Samverkan för att förebygga ungdomsbrottslighet

Herr talman! Jag delar helt utskottets åsikt att samverkan mellan polis och socialtjänst är av stor betydelse när det gäller att komma åt ungdomsbrottslighet. Det här är ett omfattande problem som tränger allt längre ned i åldrarna, och det handlar definitivt inte om några småhyss utan om betydligt allvarligare saker. När jag tittar på den föreslagna ändringen av sekretesslagen kan jag förvisso tycka det är bra att man börjat förstå polisens dilemma med socialtjänstens sekretess. Det är bara tråkigt att man går så försiktigt fram med ändringen att den blir svårtillämplig. Det jag konkret vänder mig mot i den nya sekretessbestämmelsen är att man är så mycket om sig och kring sig med hänsyn som ska tas hit och dit att det ställer till en hel del grubblerier. Enligt nuvarande förslag får sekretess endast brytas om det finns särskilda omständigheter där den unge riskerar att utöva brott, vilket blir en närmast omöjlig gissning med risk för stora felmarginaler för dem som ska göra denna bedömning. Man får även bryta sekretess om uppgiften kan antas förhindra brott, men man ska samtidigt väga för- och nackdelar med det. Här utfärdas också en liten varning i den nya lagen: Utifrån det ska hänsyn tas till planerade eller pågående insatser för den unge eller om det av andra särskilda skäl inte är lämpligt att uppgiften lämnas ut. Ponera att ynglingen redan har påbörjat en insats hos socialtjänsten. Ska socialsekreteraren då ringa polisen och riskera att förstöra det förtroende hon eller han anser sig ha byggt upp? Det är ett svårt vägval som man ensam tvingas brottas med. Jag kan tänka mig en och annan socialsekreterare förtvivlat spela läpp av beslutsångest bakom sitt skrivbord vid sådana bedömningar. I det sista stycket i det föreslagna tillägget står det att man förvisso får lämna uppgift om ett begånget brott men bara under förutsättningar som anges i lagen. Tittar vi på denna lag, den offentliga socialtjänstlagen, i sin helhet sätts nog fler myror i skallen på en jäktad socialsekreterare. Här gäller det att hålla isär både det ena och det andra innan man tar risken att fatta ett beslut. Här står bland annat att sekretessbrytning endast får ske vid misstanke om brott som ger minst ett års fängelse. Eftersom brotten måste ge minst ett års fängelse tvingas man hålla tyst för polisen när det gäller misstanke om sexuellt tvång, övergrepp i rättssak, grov fridskränkning, grovt olaga hot, olaga förföljelse, misshandel, grov skadegörelse, vållande till annans död och framkallande av fara för annan, det vill säga att skjuta vårdslöst mot en person, för här är straffvärdet inte högt nog. Det kan man ju ha åsikter om. När det däremot gäller barn under 18 år som blir utsatta för brott är det lite lättare, men det är enbart för vålds-, sex- och frihetsbrott som sekretessen bryts, således inte grovt förtal, vilket bland annat kan komma i fråga om gärningsmannen lägger upp pornografiska bilder av flickvännen på nätet eller visar dem för sina kompisar. Som tillägg kan nämnas att barnpornografibrotten inte heller är sekretessbrytande. Herr talman! Det är inte lätt att vara socionom, och vi ska inte göra det svårare för dem. Vi vet att det råder ett ständigt ökat tryck av tung social problematik som ställer stora krav på personalen. Det råder brist på kompetens inom flera områden, bland annat när det gäller att göra riskbedömningar, vilket den nya sekretessbestämmelsen kräver. Det är hög personalomsättning och många trådar som hänger i luften. Att då behöva grubbla hit och dit över om det är befogat eller etiskt försvarbart att rapportera ett misstänkt brott till polisen utifrån den nya sekretessbestämmelsens alla undantag tror jag inte att man har tid med. Att rådfråga en handledare är också svårt, för handledare är det ont om, och de som finns byts ofta ut. Därför finns det heller ingen tid att hjälpa nya medarbetare på plats. Många socionomer är unga med ringa livserfarenhet, och de har inte en uppövad förmåga att läsa av sina klienter. Här är risken för felbedömningar stor. Sådant här måste man vara medveten om när man stiftar lagar och bestämmelser. Hur kommer det här att funka på golvet? Hur ser förhållandena ut på den här arbetsplatsen? Är det rimligt att så många misstänkta ungdomsbrott, enligt den nya bestämmelsen, ska undanhållas polisen? Det tycker inte jag. Men jag är ändå glad för att man försöker göra något för att öka samverkan mellan polis och socialtjänst, även om jag anser att man hade kunnat gå längre. Jag har därför ett tillkännagivande, och det är att regeringen så snart som möjligt bör återkomma med förslag i enlighet med vad jag angett. I avvaktan på detta yrkar jag bifall till förslaget i propositionen.