Straffet för mord

Herr talman! Rätten till liv är den viktigaste rätt som staten har att värna. Den tillhör de mänskliga rättigheternas absoluta kärna. Samtidigt är livstidsstraffet vår mest ingripande åtgärd mot en enskild. Det är därför med en speciell vördnad inför riksdagsuppdraget som jag i dag deltar i denna debatt om straffet för mord, eller närmare bestämt om i vilka fall lagens strängaste straff ska kunna utdömas när någon har mördats.

"Sorg är kärlek som inte vet vart den ska ta vägen." Orden kommer från ett barn i Svenska kyrkans barnverksamhet i Linköping. De återgavs nyligen på en begravning som jag deltog vid. Meningen fångar precis vad som sker med omgivningen när en människa rycks ifrån oss. När en människa dödas är det inte bara en värld som släcks för den vars hjärta slutar slå. Döden förändrar världen för alltid för dem i offrets närhet som lever vidare.

När barnets kärlek till sin mamma inte vet vart den ska ta vägen förvandlas den till en olidlig sorg. När pappans kärlek till sitt barn inte vet vart den ska ta vägen fylls bröstet av sorgens omätliga tyngd.

Ett mord släcker livet för den mördade och skymmer världen för dem som lever vidare. Varje mord drabbar så många fler än den mördade.

Herr talman! Under flera år har gapet mellan vad domstolarna ansett vara juridiskt korrekt och vad allmänheten anser rättvist blivit allt större när det gäller straffet för mord. Det finns en stark gemensam vilja i denna kammare att minska detta gap genom att göra livstidsstraffet till utgångspunkten vid mord och inte som nu undantaget.

Syftet med regeringens lagförslag är glasklart: Fler livstidsstraff ska dömas ut. Det vanligaste straffet för mördare ska vara lagens strängaste, det vill säga livstids fängelse. Det och inget annat ska vara den naturliga påföljden när någon har mördats.

Ytterst handlar det om förtroendet för rättsstaten och demokratin. Vi har många fall där de flesta av oss har sett det uppenbart orimliga i straffen som dömts ut. Vi har sett hur förövare undgått livstidsstraff när kvinnor mördats i hemmet framför sina egna barn. Det förslag som vi nu ska ta ställning till ger domstolarna helt andra möjligheter att döma ut livstidsstraff i sådana situationer.

Gällande lagstiftning ger i dag vägledning om när livstidsstraffet ska komma i fråga genom orden "om omständigheterna är försvårande". Nu föreslår regeringen att domstolarna ska döma med följande lagtext som grund: "Som skäl för livstids fängelse ska det särskilt beaktas om gärningen föregåtts av noggrann planering, präglats av särskild förslagenhet, syftat till att främja eller dölja annan brottslighet, inneburit svårt lidande för offret eller annars varit särskilt hänsynslös."

Senast 2014 gjordes en lagändring för att åstadkomma att fler mördare skulle möta livstidsstraffet. Den dåvarande alliansregeringen gjorde samma bedömning som nuvarande regering om angelägenheten att skärpa lagstiftningen. Denna lagstiftning blev dock ett misslyckande efter att Högsta domstolen år 2016 konstaterade att lagens utformning inte kunde föranleda någon annorlunda tillämpning i landets domstolar än den som rådde före lagändringen. Annorlunda uttryckt: Domstolarna dömer på som vanligt efter HD:s avgörande, och de flesta mördare döms nu inte till livstids fängelse.

Det är därför bra att regeringen med ett brett stöd i riksdagen går fram med ett nytt och skarpare förslag, så att livstidsstraffet vid mord används på ett sätt som bättre svarar mot vad lagstiftare och allmänhet under en längre tid önskat.

Herr talman! Gällande frågan som väckts i utskottet om att ta bort preskriptionen avseende mord för gärningsmän under 21 år vill jag säga att regeringen arbetar med frågan. Det pågår nu en beredning av Ungdomsreduktionsutredningens förslag i betänkandet Slopad straffrabatt för unga myndiga. Vi anser att den pågående beredningen inte bör föregripas och är därför inte beredda att ställa oss bakom ett sådant tillkännagivande som föreslås i betänkandet.

En fullständig belysning av angelägna frågor som rör lagens strängaste straff är viktig och har nu initierats av regeringen. Det är bra.

Jag yrkar bifall till reservation 4.

(Applåder)

Herr talman! Jag är glad över att vi i den här kammaren tycks ha en bred enighet om att livstidsstraffet ska finnas och att de flesta partier är överens om att livstidsstraffet ska vara normalpåföljden för ett brott som mord.

Att livstidsstraffet ska vara normalfallet för mord har varit den lagstiftande församlingens intention ganska länge i vårt land, men ändå har inte detta återspeglats i de domar vi alltför ofta får läsa. Nu avser justitieutskottet att det ska bli större tydlighet och en konsekvent hållning där mord ska generera livstidsstraff.

I betänkandet har Sverigedemokraterna tillsammans med andra oppositionspartier lagt till textstycken som gör att det blir tydligare.

För cirka en vecka sedan kunde vi läsa i tidningarna om ett beställningsmord där en skyldig 28-åring dömdes till 18 års fängelse för mord, trots att tingsrätten på sex punkter ansett att det fanns försvårande omständigheter:

Mordet planerades under lång tid och präglades av särskild förslagenhet.

Mördarna agerade särskilt hänsynslöst genom att använda automatvapen i ett bostadsområde bland barn och vuxna.

Mordet måste ha varit särskilt skräckfyllt och framkallat dödsångest hos offret.

Flera gärningsmän attackerade offret.

Offret var försvarslöst.

Det var ett beställningsmord med vinningssyfte.

I tingsrättsdomen anges att den åtalade suttit häktad i ett och ett halvt år som en förmildrande omständighet, och domen blev därför inte livstid utan 18 års fängelse. Detta visar på att det krävs en tydligare angivelse i lagen om att mord som exempelvis sker mellan kriminella nätverk eller med ett vinningssyfte alltid ska leda till livstidsstraff. Lagen behöver också bli tydligare, så att mord generellt leder till livstidsstraff.

Särskilt magstarkt blir det när kvinnor kan slås ihjäl under ett långt och plågsamt förlopp utan att påföljden blir livstid. Än mer frånstötande blir det att en och samma gärningsperson kan slå ihjäl flera kvinnor, sitta av fängelsestraffet, komma ut och slå ihjäl kvinnor igen utan att dömas till livstids fängelse.

I det här sammanhanget kan det vara värt att tänka på att Vänsterpartiet vill avskaffa livstidsstraffet och garantera samtliga kvinnohatande mördare en upprepad möjlighet att släppas ut och mörda igen. Vänsterpartiet har lagt fram det förslaget som en reservation i betänkandet, och det tänker de rösta på. Det är något som Sverigedemokraterna aldrig tänker ställa upp på.

Sverigedemokraterna vill på många sätt förändra väldigt många straff. Vi vill exempelvis införa en påföljd om förvaringsdom, där en dokumenterat farlig individ ska kunna hållas inlåst i förlängd tid efter ett tidsbestämt straff om individen inte har kunnat dömas till ett livstidsstraff.

I huvudsak står vi bakom det nu aktuella betänkandet med förhoppning om att livstidsstraffet blir normalpåföljden för ett brott som mord, men vi har också en reservation som syftar till att noggrant följa domstolarnas praxis och återkomma med förändringar om lagstiftarens intentioner inte återspeglas i praktiken. Därför väljer jag avslutningsvis att yrka bifall till reservation 2.

