om privat läkarvård och tandvård, m.m. (Debatt om förslag)

SfU 1981/82:3

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1981/82:3

om privat läkarvård och tandvård, m. m.

Motionerna

Motioner väckta under den allmänna motionstiden vid riksmötet 1980181

I motion 1980/81:225 av Görel Bohlin (m) och Blenda Littmarck (m)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
förhandsprövningsgränsen inom tandvårdsförsäkringen bör höjas i enlighet
med vad i motionen anförts.

I motion 1980/81:299 av Anita Bråkenhielm m. fl. (m) hemställs att
riksdagen begär att regeringen skyndsamt föranstaltar om successivt
upphävande av inskränkningar i etableringsfriheten för tandläkare i enlighet
med vad i motionen anförts.

1 motion 1980/81:361 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås

1. att riksdagen måtte uttala

a) att folktandvården bör byggas ut, och landstingen bör ges reella
möjligheter att planera för en god tandvård,

b) att tandläkartätheten bör dimensioneras efter ett behov om två besök
per år och invånare,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om en utredning i syfte att
fastställa lämpligheten av att samma patientavgiftssystem som gäller för den
öppna sjukvården också införs för vuxna inom tandvården,

3. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag för att tillgodose
behovet av tandläkare på de orter där bristen är särskilt stor.

I motion 1980/81:527 av Margareta Gard (m) och Siri Häggmark (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om en successiv avveckling av
privattandläkarnas etableringsbegränsning.

I motion 1980/81:1231 av Erik Olsson (m) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att skyndsam nyetablering av i varje fall 15 å
20 privatpraktiker i Västernorrland är nödvändig och bör medges redan
under innevarande år.

I motion 1980/81:1234 av Margaretha af Ugglas m. fl. (m) hemställs att
riksdagen

1. hos regeringen begär förslag om åtgärder för att stimulera till
nyetablering av privatläkarpraktiker,

2. uttalar att de restriktioner som gäller för nyetablering av nya
privatläkarpraktiker successivt avskaffas,

1 Riksdagen 1981/82. 11 sami. Nr 3

SfU 1981/82:3

3. uttalar att de inom tandvårdsförsäkringen rådande etableringsrestriktionerna
efter successiv avveckling skall vara helt avskaffade senast år
1985,

4. hos regeringen begär förslag om ändringar i sjukförsäkringssystemet i
syfte att ge människor möjlighet att söka privat sluten sjukvård i enlighet med
vad i motionen anförs, samt

5. i övrigt uttalar vad i motionen anförts om vikten av att satsa på en
utbyggnad av den enskilda vårdsektorn, inte minst med hänsyn till den
framtida större vårdefterfrågan och därav följande ekonomiska påfrestningar.

I motion 1980/81:1616 av Gunnel Liljegren (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär skyndsamt förslag syftande till att obligatorisk förhandsprövning
inom tandvårdsförsäkringen t. v. slopas i avvaktan på resultatet av
tandvårdsutredningens (TU 78) arbete.

Motion väckt med anledning av proposition 1981/82:30 om vissa ekonomiskpolitiska
åtgärder, m. m.

I motion 1981/82:14 av Karl Leuchovius m. fl. (m) hemställs

3. att riksdagen beslutar att i enlighet med vad i motionen anförts en
självrisk på 150 kr. skall införas i tandvårdsförsäkringen fr. o. m. den 1
januari 1982.

Yrkande 1 i motionen behandlas i utskottets betänkande SfU 1981/82:2
och yrkandena 2 och 4 i betänkande SfU 1981/82:4.

Tandvård

Gällande bestämmelser m. m.

Tandvårdsförsäkringen, som ingår i sjukförsäkringen, omfattar alla
försäkrade över 19 år. Landstingens folktandvård skall svara för tandvården
för barn och ungdomar under nämnda ålder. I avvaktan på att folktandvården
skall bli tillräckligt utbyggd har ungdomar i åldern 17-19 år övergångsvis
rätt till ersättning för tandvårdskostnader från försäkringen.

