Statens personalpolitik

Fru talman! Jag ska hålla mig mycket kort i inled- ningen på detta ganska begränsade betänkande från finansutskottet, FiU13. I detta betänkande behandlar utskottet dels Riksdagens revisorers förslag angående statens personalpolitik, dels två motioner från den allmänna motionstiden som tar upp viktiga jämställd- hetsfrågor inom den statliga arbetsgivarpolitiken. Vi kan se i revisorernas rapport att revisorerna an- ser att den arbetsgivarpolitiska delegeringen i stats- förvaltningen måste fortsätta att utvecklas och bör konkretiseras. Regeringen bör precisera sig och tydliggöra var delegeringsgränserna går när det gäller just personalpolitiken gentemot myndigheterna där man har ett arbetsgivaransvar. Utskottet kan också konstatera att huvuddelen av de frågor som Riksdagens revisorer har tagit upp i sin granskning av statens personalpolitik har analyserats av Arbetsgivarpolitikutredningen. Regeringen avser att under denna vår återkomma med endera en propo- sition eller en skrivelse, som ska avlämnas, och visa hur man har tänkt hantera dessa frågor när det gäller just den statliga arbetsgivarpolitiken på detta område. När det gäller jämställdhetsaspekterna tycker ut- skottet, i likhet med motionärerna, att det är väldigt viktigt med jämställdhetspolitiken. Men man kan också konstatera att regeringen har vidtagit en hel rad åtgärder för att bland annat utjämna löneskillnader inom det statliga området och på så sätt arbeta i rikt- ning mot en jämställd arbetsgivarpolitik även när det gäller jämställdheten och lönedelen.

Fru talman! Jämställdhet handlar om alla männi- skors lika värde och varje människas rätt att få re- spekt för den man är, sina val och sina känslor. Ingen ska heller behöva särbehandlas, oavsett om det gäller kön eller av andra orsaker. Människor har all rätt i världen att bli behandlade som individer. Det är väl just det individuella ansvaret som vi saknar här och som dessutom inte finns direkt konkret beskrivet. Vi har haft planer, ord och många goda, vackra papper om vad som skulle behöva göras på det här området. Riksdagens revisorer har hanterat många av de här dokumenten sedan 1985 och granskat och funnit att det finns brister. Jag uppfattar därför också att den motivtext som finns till utskottets ställningstagande mer är ett för- svarstal än att vara insiktsfull i fråga om det är reell jämställdhetspolitik i verkligheten eller inte. Staten har att vara ett föredöme vad gäller den jämställdhetspolitik som ska fastställas vid detta ple- num. Man kan lyfta upp ett av dessa föredömen, nämligen Regeringskansliet, som senast fastställde sin plan den 9 februari 2000. Det är drygt tre år se- dan. Den planen håller man nu på att titta på. Tyvärr har man till den här debatten inte kunnat lämna några svar om det utfall och det arbete som har skett, vilket är tragiskt. Debatten blir lite tråkigare när vi inte har aktuella fakta att utgå från. Denna plan säger egentligen inte så mycket om vad som har hänt i praktiken. Den motivtext som utskottet har talar inte heller om reellt vad som ska göras, utan den är mer ett försvarstal. Löneskillnaderna i till exempel Regeringskansliet har ökat reellt mellan 1999 och 2001. Kontinuerlig statistik, som man kan följa efter det, har inte heller i dag kunnat visa på att det går åt ett bättre håll, utan det finns fortfarande enorma brister. Man kan gå in på åtta av de elva departementen och finna att det finns reella löneskillnader, och det i plånboken. Inte desto mindre är det viktigt att fundera över de planer som man skriver om, nämligen de attitydför- ändringar som är nödvändiga. Där saknas också de reella förändringarna. Det är någonting som måste upplevas. Det är här vi moderater saknar just den verkliga insikten om att man reellt kan ta del av varje individs uppfattningar. En öppen och modern arbetsgivarpoli- tik skulle bidra till ett jämställt samhälle, inte bara från ett könsperspektiv utan också från andra värde- ringar och attityder som är viktiga. Man skulle reellt komma till rätta med de attitydförändringar som är nödvändiga. Individuell förändring leder nämligen till att vi var och en aktivt arbetar med den här attitydför- ändringen. Jag tror heller inte att matematisk jämställdhet är någonting som man kan ha som motto att utgå från när det gäller om någonting verkligen är just jäm- ställt. Om var och en i stället tog just det här indivi- duella ansvaret - och staten ytterst, som ett föredöme för andra vad gäller arbetsgivarpolitik - skulle man kanske också se helt andra typer av attitydförändring- ar. När en kvinna särbehandlas bara därför att hon är kvinna begås samma fel som när en man särbehandlas just bara därför att han är en man. En orättvisa ersätts av en annan orättvisa, och segregeringen består. Vi moderater menar att vårt jämställdhetsideal är att friheten är för alla individer, och det är inte bara kö- net som det handlar om när vi diskuterar jämställd- hetspolitik, utan det är också andra delar. Regeringen har länge suttit fast i en social ingen- jörskonst, även på det här området, och tilltron till den enskilda människan har varit oerhört liten. Det är lite svagt, tycker jag, att lyfta upp kvinnan och sätta in henne i ett statligt perspektiv med projekt och positiv särbehandling där staten på något sätt är en måttstock, och man lägger fast förberedelser utifrån det perspektivet. Det vore bättre att utgå från varje människas egna individuella förutsättningar att lyfta detta i stället för att villkoret hela tiden är det som staten leder fram till. Trots att Sverige har kört en hård profilering på det här området har vi fått kritik från många olika håll. I det här papperet och den här handlingen hand- lar det om Riksdagens revisorer, som kommer att återkomma med just de konkreta punkter som man vill att det ska fortsätta att arbetas med. Men även EU-kommissionen och FN har en hel del kritik på det här området. Då kvarstår ju detta. Ska vi vänta på ytterligare planer? Ska vi vänta på ytterligare doku- ment? Eller ska vi vänta på att göra någon reell för- ändring? Då borde det egentligen handla om att se till just individen och varje människas reella ursprung och därmed också deras ansvar. I det arbetet har än så länge inte Regeringskansliet eller, för den delen, staten föregått med gått exempel, och då har vi en oerhört lång väg att gå. Samma mediciner en gång till underlättar inte detta, utan nu måste vi lägga ett helt annat perspektiv på det här. Jag ber att få avsluta med att yrka bifall till ut- skottets förslag, men vi moderater har en annan mo- tivtext när det gäller just punkt 2.