Herr talman! Hemmet är den farligaste platsen för en kvinna att befinna sig på. Det är hemmet som i 80 procent av fallen är brottsplatsen när en kvinna mördas. Det är i hemmet som den relativt väletablerade mannen med en stabil tillvaro och ett arbete utför dödligt våld mot kvinnor. Det är mannen som så många av oss tror "aldrig skulle göra någonting" som just gör någonting.

Mäns våld mot kvinnor skiljer sig från mäns våld mot män. Runt hälften av förövarna av dödligt våld mot kvinnor är inte tidigare dömda för något brott. Bara en fjärdedel av dem har tidigare dömts för våldsbrott. När det gäller gängkriminalitet och skjutningar är det narkotikabrott, illegala vapen, arbetslöshet och avsaknad av stabilitet och utbildning som utlöser våldet.

Våld ser olika ut. Mord sker av olika anledningar. Men gemensamt för gärningsmännen är att de är just män. Män mördar och slår kvinnor men framför allt andra män. Män är förövare, och män är brottsoffer. Det är för att gärningsmännen har så pass mycket gemensamt men ändå så pass mycket som skiljer dem åt som jag har svårt att se att alla ska dömas till samma slags straff vid brottet mord.

Livstidsstraffet är inte det enda svaret. Brottsoffret får inte livet tillbaka.

Däremot kan mäns våld drastiskt minska. Det görs dock inte genom höjda straff, för män som slår har redan passerat så många gränser att straffet inte spelar någon roll. Mäns våld kan bara stoppas genom att män slutar att slåss och vara våldsamma och slutar att fostras till att tro att kvinnor och barn är lägre stående varelser.

Tro mig: Jag önskar att just ett långt straff skulle kunna stoppa mäns våld mot kvinnor, men det här är en epidemi som inte verkar ha något slut. Jag önskar att ett långt straff skulle få stopp på skjutningarna i Malmö så att vi inte får fler föräldrar som aldrig mer kan säga godnatt till sin älskling på kvällen. Men narkotikan och vapnen kommer att finnas kvar trots höjda straff.

Det här är ett hänsynslöst våld som kostar människoliv och enorma summor för samhället. Därför behövs helt andra åtgärder. Det behövs en ändrad maskulinitetsnorm och ett mer jämställt samhälle. När brottet tyvärr begås behövs ett gediget brottsofferstöd och en särskild brottsskadeersättning för kvinnor som är utsatta för mäns våld. Det behövs stöd till kvinnojourer, en socialtjänst som kan stötta och bostäder att flytta till. Det är detta vi borde debattera i dag.

Forskningsresultat både i Sverige och i utlandet visar att frihetsberövande påföljder är ineffektiva. Kriminalvården efterfrågar inte längre straff utan menar att myndigheten kan göra mer och bättre arbete inom frivårdens ramar med behandlingsprogram och vård i frihet. Både dåvarande och nuvarande generaldirektör på Kriminalvården efterfrågar en utveckling av straff i frihet i stället för längre perioder av inlåsning.

Brottsförebyggande rådet anser att straffskärpning för mord inte har någon belagd brottsförebyggande effekt, att det är olämpligt att lagstifta utifrån kvantitativa mål och att förslaget åsidosätter de bärande principerna om proportionalitet. Med det här förslaget kommer domstolarna att bindas vid det yttersta straffet i stället för som när det gäller all annan brottslighet utgå från straffmätning utifrån proportionalitet.

Ja, den som begår ett brott ska ha ett straff. Straffet ska stå i proportion till brottet. Det är bland annat därför som Vänsterpartiet har stöttat straffskärpningar för mord som gjordes 2009, då det infördes att fler omständigheter kunde tas till vara vid straffmätningen. Men vad som nu sker är att denna princip tas bort.

Herr talman! Kriminalvården befinner sig i ett mycket ansträngt läge med överbelagda anstalter och häkten. Risken för konflikt och våld ökar, och personalen får sämre arbetsmiljö. Vi vet ännu inte vad överbeläggningarna kommer att få för effekt på återfallsbenägenheten, men det är antagligen bara en tidsfråga innan vi får svar på det.

Här är regeringen svaret skyldig: Vad tänker regeringen göra? Ni höjer straffet för vartenda brott som finns i brottsbalken, men var är satsningarna på kriminalvården? Var är satsningarna på dem som ska behandla alla de klienter som straffas?

När ett mord har begåtts är det redan för sent. Det finns inget straff som kan få den mördade personen tillbaka. Det finns inget som kan ge upprättelse för det som skett. Straffet kommer när det redan är för sent, när brottet redan har begåtts och det oförklarliga har skett. Brottsoffret kan enbart få upprättelse om brottet inte sker över huvud taget.

Jag yrkar bifall till reservation 1 och avslag på propositionen.

Herr talman! Linda Westerlund Snecker säger i talarstolen att det är den väletablerade mannen som till synes aldrig skulle kunna mörda som oftast är mördaren och som misshandlar kvinnor i deras hem tills de dör.

Men det finns också fall där dömda kvinnomördare och kvinnomisshandlare av kriminalvården bedöms ha en hög återfallsrisk och som ändå släpps ut, för att sedan återigen kunna misshandla, förfölja och tortera kvinnor och i värsta fall även slå ihjäl kvinnor - för att sedan dömas till ett tidsbestämt straff.

Det tycker Linda Westerlund Snecker är rimligt, och hon vill också att de här personerna ska komma ut efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet, det vill säga tolv års fängelse med dagens lagstiftning. De här personerna kan alltså komma ut och slå ihjäl igen.

Jag vill bara veta hur Vänsterpartiet motiverar sitt ställningstagande om att avskaffa livstidsstraffet i det här betänkandet, när det finns uppenbart väldigt farliga människor som upprepade gånger förstör livet för väldigt många kvinnor och som sätter skräck i samhället i övrigt. Förtjänar inte dessa män att sitta i fängelse på livstid? Förklara gärna detta!

Herr talman! Det är behjärtansvärt hur Sverigedemokraterna låtsas bry sig om kvinnors utsatthet. Det är nästan skrattretande med tanke på er häxjakt på vad ni kallar "vänsterliberala feminister" - sådana som jag, som år efter år tar upp de här frågorna i Sveriges riksdag, som är med och kör igenom straffskärpningar, samtyckeslagstiftning och högre brottsskadeersättning för kvinnor som är utsatta för mäns våld.

Sverigedemokraterna är brutalt fixerade vid straffets längd. Det är det enda ni kan inom rättspolitiken. Inom alla andra frågor är ni helt inkompetenta, särskilt när det kommer till det brottsförebyggande arbetet.

Jag är den person som allra mest i det här utskottet lyfter upp mäns våld, hur maskulinitetsnormer formar er män till att mycket lättare begå våldshandlingar och hur män fostras in i en norm som gör att unga pojkar på Malmös gator i dag tar till illegala vapen som flödar in.

Det här skrattar ni åt. Ni tycker att det är vänsterliberalt trams när vi ifrågasätter själva strukturen i samhället, det vill säga att vi har en överordning av män och en underordning av kvinnor som är så genomgående på varje politikområde. Det handlar inte bara om det här utskottet utan om hela samhällsutvecklingen.

Det är någonting som ni är helt ointresserade av. Det enda ni bryr er om och pratar om i dag är att låsa in ett fåtal män på väldigt långa straff. Det är inte seriöst.

Herr talman! Det här är alltså Vänsterpartiets svar på en ganska konkret fråga, det vill säga hur man motiverar att avskaffa livstidsstraffet för kvinnomördare som kanske upprepade gånger på grund av en sjuk, snedvriden syn på kvinnor har mördat flera kvinnor i sitt liv. Till det blir svaret från Vänsterpartiet svepande anklagelser vitt och brett i kammaren utan någon konkret argumentation över huvud taget. Det är en kränkning mot alla de brottsoffer och deras anhöriga som har råkat ut för en lagstiftning som gör att gärningsmännen till dem som har mördats får ett tidsbestämt straff och tack vare tvåtredjedelsfrigivningen kommer att bli fria människor inom en närbelägen tid, som Vänsterpartiet värnar så varmt.

