om skuldavskrivningar. Göran Lennmarker har debatterat dem mycket här i dag. Jag tänkte egentligen bara ta upp en viktig sak, och det är att skuldavskrivningarna måste ske på ett ansvarsfullt sätt och uppfylla fyra viktiga kriterier. För det första ska de komma de fattiga människorna till del. Det ska satsas på skolor, så att alla flickor och pojkar får en utbildning, information och hälso- och sjukvård. För det andra får inte skuldavskrivningar gynna korruption och vanstyre. För det tredje får de inte finansiera krig och konflikter. För det fjärde får de inte medföra ny upplåning på fel sätt, eftersom det vore orimligt om fattiga länder gick från en skuldbörda till en ny. Slutligen vill jag yrka bifall till reservation 1 som gäller målen för det svenska utvecklingssamarbetet. Rosita Runegrund har redan yrkat bifall till reservation 33 under punkt 30 som gäller antagandet av ett hivprogram, så det behöver inte jag göra. Våra övriga reservationer står jag naturligtvis bakom, men jag tänkte inte yrka på dem här i kammaren.

Fru talman! Jag tror att det har blivit tydligt i debatten under dagen att det för Folkpartiet är oerhört viktigt med demokratisering. Det är det demokratiska styrelseskicket som ger de bästa förutsättningarna för ekonomisk och social utveckling som kommer alla medborgare till del. Det har nobelpristagaren Amartya Sen visat i sin forskning. Jag vill ta upp en viktig del av demokratin. Demokratin kräver många olika institutioner, men jag vill just prata lite om fria medier. Oberoende journalister är en omistlig del av demokratin. De har tillgång till information och kan på så sätt granska politiker och andra makthavare i samhället. På så sätt kan oberoende medier, fria journalister, stävja korruption och svågerpolitik, och den information som de för ut till väljarna kan användas av alla medborgare så att de sedan kan byta sina makthavare. Medierna har alltså en väldigt viktig roll att spela i en demokrati. Tyvärr finns det många länder världen över som inte respekterar journalisternas yrkesroll. Vi har länder som Eritrea och Zimbabwe där man trakasserar journalister. När det inte funkar, när journalisterna fortsätter att skriva kritiska artiklar, fängslar man dem, sätter dem i fängelse år ut och år in. Det finns faktiskt även demokratiska länder - det ska också nämnas - där regeringar använder tidningarna för egna syften. Det är väldigt viktigt att vi i Sverige driver på i internationella sammanhang till stöd för demokrati och den fria pressen. Från Folkpartiets sida vill vi särskilt understryka att det här bör vara en viktig del av svenskt demokratibistånd. Folkpartiets biståndsorganisation, SILC, genomför en del sådana projekt. Vi har skickat journalistdelegationer till Kuba för att de ska träffa journalister där, utbyta erfarenheter och berätta hur det är att jobba i ett demokratiskt land. Vi håller på att bygga upp en organisation för undersökande journalister i Indonesien. Det finns ett särskilt institut, Institutet för fortbildning av journalister, i Kalmar. Där ordnar de kurser för journalister från en mängd olika länder, allt från Vitryssland till Vietnam. Ett land som jag besökte nyss var Ryssland. Jag var där för att övervaka valen för OSSE:s räkning. Valen gick väldigt bra tekniskt sett, men avsaknaden av mediefriheten var ett problem. Medierna styrdes av presidenten och gynnade presidentens parti. På det sättet kunde inte de här valen anses vara rättvisa och fria. Ryssland är ett viktigt stort land i öster. Ryssland och de forna sovjetstaterna har en speciell historia av kommunism, men ändå har de liknande problem som de som många utvecklingsländer i Afrika och Asien har. De behöver en bättre marknadsekonomi, ekonomisk tillväxt och demokrati. Här har svenskt bistånd en roll att spela, och vi ser positivt på att man nu slår samman Central- och Östeuropasamarbetet med det internationella utvecklingssamarbetet. Dock är det viktigt att det i budgeten, som regeringen presenterar varje år för riksdagen, finns väl utmejslat och tydligt markerat vad som går till de olika områdena, så att vi i riksdagen fortfarande kan ta detta beslut. Ett annat land som jag nyligen har besökt är Vitryssland, som tyvärr också går i fel riktning. Folkpartiet har en reservation när det gäller Vitrysslandsprogrammet och dess fortsatta spridning till andra länder. Vi har fått positiva skrivningar i utskottet, och det är positivt att utskottet i viss mån har gått oss till mötes, men vi tycker inte att det är tillräckligt starkt här. Vitrysslandsprogrammet startade 1998 och har varit en radikal föregångare för svenskt demokratibistånd. Föreningar i Sverige har fått hundraprocentigt bistånd för att utveckla kontakter med det civila samhället i Vitryssland, och det civila samhället är ytterligare ett viktigt fundament som behövs för att demokratin ska fungera. Då är det viktigt att den här stödformen finns och att stödet är hundraprocentigt. Vi vill se Vitrysslandsprogrammet förlängas efter januari nästa år, då det är tänkt att det ska avslutas, och vi vill gärna se mer fokusering på jämställdhet och demokratifrågor. Vi vill också att Vitrysslandsprogrammet ska vara en modell för ett mer omfattande folkrörelseinriktat demokratibistånd, ett bistånd folkrörelser emellan. I andra diktaturer, i andra totalitära stater, är det här är en väldigt viktig väg. Och vi har sett i Vitryssland att det har varit en framgångsrik väg att jobba med fria och oberoende föreningar och organisationer som inte är knutna till statsmakten. Ett land som är en totalitär stat som skulle behöva den här formen av demokratibestånd är Kuba. I våras inledde Castro en väldigt repressiv arresteringsvåg. 75 människorättskämpar och demokratiförespråkare dömdes i rättegångarna till fängelse i totalt över 1 456 år. 75 personer ska alltså sitta i fängelse i 1 456 år. Vi är glada över att utskottet i princip uttalar sig positivt om att använda Vitrysslandsprogrammet som en föregångare när det gäller samarbete med Kuba och andra totalitära stater. Den förra biståndsministern, Jan O Karlsson, uttalade väldigt skarpt i samband med den här arresteringsvågen att samarbetet med Kuba måste förändras och att det nog vore dags att faktiskt stödja demokratirörelsen, precis som den socialdemokratiska regeringen tidigare stödde ANC. Vi väntar nu på att de här orden ska förverkligas och att en strategi för detta ska tas fram. Utskottet var nu i princip enigt om detta positiva. Därför är det lite märkligt att Vänsterpartiet har gjort ett särskilt yttrande, där man säger att erfarenheterna från Vitrysslandsprogrammet inte kan användas på Kuba därför att det är för stora skillnader mellan de här länderna. Kubas demokratisering, hävdar Vänsterpartiet, förhindras av USA:s blockad. Självklart finns det olikheter mellan länderna, men likheterna är tydliga. Båda länderna styrs av en härskare som vill stoppa demokratiseringen. Kommunismen har de gemensam; det är en gemensam historia. Och - det är viktigt - båda länderna har ett civilt samhälle som behöver stöd utifrån för att kunna växa och verka för demokrati. Varför vill inte Vänsterpartiet att vi ska samarbeta med demokratirörelsen på Kuba, såsom vi har gjort i Vitryssland? Jag tycker att det är väldigt märkligt. Sist, fru talman, vill jag bara nämna att ett särskilt yttrande har fallit bort i betänkandet. Från Folkpartiets sida har vi i utskottet lagt fram ett yttrande som handlar om samarbetsländer och planeringsinstrument. Vi vill alltså se en prioritering när det gäller antalet länder som Sverige ska samarbeta med i fråga om biståndet. Globkomutredningen föreslog runt 20 stycken. Vi hade gärna sett att den linjen hade valts tydligt också av utskottet. För att nå framgång med biståndet när det gäller demokratisk utveckling och fattigdomsbekämpning måste vi koncentrera oss på färre länder för att öka vår kunskap och också vara långsiktiga. Jag vill att det ska noteras att vi har ett särskilt yttrande om detta.