Fru talman! Vi lever i ett samhälle med strukturer som systematiskt missgynnar kvinnor vad gäller ar- betsvillkor, befordran, lön och möjlighet att forma sitt liv som man själv vill. Det här tar sig många uttryck, och det slår igenom på samtliga samhällsområden, givetvis också där staten är arbetsgivare, oavsett om det är Regeringskansliet eller om det är någon annan statlig verksamhet. Det är framför allt på andra håll som folk arbetar i statens tjänst. Det här slår igenom när kvinnor jämfört med män får lägre lön för likvärdigt arbete, när yrkesområden där kvinnor dominerar lönemässigt ligger lägre än de områden där män dominerar, när utbildningspremien för kvinnor i statlig tjänst är negativ, vilket SACO visade på för ett tag sedan. Som påpekas på flera ställen i betänkandet har lö- neskillnaderna inom offentlig sektor snarare ökat än minskat på en del håll. När vi tittar på möjligheterna att gå från deltidsarbete till heltidsarbete märker vi att de är mindre på yrkesområden där kvinnor dominerar. Vi kan se hur den här ojämlikheten slår igenom vid rekrytering till högre tjänster, och den visar sig i hur man organiserar arbetet på arbetsplatsen. Sedan tän- ker man på att kvinnor fortfarande tar det största ansvaret för hem och barn. Det är något som visserli- gen är fel, men det är ett obestridligt faktum i dag. Då sammanträden, konferenser eller andra arbets- uppgifter organiseras och genomförs tänker man sällan på att några av deltagarna ska ha tid att hämta på dagis, att de har en tvätt i tvättmaskinen som de egentligen borde ha hängt upp på morgonen, att de måste storhandla inför helgen eller att de ska förhöra läxan. Det är inte självklart att den person som stän- digt måste ursäkta sig och gå lite tidigare från arbets- platsen eller som med jämna mellanrum är hemma därför att man måste ta hand om sjuka barn drar vinstlotten när det gäller löneförhöjningar eller karri- är. Så befäster man alltså en redan bestående ojäm- likhet. Kvinnor stannar upp karriärmässigt och lönemäs- sigt medan männen rusar vidare till högre befattning- ar, bättre lön och större ansvar. Då har de dessutom någonting att skylla på för att de ska slippa ta sitt ansvar hemma. Männen fortsätter i stället att ta de avgörande besluten om arbetslivet och dess villkor. Det är en icke-jämställd struktur som systematiskt missgynnar kvinnor. Den cementeras och befästs på det här sättet. Som politiker är vi ofta bra på att författa lagtex- ter, policydokument och så vidare. Det har vi gjort under decennier i det här landet. Men vi är inte bara lagstiftare eller ansvariga för de här policydokumen- ten. Vi är också i kommuner, i landsting och i stat ytterst arbetsgivare. Vi har makten att genom våra egna beslut förändra orättfärdiga, orättvisa strukturer som krymper eller begränsar människors möjligheter att göra sina livsval. Vi har som opinionsbildare möj- lighet att verka för att förändra attityder och värde- ringar. Som arbetsgivare kan vi också se till att det klimat och de attityder och förändringar som präglar de statliga arbetsplatserna blir bättre. Vi kan bli goda föredömen vad gäller rättvis löne- sättning både mellan personer med jämförbara yrkes- uppgifter och mellan olika yrkesgrupper. Vi kan föra en jämställd rekryteringspolitik. Vi kan ge kraftigt ökat inflytande till den anställde över det egna arbe- tets form och innehåll. Vi kan skapa mer flexibla arbetstider, och vi kan sträva efter att organisera ar- betsplatserna så att de också passar för personer med familjeansvar och personer som önskar ta ut föräld- raledighet. Den statliga arbetsgivarpolitiken när det gäller jämställdhet kan inte i första hand vara välvilliga ord utan konkreta resultat. Den kräver handling och ett målinriktat arbete i första hand. Ska staten bli en jämställd arbetsgivare och ett föredöme för andra tror jag att detta är viktigt. Med de här orden vill jag yrka bifall till reserva- tion nr 4 av Karin Pilsäter, Mats Odell och mig själv.