Tandvårdsförsäkringen ersätter den försäkrades kostnader för tandvård
enligt den av regeringen utfärdade tandvårdstaxan med 50 % av tandvårdskostnaderna
upp till 2 500 kr. och med 75 % av kostnaderna över detta
belopp.

Om den beräknade kostnaden för tandvården, bortsett från kostnaden för
tandtekniskt material, uppgår till ett högre belopp än 4 500 kr. skall
tandläkarens behandlingförslag underkastas förhandsprövning av försäkringskassa.
Regeln har tillkommit i syfte att garantera patienten en
odontologiskt riktig behandling och att undvika att patienten eller försäk -

SfU 1981/82:3

ringen belastas med onödigt stora kostnader. Förhandsprövningsgränsen,
som tidigare var 3 000 kr., höjdes den 1 juli i år.

För att säkerställa den planerade utbyggnaden av folktandvården infördes
i övergångsbestämmelser till 1973 års tandvårdsreform bl. a. möjlighet för
riksförsäkringsverket att, om verket fann anledning anta att folktandvårdens
behov av tandläkare skulle bli otillräckligt tillgodosett, föreskriva att
tandläkare som efter den 1 juli 1974 avsåg att påbörja verksamhet i enskild
tandvård ej skulle föras upp på förteckning hos allmän försäkringskassa.
Regeln om möjlighet att begränsa privatpraktiserande tandläkares etablering
skulle gälla fram till utgången av år 1975 men har därefter förlängts och
gäller nu fram till utgången av år 1982.

Riksförsäkringsverket har använt möjligheten till etableringsbegränsning
för tandläkare sedan mitten av år 1974. För år 1981 har riksförsäkringsverket
föreskrivit att tandläkare får föras upp på förteckning endast om verksamheten
avser att ersätta tidigare verksamhet i enskild tandvård, s. k.
ersättningsetablering, eller eljest synnerliga skäl föreligger för att föra upp
tandläkare på förteckningen.

Verket har dessutom föreskrivit att tandläkaren i fråga i princip får föras
upp på förteckning med verkan endast så länge han bedriver verksamheten
uteslutande på den ort där den tidigare verksamheten bedrivits, i de fall den
tidigare verksamheten bedrivits utanför storstadsregionerna Stockholm,
Göteborg och Malmö. Tandläkare som bedriver verksamhet i enskild
tandvård i kommun utanför storstadsregionerna och är uppförd på förteckning
hos allmän försäkringskassa, kan bli uppförd på förteckning hos annan
kassa för verksamhet i enskild tandvård inom de nämnda storstadsregionerna
endast om han ersätter en tidigare verksamhet.

Tandläkare som vid sidan av heltidstjänst inom folktandvården avser att
bedriva verksamhet i enskild tandvård omfattas inte av etableringsbestämmelserna
så länge deras tjänstgöringstid hos folktandvården är oförändrad.

Tidigare behandling

Etableringsbegränsningarna för privatpraktiserande tandläkare som vill
ansluta sig till tandvårdsförsäkringen infördes som nämnts för att säkerställa
folktandvårdens behov av tandläkare. Riksdagen har därefter vid flera
tillfällen behandlat motioner som syftat till att etableringsreglerna för
privatpraktiserande tandläkare skulle avvecklas. I betänkandet SfU 1979/
80:9 behandlades förslag i proposition 1979/80:29 om förlängning av
etableringsregeln t. o. m. år 1982 och i samband därmed ändrade tillämpningsregler.
Förslaget syftade till att uppnå en bättre regional fördelning av
tandläkarresurserna och byggde på förslag från 1978 års tandvårdsutredning.
Utskottet biträdde propositionen och framhöll att åtgärderna utgjorde en

1* Riksdagen 1981182. 11 sami. Nr 3

SfU 1981/82:3

nödvändig men samtidigt mycket begränsad utvidgning av nuvarande praxis.
Utskottet instämde i departementschefens uttalande om att problemen för
den enskilde kunde minskas om bestämmelsen tillämpades på smidigaste
möjliga sätt inom ramen för sitt syfte och att en årlig omprövning av
bestämmelsens närmare utformning borde ske främst för att möjliggöra en
anpassning till utvecklingen på området. När frågan om etableringskontroll
på nytt motionsledes kom upp till behandling vid riksmötet 1980/81 erinrade
utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande SfU 1980/81:1 om att 1978
års tandvårdsutredning avsåg att i ett slutbetänkande år 1981 återkomma
med sitt ställningstagande i frågan om behovet av en fortsatt etableringskontroll
efter 1982 års utgång. Utskottet framhöll att det fanns anledning
avvakta tandvårdsutredningens förslag och beredningen av detta innan
riksdagen vidtog någon åtgärd.

