Riksrevisionens rapport om Stabilitetsfonden

Herr talman! Detta är ett stort och viktigt ärende att hantera. Det handlar om den finansiella stabiliteten i Sverige. Hur många minns 90-talskrisen? Minnet är tyvärr ganska kort. Jag satt i min första nyköpta bostadsrätt när krisen inträffade med rörlig ränta och när Riksbanken tvingades höja räntan med 500 procent. Jag minns hur svår situationen var och hur många som drabbades av den finansiella krisen då. Jag minns också vad som hände med statens finanser i samband med den krisen. Vi såg hur bankerna hamnade i ekonomisk kris på grund av att låntagare inte kunde betala sina lån. Staten tvingades gå in med stora räddningsinsatser för att hålla bankerna vid liv för att de inte skulle gå i konkurs och skapa en enorm finansiell kris i Sverige. Det medförde att Sveriges statsfinanser på bara några år gick från att höra till Europas allra starkaste till att höra till de allra svagaste. Det borde vara en läxa som vi kan lära oss något av. Men vi ser hur regeringen ända sedan 90-talskrisen har låtit de privata skulderna öka lavinartat. Sverige har i dag bland Europas allra högsta privata skuldsättningar. Det glöms ofta bort när man pratar om statens skuldsättning som sjunker. De privata skulderna är väldigt höga. När det gäller privata skulder tillsammans med statliga ligger Sverige väldigt högt i jämförelse med andra länder. Det medför en finansiell osäkerhet. Sverige har en stor banksektor jämfört med de flesta andra länder. Det gör att vårt land är extra sårbart för instabilitet i de finansiella systemen. Därför är det viktigt att säkra det svenska banksystemet mot finansiella risker i olika former. Vi ser nu hur en finansiell kris slår hårt mot ekonomin i Europa. I vår omvärld ser vi hur privata skulder återigen förs vidare till banker som riskerar att gå omkull och hur staten tvingas gå in med stora summor för att förhindra en fullskalig bankkris. Spanien och Irland är exempel där länder har varit tvungna att gå in med snabbt ökande statsskulder för att finansiera krisstöd för banker. Även vårt närmaste grannland Danmark går nu igenom en bankkris med banker som går under och går i konkurs och stora banker som är beroende av statligt stöd. Frågan är om vi behöver ytterligare bevis för att verkligen komma till insikt om hur viktigt det är att undvika alltför stora risker inom banksektorn. Miljöpartiet anser inte det. Vi anser att det är dags att gå från ord till handling och se till att det blir tydliga stabiliserande mekanismer. Därför stöder vi de åtgärder som har vidtagits så här långt för att minska de finansiella riskerna. Vi har till exempel bolånetaket som har införts för att minska den privata skuldsättningen något och de ökade kapitaltäckningskrav som regeringen ha aviserat. Det är system som kommer att ge de svenska bankerna lite större marginaler för att klara stora svängningar i ekonomin och hantera finansiella risker. Den fråga vi bör ställa oss är om detta är tillräckliga åtgärder. Miljöpartiet tror att det kommer att behövas ytterligare åtgärder för att skapa ännu större finansiell stabilitet. Herr talman! Vi stöder inrättandet av Stabilitetsfonden som är det ärende vi ska diskutera här i dag. Vi tycker att det är en bra tanke att bankerna ska bygga upp en egen buffert. I stället för att staten ska tvingas stå för den bufferten är det bra att bankerna får ta buffertverksamheten och bygga upp ett kapital som man kan använda vid finansiell oro. Däremot anser vi inte att det grundläggande syfte som fanns med när man började bygga upp fonden har förverkligats. Vi anser, precis som framgår av Riksrevisionens rapport, att det i dag är staten som står för största delen av Stabilitetsfondens pengar. Vi