Fru talman! Jag vill också passa på att hälsa biståndsministern välkommen till debatten här. Det är trevligt för oss som är lite längre ned på listan att ministern är kvar. Fru talman! Jag vill ställa en fråga som jag tycker är oerhört relevant. Jag vill utmana lite grann med den. Står vi verkligen inför en ny internationell utvecklingspolitik? Är den rika delen av världen nu verkligen beredd att med alla medel satsa på ekonomisk utveckling för den fattiga delen av världen? Är det så? Riksdagen ska nu fatta beslut genom att anta förslaget i betänkandet Sveriges politik för global utveckling . Betänkandet är en vision, en målsättning. Den verkligt stora frågan är om den svenska regeringen nu vill och förmår skapa ett genomförandekoncept, en modell för hur man ska genomföra målen ute på fälten där människor både hungrar och kränks av fattigdom varje dag. Förmår regeringen att skapa konceptet för genomförande? Är regeringen beredd att ta de politiska och ekonomiska konsekvenserna för Sveriges del? Vill och förmår regeringen sälja hem denna nya utvecklingsmodell bland den övriga rika delen av världen för att den ska bli genomförd? Fru talman! Kristdemokraterna har haft stor möjlighet att påverka betänkandets målskrivningar, mål som vi därmed tycker är mycket bra. Det som nu bekymrar mig, för den fattiga världens skull, är om vi har en regering som har starkt fokus på målsättningar men som är mycket svag i genomförandeskedet. Är det möjligen så? Det finns ett allvarligt problem med regeringens politik, och många andras politik också. Uppsatta mål är viktigare än det resultat man når. Vi är väldigt duktiga på att sätta upp mål och visioner som visar stora ambitioner eftersom de sällan avslöjar misslyckanden i ett informationssamhälle med mediebrus varje dag. Då är det mer intressant och visa ambitioner med mål. Men hur går det med uppföljningen? Låt mig ta några exempel. Är FN:s milleniemål ett rimligt mål? Vi har levt med halvering av arbetslösheten ett antal år nu. Den är inte halverad. Halvering av sjukskrivningar är ett nytt mål, en ny ambition, för att inte tala om nollvisionen för trafikskador. Det förändrar inte trafiken särskilt mycket. Allt detta finns medan människor väntar på reella resultat. Det är mycket lättare att anta nya mål än att ta ansvar för resultatet. Risken är stor att det blir samma politik som är klädd i nya ord i avvaktan på nya mål, kanske om ytterligare tio år. Fru talman! Kristdemokraterna vill snarast se hur regeringen kommer att organisera för att verkligen genomföra en sammanhållen politik. Den organisation som vi vill se på plats är en organisation som är riggad för att skapa det svenska konceptet för en sammanhållen politik. Men det är inte nog med det. Den ska också påverka EU:s politik på samma område. Det räcker inte att vi själva gör det. Inte minst övriga utvecklingsaktörer utöver världen, andra rika länder, måste påverkas. Den verkliga utmaningen och nyheten är att all politik som riktas till mottagarlandet nu ska utformas så att högsta effektivitet i fattigdomsbekämpningen uppnås och att inga politiska åtgärder ska motverka en sådan utveckling. Just därför är det viktigt att inte bara Sverige klarar konceptet utan att alla aktörer för resultatet åt samma håll. Det gäller andra länder, institutioner som Världsbanken, IMF med flera. Också internationella företag måste arbeta enligt det här konceptet om det ska bli någonting. Fru talman! Det nya konceptet ska innebära att det successivt ska bli slut på att ge med ena handen och ta med den andra i relationen mellan givarlandet och mottagarlandet. Det som särskilt måste bevakas för att undvika en destruktiv marknad för mottagarländernas försörjning är handelspolitiken. Den ligger långt från biståndet. Jordbrukspolitiken, vapenexporten och miljöfrågorna måste involveras om det här konceptet ska fungera och bli något nytt som skapar något. Fru talman! Om inte regeringen förmår skapa ett nytt genomförandekoncept förblir allt vid det vanliga. Det traditionella biståndet rullar på, och fattigdomsklyftan ökar ytterligare. Ännu har jag inte hört någon mer minister än biståndsministern ge uttryck för sitt engagemang för en sammanhållen internationell utvecklingspolitik. Det är dags nu för ett nytt koncept. Då ska alla medverka. Fru talman! Sida är svenska statens biståndsorganisation. Det är en omfattande organisation som ska lotsa ca 20 miljarder svenska kronor till internationell humanitär hjälp och utveckling enligt den nya modellen. Sidas roll måste mycket snabbt komma på plats. Vägen är i dag lång mellan anslag och den reella hjälpen på plats ute på marken. Sida arbetar med landstrategier för utvecklingsbistånd. Var ska kompetensen för landstrategierna ligga i framtiden? Då är det inte bara Sida som är aktör. Jag kan föreställa mig att regeringssammanträdenas luncher på lite europeiskt manér skulle kunna bli den bästa institutionen i framtiden för att diskutera biståndsfrågor. När man har jordbruksministern där, handelsministern, näringsministern och kanske några ledare från näringslivet passar det bra att diskutera sådana här frågor. Det gäller allihop nu om det ska bli ett nytt koncept. Annars är det kvar vid det gamla vanliga. Fru talman! Kristdemokraterna har ett mycket stort engagemang i svensk biståndspolitik, ända ut i våra politiska gräsrötter. Som parlamentariker och företrädare för svenska folket kommer vi här i riksdagen att följa upp att regeringen verkligen genomför en politik för global utveckling. Nu har vi målet, men det är bara början. Det kommer också att bli en viktig uppgift för de nyvalda kristdemokratiska Europaparlamentarikerna att se till att biståndsgivaren EU ökar sin effektivitet och genomför en sammanhållen politik för att verkligen reducera fattigdomen i världen.

Fru talman! Jag tror att det har blivit tydligt i debatten under dagen att det för Folkpartiet är oerhört viktigt med demokratisering. Det är det demokratiska styrelseskicket som ger de bästa förutsättningarna för ekonomisk och social utveckling som kommer alla medborgare till del. Det har nobelpristagaren Amartya Sen visat i sin forskning. Jag vill ta upp en viktig del av demokratin. Demokratin kräver många olika institutioner, men jag vill just prata lite om fria medier. Oberoende journalister är en omistlig del av demokratin. De har tillgång till information och kan på så sätt granska politiker och andra makthavare i samhället. På så sätt kan oberoende medier, fria journalister, stävja korruption och svågerpolitik, och den information som de för ut till väljarna kan användas av alla medborgare så att de sedan kan byta sina makthavare. Medierna har alltså en väldigt viktig roll att spela i en demokrati. Tyvärr finns det många länder världen över som inte respekterar journalisternas yrkesroll. Vi har länder som Eritrea och Zimbabwe där man trakasserar journalister. När det inte funkar, när journalisterna fortsätter att skriva kritiska artiklar, fängslar man dem, sätter dem i fängelse år ut och år in. Det finns faktiskt även demokratiska länder - det ska också nämnas - där regeringar använder tidningarna för egna syften. Det är väldigt viktigt att vi i Sverige driver på i internationella sammanhang till stöd för demokrati och den fria pressen. Från Folkpartiets sida vill vi särskilt understryka att det här bör vara en viktig del av svenskt demokratibistånd. Folkpartiets biståndsorganisation, SILC, genomför en del sådana projekt. Vi har skickat journalistdelegationer till Kuba för att de ska träffa journalister där, utbyta erfarenheter och berätta hur det är att jobba i ett demokratiskt land. Vi håller på att bygga upp en organisation för undersökande journalister i Indonesien. Det finns ett särskilt institut, Institutet för fortbildning av journalister, i Kalmar. Där ordnar de kurser för journalister från en mängd olika länder, allt från Vitryssland till Vietnam. Ett land som jag besökte nyss var Ryssland. Jag var där för att övervaka valen för OSSE:s räkning. Valen gick väldigt bra tekniskt sett, men avsaknaden av mediefriheten var ett problem. Medierna styrdes av presidenten och gynnade presidentens parti. På det sättet kunde inte de här valen anses vara rättvisa och fria. Ryssland är ett viktigt stort land i öster. Ryssland och de forna sovjetstaterna har en speciell historia av kommunism, men ändå har de liknande problem som de som många utvecklingsländer i Afrika och Asien har. De behöver en bättre marknadsekonomi, ekonomisk tillväxt och demokrati. Här har svenskt bistånd en roll att spela, och vi ser positivt på att man nu slår samman Central- och Östeuropasamarbetet med det internationella utvecklingssamarbetet. Dock är det viktigt att det i budgeten, som regeringen presenterar varje år för riksdagen, finns väl utmejslat och tydligt markerat vad som går till de olika områdena, så att vi i riksdagen fortfarande kan ta detta beslut. Ett annat land som jag nyligen har besökt är Vitryssland, som tyvärr också går i fel riktning. Folkpartiet har en reservation när det gäller Vitrysslandsprogrammet och dess fortsatta spridning till andra länder. Vi har fått positiva skrivningar i utskottet, och det är positivt att utskottet i viss mån har gått oss till mötes, men vi tycker inte att det är tillräckligt starkt här. Vitrysslandsprogrammet startade 1998 och har varit en radikal föregångare för svenskt demokratibistånd. Föreningar i Sverige har fått hundraprocentigt bistånd för att utveckla kontakter med det civila samhället i Vitryssland, och det civila samhället är ytterligare ett viktigt fundament som behövs för att demokratin ska fungera. Då är det viktigt att den här stödformen finns och att stödet är hundraprocentigt. Vi vill se Vitrysslandsprogrammet förlängas efter januari nästa år, då det är tänkt att det ska avslutas, och vi vill gärna se mer fokusering på jämställdhet och demokratifrågor. Vi vill också att Vitrysslandsprogrammet ska vara en modell för ett mer omfattande folkrörelseinriktat demokratibistånd, ett bistånd folkrörelser emellan. I andra diktaturer, i andra totalitära stater, är det här är en väldigt viktig väg. Och vi har sett i Vitryssland att det har varit en framgångsrik väg att jobba med fria och oberoende föreningar och organisationer som inte är knutna till statsmakten. Ett land som är en totalitär stat som skulle behöva den här formen av demokratibestånd är Kuba. I våras inledde Castro en väldigt repressiv arresteringsvåg. 75 människorättskämpar och demokratiförespråkare dömdes i rättegångarna till fängelse i totalt över 1 456 år. 75 personer ska alltså sitta i fängelse i 1 456 år. Vi är glada över att utskottet i princip uttalar sig positivt om att använda Vitrysslandsprogrammet som en föregångare när det gäller samarbete med Kuba och andra totalitära stater. Den förra biståndsministern, Jan O Karlsson, uttalade väldigt skarpt i samband med den här arresteringsvågen att samarbetet med Kuba måste förändras och att det nog vore dags att faktiskt stödja demokratirörelsen, precis som den socialdemokratiska regeringen tidigare stödde ANC. Vi väntar nu på att de här orden ska förverkligas och att en strategi för detta ska tas fram. Utskottet var nu i princip enigt om detta positiva. Därför är det lite märkligt att Vänsterpartiet har gjort ett särskilt yttrande, där man säger att erfarenheterna från Vitrysslandsprogrammet inte kan användas på Kuba därför att det är för stora skillnader mellan de här länderna. Kubas demokratisering, hävdar Vänsterpartiet, förhindras av USA:s blockad. Självklart finns det olikheter mellan länderna, men likheterna är tydliga. Båda länderna styrs av en härskare som vill stoppa demokratiseringen. Kommunismen har de gemensam; det är en gemensam historia. Och - det är viktigt - båda länderna har ett civilt samhälle som behöver stöd utifrån för att kunna växa och verka för demokrati. Varför vill inte Vänsterpartiet att vi ska samarbeta med demokratirörelsen på Kuba, såsom vi har gjort i Vitryssland? Jag tycker att det är väldigt märkligt. Sist, fru talman, vill jag bara nämna att ett särskilt yttrande har fallit bort i betänkandet. Från Folkpartiets sida har vi i utskottet lagt fram ett yttrande som handlar om samarbetsländer och planeringsinstrument. Vi vill alltså se en prioritering när det gäller antalet länder som Sverige ska samarbeta med i fråga om biståndet. Globkomutredningen föreslog runt 20 stycken. Vi hade gärna sett att den linjen hade valts tydligt också av utskottet. För att nå framgång med biståndet när det gäller demokratisk utveckling och fattigdomsbekämpning måste vi koncentrera oss på färre länder för att öka vår kunskap och också vara långsiktiga. Jag vill att det ska noteras att vi har ett särskilt yttrande om detta.

