Socialutskottets betänkande i anledning av motion om åtgärder för att förbättra epileptikernas situation

Socialutskottets betänkande nr 20 år 1971

SoU 1971:20

Nr 20

Socialutskottets betänkande i anledning av motion om åtgärder för att
förbättra epileptikemas situation.

I motionen 1971:785 av fru Sundberg m. fl. (m, c) yrkas att riksdagen
hos Kungl. Maj:t måtte hemställa att en expertgrupp tillsättes med
uppgift att tillvarataga de epileptiskt sjukas anställningsförhållanden, att
45 § lärarhögskolstadgan ändras så att intyg om antagningslämplighet
från såväl den sökandes läkare som av skolstyrelsens läkare må vara
till fyllest för antagning vid lärarhögskola av epileptiker, att försäkringsinspektionen
får i uppdrag att se över premieberäkningen för försäkringar
med epileptiker som försäkringstagare i enlighet med vad som stadgas i
lagen om försäkringsrörelse 282 § mom. 2, att tilläggsdirektiv utgår till
handikapputredningen med begäran att utredningen beaktar de epileptiskt
sjukas situation.

Epilepsi

Epilepsi är ingen enhetlig sjukdom utan en grupp av likartade symtom
vid hjärnskador av olika slag uppkomna vid olycksfall, förlossning,
infektion etc. Symtomen orsakas av abnorm elektrisk urladdning i
skadade nervceller i hjärnan. Den äldre beteckningen fallandesot eller
fallandesjuka hänför sig till den vanligaste formen av epileptiska anfall, då
den sjuke förlorar medvetandet eller faller omkull. Det kramptillstånd
som uppträder vid anfallet och som i vissa fall medför andningssvårigheter
och bildning av fradga i munnen avtar i regel efter några minuter.
Ett lindrigare epileptiskt anfall kännetecknas av tillfällig sinnesfrånvaro
eller medvetslöshet, s. k. absence. Epilepsi behandlas i regel medicinskt,
men i vissa fall, framför allt när den orsakats av ärrvävnad, tillgrips
operation. Ärftlig epilepsi förekommer men i mindre utsträckning än
man tidigare ansett. Förbättrad diagnostik och nya behandlingsmetoder
har lett till att anfallsfrekvensen för patienter med epilepsi kunnat
nedbringas, och i många fall har patienterna blivit anfallsfria.

Anställningsskydd m. m.

I Kungl. Maj:ts cirkulär (1960:553) angående anställningsvillkor m. m.
för partiellt arbetsföra inom statlig och statsunderstödd verksamhet har
angivits riktlinjer beträffande anställande av partiellt arbetsföra inom det
statliga området och inom sådana områden av statsunderstödd verksamhet
där anställnings- eller arbetsvillkoren fastställs under medverkan av
Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Med partiellt

1 -Riksdagen 1971. 12 sami. Nr 20

SoU 1971:20

2

arbetsför avses i cirkuläret person, som har eller förmodas kunna få
särskilda svårigheter att erhålla eller behålla ett förvärvsarbete på grund
av fysiskt eller psykiskt arbetshinder eller social belastning. I cirkuläret
har föreskrivits att myndigheterna inte bör ha en restriktiv inställning till
de partiellt arbetsföra som arbetskraft och att det bör beaktas att
grundlagsstadgandet om tjänstetillsättning efter förtjänst och skicklighet
inte tilldelar de partiellt arbetsföra någon undantagsställning.

1 Sverige finns inga generella lagbestämmelser om förbud mot obefogade
uppsägningar. För vissa speciella fall finns lagförbud, nämligen mot
avskedande på grund av värnpliktstjänstgöring, havandeskap eller ingående
av äktenskap samt mot avskedande i föreningsrättskränkande syfte eller
på grund av verksamhet som skyddsombud. Enligt statstjänstemannalagen
(1965:274) får statstjänsteman med förordnande tills vidare sägas
upp om han har visat bristande lämplighet för tjänsten eller det finns
anledning att dra in tjänsten eller uppsägningen av annat skäl är påkallad
från allmän synpunkt. Samma begränsning av uppsägningsrätten gäller
enligt stadgan (1965:602) om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl.
för vissa andra offentligt anställda tjänstemän. I övrigt gäller en av
arbetsdomstolen år 1932 uttalad princip att arbetsgivare har rätt att säga
upp arbetstagare utan angivande av skäl, om inte kollektivavtal innehåller
bestämmelser som inskränker denna rätt eller uppsägningen kan anses
strida mot goda seder.

