Riksrevisionens rapport om statens arbete för att motverka risker för etnisk diskriminering vid myndigheters beslut

Debatt om förslag 18 november 2026
  • Bädda in video
  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 27

Anf. 28 Katarina Berggren (S)

Fru talman! Nu ska vi tala om ett allvarligt samhällsproblem: diskriminering med särskilt fokus på etnisk diskriminering.

Som socialdemokrat vill jag ha ett inkluderande samhälle fritt från diskriminering. Det är mitt Sverige.

År 2024 tog Diskrimineringsombudsmannen emot cirka 4 400 anmälningar om diskriminering på en eller flera grunder. Enligt enkätundersökningar upplever mellan 600 000 och 1 miljon personer i Sverige diskriminering varje år. Det innebär alltså att endast en liten del av de som upplever diskriminering också anmäler det.

Ett genomgående mönster i enkätundersökningar är att yngre personer, särskilt kvinnor i åldern 16–29 år, samt personer födda utanför Europa är överrepresenterade bland dem som uppger att de utsatts för diskriminering. Det kan handla om bakgrund, kultur och sociala eller ekonomiska förhållanden.

Diskrimineringen kan ta former som rasistiska kommentarer eller trakasserier i skolan eller på arbetsplatsen. Det kan handla om nedprioritering inom vården på grund av etnisk bakgrund eller längre handläggningstider eller rent av avslag hos myndigheter på grund av namn eller utseende

Fru talman! Nu till Riksrevisionens granskningsrapport 2026:8. Vi socialdemokrater välkomnar rapporten men oroas samtidigt över de allvarliga brister som konstateras, med slutsatsen att statens arbete inte är effektivt när det gäller arbetet mot etnisk diskriminering vid beslut som rör enskilda.

Det är självklart att arbetet mot diskriminering måste utvärderas. Det är ett allvarligt samhällsproblem som kräver ett långvarigt, samordnat och målmedvetet arbete. Varje myndighet i Sverige har ett ansvar för att sträva efter likabehandling och motverka diskriminering i all sin verksamhet. Samtidigt konstaterar nu Riksrevisionen att det finns indikationer på att etnisk diskriminering förekommer vid flera statliga myndigheters beslut om olika typer av stöd, kontroller eller ingripanden.

Granskningsrapporten som ligger på riksdagens bord visar att de sju myndigheter som ingår i granskningen visserligen har en god beredskap för att agera utifrån anmälningar som rör etnisk diskriminering, vilket är bra. Däremot konstateras att det finns brister framför allt i myndigheternas förebyggande arbete. Dessa brister i det förebyggande arbetet skapar, som Riksrevisionen uttrycker det, ”en påtaglig risk för att problem inte upptäcks och åtgärdas”.

Det här är inte acceptabelt, fru talman. Målet måste vara ett Sverige fritt från diskriminering. Ambitionen kan inte vara lägre än så.

En viktig förutsättning för att minska segregationen och öka integrationen är att arbeta effektivt för att motverka risker för etnisk diskriminering. Därför är Riksrevisionens granskning är ett viktigt bidrag i arbetet.

Vi socialdemokrater välkomnar de rekommendationer som Riksrevisionen har lämnat till regeringen som handlar om att följa upp att statliga myndigheter undersöker och hanterar risker för etnisk diskriminering vid sina beslut som berör enskilda samt att höja kompetensen om metoder för att undersöka risker för etnisk diskriminering. Därutöver föreslås att Diskrimineringsombudsmannen ska se till att utbildningar och dialoger i större utsträckning ska rikta sig till statliga myndigheter för att driva på deras förebyggande arbete mot etnisk diskriminering vid beslut.

Vi från Socialdemokraterna konstaterar att Tidöregeringen inte har gjort tillräckligt på detta område. Ambitioner och vilja tycks saknas. Vi bedömer att det behövs ytterligare åtgärder, till exempel att man utvidgar diskrimineringsskyddet i lagstiftningen.

Att inte ta detta samhällsproblem på allvar innebär en risk för att individen ska drabbas och gå miste om rättigheter och möjligheter, till exempel viktiga insatser för att komma i arbete. Det riskerar också att tilliten till myndigheter och de demokratiska värden som vårt samhälle vilar på undergrävs.

Avslutningsvis ska vi som politiker och folkvalda ta ansvar för och tänka på hur vi uttrycker oss. Vi måste uttrycka oss på ett sätt som inte gör att våra medmänniskor riskerar att hamna i ytterligare rasism och diskriminering.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkande AU3.

(Applåder)

Anf. 29 Sara Gille (SD)

Fru talman! Det är lite extra kul att det är just fru talmannen som är här, eftersom hon också suttit i vårt utskott.

Jag vill till att börja med yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation under punkt 2.

Den som vänder sig till en svensk myndighet ska kunna lita på att beslutet fattas på sakliga grunder. Det ska vara lagen och omständigheterna i det enskilda ärendet som avgör och inte personens namn, ursprung eller etniska tillhörighet. Det är en grundläggande del av rättssäkerheten. Människor måste kunna lita på att myndigheterna gör sitt jobb korrekt och rättvist. När den tilliten brister skadas förtroendet för staten.

Riksrevisionens granskning visar att statens arbete mot etnisk diskriminering inte fungerar tillräckligt bra. Det är anmärkningsvärt. Arbetet är till stor del händelsestyrt. Det innebär att myndigheterna ofta agerar först när problem har uppstått i stället för att arbeta i förebyggande syfte för att kunna förhindra dem. Riksrevisionen pekar också på brister i det förebyggande arbetet och konstaterar att Diskrimineringsombudsmannens möjligheter att driva på utvecklingen är begränsade.

Fru talman! Det här är allvarlig kritik. Myndigheterna har ett eget ansvar för att undersöka om det finns risker för diskriminering i deras verksamhet. De ska inte vänta på en anmälan innan de börjar granska sina egna rutiner.

Det krävs ett långsiktigt arbete för att brister ska upptäckas och kunna rättas till, och det måste ske i tid. Annars riskerar problemen att fortsätta och eskalera samtidigt som människor får bära konsekvenserna av myndigheternas misslyckanden. Det räcker dock inte att göra mer. Vi måste också se till att insatserna träffar rätt.