Fru talman! Detta betänkande handlar om Riksda- gens revisorers förslag angående statens personalpo- litik. Det tar också upp två motioner från den allmän- na motionstiden 2002 om vissa jämställdhetsfrågor inom den statliga arbetsgivarpolitiken. Jag kommer i mitt anförande att lägga fokus på jämställdhetsfrågor- na. Jag noterar att Riksdagens revisorers granskning saknar jämställdhetsfrågorna. Granskningen handlar om normer för det personalpolitiska beslutsfattandet, utveckling av statlig arbetsledning och innebörden av personalpolitiska mål. Det skulle vara spännande att i framtiden få ta del av Riksdagens revisorers gransk- ning av på vilket sätt jämställdhetsaspekterna på den statliga arbetsgivarpolitiken har beaktats. Förslagsvis skulle granskningen kunna utgå från finansutskottets ställningstagande. Det innehåller en redogörelse för vad regeringen har gjort och vad den avser att göra. Min erfarenhet är att det är inget fel på ambitionerna, men någonting händer på vägen när ambitionerna ska genomföras. Det vore intressant att få ta del av en granskning och få ett svar på varför de aviserade åtgärderna inte blivit genomförda. Jag yrkar bifall till reservation 1 som handlar om att vi delar Riksrevisionsverkets kritik när det gäller regeringens strategi för jämställdhetsarbete. Det är en kritik som avser bland annat otydliga målbeskriv- ningar och krav samt bristande dialog mellan myn- digheterna och departementen. För ungefär ett och ett halvt år sedan gjorde fi- nansutskottet ett tillkännagivande om att regeringen skulle göra något åt denna kritik. Vad har hänt? Har det blivit bättre? Jämställdhetsarbetet hos myndighe- terna borde prioriteras högre vid budgetdialog och i regleringsbrev. Jag har under åren noterat att de motioner som handlar om jämställdhet oftast besvaras välvilligt med positiva skrivningar om vad regeringen gjort och vad regeringen avser att ytterligare göra inom jämställd- hetsområdet. Jag kan också konstatera att många av de aviserade åtgärderna inte blivit genomförda. Jäm- ställdhetsarbetet sägs vara högt prioriterat i regering- ens politiska förklaringar, men dessa följs alltför sällan av konkreta handlingar. Det räcker inte med att integrera jämställdhet- sperspektiv på alla politikområden. Det behövs också ett mod att genomföra konkreta åtgärder för att ändra på de rådande könsmaktsstrukturer som finns i bland annat den statliga arbetsgivarpolitiken, där diskrimi- nering vad gäller lön, arbetsmiljö och karriärmöjlig- heter blir de synliga resultaten. Man kan med fog ställa sig frågan om den offici- ella strategin fungerar, att arbetet ska ske genom jämställdhetsintegrering eller så kallad gender main- streaming. Vad blir det för konkreta resultat av att jämställdheten ska genomsyra alla politikområden? Tanken är att förändringarna ska ske inom rådande system och strukturer och inte sidoordnas utanför den ordinarie verksamheten. Jag anser att den nämnda kritiken, som inte är ny, mot regeringen inte har fått någon verkan därför att man inte följer upp den med konkreta åtgärder. Orsa- ken till detta är att metoden för jämställdhetsintegre- ring döljer att grundproblematiken handlar om makt och konflikt, omfördelning och motstridiga intressen. Anpassningen till så kallad gender mainstreaming tenderar att göra jämställdhetspolitiken tandlös. För att jämställdhetspolitiken ska få mer genomslag måste man tala om vad det egentligen handlar om. Det handlar om att utmana mäns makt och privilegier. Det kräver att männen som grupp och deras intressen måste ställas mot kvinnors gemensamma intressen. Ska målbeskrivningar och krav bli tydliga måste könsmaktsordningen erkännas. I praktiskt taget samtliga reservationer från de tre borgerliga partierna saknas en analys och ett erkän- nande av att det finns en könsmaktsordning, det vill säga en maktordning som underordnar kvinnor och överordnar män. Centerns reservation verkar gå ut på att det är So- cialdemokraternas och Vänsterpartiets fel att kvinnor tjänar mindre än män. Centern menar att bara man får en mindre könssegregerad arbetsmarknad och om man bara bedriver någon form av tillväxtpolitik, så löser det problemet med löneskillnaderna mellan kvinnor och män. De föreslår i sin motion att en löne- revision ska göras som går ut på att utjämna lö- neskillnaderna mellan likvärdigt arbete. Vad jag vet görs det väl kontinuerliga lönerevisioner när man förhandlar om löner. Det är ju ett intressant faktum att löneskillnaderna är olika i kommunerna, landstingen och i den statliga förvaltningen. Men det Centern inte tycks vilja medge är att det finns löneskillnader mel- lan kvinnor och män också i den privata sektorn. Vad drar Centern för slutsats av detta? Kan det bero på att könsmaktsordningen även finns inom den privata sektorn? Moderaterna talar om alla människors lika värde och varje människas rätt till respekt för sin person, sina val och sina känslor. Men handlar det bara om attityder och attitydförändringar i synen på kvinnans roll för att få en ändring till stånd? Om det handlar om en könsmaktsordning kan man då bara komma åt den genom en ändring på ytan, det vill säga genom att ändra attityder? Kristdemokraterna och Folkpartiet verkar vara mer offensiva i sin reservation. Och jag vill faktiskt ge en eloge till Folkpartiets representant här. Jag tycker att han höll ett mycket bra anförande med en analys av könsmaktsordningen. I reservationen vill man bryta lönediskriminering- en, och det är bra. Men gör man det bara genom att kvinnor ska få fler arbetsgivare att välja mellan eller genom att fler kvinnor ska finnas på ledande befatt- ningar? Det finns också i reservationen en antydan om att det finns en könsmaktsordning i den meningen att många kvinnor har en arbetssituation som innebär mindre makt och inflytande över arbetets utförande och arbetstidens längd och förläggning.

Fru talman! Jag har två frågor till Siv. Jag kan dela delar av din kritik av regeringens icke- jämställdhetsarbete när det gäller att gå från ord till verklighet. Vad jag också funderar över, Siv, är var- för du som vänsterpartist pratar om regeringen som någonting långt bortom dig. Som jag har förstått är du som vänsterpartist ganska mycket tjing med regering- en. Känner inte du som vänsterpartist att du har något reellt ansvar för historiken och det som har varit men också för det arbete som pågår just nu? Min andra fråga berör din syn på jämställdheten, inte bara utifrån ett könsperspektiv utan också från flera andra perspektiv. Varje individ bör granskas utifrån sina förutsättningar och ses just som individ, inte kopplat till ett kollektiv, oavsett i vilken egen- skap det skulle kunna vara. Är det inte just det indivi- duella perspektivet som vore lämpligt att lyfta fram, oavsett om det handlar om kvinna, ung, äldre eller vad det nu kan vara? Jag undrar vad ni i Vänsterparti- et egentligen tycker om individens egna rättigheter utifrån den man är.

Fru talman! När det gäller den första frågan, om Vänsterpartiets ansvar i och med att vi har haft ett samarbete under mandatperioden och fortfarande har ett samarbete, är det klart att Vänsterpartiet har ett ansvar för att driva just att jämställdhetsintegreringen blir mer aktiv. Det handlar faktiskt om att bedriva mera feminism, det vill säga att man vågar vidta akti- va konkreta åtgärder. I det sammanhanget har vi ett samarbetskontrakt, kan man säga, i 121- punktsprogrammet. Där kan Cecilia Widegren titta på olika åtgärder som Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna gemensamt har kommit fram till. Vad jag tog fasta på i mitt anförande är att det är viktigt att verkligen erkänna att jämställdhetsfrågor handlar om makt. Till skillnad från Moderaterna, som bara vill se det som individuella skillnader, ser vi att det finns en könsmaktsordning, en könsmaktsstruktur. Om man har sett det går det inte att åtgärda detta med individuella attitydförändringar. Då blir inget reellt gjort, utan man måste faktiskt göra något åt själva strukturen. Det handlar också om att göra aktiva in- satser vad gäller till exempel löneskillnaderna i kommunerna, där kvinnor som jobbar i de kvinnodo- minerade verksamheterna har mycket lägre löner. Då måste man bestämma sig för att se till att skillnaderna minskar, men också fatta aktiva beslut för att se till att kommunerna och landstingen har resurser för detta, vilket Moderaterna inte har velat gå med på. De tycker att det är viktigare att sänka skatten.

