Fru talman! Vi ska nu debattera ett antal motioner från allmänna motionstiden inom områdena statlig förvaltning och statistik. De motioner vi socialdemokrater har valt att lyfta fram rör användarperspektiv och design i offentlig verksamhet, etiskt förhållningssätt i staten samt försäljning av naturområden i Stockholms skärgård. Fru talman! Det är anmärkningsvärt hur den digitala utvecklingen som på så många sätt har förändrat vår privata tillvaro samtidigt har satt så få avtryck i andra viktiga delar i våra liv som förskola, skola, sjukvård eller omsorg om våra äldre. Det gäller tekniken som vi använder när vi bygger lokalerna och husen. Vi använder ny avancerad teknik för styrning av el, luft och vatten till våra skolor, vårdlokaler och äldreboenden. Men mycket lite av den nya tekniken används av och kommer till dem som använder sig av eller finns i husen. Användarperspektivet har i princip lämnats åt sidan. Vården har kommit längst, och skolan har också kommit en liten bit på väg. Men det finns fortfarande mycket kvar att göra. Vi menar att staten borde initiera ett utvecklingsprogram för att främja just användarperspektivet i den offentliga verksamhetens tjänster. Vi ser inte att E-delegationen, som nämns i betänkandet, har just det användarperspektiv som efterfrågas i motionen. Fru talman! Som förtroendevald eller anställd i offentlig förvaltning måste vi alltid värna medborgarnas förtroende. Staten och dess myndigheter måste vara föregångare och leva upp till det som riksdagen beslutar när det gäller ekonomisk redovisning och momsredovisningar och leva upp till lagen om offentlig upphandling. När det begås uppenbara felaktigheter på departement och myndigheter, och när det är tydligt att man inte använder skattemedel på ett ansvarsfullt sätt, tappar medborgarna självklart förtroendet för statsförvaltningen. Det projekt om offentligt etos och värdegrundsfrågor i statsförvaltningen som genomförts under perioden 2010-2012 har uppenbart inte gett de resultat som man förväntat sig och hoppats på då 2011 och 2012 var år av ytterst tvivelaktiga personalfester, förvånansvärt stor internrepresentation, resor och lyxiga luncher och middagar både på vissa departement och på myndigheter. Att detta uppdagas efter granskning av medierna förstärker bilden av att det finns ett tydligt behov av mer än det genomförda projektet. Därför föreslår vi att staten bör ta fram en ekonomihandbok och ett etiskt förhållningssätt för statsförvaltningen och myndigheterna. Det borde vara i allas intresse att återfå medborgarnas förtroende som har gått förlorat. Jag har väldigt svårt att förstå hur man från majoriteten inte ser behovet av förändring och ytterligare riktlinjer efter det som uppdagades på Näringsdepartement, Tillväxtverket, Vinnova och AP-fonderna. Fru talman! Få områden i Sverige är så eftertraktade för rekreation och friluftsliv som Stockholms skärgård. Därför beslutade den tidigare socialdemokratiska regeringen att ett tjugotal av Fortifikationsverkets områden var viktiga att hålla öppna för allmänheten och det rörliga friluftslivet. De skulle därför fortsätta att ägas av staten och vara öppna för allmänheten då Försvarsmakten inte längre hade användning för marken efter försvarsbeslutet 2004. Områdena listades därför i den statliga skärgårdsutredningen. Det här är områden som i vissa fall har hyrts eller arrenderats under väldigt många år som nu säljs till marknadspris. I många fall är det områden som borde anses vara värda att behålla i statlig ägo, det vill säga framför allt hos Naturvårdsverket, eller föras över till Skärgårdsstiftelsen för att göras om till naturreservat. Ett tiotal unika områden i Stockholms skärgård är nu ute på försäljning. Oron är naturligtvis stor för hur allemansrätten och strandskyddet kommer att påverkas. Vi menar att man är det med all rätt då vi ser hur tillgängligheten till unika områden redan nu begränsas genom privat ägande och att strandskyddet inte alltid beaktas på det sätt som man hade kunnat önska när bygglov beviljas. Skärgårdsstiftelsen är beredd att ta över