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i propositionen och avslag på reservationen. Vi ansluter oss till socialutskottets uppfattning att det är viktigt att nya sekretessbrytande bestämmelser i förhållande till polisen ligger i linje med de grundläggande förutsättningarna och målen för socialtjänstens verksamhet för att förtroendet för socialtjänsten ska kunna upprätthållas. Vi instämmer också i vad socialutskottet anför om att en förbättrad samverkan mellan polisen och socialtjänsten i det förebyggande arbetet mot ungdomsbrott kan, om den ges rätt förutsättningar, leda till att unga hindras från att begå brott. Jag vill säga några ord om det förebyggande arbetet mot ungdomsbrottsligheten. Jag vill lyfta upp tre områden. Det första är klyftorna i samhället som vi socialdemokrater anser måste minskas för att vi långsiktigt ska kunna förebygga brott. Vi vill se att man satsar på skolorna och bekämpar ungdomsarbetslösheten. Det är där det stora problemet ligger. Det bästa sättet att förebygga ungdomsbrottslighet är att minska de växande klyftorna i vårt samhälle. Det sjunkande resultatet i skolan och den höga ungdomsarbetslösheten är en mycket oroande utveckling. En ökande segregation, brist på väl fungerande fritidsverksamhet och brist på fältare är något som vi ser i samhället i dag. Jag anser att regeringen har misslyckats med sin politik både när det gäller skolpolitiken och när det gäller att minska ungdomsarbetslösheten. Det andra området är skolan som är den arena där alla barn och ungdomar samlas. Att arbeta brottsförebyggande och trygghetsskapande i skolan kräver ofta samverkan och samarbete mellan olika aktörer inom och utanför skolan. Att samverka innebär att arbeta med ett gemensamt syfte, att hitta ett gemensamt förhållningssätt utifrån olika professionella positioner och att bygga upp en ömsesidig tillit till varandras kunskaper. Det är genom att angripa och ändra det som orsakar brott som vi långsiktigt ökar människors trygghet. För att arbeta effektivt med brottsförebyggande arbete krävs samverkan mellan flera aktörer. De flesta kommuner har i dag tecknat samverkansavtal med polisen, men inte alla. Det är viktigt att alla kommuner arbetar med samverkan som grund, men inte bara med myndigheter. Man måste också ta vara på den kunskap som finns i det civila samhället. Vi ser att det fortfarande finns brister när det gäller samverkan mellan olika myndigheter. Det måste också finnas en bindande samverkan, inte bara samverkan mellan chefer som kan sitta och diskutera och sedan inte gör något. Vi vet att det görs ganska mycket i flera kommuner, men bristerna är också stora i många kommuner. Det tredje är en effektiv och individanpassad samverkan som är nödvändig i det återfallsförebyggande arbetet. Det finns fortfarande brister när det gäller ansvarsfördelningen efter avslutad påföljd. Detta kan leda till att många klienter hamnar mellan stolarna, enligt Brås undersökning. För två veckor sedan deltog jag i ett seminarium på ABF som handlade om organiserad brottslighet. Där lyssnade jag på några ungdomar som hade en kriminell bakgrund. Deras berättelser och syn på hur samhället tar hand om dem och deras brist på förtroende för samhället är oroande. De engagerar sig för att hjälpa andra ungdomar. Jag har en bakgrund från Fryshuset och har sett detta förut. Dessa ungdomar berättar att samhällets syn gör att det inte är lätt att vara en före detta kriminell. Det är inte lätt att få jobb. Det är inte lätt att få bostad. Man behöver slussas in i det vanliga livet. Samhället måste vara mycket bättre på detta och göra fler insatser. Där finns det också brister. Det är inte lätt om de inte får hjälp. De som inte har lyckats bra i skolan måste få en chans till. För dem som aldrig har haft ett arbete är det inte lätt att ha en kriminell bakgrund. Vem ska anställa dem? Jag tycker att det är brist på insatser på det området. Det är svårt att få stöd från samhället. Det berättade dessa ungdomar. De är inte ensamma. Så ser det ut på flera områden i vårt samhälle. Att förebygga återfall i brott kan ge både individen och samhället stora vinster, men för att återfallen ska kunna minska behöver samverkan bli mer effektiv mellan berörda myndigheter. Jag ska inte förlänga debatten, men jag vill lyfta upp vissa viktiga områden där vi ser brister. Herr talman! Jag yrkar avslutningsvis bifall till förslaget i propositionen och avslag på reservationen. (Applåder)

Herr talman! Det finns många orsaker till att barn och unga begår brott. Ibland kan det vara för att imponera på vänner, ibland under tvång, ibland kanske av ren illvilja, ibland på grund av maktlöshet och ibland av rent ekonomiska skäl. Då det inte finns en enda orsak finns det inte heller enda lösning. Men vad vi vet med säkerhet är att det finns en ökad risk för kriminalitet hos barn som växer upp med föräldrar som har begränsade möjligheter att ge barnen god omsorg på grund av missbruk, kriminalitet eller sjukdom. Enligt en rapport från Brottsförebyggande rådet uppger dubbelt så många ungdomar från arbetarhem att de begått många brott, 16 eller fler, än ungdomar från hem där båda föräldrarna är högre tjänstemän. Pojkar svarar för den grövre delen av brottsligheten: våldsbrott, grova stöldbrott och trafikbrott. Ungdomar som bor i socioekonomiskt utsatta områden tenderar i större grad att fastna i gängproblematik som belönar kriminellt beteende. Grogrunden för kriminalitet ligger alltså i olösta underliggande samhällsproblem som ojämlikhet, segregering, fattigdom, arbetslöshet, psykisk ohälsa och missbruk. Därför behövs ett