För Sverigedemokraterna är det solklart att det finns personer som måste kunna låsas in på livstid i vårt land om vi på riktigt ska trygga vårt samhälle i fråga om gängkriminella miljöer och våld i nära relationer. Det är fråga om personer som inte förmår att hålla ihop sitt sinne så pass mycket att de kan hålla sig borta från våld, och det kan vara missbruk eller andra psykiska sjukdomar som ligger till grund - det kan vara vad som helst.

En sak är säker, nämligen att Sverigedemokraterna aldrig kommer att ställa upp på den politik som Vänsterpartiet förespråkar genom att ge garanterad rätt till livsfarliga personer att släppas ut för att kunna begå nya brott när de har begått så allvarliga brott som mord och kanske upprepade gånger har slagit ihjäl kvinnor och män.

Herr talman! Jag hörde inte Adam Marttinen en enda gång nämna problemen vi talar om, nämligen att mäns våld förgör samhället. Det är detta som är problemet med er politik, det vill säga den enorma fixeringen vid straffet - hur länge någon ska vara inlåst. Det är den enda politiken ni har att komma med.

Du har inte en enda gång pratat om det brottsförebyggande arbetet, det vill säga hur vi ser till att våldtäkter inte sker, att skjutningar inte sker. Inte en enda gång!

Detta är ointressant för Sverigedemokraternas politik. Ni vill att Sverige ska befinna sig i en otrygg situation. Ni vill att det ska skjutas på Malmös gator eftersom ni då kan komma med förslag om att sätta upp fler kontroller, fler kameror och minska asylinvandringen. Ni vill att kvinnor ska känna otrygghet och vara rädda när de går ut på gatorna eftersom ni då kan komma med förslag om långa, hårda straff.

Då kan du i den här talarstolen prata om personer i stället för män. Återkommande säger du personer utan att komma till pudelns kärna, nämligen mäns våld mot kvinnor. Det är anledningen till att kvinnor är rädda för det du pratar om, det vill säga att bli våldtagen eller mördad. 80 procent av de kvinnor som mördas, mördas i hemmet av en person som de har en nära relation till. Men detta vill du inte prata om. Du och ditt parti vill skylla på asylinvandring och invandrare som det stora problemet och anledningen till otryggheten i Sverige. Det är falskt!

Herr talman! Att ta en annan människas liv genom mord är det värsta brottet som kan begås. Därför ska också straffet för att begå mord vara det svåraste straffet.

Propositionen som nu behandlas går ut på att fler av dem som blir dömda för mord ska dömas till det svåraste straffet som finns, livstids fängelse, än som sker i dag. Noggrann planering, präglad av särskild förslagenhet, i syfte att främja eller dölja annan brottslighet, som har inneburit svårt lidande för offret eller annars varit särskilt hänsynslöst, är de rekvisit som nämns i förslaget. Det här är tyvärr beskrivningar som de mord som sker ofta är förknippade med.

Att det handlar om det grövsta brottet med det hårdaste straffet innebär att vi som lagstiftare måste vara noggranna i de överväganden vi gör. Det går inte att slarva när det handlar om att utforma straff som innebär att människor låses in på icke tidsbestämda livstidsstraff. Vi måste vara noggranna och korrekta.

Herr talman! Den tidigare regeringen Reinfeldt 2 och den dåvarande justitieministern Beatrice Ask försökte 2014 att göra just det vi gör i dag, nämligen skärpa straffet för mord så att fler av dem som döms ska få livstids fängelse. Det gick inte som planerat den gången. Det var slarv i arbetet med lagen, och resultatet blev att den inte kunde tillämpas i domstol. I stället för vad som var avsikten, nämligen att fler skulle dömas till hårdare straff för mord, blev resultatet att färre dömdes till livstid.

Oavsett vad man tycker i sak, om det var rätt eller fel, kan man inte tydligare än så se vad ett politiskt misslyckande är. Frågan är då om de partier som var involverade har lärt sig något av den hanteringen. Det är tveksamt - tyvärr.

Det som har hänt är följande. Justitieutskottet mottog propositionen för att behandla den. Det fanns en stor enighet i utskottet för förslagen i propositionen - man ville gå den vägen. Men Moderaterna var inte nöjda utan ville ha in fler saker i rekvisitet, och de samlade en majoritet för att sätta igång en process i utskottet för att stifta lag.

Detta kan få ett par olika konsekvenser. En är att under en period av ungefär ett år kan det finnas tre olika lagstiftningar för samma brott. Den som finns nu, den som ligger på bordet och den som sedan ska processas fram. Självklart ska lagar kunna ändras över tid, och det är jätteviktigt att kunna göra det. Men att ha en sådan ryckighet är inte bra.

Men än värre än detta, herr talman, är att jag ser en risk i att den situation som uppstod förra gången ska uppstå igen. Vi har i Sverige en ordning med beredningstvång av ärenden - riksdagen stiftar lagar, men det är regeringen som bereder. Formellt kan riksdagen hantera hela processen. Det har funnits tillfällen då riksdagen har försökt göra det, till exempel 2008 när alliansregeringen inte kunde enas i frågan om samkönade äktenskap eftersom Kristdemokraterna höll emot på Socialdepartementet. Men de andra partierna ville få igenom förslaget. Det lyckades, lyckligtvis. Men i flera andra fall har det inte gått att stifta lagar från ax till limpa genom riksdagsbehandlingen.

Herr talman! Det beslut som vi ska fatta om denna produkt är bra. Förhoppningsvis lyckas vi denna gång med det riksdagen inte lyckades med 2014. Med detta yrkar jag bifall till reservation nr 4.

Herr talman! Jag tror inte att det har undgått någon i kammaren eller någon som tar del av debatten på åhörarläktaren eller hemma framför tv:n att det tyvärr råder en växande otrygghet i landet. Jag tror inte heller att det har undgått någon att Sverige på många sätt har förändrats, ibland till det bättre men i fråga om otryggheten otvivelaktigt till det sämre.

Skjutningar inträffar så ofta att många människor i landet vaknar och inte bara ställer sig frågan hur det kommer sig att det skjuts utan snarare var någonstans det har skjutits i natt. I år har det varit uppemot 200 sprängningar, trots att det fortfarande bara är november. Faktum är att man måste söka sig till andra sidan jordklotet, mot Afghanistan, för att hitta länder eller områden med lika många sprängningar som det har varit i Sverige.

Allt fler faller tyvärr också offer i de gängkrig som just nu pågår framför våra ögon. Malmö är ett exempel. Men problemen är inte isolerade till just den staden. De finns tyvärr i allt fler andra städer också.

Det här sprider sig allt längre ned i åldrarna, med 15-åringar som skjuts ihjäl på gator och torg och med barn som själva begår brott mot andra barn. Det är en helt ny typ av kriminalitet och framför allt en helt ny magnitud av dessa problem som vi nog aldrig tidigare har sett i Sverige.

Den dåliga nyheten är såklart att det är så här Sverige ser ut. Den bra nyheten är att det inte behöver vara på det här sättet. Det är alltså ingen naturlag att Sverige ska jämföras med Afghanistan vad gäller sprängningar. Det är ingen naturlag att vi ska ha ett gängkrig som rullas fram framför våra ögon och som drabbar så många människor. Det går att förändra denna situation.