förvaltningsansvaret och ägandet av marken som inte är bebyggd eller indelad i tomter. Den är även beredd att åta sig kostnaden för förvaltningen och den långsiktiga skötseln av marken. Övriga områden kan ägas av Naturvårdsverket. Vi menar att regeringen har ett ansvar att inte sälja ut områden som har varit helt skyddade genom statligt ägande. Innan man säljer bör man återigen undersöka vilka öar eller fastigheter som är skyddsvärda och inte bör säljas. Dessa värden måste också anses viktigare än de kronor en försäljning kan komma att ge statskassan även om det naturligtvis är många miljoner kronor vi talar om i Stockholms skärgård. Det finns pengar att spara. I betänkandet lyfter majoriteten fram avsättning av skyddsvärd skog som ett argument för att sälja öar i Stockholms skärgård. För mig haltar den argumentationen. Att välja att behålla mark och bidra till att uppfylla Sveriges mål att skydda mark enligt FN-överenskommelsen är troligen ett bättre ekonomiskt alternativ än att köpa in annan skyddsvärd mark eftersom staten då måste betala 25 procent över marknadsvärdet. Vi stödjer naturligtvis alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall på reservationerna 4 och 7. (Applåder)

Fru talman! Vi ska här debattera frågor som rör hur den statliga förvaltningen kan användas för att nå viktiga samhällsmål. Jag vill börja med ett viktigt samhällsmål som handlar om att studenter ska kunna få en egen bostad och välja den utbildning som passar dem oberoende av hur bostadssituationen på den aktuella orten ser ut. Så är det tyvärr inte i dag. I dag är bristen på studentrum akut på många studentorter runt om i Sverige. Studenter tvingas tacka nej till studieplatser på grund av att de inte lyckas få tag på en bostad och kan därmed inte få den utbildning som passar dem och som skulle ge dem störst chans att få ett arbete och komma in på arbetsmarknaden. Som vi ser det behövs fler krafter och mer kapital frigöras för att skapa fler studentbostäder i Sverige. Vi har därför föreslagit att man ska ge direktiv till Akademiska Hus AB så att det får möjlighet att tillhandahålla studentbostäder och också är skyldigt att upplåta sin mark för detta där det är lämpligt. Vi tycker också att de lärosäten som så önskar borde tillåtas att investera i studentfastigheter. Det görs som vi ser det i dag i alldeles för liten utsträckning. Jag yrkar därför bifall till vår reservation nr 6 i detta ärende. Ett annat viktigt mål som Miljöpartiet länge har kämpat för i samhället är att vi ska nå ett jämställt samhälle där män och kvinnor har samma möjligheter och samma skyldigheter. Ända sedan Miljöpartiet bildades har det varit självklart för oss att vi ska jobba mot ett jämställt samhälle. Vi har också försökt att själva föregå med gott exempel genom att ha lika många kvinnor som män på våra listor och att alltid ledas av ett kvinnligt och ett manligt språkrör. Den norm som vi har infört i vårt eget parti vill vi också se genomföras i samhället i övrigt. Men tyvärr är det i dag väldigt långt kvar innan samhället kan kallas jämställt. Här behövs uppenbart insatser göras för att öka takten i jämställdhetsarbetet. Skillnaden mellan män och kvinnor syns tydligt i många aspekter. Det handlar om uttaget av föräldraförsäkring, vården av sjukt barn och att man kan se skillnaden i lönekuvertet varje månad. Ett väldigt tydligt exempel är att skillnaden i nettoinkomst mellan kvinnor och män är väldigt stor och har ökat kraftigt under de sex år som den borgerliga regeringen har suttit vid makten. Under ett år har inkomstskillnaderna mellan gruppen män och gruppen kvinnor i genomsnitt ökats med 40 procent. Sammanlagt är det nu 60 000 kronor i skillnad i nettoinkomst för en genomsnittlig man och en genomsnittlig kvinna i Sverige. Det är en skillnad som ger dramatiska effekter i möjligheterna att välja inriktning i sitt liv och fritt kunna bestämma inriktning. Från Miljöpartiets sida anser vi att den statliga budgeten måste främja en jämställd samhällsutveckling. Därför vill vi att jämställdhet ska integreras på alla områden i