tycker att de uttalanden som regeringen har gjort om att Stabilitetsfonden ska bekostas av kreditinstituten, bankerna själva, nu också måste förverkligas i handling. Staten har gått in med ganska stora summor till Stabilitetsfonden. Man har gjort ett kapitaltillskott på 15 miljarder kronor och man har låtit Stabilitetsfonden använda statens teckningsrätt i Nordea utan att kräva någon ersättning som motprestation. Det skiljer mycket mellan regeringens ord och regeringens handling. Frågan är om det inte är dags att så fort som möjligt agera för att se till att kapitalet, skattebetalarnas pengar, förs tillbaka till staten så att man kan använda dem för viktigare reformer och se till att det är bankerna som med sitt eget kapital - de stora vinster som bankerna gör - ska finansiera Stabilitetsfonden. Den struktur som fonden har i dag är i viss mån tveksam. Fondens storlek är knuten till Sveriges bnp. Om bnp ökar, om vi har tillväxt, ska också fondens kapital öka. I och med att den svenska bankverksamheten är så stor i förhållande till vår bnp är det tveksamt att göra den kopplingen. Vi tycker att det är mer logiskt att koppla storleken på fonden till banksektorns storlek och till det risktagande som bankerna tar i Sverige. Nu är målet att Stabilitetsfonden ska vara 2,5 procent av bnp efter 15 års löptid. Som Riksrevisionen visar har bankernas tillgångar vuxit mycket snabbare än bnp under de senaste tio åren. Med den utvecklingen och med samma målsättning minskar fondens möjligheter att fungera som en riktig stötfångare för bankerna vid en finansiell kris. Miljöpartiet anser att det vore rimligare att så fort som möjligt se till att fondens storlek relateras till bankernas storlek och till deras risktagande. Därför föreslår vi i vår reservation att regeringen ska komma tillbaka till riksdagen med ett sådant förslag så att vi så fort som möjligt kan ändra inriktning. Herr talman! Vi anser att det är dags att se till att man anpassar fonden till bankernas storlek och risktagande i Sverige och att man så fort som möjligt ser till att banksystemet självt står för kapitalet i fonden och att det inte som i dag är skattebetalarnas pengar. Med det yrkar jag bifall till Miljöpartiets reservation nr 1.

Herr talman! I den proposition som ligger till grund för Riksrevisionens granskning anges att regeringen anser att stödåtgärderna ska finansieras av instituten själva. På andra håll i propositionen sägs det att instituten huvudsakligen ska stå för stödåtgärderna själva. Den fond vi diskuterar ska alltså finansieras av bankerna - huvudsakligen eller helt. Det är väldigt oklart i propositionen. Däremot har den borgerliga majoriteten och Socialdemokraterna nu kommit överens om att instituten själva ska stå för stödåtgärderna. Det tycker jag är bra. Men det finns en del frågetecken i det betänkande som vi har på bordet. Jag tror inte att borgarna och Socialdemokraterna har kommit överens eftersom det inte anges när detta ska ske. Man kan inte heller utläsa om räntan på de pengar som skattebetalarna har satt in ska betalas tillbaka. Man kan säga att det finns en hel del otydligheter i betänkandet, även om det går i rätt riktning. Därför har Vänsterpartiet lämnat en motivreservation som tydligt anger att återbetalningarna ska börja nu. De institut som omfattas av den lag som ligger till grund för fonden ålades att betala en årlig avgift. Målet är att fonden ska uppgå till i genomsnitt 2,5 procent av bnp år 2023, även om det nu enligt majoriteten i finansutskottet verkar som att det kan komma att ändras, och det menar jag är bra. Sverige har en stor finanssektor, sex gånger vår bnp, varav bankerna motsvarar drygt fyra gånger vår bnp. Då förstår var och en av oss att en fond