Då handlar det om att göra flera saker samtidigt. Satsningar på polisen är viktigt - vi behöver ytterligare polisiära verktyg. Men vi behöver också straff som speglar brottets allvar, inte minst när det gäller lagens strängaste straff: livstids fängelse. Precis som tidigare har beskrivits i talarstolen gjorde alliansregeringen ett försök att skärpa straffet här. Jag tycker att det var en vällovlig ambition. Lagstiftning togs fram, men på grund av hur den var formulerad blev den sedan inte tillämpbar i domstolarna. Det var beklagligt att det blev på det sättet.

Nu gör regeringen ett nytt försök. Det tycker jag i grund och botten är bra - vi välkomnar att lagstiftningen förändras så att vi kan säkerställa att fler personer som begår väldigt allvarliga brott, som mord, döms till livstids fängelse.

Men det är också viktigt, herr talman, att försöka dra lärdom av vad man har gjort tidigare. Vi befarar att det finns en uppenbar risk att regeringen med den produkt som nu har lagts fram på riksdagens bord upprepar just det misstag som alliansregeringen gjorde tidigare, nämligen att formulera en lagstiftning som inte är tillräckligt tydligt formulerad. Vi vet av erfarenhet att det då blir svårt för domstolarna att tillämpa lagstiftningen och att det då finns en uppenbar risk för att lagstiftningen inte får den effekt som jag egentligen tror att de flesta av oss i kammaren - inte alla, men de flesta av oss - faktiskt vill se.

För oss moderater är utgångspunkten att livstids fängelse ska gälla vid mord. Detta tycker vi bör vara lagstiftningens utgångspunkt, och sedan kan man göra avsteg om det finns förmildrande omständigheter. Den modellen hade vi moderater föredragit. Det är ingen nyhet vad vi tycker här, utan vi har drivit detta under lång tid.

Men en sådan förändring behöver utredas. Samtidigt tycker vi att detta är så viktigt och så centralt, inte minst mot bakgrund av den utveckling vi har just nu, att vi måste göra vad som står i vår makt för att den lagstiftning som läggs fram på riksdagens bord ska bli så bra som den kan bli givet förutsättningarna. När regeringen inte gör vad den borde göra, eller kanske inte lyssnar tillräckligt noga på vad de andra partierna tycker och tänker, får oppositionen i riksdagen försöka att träda fram och hantera situationen.

Herr talman! I väntan på att en sådan ändring kan komma till stånd har vi från Moderaternas sida valt att lämna in en skarp följdmotion med två förändringar.

Man bör tydliggöra direkt i lagstiftningen att gärningar mot närstående - alltså mord - samt mord som sker inom ramen för organiserad brottslighet är så allvarliga gärningar att mord som sker med denna utgångspunkt ska bestraffas med livstids fängelse.

Vi har lämnat in en sådan skarp motion. Det är inte väldigt vanligt att man gör på det sättet, men det har skett vid flera tidigare tillfällen. Det har inte bara skett 2009, utan det finns också flera exempel i närtid då - tror jag - samtliga partier har varit eniga om att det var rimligt att göra på det sättet. Vi tycker från Moderaternas sida att skälen för att göra den här typen av förändringar även denna gång är väldigt starka.

Nu tar vi inte ställning till just detta i dag, herr talman. Vi kommer att fortsätta bereda denna fråga inom ramen för justitieutskottet. Jag hoppas att vi kan ha detta uppe på riksdagens bord inom en nära framtid - så viktigt är det att vi säkerställer att vi har straff som speglar brottets allvar, inte minst för så fruktansvärda gärningar som mord.

Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Gängkrig. En ny typ av kriminalitet. Det är så här Sverige ser ut. Så förklarar Johan Forssell den situation som Sverige i dag befinner sig i.

Men det finns också en annan bild av verkligheten. Polisens trygghetsmätning i Region Syd, som kom i förra veckan, visade att tryggheten ökar och att förtroendet för polisen gör detsamma. Andelen medborgare som utsatts för våld, stöld eller liknande är nere på historiska 14 procent - det är alltså en väldigt låg siffra.

Jag hade själv lite svårt att tro det när jag läste det första gången; jag fick läsa om polisen pressmeddelande ett par gånger. Men det är faktiskt så: Tryggheten ökar, även i den region som Malmö ligger i.

Herr talman! Vi är vana att höra Moderaternas numera konstant ganska höga brösttoner och förslag om olika former av straff och saker som ska ske här och nu. Men jag skulle vilja höra om det som Moderaterna aldrig talar om i detta utskott - om det som ni inte nämner men som faktiskt är lösningen på den situation som Sverige befinner sig i, nämligen det brottsförebyggande arbetet.

Jag längtar efter att höra Moderaterna tala om det brottsförebyggande arbetet, som inte är mer bevakning, längre straff och mer repressalier. Detta är inte brottsförebyggande arbete. Jag vill höra Moderaterna tala om det som är själva grunden till den situation som Sverige i dag befinner sig i och som är anledningen till att antalet skjutningar ökar. Det handlar om den ökade ojämlikheten mellan människor, om arbetslösheten och om avsaknaden av en gedigen utbildning för alla. Låt oss höra, Johan Forssell!

Herr talman! Det är ju glädjande att Linda Westerlund Snecker längtar efter att Moderaterna ska ta till orda. Det gör jag gärna. Jag tror dock att väldigt många människor i Sverige längtar efter en förändring, för de ser och känner vad det nu är som håller på att ske i Sverige.

Man kan med statistik alltid visa olika saker, men jag tror att man får vara mer än lovligt isolerad från händelseutvecklingen i vårt land för att inte märka vad det är som har inträffat. Eller kanske är det så att vi har blivit så vana vid skjutningarna och sprängningarna att vi inte längre reagerar utan vaknar på morgonen och tänker "Var har det skjutits i natt?" snarare än att reagera med det som jag tycker är den rimliga utgångspunkten, nämligen att det är fruktansvärt att det ska vara på detta sätt och att det inte ska ske i Sverige.

Sedan är det så här: Om man som politiker ska kunna hantera dessa problem måste man, tror jag, klara av att ha två tankar i huvudet samtidigt. Det är inte enkelt, men jag tror att de flesta faktiskt klarar av det.

Här och nu behövs det kraftfulla satsningar på att de personer och de kriminella gäng som plågar Sverige och som plågar väldigt många oskyldiga ska bort från våra gator. Det i sig, skulle jag säga, är oerhört brottsförebyggande.

Men på lite sikt krävs det också andra saker. Vi har talat om detta. Vi kom till förhandlingarna med regeringen med tre skarpa förslag. De är diarieförda i Regeringskansliet; det är bara att begära ut dem. Linda Westerlund Snecker kan också läsa våra moderata kommittémotioner, där dessa förslag beskrivs.

En sak som jag tycker är väldigt viktig är att förändra socialtjänstens arbete och att se till att man kan vidta tidiga och tydliga åtgärder. Jag tror nämligen att det är för sent när en person är 15-16 år och redan har begått brott i kanske fem år. Jag utvecklar gärna detta ytterligare i min nästa replik.

Herr talman! Jag vill ju inte gå till Regeringskansliet för att läsa Johan Forssells brottsförebyggande förslag - jag vill att Johan Forssell talar om de brottsförebyggande förslagen i mycket större utsträckning.

Vi fastnar just nu i att det Moderaterna vill egentligen inte är att skapa en bild av det som polisen säger, nämligen att tryggheten ökar samt att risken för att utsättas för våld minskar och ligger på en väldigt låg nivå i Region Syd. Detta passar inte riktigt in i den bild som Moderaterna tillsammans med sina nya konservativa vänner på andra sidan blocket vill måla upp.

Det är intressant att Johan Forssell inte litar på polisens statistik, för statistik kan man ju göra lite vad man vill med. Det är samma myndighet som Johan Forssell är beredd att ge väldigt stora befogenheter med olika visitationszoner. Man ska kunna gå in mycket mer i människors liv. Den tilltron har han till Sveriges polis, men han litar inte på Sveriges polisstatistik. Det är intressant.