Fru talman! Riksrevisionen tar bland annat upp möjligheterna att jämföra myndigheternas beslut för grupper med olika etniska tillhörigheter. Sådana jämförelser kan vara väldigt värdefulla. De kan visa var det finns anledning att undersöka om människor behandlas på olika sätt.

Men här måste vi också hålla oss till fakta. Att två grupper får olika resultat betyder inte automatiskt att någon har blivit diskriminerad. Det kan finnas andra förklaringar. Människor kan ha olika förutsättningar, och deras ärenden kan skilja sig åt på flera olika sätt. Därför måste vi undersöka orsakerna innan vi slår fast att det handlar om diskriminering. Vi ska inte vara för snabba med det.

Att dra långtgående slutsatser enbart utifrån statistik är inte seriöst. Det kan leda till felaktiga bedömningar och åtgärder som inte löser de verkliga problemen. Då riskerar vi att använda myndigheternas resurser på fel sätt. Vi ska självklart ha höga krav på myndigheterna, men vi måste också ställa höga krav på de underlag och metoder som används för att granska deras arbete.

Fru talman! I Riksrevisionens rapport nämns bland annat romer och personer med ursprung i Afrika och Asien. Rapporten redovisar också regeringens handlingsplan mot rasism och hatbrott. I den lyfts muslimer, judar, personer med afrikansk härkomst, romer och samer fram som särskilt utsatta. Däremot lyfter man inte fram människor med svenskt ursprung på motsvarande sätt. Det sticker ut. Det är anmärkningsvärt, och vi saknar den delen.

Sverigedemokraternas utgångspunkt är självklart att skyddet mot diskriminering ska gälla alla, även den som missgynnas på grund av sin svenska tillhörighet. Det är individens rättigheter som ska stå i centrum.

Fru talman! Regeringen har gett Diskrimineringsombudsmannen i uppdrag att hjälpa myndigheterna att upptäcka och hantera risker för etnisk diskriminering. Det är en åtgärd som ska möta de brister som Riksrevisionen har uppmärksammat.

Vår motion handlar om att arbetet ska utgå från individen och principen om likabehandling. Det är en tydlig och rimlig utgångspunkt. För Sverigedemokraterna handlar det inte bara om att tala om rättssäkerhet och likabehandling. Dessa principer måste också få genomslag i hur myndigheterna faktiskt arbetar.

Det måste vara tydligt vilket uppdrag myndigheterna har. De ska fatta korrekta beslut enligt gällande lag. De ska kunna förklara sina bedömningar, och de ska stå för de beslut som fattas.

Fru talman! När någon behandlas felaktigt ska det finnas möjlighet att få beslutet prövat. När myndigheterna brister i sina rutiner ska dessa rättas till.

Riksrevisionens kritik visar att det inte räcker med formella krav och interna styrdokument. Det behövs också uppföljning av hur myndigheternas arbete fungerar och om det vidtas åtgärder när det brister för att det ska bli rätt och man ska få ett bra resultat. Det handlar ytterst om statens ansvar för att rättssäkerheten upprätthålls i praktiken.

Fru talman! Sverigedemokraterna kräver inte att alla människor ska få samma resultat, utan vi kräver att de ska behandlas efter samma principer. Nämner man en grupp ska man också nämna andra grupper. Det är vad vår reservation handlar om. Det är en princip som bör gälla fullt ut, även för den som är svensk. Jag yrkar återigen bifall till reservation 2.

Anf. 30 Bassem Nasr (MP)

Fru talman! I Riksrevisionens rapport beskrivs att människor som kommer från olika minoritetsgrupper löper större risk att få avslag på sina ansökningar och utsättas för felaktiga kontroller – detta oavsett vad Sverigedemokraterna säger om att diskriminering inte finns. Vilka politiska förslag har Sverigedemokraterna för att skydda svenskar med invandrarbakgrund från diskriminering?

Anf. 31 Sara Gille (SD)

Fru talman! Vi säger inte att diskriminering inte finns. Det kan inte ledamoten komma och påstå här, för det stämmer inte. Det är klart att diskriminering finns, men det är anmärkningsvärt när man nämner diskriminering av vissa grupper men inte nämner dem med svensk etnicitet, de som har svenskt ursprung. Men självklart finns diskriminering. Jag förstår inte den kommentaren över huvud taget.

Anf. 32 Bassem Nasr (MP)

Fru talman! Alldeles nyss stod ledamoten i talarstolen och sa att vi inte ska ha för bråttom att säga att det är diskriminering och att det kan ha olika orsaker att två grupper får olika resultat; det behöver inte handla om diskriminering. I den här rapporten landar man ändå i slutsatsen att kunskapsläget tyder på att risken för att få sämre service och fler avslag och att utsättas för felaktiga kontroller är större människor som har ursprung i exempelvis Afrika eller Asien.

Allas lika värde slås fast i den svenska grundlagen, som ledamoten vet. Skydd mot diskriminering finns i vår lagstiftning. Jag förutsätter att Sverigedemokraterna vill att svensk lag ska gälla i Sverige och respekteras fullt ut. Så, återigen: Vilka politiska förslag har Sverigedemokraterna för att skydda svenskar med invandrarbakgrund från diskriminering?

Anf. 33 Sara Gille (SD)

Fru talman! Ledamoten förhastar sig totalt när det gäller detta. Vi har aldrig sagt att diskriminering inte existerar. Det var inte det jag sa i talarstolen. Jag tror att ledamoten helt enkelt skulle behöva lyssna på mitt anförande en gång till. Att för snabba slutsatser dras betyder inte att man utesluter det ena eller det andra. Diskriminering finns – ja. Men att gå direkt på den punkten tycker inte vi är seriöst. Det kan finnas andra orsaker också.

Sedan tycker vi att det är väldigt anmärkningsvärt att man inte lyfter att även svenskar, de som har svenskt ursprung, kan diskrimineras.

Självklart ska svensk lag gälla. Allas lika värde är en självklarhet. I motsats till Miljöpartiet är det detta som Sverigedemokraterna faktiskt förespråkar och driver. Jag tycker att det är väldigt absurt att detta kommer från en ledamot som tillhör ett parti som inte självt driver den frågan.