budgeten. På papperet ska jämställdhetsintegrering redan i dag användas i Regeringskansliet. Men det är tyvärr lätt att se att den strategin inte används på ett systematiskt sätt. Det saknas konkreta jämställdhetspolitiska mål, indikatorer och en kvalitativ metod för analys, uppföljning och utvärdering. Resultatet syns i dag i dålig jämställdhet inom bland annat arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen och inte minst föräldraförsäkringen. Från Miljöpartiets sida anser vi att det är hög tid att införa en lag om jämställdhetsintegrering i statens budget. En sådan lagstiftning skulle säkerställa att myndigheternas arbete med jämställdhetsintegrering verkligen sker och att det sker strukturerat så att de jämställdhetspolitiska målen kan nås. Dessa mål har vi ställt oss bakom här i riksdagen med bred enighet. En sådan reform skulle inbegripa att ett jämställdhetsråd bildas. Det skulle bidra med expertis och bedöma effekterna av reformer på gruppen kvinnor respektive gruppen män. En bärande del i ett strategiskt jämställdhetsarbete är att göra jämställdhetskonsekvensbeskrivningar för att utvärdera större politiska reformer. På samma sätt som miljölagstiftningen i dag föreskriver en miljökonsekvensbeskrivning om man ska bygga infrastruktur eller om man ska införa miljöfarliga verksamheter tycker vi att det är rimligt att effekterna på jämställdheten utreds noga vid större reformer. Ett exempel där en tydlig jämställdhetsredovisning borde ha gjorts är när jobbskatteavdraget genomfördes av den sittande regeringen. Det är tydligt att effekterna av jobbskatteavdraget har blivit att det har gynnat gruppen män mer än gruppen kvinnor. Det har på många sätt försvårat och försenat jämställdhetsarbetet i samhället. Herr talman! Många studier visar att inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor ökar, och de ökar allra mest när man får barn. Eftersom kvinnor tar ut mer föräldraledighet än män halkar de efter i karriären och i lönesättningen. I går kom TCO:s pappaindex för förra året. Det visar tydligt att utvecklingen fortfarande går alldeles för långsamt när det gäller att minska skillnaderna i uttag av föräldraförsäkring. Bara drygt 24 procent av föräldraledigheten togs ut av pappor, och resten togs ut av mammor. Med den takt som gäller i arbetet med att få fler pappor att ta ut mer av föräldraförsäkringen skulle det ta 30 år innan föräldraledigheten delas lika mellan kvinnor och män. Det är inte en acceptabel utveckling, som vi ser det. Vi måste se till att utvecklingen går betydligt snabbare än så. Miljöpartiet har föreslagit en tredelad föräldraförsäkring där en tredjedel tas ut av mannen, en tredjedel tas ut av kvinnan och en tredjedel kan fördelas lika. Det skulle vara en välkommen reform som skulle kunna få snabba effekter på fördelningen av uttaget av föräldraledighet. Utan denna typ av reformer kommer vi tyvärr att få vänta alldeles för länge på att få ett jämställt samhälle och mer lika och rimliga löner mellan kvinnor och män. Tidigare har Försäkringskassan haft riktlinjer att verka för ett mer jämställt uttag av föräldradagarna. Det har nu, förvånansvärt nog, regeringen steg för steg tagit bort. I stället för att verka för ett mer jämställt uttag av föräldraledigheten framhåller man föräldrarnas val och blundar tyvärr för att man därmed skapar ett mer ojämställt samhälle. Egentligen bygger reglerna i föräldraförsäkringen på att hälften av dagarna ska tillfalla vardera föräldern, men eftersom dagar fritt kan överlåtas i dag blir uttaget för kvinnor betydligt högre. Ungefär tre fjärdedelar av dagarna tas ut av kvinnor. Tydliga direktiv till Försäkringskassan att verka för ett mer jämställt uttag skulle kunna få stor effekt. Jag är därför bekymrad över att regeringen har tagit bort den styrning som tidigare har funnits för att få Försäkringskassan att jobba med dessa frågor. Regeringen borde vara tydlig och uppmana statliga myndigheter att främja ett mer jämställt uttag bland sina anställda. Jag yrkar därmed bifall till reservation nr 1 om jämställdheten i regeringens arbete.