Jag håller med Moderaterna om att vi inte kan ha ungdomar som kommer in i kriminalitet så tidigt, helst inga ungdomar alls, för har vi inga ungdomar som är kriminella har vi sedan inga vuxna som blir kriminella. Där är socialtjänsten oerhört viktig. Vi måste ha en stark och trygg välfärd med kapacitet, med socialsekreterare och fältare som får tag i och har kontakt med de här ungdomarna i väldigt tidig ålder. Det är vi helt överens om. Men det kommer man inte åt om man samtidigt pratar om att ungdomar tidigare och i mycket större utsträckning ska in på anstalt, in på vissa låsta institutioner, till exempel genom LVU på SIS-institutioner, som tyvärr ofta har rakt motsatt effekt. Låses man in väldigt tidigt som ung är garantin i princip solklar att man är kriminell när man väl kommer ut från de låsta ungdomshemmen.

Jag tror att lösningen är en stark välfärd. Jag vet att Johan Forssell har en helt annan syn på det. Men sluta att snacka straff och börja snacka brottsförebyggande åtgärder!

Herr talman! Jag tycker att Linda Westerlund Snecker ska fundera på om inte straff också kan vara brottsförebyggande. Det kan ju ibland vara klokt att lyssna till vad andra säger och inte bara ha olika argument och pingismatcher hit och dit. Det är faktiskt svårare att begå nya brott om man är inlåst än om man rör sig på gatorna, och apropå att lyssna till polisen är det ofta en beskrivning som de gör. Jag tycker faktiskt att Linda Westerlund Snecker ska ta sig en allvarlig funderare på det.

När det sedan gäller socialtjänsten har man stora problem inte minst i Malmö i dag med unga personer som blir LVU-placerade i hemmen. Det är en verksamhet som inte fungerar. I realiteten är möjligheten att avbryta de här brottskarriärerna i dag väldigt starkt beroende av var någonstans i landet man bor, därför att det påverkar kommunernas ekonomi väldigt mycket. Det här är dyra placeringar, och i många kommuner drar man sig för att göra detta för att man helt enkelt inte har råd.

Vi har från Moderaternas sida sagt att det i större utsträckning borde bli ett nationellt ansvar. Vi anslår medel i vår moderata budget till en nationell satsning för att kunna lyfta ut de mest brottsaktiva unga. Vi tror också att man bör flytta huvudansvaret för de här personerna till kriminalvården, inte för att låsa in dem - vi låser inte in 15-åringar i dag heller - utan därför att kompetensen för att hantera de här individerna snarare finns där än i en liten kommun som aldrig har jobbat med de här frågorna tidigare. Som jag sa: När de här personerna är 15-16 år och har ägnat sig åt tung kriminalitet i många år är det för sent. Då kan vi stå här i kammaren och prata om alla typer av brottsförebyggande åtgärder, men det är för sent. Så är det.

Här och nu är det dock inte det som löser situationen, utan det är andra typer av saker, att helt enkelt se till att rättsstatens hårda kärna fungerar. Där skiljer vi oss åt. Men det är klart att om man inte ser problemen är det väldigt svårt att göra något åt dem.

Herr talman! Det finns väldigt mycket positivt i mitt huvud när jag hör Johan Forssell tala. Jag är glad att vi har en bred uppslutning kring det lagförslag som nu ligger på kammarens bord. Jag har också stor respekt för att man vill se ytterligare lagförändringar på det här området. Det är en del av oppositionsrollen som ni tar på allvar.

Det som gör mig lite fundersam är hur det här ska gå till i praktiken. Det är väldigt viktigt att vi noggrant utreder och analyserar lagstiftning som vi inför i Sverige och låter berörda parter få tycka till för att upptäcka brister i lagstiftning som läggs fram. Jag tycker att vi har all anledning att vara stolta över det utredningsväsen vi har i Sverige. Det är enligt konstitutionen regeringen som har makten att styra utredningsväsendet, och det ligger på Regeringskansliet att hantera sådana utredningar.

Då kan man, som Moderaterna nu har gjort, lägga ett skarpt lagförslag i en motion. Då måste förslaget utredas i utskottet. Jag känner mig lite fundersam över det. Jag vet också att konstitutionsutskottet har yttrat sig över detta och sagt att utskotten förutsätts vara restriktiva med att själva arbeta fram omfattande förslag utan beredning inom Regeringskansliet.

Jag skulle gärna vilja höra Johan Forssells synpunkter på min oro här.

Herr talman! Tack, Gustaf Lantz, för frågan!

Jag tror att vi är eniga om att man såklart ska utreda lagstiftning. Jag känner också stor stolthet över det utredningsväsen vi har. Det är ju en fin svensk förvaltningstradition som vi ska vårda.

Ju mer man sysslar med de här frågorna nås man dock av insikten, som troligtvis också har nått Gustaf Lantz, att det inte finns någon garanti för att lagstiftningen blir bra bara för att det har tagit väldigt lång tid att ta fram den. Det finns tyvärr olika exempel på precis detta, ibland från Alliansen och ibland från Socialdemokraterna. Det handlar inte bara om att det ska ta lång tid, utan det handlar också om att det ska bli rätt. Och den produkt som vi talar om, betänkandet om livstidsstraff för mord, är ett aktuellt exempel på just detta.

Vi kommer från majoritetens sida såklart att respektera beredningskravet; det är inte konstigare än så. Detta ska beredas på samma sätt som när lagstiftningsförslag kommer från regeringen. Jag kan väl ändå i sammanhanget påpeka att flera av de kanske viktigaste saker som den här regeringen har utfört inte har beretts på ett helt fullödigt sätt. Jag skulle till exempel kunna ta upp id-kontrollerna, som ju hade en mycket ambitiös tidsplan och tämligen kort remisstid, några dagar vill jag minnas. Det finns alltså flera tidigare exempel där det har gått fort.

Med detta sagt vill jag säga att jag önskar att vi inte hade behövt vara här egentligen. Jag hade hoppats att regeringen skulle ha gjort rätt från början och lyssnat på de uppfattningar som finns. Men när så ändå inte är fallet och regeringen på påfallande många områden, tycker jag, inte lyssnar på de tillkännagivanden som finns hamnar man ju här.

Vi avser nu att göra vad vi kan för att skärpa straffen på de punkter som är aktuella.

Herr talman! När konstitutionsutskottet yttrar att man förutsätter att utskotten ska vara restriktiva med att själva arbeta fram mer omfattande förslag utan beredning inom Regeringskansliet betyder det någonting för mig. Därför blir jag väldigt orolig när jag läser Moderaternas motion om de frågor som vi diskuterar i dag. Där skriver man: Det finns en bestämmelse i brottsbalken som handlar om organiserad brottslighet. Därför behövs inte några ytterligare beredningsåtgärder eller utredningsförfaranden för att definiera begreppet.

Det som gör mig orolig är vikten av den fråga som vi diskuterar. Det handlar om lagens strängaste straff, statens största ingripande i enskildas liv och om det allvarligaste brottet. Det gör mig uppriktigt orolig att man i det läget klipper och klistrar i lagboken, tar en definition från ett helt annat sammanhang och placerar in det i utskottet, lägger fram ett skarpt lagförslag och hänvisar till att man då inte behöver utreda saken ytterligare.

Min enkla fråga till Johan Forssell blir: Står ni fast vid vad ni har skrivit i motionen om att denna sak inte behöver beredas i, som jag förstår nu, utskottet?