flertal insatser för att på både kort och lång sikt agera för att minska ungdomsbrottsligheten. Vi behöver ge förutsättningar för att polisen och övriga delar av samhället ska kunna fånga upp dem som redan hamnat i kriminalitet samtidigt som vi vidtar åtgärder för att slå undan grogrunden för den. När barnfattigdomen och trångboddheten är utbredd, när människor växer upp med missbrukande föräldrar, när ungdomar inte klarar gymnasiet och om de klarar gymnasiet inte har någon möjlighet att få jobb, då är den kriminella vägen inte lika avlägsen. Miljöpartiet vill vända utvecklingen och bygga ett mer inkluderande samhälle. Dagens regering står handfallen och passiv inför ungas situation. Det duger inte. Vi vill genomföra reformer som skapar riktiga förändringar och rustar unga inför framtiden. Även den mest kriminelle har någon gång påbörjat sin brottsliga bana. Det är ett faktum vi måste ha i åtanke i varje debatt om ungdomsbrottsligheten och i varje insats vi gör för att minska ungdomsarbetslösheten. Oavsett var det började är det alltid lättare att förhindra steget till djupare kriminalitet ju tidigare insatserna sätts in. När barn och unga bryter mot lagen har alltid föräldrar eller andra närstående ansvaret att ingripa och vara just föräldrar. Men ibland räcker inte föräldrarna till, och ibland finns de inte ens där. Då behövs den kommunala socialtjänsten för att tillsammans med vårdnadshavare, barn och skola undersöka hur vägen in i kriminalitet kan stoppas. I propositionen föreslås ändrade regler för att socialtjänst ska kunna lämna ut uppgifter till polisen om det finns en risk att den unge kommer utöva brottslig verksamhet. Intentionerna är goda, men förändringen är samtidigt förknippad med vissa problem. Socialtjänsthandläggaren riskerar att bryta ner det förtroende som eventuellt finns mellan handläggaren och den unge och hens familj om det kommer fram att socialtjänsten lämnat ut känsliga uppgifter om den unge till polisen. Jag har ändå landat i slutsatsen att ett utlämnande ska få ske, just för att kostnaden om samhället misslyckas med att stoppa kriminaliteten är så stor. Krafttag måste tas för att förhindra att unga män och kvinnor begår brott och återfaller i brott. Vinsten av ett välfungerande samarbete mellan polis och socialtjänst är så stor att fördelarna väger över. Det är långt ifrån den enda insats som behövs. Miljöpartiet har flera förslag på kompletteringar i lagstiftningen. Vi anser att det inte ska krävas att en ung människa döms för brott för att den kommunala socialtjänsten ska gripa in med särskilda stödinsatser. Miljöpartiet har bland annat föreslagit ett utökat samarbete mellan socialtjänst, rättsväsen och annan kompetens i så kallade barnahus vid misstanke om att en ungdom kan komma att falla in i kriminalitet. Ringa narkotikabrott leder i dag typiskt sett till böter, vilket medför att socialtjänsten ofta inte får vetskap om att personen dömts. En lämplig åtgärd vore att polisen automatiskt måste meddela socialtjänsten vilka som dömts för ringa narkotikabrott. Då kan socialtjänsten erbjuda personen lämplig hjälp och stöd. Vi har även föreslagit att Brottsförebyggande rådet tillsammans med universitet och högskolor i Sverige ska ges i uppdrag att ta fram vetenskapligt baserade metoder för att minska särskilt unga mäns brottslighet. Med det yrkar jag bifall till propositionen. (Applåder)

Herr talman! För Centerpartiet och alliansregeringen är kampen mot ungdomsbrottsligheten av allra högsta prioritet. Det finns många unga som någon gång begår något brott. För de allra flesta är det en engångsföreteelse. De fortsätter inte in på en kriminell bana. Men de finns också de som fortsätter att begå brott och trappar upp det. Detta sker inte sällan i unga år. De är dessa unga som samhället måste ha kraft, resurser och befogenheter att hjälpa. Det handlar just om att hjälpa. Det är det viktiga. Det är viktigt för att förhindra fortsatt brottslighet. Men det är också viktigt för den unga personen och för att han eller hon ska komma på rätt köl, få en ny chans att utbilda sig, få ett jobb och leva ett laglydigt liv. Vi har från alliansregeringens sida under dessa sex år redan vidtagit en rad åtgärder. En av dem som jag skulle vilja särskilt nämna här i dag är de sociala insatsgrupperna. Rikspolisstyrelsen fick i mars 2011 i uppdrag av regeringen att genomföra en pilotverksamhet med sociala insatsgrupper, och i tolv kommuner och stadsdelar runt om i landet startades denna typ av lokala pilotverksamheter. Målgruppen är unga i riskzonen för att utveckla en kriminell livsstil som därmed riskerar att rekryteras in till kriminella nätverk. Det är också unga redan har kommit så långt men som vill lämna det kriminella nätverket eller den kriminella livsstilen. Verksamheten är inriktad på unga i åldern 15-25 år. Huvudansvaret ligger ganska naturligt på socialtjänsten. Socialtjänsten ska inom de sociala insatsgrupperna samarbeta med polisen, andra berörda myndigheter och också organisationer och andra som kan hjälpa till nå något sätt. Tillsammans använder de sin samlade kompetens fokuserat och uthålligt i arbetet för att hjälpa den unge som befinner sig i