Fru talman! Jag skulle först vilja säga att Vänsterpartiet i grunden instämmer i betänkandets två perspektiv. Mänskliga rättigheter och fattigdom är två perspektiv, det vill säga mål, för den globala utvecklingen. Men vi tycker samtidigt att ett tredje perspektiv, jämställdhetsperspektivet, också skulle prägla politiken. Fattigdom är orsakad av en rad ekonomiska, politiska och sociala faktorer som ofta tenderar att förstärka varandra i en nedgående spiral. Några exempel är avsaknad av makt, otillräcklig infrastruktur, brist på naturresurser, hög befolkningstillväxt och krig. Fattigdom är ett tydligt uttryck för klasskillnader. Men mänskligheten är inte bara uppdelad i klasser. Mänskligheten är även uppdelad i kön där kvinnor som grupp är underordnade män som grupp. Denna ojämlika struktur flätas på ett konkret plan i en rad olika kombinationer. Mer än halva jordens befolkning är kvinnor. Kvinnor äger endast 1 % av all egendom i världen. Av världens 1,3 miljarder fattiga består majoriteten av kvinnor, trots att kvinnor i de flesta länder är mycket ekonomiskt aktiva. Fakta som belyser kvinnors situation i världen talar för sig själva. Sammanfattningsvis tycker vi att jämställdhet är både ett mål i sig och ett oundgängligt instrument i arbetet mot fattigdom och mänskliga rättigheter. Då handlar det inte bara om att bekämpa fattigdomen och försvara mänskliga rättigheter för att kvinnorna i världen ska få det bättre. Ska något ske måste könsstrukturen liksom klasstrukturen överallt i världen bekämpas. Världens fattiga och förtryckta kvinnor befinner sig i ett strukturellt problem av samma dignitet som klassförhållandena i vars spår fattigdomen och bristen på respekt för mänskliga rättigheter följer. Vi vill därför också lyfta fram jämställdhetsperspektivet och därmed vikten av en förstärkning av kapacitets- och kunskapsbyggande inom den globala jämställdheten. Ett jämställdhetsperspektiv av samma dignitet som fattigdomsbekämpningen och kampen för mänskliga rättigheter borde ingå som ett tredje perspektiv i Sveriges politik för global utveckling. Med anledning av detta yrkar jag bifall till Vänsterpartiets reservation 4 under punkt 4.

Fru talman! Jag välkomnar biståndsminister Carin Jämtin till debatten. Jag har uppskattat att få ta del av hennes synpunkter och tycker att det är särskilt viktigt att hon lyfter fram målkonflikterna. Därmed har väl också Holger Gustafsson till viss del fått svar på det han tog upp i sitt anförande. Vidare vill jag ha framfört att jag instämmer helt i Berndt Ekholms anförande och vill också peka på att socialdemokrater kommer att ta upp fler angelägna delar i kommande anföranden. Birgitta Ahlqvist kommer till exempel att beröra Vitryssland, som också har varit uppe i debatten. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna. Samtidigt vill även jag konstatera att det råder en bred enighet kring detta betänkande. Inledningsvis vill jag också informera om att utrikesutskottet har inrättat en arbetsgrupp, projektgruppen Jämställdhet inom utvecklingssamarbetet. Det är ett arbete som kan beskrivas som en utvärdering av jämställdhetsmålet i biståndet - det sista biståndsmålet som infördes och som också genom dagens beslut upphör tillsammans med övriga mål. Medan andra mål helt har tjänat ut är det tvärtom med jämställdhetsmålet. Det formuleras om i betänkandets anda men lyfts tydligt fram som ett huvuddrag. Det jag vill informera om är att de erfarenheter som gruppen hittills gjort har tagits till vara i arbetet med att ta fram det här betänkandet. Ökad uppmärksamhet bör ägnas åt att betrakta alla människors lika värde och rättigheter oavsett kön, ålder, etnisk bakgrund, trosuppfattning, ursprung, sexuell läggning och eventuella funktionshinder. Diskriminering är en av orsakerna till fattigdom. Fru talman! I propositionen kan vi läsa om att politiken ska präglas av ett rättighetsperspektiv. Det innebär att människors rättigheter ska utgöra grunden för de åtgärder som vidtas för en rättvis och hållbar utveckling och att politiken utgår från varje människas rätt till ett värdigt liv utan fattigdom. Demokrati, jämställdhet mellan män och kvinnor och barnrättsperspektivet lyfts särskilt fram. Politiken ska präglas av de fattigas perspektiv på utvecklingen. Jag instämmer men vill understryka att av de fattigaste är det kvinnor som grupp som är de allra fattigaste. Fru talman! Varje minut dör en kvinna. Hon dör i sviterna av graviditet, förlossning eller av en osäker abort. Efter aids är graviditet den vanligaste orsaken till att kvinnor i fertil ålder avlider. Världens kvinnor har inte rätt att bestämma över sin egen kropp och därmed inte heller över sitt eget liv. Detta sker i världens fattigaste länder, men det sker också i Europa. När mänskliga rättigheter ges en tyngre roll i olika internationella forum undantar man alltför ofta kvinnliga rättigheter. Osäkra aborter står för mellan en fjärdedel och upp till hälften av mödradödligheten i många utvecklingsländer. Kvinnors rätt till legala och säkra aborter motarbetas. Den rätten ska, enligt utskottet, även prägla utvecklingssamarbetet. Det är oerhört viktigt att vi skriver det för första gången: Legala och säkra aborter ska också prägla utvecklingssamarbetet. Fru talman! USA, Heliga stolen och islamistiska stater har bildat en ohelig allians mot världens kvinnor. Den kristna högerns sexualmoral som representerar 5 % av väljarna i USA har av president Bush omsatts till en internationell politik med förödande konsekvenser som följd. USA har även satt munkavle på enskilda organisationer som arbetar med kvinnor och familjeplanering - the gag rule . De har drabbats även om de inte har varit i närheten av de här frågorna utan bara därför att någon har trott det. Om de talar om eller utför abort stryps deras ekonomi. Avhållsamhet är alliansens lösning. Europarådets parlamentariska församling har i höst antagit en rapport som beskriver effekterna av USA:s så kallade Mexico City-policy. Jag rekommenderar den för läsning. Enbart avhållsamhet fungerar inte som preventivmedel så länge som sexualitet är mannens rättighet men kvinnans ansvar. Trycket ökar på och inifrån EU att gå i samma riktning som USA. I december 2002 fastställdes USA:s biståndsbudget. 160 parlamentariker röstade emot förslaget om insatser mot mödradödlighet och reproduktiv hälsa, trots millenniemålen. Budgeten kunde därmed inte höjas. Polen får undantag för abort. Malta tillåts följa katolska påbud framför att respektera kvinnors rättigheter liksom tidigare andra länder fått undantag. I Portugal fängslades så sent som i somras återigen barnmorskor, och verksamheter har stängts. Har ni hört några protester? Till mina öron har de i alla fall inte nått, så här långt. Är vi inte tydligare inom EU, hur ska vi då kunna ha en trovärdig och samlad linje utåt kring frågor om mänskliga rättigheter? EU har avsatt medel till områden som jag välkomnar. Samtidigt är det fortfarande obelyst hur EU:s biståndsmedel sammantaget används i ett helhetsperspektiv. Där har jag förväntningar på att EU-parlamentarikerna anser att en genomlysning är så angelägen att de hjälper till att driva på frågan, så vi får klarhet. Nästa år kommer vi att uppmärksamma Kairo + 10. Men den uppföljning och uppmärksamhet som rekommendationerna i sig kräver kommer inte att ske. Tillräckligt många tassar i rädsla för USA för att ansvariga skulle våga ta initiativ till mer än en lågmäld uppmärksamhet. Vi andra får därmed ett extra ansvar för att tydligt stå upp för Kairokonferensens rekommendationer liksom resultaten från uppföljningskonferensen 1999 samt ta initiativ som ytterligare pekar framåt. Sverige ska fortsätta att vara en stark röst i dessa frågor. Jag är glad att Carin Jämtin som biståndsminister också tydligt har gett uttryck för detta. Fru talman! Det är viktigt att vi här i kammaren inom EU och i den internationella atmosfären klargör otydligheter och också det motstånd som Sveriges politik för global utveckling har att förhålla sig till, som präglar den miljö vi ska verka i. Det ställer extra krav på vårt politiska budskap och att vi förmår föra konkreta förslag framåt när vi vet att motståndet tornar upp sig. Vi måste ställa extra krav på att riksdagen ska vara tydlig så att regeringen har största möjliga stöd. Andra som företräder Sverige måste ta sin del av ansvaret och ha kunskap nog att göra det. Därför gläder det mig att det här betänkandet blir det stödet i detta viktiga arbete samt att riksdagen uttrycker sig så samlat och konsekvent om kvinnors rättigheter. Utvecklingen är dock djupt oroande. Det gör att jag ser det som angeläget att här i mitt anförande belysa attackerna på kvinnors rättigheter. Att jag lägger tonvikten vid just de frågorna har sin bakgrund i hur det ser ut i vår omvärld. De attackerna hämmar möjligheten att arbeta och uppnå mål som att utrota fattigdomen och främja demokratin. Hiv/aids har en omfattning som motiverar att det i dag betraktas som en säkerhetsfråga. Det är utvecklingsfråga, en hälsofråga. Avhållsamhet är inte heller lösningen på den utmaning som hiv/aids ställer oss alla inför. Därför måste vi återigen vara jättetydliga med att det krävs många andra delar. Betänkandet har väl utvecklat vår hållning och syn på behovet av kompletterande åtgärder för att bryta den nuvarande utvecklingen angående hiv/aids. Det finns goda exempel. Men visst, vi behöver snabbt fler. Sverige står bakom kravet att 2015 ha halverat antalet fattiga människor i världen. För att uppnå detta mål krävs samverkan och samarbete med andra länder så att fattiga människor får stöd att förbättra sin egen situation. Därmed kommer vi in på rubriken Samstämmighet i svensk politik och i EU:s politik. Fru talman! Utvecklingsansträngningen och dess mål behöver genomsyra alla politikområden och alla nivåer. Kvinnors rättigheter får inte hamna i ett sidospår utan ingår som en viktig del i en samstämmig politik. Även av detta skäl krävs en handlingsplan som stöd för millenniemålen. Utskottet konstaterar att främjandet av en trygg och säker sexualitet och en god reproduktiv hälsa i befolkningen har utgjort en hörnsten såväl i svenskt nationellt som i internationellt folkhälsoarbete. Frågor om sexuell och reproduktiv hälsa saknas dock i de internationellt erkända målen från FN:s millennietoppmöte i september år 2000. Utskottet menar att denna brist gör det nödvändigt att upprätta en handlingsplan som ska innehålla en strategi för hur dessa frågor ska kunna kopplas och vara stödjande för existerande millenniemål, till exempel minskad mödradödlighet, minskad barnadödlighet. Fru talman! Utskottet välkomnar ett breddat ländersamarbete. Vi har valt att inte slå fast exakt hur många länder eller vilka länder utan fokuserar på att det ska vara meningsfullt samt att formerna för samarbetet kan variera. Det sista innebär också att vi vill gå vidare på den väg där vi har goda exempel på samarbete med andra givare. Vi kanske kan låta Norge företräda oss i ett land. Vi behöver inte ha svensk flagg på varje projekt eller i varje land där svenska medel verkar. Men vi gör inget undantag för att pengarna som verkar genom andra kanaler än rent bilaterala ska kunna följas upp såväl när det gäller kronor och ören som resultatmässigt. Det är också våra prioriteringar som ska slå igenom i de här projekten. Fru talman! I dag går 4 % av vårt bistånd till SRHR, men flera enskilda motionärer uttrycker en önskan om en höjning till 10 %. Jag har stor förståelse för deras krav, inte minst mot den bakgrund som jag tidigare har beskrivit i mitt anförande. Samtidigt har det under arbetets gång framförts att det fortfarande finns oklarheter kring definition och hur beräkningar kan göras. Beräkningsmodeller behöver utvecklas. När jag säger detta ser jag framför mig att man skulle kunna få mer utarbetade kriterier som grund för bedömningen av hur man ska beräkna andelar av bistånd till SRHR. I det instämmer säkert flera av motionärerna. Jämförelsevis bidrar Sverige ändå med en ökande andel av biståndet till SRHR. Men behovet i sig ökar som en konsekvens av att andra drar in sina biståndsandelar. Fru talman! Skuldavskrivning är ett annat ämne som har varit uppe flera gånger under debatten. Därför ska jag inte gå in på det. Jag anser att den debatt som har varit ger svar på de frågor som har dykt upp under debatten och som partierna har framfört på olika sätt i sina motioner och yrkanden. Jag nöjer mig med att säga att god samhällsstyrning och god förvaltning ger en grund för utveckling och är en viktig del för demokratin. Fru talman! Något vill jag också säga om bundet och obundet bistånd. OECD:s utvecklingskommitté beslutade 2001 att rekommendera att biståndet till de minst utvecklade länderna ska vara obundet. Sverige har anslutit sig till den rekommendationen, och Europeiska rådet har fattat ett principbeslut om att avbinda gemenskapsbiståndet samt att utreda effekterna av detta. Sverige har en mycket låg andel bundet bistånd och en internationell linje om att avbindning skulle ge svenskt näringsliv stora möjligheter till affärer genom ökat marknadsinträde. Vi tycker att principen om obundet bistånd också är riktigast. Samtidigt är vi medvetna om att unilaterala avbindningar av enskilda länder riskera att mot det uttalade syftet leda till en snedvriden konkurrens. Därför måste vi naturligtvis följa det här området. Jag ser att tiden skenar, därför väljer jag att stanna här.