Herr talman! I betänkandet behandlas ett 30-tal motioner från den allmänna motionstiden som rör statlig förvaltning och statistik. Jag tänker uteslutande beröra en sverigedemokratisk motion, och därmed också en reservation, som rör just statistik. För att kunna utvärdera och eventuellt omvärdera, utforma och fatta kloka politiska beslut krävs ett så bra beslutsunderlag som möjligt. Där är inte minst statistik ett bra instrument för att bedöma nuläget, men också för att kunna utvärdera den förda politiken. Vi för i dag omfattande statistik inom i stort sett samtliga samhällsområden, inte minst av just dessa orsaker. Vi för också statistik över ekonomiskt bistånd eller vad som tidigare kallades socialbidrag. Vi för statistik över vilka som får ekonomiskt bistånd baserat på bland annat kön och olika åldersgrupper och på om man är ensamstående, sambo eller gift. Den baseras också på om man är född i Sverige eller utrikes född. Men vi menar att detta inte är ett tillräckligt bra underlag för att fatta väl genomtänkta politiska beslut. Herr talman! En stor del av det ekonomiska biståndet går i dag till utrikes födda. Till viss del förs redan statistik som visar hur stor andel av det ekonomiska biståndet som fördelas på inrikes respektive utrikes födda. Däremot förs inte en mer detaljerad statistik om till exempel bakgrund och utbildning hos dem som tar emot ekonomiskt bistånd. Detta gäller både för inrikes och utrikes födda. Om man tittar på SCB:s statistik för några exempelkommuner ser man att i Södertälje går 27 procent av det ekonomiska biståndet till svenskfödda. I Malmö är siffran så låg som 26 procent. Men mycket mer än så går inte att utläsa. Vilka har fastnat i bidragsberoende, och varför? Hur ser utbildningsbakgrunden ut? Om man delar upp utrikes födda i till exempel ursprungsländer - vilken bild tränger då fram? Det vet vi inte riktigt. Om man tittar på de närstående kommunerna Borlänge och Falun ser det ut som följer. I Borlänge går mindre än hälften, 46 procent, av det ekonomiska biståndet till svenskfödda, medan det i Falun, två mil därifrån, är hela två tredjedelar, eller 65 procent, av det ekonomiska biståndet som går till svenskfödda. Falun och Borlänge delar i stort sett samma arbetsmarknad och samma bostadsmarknad, men skillnader inte minst i den lokala migrations- och integrationspolitiken har påverkat utbetalningarna av det ekonomiska biståndet. Eller har de det? Brister i statistiken försvårar utvärderingen. En mer omfattande statistik kan ge politiker bättre underlag för att fatta vettiga politiska beslut, men den kan också ge landets röstberättigade ett bättre underlag i samband med allmänna val. Jag vill härmed avsluta med att yrka bifall till reservation 12.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation nr 2. Den kommande generationsväxlingen på arbetsmarknaden har diskuterats länge. Nu är de stora pensionsavgångarna här. Välfärdsverksamheterna inom kommunsektorn har högst antal pensionsavgångar och har redan i dag svårt att få tag på utbildad arbetskraft. På grund av de brister som finns inom äldre- och barnomsorgen arbetar många, framför allt kvinnor, deltid. Ca 70 procent av all omsorg av äldre som bor hemma ges av familj, släkt och vänner. Av denna anhörigvård står kvinnorna för ca 70 procent. Ca 100 000 personer, varav en stor majoritet är kvinnor, har gått ned i arbetstid eller helt slutat arbeta. Ca 1,6 miljoner människor kommer att lämna arbetsmarknaden av åldersskäl fram till 2025. Många yrken inom den offentliga sektorn har åldersavgångar på över 50 procent de närmaste åren. Det är dags att ta ett helhetsgrepp, och det finns möjligheter. Skillnaden mellan kvinnors och mäns sysselsättningsgrad uppgår i dag till ca 5 procentenheter. Sysselsättningsgapet indikerar att en ökning av kvinnors förvärvsfrekvens är helt avgörande för den framtida personalförsörjningen. Också bland utlandsfödda finns en stor potential att öka arbetskraftsdeltagandet. Vi anser därför att regeringen bör tillsätta en personalförsörjningskommission med uppdraget att föreslå