Enligt huvudavtalet mellan SAF och LO kan tvist om uppsägning på
grund av ”enskild arbetares förhållande” bringas under skiljenämnds
prövning, om den sammanhängande anställningstiden är minst nio månader
och den anställde har uppnått 18 år. Som skiljenämnd fungerar en av
parterna tillsatt nämnd, arbetsmarknadsnämnden. Finner nämnden att
uppsägning har skett utan saklig grund, kan arbetstagaren tilldömas
skadestånd. 1 fråga om uppsägning av annat skäl än enskild arbetstagares
förhållande, i första hand arbetsbrist, fungerar arbetsmarknadsnämnden
inte som skiljenämnd utan kan endast rekommendera en lösning i det
enskilda fallet. Hittills har nämndens rekommendationer emellertid alltid
följts av parterna. Alla LO-förbund har inte undertecknat huvudavtalet.
Avtalets bestämmelser om uppsägningsskydd gäller av den anledningen
inte för t. ex. byggnads- och transportarbetareförbunden samt de grafiska
förbunden.

Överenskommelsen mellan SAF och LO om skydd mot uppsägning
utan saklig grund har varit normbildande även för de privatanställda
tjänstemännens avtal. SAF har sålunda ingått liknande huvudavtal med
Svenska industritjänstemannaförbundet (SIF), Sveriges arbetsledareförbund
(SALF) och Handelstjänstemannaförbundet (HTF). Också kommunalanställda
tjänstemän, på vilka uppsägningsreglerna i den nyss nämnda
stadgan (1965:602) inte är tillämpliga, samt de kommunalanställda och
de statsanställda arbetarna har avtalsenligt motsvarande skydd mot
obefogade uppsägningar.

Tvist huruvida uppsägning strider mot annat kollektivavtal än de ovan
nämnda huvudavtalen kan bringas under arbetsdomstolens prövning. Om

SoU 1971:20

3

annat inte har överenskommits genom kollektivavtalet, kan domstolen
vid obefogad uppsägning inte bara döma ut skadestånd utan också
förordna att den uppsagde skall återanställas.

För större delen av arbetsmarknaden har således den fria uppsägningsrätten
inskränkts genom avtal.

Uppsägningsfrågorna har under senare år vid flera tillfällen behandlats i
riksdagen (2LU 1957:25, 1962:22, 1963:23, 1964:63, 1968:67 och
1969:14), bl. a. i anslutning till en av internationella arbetsorganisationen
år 1963 antagen rekommendation (nr 119) angående uppsägning av
anställningsavtal på arbetsgivarens initiativ. Riksdagen har därvid visserligen
uttalat förståelse för önskemålen att skapa tryggare anställningsförhållanden,
särskilt för sådan arbetskraft som har speciella svårigheter att
få nya arbeten, bl. a. den äldre arbetskraften. Yrkandena om utredning
har emellertid avslagits av riksdagen med motiveringen att lagstiftning
inte bör aktualiseras, förrän det har ådagalagts att det inte är möjligt att
avtalsvägen nå en godtagbar lösning av frågan.

Efter bemyndigande år 1969 har emellertid en utredning på området
tillsatts, nämligen utredningen rörande ökad anställningstrygghet och
vidgad behörighet för arbetsdomstolen. I direktiven för utredningen uttalas
bl. a. följande.

Om anställningstryggheten ökas genom förlängda uppsägningstider och
i synnerhet om därtill läggs ett särskilt skydd i form av avgångsersättning,
blir det ofrånkomligt för de sakkunniga att undersöka om det ökade
skyddet skall beredas den anställde också i de fall då uppsägningen har
sin grund i hans personliga förhållanden. De sakkunniga bör därför till
allsidig prövning ta upp också frågan om skyddet mot obefogad uppsägning
samt mot bakgrund av bl. a. huvudavtalen på den privata arbetsmarknaden
och statstjänstemannalagen överväga behovet att lagreglera
uppsägningsgrunderna och de rättsliga följderna av obefogad uppsägning.
Utgångspunkt för övervägandena bör vara att principen om arbetsgivares
rätt att utan skäl avskeda arbetstagare skall ersättas med en huvudregel
om skydd mot sakligt ogrundade uppsägningar. Vid överväganden av i
vilka fall uppsägning skall anses sakligt befogad måste samordning ske
med bestämmelserna härom i statstjänstemannalagen liksom med lösningarna
av de frågor som omfattas av ämbetsansvarskommitténs uppdrag.