Fru talman! Det är ett ganska kraftigt underkän- nande av Vänsterpartiets eget ansvar. Om de planer och handlingar som Siv Holma tog upp i sitt anföran- de inte är tillräckliga, har också Vänsterpartiet ett ansvar för det. Det är då bara att beklaga att det an- svaret mynnar ut i att du står här och kritiserar dig själv indirekt. Det om något tydliggör att det kanske inte bara är i den här plenisalen som attitydföränd- ringarna ska ske, utan det är i möten människor emellan. Då är det väl förunderligt att i till exempel Regeringskansliet, som borde vara ett föredöme, är löneskillnaderna bland handläggarna upp till 6 000 kr. Det finns ett ansvar att ta där. Du har ju kritiserat det bristande ansvaret. Men är det inte dags att göra nå- gonting egentligen? Då gäller det inte att bara komma med en plan till och en åtgärd till. Det är det vi mode- rater kritiserar. Det är inte planen som är avgörande i dag, för planer finns ju. Vi har fattat oerhört vackra och fina beslut. Det är i den reella verkligheten som det måste ske en förändring. Vad gäller kommuner och landsting är det klart att inte heller där löses problemen med planer och åtgär- der, utan de löses just genom att man blir värderad utifrån den man är som person och de insatser man gör. Då kanske det också ska vara möjligt att ha al- ternativa arbetsgivare som möjliggör en reell sund lönekonkurrens också ute bland till exempel de an- ställda i kommuner och landsting. Svara gärna på varför du står och kritiserar dig själv!

Fru talman! Guilt by association - det är ju intres- sant att föra en sådan diskussion gentemot Vänster- partiet. Vänsterpartiet är ett samarbetsparti. Vi har inte regeringsmakten. Det parti som har regerings- makten är det socialdemokratiska partiet. Det har också makten över verkställigheten. Vi kan träffa politiska överenskommelser om hur vi vill att situa- tionen ska förändras, och det har vi gjort. Vad jag kritiserar är att man har haft mycket goda ambitioner, kanske mycket tack vare Vänsterpartiet och Miljöpartiet, men att det inte har blivit några åtgärder. Vad jag också säger är att detta är ett struk- turellt problem. Samma strukturella problem finns i den statliga förvaltningen som i det privata näringsli- vet. Det är kanske till och med värre i det privata näringslivet. Det finns också i kommuner och lands- ting. Man löser inte löneskillnaderna genom att privati- sera eller få fler aktörer. Du har samma könsmakts- struktur i de privata företagen. Man måste alltså först och främst inse och erkänna att det finns en köns- maktsstruktur. När man har gjort det - vilket Mode- raterna ännu inte har, men jag hoppas att det kommer - kan man också göra något åt de strukturella skillna- derna. Det handlar inte bara om att se individen, re- spektera individens fria vilja och så vidare. Det är viktigt i och för sig. Men man måste också se att det här med att kvinnor är underordnade och män är överordnade är en del av könsmaktsstrukturen. Man måste bryta den och vidta viktiga åtgärder för att klara det.

Fru talman! Jag ber att få tacka Siv Holma för de vänliga orden. Sedan kanske jag ska påpeka att det här alltså handlar om staten som arbetsgivare. Det vi vänder oss mot då är alltså att det, precis som Siv Holma säger, finns gott om goda och vänliga ord, gott om goda föresatser. Men under den tid som den här regeringen har suttit, och som Vänsterpartiet också har varit ett stödparti, har det i stor utsträckning handlat om just goda ord. Det går till exempel, när det gäller lönestrukturen, rent konkret att förändra detta varje år i samband med de revisionsförhandlingar som finns. Det är klart att staten som arbetsgivare där har ett stort inflytande över hur förhandlingarna rent konkret förs ute på de olika arbetsplatserna, hur man värderar mäns respek- tive kvinnors arbete och hur man värderar kvinnodo- minerade gruppers arbete gentemot mansdominerade gruppers. Det saknas konkreta insatser för att på den vanliga arbetsplatsen, och då kanske inte främst Regerings- kansliet, ge den enskilde anställde inflytande över det egna arbetets form och innehåll och över hur man förlägger arbetstiden. Det kan vi ju se på såväl statli- ga och kommunala som privata arbetsplatser. Man tar inte hänsyn till dem som har familj och barn. Den idealiske arbetaren är ju en man i femtioårsåldern som inte har några barn, eller som har en snäll fru som tar hand om dem, och som man kan kräva ska stanna på arbetsplatsen hur länge som helst. Det är i den konkreta planeringen av arbetet, den konkreta utformningen, som vi missar. Och i dag är det så att de offentliga arbetsgivarna ofta brister när det gäller jämställdhet i större utsträckning än man gör på den privata sidan. Framför allt är det ju som politiker i kommuner, landsting och stat som vi kan påverka villkoren för dem som är anställda här. Vi är ytterst arbetsgivare. Vi sitter ytterst med ansvaret. Vi tycker att man rent konkret borde ta detta ansvar, och det har man inte gjort fullt ut under något decennium.

Fru talman! Först och främst skulle jag vilja påstå att bristerna inte är mindre i den privata sektorn när det gäller de här frågorna. Jag har inga siffror just nu, men det finns sådana siffror. Man har till exempel de här löneskillnaderna. Sedan är det ju ett intressant faktum att köns- maktsstrukturen genomsyrar hela livet, inte bara arbetslivet - men även det. Det finns också en chans i det som Gunnar Nordmark talar om, nämligen att när vi är offentliga arbetsgivare är vi just politiker som kan påverka i lönerevisionen, som årligen återkom- mer. Jag kommer själv från en kommun, och jag är väldigt stolt över det, som just när det gäller löneni- vån för omsorg och vård ligger högst i landet. Det beror på att man har jobbat väldigt långsiktigt och tillsammans gjort prioriteringar både från den politis- ka sidan och den fackliga sidan. Man har klarat av att få mer vettiga och rimliga löner. Här måste man ta ett ansvar. Det är det jag menar i mitt anförande. Man måste våga vidta konkreta åtgärder. Det räcker inte att säga att vi är för att minska skillnaderna. Vi måste också vara aktiva och göra någonting. Man måste komma med konkreta åtgärder. Det handlar inte bara om att anlägga ett jämställdhet- sperspektiv inom alla politikområden. Man måste ta de andra stegen också. Det handlar inte bara om re- presentation. Man måste också gå in på innehållet och kvaliteten på just jämställdheten.

Fru talman! Då verkar vi vara överens, Siv Hol- ma, åtminstone på detta område, om att det handlar om konkreta åtgärder på den konkreta arbetsplatsen. Om vi tittar på hur anställda värderar sina arbetsgiva- re kan vi konstatera att ur en rad olika aspekter upp- lever offentliganställda i betydligt mindre utsträck- ning att man har inflytande över det egna arbetet, över dess form och dess innehåll. Vi kan se hur ut- brändhet och utslagning av kvinnor på arbetsmarkna- den oftast är större inom offentlig sektor än inom privat. Vad vi från Folkpartiet vill åstadkomma är ju inom den statliga politiken att staten ska kunna vara ett föredöme som arbetsgivare när det gäller jäm- ställdhet. Vi ska driva på genom att vara bättre än andra. Andra ska se att här har vi en attraktiv arbets- givare som andra söker sig till, bland annat just för att det är en jämställd arbetsgivare. På det sättet ska vi påverka och förändra attityder. Då har vi några av de konkreta åtgärder som jag och Folkpartiet på olika sätt har tagit upp här.