åtgärder och insatser för att lösa personalförsörjningen inom välfärdsverksamheterna i hela landet. Kommissionen bör bestå av företrädare för kommuner och landsting, de fackliga organisationerna, forskare inom arbetsmarknads- och genusfrågor och företrädare för politiska partier. Till kommissionen bör också knytas organisationer som arbetar med landsbygdsfrågor. Herr talman! Alltmer av ägandet sker genom institutionella placeringar. I spåren av ett ökat osynligt ägande följer ökad spekulation och skattesmitning. Pensionsfonder, investeringsfonder, hedgefonder och riskkapitalbolag är alla en del av systemet. Hur dessa fonder och bolag påverkar ägande, investeringar och sysselsättning är det i dag ingen som vet. Det behöver belysas. Institutionella osynliga ägare med kortsiktiga vinstintressen för med sig konsekvenser. Det påverkar investeringsvolymer, arbetsvillkor och näringslivets utveckling i stort. Ägandet är en makt- och demokratifråga. Vilka som fattar besluten, hur besluten fattas, på vilka grunder de fattas och hur de påverkar samhället är centralt i en demokrati. Ägandet påverkar också den ekonomiska utvecklingen, de sociala förhållandena liksom miljön och lagstiftningen. Sedan den förra ägarutredningen 1985 torde ägandeförhållandena i Sverige kraftigt ha förändrats. Det visar inte minst den förändring Daniel Waldenström vid Economistas redovisat. I början av 1990-talet hade svenska investmentbolag nästan två tredjedelar av börsens samlade marknadsvärde. År 2010 hade andelen sjunkit till en tredjedel. Under samma period har andelen utlandsägande på börsen ökat från ca 5 procent till 40 procent. Därför anser vi att en parlamentarisk utredning bör tillsättas i syfte att ge en heltäckande bild av hur ägarförhållandena ser ut i olika sektorer. Utredningen bör också analysera ägandets effekter ur ett samhällsekonomiskt, socialt och demokratiskt perspektiv. Herr talman! Systemet med pris- och löneomräkning i staten infördes i början av 1990-talet som en följd av övergången till mål- och resultatstyrning. Systemet är ett generellt system med en automatisk beräkning som inte tar hänsyn till den faktiska utgiftsutvecklingen. Det är de beslutade anslagsnivåerna för myndigheternas verksamhet som ska pris- och löneomräknas. Varje år räknas myndigheternas anslag upp i statens budget så att dessa ska klara av att betala ökade priser och löner. Lönernas uppräkning baseras på SCB:s arbetskostnadsindex, vilket i sin tur är baserat på löneutvecklingen för tjänstemän i den konkurrensutsatta, privata tjänstesektorn. Indexet korrigeras för ett tioårigt genomsnitt av produktivitetsutvecklingen inom den privata tjänstesektorn. Den grundläggande orsaken till att modellen infördes inom den statliga sektorn var att man skulle få en följsamhet gentemot andra sektorer på arbetsmarknaden. Löneutvecklingen i staten ska genom denna metod inte vara vare sig högre eller lägre. I en situation då många tjänsteyrken, som exempelvis telefonförsäljning, växer i omfattning och samtidigt i viktiga avseenden industrialiseras skapas det en situation där kraven på rationalisering i den statliga sektorn blir orimliga. Den nuvarande omräkningsfaktorn är okänslig för de stora skillnaderna avseende produktivitetstillväxten inom tjänstesektorn. Den riskerar i praktiken att bidra till en successiv urholkning av de offentliga verksamheterna. I budgetpropositionen från i höstas framgår att omräkningsindex för löner 2013 är 1,37 procent. Från det görs ett avdrag för produktivitetsökning på 1,37 procent, och därför uppgår löneindex till 0,00 procent för samtliga anslag 2013. Det är inte rimligt att de statsanställda, som står för viktig service till medborgarna, ska ha en sämre löneutveckling än andra grupper på arbetsmarknaden. Därför anser vi att det behövs ett nytt system för pris- och löneomräkningen och att riksdagen ska begära att regeringen ska återkomma med förslag på hur pris- och löneomräkningen kan utformas på ett mer rättvist sätt än i dag med syfte att motverka denna urholkning av verksamhetsanslagen i budgeten.