I en i början av april 1971 avgiven proposition (1971:107) har Kungl.
Maj:t föreslagit vissa åtgärder för att förbättra den äldre arbetskraftens
sysselsättningsmöjligheter. Dessa åtgärder består dels i en lag om anställningsskydd
för vissa äldre arbetstagare, dels i en lag som ger arbetsmarknadsmyndigheter
och fackliga organisationer möjlighet till insyn i och inflytande
över företagens personalpolitik.

Krav beträffande hälsotillståndet hos sökande till utbildning vid lärarhögskola Enligt

45 § stadgan (1968:318) för lärarhögskolorna skall den som vill
vinna tillträde till lärarutbildningslinje vara fri från sjukdom eller handikapp
som medför olämplighet för lärartjänst. Motsvarande bestämmelser

1 *-Riksdagen 1971. 12 sami. Nr 20

SoU 1971:20

4

finns i 23 § stadgan (1961:433) för seminarierna för huslig utbildning,
12 § stadgan (1960:511) för slöjdlärarseminariet och i 8 § av bestämmelserna
av år 1964 rörande förskoleseminarierna.

Enligt 46 § lärarhögskolestadgan antas studerande på lärarutbildningslinje
av skolöverstyrelsen (SÖ). Antagning som SÖ beslutar är
preliminär. Beslut om definitiv antagning meddelas av rektor vid lärarhögskolan.
För att sökande, som preliminärt antagits till utbildningen,
skall kunna bli definitivt antagen, måste rektor pröva att vederbörande
även uppfyller de i 45 § lärarhögskolestadgan angivna allmänna behörighetsvillkoren.

Till ledning för rektorerna vid lärarhögskolorna har SÖ i samråd med
socialstyrelsen år 1968 utfärdat anvisningar för bedömning av hälsotillståndet
hos utbildnings- och anställningssökande.

1968 års anvisningar skall tjäna till ledning vid bedömning av läkarintyg
som skall företes före intagning till lärarutbildningsanstalt och vid
tillsättning av lärartjänst. Utgångspunkten torde härvid ha varit att en
person som på grund av sjukdom eller handikapp inte kan antas erhålla
eller utöva en lärartjänst, inte heller bör intas till sådan utbildning.
Anvisningarna ger dels allmänna rekommendationer i fråga om bedömningen
med hänsyn till den skolform och det stadium eller ämnesområde
som utbildningen eller tjänsten avser, dels specialregler för vissa angivna
sjukdomar eller handikapp vilka i regel utgör hinder för intagning till
utbildning eller erhållande av tjänst som lärare. Bland sådana sjukdomar
nämns ”sjukdom med kramper eller absencer då anfallsfri tidsperiod med
eller utan behandling understiger två år eller om undersökningen utvisar
förekomst av grövre psykisk rubbning”. Under vissa angivna förutsättningar
krävs intyg av specialist.

Sedan förenämnda anvisningar utfärdats år 1968 har ett antal ärenden
avseende allmän behörighet att antas till lärarutbildning prövats av Kungl.
Maj :t i statsrådet avseende även epileptiker.

Genom ett beslut i januari 1971 medgav Kungl. Maj:t inträde vid
lärarhögskola för en sökande, som har epilepsi och som inte uppfyllde de
i SÖs anvisningar angivna normerna. Socialstyrelsen, som i yttrande i
ärendet tillstyrkte att den sökande skulle få genomgå utbildningen,
föreslog en översyn av anvisningarna.

Med anledning av detta har Kungl. Maj:t genom beslut den 29 januari
1971 uppdragit åt SÖ att i samråd med socialstyrelsen göra en översyn av
1968 års anvisningar om bedömning av hälsotillståndet hos utbildningsoch
anställningssökande. Kungl. Maj:t har därvid föreskrivit att nya
anvisningar bör föreligga senast den 1 augusti 1971.

Premiesättningen för försäkringar

I lagen (1948:433) om försäkringsrörelse har bestämmelser meddelats
för enskilda försäkringsbolags verksamhet i syfte att skapa garanti för att
verksamheten bedrivs på ett för försäkringstagarna betryggande sätt.