riskzonen eller vill lämna det kriminella livet. För ett par veckor sedan presenterades en första utvärdering av de sociala insatsgrupperna, och det var en positiv utvärdering vi fick. Genom ett samordnat arbete så kan unga som är på väg in på den kriminella banan eller som har varit där och vill därifrån hjälpas tillbaka på rätt väg till ett laglydigt liv. En av de negativa saker som lyftes fram i utvärderingen var problemet att få den unges samtycke till att bryta sekretessen mellan myndigheterna. Sekretesslagstiftningen lägger hinder i vägen för en effektiv samverkan kring den unge som befinner sig i riskzonen. Det visade sig också att socialtjänsten tolkar lagstiftningen lite olika över landet. Därför tar vi nu steget och inför den nya sekretessbrytande bestämmelsen som gäller unga under 21 år. Bestämmelsen innebär att socialtjänsten kan lämna ut en uppgift till polisen om det finns risk för att den unge kommer att utöva brottslig verksamhet och att utlämnandet av uppgiften till polisen kan antas bidra till att förhindra den brottsliga verksamheten. Utöver detta finns det några ytterligare begränsningar. Utlämnandet av uppgiften får inte ske om det är olämpligt med tanke på planerade eller pågående insatser för den unge. Uppgifter som angår misstankar om redan begångna brott får inte lämnas ut utöver med de regler som redan finns i dag. På det området förändras alltså inte regelverket. Socialsekreterare har liksom många andra som jobbar med myndighetsutövning ett stort antal lagar att följa. Precis som för nästan alla andra lagar innebär det att tolkningar måste göras. Det finns förarbeten som hjälper. Det kommer givetvis att behövas vidareutbildning för socialsekreterarna så att de verkligen kan använda den nya lagen på rätt sätt. Men man ska inte tro att man kan ändra lagar och att det sedan inte blir några nya frågor som ställs. Det görs alltid när vi ändrar lagarna. På Sverigedemokraternas Margareta Larsson lät det som att det skulle vara för socialsekreterarnas skull som rätten att bryta sekretessen skulle utökas ytterligare. Faktum är att vi till justitieutskottet har fått brev från socialsekreterarnas fackförbund, och deras kritik går tvärtom ut på att de tycker att vi redan nu går för långt från regeringens och utskottsmajoritetens sida. Det förslag som Sverigedemokraterna lägger fram läggs alltså inte fram för socialsekreterarnas skull - åtminstone tycker de inte det själva. Den andra förändring som vi gör i dag är att polisen ska få utökad möjlighet att tillfälligt omhänderta omyndiga personer, alltså personer under 18 år, när de påträffas i en miljö som innebär en överhängande fara och en allvarlig risk för den unges hälsa och utveckling. I denna riskbedömning ska man även ta med risken för att utsättas för brott eller för att själv involveras i brottslig verksamhet. Detta är ett sätt att hjälpa unga som är på fel väg - på väg in i kriminalitet eller i gäng där många begår brott. Det är också ett sätt hjälpa till att förhindra rekrytering av unga till kriminella grupperingar. Allt detta gör vi för att vi vill hjälpa de unga så att de inte fortsätter in på den kriminella banan. Det är för deras skull. Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationen.

Herr talman! Vi är många som är oroade över utvecklingen kring de många våldsbrott som begås i vårt land. I mars misshandlades en äldre man i Kortedala mycket svårt. I mitten av maj greps sju ungdomar i Stockholm, misstänkta för att ha kastat sten mot polis och satt eld på en skola och flera bilar. Det är bara två exempel där det gått för långt - exempel där samhället har misslyckats med att förhindra unga från att begå brott. I sammanhanget diskuteras det ofta vem som bär ansvar och vad som bör göras för att hjälpa de ungar som faller mellan stolarna. Vi politiker förväntas avge mirakellösningar för att snabbt kunna lösa problemen. Men efter att ha arbetat med dessa frågor under många år och träffat många unga som har levt eller lever ett liv i kriminalitet är det tydligt att lösningen ofta handlar om mycket mer än bara lagar och regler. Ett återkommande budskap i mina möten med kriminella unga är detta: Om någon bara hade tagit tag i mig och hjälpt mig så hade jag aldrig valt den kriminella vägen. Herr talman! Vi har satsat mycket på brottsförebyggande åtgärder och projekt. När jag har rest runt i Sverige och träffat poliser, socialtjänst och andra människor som är engagerade i frågorna är det ett budskap som ofta återkommer: Ett framgångsrikt arbete kräver att olika myndigheter är inblandade och att de kan samverka effektivt. Av flera skäl har detta hittills inte kunnat ske på ett helt oproblematiskt sätt. Exempelvis har sekretessbestämmelser länge upplevts som ett problem vid samverkan mellan myndigheter. Inom ramen för det arbete med de sociala insatsgrupperna, som Johan Linander talade om, har sekretessen mellan socialtjänst och polis kunnat brytas om de inblandade har givit sitt samtycke till det. I många fall har det lett till att man har kunnat dela information med varandra - information som i många fall har varit helt avgörande för att kunna hjälpa den unga personen på glid. Herr talman! Den