Fru talman! Jag ska börja med att citera en finsk biologiprofessor jag känner som lite grann symboliserar det jag är ute efter i dag. Han säger så här: "I Sverige har ni bara möten och möten. I Finland jobbar vi." Därför skulle jag vilja fråga Carina Hägg: Varför är det så svårt att vara ännu tydligare i kampen mot hiv? Det måste vara ännu viktigare att prata om varje dag än alla andra perspektiv därför att det är så akut. Carina Hägg säger själv att efter aids dör flest kvinnor i graviditet och tar upp kvinnofrågan som är otroligt viktig och dessutom sammankopplad med hiv/aids. Det håller jag med om. Men i FN:s millenniemål står det att vi ska försöka att stoppa spridningen av hiv/aids innan år 2015. Som jag sade tidigare, gör vi inte det uppfyller målet sig självt på fel sätt. Jag skulle vilja ställa frågan: Varför satsas inte ännu mer, varför talar ni inte ännu mer om hiv?

Fru talman! Ewa Björling tar upp en oerhört viktig fråga, som jag har lyft fram i andra anföranden här i kammaren under senare år. Jag har även på andra sätt försökt plocka fram delar av den här problematiken för att vi bättre ska kunna se helheten och att det inte heller är en lösning som kommer att vara den som leder oss ur den krisartade situation som vi ser runtom i vår omvärld. Det är en komplexitet i bilden som tornar upp sig. Vi måste också se det. Jag var tillsammans med en kollega från utskottet i Moçambique nyligen och såg med vilken tydlighet man lyfte fram frågan på världsaidsdagen. Det var inte så att man inte talade om detta utan det var på radio och man var även ute innan själva uppmärksamheten den här dagen och talade om frågan. Men det är klart att det återstår en del för moçambikierna när det gäller att undanröja stigmatiseringen. Man kan inte bara tala om att det finns en möjlighet att skydda sig med kondom. Så långt har man kommit. Det finns kondomer att få tag på, dessutom till rimliga priser. Men man måste också informera om vad det är som gör att man blir smittad. Man måste få full information för att kunna fatta beslutet för sig själv, att så här kan jag göra, så här kan jag hantera mitt liv och min framtid. Samtidigt vet vi att det oftast är kvinnan som har väldigt liten möjlighet att påverka sin egen situation. Vi såg också något som jag gärna vill framhålla, ett oerhört bra projekt när det gäller livsmedelsbistånd som fick stöd från World Food Program. Men det var ett projekt där, som någon sade, ett plus ett skulle kunna bli tre. Det var Ewa som talade om det. Här blev det kanske två. Men eftersom man vägrade tala om hur smittvägarna går, av politiska och religiösa skäl vägrade att tala om hur man ska kunna skydda sig mot hiv/aids så fick man naturligtvis inte ut mesta möjliga effekt. Så det finns oerhört mycket att göra på många olika områden kring den här viktiga frågan.

Fru talman! Till att börja med finns det väldigt många afrikanska män som över huvud taget inte vet hur man använder en kondom, därför att de inte har fått den informationen. Även om kondomerna finns vet de inte hur man gör. Jag skulle vilja höra både från Socialdemokraterna i riksdagen och från biståndsministern i regeringen att Sverige verkligen går i framkant vad gäller hivprevention, vad gäller mediciner, vad gäller forskning. Därför att jag vet att vi är ett av de bästa länderna i världen på hivprevention. Och vi kan bättre. Vi kan ännu mer. Därför skulle jag vilja att ni verkligen, som jag sade, går i framkant och helt enkelt följer den motion som vi har väckt. Jag förstår inte varför inte den går att anta i sin helhet. Jag vet att ni har svarat på nästan alla frågorna, men jag skulle vilja se ytterligare ett steg, att man antar ett specifikt program som man följer upp varje år och, som jag började min replik med, att man går till handling.