SoU 1971:20

5

När det gäller livförsäkring har en garanti för försäkringstagarnas
intresse av en skälig kostnad för försäkringen inskrivits i lagen på det
sättet att i 263 § föreskrivs att grunderna för försäkringsbolags verksamhet
— som bl. a. skall avse beräkning av försäkringspremier och som skall
underställas Kungl. Maj:t för fastställelse — skall avse att trygga bolagets
förmåga att dels fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal,
dels bereda försäkring till en med hänsyn till försäkringens art skälig
kostnad. Enligt 282 § 1 mom. åligger det styrelsen och verkställande
direktören för försäkringsbolag som meddelar livförsäkring att, såvitt
angår livförsäkringsrörelsen, till försäkringsinspektionen insända dels
årliga redogörelser i vad mån det verkliga förloppet av rörelsen avvikit
från grunderna, dels för varje femårsperiod statistisk-ekonomisk utredning
angående verksamhetens förlopp och bolagets ställning. Där så finns
påkallat, får inspektionen även för annan tid infordra sådan utredning.

Garantin för försäkringstagarna beträffande en skälig premiesättning
för annan försäkring än livförsäkring är inskriven i 282 § 2 mom. 1 detta
lagrum åläggs styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag att
med hjälp av fortlöpande statistik eller på annat sätt övervaka att
premiesättningen är skäligt avvägd med hänsyn till den risk, som
försäkringen är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen
samt omständigheterna i övrigt. Det åligger vidare styrelsen och verkställande
direktören att till försäkringsinspektionen för tidsperioder som
inspektionen bestämmer insända redogörelser för den metod som använts
för övervakning av premiesättningen och för erfarenheter av övervakningen.

I lagen om försäkringsrörelse stadgas inte någon skyldighet för försäkringsinspektionen
att ingripa i frågor rörande premiesättningen. Inspektionen
är emellertid oförhindrad att under hand uppta ämnet till diskussion
med vederbörande bolag. De utpräglade fallen av för hög eller för låg
premie torde falla under en bestämmelse i 288 § i lagen, vari stadgas att
inspektionen skall ingripa med föreläggande där allvarlig anmärkning mot
försäkringsbolags verksamhet föreligger.

Från försäkringsinspektionen har inhämtats att den fortlöpande
granskningen hos inspektionen av skäligheten hos försäkringsbolagens
premier avser skäligheten hos premienivån för hela försäkringsgrenar,
såsom allmän egendomsförsäkring, olycksfallsförsäkring m. fl. Någon
granskning av skäligheten av premier för försäkringstagare som tillhör en
viss riskgrupp i sjukdomsavseende sker inte.

Utskottet har beträffande de för enskilda personer vanliga individuella
försäkringarna — livförsäkringar, olycksfallsförsäkringar och ansvarsförsäkringar
— inhämtat att förhöjda premier med hänsyn till sjukdom
endast förekommer vid livförsäkringar, där premiesättningen bygger på
dödlighetsstatistik. Inskränkning i försäkringens giltighet med hänsyn
till epilepsi förekommer endast vid olycksfallsförsäkringar och är av
innebörd att försäkringen inte omfattar skada där det får antas att den
skadevållande händelsen föranletts av epilepsi, slaganfall eller mental -

SoU 1971:20

6

sjukdom hos den försäkrade. Förhöjd premie eller inskränkning i försäkringens
giltighet förekommer inte alls vid ansvarsförsäkring.

När det gäller gruppförsäkringar är reglerna generösare. För deltagande
i grupplivförsäkring gäller i allmänhet krav på att vederbörande skall ha
varit fullt arbetsför under de senaste tolv månaderna. I fråga om
gruppolycksfallsförsäkring, som brukar vara anknuten till grupplivförsäkring,
har de på marknaden dominerande försäkringsbolagen numera slopat
en tidigare för epileptiker gällande inskränkning i försäkringens giltighet.