Vi pratar om allas lika värde oavsett varifrån du kommer. Men skriver man i en rapport eller en redovisning att det gäller folk som har afrikanskt ursprung eller att det gäller muslimer, romer eller samer och så vidare tycker vi att det är konstigt att man inte också pratar om den svenska tillhörigheten – om folk som är födda och uppvuxna i Sverige. Det är nämligen en väldigt viktig del.

Anf. 34 Ciczie Weidby (V)

Fru talman – kanske världens bästa talman! Tack så jättemycket, Sara Gille, för ditt anförande!

Jag har såklart läst Sverigedemokraternas följdmotion och lyssnat på Sara Gilles anförande i debatten här. Jag fastnade vid att Sara Gille sa att man inte kan dra slutsatser av statistik. Det får ledamoten jättegärna utveckla. Jag vet att ledamoten Sara Gille ofta pratar om till exempel mäns våld mot kvinnor och den problematiken. Där finns det jättemycket statistik som man lutar sig mot för att kunna kartlägga och se vem som blir utsatt och så vidare. Jag skulle jättegärna vilja veta vilka olika slutsatser man kan eller inte kan dra utifrån statistik.

Sedan blir det också intressant, för det som är viktigt för Sverigedemokraterna men som inte riktigt kommer fram här är hur man ser på individen respektive kollektivet. Det är det som är den springande punkten här. Som jag förstår det tror inte Sverigedemokraterna på strukturell diskriminering, utan det handlar bara om diskriminering av enskilda individer. Jag får inte ihop detta. Om man inte kan prata om att det finns grupper som strukturellt missgynnas eller diskrimineras, varför är det då så viktigt för Sverigedemokraterna att gruppen etniska svenskar ska ingå i de grupper som blir diskriminerade, något jag vet att de har kämpat för länge? Förklara jättegärna det!

Anf. 35 Sara Gille (SD)

Fru talman! Tack till ledamoten för frågan!

Det är klart att vi tar Riksrevisionens kritik på största allvar. Men när det gäller statistik kan den visa skillnader, och detta måste självklart undersökas – det är inte det vi hänvisar till. Men att det finns statistiska skillnader betyder inte automatiskt att det rör sig om diskriminering. Det måste inte vara diskriminering på grund av det. Vi tycker att myndigheterna ska utgå från individen, helt enkelt.

Sedan förstår jag inte varför vi inte ska kunna nämna svensktillhörighet. Varför ska vi inte kunna nämna att man kan diskrimineras för att man har svensk härkomst? I den här rapporten nämns ju afrikansk härkomst, liksom romer och muslimer. Både religion och ursprung tas upp. Varför kan då inte svensktillhörighet nämnas? Varför kan det inte nämnas att den som har vuxit upp i Sverige och tillhör Sverige kan diskrimineras, när både religion och ursprung i olika länder nämns? Varför kan då inte svenskarna nämnas? Jag förstår inte detta. Jag förstår inte varför det är så känsligt för Vänsterpartiet att faktiskt nämna det. Jag skulle gärna vilja veta vad ledamoten anser om detta.

Vi anser att diskriminering ska gälla alla grupper. Nämner man en grupp ska man kunna nämna den andra också. Detta är väldigt viktigt.

Anf. 36 Ciczie Weidby (V)

Fru talman! Jag vet att Sverigedemokraterna vill att etnisk svenskhet ska ingå i diskrimineringsgrunderna, vilket betyder att ni tror på att det finns en strukturell diskriminering på vissa grunder, men den ska gälla bara om etniska svenskar också finns med bland de grupper man räknar upp. Om etniska svenskar inte är med där finns det heller ingen diskriminering mot de andra grupperna. Resonemanget går inte ihop, och det är detta Sverigedemokraterna aldrig kan reda ut eller förklara.

Det är inte bara Vänsterpartiet som är emot detta. De andra partierna tycker inte heller att etniska svenskar ska vara med här. Det vet Sverigedemokraterna också om, för annars hade de fått bifall för sitt idoga motionerande under i alla fall de åtta år jag har suttit i detta utskott.

Det behöver inte bero på diskriminering, utan det kan finnas sakliga förklaringar. Vilka sakliga förklaringar skulle det vara? Det kan givetvis vara så att Kalle Svensson är en dålig person och inte ska ha jobbet. Tycker Sverigedemokraterna att det ska finnas en särskild fil bara för etniska svenskar? Kan inte Sverigedemokraterna och Sara Gille se att det faktiskt finns en diskriminering i Sverige och på svensk arbetsmarknad som missgynnar människor som inte är etniska svenskar? Etniska svenskar har alltid företräde i landet Sverige. Det är de andra grupperna som blir diskriminerade. Varför kan inte Sverigedemokraterna se och erkänna det?

Anf. 37 Sara Gille (SD)

Fru talman! Vi säger inte att de inte diskrimineras. Det är klart att vi erkänner att det finns diskriminering mot alla grupper. Jag förstår inte varför ledamoten kommer med något sådant. Det är klart att alla grupper kan diskrimineras.

Det vi saknar är just att de med svenskt ursprung inte står med i texten. Samtliga grupper kan diskrimineras, absolut. Det säger vi inte emot, men jag förstår inte varför ledamoten och hennes parti helt enkelt inte kan erkänna att även svenskar – folk som är födda och uppväxta i Sverige – också kan diskrimineras. Varför får inte de vara med i den här rapporten och i alla andra rapporter? Varför får inte de vara med över huvud taget i Vänsterpartiets tankar?

Jag tycker att det om något är diskriminering. Det som Vänsterpartiet gör är just att diskriminera svenskar – folk med svensk etnicitet.

Det är klart att diskriminering ska gälla alla grupper. Så är det, och vi säger inte emot det.

Anf. 38 Amanda Thonander (M)

Fru talman! I Sverige ska alla individer bedömas just som individer. Det är en självklarhet både för mig och för Moderaterna. Diskriminering är oacceptabel oavsett grund. Detta är en grundläggande princip i ett fritt samhälle, men den är särskilt viktig i mötet mellan den enskilda människan och staten. Staten har en makt som ingen annan har. Myndigheter fattar dagligen beslut som får långtgående konsekvenser för människors liv. Därför måste vi också ställa väldigt höga krav på hur den makten utövas.