Frågan om höjd förhandsprövningsgräns har aktualiserats i motioner vid
flera tillfällen. Senast skedde detta vid 1979/80 års riksmöte. Även i denna
fråga hänvisade utskottet till överväganden inom 1978 års tandvårdsutredning
(se SfU 1980/81:1). Därefter har som ovan nämnts förhandspiövningsgränsen
höjts från 3 000 kr. till 4 500 kr. den 1 juli i år.

Läkarvård

Enligt beslut av 1974 års riksdag bestäms fr. o. ni. den 1 januari 1975
arvodet till privatpraktiserande läkare som är anslutna till den allmänna
sjukförsäkringen av reglerna i läkarvårdstaxan (1974:699). För att undvika
att övergången till taxebindning skulle medföra en oskälig inkomstminskning
för enskilda läkare som tidigare tillämpat en högre arvodesnivå än vad taxan
medgav, infördes vid de nya bestämmelsernas tillkomst övergångsvis en
möjlighet för läkarna att efter individuell prövning ta ut ett i förhållande till
taxans belopp förhöjt arvode (för år 1981: 5, 15, 25, 30 eller 40 %).
Arvodeshöjning fick ske i de fall läkaren styrkt att han under år 1973 utövat
läkaryrket på heltid och därvid tillämpat ett genomsnittsarvode per besök
som översteg det genomsnittliga läkararvodet för läkare med minst 2 000
patientbesök och haft kostnader för mottagningen som låg högre än normalt
för den specialitet han utövade. Läkare vid gruppmottagning etablerad före
år 1973 får utan särskilt beslut tillämpa en arvodeshöjning med, för år 1981,
40 %. Även efterträdare till sådan läkare kan under viss förutsättning få rätt
till samma arvodeshöjning. Vissa möjligheter till individuell taxebindning vid
nyetableringar infördes den 1 januari 1978 för åren 1978-1979 (se SfU
1977/78:12). Sålunda kunde försäkringskassa besluta om en med högst 20 %
förhöjd arvodesnivå för nyetablerad praktik som var gemensam för minst två
läkare. Beslutet skulle föregås av socialstyrelsens godkännande och ges
endast i de fall vederbörande huvudman lämnat sitt samtycke till etableringen.
Beslutet gällde praktik på viss ort. Avsikten med de ökade möjligheterna

SfU 1981/82:3

till individuell taxebindning, som begränsades till att avse högst 30 läkare
under ett vart av åren 1978 och 1979, var att etableringen skulle ske utanför
storstadsområdena och i första hand på orter där behovet av läkare var
mindre väl tillgodosett.

Även frågan om att underlätta för läkare att nyetablera privatpraktik har
tidigare prövats av riksdagen, senast vid riksmötet 1980/81. Utskottet
erinrade i sitt av riksdagen godkända betänkande SfU 1980/81:1 om att det
vid skilda tillfällen starkt understrukit angelägenheten av att den offentliga
vårdsektorn tillförs tillräckliga läkarresurser. Detta skall emellertid, framhöll
utskottet, inte tolkas så att utskottet inte anser den privata vårdsektorn
vara värdefull som komplement till den offentliga vården. I sammanhanget
erinrade utskottet om att frågor om den privata vårdsektorns ställning inom
hälso- och sjukvården ingick i beredningen inom regeringskansliet av hälsooch
sjukvårdsutredningens betänkande SOU 1979:78, Mål och medel för
hälso- och sjukvården och att en arbetsgrupp tillsatts inom socialdepartementet
med uppgift att analysera frågor om nyrekrytering av privatpraktiserande
läkare.