på 2,5 procent av bnp inte räcker långt om bankerna inte tar sitt ansvar för samhällsekonomin utan återigen spekulerar och tar risker som gör att systemet hotas. Det gjorde de i början av 90-talet, och för något år sedan var både Swedbank och SEB nära att gå omkull. Det lär hända igen, misstänker jag. När Stabilitetsfonden startades tillförde staten ett kapital på 15 miljarder kronor. Det kan ha varit nödvändigt i den turbulens som då fanns men borde nu kunna börja återbetalas när pengar årligen fylls på. Stabilitetsfondens utformning har flera brister. För det första är den för liten. De statliga utgifterna för krisen i början av 90- talet uppgick till mellan 3 och 4 procent av bnp. För det andra är det direkt vanskligt att koppla fonden till bnp, precis som Per Bolund sade, eftersom finanssektorns storlek i förhållande till bnp inte har visat sig vara stabil över tiden. Tvärtom har finanssektorn expanderat kraftigt i förhållande till bnp de senaste tio åren. Riksrevisionen har gjort ett räkneexempel som visar att om man efter 90-talskrisen hade skapat en stabilitetsfond som år 2000 haft en behållning på 2,5 procent av bnp skulle det ha motsvarat 1,2 procent av banksektorns tillgångar. Med en konstant relation till bnp skulle värdet av en sådan fond i förhållande till bankernas tillgångar ha sjunkit till 0,8 procent år 2010. Exemplet visar vad som händer när man kopplar fondens storlek till bnp. Stabilitetsfonden uppfyller heller inte kravet på att den i händelse av en bankkris huvudsakligen själv ska stå för insatserna. Riksrevisionen refererar i sin rapport till en prognos från Riksgäldskontoret som innebär att Stabilitetsfonden når en behållning på 2,5 procent år 2025, vilket motsvarar 156 miljarder kronor. Av dessa bedöms emellertid endast en tredjedel, det vill säga 53 miljarder kronor, härröra från bankernas avgifter. Om man dessutom inkluderar den ränta som avser stabilitetsavgifterna beräknas bankernas finansiering uppgå till knappt hälften av fondens behållning. Resten står alltså skattebetalarna för. Stabilitetsfonden innebär inte, som regeringsföreträdare ibland påstår, att storbankerna därmed bär kostnaderna för den implicita garantin. Den implicita garantin utgör en kraftig subvention av bankernas löpande kostnader, medan stabilitetsavgifterna innebär en liten medfinansiering av bankerna avseende de kostnader som kan uppstå i händelse av en finansiell kris. Det är två helt olika saker. Även om man köper regeringens argumentation står det rätt klart att avgiften på 3 miljarder kronor per år, som inte är kopplad till hur stora risker bankerna tar utan alla betalar lika mycket i procent, inte motsvarar den subvention bankerna får av staten genom den implicita garantin, för den är faktiskt på hela 30 miljarder kronor per år enligt Riksbanken. Ingen kan påstå att 3 miljarder kronor motsvarar en subvention på 30 miljarder kronor. Så dåligt räknar väl ändå ingen i regeringen. Fonden i sig har, tycker jag, en del problem. Forskning visar att fonder, eller över huvud taget när det finns pengar inblandade som inte är ägarnas egna, tenderar att leda till ökat risktagande, det vill säga leda till en form av moral hazard; det är alltid någon annan som står för förlusterna. Därför menar jag att det egentligen finns en risk med denna fond. Det blir ett slags falsk trygghet, vilket jag tycker att man måste ha med i beräkningen. Man ska inte tro att nu är allt löst, halleluja, vi har säkrat alla framtida förluster, och allt vad man nu kan höra i debatten. Fru talman! Jag yrkar bifall till vår motivreservation och hoppas att återbetalningarna kan komma i gång snabbt. Egentligen tror jag dock att vi behöver ett regeringsskifte 2014 för att det ska ske.