Herr talman! Grundanledningen till att vi är här är att regeringen har valt att inte dra lärdom av tidigare misstag. Vi riskerar nu att få en lagstiftning på detta område som är tillämpbar men inte kommer att få avsedd effekt. Hade regeringen valt att dra lärdom av det som hände 2014 och lyssnat på andra partier hade vi inte varit här i dag. Det är faktiskt inte konstigare än så. Vi moderater, och majoriteten, känner att vi inte kan vänta med att få till stånd en förändring. Så allvarlig tycker vi att situationen är.

Detta är ovanligt men inte unikt. I socialförsäkringsutskottet hade vi under den tidigare mandatperioden ett betänkande där vi med full enighet försökte få stopp på kompetensutvisningar. Det skedde dessutom från scratch, för det fanns ingen produkt från regeringen. Jag hörde aldrig Socialdemokraterna protestera då, utan tvärtom anslöt sig Socialdemokraterna och tyckte att det var bra.

Man får alltså lite välja vilken fot man står på. Det kan väl inte vara så att Socialdemokraterna anpassar sin position efter vad andra partier tycker och tänker snarare än efter hur verkligheten ser ut, för det hade inte varit riktigt seriöst.

Svaret på Gustaf Lantz fråga är att vi givetvis står bakom det som står i motionen. Vi har fortfarande inte själva produkten, utan den bearbetas just nu av utskottskansliet och kommer att remitteras och beredas på sedvanligt sätt. Vi kommer givetvis att lyssna på både remissinstanserna och Lagrådet.

Det finns inga garantier för att vi kommer att lyckas. Men vi kommer att göra vad vi kan, och det är kanske den stora skillnaden: Vi försöker få till stånd en förändring.

Herr talman! Vilken sorgens helg, vilket sorgens år, vilken sorgens tid då unga människor faller offer för brutalt våld och då alltför många unga i stället för att drömma om en ljus framtid och ett gott liv med kärlek och gemenskap hemfaller till kriminalitet - en kriminalitet som leder till ett bottenlöst mörker som orättvist, hänsynslöst och meningslöst berövar andra liv och hälsa, sätter skräck i hela samhällen och stjäl andras frihet och trygghet. Den yttersta spetsen av detta våld är till stor del det vi debatterar i dag: mord och straffen för mord.

Att beröva en annan människa livet ska i normalfallet ge lagens strängaste straff: livstids fängelse. Om detta finns en bred enighet i Sveriges riksdag, och det är bra. Denna enighet har funnits ett tag, vilket tidigare talare har nämnt.

Vi försökte göra det här tidigare med en lag som trädde i kraft 2014. Men lagstiftning är emellanåt ett trubbigt instrument, och vi tvingades efter en tid konstatera att lagändringen inte fick avsedd effekt.

Detta borde vara ett pedagogiskt exempel på hur viktig lagstiftningskvaliteten är. Att stifta lagar är inte som att styra samhället med rep och talja, utan det är ge instruktioner till myndigheter och domstolar om hur de ska göra i olika situationer.

Den rättspolitiska debatten blir lätt förenklad, och i en befogad upprördhet över vedervärdiga brott reses rättmätiga krav på åtgärd och bättring. Men som de flesta förstår efter en stunds eftertanke är sällan enkla lösningar svaren på komplexa problem.

På många håll i världen och nära oss i Europa blir molnen allt mörkare över ganska grundläggande demokratiska värden. Rättsstatens principer naggas i kanten när domstolarnas roll och oberoende ifrågasätts och kringskärs. För den som har argumenterat för den enkla lösningen som sedan visar sig inte fungera är kanske lockelsen stor att försöka styra över domstolarna så att de agerar som det var tänkt. Men det dunkelt sagda är ofta det dunkelt tänkta, och det dunkelt tänkta blir aldrig bra lag.

Domstolars oberoende är en väsentlig del av maktdelningen, och maktdelning är en väsentlig del av demokratin. Ingenstans i världen har ett samhälle blivit tryggare av brist på maktdelning och demokratisk kontroll. Det enda som händer är möjligen att otryggheten byter avsändare. Det spelar, herr talman, ingen roll om denna brist föranletts av socialistiska eller högernationalistiska motiv.

Ansvaret vilar på oss att stifta lagar som håller så hög kvalitet att de fungerar och att de tar hänsyn till andra lagar i allmänhet och grundlag i synnerhet.

Ansvaret handlar också om att även i svåra stunder för vårt land visa politiskt ledarskap och inte rusa iväg och ställa ut löften till medborgarna som vi inte är säkra på att kunna infria.

Herr talman! Det är vanligt, åtminstone i liberala kretsar, att vi talar om detta ur just rättsstatliga perspektiv, men det är inte bara därför detta är viktigt. Som vi så tydligt har sett genom lagstiftning på precis det område vi debatterar i dag är kvaliteten också enormt viktig för att lagarna faktiskt ska få avsedd verkan och löser de problem vi med lagen vill lösa.

Jag kan i stora stycken dela den frustration som många känner över systemens tröghet, i synnerhet när vi tar del av mediernas rapportering om hänsynslöst skjutvapenvåld och annat. Samtidigt vet alla som har läst justitieutskottets betänkande att effektiv lagstiftning tarvar en extraordinär skicklighet och att det finns många fällor att gå i.

Om maktdelning och lagstiftningskvalitet är demokratins grund är polemik och debatt dess livsluft. Att bryta åsikter mot varandra och att plädera för nya idéer och utmana gamla är alldeles väsentligt för att parlamentarismen ska kunna leverera lösningar och vara relevant i en ny tid.

Det finns också tillfällen då vi måste kavla upp ärmarna och ta gemensamma tag för att komma framåt. Ibland måste vi lägga partiprestigen åt sidan och ta ansvar efter bästa förmåga för att göra någonting viktigt för vårt land. Ibland måste detta också ske fastän vi inte tycker att våra motståndare förtjänar vår hjälp och trots att det kanske inte gynnar oss i opinionen. Men vi måste göra det för Sveriges bästa och för vår gemensamma framtid i vårt land.

Jag vill rikta ett särskilt tack till Moderaterna som genom sin partiledare Ulf Kristerssons sensommartal öppnade för samtal över blockgränserna. Jag vill också rikta ett tack till regeringen som sedan bjöd in till sådana samtal.

Även om vi i dessa samtal bara kom en bit på väg fick vi ändå tillfälle att lyfta, vrida och vända på några mycket viktiga åtgärder som nu kan bli verklighet. Ett tack ska också riktas övriga deltagande partier för engagemanget som visades i samband med detta.

När det gäller betänkandet om straffen för mord finns ett par viktiga tillägg. För det första har vi i utskottet en majoritet för att ta bort preskriptionstiden för mord i samtliga fall där gärningsmannen är vuxen. Det finns också flera intressanta idéer. Moderaterna föreslog att även mord som följd av våld i nära relationer i normalfallet ska ge livstid och att mord som sker inom ramen för organiserad kriminalitet också ska ge det.

I det första fallet nämns det i förarbetena, och det verkar vara regeringspartiernas uppfattning att det ändå är lagens mening att det ska vara så. Det kan finnas olika skäl till att det inte nämns explicit i förslaget till ändring i brottsbalken, men det är ändå intressant att titta vidare på.

När det gäller en straffskärpande grund för organiserad brottslighet är det något som till del kan sägas finnas redan i gällande rätt. Det är också något vi var överens om bland de 34 punkter som de korta gängsamtalen ändå kom fram till, och detta är något som ska genomföras med ikraftträdande våren 2021.

Herr talman! Jag hade hoppats att vi kunde processa även dessa frågor enligt den praxis vi stiftar lag med i Sverige. Nu prövas en annan lösning, och vi får se vad det landar i. Detta kommer dock att prövas i ett annat betänkande. Eftersom så sker yrkar jag inget annat än bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Vi debatterar justitieutskottets betänkande Straffet för mord. Debatten har varit ganska bred, vilket är naturligt med tanke på situationen i landet med växande otrygghet, skjutningar och uppemot 200 sprängningar.