Sjukhusvård

Sjukförsäkringen lämnar ersättning för sådan vård på sjukhus som varit
erforderlig på grund av sjukdom eller förlossning. Ersättningen utgår enligt
grunder som fastställs av regeringen. För innevarande år utgår ersättning
med 40 kr. per vårddag. Som sjukhus räknas dels sjukvårdsinrättning som
drivs av staten, landstingskommun eller kommun som inte tillhör landstingskommun,
dels sjukvårdsinrättningar som enligt en av riksförsäkringsverket
fastställd förteckning är att anse som sjukhus. På nämnda förteckning upptas
ett 40-tal sjukvårdsinrättningar.

För försäkrad som åtnjuter sjukhusvård skall utgående sjukpenning
minskas med 30 kr. per dag, dock med högst en tredjedel av sjukpenningens
belopp och med iakttagande av att sjukpenning skall utgå med lägst åtta
kronor.

Utskottet

Den som erhåller läkarvård - eller annan sjukvård inom den offentliga
öppna vården - erlägger en mindre del av kostnaderna härför - vid läkarvård
högst 25 kr. - i patientavgift. Sjukförsäkringen ersätter samtidigt sjukvårdshuvudmännen
med ett belopp som fastställts i överenskommelse mellan
regeringen och Landstingsförbundet. Den som erhåller privat läkarvård
erlägger på motsvarande sätt en patientavgift - i regel 30 kr. - medan
sjukförsäkringen ersätter läkaren för återstoden av arvodet. En förutsättning
för att ersättning från sjukförsäkringen skall kunna utgå vid privat vård är
dock att läkaren är uppförd på förteckning hos försäkringskassa. Han är
därmed skyldig att följa bestämmelserna i läkarvårdstaxan, som bl. a.

SfU 1981/82:3

reglerar det högsta arvode som utgår från försäkringen för olika behandlingar
och den högsta avgift som får tas ut av patienten.

Kostnaderna för vård på sjukhus bestrids till övervägande del av de
offentliga sjukvårdshuvudmännen. Försäkringsersättning kan utgå till dessa
med 40 kr. per vårddag. Som sjukhus räknas förutom offentliga sjukvårdsinrättningar
också sådana privata sjukvårdsinrättningar som finns upptagna
på en av riksförsäkringsverket fastställd förteckning.

Kostnaderna för tandvård delas lika mellan patienten och sjukförsäkringen
upp till en kostnadsgräns på 2 500 kr. Är kostnaden högre ersätter
försäkringen 75 % och patienten 25 % av överskjutande belopp. Om
arvodeskostnaderna kan beräknas överstiga 4 500 kr. skall tandläkarens
behandlingsförslag förhandsprövas av försäkringskassan. De nämnda ersättningsreglerna
avser såväl behandling vid folktandvården som hos privatpraktiserande
tandläkare. I sistnämnda fall gäller emellertid samma villkor för
ersättning från försäkringen som beträffande privatpraktiserande läkare,
nämligen att tandläkaren är uppförd på förteckning hos allmän försäkringskassa
och därmed bunden till tandvårdstaxan.

Tandläkare som önskar bli uppförda på förteckning är underkastade
etableringskontroll. Nya etableringar tillåts i princip endast om s. k.
ersättningsetablering föreligger. Etableringsrätten blir också i princip knuten
till den ort där ersättningsetableringen skett. Bestämmelserna, som gäller till
utgången av år 1982, har tillkommit för att säkra tillgången på tandläkare
inom den offentliga sektorn och för att få en så jämn spridning som möjligt av
tandläkarresurserna över landet.

Motionsyrkanden beträffande tandvård

Två motionsyrkanden berör frågor om försäkrades kostnader för tandvård.
Lars Werner m. fl. anför i motion 1980/81:361 (yrkande 2) att de höjda
tandvårdskostnaderna gör det svårare att motivera människor att sköta sina
tänder. Motionärerna begär en utredning för att fastställa lämpligheten av att
samma patientavgiftssystem som gäller för den öppna sjukvården också
införs för vuxentandvården. I den med anledning av proposition 1981/82:30
om vissa ekonomisk-politiska åtgärder väckta motionen 1981/82:14 (yrkande
3) föreslår Karl Leuchovius m. fl. en besparingsåtgärd inom tandvårdsförsäkringen.
Motionärerna begär att kostnader för tandvård upp till ett belopp
av 150 kr. per behandlingsserie fr. o. m. den 1 januari 1982 helt skall ersättas
av patienten. De föreslagna reglerna skall, framhåller motionärerna, vara
provisoriska i avvaktan på resultatet av arbetet i 1978 års tandvårdsutredning.