Fru talman! I denna sena timme vet jag inte om man ska ägna sig åt historik och retorik, men jag vill ändå ta tillfället i akt och ägna några minuter åt det, särskilt som man börjar skönja en tillnyktring vad gäller den liberala synen på marknaden. Den tillnyktringen ser man lite här och där i det politiska livet. Politiken ska hålla fingrarna borta. Marknaden sköter det här. Detta liberala mantra har hörts alltmer under de senaste decennierna ute i världen, i Europa och också i vårt land. Men, fru talman, det liberala mantrat att politiken ska hålla fingrarna borta, marknaden sköter det här, har krackelerat. Det gjorde det definitivt hösten 2008. Lehman Brothers-konkursen drog i gång det, och hela den finansiella sektorn kapsejsade. Nationalstater och skattebetalare fick ta hand om skuldberget. Det blev ett smärtsamt uppvaknande för många. Runt om i världen vacklade banksystemen. Världsekonomin gick in i ett förlopp som närmast kan beskrivas som fritt fall. Den fria marknaden, där politiken inte fick finnas, skapade en oerhört tuff tid för medborgare runt om i världen. Inte minst har vi sett det i vår närhet i Europa. Även våra svenska banker drogs med. Det var mycket nära en bankkollaps också i Sverige. Riksbanken, regeringen och riksdagen fick vidta kraftfulla åtgärder. Nya politiska mantran skapades. Nu lät det: Det är tid att ta ansvar. Fru talman! Ansvar är inte bestämt till en viss tidpunkt. Ansvar är tidlöst. Det måste alltid finnas ett ansvar. Om politiken inte tar ansvar utan lämnar över det till marknaden kan det gå väldigt snett. Jag hoppas att vi alla har lärt oss en läxa och inte glömmer bort det. Det är verkligen välbehövligt att Riksrevisionen gjort granskningen och utvärderingen av Stabilitetsfonden. Det är en viktig del i regleringen och stävjandet av risktagandet på den finansiella marknaden. Tillskapandet av fonden är en del i att politiken åter stiger fram och tar ansvar, intar en nödvändig position och ställer upp regelverk för den fria finansiella marknaden. Det är ett bra betänkande där politiken sätter klackarna i backen. Det är den finansiella sektorn som ska svara och ta ansvar för sina risker, inte vårt land och våra skattebetalare. Det slås tydligt fast i betänkandet. Jag vill passa på att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. Beslutet om inrättandet togs i kammaren i en oerhört turbulent tid. Politiken var tvungen att agera snabbt och resolut när den fria marknaden, snällt uttryckt, hade slarvat. Det snabba agerandet var nödvändigt, och det blev kanske inte alltid så perfekt. Därför är det nödvändigt att korrigera, och därför är det bra att frågan är uppe till diskussion i kammaren. Det blev nödvändigt att komplettera. Riksbanken fick vidta många åtgärder för att behålla en finansiell stabilitet. Man anslog 15 miljarder. Vi hade en extrem oro inom den finansiella sektorn, och i det skedet var det absolut nödvändigt att vidta åtgärderna. Beträffande fondens mål och återbetalning av medel finns en del att säga. Riksrevisionen visar i sina beräkningar att om man räknar att Stabilitetsfonden om 15 år uppgår till 2,5 procent av bnp skulle skattebetalarna svara för 52 procent och den finansiella sektorn för 48 procent - detta utifrån att vi har de inledande medlen på 15 miljarder och den så kallade Nordeaaffären som beräknas vara värd 11 miljarder. Det var inte tanken när fonden inrättades. Det är viktigt att det blir en återbetalning av medlen, men den kan inte, enligt vår uppfattning, påbörjas nu eftersom det fortfarande råder stor oro i den finansiella sektorn. Finanskriskommittén har fått ett uppdrag att utreda målformuleringen. Nuvarande koppling till en procentsats i förhållande till bnp speglar inte risken på ett bra sätt, som också tidigare talare har varit inne på. Det behövs också en riskdifferentiering av avgifterna. Det utreds också av Finanskriskommittén, och det finns all anledning att avvakta utredningen innan vi tar definitiv ställning i den frågan. En annan viktig fråga är hur fondens medel placeras. I dag finns inte medlen i en reell fond. De kan faktiskt nyttjas för statens löpande utgifter, för skattesänkningar eller för amorteringar på statsskulden. Om en kris uppkommer - vilket vi givetvis inte önskar - måste man ut och låna på marknaden. I ett sådant skede, när det är kris, är det dyrt att låna. Därför är inte upplägget riktigt bra, och det är viktigt att Finanskriskommittén har fått uppdraget att se över även den delen. I betänkandet utreds en eventuell samordning med den så kallade insättningsgarantin, som för närvarande uppgår till 22 miljarder kronor. Regeringen ska få uppdraget att utreda ett samgående. Det tycker vi är bra. Det skulle ytterligare effektivisera en eventuell framtida krishantering. Fru talman! Jag vill än en gång understryka, tydligt och klart, att det är kreditinstituten som ska stå för finansieringen av Stabilitetsfonden och statens kostnader för stöd vid en finanskris, inte skattebetalarna.

