Anf. 66 Annika Lillemets (MP)
Herr talman! Det är viktigt att ha ett öppet sinne, ta till sig ny kunskap och ödmjukt vara beredd att ompröva beslut och ståndpunkter utifrån nya behov och omständigheter. Som folkvalda i landets högsta beslutande organ måste vi riksdagsledamöter ta vårt ansvar, vara uppmärksamma och se till att ändra på det vi råder över när det behövs.
Det globaliserade finansiella system som tillåtits växa okontrollerat, präglat av stark maktkoncentration och närmast obefintlig demokratisk styrning, är inte hållbart. Inte minst den djupa finanskrisen 2008 visar att vi på många sätt kommit till vägs ände. Den skenande ökningen av sociala orättvisor i stora delar av världen, klimatkrisen och utarmningen av naturresurser och livsmiljöer kräver nya lösningar, inte minst vad gäller den grundläggande infrastruktur som det finansiella systemet utgör.
Därför har Valter Mutt och jag valt att lyfta fram några grundläggande frågor om detta i en enskild motion som delvis behandlas i detta betänkande. Vi ser ett stort behov av en förutsättningslös debatt om och utredning av hur det finansiella systemet ska reformeras för att bli hållbart samt styras om så att det tillgodoser de mångas behov i stället för att berika ett fåtal och så att det håller sig inom naturens ramar.
Den som har makt över kreditflödena i ett samhälle har också stor makt över vilka idéer som kan förverkligas och vilka typer av företag som får chans att växa. På så vis har man ett avgörande inflytande över hela samhällsutvecklingen. I praktiken har privata banker och kreditinstitut makten över penningutgivningen. När de beviljar sina kunder lån skapas nya pengar väsentligen i form av siffror i bankernas datorer. Är det verkligen rimligt eller ens förenligt med de bärande principerna i en demokrati att denna enorma makt läggs i händerna på ett litet antal aktörer i finanssektorn? Det måste vi alla fundera över.
Ur ett demokratiskt perspektiv vore det angeläget att Riksbankens makt över penningutgivning, och därmed kreditflöden, stärks. Det förs också en växande internationell debatt om till exempel markant höjda kapitaltäckningskrav för privata banker. De båda ekonomerna Benes och Kumhof, knutna till forskningsenheten vid Internationella valutafonden, har i en uppmärksammad rapport fört fram tankar på 100 procent kapitaltäckning. Om detta är rätt väg att gå eller om Riksbankens ställning kan stärkas på andra, mindre drakoniska sätt tycker vi bör utredas förutsättningslöst.
Ett stärkt demokratiskt inflytande över penningutgivning och kreditflöde förutsätter även en återdemokratiserad riksbank. Vi tycker att det är orimligt att funktioner som på ett avgörande sätt formar hela samhällsutvecklingen flyttas ut ur demokratin och förläggs till en förment självständig riksbank som bara svagt och indirekt kontrolleras av riksdagen.
Den världsledande amerikanske ekonomen och Nobelpristagaren Joseph Stiglitz menar att tiden nu är mogen att kritiskt utvärdera Reagans och Thatchers projekt att göra västvärldens centralbanker självständiga. Han framhåller att Indien, Brasilien med flera länder, som inte har gjort sina centralbanker självständiga, i själva verket klarat den senaste finanskrisen bättre än flertalet västländer. Stiglitz ställer också den viktiga frågan om vad som egentligen åsyftas med självständig. Han påpekar att de som sitter i ledningarna för västerländska centralbanker naturligtvis inte befinner sig i något ideologiskt vakuum. Han finner det också problematiskt att de så ofta hämtas från finanssektorn, det vill säga den sfär som gav upphov till dagens kris. Jag kan bara instämma med Joseph Stiglitz.
Ännu en viktig sak att begrunda och analysera är upplägget att en stat som vill investera lånar pengar av sin egen bank utan att gå omvägen via privata banker. På så sätt kan staten undvika onödiga räntekostnader och skuldsättning. Den amerikanska juristen och ledaren för Public Banking Institute Ellen Brown räknar i sin bok
The Public Bank Solution
upp ett antal framgångsrika exempel från hela världen.
Ett exempel som jag vill gå in på lite närmare är den amerikanska delstaten North Dakota, där man redan 1919 grundande en egen bank som en följd av att delstatens lantbrukare hade svårt att få lån från etablerade storbanker. Bank of North Dakota samarbetar nära med lokala banker i North Dakota och kreditförsörjer dessa med lågräntelån. I förhållande till folkmängden har delstaten flest lokala banker, community banks, i hela USA. Det är något som har bidragit till ett vitalt lokalt näringsliv och en arbetslöshet långt under rikssnittet.
Vid större infrastrukturprojekt lånar delstaten av sin egen bank, och räntekostnaderna går på så vis tillbaka till statskassan, vilket drastiskt sänker totalkostnaden för omfattande projekt. Det är något som anses ha bidragit till North Dakotas starka statsfinanser.
Bank of North Dakota fokuserar på den reala ekonomin och ägnar sig inte åt derivathandel och liknande. Den har därför gått relativt oskadd genom finanskrisen. Med undantag för två år har banken gått med överskott varje år under sin nu snart hundraåriga historia. En del av överskottet betalas in till delstatens finansministerium, och resten stärker bankens likviditet. North Dakota är hittills den enda av USA:s delstater som håller sig med en egen offentligt ägd bank, men nu efter finanskrisen växer intresset bland både demokrater och republikaner för den typen av banker. I många andra amerikanska delstater pågår initiativ för att etablera en delstatsägd bank.
Vad skulle en sådan liknande lösning innebära för Sverige? Den frågan förtjänar att utredas grundligt. I betänkandet motiveras avstyrkandet av våra förslag i vår motion om att återdemokratisera Riksbanken med att riksdagen i bred enighet beslutat att Riksbanken ska vara självständig och att Sverige som en följd av EU-medlemskapet har åtagit sig att stärka dess självständighet. Visst är det sant att EU-medlemskapet försvårar en förändring. Ändå måste vi komma ihåg att Riksbankens styrning och uppdrag inte är naturlagar. Lagar beslutade av människor kan ändras av människor - om det så behövs och vi finner det angeläget.
En centralbank kan självklart ha andra mål än prisstabilitet. Exempelvis den amerikanska Federal Reserve har mål som även gäller arbetslöshet. Jag menar att det är vår skyldighet att stanna upp, tänka till och ompröva hur Riksbanken bäst ska användas för att tillgodose samhällets behov i den situation vi nu befinner oss. Om man sedan kommer fram till att något behöver göras får man naturligtvis tänka över hur det ska gå till.
Jag menar att det därför vore både rimligt och angeläget att ta fram en färdplan för Riksbankens återdemokratisering och hur dess uppdrag kan utvidgas till att omfatta även mål om social rättvisa och naturresurshushållning. Med tanke på de enorma utmaningar som mänskligheten står inför behöver vi vända på alla stenar, vi behöver använda alla de verktyg, inklusive Riksbanken, som vi har för att hantera klimatkrisen och de sociala orättvisorna.
Jag hoppas på en fortsatt debatt om dessa viktiga frågor i denna kammare och utanför.