Med hänsyn till att frågor om ersättning från den allmänna försäkringen är
föremål för utredning och 1978 års tandvårdsutredning beräknas avlämna ett
betänkande om bl. a. sådana frågor senast under våren 1982 anser utskottet
att några omedelbara ändringar av ersättningsreglerna inte bör genomföras.

SfU 1981/82:3

Utskottet avstyrker sålunda bifall till motion 1981/82:14 i nu berörd del.

De frågor som tagits upp i motion 1980/81:361 ryms också inom
tandvårdsutredningens arbete, varför det enligt utskottets mening inte finns
anledning för riksdagen att bifalla motionens yrkande om ytterligare
utredning.

Motionerna 1980/81:225 av Görel Bohlin och Blenda Littmarck och
1980/81:1616 av Gunnel Liljegren, vilka väckts under den allmänna
motionstiden vid föregående riksmöte, tar upp frågor om förhandsprövning.

I den förstnämnda motionen begärs att förhandsprövningsgränsen skall
höjas till 5 000 kr. och i den senare att den skall slopas t. v. i avvaktan på
resultatet av tandvårdsutredningens arbete.

Sedan motionerna väcktes har förhandsprövningsgränsen höjts från 3 000
kr. till 4 500 kr. den 1 juli i år. Motionerna är härigenom i huvudsak redan
tillgodosedda. Med hänsyn härtill och till att tandvårdsutredningen prövar
frågan anser utskottet att motionerna inte bör föranleda någon åtgärd.

Åtgärder för att få till stånd en avveckling av bestämmelserna om
etableringskontroll för privatpraktiserande tandläkare begärs i fyra motioner.
1 motionerna 1980/81:299 av Anita Bråkenhielm m. fl., 1980/81:527 av
Margareta Gard och Siri Häggmark och 1980/81:1234 (yrkande 3) av
Margaretha af Ugglas vill motionärerna ha ett tillkännagivande till regeringen
om att bestämmelserna successivt skall upphävas. En avveckling bör
därvid i första hand ske i områden med brist på tandläkare. 1 motion
1980/81:1231 av Erik Olsson begärs att mellan 15 och 20 nya etableringar
snarast skall tillåtas inom Västernorrlands län.

Av inledningen till betänkandet framgår att frågor om en avveckling av
etableringsbegränsningarna för tandläkare vid ett flertal tillfällen behandlats
av riksdagen. Senast skedde detta vid föregående riksmöte. I sitt av
riksdagen godkända betänkande SfU 1980/81:1 avstyrkte utskottet motioner
på området med hänvisning till att tandvårdsutredningen innevarande år
skulle ta ställning till frågan om en fortsatt etableringskontroll efter 1982 års
utgång. Utredningens ställningstagande kan väntas föreligga i ett betänkande
inom kort och bör avvaktas innan riksdagen vidtar någon åtgärd med
anledning av motionerna 1980/81:299, 1980/81:527, 1980/81:1234 (yrkande
3) och 1980/81:1231.

Motion 1980/81:361 av Lars Werner m. fl. innehåller förslag till olika
åtgärder i syfte att förbättra tandvården. Motionärerna framhåller att
huvudförutsättningen för en bättre tandvård är att hela tandvården, inkl. den
privata delen, kommer under landstingens kontroll. Först då, menar
motionärerna, möjliggörs en planering av totalresurserna. Motionärerna
begär ett uttalande från riksdagen om att folktandvården bör byggas ut och
att landstingen skall få reella möjligheter att planera för en god tandvård.
Riksdagen bör också uttala att tandläkartätheten bör dimensioneras efter ett
behov om två besök per år och innevånare. Slutligen bör riksdagen begära

SfU 1981/82:3

förslag från regeringen om åtgärder för att tillgodose behovet av tandläkare
på de orter där bristen är särskilt stor.