Den som vänder sig till en svensk myndighet ska såklart kunna lita på att bli behandlad sakligt, opartiskt och rättvist. Därför är Riksrevisionens granskning väldigt välkommen. Riksrevisionen har granskat hur sju statliga myndigheter arbetar för att motverka risker för etnisk diskriminering vid myndighetsbeslut. Slutsatsen är att arbetet inte är tillräckligt effektivt. Det är kritik som vi tar på stort allvar och som man måste ta på allvar.

Myndigheterna har samtidigt en ganska god beredskap att hantera de anmälningar om diskriminering som kommer in, men det förebyggande arbetet är inte tillräckligt systematiskt. Insatserna bygger sällan på analyser av riskerna i den egna verksamheten, och uppföljningen är otillräcklig. Det innebär att myndigheterna inte alltid har tillräcklig kunskap om var riskerna finns eller vilka åtgärder som faktiskt fungerar.

Samtidigt är det viktigt att understryka att alla statliga myndigheter redan har ett ansvar att motverka diskriminering i sin verksamhet. Det är inte någon ny uppgift som ska läggas på myndigheterna, utan det är ett ansvar som de redan har och som de måste bli bättre på att ta. Ansvaret kan inte begränsas till att hantera de anmälningar som kommer om något har gått fel. Man måste arbeta mer förebyggande.

Riksrevisionens granskning visar att arbetet behöver bli bättre. Det handlar om att myndigheterna ska kunna identifiera riskerna i sina egna beslutsprocesser, vidta relevanta åtgärder och följa upp om åtgärderna i sig fungerar.

Fru talman! Regeringen har tagit Riksrevisionens kritik på allvar. Diskrimineringsombudsmannen har bland annat fått i uppdrag att genomföra riktade insatser för att stärka myndigheternas arbete med att undersöka och hantera risker för etnisk diskriminering. Det handlar också om att förbättra myndigheternas kunskap och utveckla metoder som faktiskt kan användas i deras verksamheter.

Utöver detta ingår det i uppdraget att uppmärksamma risker kopplade till artificiell intelligens och automatiskt beslutsfattande. Det är väldigt viktigt, eftersom samma krav på saklighet självklart måste gälla oavsett hur ett beslut fattas på myndigheterna.

Regeringens åtgärder är viktiga steg, men arbetet måste verkligen följas upp och fortsätta framöver. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

I detta anförande instämde Olle Olson och Oliver Rosengren (båda M).

Anf. 39 Bassem Nasr (MP)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka ledamoten Amanda Thonander för hennes anförande och tydliga ställningstagande mot diskriminering och om att den här frågan är prioriterad. Jag tror att många av dem som sitter hemma och lyssnar på det här, särskilt dem med annan etnisk bakgrund, uppskattar väldigt mycket att ledamoten är så tydlig i de här frågorna.

Jag vill ställa tre frågor till ledamoten Thonander: 1. Hur högt är unga romers förtroende för rättsväsendet sett över tid? 2. Hur upplever akademiker med invandrarbakgrund möten med Arbetsförmedlingen? 3. Hur många procent av svarta kvinnor har stort eller mycket stort förtroende för förlossningsvården?

Jag undrar om ledamoten kan svara på dessa tre frågor och, om inte, om hon är intresserad av att få svar på dem.

Anf. 40 Amanda Thonander (M)

Fru talman! Jag tänker inte delta i något läxförhör, men om det är så att ledamoten vill diskutera de här frågorna är han såklart varmt välkommen att framföra det han vill framföra. Sedan kan vi diskutera sakfrågan.

Anf. 41 Bassem Nasr (MP)

Fru talman! Det är inget läxförhör. Jag kan inte heller svaren, för den här statistiken existerar nämligen inte. Därför vill Miljöpartiet införa jämlikhetsdata. Det är statistik som bygger på olika diskrimineringsgrunder, såsom religion, etnicitet och funktionsnedsättning. Den ska givetvis samlas in helt frivilligt, anonymt och med självidentifikation.

En av anledningarna till att Sverige har kommit så långt i jämställdhetsarbetet som vi faktiskt har gjort är att vi har könsuppdelad statistik så att vi kan mäta utvecklingen över tid och analysera vilka insatser som gör skillnad på riktigt. Vi hade kunnat göra motsvarande för människor som tillhör andra diskrimineringsgrunder. Med jämställdhetsdata hade vi kunnat vässa arbetet mot diskriminering. Jag undrar om detta är något som ledamoten åtminstone kan överväga att ställa sig bakom.

Anf. 42 Amanda Thonander (M)

Fru talman! Jag tycker att det är jätteviktigt att myndigheterna har tillräcklig kunskap för att kunna identifiera riskerna för diskriminering. Statistik är såklart en del av detta.

Det är också viktigt att värna den personliga integriteten. Riksrevisionen pekar på att myndigheterna kan använda olika metoder för att undersöka riskerna, men det finns en viss osäkerhet kring hur man får behandla vissa personuppgifter. Därför tycker jag att det är jättebra att Diskrimineringsombudsmannen har fått ett uppdrag av regeringen.

Jag tycker att vi inledningsvis i alla fall ska vara lite försiktiga med att säga att just insamling av uppgifter skulle lösa problemet. Jag välkomnar det uppdrag som Diskrimineringsombudsmannen har fått av regeringen.

Anf. 43 Ciczie Weidby (V)

Fru talman! I dag behandlar vi regeringens skrivelse med anledning av Riksrevisionens granskning. Den innehåller allvarlig kritik som bör tas på största allvar.

Rapportens slutsats är tydlig: Statens arbete mot etnisk diskriminering vid myndigheternas beslut är inte effektivt. Arbetet är i huvudsak händelsestyrt, myndigheterna saknar ofta kunskaper om sina verksamheter och det förebyggande arbetet är otillräckligt.

Diskrimineringsombudsmannens pådrivande roll är dessutom begränsad. Sammantaget innebär detta en risk för att människors skydd mot diskriminering inte fungerar som det är tänkt.