Fru talman! Det är naturligtvis så, Ewa Björling, att i respekt för katastrofens omfattning kan man aldrig säga att vi gör tillräckligt, att vi redan gör allt. Jag vill fokusera på att det krävs att man gör flera olika saker. Jag möts ofta av att man plockar ut en liten bit och tror att om vi satsar på detta löser vi problemen. Men så är det inte. Jag tror att Ewa Björling och jag är överens om att det krävs många olika åtgärder som kompletterar varandra. Jag tycker att Sverige har intagit en ledande roll, även om jag inser att vi måste göra ytterligare. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi har tillsatt en ambassadör på området. Jag har stor tilltro till Lennart Hjelmåker, som innehar den tjänsten. Jag mötte honom tidigare i Zimbabwe, i ett helt annat sammanhang, där han just talade om vardagserfarenheterna, hur hiv/aids slog mot enskilda människor och deras förutsättningar att skapa sig vettiga levnadsförhållanden och hur det urgröpte sjukvårdsresurser och så vidare. Jag tror att han har goda förutsättningar att leda det här arbetet. Det är bra att man samlar ihop erfarenheter någonstans och att man kan driva på. Det finns också så starka motkrafter runtom i vår värld som vill driva en annan linje och som ofta har avhållsamhet som en universallösning på de flesta problem som det tenderar att handla om på det här området. Jag tror att det är ett viktigt sätt. Jag tror också att vi från denna kammare kan göra mer, genom att var och en av oss när vi är ute och träffar politikerkolleger tar upp de här frågorna. Jag är inte säker på att alla våra kolleger, varken från mitt parti eller från Ewa Björlings parti, gör det när de möter företrädare för länder som har detta som ett mycket stort problem - inte ens att man gör det inom EU-samarbetet.

Herr talman! Tack, Carina Hägg, för en väldigt bra genomgång av SRHR-frågorna, just om kvinnors och mäns sexuella och reproduktiva hälsa. Det är ett faktum, som du redogjorde för, att väldigt många kvinnor far illa på grund av den konservativa politik vi har världen över, där kvinnor förvägras rätten till sin egen kropp, sexualitet och njutning. Varje dag dör 400 kvinnor i världen på grund av skador orsakade av illegala aborter. Det är ungefär som om en jumbojet skulle störta varje dag. Tänk vilket liv det skulle bli då! Men att kvinnor dör i det tysta går ofta obemärkt förbi. Vi är från Folkpartiets sida väldigt glada för att vi detta år äntligen har fått in en konkret skrivning om att just fri abort ska vara en rättighet som alla kvinnor på hela jorden ska ha och att det ska vara centralt i utvecklingssamarbetet. Vi tycker att det är en stor seger för oss. Vi tycker också att det är viktigt att lyfta fram att abortfrågan ska ses inte som en välfärdsfråga utan som en rättighetsfråga - att ta makten och rätten över sin egen kropp, sexualitet och njutning. Det är också rätt intressant, när det står att alla kvinnor ska ha rätt till fri och säker abort, att det inte gäller riktigt alla kvinnor i dagens värld. Det gäller inte kvinnor som är utländska medborgare och bor i Sverige. Exempelvis flyktingkvinnor har i dag inte rätten till fri abort i Sverige. Det är ganska märkligt att man skriver in en sådan här rad när man inte kan tillåta det i Sverige. Till och med i George Bushs knökkonservativa USA kan kvinnor köpa sig en fri abort, men inte i det demokratiska, jämställda Sverige. Jag undrar vad du har för synpunkter på det.

Herr talman! Birgitta Ohlsson tar upp en fråga som handlar om hur vi utformar den inhemska politiken och hur den harmoniserar med den politik vi bedriver när det gäller att främja en bättre utveckling i vår omvärld. När man ställs inför frågor i andra länder är det klart att det blir en spegling av hur man förhåller sig i svensk politik. Jag tror att det också är en liten del av bakgrunden till varför just frågan om utländska kvinnors rätt till abort i Sverige har kommit upp. Vi har sett hur det ser ut i vår omvärld, och då har vi börjat granska oss själva. Vi har sett att vi inte kan tolerera det här, utan vi måste förbättra oss på den punkten. Vi måste undanröja den här sista resten för att kvinnor ska ha rätt till fri abort i Sverige. Därför är jag väldigt glad över att det har beslutats om en utredning. Direktiven är skrivna och finns på regeringens hemsida. Däremot har jag inte sett att någon utredare är tillsatt. Jag hoppas att den utredningen ska kunna arbeta så pass snabbt att vi har ett bra resultat att ta ställning till, inte minst inför nästa års allmänna motionstid.

Herr talman! Det gläder mig att Carina Hägg engagerar sig i de här frågorna. Jag vet att hon har samma åsikt som jag, just att kvinnor ska få rätten till fri abort även om de inte är svenska medborgare och bor i landet. Jag tycker också att det är dags att Socialdemokraterna agerar. Redan för över ett år sedan fick vi höra att det fanns en utredning, men man har inte kunnat koppla frågan konkret till någon sådan utredning. Jag tycker att vi skulle kunna ta ett sådant beslut i Sveriges riksdag ganska rent och tydligt, som så många andra av våra europeiska grannländer har gjort, och att det inte behöver vara så mycket krångel. Det är oanständigt att just Sverige, som ofta uttalar sig om att vara världens mest jämställda land, inte tillåter utländska kvinnor att ha den här grundläggande mänskliga fri- och rättigheten att ha makten över sin kropp, sexualitet och njutning. Jag hoppas att Socialdemokraterna kommer att ändra ståndpunkt och driva på frågan, så att det inte är bara s och kd som motsätter sig det hela i riksdagen.

Herr talman! Birgitta Ohlsson fortsätter att diskutera frågan om utländska kvinnors rätt till abort i Sverige. Jag kan bara understryka att det också är min mening. Jag har motionerat i frågan och har på olika sätt försökt lyfta upp den. Det är ett rimligt förfarande att man har ett utredningsförfarande inför en förändring. Vi kan säga att det är ett sätt som man kan acceptera. Däremot får det inte dra ut på tiden, utan det bör kunna ske ganska skyndsamt. Det är min förhoppning. Om det inte sker kommer jag att hjälpa till att skynda på den frågan.

Herr talman! Jag vill bara lyfta fram en fråga. Det är inte så att hela EU-nämnden består av hycklare, utom Folkpartiet. När det gäller svensk jordbrukspolitik har Kristdemokraterna sagt att exportstöden ska bort ur EU:s jordbrukspolitik. De är förödande för biståndsländerna därför att man lyfter in livsmedel i dessa länder till så låga priser att de inte själva kan producera för sin egen marknad. Man förstör marknaden för dem. Men att gå därifrån till att vi skulle lägga ned svensk jordbrukspolitik tror jag inte är av något intresse vare sig för u-länderna eller för oss själva och att vi så till den milda grad skulle krypa ned till bottennivån. Det är exportstöden som gäller, och vi har sagt att de ska bort. Faktum är att även LRF har den uppfattningen i dag.

Herr talman! LRF måste naturligtvis ta till vara sina medlemmars, de svenska böndernas, intressen. Det är väl ingenting att säga någonting om. Men detta handlar inte bara om exportstöden utan om det faktum att vi utestänger import av jordbruksprodukter från u-länder från Västeuropas starka stora marknader. De får inte exportera hit. Därmed kan de inte heller förtjäna pengar på det som de är jämförelsevis bra på, nämligen produktion av olika typer av jordbruksprodukter. Det är det som är det grundläggande problemet. Det är inte bara exportsubventionerna som dumpar världsmarknadspriserna, utan det är också att vi stänger våra egna marknader och därmed berövar dem inkomster.

Herr talman! Problemet är att dessa fattiga länder inte har något att exportera. Vi har nämligen redan från början förstört deras marknad med exportstöden. Jag vill till LRF:s fromma säga att man här inte är ute efter medlemmarnas intressen. Det kostar nämligen medlemmarna enorma pengar om man tar bort dessa exportstöd. Då är bönderna inte längre garanterade att få fullt pris för sina produkter. Det kostar jättemycket. Det är därför ett stort steg för LRF. Kristdemokraterna går i spetsen för detta. Då får man i gång produktionen. Det viktigaste tycker vi är att dessa länder faktiskt får i gång en produktion inte för Europas marknader utan i första hand - det är ett bra första steg - för sin egen produktion och för sin egen försörjning. Det är ändå det som vi är ute efter när vi diskuterar utvecklingsverksamhet och bistånd.

Herr talman! Jag tror inte att vi nödvändigtvis ska sikta på att varje u-land ska vara självförsörjande av livsmedel lika lite som de ska vara självförsörjande av tekoprodukter, bildäck eller något sådant. Precis som Sverige på 1870-talet ska dessa länder få specialisera sig på det som de är bra på. Många u-länder är bra på jordbruksproduktion. Jag kan som exempel ta en stor del av Latinamerika, delar av södra Afrika och delar av Asien. De kommer att vara utmärkta exportörer av kött, fläsk, mejeriprodukter, spannmål och så vidare. Det tror katten att de inte är stora exportörer i dag eftersom de inte har möjlighet att exportera. Det är precis som när man för 20-30 år sedan sade att u-länder inte kan exportera annat än enkla T-shirtar på tekoområdet. I dag producerar de sofistikerade konfektionsvaror, skor och alltmer sofistikerade livsmedel till Hong Kong, Nya Zeeland och till några få länder som de får exportera till. Man måste öppna gränserna. Vårt förslag är att Sverige till år 2015, då FN:s millenniemål ska vara uppfyllda, ska ha tagit bort alla stöd till jordbruksproduktion både vid gränsen och inom landet. För att kunna uppfylla detta måste vi också ha en strategi för hur man ska stödja människor som bor på landsbygden och som i dag är knutna till jordbrukssektorn. Jag är inte så naiv att jag tror att man kan få igenom detta om man inte gör något på den punkten.