proposition som vi i dag bifaller kommer att innebära att socialtjänsten kommer att få lämna ut vissa sekretessbelagda uppgifter om unga människor under 21 år till polisen. Uppgifterna ska få lämnas ut om det finns risk för att personen kommer att begå brott och om uppgifterna kan anses förhindra detta. Det är någonting som har efterfrågats under lång tid och som i många fall kan vara fullständigt avgörande för att hinna rädda den unga människa som är på glid. I linje med det ger vi nu också polisen befogenheter att under vissa omständigheter omhänderta unga människor som befinner sig i en situation där deras hälsa eller utveckling kan skadas allvarligt. Det skulle till exempel kunna innebära att om man anträffar unga personer i kretsar kring kriminella nätverk eller i andra liknande miljöer kan man omhänderta och hjälpa dem på ett bra sätt. Herr talman! Jag ska återknyta till det jag började med, nämligen samtalen med de unga kriminella som jag har träffat under mina resor i Sverige. Nu genomför vi det som de i många fall har sagt hade kunnat hindra dem från att begå det där första brottet. Nu tar vi ett steg mot att faktiskt kunna ge dem den där handen att ta tag i och hjälpa dem ur en potentiell kriminell karriär. Det är viktiga förändringar som vi nu genomför, även om de kan tyckas vara små. I dag tar vi ett viktigt steg framåt i att förbättra möjligheterna för att samhället på allvar ska kunna hjälpa unga människor på glid. (Applåder)

Herr talman! Saker tar tid, vill jag lova. Det är i åtminstone tio år som jag har haft förmånen att arbeta politiskt och i denna kammare diskutera det som vi nu ska fatta beslut om - att se till att det blir lättare att socialtjänsten kan berätta för polisen vad de ser, vad de hör och vad de vet om ungas sociala misär. Det handlar om vilka miljöer de lever i, vilka grovt kriminella de hänger med och vilka risker de löper att förstöra sitt eget liv och andras, ibland i en rasande fart. Men bättre sent än aldrig. Det är mycket diskussion om vad som är brottslighetens orsaker. Det är klart att det någonstans handlar om den sociala misär eller de mentala istider som många unga i dag får växa upp i. Brottslighet och kriminalitet går i arv. Det är många sociala faktorer som spelar en väldig roll. Därför är det viktigt att vi i dag har ett läge där kommunerna aldrig har kunnat satsa så mycket på skolan som nu. Vi har aldrig haft så många specialpedagoger och aldrig så mycket insatser i socialtjänsten vad gäller resurser. Sedan kan man tycka att det inte räcker ändå. Jag noterar att den debatt och den sejour vi har om hur vi ska knäcka den sociala misären är någonting som man möter i alla utvecklade länder i hela västvärlden. Jag tycker att det är viktigt att vi ser till att vi gör vad vi kan på många fronter. Här gör vi nu några saker till. Jag vill sätta in detta i ett sammanhang. Det är värt att nämna att detta inte är en lösryckt åtgärd. Det är inte det enda vi har gjort i denna riksdag. Jag vill understryka att justitieutskottet i många år, inte minst på senare år, har vidtagit åtgärder som har varit till för att se till att man kan agera tidigare och tydligare. Det är precis som Anton Abele sade; jag har också träffat mängder av människor, och inte bara unga kriminella. Jag har varit på i stort sett varenda anstalt i Sverige. Överallt har alla sagt till mig: Ja, Johan - tänk om någon hade gripit in i tid! Det är ingen som har sagt tvärtom: Jag sitter här på Kumlabunkern därför att socialtjänsten började engagera sig för tidigt. Det har ingen någonsin sagt, och jag kan upplysa om att de aldrig kommer att säga det heller. Tidiga och tydliga insatser är jätteviktigt. Vad har vi gjort mer? Vi beslutade nyss efter många år av missriktad välvilja att polisen ska utreda alla allvarliga brott av unga. Det var inte för så många år sedan vi hade en tillvaro i Sverige där det av de ungdomar som begick personrån bara var hälften som blev polissak och där man utredde vad som verkligen hade hänt. Snacka om asocialt och konstigt beteende - att springa runt och råna folk med kniv! Det kan man kalla för ett stort samhällsproblem. Detta har vi åtgärdat med tidigare och tydligare insatser. Socialtjänsten kan agera när en unge på 13 år springer runt och viftar med kniv. Det är fruktansvärt för dem som möter den unge men också för den unge själv. Det har refererats till de sociala insatsgrupperna här. Det är viktigt att man knyter ihop detta. Det är flera myndighetspersoner som bär ansvaret. Vi har sträckt ut föräldrars skadeståndsansvar på det sätt att föräldrar har ett visst ansvar för sina barn och för de skador de orsakar. Jag tycker att det är fullt rimligt. Ytterst är det här en föräldrafråga. Vem ska annars ta ansvar? Vi kan inte alltid skylla på skola och socialtjänst. Det är föräldrar som har valt att skaffa barn, förhoppningsvis frivilligt. Föräldrarna har ett ansvar. Jag tycker att det är viktigt att lyfta fram de lokala poliskontoren. Det är inte minst ett fokus på att ha kontakt med unga människor i ett visst område som gör att man lättare kan få kontakt och lättare kan hjälpa och stödja de unga som riskerar att vara på väg in i ett