Jag tycker att det är intressant att höra företrädare vrida och vända på hur det ser ut. Man kan också lyssna på rikspolischefen, som i förra veckan beskrev att vi i Sverige har en unik situation internationellt sett. Vi har även hört kriminologer säga att inget annat jämförbart land i Europa upplever det Sverige och i högsta grad människor i Sverige upplever på gator och torg just nu. I förra veckan skrev Expressen, tror jag, att familjer på olika gator i Malmö flyttar barnens sängar från väggar och fönster av rädsla för sprängdåd i anslutning till bostadshuset.

Det är klart att vi har en växande otrygghet, och det är klart att vi måste ta detta på allra största allvar. Inget kan vara viktigare för oss i detta hus än att få bukt med och göra allt vi kan för att stoppa utvecklingen. Där tror Kristdemokraterna att skärpta straff är ett sätt att förebygga brott. Vi kan återkomma i många andra debatter där Kristdemokraterna har en politik för sociala insatser, stöd till familjer och andra åtgärder för att stärka civilsamhället för att komma åt orsakerna långsiktigt.

Fler poliser och skärpta straff är en oerhört viktig del i att stoppa den skenande utvecklingen. Därför är det positivt att det finns en så bred uppslutning här i kammaren för att skärpa straffen också för mord och för att livstidsstraffet ska vara norm för just mord.

Jag noterar en avvikande mening, och det är från Vänsterpartiet, som visserligen säger att straffet ska stå i proportion till det brott som begåtts. Då kan man verkligen fundera över vilket straff som faktiskt står i proportion till ett så oåterkalleligt brott som mord. Flera partiers företrädare har lyft fram hur det slår inte bara mot den enskilde personen utan mot en hel värld och en hel omgivning och mot föräldrar och barn, som förlorar en kär människa som rycks från jordelivet. Det är klart att Kristdemokraterna tycker att det proportionellt riktiga straffet är livstidsstraff och att detta ska vara norm i lagstiftningen och rättstillämpningen.

Det är därför positivt med de rekvisit som finns i propositionen, som vi stöder. De har räknats upp tidigare. Vi tycker dock att regeringen missar två rekvisit som finns omnämnda i förarbetena men som inte finns inlagda. Det gäller brott riktade mot närstående och om gärningen har utgjort ett led i en brottslighet som utövas i organiserad form.

Jag noterar Rasmus Lings oro över att vi inte har lärt oss någonting av hur det var förra gången, då den dåvarande Alliansen ville skärpa straffen och få till att livstidsstraff ska vara norm. Men det är precis tvärtom - det är ju detta vi har gjort. Vi har lärt oss av historien och vill nu hjälpa regeringen, som inte tycks ha lärt sig av historien, på traven genom att lyfta in de två viktiga rekvisiten i lagstiftningen. Som det står i betänkandet har man brutit ut detta ur ärendet och kommer att bereda det på sedvanligt sätt och återkomma med ett betänkande för avgörande här i kammaren längre fram.

Det som det finns en avvikande mening om i en del partier i utskottets behandling rör preskriptionstiderna. Kristdemokraterna har motionerat om att ta bort preskriptionstiden för mord om gärningsmannen är mellan 18 och 21 år. Som alla känner till är preskriptionstiden borttagen för mord generellt, men den finns kvar just för 18-20-åringar, vilket vi tycker är olyckligt och helt orimligt. Vi tycker att inte att preskriptionstiden ska finnas kvar när gärningsmannen är mellan 18 och 21 år.

Jag måste säga att jag blir lite förbryllad, herr talman, när jag hör Gustaf Lantz tala om att detta inte behövs eftersom frågan bereds i Regeringskansliet och man tittar på Ungdomsreduktionsutredningens förslag i betänkandet Slopad straffrabatt för unga myndiga. I 34-punktsprogrammet aviserar man nämligen att man inte ska gå fram med utredningen utan ha en helt ny konstruktion som ska röra upprepad grov brottslighet, vilket omfattar en mycket begränsad del av de unga lagöverträdare som kan komma i fråga.

Min fråga är om det är dubbelkommando på Regeringskansliet och om man sitter i en del och jobbar med en utredning, som här sägs beredas, för att ta fram förslag om att ta bort ungdomsrabatten. Detta vore i så fall väldigt välkommet, men då strider det mot det 34-punktsprogram som regeringen redan har aviserat i en annan del av Regeringskansliet. Lite tydlighet vore önskvärd från regeringen, men otryggheten och dubbelkommandot kanske ändå kan förklara en del av den saktfärdighet som finns och som präglar regeringen arbete på rättspolitikens område.

För Kristdemokraternas del är det självklart: Preskriptionstiden ska tas bort.

Vi yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Jag tänkte slå in på samma spår som jag var inne på tidigare i mitt replikskifte med Johan Forssell. Jag skulle vilja ha svar på frågor som rör hanteringen av det skarpa lagförslag som har inkommit i justitieutskottet genom den motion som Moderaterna med flera har väckt.

Jag funderar på samma sätt som tidigare kring skrivelsen i motionen, där det står att det redan finns en bestämmelse som handlar om organiserad brottslighet - en definition i brottsbalken - och att det därför inte behövs några ytterligare beredningsåtgärder eller utredningsförfaranden.

Min enkla fråga till Andreas Carlson blir därför om han delar den uppfattningen och kommer att motsätta sig en sådan utredning.

Herr talman! Det är ett ganska enkelt svar: Vi kommer inte att motsätta oss att man bereder ärendet på sedvanligt sätt, har remissrundor, skickar det till Lagrådet och prövar det precis som all annan lagstiftning, men vi menar att definitionen finns. Just denna definition tycker vi inte behöver utredas mer, men däremot ska frågan givetvis beredas, prövas och remissbehandlas.

Vi har remissinstanser som har uttalat sig om propositionen i dess helhet och som skulle kunna få uttala sig om den del som handlar om att lyfta in förarbeten i rekvisiten. Det är inga konstigheter mer än att vi givetvis ska följa de principer som finns liksom beredningskravet.

Jag är däremot tacksam för att Gustaf Lantz tar till orda. Då kanske han kan ge svar på frågan huruvida man bereder utredningen om slopad ungdomsrabatt på Justitiedepartementet och hur aktivt man bereder den, med tanke på att man har ett 34-punktsprogram som går i en helt annan riktning. Hur ska regeringen egentligen ha det? Jag vet att Gustaf Lantz inte sitter i regeringen själv, men han företräder ett regeringsparti och kan ge klarhet om detta i denna debatt. Det skulle vara väldigt välkommet.

Herr talman! Min replik handlade om hur vi bereder ärenden i utskott. Vi ska komma ihåg att detta är en främmande fågel när det gäller hur vi brukar stifta lag i Sverige. Det är ingen slump att regeringen styr utredningsväsendet och att det är där de stora tunga resurserna finns för att komma fram till ny lagstiftning.

Jag är utbildad jurist och vet vilka goda viljor som kan spelas bort i ett lagstiftningsarbete där man har haft en god intention men där det kan bli svårigheter när lagen sedan ska tolkas. Om det till exempel finns en vilja att precist ange något kan det i olyckliga fall bli så att en domstol tolkar detta som att det som inte har pekats ut särskilt har mindre vikt. Det finns en rad sådana överväganden.

Det som är viktigt att komma ihåg i detta ärende är att vi är överens om syftet. Det finns i förarbetena. Det är ett förfaringssätt som hör till svensk rättstradition att förarbetena har en stark ställning. Därför tycker jag att det är särskilt viktigt när vi pratar om brottets allvarliga art - detta är inte är en helt lätt materia att gå igenom - att vi får en beredning som är fullgod.