Fru talman! Det här handlar ytterst om tilliten till det offentliga Sverige. Den som söker sjukpenning eller arbetsmarknadsstöd eller som kommer i kontakt med polis, tull eller andra myndigheter ska kunna lita på att besluten fattas sakligt, rättssäkert och utan påverkan av etnisk tillhörighet, namn, hudfärg eller ursprung. Det är inte en fråga om välvilja. Det är en grundläggande demokratisk princip.

Riksrevisionen visar att många myndigheter framför allt reagerar när någon anmäler eller klagar. Men diskriminering är väldigt svår att upptäcka för den som drabbas. Om myndigheterna bara väntar på att människor ska anmäla riskerar väldigt många problem att förbli osynliga. Därför behövs det ett mer aktivt och systematiskt arbete där myndigheterna själva undersöker om det finns risker och följer upp resultaten.

Regeringen har gett Diskrimineringsombudsmannen ett uppdrag att stödja myndigheterna i detta arbete. Det är bra, men det är inte tillräckligt. Vänsterpartiet menar att det behövs ytterligare krav på myndigheterna att regelbundet genomföra riskanalyser och följa upp vilka effekter deras åtgärder faktiskt får. Ett arbete som inte mäts riskerar att bli symboliskt. Ett arbete som inte följs upp riskerar att inte förändra någonting alls.

Fru talman! Rapporten lyfter också fram en fråga som kommer att bli allt viktigare framöver, nämligen användningen av artificiell intelligens och automatiserat beslutsfattande. Allt fler urval, kontroller och bedömningar sker med hjälp av digitala system och algoritmer. Om de här systemen bygger vidare på befintliga skevheter finns det en uppenbar risk att diskriminering förstärks snarare än motverkas.

Tekniken är aldrig neutral i sig själv. Därför måste offentlig verksamhet ha transparens, kontroll och uppföljning när AI används i beslut som påverkar människors liv.

Fru talman! Riksrevisionen pekar också på ett problem som Vänsterpartiet väldigt länge har lyft. Stora delar av myndigheternas beslutsfattande omfattas inte av det diskrimineringsskydd som Diskrimineringsombudsmannen kan utöva tillsyn över. Det innebär att människor i praktiken kan ha ett svagare skydd än vad väldigt många tror. Riksrevisionen konstaterar att regeringen behöver ta ställning till om DO:s tillsynsmandat bör utökas. Vi delar den bedömningen. Om samhället menar allvar med att bekämpa diskriminering måste lagstiftningen ge människor ett verkligt skydd, och myndigheterna måste kunna granskas när det finns misstankar om osaklig särbehandling.

Fru talman! Diskriminering skadar den enskilda människan. Men den skadar också samhällsgemenskapen. När människor upplever att de inte behandlas lika inför myndigheterna undergrävs förtroendet för våra institutioner och för demokratin som helhet. Därför välkomnar Vänsterpartiet att Riksrevisionen har synliggjort de brister som finns, men vi nöjer oss inte med att konstatera problemen. Vi anser att arbetet måste skärpas, att myndigheterna måste ta ett större ansvar, att diskrimineringslagens räckvidd behöver ses över och att skyddet mot etnisk diskriminering måste stärkas. Alla människor ska kunna lita på att staten behandlar dem lika – inte bara i teorin utan också i praktiken.

Anf. 44 Sara Gille (SD)

Fru talman! Jag skulle vilja ställa lite frågor till ledamoten. Jag reagerade lite under anförandet. Men det handlar också om ledamotens särskilda yttrande när det gäller skrivelsen. Där nämns det här med artificiell intelligens. Jag skulle gärna vilja att ledamoten utvecklar det lite mer. Vad anser ledamoten om just det här med AI, helt enkelt?

Anf. 45 Ciczie Weidby (V)

Fru talman! Som jag sa agerar inte artificiell intelligens eller några sådana metoder själva. De är liksom inte neutrala i någonting. De gör det de blir tillsagda att göra. Det är på samma sätt som att du kan be din Chat GPT eller Copilot – eller vad det nu är – att skriva någonting. Den svarar ju utifrån vad ledamoten vill ha svar på. På samma sätt fungerar det när man vill använda AI för att till exempel sålla handlingar av olika slag. Den letar såklart efter det som vi har bett den att leta efter. Om man då inte har gett AI rätt instruktioner fortsätter den bara att upprepa någonting – det som man ville ändra på.

Som jag sa i mitt anförande är tekniken aldrig neutral, utan vi måste se till att den gör vad vi ber den att göra och hjälpa oss med. Är det så att vi ber den att göra saker felaktigt, till exempel utifrån vad diskrimineringslagen säger eller någonting annat, måste vi granska det och ändra AI.

AI kan vara bra till väldigt mycket, men AI kan också befästa saker. Det var det jag sa i mitt anförande. Det hade Sara Gille hört om hon hade lyssnat på det.

Anf. 46 Sara Gille (SD)

Fru talman! Det är klart att jag lyssnade på ledamotens anförande.

Man kan inte lita på tekniken till 100 procent – så är det absolut. Men man måste ändå kunna lita på att människorna på myndigheterna använder den på ett tillförlitligt sätt. Det är väl lite mer det jag funderar över.

Sedan skulle jag vilja veta något när det gäller just det här med diskriminering. Jag kommer tillbaka till det som jag själv anförde i mitt anförande. Det gäller just det här med svenskheten och den biten. Vi hade den diskussionen tidigare. Men vi hade också en diskussion kring det här med statistik. Ledamoten undrade lite grann kring det. Det handlade om hur man inte kan lita på statistiken och vad som inte är diskriminering eller är diskriminering.

Om det är flera som får ett jobb betyder inte det automatiskt att en viss grupp människor diskrimineras just för att de hamnar i den statistiken. De grupperas. Då betyder inte det att den här gruppen diskrimineras. Man måste faktiskt kolla på allting. Man måste kolla på kön. Man måste kolla på erfarenhet. Man måste kolla på alla grejer över huvud taget, inte bara på just vilken etnicitet de har. Vi tycker att det är anmärkningsvärt att man bara kan placera in dem i grupper och att det sedan är så. Man ska inte gå på diskriminering det första man gör, utan man måste kolla på helheten.

Jag skulle gärna vilja att ledamoten utvecklar detta, för det verkar som att Vänsterpartiet och ledamoten faktiskt tycker att man diskrimineras bara för att man kommer från en viss typ av land.