Fru talman! Jag tror inte att det är en avgörande åtgärd att till exempel se till att man får fler entrepre- nörer i den kommunala verksamheten och på det sättet kan öka kvinnors löner. Det hör jag ofta att Folkpartiet och andra borgerliga partier för fram. Det kan bli väldigt begränsade förbättringar för speciella yrkesgrupper, men om man tar kvinnor som helhet, och om man tar de yrken som är lågavlönade, tror vi inte att det är vägen att gå för att få en ändring till stånd. Då hamnar jag hellre på den uppfattning som Gunnar Nordmark har att staten, och även kommu- nerna och landstingen, ska vara ett föredöme för att göra något åt det här. Då handlar det om att systema- tiskt, metodiskt, långsiktigt se till att börja göra skill- naderna mellan vad kvinnor och män tjänar mindre - att eliminera dem. Sedan handlar det också om myck- et annat. Det handlar om hela livssituationen. Det finns många aspekter i det här, inte minst något som nu är väldigt aktuellt, ohälsoaspekten. Där ser man hur hela livet påverkar att vi har de sjuktal som vi har.

Fru talman! Ärade ledamöter och åhörare! Den här debatten behandlar statens personalpolitik, och jag kommer särskilt att ägna mig åt jämställdhetsas- pekten på samma sätt som föregående talare. Det jag vill börja med att slå fast är att Centerpartiets åsikt är att det finns strukturer i samhället som verkar på det viset att män överordnas och kvinnor underordnas. Det har varit partiets åsikt i sju år snart. Vi ser också att den svenska arbetsmarknaden är en av världens, och framför allt västvärldens, mest könssegregerade arbetsmarknader. Det visar sig på så sätt att hälften av alla yrkesverksamma kvinnor - men bara en av tio män - finns i den offentliga sektorn. Det är ett exempel på den könssegregering som finns på arbetsmarknaden. Den offentliga sektorn styrs ju genom politisk ledning. Jag är övertygad om att det går att hitta tu- sentals politiska dokument där det står att jämställd- het är viktigt, och det ska vi verka för. Samtidigt vill jag slå fast att rättvisa löner mellan kvinnor och män är en nyckelfråga för att förbättra jämställdheten i Sverige och på svensk arbetsmark- nad. Men vi kan se hur det ser ut i verkligheten. I kommunerna, där de flesta offentliganställda ar- betar, tjänar kvinnor i dag i genomsnitt 90 % av vad de kommunanställda männen tjänar. Trots detta har det förbättrats under de senaste decennierna. Så är det däremot inte i landstingen. Där har kvinnornas ge- nomsnittliga nivå sjunkit från 80 till 71 %. Det har alltså försämrats rejält på landstingssidan. I statsförvaltningen har kvinnors löner också sjunkit jämfört med männens, från 90 till 84 % under en period på 20 år. Lönegapet mellan offentligan- ställda kvinnor och män minskar alltså inte, och den statliga sidan är riktigt dålig. Riktigt dålig! Det mest famösa exemplet är faktiskt Regeringskansliet, vars lönesättningspolicy har valsat runt i medierna under en tid utan att det har hänt något konkret. Medlingsinstitutet utvärderar svensk lönebildning och tittar bland annat på jämställdhetsaspekten. I finansutskottet redovisas varje år Medlingsinstitutets årliga rapport. Förra året konstaterade man att det i de avtal som hade kommit inom offentlig och privat sektor fanns några med låglöneprofil men inte ett enda med tydlig jämställdhetsprofil. Det var Med- lingsinstitutets utvärdering av detta. I vår post kom häromdagen en antologi från sam- ma medlingsinstitut som heter Tretton perspektiv på lönebildningen. Den skulle jag vilja rekommendera alla att läsa. Där blir det skrämmande och skämman- de tydligt hur det ser ut och hur man har misslyckats med jämställdheten vad gäller kvinnors löner. Går det då att göra någonting åt detta? Jag är övertygad om att det går att göra någonting åt det. Det är kanske inte så lätt eftersom den svenska eko- nomin har utvecklats långsammare än omvärldens och regeringen har lagt uppdrag på kommunerna utan att fullständigt finansiera dem, vilket Kommunför- bundet har kommenterat. Kommunförbundet har sagt att det handlade om 4 miljarder förra året, och det blir väl mer i nuvarande års utvärdering, som vi får i nästa vecka. Det krävs en näringsvänlig tillväxtpolitik, respekt för kommunal självstyrelse och för finansieringsprin- cipen och en starkare skattebas för kommunerna. Då finns det pengar för att göra någonting åt detta. Kan man göra någonting i mellantiden? Ja, det kan man absolut om man vill. Jag tror inte att det handlar om verklighetsanalysen. Skillnaderna finns. Det har försämrats. Den statliga sidan är urdålig. Det tror jag att alla kan vara överens om. Mycket mer rapporter kan man inte få på det området. Jag delar Siv Holmas kritik mot att jämställdhets- frågorna har kidnappats i integreringspolicyn. Man har inte nyckeltal eller uppföljningar och inga tydliga verktyg som åtgärdar problematiken. Det är ett stort problem. Men, fru talman, i dag har vi ett alldeles tydligt exempel på mycket prat och lite verkstad - eller kalla det för skenhelighet, till och med. Det är ett hårt ord i en sådan här debatt i en sådan här kammare, men alla vet hur det ser ut. Här ligger ett motionsyrkande om en extra lönere- vision där man ska jobba ordentligt med en intern arbetsvärdering i syfte att utjämna löneskillnader mellan likvärdigt arbete i statlig sektor. Det motion- syrkandet finns på bordet i dag. Det motionsyrkandet avstyrks av majoriteten. I denna utvärdering av den svenska lönepolitiken, där vi är överens om att det står illa till, är detta det enda konkreta förslag som har framförts i denna riksdagsbehandling, och detta för- slag är man beredd att saklöst rösta ned. Jag tycker att det är väldigt ledsamt. Jag tror att det för kvinnor i många olika sektorer hade varit uppmuntrande att se att staten tar sitt ledaransvar i de här frågorna. Det behöver inte välta budgetar i ett svårt ekonomiskt läge. Det handlar om prioritering och omfördelning, men framför allt handlar det om att ta till vara ett praktiskt exempel, peka med hela handen och verkligen göra någonting för en gångs skull. Fru talman! Jag yrkar alltså bifall till motionen A366 yrkande 12 och avstyrker mot denna bakgrund motion A319 yrkande 3. Jag kommer att fortsätta och nästa år - tredje året i rad - göra samma yrkande igen.