Herr talman! Låt mig först yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkande FiU25 om statlig förvaltning och statistikfrågor. Det här är som sagt ett motionsbetänkande, och det ska sägas att det finns en hel del goda tankar bakom de motioner som här behandlas. Det är därför glädjande att konstatera att det redan pågår ett arbete runt dessa frågeställningar. Därför yrkar jag av naturliga skäl avslag på samtliga motioner. Mycket har redan sagts om de frågeställningar som tas upp i betänkandet, men jag skulle vilja göra några egna reflexioner. Jag vill lyfta upp ett par av de motioner som behandlas i betänkandet eftersom jag tycker att det finns ett värde i att resonera om andemeningen i dessa frågeställningar. Den första motionen är från några vänsterpartister angående personalförsörjning. Till viss del angränsar denna frågeställning också till ett antal andra motioner, bland annat en motion från socialdemokrater om nyttjande av digital teknologi och ett antal motioner från andra ledamöter från olika partier om bättre effektivitet i offentlig verksamhet. Jag delar de problemformuleringar som görs i dessa motioner, även om jag kanske inte helt och fullt håller med om slutsatserna och vad lösningarna kan tänkas bestå av. I det här sammanhanget vill jag börja med att säga att vi ofta hamnar i diskussionen om huvudmannaskapet när vi egentligen bör diskutera hur vi klarar de utmaningar som vi står inför, till exempel personalförsörjning och bättre nyttjande av teknisk utveckling. Detta kopplar också till högre effektivitet. Det vi pratar om är det yttre påverkanstryck som konkurrens innebär inom den privata sektorn. Det finns ett konstant tryck på företagen att utvecklas och förändras för att upprätthålla konkurrenskraften. Det handlar inte bara om att sälja sin tjänst eller sin produkt utan också om att vara en attraktiv arbetsgivare. Det här trycket måste också finnas på de offentliga verksamheterna. Privatiseringar har ofta symboliserat den effekt som eftersträvas, men det är inte nödvändigtvis huvudmannaskapet som är avgörande för det. Herr talman! Med detta som grund vill jag lyfta upp ett gott exempel från min egen hemkommun där ett äldreboende dramatiskt ökade sin kvalitet när de själva fick större inflytande på sin verksamhet. Den upplevda kvaliteten från vårdtagarna ökade mycket tydligt. Den upplevda kvaliteten från medarbetarna ökade i ännu högre grad. Personalen fick möjlighet att öka sin kompetens genom till exempel deltagande i konferenser och seminarier, detta tack vare tydliga vinster som uppstått genom deras sätt att arbeta. Dessutom har både personal och vårdtagare fått möjlighet att ta del av den tekniska utrustning och de tekniska hjälpmedel som står till buds. Jag vill särskilt nämna att vårdtagarna har fått möjlighet att använda datorutrustning med webbtelefoni och på storbildsskärmar kunnat se och prata med sina barnbarn som bor på andra sidan jordklotet. Är det inte fantastiskt hur man kan använda tekniken? Den här kvalitetshöjningen och effektiviteten har inte uppnåtts genom att man fått fler medarbetare. Man har tvärtom lyckats uppnå högre kvalitet med färre anställda, men ändå har man lyckligare och mer nöjda medarbetare som dessutom hinner med mycket mer varje dag. Kort sagt har en markant produktivitetsökning skett i just den här enskilda enheten. Dessutom har man investerat i sin personal och i tekniska