Riksdagen har nyligen prövat ett förslag till lag om förbud mot
otillbörliga avtalsvillkor (prop. 1971:15, NU 7). Den nya lagen, som
föreslås träda i kraft den 1 juli 1971, ger marknadsrådet möjlighet att
förbjuda företagare att använda kontraktsvillkor som med hänsyn till
vederlaget och övriga omständigheter måste anses otillbörligt mot konsumenten.
Enligt 2 § skall emellertid lagen ej gälla i fråga om verksamhet
som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen.
Föredragande departementschefen har härom anfört att det är naturligt
att behovet av kontroll- och övervakningsmöjligheter när det gäller
villkoren i de avtal som banker och försäkringsbolag erbjuder allmänheten
också i fortsättningen anförtros de särskilda inspektionsmyndigheterna.
Departementschefen vill inte utesluta att den granskningsverksamhet
som nu sker kan behöva byggas ut och intensifieras. Departementschefen
har vidare anfört, att en svaghet i det nuvarande systemet
när det gäller villkorsövervakningen på bank- och försäkringsområdena är
att inspektionsmyndigheterna inte har några tvångsmedel till sitt förfogande.
Hittillsvarande erfarenheter visar emellertid att banker och försäkringsbolag
lojalt följer de anvisningar som lämnas dem av inspektionsmyndigheterna.
Skulle utvecklingen i framtiden göra det påkallat att
samhället får starkare maktmedel till sitt förfogande synes det i varje fall
ligga närmast till hands att problemet blir löst inom ramen för det
nuvarande inspektionssystemet.

Handikapputredningen m. m.

Handikapputredningen tillkallades år 1965 för att utreda frågan
angående omvårdnaden om handikappade, varmed avsågs ”personer, som
av fysiska eller psykiska skäl möter mera betydande svårigheter i sin
dagliga livsföring”. Enligt direktiven av år 1965 avsåg utredningsuppdraget
frågor om hjälpmedel, frågor om stöd till anskaffning av motorfordon
och om andra åtgärder för att bryta handikappades isolering,
frågor om samordning av åtgärder för handikappade och om information
och rådgivning samt frågor om utbildning.

Handikapputredningen har under årens lopp,avgivit betänkanden om
olika frågor, som utredningen har att behandla. I det följande anges
betänkandena samt uppgift om Kungl. Maj:ts och riksdagens behandling
av desamma.

Betänkandet ”Kommunerna och den sociala omvårdnaden” (SOU
1967:53) avsåg frågan om samhällets ansvar för den enskildes omvårdnad
och behandlades i prop. 1968:74 och i andra lagutskottets utlåtande

SoU 1971:20

7

1968:38.

Betänkandet ”Bättre hjälpmedel för handikappade” (SOU 1967:60)
avsåg frågor om hjälpmedel och behandlades i prop. 1968:41 och i
statsutskottets utlåtande 1968:88.

Betänkandet ”Bättre utbildning för handikappade” (SOU 1969:35)
omfattade utbildningsfrågor och behandlades i prop. 1970:1, bil. 7, s.
193—197 och i statsutskottets utlåtande 1970:5, s. 25.

1 ett betänkande ”Bättre socialtjänst för handikappade” (SOU

1970:64), som för närvarande är föremål för Kungl. Maj:ts prövning, har
handikapputredningen behandlat frågor om resor och transporter för
handikappade, om samordning, samverkan och information i handikappfrågor
samt om statsbidrag till handikapporganisationer.

Genom beslut i maj 1970 har Kungl. Maj:t uppdragit åt handikapputredningen
att i samråd med bostadsstyrelsen utreda och inkomma
med förslag i frågan om en utvidgning av tillämpningsområdet för
invalidbostadsbidrag till att omfatta även andra handikappade än som
anges i gällande bidragsbestämmelser. Utredningsuppdraget har föregåtts
av att statsutskottet i sitt yttrande 1970:50 förordat en sådan

utredning. ,

Invalidbostadsbidrag utgår enligt bestämmelser i räntelånekungörelsen
(1967:553) för sådan inredning av bostadslägenhet och i vissa fall sådant
extra lägenhetsutrymme som rörelsehindrad invalid eller person med
starkt nedsatt synförmåga behöver, dock i regel med högst 15 000 kr. för
varje lägenhet.

Statsutskottet uttalade, att bidragsgivningen borde inom ramen för vad
som är tekniskt lämpligt och anknutet till bostadsbyggandet kunna

tillgodose behov som föranleds av skilda handikapp och ansluta sig till

det område som täcks genom särskilda bidrag till handikapphjälpmedel.

Utskottet

I motionen 1971:785 tas upp en rad problem som kan möta personer
med epilepsi. Motionärerna pekar på svårigheter som kan uppstå på
arbetsmarknaden, vid antagning till utbildning vid lärarhögskola, beträffande
privata försäkringar och beträffande utrustningen i bostäder.