Fru talman! Det finns två saker som jag skulle vilja fråga Lena Ek om. Det ena handlar om varför vi i Sverige har en väl- digt könssegregerad arbetsmarknad. Vad beror det på att de andra länder man jämför sig med inte har det? Vad gör Lena Ek för analys av hur detta har uppstått? Den andra saken är kanske inte direkt någon frå- ga, men jag skulle vilja förklara varför jag i Vänster- partiet inte stödde Centerpartiets motion om lönerevi- sion. Det står i majoritetstexten: "I Regeringskansliets nya handlingsplan för jämställda löner ingår en löne- revision i syfte att åtgärda de kvarstående osakliga löneskillnaderna mellan kvinnor och män anställda i Regeringskansliet. Lönerevisionen ska genomföras så snart som möjligt och senast inom tre år, i enlighet med jämställdhetslagen." Det kan tyckas var lite väl saktfärdigt att arbeta på det sättet, men jag uppfattar det som att Centerpartiets motion ändå har tillmötesgåtts på något sätt. Därför har jag kommit till den uppfattning framgår av reser- vation 1.

Fru talman! Som både Siv Holma och jag vet finns det flera anledningar till att vi i Sverige har en så könssegregerad arbetsmarknad. Mycket handlar om tradition och historisk utveckling och också om struktur. Så är det ju. Det finns flera anledningar till detta. Det är klart att det finns en god tanke med att dis- kutera bakomliggande orsaker. Då är det kanske lätta- re att hitta lösningar på problemen. Det måste jag ge Siv Holma rätt i. Samtidigt blir jag så otålig - riktigt hemskt och otrevligt otålig - när jag ser hur man har jobbat med jämställdhetsfrågor. Under den senaste 20-årsperioden har vi haft en ganska god kvinnlig representation, faktiskt en ökande kvinnlig represen- tation, på den statliga sidan. Vi har haft symboler i form av kvinnliga ministrar, kvinnliga partiledare och kvinnliga departementschefer. Ändå har det minskat från 1983 till i dag. Det har försämrats från 90 % till 84 % av männens löner. Medlingsinstitutet pekar på att avtalen på det här området är riktigt urusla. Jag tycker att det är orättvist att det är kvinnorna som ska vänta på detta - och dessutom på en arbets- plats där man har makten i sin hand och kan göra verklighet av orden. Därför tycker jag att det är all- deles för dåligt att vänta till om tre år.

Fru talman! Jag vill börja med att uttrycka något som gäller huvudanförande. Det finns ju en medve- tenhet om könsmaktsstrukturen. Jag var väl lite väl hård när jag utgick från reservationen att Centerparti- et inte hade den medvetenheten. Jag tar tillbaka den kritiken. När det gäller den könssegregerade arbetsmarknad som Sverige har skulle jag vilja påstå att till skillnad från andra länder har man i Sverige tagit aktiva poli- tiska beslut att göra det obetalda arbetet betalt. Däri ligger en skillnad. Det arbete som är betalt i kommu- ner och landsting är i mycket större utsträckning fortfarande obetalt arbete i andra länder. Hur man ska gå vidare med att göra den könssegregerade arbets- marknaden mindre könsdiskriminerad tål ju att funde- ras på så att det inte blir en back lash. Jag kan hålla med om att det finns en otålighet. När man arbetar väldigt mycket med jämställdhets- frågor tar det så evinnerligt lång tid innan man ser effekter. Ibland är effekten att arbetet också går bakåt. Men jag tycker ändå att vi har fått en större kvinnore- presentation, och det är viktigt. Men egentligen handlar det om makten i innehållet i statlig förvalt- ning. Det handlar inte bara om det som är ovanpå det hela, representationsskapet så att säga. Där behövs det medvetna och konkreta åtgärder för att göra detta, och det är inte bara kvinnors ansvar.

Fru talman! Jag tycker att Siv Holma är snäll, för snäll, i det här sammanhanget. Det finns nämligen ett tydligt ansvar, och det finns en tydlig makt som rege- ringen håller i sin hand. Man förfogar över denna fråga både i kraft av det politiska ledarskapet och i kraft av chefskapet i den statliga sektorn. Det är det tillfälle då man faktiskt i realiteten kan göra någon- ting, och det har man låtit bli. Man har sett hur det år från år har försämrats. Och det har faktiskt försämrats rejält under 20 års tid. Och nu finns en möjlighet att gå före, att göra en intern arbetsvärdering som fak- tiskt skulle kunna stå som förebild för resten av ar- betsmarknaden. Den möjligheten finns - att gå före och visa hur man gör en lönevärdering som fungerar praktiskt i syfte att utjämna löneskillnader mellan likvärdigt arbete mellan män och kvinnor. Då väljer man aktivt att låta bli och skjuter upp det igen. Jag noterar också att det är Siv Holma som tar hela denna diskussion, där vi på detta område faktiskt har ganska stora likheter i vår politik, medan de som är i regeringsställning, alltså de socialdemokratiska representanterna i detta sammanhang, inte tar denna diskussion utan duckar. Det är bra att det noteras till protokollet.

