Riksbankens förvaltning 2013

Herr talman! Jag yrkar bifall till finansutskottets förslag. För ett år sedan när vi behandlade detta ärende talade jag om att vi behöver ett tydligare ramverk: Finansinspektionens roll, Riksbankens eget kapital, upplåning till valutareserven, storleken på valutareserven, ansvarsfördelningen mellan Riksbanken och Riksgälden, beslutsordningen mellan riksdagen, regeringen och myndigheter. Finanskriskommittén har sedan dess kommit med sina förslag, och utredningen om Riksbankens kapital har lagt fram förslag. Vi får se vad dessa förslag kommer att leda till för beslut här i riksdagen och hos myndigheterna. Jag tycker att det är positivt att stabilitetsrådet nu är bildat. I dag behandlar vi ansvarsprövning av Riksbanken. Riksbankens resultat var förra året -2 miljarder kronor, men ändå delar banken ut 3,3 miljarder till staten. Denna utdelning beror på att det är en beslutad beräkningsmodell, så utdelningen baserar sig på ett medeltal med resultat några år tillbaka. Det är naturligtvis bekymmersamt att Riksbanken prognostiserar flera års minusresultat. Detta beror på att man tjänar pengar på ränta, och den är relativt låg. Ser man på Riksbankens årsredovisning de senaste två mandatperioderna präglas de naturligtvis av finanskrisen och den kraftiga inbromsningen i världsekonomin. Den snabba inbromsningen gjorde att reporäntan sänktes till en historiskt låg nivå på 0,25 procent, och Riksbanken skapade extraordinära krisåtgärder. När vi läser 2011 års verksamhet och årsredovisning ser vi att Riksbanken då redan hade avvecklat de extraordinära krisåtgärderna. Av 2013 års balansra¨knings skuldsida framga°r att posten Utelöpande sedlar och mynt under förra året minskade med na¨rmare 11 miljarder. Det totala värdet på utelo¨pande sedlar och mynt är knappt 86 miljarder nu. Ser man det o¨ver en fema°rsperiod har utestående sedlar och mynt minskat med 25 miljarder kronor. Det beror naturligtvis på den minskade kontanthanteringen i samhället och förändringen av 1 000-kronorssedeln. Riksbanken bedo¨mer att denna utveckling kommer att fortsa¨tta. Jag tycker att Riksbanken tidigare förtjänstfullt har analyserat effekterna av denna utveckling. Men fortsätter trenden är det naturligtvis viktigt att man ser över och utreder detta framöver, beroende på att den finansiella ställningen och stabiliteten påverkas av om det finns sedlar och mynt i samhället. Vi får en del signaler om problem. Det svenska föreningslivet har svårt att sätta in pengar på konton på bankkontor beroende på att de inte tar emot kontanter. Detta område måste ses över framöver. Herr talman! Riksbanken har fått riksdagens uppdrag att främja ett säkert och effektivt betalningsväsen. Riksbankens roll är central på detta område. Själva det centrala betalningssystemet, det så kallade RIX-systemet, har stor betydelse för det finansiella systemet. Vi socialdemokrater är oroade över att det är en extern operatör som svarar för den funktionella driften. Det är svårt att tydligt definiera ansvarsförhållanden, och enligt vår mening har Riksbanken ett vidsträckt ansvar för ett fungerande betalningssystem. Snart måste detta följas upp och utvärderas. Vi ser RIX inte bara som ett datasystem utan som ett system med kritisk betydelse för att det finansiella systemet ska fungera väl. Misstag kan vara dyra för samhällsekonomin. Herr talman! Vi ska inte utvärdera penningpolitiken i dag. Men läser man betänkandet ser man att ett tjugotal sidor handlar om penningpolitiken, så jag tänkte ändå nämna den. Vi kommer ju att utvärdera penningpolitiken i denna kammare den 16 juni, och finansutskottet kommer att fatta beslut om en utvärdering av penningpolitiken 2010-2014 som nästa riksdag ska behandla. Men jag ska ändå säga några ord i och med att det står om penningpolitiken i betänkandet. Riksbanken har misslyckats med sin måluppfyllelse om 2 procents inflation under perioden 1995-2013. I genomsnitt uppgick inflationen till mycket under inflationsmålet. Inflationen mätt i KPIF, alltså när man tar bort ränteeffekterna, var 0,9 procent 2013. Slutsatsen man drar är att Riksbanken sätter en något för hög ränta. Detta påverkar sysselsättning och investeringar negativt. Frågan är varför man gör detta. Är det för att man är rädd för en bolånebubbla? Regeringens oförmåga i bostadspolitiken gör ju att det byggs för lite, och detta skapar för höga bostadspriser när efterfrågan är högre än utbudet. Detta gör kanske att räntan hålls uppe något för mycket.