hjälpmedel. Grunden till detta är effekten av det yttre påverkanstryck som jag tidigare pratade om. Man kan tydligt se att det har medfört att man fått med sig personalen i att sträva mot ett gemensamt mål. I just det här exemplet råkar det vara så att det är kommunen själv som är huvudman, men för att uppnå denna goda utveckling har det varit viktigt att personalen har insett vikten av att själva utvecklas för att inte förlora sin verksamhet till någon annan aktör. Jag tycker det finns ett värde i att lyfta upp dessa goda exempel och fokusera på det som fungerar. Det kan föra oss framåt, och det ger hopp om att klara framtidsutmaningarna. Finns det dessutom hopp om att en gladare personal som inte slits ut i förtid finns det också hopp om att personalen har lust, vilja och förmåga att jobba några år längre. Det är en annan viktig faktor ur ett personalförsörjningsperspektiv. Vad drar jag då för slutsatser av detta? Ja, till att börja med finns det i just det här exemplet en framgångsfaktor i att enheten och personalen själva har kunnat forma och utveckla sin verksamhet utifrån sina erfarenheter, sin kompetens, sin egen vilja och sina drivkrafter. I det här exemplet har det visat sig att det inte nödvändigtvis gagnar utvecklingen eller effektiviteten att styrning och direktiv kommer från en högre nivå, allra minst från en politisk toppstyrning. Herr talman! Den andra motionen jag vill lyfta fram och resonera kring är från Ulla Andersson och ytterligare ett antal vänsterpartister. Den handlar om det kollektiva ägandet. Vi hörde Jacob Johnson prata om detta alldeles nyss. Man resonerar kring hur det passiva och osynliga ägandet riskerar att späda på graden av spekulation och att späda på det ökade risktagandet på finansmarknaderna. Jag måste säga att jag inte kan annat än att hålla med. Jag är glad att även Vänsterpartiet har kommit fram till slutsatsen att det kollektiva ägandet varken gynnar stabilitet eller långsiktighet. Jag kan inte annat än att glädjas åt att vänsterpartisterna förespråkar mer av direktägande och fler starka ägare med en långsiktighet i sitt ägande. Jag tycker att det är bra att de inser att engagerade och aktiva ägare gynnar långsiktigheten och att aktivt ägande också sannolikt skapar rimligare avkastningskrav. Jag är helt överens med Vänsterpartiet om att det gynnar oss om vi alla tar ett större ansvar för vårt sparande inklusive vårt pensionssparande. Om vi får människor att bli mer aktiva i sina investeringar, till exempel i aktier, ökar också förståelsen och intresset för respektive investering, och mer av demokrati uppnås. Det tycker jag är bra. Här ska nämnas att regeringen infört ett investerarsparkonto. Det är ett steg i rätt riktning, och jag hoppas verkligen att intresset för just den här typen av sparformer, där den enskilde tar ett större eget ansvar och har ett större intresse av att vara mer aktiv i sitt ägande, ska öka. Det gör också att närheten till sparobjektet ökar, och det är naturligtvis bra. Det kan till exempel vara i det lokala företaget eller den lokala idén som man vill vara en del av. I det här sammanhanget sätter jag också stort hopp och stor tilltro till riskkapitalavdraget som är föreslaget. Jag hoppas att det ska ge incitament till ett aktivt ägande och mer av enskilt ägande, engagerat ägande och långsiktigt ägande. Jag måste säga att jag är väldigt glad att Vänsterpartiet är med mig i dessa frågor.