Herr talman! Nej, jag tycker inte att vi ska ge upp om Folkpartiets diskussion om demokrati. Jag tycker att ni är inne på rätt väg när det gäller inriktningen av politiken men att ni är inne på fel väg när ni talar om det som ett mål i sig. Vi kan konstatera - även om det handlar om länder som inte längre är vad man kallar utvecklingsländer - att människor i Argentina svälter, och Argentina får väl betecknas som en demokrati. Det har inte ett skvatt med demokratin att göra. Det har att göra med en dålig makroekonomisk politik, dåliga internationella relationer och därmed en dålig ekonomisk tillväxt och kanske också en bristande föreningspolitik. Chile har i alla fall varit ett u-land och har stora grupper människor som kanske lever på gränsen till svält. De är i alla fall fattiga. Demokratin är alltså ingen som helst garant i detta sammanhang. Men demokratin är naturligtvis ett medel för att hjälpa oss att hantera en sådan situation. Målet för livet måste vara att ha någon mening med livet, att det finns ett sammanhang och att man finns till för att det är någon mening med det och att man mår väl. Det måste, såvitt jag förstår, på något sätt vara det yttersta målet med det mänskliga livet. Om vi då talar om dessa utvecklingsländer kan man säga att fattigdomsinriktningen blir någon form av operationalisering av känslan med livet, att man måste ta sig ur sin fattigdom, inte bara den materiella fattigdomen utan också känslan av att man inte har någon mening och så vidare. Då blir demokratin ett sätt att organisera samhället, en samhällsform som gör det enklare och som ger större varaktighet när man ska ta sig ur fattigdomen. Där blir demokratin en oerhört viktig drivkraft. Och det är bra att Folkpartiet har tjatat om detta i åratal och också har fått utdelning för det successivt. Men jag har väldigt svårt att se demokratin som ett mål.

Herr talman! Jag hoppas att Berndt Ekholm kan hålla med om det som jag har sagt om akut hungersnöd och att man kommer undan den. Är vi överens om det? Då är det ett mål i sig. Det som Berndt Ekholm säger om Argentina är riktigt. Det är en demokrati, och det har gått åt skogen där. Det beror på dålig makroekonomi, på en lång rad händelser och på en dålig politik. Men då kan man vända på det och säga: Om man nu befinner sig i en djup kris, vilket land har störst möjlighet att ta sig ur denna kris, är det ett land som har någorlunda väl fungerande demokratiska institutioner, eller är det ett land som saknar detta? Jag tror att man också ska se det på ett sådant sätt att bland länder som mer eller mindre är i permanent kris, vilket många fattiga länder är, har de länder som är demokratiskt styrda lättare att ta sig tillbaka och förbättra sin situation. Sedan finns det många skugglägen i demokratin i dessa sammanhang, det är jag den förste att erkänna. Men jag tror att mediefrihet är väldigt centralt. Jag tror att det är det som är en viktig förklaring till att en del länder ändå relativt snabbt kom tillbaka till exempel efter Asienkrisen. Det var ju de länder som hade starka demokratiska inslag som snabbare än andra länder, till exempel Indonesien, kom ur den krisen.

Herr talman! Jag håller med dig, Carl B Hamilton, när du vrider angreppssättet på det viset och mer så att säga gör demokratin till en metod som man bör använda sig av för att skapa det goda samhället. Det råder ingen tvekan här. Det är inte bara vi i västvärlden som har erfarenhet av att det är ett sätt att lösa konflikter och att komma sams om uppfattningar som borde vara applicerbart om än inte med läskpapper men i princip i andra delar av världen, särskilt i arabvärlden, där vi vet att det inte fungerar på det sättet. Jag tycker alltså att det finns all anledning att slåss för demokratin som ett mycket grundläggande villkor för att man ska komma någon vart och också för att bibehålla det man har uppnått - kanske ännu mer det senare. Där kan vi tala om Kina. För att de ska bibehålla vad de har uppnått måste de förr eller senare hamna i demokratin. Det kan annars inte fungera med marknadsekonomin. För att komma vidare och ta sig ur låsningar skulle det, tycker jag, vara väldigt skönt om Folkpartiet efter det att vi nu kommit så långt som vi gjort här kunde säga okej, och alltså "gilla läget" och konstatera: Det här blir bra. Demokratin har fått en framskjuten placering. Nu kommer vi inte igen nästa år och kräver att demokratin ska vara målet. Vad ska det tjäna till att stånga sig blodig? Ni får ju liksom inget stöd för det. Det är bättre att vara lite pragmatisk, vilket jag tror att Carl B Hamilton är - detta sagt som en rekommendation i all välvilja.

Herr talman! Med den inställningen, Berndt Ekholm, skulle oppositionen lägga av om man inte fick igenom sina förslag nästa år. Vi siktar dock in oss på valet år 2006. Vi hoppas då få igenom en borgerlig regeringspolitik. Jag hoppas att Berndt Ekholm då fungerar som opposition och inte överger sina ståndpunkter.

Herr talman! Denna timme är det mesta sagt om global utveckling. Jag vill dock lyfta fram fyra områden i betänkandet Sveriges politik för global utveckling . Det handlar då om FN-resolution 1325, om Världsbanken, om samarbetet med Central- och Östeuropa och, till sist, lite grann om barnrättsperspektivet - om barnens rätt i utvecklingsarbetet. Herr talman! Kvinnliga riksdagsledamöter och medlemmar i Särk, Sällskapet riksdagens kvinnor mot krig, har i motioner bland annat krävt att Sverige i EU och i bilateralt och multilateralt samarbete ska arbeta för att FN:s resolution 1325 implementeras i allt FN-arbete och i enskilda länder, liksom att Sverige i utvecklingssamarbetet och i arbetet med millenniemålen talar klarspråk om mäns våld mot och diskriminering av kvinnor och, slutligen, att Sverige ska arbeta för att en uppföljningsmekanism inrättas angående FN-resolution 1325. I det här sammanhanget vill jag påpeka att representanter för alla sju riksdagspartierna finns med som motionärer, så här kan man verkligen tala om enighet i Sveriges riksdag. FN-resolution 1325 antogs av säkerhetsrådet den 31 oktober 2000. Den handlar om nödvändigheten för alla berörda att i både ord och handling säkra kvinnors och flickors speciella behov. FN ska genom resolutionen bland annat driva medlemsstaterna att säkra en ökad representation av kvinnor på alla beslutsnivåer i nationella, regionala och internationella institutioner och även inom arbete som handlar om utveckling, konfliktlösning och fredsarbete. Herr talman! Sverige är en stark kraft i fredsfrämjande, i konfliktförebyggande och i utvecklingsarbete i världen. Det är bra. Men när det gäller att lyfta fram kvinnorna i det här arbetet kunde vi vara bättre. Det finns stora skillnader mellan kvinnor och män och mellan flickor och pojkar. Kampen för fred är en del av kvinnors självförsvar mot förtryckande förhållanden och maktstrukturer i världen. Kvinnor måste ges större möjligheter att spela en roll i samhället. Vi behöver metoder som är sådana att kvinnors perspektiv och kvinnors behov tillvaratas. Vi måste också skapa bättre förutsättningar för att fullt ut integrera könsperspektivet i utvecklingsarbetet, i fredsarbetet och i det konfliktförebyggande arbetet. Vi i utskottet skriver att vi menar att Sverige internationellt är pådrivare i genderfrågor. Alla vet vi att Sverige är oerhört duktigt. Men det finns områden som bättre måste uppmärksammas. Ett sådant område är just detta med representationen i fredsarbete och konfliktförebyggande och även i utvecklingssamarbete. Dessutom anser vi i utskottet att detta med en uppföljningsmekanism verkligen behövs för resolution 1325. Det skulle öppna upp för en bättre bevakning och rapportering liksom för möjligheten att utse speciella rapportörer och att ta hänsyn till klagomål. I det här fallet kommer vi i utskottet att noga följa regeringens arbete just när det gäller resolution 1325. Sedan ska jag säga några ord om Världsbanken. Enligt regeringens proposition ska Sverige fortsatt verka för att de multilaterala organens verksamhet blir effektivare och förstärks och för att ett ökat samarbete sker mellan de olika organen samt, slutligen, för att utvecklingsländernas inflytande ska öka i de internationella finansiella institutionerna. Detta är mycket bra. Men för att Sveriges riksdag ska kunna vara med i det arbetet och påverka utvecklingen krävs det bättre förutsättningar för oss parlamentariker. I dag är insynen i arbetet minimal. Därmed är också vårt inflytande litet. Världsbanken har initierat ett flertal möten för oss parlamentariker både för att öka intresset för Världsbanken och för att öka möjligheten till inflytande. Men det räcker inte, utan vi i den svenska riksdagen måste få bättre information från regeringen för att på rätt sätt kunna påverka bankernas arbete. Detta gäller naturligtvis också IMF och de regionala bankerna. Regeringen måste regelbundet i en särskild skrivelse redovisa arbetet i de här institutionerna och vilka ståndpunkter man haft. På det sättet kan vi parlamentariker delge våra synpunkter när det gäller regeringens arbete. Därför är jag glad över att vi i utskottet har kunnat enas om att tillkännage regeringen den här ståndpunkten. Central- och Östeuropa ingår nu, som vi har hört, i det internationella utvecklingssamarbetet - detta därför att många av de östeuropeiska länderna nu står på egna ben genom det stundande EU-medlemskapet. Den övriga delen av öst kan man likna vid övriga världens utvecklingsländer, så målet för det internationella utvecklingsarbetet - att skapa större förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor - blir också målet för samarbetet med Central- och Östeuropa. Naturligtvis kommer demokrati, säkerhet, social trygghet, hälsa, miljö, utbildning och så vidare att finnas med i samarbetet. Självfallet ska både jämställdheten och barnperspektivet prägla samarbetet. Som sista punkt tänkte jag ta upp barnen. Rädda Barnen har varit väldigt aktiva för att påverka oss parlamentariker i alla partigrupper för att få in barnrättsperspektivet i det här betänkandet. Man kan säga att de har lyckats väl. Barnen intar en central roll i svenskt utvecklingsarbete. Ett barnrättsperspektiv i internationellt utvecklingsarbete har vunnits tack vare de ansträngningar som Sverige har gjort i sitt tidigare arbete. Sverige har verkligen försökt att skapa förutsättningar för att förverkliga de rättigheter som varje barn har enligt FN:s konvention om barnens rättigheter. De som har läst detta betänkande från pärm till pärm har kunnat se att barnen särskilt har uppmärksammats när det gäller utbildning, hälsa, demokrati och social trygghet. Min talartid är ute. Jag vill avslutningsvis säga några korta ord om Vitryssland eftersom det har varit uppe i diskussionen. Det program som vi har haft när det gäller Vitryssland och som har handlat mycket om demokratiutveckling kommer att fortsätta. Jag har inte på något sätt kunnat få fram något annat. Vi tycker att det är jätteviktigt att det här programmet får fortsätta. Och - som också Folkpartiet var inne på - det är naturligtvis viktigt att erfarenheterna från Vitryssland tas till vara när det gäller andra områden. Det finns ingen oenighet om det. Därför förvånar det mig lite grann att det finns två reservationer kring detta. Men arbetet kommer att fortsätta.