Herr talman! Låt mig först yrka bifall till förslaget i finansutskottets betänkande FiU23, Riksbankens förvaltning för 2013 . I betänkandet behandlas också sju motioner, och jag yrkar avslag på samtliga. I stora delar är nog jag och föregående talare överens, även om han gör allt han kan för att hitta en konfliktlinje i diskussionen om Riksbankens förvaltning. Betänkandets avsikt är att förbereda riksdagens beslut om ansvarsfrihet för riksbanksfullmäktige och direktionen för verksamhetsåret, att fastställa resultat- och balansräkning samt att fastställa förslag på vinstdisposition. Det är liksom syftet med hela beslutet. Precis som föregående talare sade handlar betänkandet alltså inte alls om penningpolitiken utan bara om Riksbankens förvaltning. Utvärderingen av Riksbankens penningpolitik hanteras i ett särskilt betänkande inom en inte alltför avlägsen tid. Men det går ju nästan inte att gå förbi penningpolitiken när man diskuterar den här frågan. Vi kan bara kort konstatera att penningpolitiken kommit att handla om dels inflationsmålet, som Jörgen Hellman tog upp, dels upprätthållandet av finansiell stabilitet. Det har varit alldeles tydligt också under 2013. Riksbanken har i uppgift att upprätthålla ett säkert och effektivt betalningsväsen. Det innebär att de obalanser som kan komma att växa fram i hushållens skuldsättning och i bankernas höga finansieringsgrad i utländsk valuta inte kan lämnas helt oberörda. Det finns alltså en poäng i att man diskuterar även den frågan. Riksbanken fortsätter att följa och noga analysera de risker för finansiell instabilitet som eventuellt kan byggas upp. Som sagt kommer diskussionerna sannolikt att fortsätta om den eventuella konflikt som finns mellan stabilitet och inflationsmål, om ansvaret för detta och om verktygen för finansiell stabilitet. Jag är helt säker på att vi har anledning att återkomma till det. Jag har inte tänkt förlänga den debatten ytterligare, även om Jörgen Hellman gjorde försök att föra in bostadspolitiken i det hela. Ett effektivt betalningsväsen handlar också om kontanthantering och om elektroniska betalningar. Riksbanken spelar en viktig roll både för den tekniska utvecklingen och för att betalningssystemet fungerar samtidigt som kontanthanteringen under överskådlig tid kommer att fortsätta att vara betydelsefull. Det är viktigt att det finns en fungerande struktur för kontanthanteringen. Mängden sedlar sjönk förvisso med 11 miljarder kronor under verksamhetsåret, men det berodde främst på att man drog in vissa sedlar som blev ogiltiga vid utgången av året. Jörgen tog upp de senaste fem åren och att mängden hade sjunkit med 25 miljarder under den perioden. Under de senaste tre åren däremot har mängden sedlar varit relativt stabil. Jag vill inte dra några förhastade slutsatser att vi har hamnat på en nivå som kommer att fortsätta att vara stabil, men det ska ändå noteras. Jörgen tog upp Riksbankens resultat. Det var som sagt ett underskott på 2 miljarder 2013, och det var en vinst på 2 miljarder 2012. Det är ju en försämring med 4 miljarder. Prognosen är, som Jörgen mycket riktigt var inne på, att resultatet kommer att vara fortsatt svagt under den närmaste femårsperioden. Leveransen till staten blir ytterligare förskjuten med anledning av den modell som Jörgen redovisade. En anledning till att man förväntar sig en svag avkastning även framdeles är att de räntebärande papper som man innehar har svag avkastning. Men den främsta anledningen är de sjunkande tillgångsvärdena, och den främsta anledningen till att de sjunker är att man förväntar sig en viss uppgång av räntorna. När räntorna går upp sjunker värdet på obligationerna. Det är alltså den främsta anledningen till att man prognostiserar en svag utveckling även framdeles - och utvecklingen kan bli rätt ordentligt mycket sämre om räntorna går upp mycket. Balansomslutningen uppgick till 432 miljarder vid utgången av året. Riksbankens förslag på vinstdisposition baseras, som Jörgen var inne på, på en modell där man tar ett genomsnitt av de senaste fem årens vinster. Trots en förlust för 2013 levererar man då 3,3 miljarder till statskassan. Herr talman! Jag vill avslutningsvis bara uttrycka vikten och det stora värdet av Riksbankens och Sveriges engagemang i och stöd till