Herr talman! Det är alltid trevligt om man kan glädja kollegerna i riksdagen, men jag tyckte nog att Jörgen Andersson gjorde en för hård tolkning av vår reservation och vår motion. Jörgen Andersson uttryckte det som att vi är kritiska till kollektivt ägande. Vad vi har tagit upp är behovet av en ägandeutredning, och det kommenterade Jörgen Andersson inte något vidare. Det som oroar oss är det osynliga ägandet inom olika institutionella placeringar som pensionsfonder, investeringsfonder, hedgefonder och riskkapitalbolag. Det lät på Jörgen Andersson som att vi menade kommuner och landsting som är demokratiskt styrda och där det finns en stor insyn. Nej, Jörgen Andersson, jag hoppas att du kan få en glad påsk i alla fall men inte riktigt på de bevekelsegrunder som du försökte antyda. Det skulle vara intressant om Jörgen Andersson kunde kommentera vårt förslag om en ägandeutredning, även om jag har läst vad som står i betänkandet. Det har hänt mycket sedan 1985. Att hänvisa till SCB och till forskning tycker jag är lite lösligt. Det är en viktig demokratifråga och man behöver en samlad syn, och det är det vi är ute efter. Vad säger Jörgen Andersson om det?

Herr talman! Jag tycker att det är synd om jag misstolkade Jacob Johnson. Jag trodde att vi var någonting på spåren när det gäller en gemensam syn på ägandet. Det gör mig lite ledsen att det inte är så. Samtidigt sade jag redan i mitt huvudanförande att vi kanske inte drar samma slutsatser av problemformuleringen. Jag kan hålla med Jacob Johnson om att det finns ett problem i att vi har alltmer av kollektivt ägande på aktiemarknaden och på finansmarknaderna och att det kan skapa problem i sig. Jag är helt övertygad om att det finns en risk för att det faktiskt ligger till på det sättet som Vänsterpartiet förklarar i sin motivering om större risktagande och mer skattesmitning och mindre av ansvarstagande från aktiva ägare. Jag tror att vi har gynnats mycket av att ha aktiva ägare. Det där har förändrats över tid, visst är det så. Men faktum är att det finns uppgifter om detta, så att man skulle utreda hur det ser ut har jag svårt att se poängen med. Dessutom har det funnits förslag som försöker komma till rätta med de problemen. Jag nämnde investerarsparkontot som ett exempel. Riskkapitalavdragen är ett annat exempel. Jag hoppas att vi till slut om vi pratar en stund till kan dra samma slutsatser och att även Jacob Johnson kan glädjas åt de förslag som är presenterade och redan genomförda till viss del. Det ska nog gå bra det här, så att både du och jag får en glad påsk till slut.

Herr talman! Jag tror absolut att vi ska kunna klara av att få en glad påsk. När vi nu har ganska liknande problembilder när det gäller att det är problematiskt med hedgefonder, riskkapitalbolag och ett anonymt institutionellt ägande tycker jag att vi skulle kunna ta nästa steg och borra lite grann i den problematiken och tillsätta en ägandeutredning för att belysa detta. Den senaste utredningen gjordes 1985, och det är 28 år sedan. Ja, Jörgen Andersson, jag tycker nog att ni kan ta tillbaka den här frågan så att vi kanske så småningom kan glädjas tillsammans över en riktig, parlamentarisk ägandeutredning.

Herr talman! Vi delar som sagt var problemformuleringen. Jag ser inte riktigt poängen med en sådan utredning som Jacob Johnson föreslår. Jag tror att det finns poänger i problemformuleringen, och jag tror att det finns ett värde i att man försöker komma till rätta med det här. Investerarsparkonton, som jag nämnde tidigare och måste ta upp en gång till, tycker jag är ett steg i rätt riktning. Riskkapitalavdragen är ett annat steg i rätt riktning. Det finns säkert fler åtgärder man kan vidta så att människor tar ett eget större initiativ och tar ett större ansvar i sitt eget sparande och blir mer aktiva i sitt eget ägande. Jag tror att vi har mycket att vinna på det, och jag tror att om Jacob Johnson och jag kan enas kring att åtgärderna är viktigare för att komma till rätta med problemet än att ytterligare försöka beskriva problemet ska det nog till slut finnas en enighet i hur vi kommer framåt i den här frågan.