Anf. 67 Emma Henriksson (KD)
Fru talman! Vi är privilegierade, vi som har fått förmånen att bo och leva i Sverige. Bara under de år som alliansregeringen har styrt har vi kunnat satsa 45 miljarder mer bara på välfärdsområdet, tack vare de viktiga skattesänkningar på jobb som vi har gjort, så att fler människor är i arbete och tack vare de människor som har arbetskraftsinvandrat till vårt land och är med och bygger vår välfärd, något som Socialdemokraterna och Vänstern hela tiden är motsträviga till.
Sverige är i internationella rankningar världens absolut bästa land att åldras i. I den senaste mätning som jag såg kommer vi fyra vad gäller vilket land som är bäst att växa upp i.
Mot den bakgrunden är det inte så konstigt om man trodde att väldigt stora andelar av världens befolkning skulle vilja komma och leva i Alliansens Sverige. Men det är inte riktigt så. De allra flesta av oss människor har en tendens att vilja vara kvar där våra rötter finns. Så länge FN:s organ för befolkning har kunnat mäta är det någonstans runt 3 procent av världens befolkning som lever sina liv i huvudsak någon annanstans än där man föddes.
Av dem som flyttar är det många som gör det i sitt närområde. Det är svenskar som drar till Norge, engelsmän som flyttar till USA eller tanzanier som flyttar till Kenya. Man håller sig nära det som är hemvant.
Sedan finns det de som hittar kärleken eller hittar ett arbete någon annanstans och flyttar på helt frivillig väg. Men det är inte det vi pratar om i dag. I dag pratar vi om människor som inte i första hand flyttar
till
utan människor som flyr
från
något, som lämnar något.
Jag är stolt över att vi är ett land som tar stort ansvar. Vi både har och tar ett stort ansvar för våra medmänniskor. Det är inte bara så att vi lever upp till FN:s kriterier om vad som ger rätt till asyl, utan vi har också, både själva och på EU-nivå, ett antal regleringar som säger vilka människor vi menar har rätt till skydd i vårt land.
Många gånger finns det ett gap mellan vilka kriterier vi har satt upp för vem som har rätt till skydd och vilka människor som själva upplever att de har en situation som inte går att leva kvar i. Det är här det blir riktigt svårt.
Vi kristdemokrater för gärna diskussionen om vilka grunder för skydd vi ska ha i vårt land. Vi ser ett antal områden där vi vill vidga skyddsskälen.
Ganna känner många till. Det var en sådan situation där våra regler inte riktigt räckte till, som vi kristdemokrater ser det. Vi menar att vi människor har ett behov av våra nära och kära, av vår närmaste familj, även när vi blir gamla. Men vi menade inte att detta ska omfattas av någon allmän, extraordinär, tänjbar regel, utan det handlar om en specifik situation som borde regleras specifikt: Människor har rätt att återförenas med sin familj i slutet av livet, när man är ensam kvar i sitt hemland.
Vi tar också gärna diskussionen om sjukdom allmänt ska ge rätt till uppehållstillstånd. Men ska vi införa en sådan regel ska det vara en specifik regel som handlar om sjukdom i sig. Kommer du från ett land som inte har den utmärkta vård som vi har i Sverige, ska det ge rätt till uppehållstillstånd i Sverige? Det är den svåra diskussionen vi måste ta. Vår slutsats så här långt är att vi inte riktigt förmår gå så långt.
När det kommer till situationen för barn pratar vi om något annat, och det är det propositionen handlar om. Barn är inte själva ansvariga för den situation som gör att de finns här i vårt land, utan det är någon annan som har tagit beslutet, det är någon annan som har sett till att barnet finns här, och vi har ett extra stort ansvar för barn.
Sverige var det första land i världen som skrev under barnkonventionen. Enligt barnkonventionen har vi ett ansvar för att barnen får sina rättigheter tillgodosedda. Därför är vi kristdemokrater mycket stolta över att vi nu kan ändra de regler som innebär att vi i dag faktiskt inte lever upp till barnkonventionen fullt ut när det gäller de barn som är här.
Vi ändrar nu så att vi kan se mer till hela barnets situation, så att alla barn som trots att de inte har specifika skyddsskäl ändå kan få rätt att stanna här, när det är det som krävs för att vi ska leva upp till barnkonventionen.
Jag blir otroligt illa berörd när jag hör David Långs insinuationer om vissa föräldrar. Han insinuerar att illvilja mot ens egna barn skulle göra att barn blir apatiska.
När debatten om apatiska barn första gången dök upp i Sverige påstods det att det var ett helt nytt fenomen och att det säkert var förgiftning eller något annat som gjorde att föräldrarna tvingade barnen till detta. Det är helt klart fastställt att det inte finns en tillstymmelse till sanning i det!
Barn blir inte apatiska därför att de vill. De blir inte apatiska därför att deras föräldrar har gjort något fel. De blir apatiska därför att de lever i en situation som är helt omöjlig. Både barn och vuxna blir apatiska, inte bara i Sverige utan också i andra länder, när lusten att leva försvinner totalt, när allt har ryckts undan, när det inte finns någon fast mark att stå på längre utan allt bara är ett stort, svart hål.
Måla inte upp att föräldrar, bara därför att de kommer någon annanstans ifrån, vill något annat än sina barns bästa! Barnen är det bästa vi har, både våra egna och alla världens ungar.
Med det, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag.
(Applåder)