IMF:s program och verksamhet. Det har inte minst under den senaste krisen framgått hur viktig den verksamheten har varit, inte bara för programländerna utan också för trovärdighet och stabilitet i ett större perspektiv, vill jag hävda, och inte bara för det direkta finansiella stödet utan också för det stöd, det kompetensutbyte och den hjälp man kan få i form av strukturella reformeringar för programländerna. Vikten av detta kan inte nog understrykas, enligt mig. Inte minst för Sverige som liten öppen ekonomi är det av yttersta vikt med en fungerande internationell organisation som har muskler, kompetens och trovärdighet att kunna intervenera när så behövs, detta för att vi ska kunna fortsätta tro på en alltmer globaliserad ekonomi och mer av internationellt utbyte. Det tror jag är oerhört viktigt. Det svenska åtagandet till IMF uppgår till 168 miljarder, vilket är en ökning under 2013 med 66 miljarder. Det har vi fattat beslut om tidigare och diskuterat i denna kammare. Riksbankens nettofordran på IMF är dryga 10 miljarder, dragningsrätterna uppgår till dryga 22 miljarder och utnyttjade åtaganden uppgår till nära 33 miljarder. Under året har Riksbanken bland annat bidragit till IMF:s lån till Grekland och Irland. Herr talman! Detta var i all korthet det jag hade att säga om Riksbankens förvaltning under 2013. Jag hoppas att vi ska hitta andra former för en mer politisk diskussion och debatt. Jag ser fram emot det.

Herr talman! Det är viktigt att ha ett öppet sinne, ta till sig ny kunskap och ödmjukt vara beredd att ompröva beslut och ståndpunkter utifrån nya behov och omständigheter. Som folkvalda i landets högsta beslutande organ måste vi riksdagsledamöter ta vårt ansvar, vara uppmärksamma och se till att ändra på det vi råder över när det behövs. Det globaliserade finansiella system som tillåtits växa okontrollerat, präglat av stark maktkoncentration och närmast obefintlig demokratisk styrning, är inte hållbart. Inte minst den djupa finanskrisen 2008 visar att vi på många sätt kommit till vägs ände. Den skenande ökningen av sociala orättvisor i stora delar av världen, klimatkrisen och utarmningen av naturresurser och livsmiljöer kräver nya lösningar, inte minst vad gäller den grundläggande infrastruktur som det finansiella systemet utgör. Därför har Valter Mutt och jag valt att lyfta fram några grundläggande frågor om detta i en enskild motion som delvis behandlas i detta betänkande. Vi ser ett stort behov av en förutsättningslös debatt om och utredning av hur det finansiella systemet ska reformeras för att bli hållbart samt styras om så att det tillgodoser de mångas behov i stället för att berika ett fåtal och så att det håller sig inom naturens ramar. Den som har makt över kreditflödena i ett samhälle har också stor makt över vilka idéer som kan förverkligas och vilka typer av företag som får chans att växa. På så vis har man ett avgörande inflytande över hela samhällsutvecklingen. I praktiken har privata banker och kreditinstitut makten över penningutgivningen. När de beviljar sina kunder lån skapas nya pengar väsentligen i form av siffror i bankernas datorer. Är det verkligen rimligt eller ens förenligt med de bärande principerna i en demokrati att denna enorma makt läggs i händerna på ett litet antal aktörer i finanssektorn? Det måste vi alla fundera över. Ur ett demokratiskt perspektiv vore det angeläget att Riksbankens makt över penningutgivning, och därmed kreditflöden, stärks. Det förs också en växande internationell debatt om till exempel markant höjda kapitaltäckningskrav för privata banker. De båda ekonomerna Benes och Kumhof, knutna till forskningsenheten vid Internationella valutafonden, har i en uppmärksammad rapport fört fram tankar på 100 procent kapitaltäckning. Om detta är rätt väg att gå eller om Riksbankens ställning kan stärkas på andra, mindre drakoniska sätt tycker vi bör utredas förutsättningslöst. Ett stärkt demokratiskt inflytande över penningutgivning och kreditflöde förutsätter även en återdemokratiserad riksbank. Vi tycker att det är orimligt att funktioner som på ett avgörande sätt formar hela samhällsutvecklingen flyttas ut ur demokratin och förläggs till en förment självständig riksbank som bara svagt och indirekt kontrolleras av riksdagen. Den