Jag känner en väldig oro nu över att detta kanske inte är det enda fallet. Det gäller livstidsbrottet, som utskottssekretariatet ska hantera. Detta är inget man är van vid, och man har redan en stor arbetsbörda. Det skulle kännas mycket tryggare om oppositionen ville gå fram med ett tillkännagivande till regeringen och be den att återkomma med den lagstiftning som efterfrågas, så att regeringen kan ta ansvar för att vi utreder detta på ett sätt som är i enlighet med den goda utredningstradition vi har i Sverige.

Herr talman! Jag har stor respekt för Gustaf Lantz oro. Den är i och för sig givetvis präglad av att han företräder ett regeringsparti. Jag har stor respekt för att det är bekvämare för regeringen att få tillkännagivanden, som man uppenbarligen kan göra vad man vill med. Det är väl det som är problematiken på detta område, att en majoritet i riksdagen gång på gång påtalar sin vilja att gå fortare fram med förslag som skulle kunna ha effekt men som regeringen i många fall har dragit i långbänk.

Där kommer vi från oppositionens sida och från Kristdemokraternas sida inte att snällt sitta och vänta på att regeringen återkommer med en politik som på allvar kan göra skillnad för att vända utvecklingen, där jag tror att alla delar bilden att mycket går åt fel håll med växande otrygghet, skjutningar och sprängningar. Det är upp till regeringen.

Vi kommer inte att vila på hanen när det gäller att lägga fram skarpa förslag även framåt i tiden. Men självklart ska de beredas. Självklart ska de leva upp till de beredningskrav som finns. Jag tycker att ledamoten Lantz är lite nedlåtande när han säger utskottssekretariatet. Det är högt utbildade jurister. Vi har kompetens i riksdagen, och vi kan ta fram underlag som ligger till grund för lagstiftning. Det är inte en helt främmande fågel. Det har gjorts tidigare.

Det är rätt att man ska vara restriktiv till det när det gäller omfattande lagstiftningsärenden. Men detta är förtydliganden och handlar om missar som regeringen har gjort. Vi vill lyfta in saker från förarbetena till rekvisiten för att de misstag som tidigare har gjorts inte ska upprepas. Här tycker jag inte att Gustaf Lantz behöver vara orolig.

Sedan är det givetvis så att om man tar replik får man vara beredd på att svara på en fråga från den man tar replik på. Där noterar jag att Gustaf Lantz inte har något svar på frågan om problemet med att man i ena hörnet på Justitiedepartementet bereder en lagstiftning åt ena hållet och i det andra hörnet bereder den åt ett helt annat håll. Då finns det problem med att tiden drar iväg.

Herr talman! Mord är såklart ett av de allvarligaste brotten. Länge var det några hundra ouppklarade mord i Sverige. I dag är vi snart uppe i 650 ouppklarade mord. Konsekvenserna är enorma, och lidandet är obeskrivligt för de drabbade och deras anhöriga.

Ämnet för detta betänkande är inte så komplicerat - Liberalerna yrkar självklart bifall till förslaget i betänkandet - och straffet för mord ska vara livstid som utgångspunkt. Sedan kan det eventuellt finnas någon förmildrande omständighet som skulle kunna ändra på detta. Man kan säga att vi med detta förslag försöker komma fram till det för andra gången. Vi lägger också till ett uppdrag om att vi vill se till att det verkligen blir så.

Då väcks frågan om detta är lämpligt, som jag hörde tidigare i debatten. Detta väcker frågor om hur vi jobbar i riksdagen. Då är det mycket bra att talmannen sitter i presidiet i dag. Vi hade en EU-debatt på förmiddagen. Den handlade inte så mycket om att riksdagen och Sverige måste modernisera sitt sätt att utreda och stifta lagar - men det berördes i något inlägg - med tanke på att vi måste ligga i samklang med det som händer ute i Europa för att reformera till exempel lite av det svenska kommittéväsendet.

När vi har den situation som vi har i riksdagen nu, med en regering som vilar på ett avtal om en budget och ett januariavtal med 73 punkter, är det klart att det kommer att uppstå andra majoriteter på andra områden i till exempel justitieutskottet. Då måste riksdagen vara beredd att ta sitt lagstiftningsansvar. Det är fullt möjligt. Det gäller bara att följa beredningskraven enligt riksdagsordningen. Då handlar det om att vi långsiktigt kanske måste förstärka riksdagens utredningstjänst och se till att vi har ambulerande resurser i utskotten för att kunna ta hand om det. Det är nämligen den verklighet som finns. Det är så väljarna har röstat, och väljarnas vilja bör vi följa.

Sedan handlade denna debatt mycket om det förebyggande arbetet. Det blev lite all over the place, så att säga. Det är helt självklart. Det finns ingenting som är viktigare. Det är nämligen alltför ofta unga mördare som vi talar om som hamnar i situationer som är fruktansvärda och begår fruktansvärda dåd. Det är klart att vi ska jobba förebyggande. Hur svårt kan det vara? De breda socialpolitiska penseldragen gäller här liksom överallt. Det gäller att få dessa ungar att ha något annat för sig än att leva i den mentala istid som de av olika skäl gör och få en meningsfull fritid och kanske också en framtid.

Vi talar gärna om detta från Liberalernas sida. Det handlar om allt från mer av ungdomsövervakning till tidigare och tydligare insatser. Jag blev mycket glad när jag i går hörde företrädare från socialtjänsten, eller om det var skolan, i Malmö som lyfte fram vikten av att det måste bli en konsekvens av unga människors handlingar. Och detta måste göras tidigt. Jag brukar tala om detta mellantvång som finns på papperet i den uråldriga svenska socialtjänstlagen. Men om 13- och 14-åringar - framför allt personer under 15 år - begår brott måste det till en konsekvens. Det är den största kärleksförklaring som vi kan ge till dessa unga personer, eftersom de befinner sig på en fruktansvärt farlig väg.

Det handlar också om jourdomstolar för unga, bevistalan tidigt för att alla brott ska utredas och mängder av andra åtgärder för att vi ska kunna stävja och förebygga unga människors brottslighet. Annars kommer mördandet bara att fortsätta. Men detta står inte i motsatsställning till att polisen griper, anhåller och häktar personer som sedan kanske kan dömas för mord. Då ska det vara livstid. Det borde vara ganska okomplicerat, även om inte alla här delar denna synpunkt.

Straffet för mord

Detsamma gäller det hot och våld som finns mot kvinnor, inte minst i det så kallade hedersförtryckets namn. Det är fruktansvärt och måste mötas på andra sätt än livstidsstraff för mord. Här finns det mängder av åtgärder som vi nu vidtar, inte minst inom ramen för januariavtalet för att skärpa synen på förtrycket, för att inte säga hatet, mot kvinnors frihet.

Herr talman! Slutligen ska jag göra en anmärkning om preskription. Det är viktigt att vi lyfter fram den från majoriteten i utskottet. Allt fler brott kan klaras upp med modern teknik. Det är mycket välkommet med möjligheter till breddad DNA-testning med så kallad familjesökning som kan göras för att klara upp mord. Det handlar som sagt om uppåt 650 ouppklarade mord. Det är många människor som inte kan komma till ro med sin sorg förrän dessa brott är uppklarade. Då är det fruktansvärt otillständigt att den som i dag är 19-20 år och avrättar någon på öppen gata kommer undan och att dessa mord preskriberas. Liberalerna anser att det är en anständighet i en rättsstat att dessa mord inte preskriberas och att dessa brottsoffers anhöriga kan få komma till ro. Därför är detta viktigt.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)