Anf. 47 Ciczie Weidby (V)

Fru talman! Då får jag möjlighet att säga det jag gärna hade velat säga i vårt förra replikskifte.

Sara Gille tycks missförstå – medvetet eller omedvetet – vad den här granskningen handlar om när det gäller diskrimineringsgrunder. Det finns ett visst antal diskrimineringsgrunder, och det är dem som man mäter diskriminering utifrån. Om Sara Gille och Sverigedemokraterna inte är nöjda med de olika diskrimineringsgrunder som finns – jag vet att de inte är det, för de vill att etniska svenskar ska ingå där – kan jag förstå att de reagerar. Men man kan inte stå och säga: Ibland finns det diskriminering och ibland finns det inte, och den här rapporten är fel utifrån olika parametrar. Vi tror nämligen inte på de här diskrimineringsgrunderna.

Det är fine. Men i den här granskningen och rapporten har man gått igenom vilken diskriminering som finns utifrån de diskrimineringsgrunder som vi har – punkt. Det är tydligt att det finns grupper som blir missgynnade, diskriminerade, mer än andra. Det kan se olika ut i olika branscher. Ibland är det äldre personer – 55-plus – som blir diskriminerade. Det är en diskrimineringsgrund. Ibland vill man inte ha någon som kommer från ett utomeuropeiskt land. Då är det diskrimineringsgrunden.

Vi måste erkänna att det finns diskriminering eller inte, och vi måste vara överens om vilka diskrimineringsgrunder vi har. Men eftersom jag och flera partier med mig inte är överens med Sverigedemokraterna om vilka diskrimineringsgrunder som finns blir det väldigt svårt att fortsätta den här typen av debatt.

Anf. 48 Helena Vilhelmsson (C)

Fru talman! Jag vill passa på att tala om för eventuella tittare och lyssnare varför jag bär en orange tröja. Det är för att det är Orange Week, FN:s kampanj för att uppmärksamma bekämpandet av mäns våld mot kvinnor. Har ni inget orange i garderoben tycker jag att ni ska skaffa det och bära det resten av veckan för att stötta den kampanjen.

Fru talman! Sverige är en rättsstat. Det innebär att varje människa ska kunna lita på att myndigheter fattar sakliga beslut, opartiskt och på lika villkor. När staten fattar beslut som påverkar människors liv – om exempelvis tillstånd, ersättningar och ingripanden – ska det vara den enskildes situation som avgör, inte namn, ursprung, hudfärg eller föreställningar om vilken grupp en person tillhör. Det är mot den bakgrunden Riksrevisionens granskning av statens arbete mot risker för etnisk diskriminering vid myndigheters beslut är så viktig.

Riksrevisionens övergripande slutsats är att statens arbete inte är effektivt. Det är det vi har att hantera. Centerpartiets ingång i frågan är tydlig: Likabehandling ska inte vara en ambition utan är en grundläggande förutsättning för myndigheters legitimitet och för att människors tillit till det offentliga ska bestå.

Fru talman! Diskriminering är förbjudet i lag, men det räcker tydligen inte. Staten måste också arbeta praktiskt för att upptäcka och minska riskerna för diskriminerande beslut. Det kräver kunskap hos myndigheterna, tydliga rutiner, fungerande uppföljning och att ansvar inte faller mellan stolarna. En regerings uppgift är att se till att detta finns på plats.

När Riksrevisionen konstaterar att arbetet inte är effektivt finns det förstås anledning att fråga vad som saknas. Finns det tillräcklig kunskap om risker för etnisk diskriminering? Följer myndigheterna upp vilka konsekvenser deras arbetssätt får för olika grupper? Finns det tillräcklig insyn för den enskilde som vill förstå varför ett beslut har fattats? Används klagomål och erfarenheter från enskilda för att förbättra verksamheten?

Jag tycker inte att det räcker att tillhandahålla redskap för att upptäcka och identifiera etnisk diskriminering, som regeringen föreslår. Det måste också följas av åtgärder, bland annat regelbunden och rutinmässig uppföljning. Ett rättssäkert system måste kunna säkerställa att förklaringen till olikabehandling är relevanta skillnader, inte omedvetna föreställningar eller bristande rutiner.

Fru talman! För Centerpartiet är den enskilda människans frihet och rättssäkerhet central. Staten ska vara stark när det behövs, men den offentliga makten måste samtidigt vara begränsad av lag, transparens och ansvar. Den som möter en myndighet måste kunna förstå vilka regler som gäller, vilka uppgifter som har legat till grund för beslut och hur de kan överklagas eller prövas på nytt. Det är särskilt viktigt för personer som redan befinner sig i en utsatt situation.

Den som är beroende av ett myndighetsbeslut har ofta begränsade möjligheter att själv upptäcka eller bevisa att något gått fel. Därför kan ansvaret inte helt läggas på den enskilde. Myndigheterna måste själva ha system för att hitta och identifiera risker, kontrollera kvalitet och rätta till brister.

Centerpartiet anser att regeringen måste ta Riksrevisionens kritik på större allvar och säkerställa att arbetet mot etnisk diskriminering blir mer konkret och verkningsfullt. Det bör vara möjligt att följa vilka åtgärder som vidtas, vem som ansvarar för dem och hur resultaten ska bedömas över tid.

Det finns också en viktig skillnad mellan att behandla alla lika och att blunda för strukturella risker. Om vissa grupper återkommande möter större hinder i kontakten med myndigheter måste staten undersöka varför. Att identifiera sådana risker innebär inte att man överger principen om individuell prövning. Det är ett sätt att värna den principen. Risken för dubbeldiskriminering utvecklar vi i vårt särskilda yttrande, men den handlar till exempel om att personer med funktionsnedsättning som dessutom tillhör en etnisk minoritet kan drabbas av dubbeldiskriminering.

Fru talman! Riksrevisionens granskning bör inte ses som en punkt på en administrativ checklista. Den bör ses som ett underlag för förbättring. Regeringen och myndigheterna behöver gå från övergripande ambitioner till tydliga åtgärder, mätbar uppföljning och bättre möjligheter för enskilda att få sin sak prövad.