världsledande amerikanske ekonomen och Nobelpristagaren Joseph Stiglitz menar att tiden nu är mogen att kritiskt utvärdera Reagans och Thatchers projekt att göra västvärldens centralbanker självständiga. Han framhåller att Indien, Brasilien med flera länder, som inte har gjort sina centralbanker självständiga, i själva verket klarat den senaste finanskrisen bättre än flertalet västländer. Stiglitz ställer också den viktiga frågan om vad som egentligen åsyftas med självständig. Han påpekar att de som sitter i ledningarna för västerländska centralbanker naturligtvis inte befinner sig i något ideologiskt vakuum. Han finner det också problematiskt att de så ofta hämtas från finanssektorn, det vill säga den sfär som gav upphov till dagens kris. Jag kan bara instämma med Joseph Stiglitz. Ännu en viktig sak att begrunda och analysera är upplägget att en stat som vill investera lånar pengar av sin egen bank utan att gå omvägen via privata banker. På så sätt kan staten undvika onödiga räntekostnader och skuldsättning. Den amerikanska juristen och ledaren för Public Banking Institute Ellen Brown räknar i sin bok The Public Bank Solution upp ett antal framgångsrika exempel från hela världen. Ett exempel som jag vill gå in på lite närmare är den amerikanska delstaten North Dakota, där man redan 1919 grundande en egen bank som en följd av att delstatens lantbrukare hade svårt att få lån från etablerade storbanker. Bank of North Dakota samarbetar nära med lokala banker i North Dakota och kreditförsörjer dessa med lågräntelån. I förhållande till folkmängden har delstaten flest lokala banker, community banks, i hela USA. Det är något som har bidragit till ett vitalt lokalt näringsliv och en arbetslöshet långt under rikssnittet. Vid större infrastrukturprojekt lånar delstaten av sin egen bank, och räntekostnaderna går på så vis tillbaka till statskassan, vilket drastiskt sänker totalkostnaden för omfattande projekt. Det är något som anses ha bidragit till North Dakotas starka statsfinanser. Bank of North Dakota fokuserar på den reala ekonomin och ägnar sig inte åt derivathandel och liknande. Den har därför gått relativt oskadd genom finanskrisen. Med undantag för två år har banken gått med överskott varje år under sin nu snart hundraåriga historia. En del av överskottet betalas in till delstatens finansministerium, och resten stärker bankens likviditet. North Dakota är hittills den enda av USA:s delstater som håller sig med en egen offentligt ägd bank, men nu efter finanskrisen växer intresset bland både demokrater och republikaner för den typen av banker. I många andra amerikanska delstater pågår initiativ för att etablera en delstatsägd bank. Vad skulle en sådan liknande lösning innebära för Sverige? Den frågan förtjänar att utredas grundligt. I betänkandet motiveras avstyrkandet av våra förslag i vår motion om att återdemokratisera Riksbanken med att riksdagen i bred enighet beslutat att Riksbanken ska vara självständig och att Sverige som en följd av EU-medlemskapet har åtagit sig att stärka dess självständighet. Visst är det sant att EU-medlemskapet försvårar en förändring. Ändå måste vi komma ihåg att Riksbankens styrning och uppdrag inte är naturlagar. Lagar beslutade av människor kan ändras av människor - om det så behövs och vi finner det angeläget. En centralbank kan självklart ha andra mål än prisstabilitet. Exempelvis den amerikanska Federal Reserve har mål som även gäller arbetslöshet. Jag menar att det är vår skyldighet att stanna upp, tänka till och ompröva hur Riksbanken bäst ska användas för att tillgodose samhällets behov i den situation vi nu befinner oss. Om man sedan kommer fram till att något behöver göras får man naturligtvis tänka över hur det ska gå till. Jag menar att det därför vore både rimligt och angeläget att ta fram en färdplan för Riksbankens återdemokratisering och hur dess uppdrag kan utvidgas till att omfatta även mål om social rättvisa och naturresurshushållning. Med tanke på de enorma utmaningar som mänskligheten står inför behöver vi vända på alla stenar, vi behöver använda alla de verktyg, inklusive Riksbanken, som vi har för att hantera klimatkrisen och de sociala orättvisorna. Jag hoppas på en fortsatt debatt om dessa viktiga frågor i denna kammare och utanför.