kriminellt liv och stoppa denna utveckling i tid. Vi har styrt upp så att fler poliser kan ägna sig åt förundersökningsledning och leda dem snabbare och effektivare också när personer är unga. Det ska inte bara vara åklagarlett, utan flera brott utreds mycket snabbare så här. Det är också ett steg för att kunna agera tidigare och tydligare. Vi har förstärkt utslussningen så att unga som har varit riktigt illa ute och hamnat på ungdomshem eller § 12-hem får en bättre utslussning i dag. Där har vi ställt större krav på kommunerna. Det är också viktigt så att de inte hamnar i stort tomrum igen. Allt detta är åtgärder som har vidtagits tillsammans med det som vi i dag fattar beslut om för att se till att det blir möjligt att tidigt och tydligt att agera när det gäller unga människor, men jag tror inte att det räcker, herr talman. Förutom att undanröja de sociala misärmiljöer som naturligtvis driver på kriminalitet måste vi också titta på hur vi bryter ned de kulturer som bygger upp ungdomsgäng. Det är gäng där mycket unga människor, ibland under 21 år, är mycket förhärdade i sin brottslighet och förstör livet för många andra unga, inte minst genom hot och våld. Det kan handla om tidigare och mer förstärkta hemma-hos-aktiviteter från socialtjänsten. Det tycker jag skulle vara utmärkt. Jag tror att det är viktigt att vi har mer av ett riktigt mellantvång i socialtjänsten. Om föräldrarna inte inser att deras barn har stora problem måste man kunna agera innan ett tvångsomhändertagande. Jag tror också att vi får återkomma till frågan om ungdomsdomstolar och en mer anpassad process för unga människor som hamnar i kriminalitet. Herr talman! Tills vidare är vi i Folkpartiet mycket glada över att vi i dag kan yrka bifall till förslaget i en proposition och ett betänkande som vi har väntat på i åtminstone tio år. (Applåder)

Herr talman! Nu debatterar vi samverkan för att förebygga ungdomsbrottslighet. Vi i Vänsterpartiet har ingenting emot det här förslaget. Men efter allt som jag har hört från talarstolen skulle jag vilja sälla mig till S och MP som mer fokuserar på det förebyggande arbetet. Alliansen tycker att man har gjort mycket för att förebygga brott hos ungdomar. Jag kan inte riktigt hålla med om det. Vi vet allihop att forskningen har visat att de största orsakerna och den största grogrunden till kriminalitet är stora sociala och ekonomiska klyftor. Jag kan inte se att den här regeringen har bidragit till att minska de sociala klyftorna. Man har inte heller täppt igen de ekonomiska klyftorna. Det går bra att stå här i talarstolen och raljera om att föräldrarna och skolan också har ett ansvar, men jag vill påminna om en sak. Det finns faktiskt barn som inte har föräldrar som bryr sig om dem. Det funkar inte, Johan. De här barnen måste ha stöd och hjälp. Om man ska börja med tidiga insatser skulle jag vilja säga till er: Se till att barngrupperna på dagis blir mindre så att vi ser individerna som har problem! Se till att alla unga får den hjälp de behöver i skolan så att de klarar av den! Se till att ni som driver arbetslinjen satsar på utbildning så att man sedan kan få arbete! Det är det som gör skillnad. Om man ger sig den på att varenda elev ska klara sin utbildning måste den också vara anpassad efter individen, och man måste faktiskt få den hjälp och det stöd som man har rätt till. Då skulle vi minska kriminaliteten mycket. Samverkansavtal har varit uppe här, och det är jätteviktigt med samverkan mellan olika myndigheter. Men ska vi börja tidigt ska vi börja på dagis och kanske ännu tidigare. Jag var på Brås framtidsdagar i Norrköping. Jag var på ett seminarium som handlade om gängkriminalitet, hur den växer på en del ställen och hur man jobbar för att komma åt detta och spränga de här ligorna. Jag har också träffat många ungdomar - vi kanske inte träffar exakt samma ungdomar - som inte skulle ha valt den här banan om de hade fått stöd. En del kanske får stöd från sina föräldrar, men de som inga har måste ha andra vuxna som ställer upp för dem. Så måste det se ut. Det måste finnas solidaritet. Vi måste fokusera mycket mer på att bryta den längtan som många ungdomar har att köpa en snygg bil eller den senaste telefonen. Det är väldigt enkelt med snabba pengar. Det lockar naturligtvis om man känner att man står utanför samhället och inte har någon tillhörighet. Då är man mycket lättrekryterad, och det bekräftade polisen på det här seminariet. Så här ser det ut. Det är där vi måste börja. Först måste vi börja med de riktigt små och sedan gå vidare i stället för att allting kommer samtidigt när olyckan redan har varit framme. Jag tillstyrker den här propositionen och tycker att den är ett steg i rätt riktning, men jag vill se många fler förebyggande åtgärder långt tidigare. Vi i Vänsterpartiet lägger till exempel mycket mer pengar på kommunerna. Ni säger ju alltid att det är de som har det största ansvaret. Då måste man också ge dem verktyg att ta det ansvaret. När det gäller det här påståendet om socialarbetarna vill jag säga att de har ett jättetufft jobb, men det finns också en skyldighet att se till att de har så många verktyg som möjligt och den personal som de behöver.