Centerpartiet tycker inte att det är tillräckligt att enbart ge Diskrimineringsombudsmannen ett uppdrag att ”genomföra främjande insatser riktade till myndigheter som stöd i deras arbete med att undersöka och hantera risker för etnisk diskriminering i den egna verksamheten”. Det är en ganska lång åtgärdsmening. Och vad säger den egentligen?

Alla människor ska kunna känna trygghet i mötet med staten. Beslut ska fattas på sakliga grunder. Lika fall ska behandlas lika. När det finns risk för diskriminering ska staten agera innan förtroendet har hunnit gå förlorat. Vi kommer att följa upp arbetet kring diskriminering framöver här i riksdagen.

Anf. 49 Sara Gille (SD)

Fru talman! Jag reagerade på det här med dubbeldiskriminering. En person kan mycket väl diskrimineras på flera olika grunder; det håller jag med om. Men jag ställer mig frågande till vad Centerpartiet och ledamoten inte gillar i Sverigedemokraternas motion. Vi pratar ju om detta på liknande sätt.

Anf. 50 Helena Vilhelmsson (C)

Fru talman! Jag vet inte riktigt vad i mitt anförande som pekar på det. Jag hänvisar till vad som har sagts tidigare här i talarstolen.

Granskningen utgår från de diskrimineringsgrunder som gäller i dag. Om Sverigedemokraterna tycker att det behöver införas ytterligare en diskrimineringsgrund är det nog en annan sak än det vi diskuterar i dag.

Om ledamotens fråga gäller att grupper drabbas av dubbelt förtryck eller dubbel diskriminering får hon gärna förtydliga den. Jag tycker att det är ganska tydligt att det finns risk för det. Tillhör man en grupp som är i minoritet finns det risk att man kan uppleva dubbelt förtryck, enligt exemplet jag gav i mitt anförande.

Anf. 51 Sara Gille (SD)

Fru talman! Jag tänker på individperspektivet vad gäller likabehandling. Det tar vi upp i vår motion. Det ska ju vara lika för alla. Vi vill att alla ska innefattas i det här systemet. Alla kan diskrimineras, oavsett religion, vilket land man kommer ifrån, vilken etnisk tillhörighet man har och så vidare.

Vi tycker att det är väldigt anmärkningsvärt att man kan peka ut vissa grupper som omfattas av diskrimineringsgrunderna men att man då inte kan prata om svensk etnicitet. Ska man nämna en grupp ska man nämna de andra grupperna också. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att vissa inte ställer sig bakom det eftersom det handlar om likabehandling. Det ska ju vara lika för alla. Jag har alltså svårt att förstå det och skulle gärna vilja att ledamoten utvecklar den biten lite mer.

Anf. 52 Helena Vilhelmsson (C)

Fru talman! Vi pratar om diskrimineringsgrunder, vilket per se innebär att det handlar om en grupp människor som upplever diskriminering. Återigen: Om Sverigedemokraterna tycker att någon ytterligare grupp behöver identifieras är de fria att driva den frågan, vilket de också har gjort men inte lyckats med hittills.

Alla människor omfattas av arbetsmiljölagar och lagar mot trakasserier och ojämställdhet – även svenskar. Men grejen är att om man tillhör en minoritet kan fallen läggas på hög så att man drabbas av dubbel orättvisa. Jag har så svårt att se varför det är ett problem för Sverigedemokraterna.

Alla lagar i Sverige gäller alla personer, men diskriminering kan drabba grupper. Det har vi diskrimineringslagar för att motverka. Är det så att man anser att diskrimineringsgrunderna är för få får man jobba för att de ska utökas.

(Applåder)

Anf. 53 Veronica Kerr (KD)

Fru talman! Ledamöter och åhörare! Jag vill inleda med att yrka bifall till arbetsmarknadsutskottets förslag till beslut.

Riksrevisionens granskning av etnisk diskriminering inom statliga myndigheter är både viktig och angelägen. Den visar att det finns indikationer på att diskriminering kopplad till etnisk tillhörighet förekommer vid myndigheters beslut om stöd och insatser. Det handlar om oförklarliga skillnader i beslut, och samtidigt talar mycket för att det finns ett mörkertal. Kristdemokraterna välkomnar därför denna granskning. Det är viktigt både att brister synliggörs och att goda exempel lyfts fram.

En av granskningens intressantaste slutsatser är att endast en av de granskade myndigheterna, Tullverket, systematiskt följer upp klagomål om upplevd diskriminering. Genom att analysera klagomål och söka efter återkommande mönster kan myndigheter upptäcka problem i tid och stärka rättssäkerheten. Det arbetssättet borde verkligen inspirera betydligt fler myndigheter.

Fru talman! Diskriminering sker inte alltid medvetet. Stereotypa föreställningar och omedvetna antaganden kan påverka beslut. Flera undersökningar visar att kunskapen om dessa risker ofta är otillräcklig och att arbetet mot diskriminering många gånger saknar ett tillräckligt systematiskt arbetssätt. Det är allvarligt.

Diskriminering vid myndighetsutövning strider mot regeringsformens principer om saklighet, objektivitet och likabehandling. För den enskilde kan konsekvenserna bli omfattande. Människor riskerar att behandlas olika, få sämre tillgång till samhällets stöd och utsättas för åtgärder som inte är motiverade.

Diskriminering skadar också samhället i stort. När beslut fattas på felaktiga grunder används inte statens resurser på det sätt som riksdagen avsett. Det leder till sämre träffsäkerhet, minskad effektivitet och ett betydligt svagare förtroende för våra myndigheter.

Fru talman! Jag vill också lyfta fram en diskrimineringsform som alltför ofta hamnar i skymundan, nämligen åldersdiskriminering och ålderism.

Att bekämpa ålderism är en angelägen fråga för oss kristdemokrater. Många äldre möter fördomar på arbetsmarknaden trots lång erfarenhet, hög kompetens och stor arbetsförmåga. Ungefär var femte person som är inskriven på Arbetsförmedlingen är över 55 år. Samtidigt möter många yngre människor föreställningar om att de saknar erfarenhet och därför inte bör ges ansvar eller möjligheter.

Var fjärde svensk har själv upplevt eller känner någon som upplevt åldersdiskriminering. Det visar siffror från en Novusundersökning tidigare i år. Detta är inte värdigt ett samhälle som bygger på människors lika värde. Ingen ska bedömas utifrån sin ålder. Människor ska bedömas utifrån sina kunskaper, sina meriter och sin förmåga.