Fru talman! Detta betänkande handlar om Riksrevisionens rapport om Stabilitetsfonden. Rapporten lämnades i höstas. Under finanskrisen 2008 antog riksdagen den så kallade bankstödslagen, som gav möjlighet för staten att ge stöd till kreditinstitut. I och med detta inrättades också Stabilitetsfonden för att kreditinstituten själva skulle finansiera kostnaderna för olika stödåtgärder. Det är utformningen av denna fond som nu har granskats för att kunna bedöma om målen med fonden kan uppnås och om fonden används på rätt sätt. Rapporten har lämnats till regeringen, och regeringen har i februari lämnat en skrivelse till riksdagen med regeringens syn på rapporten. Även Riksgäldskontorets synpunkter finns redovisade. Rapporten bygger på fyra frågeställningar. Är fonden ett effektivt verktyg? Stärks statens finansiella ställning? Finansieras kostnaderna för en finanskris huvudsakligen av banksektorn? Var det korrekt att använda Stabilitetsfonden för att finansiera statens deltagande i Nordeas nyemission 2009? Jag har inte för avsikt att i detalj gå in i dessa frågeställningar, bara att kort reflektera över dem. I funderingarna över den första frågan, om fonden är tillräckligt effektiv, resoneras en del om målnivån, det vill säga 2 ½ procent av bnp. Det är en intressant fråga som jag tycker att det finns all anledning att vidare diskutera, både målnivån i sig och till vad målnivån ska relateras. Samtidigt ska påpekas att just denna fråga har Finanskriskommittén i uppdrag att utreda. Placeringen av fondens medel diskuteras också. En kort kommentar till detta är att det finns olika strategier där ingen strategi tydligt kan föredras framför den andra. En av frågeställningarna, som också berör placeringsstrategin, är om Stabilitetsfonden stärker statens finansiella ställning. Vi vet alla vilka stora kostnader en finanskris kan åsamka en stats finanser. Det har vi sett exempel på. Jag skulle dessutom vilja påstå att enbart uppbyggda stora risker inom finanssektorn kan få konsekvenser för en stats finanser, inte minst då uppenbara obalanser inom finanssektorn direkt kan drabba kreditvärdigheten på statsobligationer. Här har naturligtvis både målnivå och placeringsstrategi betydelse. Utöver detta är det också viktigt att kreditinstituten på ett tydligt sätt bär kostnaderna för risken i en större utsträckning och att incitamenten finns för lägre risktagande. En starkare koppling mellan kreditinstitutens riskbeteende och kostnaderna för eventuella fallissemang är önskvärd och gynnar stabiliteten. Det samlade åtagandet och den samlade riskbilden har betydelse för statens finansiella ställning. Statens åtagande och risk minskar i takt med att fondens medel ökar och flyttas i samma takt över till kreditinstituten. Det är i grunden bra. Det här för in på den tredje frågeställningen, huruvida kostnaderna i huvudsak finansieras av banksektorn eller inte. Jag tror att vi alla är överens om att finanssektorn ska bära sina egna kostnader för de stödåtgärder som kan komma i fråga vid en finanskris. Det är hela syftet med Stabilitetsfonden. Kan dessutom Stabilitetsfonden utformas med differentierade avgifter för olika risktagande får det en hämmande effekt på överdrivet risktagande. Incitamenten skapas för lägre risktagande, och risken för en ny finanskris kan möjligen minska. Det tror jag skulle vara bra, men det ligger också som ett uppdrag för Finanskriskommittén att utreda. Medlen från staten tillfördes under en turbulent tid, vilket föranledde ett agerande för att stärka förtroendet för fonden. Jag tror att det har varit bra, och det har sannolikt gynnat både staten