Fru talman! Jag vill först till Lena Ek säga att riksdagens arbetsordning inte medger att man tar replik innan man har haft sitt huvudanförande. Jag får återkomma till detta efter mitt huvudanförande. Fru talman! Det övergripande målet för svensk jämställdhetspolitik är att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom livets alla olika områden. Jämställdhet mellan kvinnor och män är en av de grundläggande principerna i ett demokratiskt sam- hälle. Trots att vi i Sverige under lång tid arbetat med dessa frågor finns det ännu mycket kvar att göra. Kvinnors rätt till arbete med rättvisa löner och med öppen tillgång till alla poster på alla beslutsnivå- er måste bli en självklarhet. Vi måste bryta det mönster som ger kvinnor säm- re karriärmöjligheter, sämre lön och mindre makt endast därför att de är kvinnor. Staten är en stor ar- betsgivare med drygt 230 000 anställda, och det bor- de vara en självklarhet att staten är en god förebild vad gäller jämställda arbetsvillkor. Fru talman! Det betänkande som vi nu behandlar berör Riksdagens revisorers skrivelse angående sta- tens personalpolitik samt två motioner från allmänna motionstiden. Revisorernas skrivelse utmynnar i tre förslag. För det första att det bör göras en precisering av den arbetsgivarpolitiska delegeringen, för det andra handlar det om tydligare chefskap och för det tredje om uppföljning och redovisning av personal- politiken. Regeringen beslutade 2001 att tillsätta en utred- ning med uppgift att göra en samlad utvärdering av den arbetsgivarpolitiska reformen. Uppdraget omfat- tade bland annat att bedöma effekterna av den arbets- givarpolitiska delegeringen på lönebildningen, perso- nalförsörjning och andra peronalpolitiska frågor inom statsförvaltningen. Finansutskottet konstaterar att utredningen tar upp de aspekter på statens arbetsgivarpolitik som berörs i revisorernas rapport. Utskottet förutsätter att regeringen under våren 2003 behandlar dessa frågor i den arbetsgivarpolitiska proposition eller skrivelse som regeringen har avise- rat att den ska lämna till riksdagen. Med hänvisning till det pågående beredningsarbetet av dessa frågor inom Regeringskansliet avstyrker finansutskottet revisorernas förslag. Fru talman! Två motioner från allmänna motions- tiden behandlas också i detta betänkande, dels en motion från Vänsterpartiet där man föreslår en högre prioritering av jämställdhetsarbetet hos myndigheter- na vid budgetdialog och i regleringsbrev, dels en motion från Centerpartiet där man föreslår en lönere- vision inom statlig verksamhet och i hela den offent- liga sektorn. Riksdagen behandlade våren 2002 i finansutskot- tets betänkande 27 frågor som berör jämställdhet i den statliga arbetsgivarpolitiken. I detta betänkande framhöll utskottet att jämställdhet mellan könen och en arbetsmiljö där diskriminering på grund av kön inte får förekomma måste vara ett grundläggande förhållningssätt i den statliga förvaltningen. Regeringens utgångspunkt i jämställdhetsarbetet är att såväl den politiska som den verkställande delen av regeringsarbetet ska genomsyras av ett jämställd- hetsperspektiv. I detta sammanhang underströk utskottet att jäm- ställdhetsarbetet hos myndigheterna ska prioriteras högt såväl när det gäller det interna verksamhetsar- betet i myndigheterna som vid styrningsdialogen med departementen. Tydliga och relevanta verksamhetsmål är enligt utskottets mening ett viktigt verktyg för att förändra rådande könsdiskriminerande strukturer. I arbetet som myndighetschef ingår att skapa goda arbetsförhållanden och ta till vara och utveckla de anställdas kunskaper och erfarenhet. Myndighetscheferna ska aktivt motverka att lön sätts efter kön. Det är vidare varje nuvarande myn- dighetschefs ansvar att aktivt och målmedvetet arbeta med jämställdhetsfrågor. Finansutskottet har också fastslagit att det måste vara en förutsättning att de myndighetschefer som anställs är intresserade av jämställdhetsfrågor samt att de är beredda att ta på sig det praktiska ansvaret för att genomföra regeringens mål för jämställdhet. Det är först när regeringens och riksdagens ambitioner, lagar och riktlinjer genomförs i vardagen som det kan bli en verklig förändring i kvinnornas vardag. Regeringen har i regleringsbrevet för 2003 upp- dragit åt Arbetsgivarverket att senast den 30 juni innevarande år rapportera hur löneskillnaderna mellan kvinnor och män utvecklas i staten. I löneförhand- lingar har parterna på det statliga området kommit överens om att genomföra en gemensam studie av den lokala lönebildningen och lönesättningen. I denna studie ska särskilt granskas vilket gemensamt ansvar som de lokala parterna tar för att förhindra osakliga löneskillnader mellan män och kvinnor. Dessutom har parterna kommit överens om att starta ett arbete med målet att nå en jämn könsfördelning i samtliga befattningskategorier inom staten. Utskottet konstaterar vidare att ytterligare insatser för att stärka jämställdhetsarbetet och utveckla jäm- ställdhetsanalysen både i den statliga förvaltningen och i hela den offentliga sektorn är under beredning inom Regeringskansliet. Utskottet har i betänkandet kunnat konstatera att regeringen och parterna redan har initierat en rad åtgärder som motsvarar de av motionärerna framförda kraven. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i fi- nansutskottets betänkande 13 och avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! Det var många ord. Jag funderade lite grann på den kritik som framförts från både vänster och höger, från revisorer i mitten - om man kan ut- trycka det så - och även från opinionsbildare på olika håll. Är det så att du, Hans Hoff, känner att det på soci- aldemokratiskt håll finns en självkritik på området vad gäller det arbete som regeringen borde ha gjort? Mycket av den motivtext som utskottet presenterat handlar ju mycket om ett försvar i förhållande till vad som borde ha gjorts. Min andra fråga rör regeringens ansvar. Känner du som socialdemokrat att det har gjorts tillräckligt? Då avser jag inte ord, planer och åtgärder, utan då tänker jag på egentlig handling. Anser du i det läget att Regeringskansliet borde vara en förebild och före- gå med gott exempel? Och tycker du då att det är acceptabelt att det på till exempel befattningsnivån för handläggare kan skilja 6 000 kr i lön mellan en man och en kvinna?

Fru talman! Nej. Jag får säga precis som det står i betänkandet: Vi är inte nöjda - långt ifrån! Förra gången vi behandlade det här området blev det inte mindre än två tillkännagivanden till regering- en om att vi vill se snabbare åtgärder och ett antal olika analyser, något som regeringen nu återkommit med. Som jag ser saken handlar det om att i verklighe- ten effektuera de lagar, förordningar och reglerings- brev som finns. Moderaterna är i sammanhanget ett extremt högerparti som står långt ifrån alla ambitio- ner att vilja genomföra förändringar för att förbättra när det gäller skillnader i lön mellan kvinnor och män. Man yrkade ju avslag till exempel vad gäller den nya jämställdhetslagen, som innebär att de osak- liga löneskillnader som finns ska kartläggas, identifi- eras och åtgärdas. Detta återkommer nu i Moderater- nas reservation med anledning av Centerpartiets mo- tion. Man säger att det inte handlar om någon mate- matisk omfördelning av pengar. Men det är precis vad det handlar om, Cecilia Widegren! Det handlar ju om att det ska göras en omfördelning av pengar i löneförhandlingarna men det ställer ni inte upp på.