Herr talman! Först vill jag gratulera Vänsterpartiet till modet att gå emot Socionomernas Riksförbund och säga att de har fel. Jag tycker att det är mycket modigt gjort. De har varit emot den lagförändring vi nu ser om att man ska se till att socialtjänsten jobbar ihop med polisen. Det är inte alla de som har tyckt att det har varit bra. Jag tycker att det är modigt av Vänsterpartiet, för det var inte helt självklart att ni skulle ställa upp på en sådan, som de beskriver den, integritetskränkande åtgärd. Jag ser att ni sätter barnen först, och det gläder mig. Jag tycker också att det är bra att Lena Olsson använder uttrycket "spränga ligor". Det är faktiskt det vi pratar om. Några av de här unga människorna, ibland faktiskt under 18 år, är mycket svårt skadade och fullfjädrade kriminella. Det krävs rejäla uppryckningar med rötterna ur den tillvaro de befinner sig i för att de ska kunna restaureras och komma tillbaka som, förhoppningsvis, bättre mående och mindre farliga människor för samhället. Låt mig gå över till detta med social misär. Jag sade att jag tycker att mer kan behöva göras. Jag pratade om mer satsningar på "hemmahosare". Jag vet att Lena Olsson vet vad det är. Det är när socialtjänsten mycket tidigt kommer in i familjer som är dysfunktionella. Lena Olsson sade att föräldrarna inte finns där. Det är ett exempel. Det är tyvärr också vanligt förekommande när det gäller ensamstående föräldrar, inte sällan ensamstående kvinnor. Inom forskning vet man att det spelar stor roll att det kommer in en stadga och att man stöder de här ofta unga mammorna för att det inte ska gå åt pipan. Det är tufft att vara förälder i dag. Jag vill upplysa om att det faktum att människor är mindre bemedlade och kanske till och med är arbetslösa, och har varit det under lång tid, inte betyder att de är oförmögna att ta ansvar för sina barn. Det finns väldigt många människor som har varit arbetslösa och har dåligt med pengar, men det innebär inte automatiskt att ungdomarna blir kriminella. Vi ser snarare den utvecklingen att ungarna blir kriminella trots att föräldrarna har mycket goda inkomster. Den gemensamma faktorn är att föräldrarna är oförmögna att ge barnen närvaro, uppfostran och kärlek, och jag vill understryka att det inte bara handlar om vilken mobiltelefon eller hur många täckjackor man har.

Herr talman! Nu lugnade du ned dig ganska bra, Johan. Du visar förståelse för att det finns människor som har det mycket svårt och en hel del barn som befinner sig i mycket trånga situationer. Det kanske kan bero på regeringens politik att dra in på sjukförsäkringen och en urdålig a-kassa. Det är inte roligt för barn att växa upp med sådana föräldrar. Det kan också få psykiska konsekvenser för föräldrar som ständigt ska oroa sig för sin ekonomi. Det ser vi också när det gäller kommunerna. Man brukar ofta ta till det här begreppet om bidragslinjen, men nivån på socialbidragen har väl aldrig varit högre än den är just nu. Det tycker jag att man också måste ha med i analysen. Håller du inte med mig om att barngrupperna på dagis är alldeles för stora för att vi ska kunna se de här ungarna som behöver hjälp och stöd? Man behöver vara fler vuxna på dagis, och man behöver ha mindre grupper. Det är samma sak i skolan. Elever som har det svårt har rätt enligt skollagen att få den undervisning som de behöver. Lärarna har så många elever att de som behöver extra stöd hela tiden hamnar vid sidan av. De känner sig utanför, och då är de ganska lätta objekt för de här organisationerna, som vi inte tycker är så bra, att rekrytera, för där får de en identitet. Håller du inte med mig om det?

Herr talman! Svaret är ja. Jag är beredd att börja extremt tidigt. Redan i dag agerar socialtjänsten tidigt. Man tvångsomhändertar ju barn på bb. Det förekommer faktiskt. Det är otroligt tragiskt. Man gör det när man ser att föräldrarna är totalt av banan. Det är klart att vi ska agera tidigt. Jag vill understryka att det är farligt om man utpekar människor som har det ekonomiskt svårt av olika skäl och säger att deras barn kommer att bli kriminella. Det finns ingen sådan koppling. Föräldraansvar har att göra med vad man själv gör av situationen. Det är inte direkt kopplat till vilken deklarationsinkomst man har, utan det handlar om vilket socialt kapital man har och vilken förmåga man har att ta ansvar oavsett om man tjänar mycket eller lite pengar. Jag tycker att vi ska vara noga med att understryka det i riksdagen, för annars säger man att de som ser till att deras barn får möjlighet att gå i skolan och kämpar och sliter jättehårt - både du och jag skulle önska att de hade gått ännu längre i skolan och fått ännu mer betalt - och gör ett fantastiskt jobb med sina barn inte tar sitt ansvar. En huvuddel av människorna i Sverige ser faktiskt till att deras barn klarar sig. Man får inte glömma bort detta. Det är föräldrarna som har ansvaret. Vi kan åka ut på en liten sexualupplysningsresa, du och jag, och tala om för människor att man har ansvar för sina barn. Det går lätt att skaffa barn, men man har ansvar för dem, och det upphör inte förrän den dag barnen fyller 18 år. En del föräldrar, vill jag understryka, verkar inte klara av det riktigt av olika skäl, till exempel knark och missbruk. När det gäller det här med ekonomi vill jag bara säga att kommunerna aldrig har haft så mycket pengar som nu. De har stora överskott just nu i Sverige. Det ser olika ut. I Laxå - det har vi hört talas om här i kammaren - är det dåligt med pengar, och andra kommuner har överskott. Kommunsektorn som helhet har rätt stora överskott. Sedan är det det här med resurser, herr talman. Jag pratar med företrädare för SKL just nu. Vänsterpartiet var med och drev igenom, och vi hängde väl på allihop med tanke på majoritetsförhållandena, att vi ska ha bemanningskrav i äldreomsorgen. Nu kommer SKL med prislappen. Vet ni vad det kostar? 50 miljarder. Vi blåste iväg 50 miljarder genom att säga att vi ska ha en viss bemanningsnivå på alla äldreboenden i hela Sverige inklusive varenda kommun i Lena Olssons län. Det är en massa pengar som vi skulle ha kunnat använda till att satsa på de unga, men det är klart att är man med i Vänsterpartiet kan man önska allt.