Herr talman! Riksdagskamrater! Riksmötesdeltagare! Jag ska göra vad jag kan för att hålla mig ganska kort. Holger Gustafsson sade för en liten stund sedan att det vore bra om olika ministrar gick upp i talarstolen och vittnade om att de ställer upp på den här politiken. Det kan vi kanske inte åstadkomma i dag, men olika socialdemokrater kan i alla fall träda fram och vittna om sitt engagemang inom olika områden, och det ska jag försöka att göra nu. Det här betänkandet handlar om en politik för global utveckling. Som flera här har påpekat är detta någonting historiskt och någonting nytt. Vi har följt en linje i dessa frågor i 40 år, och vi kommer nu förhoppningsvis att förändra den linjen. Vi ska sätta fokus på fattiga människor, på fattiga länder och på att ha en sammanhållen och samstämmig politik i dessa frågor. Det här är strukturerat i olika mål, olika perspektiv, olika huvuddrag och riktlinjer. Innan jag går in på detaljer tycker jag att det är viktigt att räkna upp målen. Även om vi har hållit på länge kan i alla fall något av dem ha fallit i glömska. Det övergripande målet är en global utveckling. Den ska vara både rättvis och hållbar. Det har inte sagts så mycket om det hållbara i dag, men om rättvisa har det sagts en hel del. Det mål som gäller är de fattiga människornas mänskliga rättigheter. Det är det som det hela egentligen går ut på. Det perspektiv som ska vara prioriterande för all politik är rättvisa och de fattigas situation. Med rättvisa menar vi mänskliga rättigheter, demokrati, jämställdhet och barnens rätt. Det här är logiken. Vi ska försöka att skapa förutsättningar för att fattiga människor ska kunna förbättra sina villkor. Då kommer jag in på de olika områden som jag kort tänkte beröra. Till att börja med tänkte jag konkurrera lite med Carina Hägg, eftersom jag ska tala om de funktionshindrade. Ett uttryck som man brukar använda i det sammanhanget är att de funktionshindrade är de fattigaste av de fattiga. Om nu någon vill protestera mot det kan jag säga att jag tror att det håller. Men lägger man till genderperspektivet blir det samma sak. Det är de funktionshindrade kvinnorna som är de fattigaste av de fattigaste. Så det håller väl bägge delarna. Vad är det viktigaste inom det här området? Ja, det är mänskliga rättigheter. Eftersom det ska vara en samstämmig politik och finnas en logisk linje i vår egen inrikespolitik vill jag bara erinra mina ärade kolleger om ett program som styr den här politiken i Sverige och som har rubriken Från patient till medborgare . Som jag ser det anknyter detta till en modern definition av fattigdomsbegreppet som pekar ut problemen för den grupp som jag talar om. Det handlar om brist på makt, brist på kontroll, brist på inflytande över den egna situationen, brist på möjligheter och brist på styrka för att utnyttja de förutsättningar som finns. Den här gruppen, funktionshindrade i den fattiga världen, är ofta utsatt för en ganska hård diskriminering. Man respekterar inte alltid ens de grundläggande mänskliga rättigheterna. Dessa människor utsätts för en hel del våldsövergrepp. De behandlas på ett oerhört nedlåtande sätt. Det är inte ens säkert att de kan vara övertygade om att de ska få leva på ett normalt sätt som andra människor. Dessa grupper påverkas väldigt starkt av krig och konflikter. Krig skapar handikappade, och de människor som hade ett handikapp innan påverkas också väldigt negativt. Det är på samma sätt med katastrofer. Det är inte de här grupperna som först får den hjälp som finns att tillgå. Jag tycker att detta är viktigt för oss att peka på. Att attackera den fattigdomsdefinition som jag tidigare nämnde - bristen på makt, kontroll och inflytande - måste ju vara målsättningen. Den svenska politiken i det sammanhanget heter, som sagt, Från patient till medborgare . Samma sak borde gälla i de fattiga länderna när det är fråga om utveckling. Det handlar om att förstärka de enskilda människornas möjligheter till inflytande över den egna situationen, om att stärka deras organisationer, om att skapa demokratiska rättigheter för dessa människor och om att vi från svensk sida inte bara ska lämna en begränsad hjälp till dessa grupper. Detta ska inkluderas i alla biståndsinsatser. Bygger man en skola ska den skolan fungera. Bygger man ett hus ska det huset fungera. Bygger man en väg ska den fungera. Bygger man ett torg ska det fungera. Att det ska fungera är inte alltid en självklarhet. Men inför vi den principen i Sverige bör vi se till att den gäller i EU och även i andra länder. Jag tänkte också snabbt nämna några ytterligare områden. Grundperspektivet är detsamma. Man måste stärka individen. Så tänkte jag kort säga några meningar om migrationsfrågor. Vi är naturligtvis för den fria migrationen som är en del av utvecklingen. Människor som flyttar på sig för att skaffa sig arbete, för att studera, för att forska och för att hjälpa människor hemmavid är någonting som bidrar till en faktisk utveckling. Väsentligt i de sammanhangen är att skapa regler så att människors rättigheter respekteras och att vi har former för migration som faktiskt är legala, där man kan lita på givna besked. Vi satsar ju på den här verksamheten inom FN, där Jan O Karlsson är aktiv. Jag tänker inte veckla ut mig mycket mer kring det. Det har varit uppe både hos biståndsministern och hos Carina Hägg. På samma sätt finns det ett annat område som har betydelse i de här sammanhangen. Det är konsumentfrågor. Det har nämnts flera gånger. Vi måste arbeta för en hållbar produktion och konsumtion. Man ska inte bara göra saker till lägsta möjliga pris utan några som helst andra hänsyn. Det fungerar inte, och det är ett stort problem vad gäller utvecklingen framåt. Inom det området tycker vi också att det är viktigt att människor i fattiga länder som står för produktion som skickas hit för att konsumeras också ska kunna konkurrera med rättvisemärkningar och annat. Det påpekas i betänkandet, och det är något som jag livligt vill understödja. Ett annat område som jag tänkte säga några ord om är social trygghet. Vår uppfattning är att det absolut krävs en tydligt deklarerad politisk vilja för att man ska använda de resurser som den ekonomiska utvecklingen skapar till social utveckling. Det är inget som sker bara av sig självt utan det är något som man definitivt måste sträva aktivt efter. På samma sätt bör vårt arbete sträva mot att man utvecklar ett socialt kapital, att människor ser det som naturligt att man utvecklas tillsammans och skapar gemensamma värderingar. Flera har varit inne på de hot som finns inom det här området, till exempel smittsamma sjukdomar. Eftersom vi har ont om tid ska jag vara väldigt kortfattad. Jag ska bara säga att inom det här området är det väldigt viktigt med en jämlik hälsovård. Det är inte bara rättviseskäl. Det finns också krassa, rationella, ekonomiska motiv för det. Så ska jag bara säga något kort om kultur och utbildning. För oss är kulturen, en demokratisk kultur, en viktig del av det som vi försöker överföra. I en demokratisk kultur finns åsiktsfrihet och fria medier. Respekt, tolerans, jämställdhet och sådana värderingar är viktiga. På samma sätt vill vi också stödja utbildning. Det gäller inte bara grundläggande basutbildning utan också vuxenutbildning, lärarutbildning och didaktisk verksamhet inom stödorganisationerna. Avslutningsvis skulle jag vilja säga att kriteriet för om det här blir en framgångsrik politik egentligen är den implementering som sker. Vi får se hur det blir i de skrivelser som kommer hit. Jag hoppas att vi ska kunna gå framåt och förstärka fattiga människors möjlighet att kontrollera sin egen situation. Jag hoppas att en politik för global utveckling också blir en politik för alla på globen.