Fru talman! Är Regeringskansliet en god förebild eller inte, och borde det vara en god förebild eller inte? Den frågan har jag inte fått svar på. Vidare undrar jag om vi kan vara överens om att vi ska gå till handling i stället för att tala om analyser. Om vi ska gå till handling i frågan, finns det då ett individuellt ansvar för att i det här läget försöka göra förbättringar? Var uttrycker i så fall Socialdemokra- terna och Regeringskansliet det individuella ansvaret i detta? Det blir ju oerhört mycket mer "verkstad" om vi har ett individuellt ansvar eller om det är ett kollektivt ansvar som ska tas av några få än om vi alla gemen- samt har det individuella ansvaret. Vi kan utgå från att det i sådana fall kan vara ett föredöme i jämställd- hetsarbetet och i statens arbetsgivarpolitik.

Fru talman! Det individuella ansvaret finns för varje myndighetschef som redan är anställd och för varje myndighetschef som vi framöver kommer att anställa. Det gäller att verkligen se till att arbetsplat- sen har en god arbetsmiljö och samma karriärmöjlig- heter för både kvinnor och män och att det inte före- kommer osakliga löneskillnader. Det individuella ansvaret är just att se till att fullfölja dels de uppgifter som stipuleras i lag, dels det som regeringen har tydliggjort till myndigheterna. Vad Cecilia Widegren är ute efter är något som inte rör detta, utan det handlar om att man vill luckra upp kollektivavtalsrätten. Men det är inte utifrån möjligheten att höja lönen, för det kan man i dag göra i kollektivavtalen. Vad man i dag inte kan göra är att sänka löner. Den typen av individuella löneförhand- lingar tror jag inte att de svenska kvinnorna på ar- betsmarknaden är speciellt betjänta av. När det gäller Regeringskansliet och staten som arbetsgivare är jag helt förvissad om att staten nu när finansutskottet har hand om de här frågorna, och också med tanke på det engagemang, den kunskap och den glöd som finns hos de flesta partierna, med tiden kommer att vara en mycket god arbetsgivare i de här sammanhangen. Jag hoppas att den övriga arbetsmarknaden följer efter.

Fru talman! Hans Hoff sade i sitt anförande att det ska finnas ett grundläggande förhållningssätt när det gäller att verka för jämställdhet och att varje chef inom statlig förvaltning, på det statliga området, har att aktivt motverka löneskillnader. Men hur förklarar då Hans Hoff den utveckling som har varit inom den statliga sektorn där det gått precis tvärtom?

Fru talman! En av de saker som vi konstaterade i våras då vi hade debatten om staten som arbetsgivare är att vi från många myndigheter inte får in uppgifter om osakliga löneskillnader och om karriärmöjlighe- ter. Bland annat där var vi mycket skarpa i finansut- skottets skrivningar. Vi vet alltså i dag inte riktigt hur bilden ser ut. Detta visar väl också på något sätt på vad vi i finansutskottet sagt. Vi har ju verkligen med skärpa sagt att de här uppgifterna nu måste komma in. Vi hoppas att vi nu under våren får in rejäla un- derlag från samtliga myndigheter. Underlagen har ännu inte inkommit men det här är en oerhört viktig möjlighet att verkligen se hur det ser ut hos varje myndighet och inte bara hos det fåtal myndigheter som tidigare har kommit in med underlag.

Fru talman! Jag vill följa upp min första fråga ge- nom att fråga vad Hans Hoff tänker göra med de myndighetschefer som inte aktivt verkat i samman- hanget och som dessutom inte har lämnat in några uppgifter. Samtidigt kan jag konstatera att Medlingsinstitu- tet, en ganska välmöblerad statlig myndighet, för andra året i rad har avlämnat en rapport där man pre- cis talar om hur det ser ut i den statliga, offentliga, sektorn. I den antologi som ligger på våra bord finns det från de fackliga organisationerna bland annat ett utmärkt inlägg från LO-ekonomen Dan Andersson som visar precis på hur det ser ut. Jag ställer mig därför väldigt frågande till att Hans Hoff menar att det inte finns någon kunskap om att det nu är sämre, att det har blivit sämre, inom den statliga sektorn. Jag är faktiskt mycket förvånad över detta. Förra året blev det nej till vårt yrkande om lönere- vision. Det blev bara mer av statistik, uppgifter och utredningar. I år är det samma förhållningssätt - alltså mer statistik och mer utredningar; man väntar på det som fortfarande är under beredning i Regeringskans- liet. Vidare finns det en borte tidsgräns vid tre år. Jag blir oerhört otålig och besviken på detta utredande och detta väntande. Här finns ett konkret yrkande som dessutom inne- bär ett tvång för varje myndighet att titta på detta med osakliga löneskillnader. Det måste man nämligen göra om det finns ett beslut som handlar om arbets- värdering. Det är ju nyckeln till alltihop. Innan det beslutet är fattat kommer det fortsatt att utredas och utredas. Därför är det, tycker jag, tragiskt att man har valt att inte tillgodose vårt motionsyrkande. Slutligen, fru talman, vill jag säga att alla som vill ta ett individuellt ansvar kan vid voteringen rösta för vårt motionsyrkande.

Fru talman! Möjligen talar vi förbi varandra men det får vi reda ut senare. I detta sammanhang talar jag om kartläggningen av osakliga löneskillnader och om åtgärdsplaner för att komma till rätta med de sakerna. Möjligen är Lena Ek inne på detta med relativa löne- lägen för olika befattningar. Kanske talar vi förbi varandra men det kan vi väl, som sagt, reda ut senare. Den lagstiftning som ligger till grund här är bara en del i det hela. Där vi politiker är arbetsgivare, som vi ju är bland annat i det här fallet, ska det egentligen inte behövas en lagstiftning i botten för att det som handlar om bland annat kartläggning och jämställda arbetsvillkor ska genomföras. Men nu har vi den lagstiftning vi har, och den ska revideras i början av 2004. Då får man se om regeringen och riksdagen behöver vidta ytterligare åtgärder för att komma till rätta med de delar av arbetslivet där det sker en dis- kriminering av kvinnor. Statsministern har, i varje fall i medierna, uttryckt att man är beredd att göra detta. Då hoppas jag att också Centerpartiet är ett parti som aktivt ger sitt stöd i de delarna. I övrigt är lönerevision något som görs återkom- mande, och som ska göras med anledning av det som står i jämställdhetslagen. Vad som nu hänt är att par- terna på det statliga området gjort handslag om att gå igenom hela lönebiten och också att i mycket större utsträckning ha båda könen representerade på befatt- ningar i staten. Där finns också stora brister, inte minst när man kommer upp i ledande funktioner, till ambassadörer, generaldirektörer och liknande. Det finns mycket att göra, och det här ska vi hjälpas åt med, de partier som kämpar för detta och tycker att det här är viktiga frågor.