När Sverige behöver fler människor i arbete har vi inte råd att låta fördomar stå i vägen. Vi behöver ta vara på äldres erfarenhet samtidigt som vi ger yngre människor möjlighet att etablera sig och växa. Därför måste arbetet mot diskriminering också omfatta ett tydligt arbete mot ålderism.

Fru talman! Diskrimineringsombudsmannen har en viktig roll i arbetet mot diskriminering, men myndigheten lägger i dag en relativt begränsad del av sin verksamhet på att driva individuella diskrimineringsfall till domstol. Kristdemokraterna menar att detta behöver förändras.

Den som utsätts för diskriminering ska inte stå ensam. Diskrimineringsombudsmannen bör i större utsträckning aktivt driva principiellt viktiga ärenden och ge den enskilde ett starkare stöd.

Ett starkt diskrimineringsskydd kräver inte bara lagstiftning utan också att lagen prövas och upprätthålls i praktiken. När diskriminering får rättsliga konsekvenser stärks både rättssäkerheten och förtroendet för samhällets institutioner.

För Kristdemokraterna är utgångspunkten tydlig. Alla människor har samma okränkbara människovärde. Ingen ska diskrimineras på grund av etnisk tillhörighet, religion, kön, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Staten ska vara ett föredöme i arbetet för likabehandling, rättssäkerhet och respekt för varje människas värde.

Anf. 54 Bassem Nasr (MP)

Fru talman! Riksrevisionen har granskat hur staten arbetar mot etnisk diskriminering vid myndighetsbeslut som rör enskilda. Bland annat har man granskat Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Skatteverket. Det är myndigheter som varje dag spelar en stor roll i människors liv.

Riksrevisionens slutsats är att det finns brister och att arbetet helt enkelt är undermåligt. Man nämner bland annat att det är ineffektivt och händelsestyrt och att det finns brister i det förebyggande arbetet. Detta är allvarlig kritik. Riksrevisionen rekommenderar bland annat ökad kompetens, regelbunden uppföljning och intern utveckling av arbetet mot diskriminering.

Från Miljöpartiets sida står vi helt bakom dessa rekommendationer. Vi kommer alltid att stå upp för värdighet, rättssäkerhet och lika rätt.

Fru talman! Att vara lika inför lagen måste gå i bägge riktningarna. Invandrare har samma skyldigheter som alla andra att betala skatt, att följa lagar och regler och att lämna uppgifter till myndigheter. Invandrare har dock inte fått sina rättigheter tillgodosedda på samma sätt. Från Miljöpartiets sida ser vi att detta är en orättvisa som inte bara skadar enskilda utan också skadar sammanhållningen i samhället och tilltron till demokratin. Miljöpartiet anser att det inte räcker att skyldigheterna är lika – även rättigheterna måste vara lika.

Här måste staten gå före och vara ett föredöme. Det handlar om att svensk lag ska gälla lika för alla. Det handlar även om att värna vår demokrati.

Demokrati kan handla om att man går och röstar vart fjärde år, men varje dag påverkas svenskars liv av myndighetsbeslut om exempelvis föräldrapenning, förskoleplats eller familjeåterförening. Om människor upplever dessa beslut som rättvisa ökar tilltron till demokratin. Det är därför de tjänstepersoner som jobbar på myndigheterna och fattar dessa beslut har kallats demokratins väktare. Till alla tjänstepersoner på myndigheter runt om i vårt land vill jag säga följande: Tack för att ni varje dag lämnar information, svarar på frågor, gör bedömningar och fattar rättssäkra beslut! Tack för att ni skyddar vår demokrati!

I Miljöpartiets yttrande står det om intersektionalitet. Vad betyder intersektionalitet? Begreppet myntades av professor Kimberlé Crenshaw, som studerade amerikanska rättsfall från 70-talet. Ett av dessa rättsfall handlade om Emma, som nekades jobb på en bilfabrik eftersom hon var en svart kvinna. Hon stämde bilfabriken, men domstolen gick på bilfabrikens linje och menade att det inte rörde sig om diskriminering. Domstolen menade att bilfabriken inte diskriminerade kvinnor, eftersom man anställde vita kvinnor för administrationen. Inte heller diskriminerade bilfabriken svarta personer, eftersom svarta män arbetade i produktionen.

Domstolen misslyckades med att se att olika diskrimineringsgrunder kan samspela, förstärka varandra och öka utsattheten för enskilda. Professor Crenshaw liknade detta vid en vägkorsning – därav termen intersektionalitet. Ordet kommer alltså från engelskans ”intersection”, som betyder korsning.

För Miljöpartiet är det intersektionella perspektivet centralt i detta arbete. Alla människor ska, oavsett diskrimineringsgrund, ha samma rättigheter.

Miljöpartiet ställer sig bakom utskottets betänkande.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)

Skrivelse om risker för etnisk diskriminering vid myndigheters beslut har behandlats (AU3)

Riksdagen har behandlat en skrivelse från regeringen som bygger på Riksrevisionens rapport om statens arbete för att motverka etnisk diskriminering vid myndigheters beslut som rör enskilda.

Riksdagen poängterar att etnisk diskriminering är ett allvarligt samhällsproblem som kräver ett långvarigt, samordnat och målmedvetet arbete. Riksrevisionen har motiverat sin granskning med att det funnits tecken på att etniska diskriminering förekommer vid myndigheters beslut som rör enskilda. I granskningen har det framkommit att statens arbete inte är effektivt när det gäller att motverka etnisk diskriminering.

Regeringen presenterar i skrivelsen de åtgärder som man gjort utifrån Riksrevisionens iakttagelser. Regeringen har gett Diskrimineringsombudsmannen, DO, i uppdrag att genomföra riktade insatser till myndigheterna om hur man i den egna verksamheten kan motverka etnisk diskriminering.

Riksdagen välkomnar regeringens uppdrag till DO och lägger skrivelsen till handlingarna, vilket innebär att ärendet avslutades.

Utskottets förslag till beslut
Skrivelsen läggs till handlingarna. Avslag på motionsyrkandet.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.