Herr talman! Jag börjar med att instämma i Kaj Nordquists anförande. Mycket bra har sagts under debatten här. Det är saker som inte ska upprepas. Men det finns saker som förtjänar att understrykas. För det första gäller det nödvändigheten av att intensifiera kriget mot hiv/aids, malaria och tuberkulos. Människor dör och barn blir föräldralösa. Samtidigt vet vi att vi kan vinna kriget mot hiv om vi hjälps åt. Samtidigt vet vi att vi kan vinna kriget mot malaria om vi samarbetar. Samtidigt vet vi att vi kan vinna kriget mot tuberkulos om vi samordnar våra insatser. För det andra: I 70 av världens länder är homosexualitet förbjudet. Flera av dessa länder har till och med dödsstraff för homosexuella förbindelser. Andra fängslar homosexuella, bisexuella och transsexuella personer. De personer som är homosexuella lever i dessa länder under ständig fruktan för sin egen och anhörigas liv. Vi måste höja kompetensen inom de frågor som rör homosexuella, bisexuella och transpersoner. Det är därför jag tillsammans med Börje Vestlund har föreslagit en rad åtgärder. Jag är glad att regeringen som svar på vår motion har aviserat att en studie av HBT-personers situation i utvecklingsländerna planeras under 2004 och att denna syftar till att förbättra kunskaperna inom UD och Sida. Jag ser det som ett steg i rätt riktning. För det tredje, herr talman, måste svenska företag respektera mänskliga rättigheter och ta miljöhänsyn varhelst de verkar. Exportkreditnämnden kan göra mer för att främja detta, och arbetet med Global Compact måste utvecklas. Därför ser jag fram emot översynen av Exportkreditnämndens verksamhet. Herr talman! Riksdagens beslut senare i dag, hoppas jag, om Sveriges politik för global utveckling är egentligen av historisk betydelse. Det har många sagt. Sverige kan, om intentionerna i den föreslagna utvecklingspolitiken blir verklighet, komma att bli det land i världen som skapar den mest moderna och ambitiösa politiken för global utveckling. Sprängkraften i förslagen har tyvärr inte uppmärksammats särskilt mycket i medierna, men i ett internationellt perspektiv är propositionen unik i sitt slag. Det finns naturligtvis ingenting som är så bra att det inte kan göras bättre. Utskottets behandling om min motion om kvinnors rättigheter som ett krav för det bilaterala biståndet är jag mindre nöjd med. Här instämmer jag med Birgitta Ahlqvists anförande och ber i övrigt att få återkomma senare. Den egentliga anledningen till att jag begärde ordet är att jag vill gratulera regeringen inte bara till att den formulerat en visionär utvecklingsproposition som förhoppningsvis kommer att ha lika lång livslängd som biståndspropositionen nr 100 från 1962, utan även för det sätt på vilket propositionen har tagits fram. Det har varit seminarier över hela landet och breda konsultationer med olika aktörer. Regeringen har också lyckats få till stånd en bred politisk samsyn kring huvudtankarna i propositionen, och det borgar för att propositionen kommer att kunna leva länge oavsett riksdagens sammansättning. Arbetet mot en samstämmig utvecklingspolitik för en rättvis och hållbar utveckling kommer att stärkas när målet beaktas inom varje politikområde. Vad som nu krävs är främst politisk vilja. Herr talman! De punkter som Pär Axel Sahlberg, jag och några andra broderskapare förde fram i en gemensam motion har beaktats och inkorporerats i utskottsbetänkandet. Vi vill att politiken ska utformas och utföras utifrån de fattigas perspektiv och utifrån ett rättviseperspektiv, där frågor som mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet utgör viktiga grundvärden och hållbar utveckling är ett centralt förhållningssätt. Det finns, herr talman, några områden där vi kan gå längre än de skrivningar som regeringen har angivit i propositionen. Våra förslag angående handelspolitiken och försvars- och säkerhetspolitiken samt lärande och förvaltning har inkorporerats i utrikesutskottets svar. Därför väljer jag att inte utveckla dessa frågor just nu. En fråga har utskottet inte behandlat. Det gäller effektivt bistånd. Utvecklingspropositionen är ingen biståndsproposition. Det vet jag. Men biståndet är ett av de mest relevanta politikområden som berörs av den nya utvecklingspolitiken. Av det svenska biståndet är ca 10 % så kallat bundet bistånd, det vill säga biståndet villkoras till att fattiga länder köper svenska varor eller tjänster. Internationellt sett är det lågt, men det är fortfarande lika ineffektivt för att få till stånd utvecklingsprocesser i samarbetsländer. Därför är det bra att Sverige, i enlighet med OECD:s och DAC:s rekommendationer, verkar för avbindning av allt internationellt utvecklingssamarbete. Men i stället för att endast avbinda biståndet till de 49 minst utvecklade länderna har vi i vår motion föreslagit att regeringen ska gå före och unilateralt helt avbinda allt bistånd snarast möjligt. Herr talman! Det är positivt att utskottet föreslår att regeringen ska se till att den tillsatta utredningen om svensk krigsmaterielexport ska omfattas av utvecklingspropositionens intentioner. Det är också bra att Sverige arbetar för icke-spridning och nedrustning i världen. Det finns dock målkonflikter - det har vi hört i dag - mellan målet om en hållbar utveckling och svensk vapenexport. Det måste erkännas. Den utvecklingseffekt och den positiva bild som genomförandet av propositionen kan ge riskerar att naggas i kanten om inte principerna som tas upp i vår motion följs. Sverige exporterade förra året vapen till 55 länder. Det är ett nytt rekord, men naturligtvis är det inte det som är det intressanta. Det intressanta är att vi, i summor räknat, ligger på elfte plats i världen. Av de 20 största vapenexportörerna är Sverige den största räknat per capita. Det är endast när det gäller vapenexporten som utskottet talar om det svenska egenintresset, och det förstår jag. Jag förstår att vi måste ha ett egenintresse. Den uppfattningen delar jag, men det får inte innebära att det egna intresset ska gå ut över eller ställas mot utveckling. Jag utgår från att det svenska egenintresset inte står i vägen för de fattiga ländernas utveckling. Det är därför det är viktigt med verifiering, så att vi tydligare kan visa att svensk vapenexport inte motverkar mänskliga rättigheter eller rättvis och hållbar utveckling. Herr talman! Den största utmaningen med propositionen kommer att bli att genomföra dess intentioner i praktiken. Därför är den årliga skrivelsen, som regeringen har utlovat, om genomförandet av den globala politiken oerhört viktig. Skrivelsen måste vara utformad som en särskild skrivelse och på ett sådant sätt att utvecklingen mot en ökad samstämmighet i regeringens politik kan jämföras över tid. Först då kan skrivelsen bli ett kraftfullt redskap för alla aktörer som vill få till stånd en mer samstämmig utvecklingspolitik, och först då kommer riskdagen att kunna bedöma regeringens implementering av den nya utvecklingspolitiken. Herr talman! Med detta vill jag gratulera utrikesutskottet som har gjort ett gediget och seriöst arbete med betänkandet.

Herr talman! Jag vill börja med att understryka det som Joe Frans sade, nämligen att många har talat väldigt väl om den proposition som regeringen har lagt fram. Självklart står jag bakom de övriga talare som stöder denna proposition. Jag har ändå begärt ordet därför att jag tycker att det finns anledning att ge ytterligare ett perspektiv på frågan. Det gäller alla de människor som har flytt från olika länder, från terror och krig och elände, för att finna sin hemstad eller sitt hemland i Sverige. De utgör en väldigt stor resurs i vårt arbete med global utveckling. Jag fick häromdagen ett mejl från Ali Noori, som just har anlänt till Bagdad i Irak. Han var en av dem som hörde av sig i våras när Saddam Hussein hade störtats och berättade att han hade haft samtal med sin far - det hade han inte haft på väldigt lång tid dessförinnan, eftersom det var omöjligt att ringa ut. Då hade hans pappa sagt till Ali: Du har väl nu i exil skaffat dig en utbildning, så att du kan vara med och delta i återuppbyggnadsarbetet av det nya Irak! Det var också ett startskott till att flera deltog i ett aktivt arbete i Göteborg för att inventera hur många irakier som fanns där och hur många irakier som var intresserade av att delta i återuppbyggnadsarbetet. Det visade sig att 10 % av dem som bor i Sverige, eller 6 600, bodde där. Även om det är farligt för väldigt många människor att vistas i Irak är det många som tar vara på möjligheten att göra en egen insats genom att delta i återuppbyggnadsarbetet. Bara nu över julhelgen är det ett tjugotal som återvänder för att bilda sig en uppfattning om hur läget är och också delta i återuppbyggnadsarbetet. En läkare på Biskopsgårdens vårdcentral tar med sig tre läkare ned till Basra, för att ta ett konkret exempel. Carin Jämtin talar om att det är viktigt att vi har en sammanhållen politik inom alla delar av vår politik och att alla goda krafter behövs, kommuner, företag, fackföreningar och övriga organisationer, i en gemensam politik för att utveckla u-länder som har varit utsatta för krig och terror. Det är mot den bakgrunden som jag tycker att en av de motioner som jag har lämnat in tidigare i år inte har fått en tillräckligt bra behandling i utskottet. I den talas det om att man ska ge stöd till irakier boende i Sverige för att de ska kunna återvända på kortare eller längre tid samt att ideella organisationer som arbetar med frivillig återvandring ska få möjlighet att delta i olika projekt och medverka i denna satsning. Jag tycker att propositionen är väldigt bra, men jag tycker att betänkandet på den här punkten inte är tillräckligt tydligt. Därför vill jag göra denna lilla markering, så här på slutet av denna långa och mycket intressanta debatt kring hur vår utrikespolitik på det här området ska utvecklas framöver.

Herr talman! Det finns flera motioner. Vi har inte kunnat ta upp allting i betänkandet; det skulle vara omöjligt. Det är 526 yrkanden när det gäller politik för global utveckling. Men jag sitter också i Sidas styrelse, och där tog vi alldeles nyligen fram någon form av program för hur vi ska arbeta med Irak. Det programmet ska lämnas till regeringen, och i det sammanhanget nämndes särskilt det innehåll som finns i den här motionen. Jag försäkrar Lars Johansson om att det här kommer att tas väl om hand.

Herr talman! Tack! Det är också anledningen till att jag inte lägger fram ett särskilt yttrande avseende denna motion. Jag litar på att Berndt Ekholm och hans kamrater vidtar de åtgärder som är nödvändiga.