och den svenska finansmarknaden. Följaktligen har detta också gynnat konsumenter och företag, det vill säga oss. Vi kan vara överens om det. Jag tror att det är få i denna kammare som skulle säga att turbulensen på finansmarknaden är över eller att någon skulle drista sig till att över huvud taget blåsa faran över. Det är anledningen till att ett tillbakadragande av dessa medel skulle vara oansvarigt och sända helt felaktiga signaler. Det är en farlig väg som kan få konsekvenser för förtroendet för det svenska finanssystemet. Det kan i förlängningen naturligtvis drabba de svenska skattebetalarna. Fru talman! Låt mig nämna den sista av de frågeställningar Riksrevisionen i huvudsak tar upp. Den handlar om fondens användande för deltagande i Nordeas nyemission. Där menar Riksrevisionen att det inte är helt klart om förordningen om kapitaltillskott till solventa banker ryms inom lagen om statligt stöd till kreditinstitut. Regeringen och Riksgälden är av en annan uppfattning. I detta anförs från regeringen att förhållandena vid denna tidpunkt var så allvarliga att det inte bedömdes som osannolikt att även andra banker skulle behöva stödåtgärder. Det hade varit fel att behandla Nordea på annat sätt än vad man hade avsett att göra med övriga kreditinstitut i detta läge. Fru talman! Till sist kan tilläggas och understrykas vikten av att man noga granskar och utvärderar de olika åtgärder som vidtagits under finanskrisen. Därför är detta en viktig rapport och ett välkommet tillskott i diskussionen om dessa frågor. Med detta föreslår jag att regeringens skrivelse 2011/12:71 läggs till handlingarna.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 2. Sedan den ekonomiska krisen i början av 90-talet råder det väl närmast konsensus i Sverige om att kreditinstituten ska bära sina egna risker och att man måste jobba preventivt med detta. Diskussionen har återaktualiserats efter finanskrisen 2008. Som en konsekvens inrättade man bland annat en stabilitetsfond som en krockkudde för bankerna. Men det var också en krockkudde som skulle finansieras av bankerna. Den var uttryckligen konstruerad på det sättet. Trots detta dröjde det inte länge förrän samtliga övriga sju partier här inne - alldeles oavsett vad Miljöpartiet och Vänsterpartiet i dag försöker ge sken av - var med om att skjuta till 15 miljarder kronor av skattebetalarnas medel till fonden. Till detta har sedan tillkommit ytterligare många miljarder som har överförts i tillgångar genom emissionsrätter i Nordea med mera. Sammanlagt består fonden i dag av ungefär 35 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar, vilket utgör i princip hela fondens samlade värde - detta samtidigt som de fyra storbankerna för det senaste helåret har gjort en vinst på tillsammans 80 miljarder kronor. Ändå ska de alltså finansiera Stabilitetsfonden årligen med bara 0,03 procent av balansomslutningen medan skattebetalarna får stå för kanske 35 eller 38 miljarder - för att gissa på en dagsfärsk siffra - av fondens värde. Detta är såklart helt orimligt. Alliansen gillar - eller har i alla fall de senaste åren gillat - att använda hårda ord mot bankerna. Men det stannar egentligen uteslutande vid just hårda ord. I praktiken agerar man återigen här i bankernas intresse. Sverigedemokraterna menar att det inte finns någon rimlighet i något annat än att vi börjar återta dessa medel. Självfallet kan vi inte ta allt på en gång; vi kan inte urholka förtroendet för fonden. Men vi måste börja återta skattebetalarnas medel från fonden och låta bankerna själva finansiera sin egen verksamhet och de risker de tar i sin verksamhet.