Herr talman! Johan, angående det du står och säger om SKL och att man ska ha ett bemanningskrav i äldreomsorgen vill jag fråga: Ska vi ta bort det och klämma åt de äldre i stället och satsa på de unga? Är det så jag ska förstå det du säger? När det gäller det här med kommunerna går de inte med några jätteöverskott. Jag har inte sett några sådana siffror någonstans. De har jättestora bekymmer. Ta bara en sådan sak som att värdesäkra statsbidraget till kommuner och landsting. Det gör man ju inte. Kostnaderna för verksamheten ökar år för år, det vet vi allihop, men bidraget ligger på samma statiska nivå. Det tycker jag inte är sjyst. Man har stora problem ute i kommunerna med att försörjningsstöden ökar, och det är mycket på grund av att unga människor inte kommer in i de trygghetssystem som vi har och inte får något jobb. Det ställer till problem. Ditt parti sitter ju i alliansregeringen. Du har världens största möjlighet att påverka, Johan, för du har ju ett sådant driv. Jag tror säkert att de lyssnar på dig. Satsa mer på kommunerna. Ni står alltid här i kammaren och talar om att det är kommunernas ansvar och det är landstingens ansvar och så vidare. Men själva har ni ett jättestort ansvar att se till att kommunerna kan bedriva en bra verksamhet.

Herr talman! Att komma sist efter sju personer kan antingen ses som att man ska sammanfatta allt som sagts eller att man äntligen kommer till det spännande slutet på en lång bok. Det är upp till er att bestämma. Jag vill börja med att säga att jag är glad att vi haft den här debatten, att alla förstår vilken viktig fråga det är och att det i princip är ett enigt utskott som står bakom detta. Ungdomen är den mest brottsaktiva perioden i en människas liv. Om brottsbanan inte bryts i tid kan unga komma att rekryteras till kriminella kretsar, och det ligger inte i vårt samhälles intresse. Man kan verkligen fråga sig vad som har gått fel när en ung människa i början av sitt liv utsätter en annan ung människa för ett brott som kan leda till att båda deras liv på ett eller annat sätt tar slut. Ungdomsvåldet har inte ökat men heller inte minskat i den omfattning som vi skulle vilja att det gjorde. Kristdemokraterna anser att samhället måste reagera på ungdomars brottslighet tidigare än vad som är fallet i dag. I många fall väntar kommunernas socialtjänst för länge med att hjälpa ungdomar som har hamnat snett. Det är både en ekonomisk och en ideologisk fråga. Socialtjänsten, som har lägsta möjliga omhändertagande som sitt mål, vill så länge det är möjligt ha en öppen vårdform. Det kanske ska sägas att det inte alltid är det bästa alternativet. Vi anser att ett tidigare ingripande och snabbare behandling och rehabilitering skulle öka chanserna att komma till rätta med en ungdoms problematik. Det är av stor vikt att handläggningen hos polis, åklagare och domstol när det gäller mål och ärenden som berör unga lagöverträdare sker så fort som möjligt. När det gäller de sociala insatsgrupperna som har nämnts i dag ser vi på olika ställen i landet att det fungerar väldigt bra. Ökad samverkan mellan myndigheter är viktigt. Ett problem i dag är socialtjänstens dubbla roller i egenskap av både hjälpande instans och verkställande av utdömda straff. Ibland kan det vara svårt för såväl socialtjänstens personal som den unge att se skillnaden mellan dessa roller. Vi hoppas att dagens förändring ändå ska leda till vissa tydliggöranden där. Det gäller att bryta en ond cirkel så tidigt som möjligt. Problem ska inte lösas med slagsmål ute på skolgårdar eller på stan utan ska uppmärksammas av vuxenvärlden, som ska ge stöd och sätta gränser. Det är vuxna som måste vägleda och sätta gränser och säga vad som är rätt och fel. När det gäller unga som hamnar fel är det viktigt med snabba reaktioner från föräldrarna, skolan, socialtjänsten och polisen. Viktigast är att bryta den olyckliga spiral som kan leda till grövre brottslighet ju längre tiden går. Alla dessa åtgärder är till för att hjälpa, inte för att stjälpa. Det gäller att stoppa ungas brottsbana i tid. Varje del i rättskedjan, och även samhället i övrigt, måste fungera och vara så stark att den både bekämpar, behandlar och kan förebygga brott. Myndigheternas arbete är viktigt, och lagstiftningen ska ses över och förtydligas, men det är inte alltid det som är avgörande. Det avgörande är att om vi inte lyckas engagera föräldrar, förskola, skola och ideella organisationer i arbetet med att motverka ungdomsbrottslighet räcker inte lagstiftningen så långt. Det handlar om att se unga människor och ge dem stöd när de som mest behöver det. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.