I fråga om svårigheterna på arbetsmarknaden pekas dels på att det kan
uppstå problem för epileptikerna att erhålla anställning, dels på att
epileptikerna riskerar att bli avskedade på grund av sin sjukdom. Mot
denna bakgrund yrkar motionärerna att en expertgrupp tillsätts med
uppgift att tillvarata de epileptiskt sjukas anställningsförhållanden. En
sådan expertgrupp skulle också kunna biträda vid utredningen i fall där
obefogad uppsägning skett. Motionärerna framhåller vidare att de nuvarande
bestämmelserna om hälsoprövning vid antagning till lärarhögskola i
regel utgör hinder för antagning av epileptiker. Det yrkas på en liberalisering
av bestämmelserna. När det gäller försäkringar anförs att vid
olycksfalls- och ansvarsförsäkring finns viss inskränkning i försäkringens
giltighet för epileptiker men att dessa likväl måste betala förhöjd premie.
Motionärerna yrkar att försäkringsinspektionen får i uppdrag att se över

SoU 1971:20

8

premieberäkningen för försäkringar med epileptiker som försäkringstagare.
Slutligen görs i motionen gällande att epileptikerna på grund av
olämpligt utformade bostäder ofta drabbas av fysiska skador som hade
kunnat undvikas. Mot denna bakgrund yrkas att handikapputredningen i
tilläggsdirektiv skall få i uppgift att beakta de epileptiskt sjukas situation.

Under senare år har på en rad områden vidtagits åtgärder för att normalisera
tillvaron för handikappade. För epileptiker har denna utveckling
underlättat genom nya behandlingsmetoder, som lett till att anfallsfrekvensen
kunnat nedbringas eller, i många fall, att patienterna blivit anfallsfria.
Det är angeläget att den pågående utvecklingen mot en normalisering
så långt möjligt underlättas på alla områden. Detta gäller alla handikappade.

Frågor om ökad anställningstrygghet behandlas för närvarande av en
särskild utredning. Denna utredning avser hela arbetsmarknaden och
därmed också de grupper som av olika skäl, bl. a. handikapp, kan ha
särskilda svårigheter på arbetsmarknaden. Utskottet kan mot denna
bakgrund inte förorda inrättande av en särskild expertgrupp för behandling
av epileptikers anställningsförhållanden. Utskottet avstyrker motionen
i denna del.

Efter beslut av Kungl. Maj.'t har en översyn nyligen satts i gång av de
regler som finns i fråga om bedömning av hälsotillståndet hos bl. a.
utbildningssökande vid lärarhögskolorna. Någon riksdagens åtgärd är
därför inte påkallad i detta avseende.

Enligt vad utskottet inhämtat tillämpas i fråga om ansvarsförsäkring
inte högre premier eller strängare villkor för epileptiker än för andra
försäkrade. Inte heller beträffande olycksfallsförsäkring gäller särskilda
premier för epileptiker. Däremot gäller vid individuell olycksfallsförsäkring
en inskränkning i giltigheten av försäkringen, nämligen då skada som
drabbat den epileptiskt sjuke har samband med yttring av sjukdomen. I
samband med den nyligen beslutade lagstiftningen mot otillbörliga
avtalsvillkor betonades försäkringsinspektionens uppgift att vara kontrolloch
övervakningsorgan beträffande de villkor som uppställs för försäkringar
som erbjuds allmänheten. Mot bakgrund av det anförda anser
utskottet att det inte kan vara motiverat att försäkringsinspektionen
erhåller uppdrag att se över premieberäkningen för försäkringar med
epileptiker som försäkringstagare.

Handikapputredningens arbete och hittillsvarande förslag avser alla
handikappade. Utredningen uppmärksammar således även de särskilda
problem som möter personer med epilepsi. Av direkt betydelse för epileptikernas
boendeförhållanden är ett åt utredningen lämnat uppdrag att

SoU 1971:20

9

i samråd med bostadsstyrelsen behandla frågan om en utvidgning av tilllämpningsområdet
för invalidbostadsbidrag. Med hänsyn härtill avstyrker
utskottet motionen även i den här aktuella delen.

Utskottet hemställer

att motionen 1971:78 5 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 maj 1971

På socialutskottets vägnar

RUNE GUSTAVSSON

Närvarande: herrar Gustavsson i Alvesta (c), Svensson i Kungälv (s)*,
Hamrin (fp), Dahlberg (s), fru Skantz (s), herr Hyltander (fp), fru Sigurdsen
(s), herrar Åkerlind (m), Johnsson i Blentarp (s)*, fru Marklund
(vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c), Wijkman (m), Nilsson i Växjö (s)
och fröken Andersson i Stockholm (c).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 71.196 S