Herr talman! Försiktigt uttryckt reste det fler frågor än svar att lyssna på Annika Lillemets. Jag blir inte riktigt klok på vad Annika Lillemets föreslår. Å ena sidan talar hon om 100 procents kapitaltäckning. Det innebär att hon i så fall förespråkar en kontraktiv penningpolitik. Å andra sidan talar hon om tillväxtbanker i Amerika. Vad jag förstår är det ingen av de bankerna som har en hundraprocentig kapitaltäckning. Hur som helst! Det är allmänt godtaget att kritisera finansmarknaderna och ge sig på finansbranschen. Visst har det funnits en hel del problem inom finansmarknaderna. Annika Lillemets talar om derivatinstrument. Det är kanske svårt att se betydelsen av dem för den reala ekonomin. Samtidigt måste vi ställa oss frågan vad det skulle få för implikation om Annika Lillemets får som hon vill, det vill säga 100 procents kapitaltäckning. Sanningen är den att det finns en multiplikatoreffekt av att det råder en expansiv finansmarknad. Jag skulle drista mig till att påstå att den har haft stor betydelse för fattigdomsbekämpningen i världen, en globaliserad ekonomi, mer av internationellt utbyte, mer av handel och mer av inkludering av andra delar av världen. Den har en enorm betydelse för det sociala deltagandet för de allra fattigaste. Även om detta inte drabbar oss i den utvecklade delen av världen och vi inte får det utbytet tillbaka i realekonomin finns det ur ett globalt perspektiv positiva effekter av den utvecklade finansmarknaden.

Herr talman! Tack, Jörgen Andersson, för att vi redan nu får tillfälle att påbörja den viktiga diskussionen. Det är riktigt att jag ställer frågor. Jag reser viktiga frågor, och jag gör inte anspråk på att ha svaren. Om Jörgen Andersson lyssnade noga hörde han att jag inte sagt att jag förespråkar 100 procents kapitaltäckning. Jag nämnde i stället att två ekonomer vid Internationella valutafonden har fört fram tankarna. Jag sade tydligt att Valter Mutt och jag anser att frågan om det är rätt väg att gå eller om man kan stärka Riksbankens ställning på andra sätt bör utredas förutsättningslöst. Det kan mycket väl vara så att det inte alls är bra. Vi måste titta på alla möjligheter, utreda och tänka nytt. Självklart har finansmarknaden stora problem, som Jörgen Andersson också säger. Det är verkligen uppenbart. Det kommer inte att räcka med lite lappande och lagande, utan det kommer att krävas lite större grepp. Det är därför jag ville lyfta de olika stora frågorna, inklusive frågan om de offentligt ägda bankerna, som har varit framgångsrika på många håll i världen och fortsatt är det. Inte minst fokuserar man på den reala ekonomin, som i North Dakota, och lånar ut pengar till och stöder små lokala banker. Det har varit oerhört betydelsefullt för småföretagare, lokalt näringsliv och vanliga människor, som får lån och som på många andra håll i USA inte skulle få det. Det gäller även övriga delar av världen. Det är ett stort och komplext område. Det kommer att krävas mycket. Som sagt är det jag vill att helt ödmjukt resa frågorna utan att göra anspråk på att sitta inne med svaren.

Herr talman! Jag tänkte nästan säga som de gör i de amerikanska advokatfilmerna: I rest my case. Men jag kan bara konstatera att Miljöpartiets förslag och diskussionerna däromkring direkt är skadligt för socialt ansvarstagande, direkt skadligt för innovationer när det gäller miljö och investeringar och direkt skadligt för tillväxt i ett vidare perspektiv. Det framgår med all önskvärd tydlighet.

Herr talman! Hur kan det vara direkt skadligt att se på olika sätt att få det finansiella systemet att fungera bättre för många och för att hantera de ekologiska kriserna? Hur skulle det kunna vara skadligt att förutsättningslöst titta på olika förslag och lösningar för hur det skulle kunna fungera bättre och hur Riksbanken skulle kunna fungera bättre? Vi har en motion, som inte behandlas nu, med ett förslag om en grön investeringsbank för att främja investeringar i miljöteknik. Vi har också förslag om en sparbank. Allt skulle kunna göras bättre och måste göras bättre, om vi ska ha en god framtid vad gäller miljö, social rättvisa och ekonomisk stabilitet. Jag förstår verkligen inte hur det skulle kunna vara direkt skadligt. Det är möjligt att krav på hundraprocentig kapitaltäckning skulle kunna vara det, vad vet jag? Det är därför att jag vill utreda det, och det förtjänar att utredas. Det här med kapitaltäckning kommer från IMF-ekonomer, och det finns många andra förslag som vi skulle kunna tala om, fast det hinner vi nog inte göra nu.