I tandvårdsutredningens uppdrag ingår även frågor om folktandvårdens
ställning och omfattning. Utredningens ställningstagande till dessa frågor
kan väntas inom kort. Vad avser behovet av tandläkare har socialstyrelsen i
dagarna redovisat ett uppdrag till regeringen att i samråd med tandvårdsutredningen
göra en reviderad beräkning av den långsiktiga tillgången och
efterfrågan på tandvårdspersonal.

Utskottet anser med hänsyn till det anförda att yrkandena 1 och 3 i motion
1980/81:361 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Motionsyrkanden om privat sjuk- och läkarvård

Motion 1980/81:1234 av Margaretha af Ugglas m. fl. syftar till att stärka
och utveckla den privata vården som ett komplement till och en stimulans för
den offentliga vården. Förutom det förslag till åtgärder såvitt avser
privattandläkarnas ställning som utskottet behandlat ovan innehåller motionen
förslag till åtgärder för att stimulera läkare att etablera privatpraktik.
Sådana åtgärder kan enligt motionärerna vara att ersättningen från
sjukförsäkringen höjs och att man överväger att låta ett speciellt nyetableringsstöd
utgå till privatläkare, eventuellt i form av förmånliga lån.
Motionärerna anser också att det samarbete som i dag finns mellan olika
landsting och innehavare av privata sjukvårdsinrättningar bör utvecklas
ytterligare. Man bör vidare, enligt motionärerna, undersöka om man kan
minska den enskildes kostnader för sluten privat vård genom att ersättning
från sjukförsäkringen utgår. Motionärerna framhåller i motionen att en
privat sektor på vårdområdet utgör en stimulans för den offentliga vården
och för vårdpersonalen. För patienternas trygghet är det också värdefullt
med en frihet i valet av vårdgivare. Ett större utbud av konkurrerande
vårdformer skulle förmodligen också, framhåller motionärerna, få kostnadsdämpande
effekter. Dessutom skulle ett förutsebart överskott av utbildade
läkare och tandläkare kunna utnyttjas bättre. Motionärerna begär mot
bakgrund av det anförda ett uttalande från riksdagen om vikten av att satsa
på en utbyggnad av den enskilda vårdsektorn, inte minst med hänsyn till den
framtida större vårdefterfrågan och därav följande ekonomiska påfrestningar.

Utskottet avstyrkte vid föregående riksmöte två motioner som bl. a.
syftade till åtgärder för att underlätta nyetablering av privata läkare (se
utskottets av riksdagen godkända betänkande SfU 1980/81:1). Utskottet
erinrade därvid om att det vid tidigare tillfällen starkt understrukit
angelägenheten av att den offentliga vårdsektorn tillfördes tillräckliga läkaroch
tandläkarresurser, något som emellertid inte skulle tolkas så att utskottet
inte ansåg den privata vårdsektorn värdefull som ett komplement till den
offentliga vården. Utskottet hänvisade till att frågor om den privata

SfU 1981/82:3

vårdsektorns ställning inom hälso- och sjukvården ingick i beredningen inom
regeringskansliet av hälso- och sjukvårdsutredningens betänkande SOU
1979:78, Mål och medel för hälso- och sjukvården. Vidare hänvisade
utskottet till att regeringen hade för avsikt att tillsätta en arbetsgrupp med
uppgift att analysera frågan om nyrekrytering av privatpraktiserande
läkare.

Beredningen av hälso- och sjukvårdsutredningens förslag pågår fortfarande
liksom arbetsgruppens utredningsarbete. Utskottet anser att resultatet av
berednings- och utredningsarbetet bör avvaktas och avstyrker bifall till
motion 1980/81:1234 i nu berörda delar.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande besparing inom tandvårdsförsäkringen
att riksdagen avslår motion 1981/82:14 yrkande 3,

2. beträffande nytt ersättningssystem inom tandvårdsförsäkringen att

riksdagen avslår motion 1980/81:361 yrkande 2,

3. beträffande förhandsprövning inom tandvårdsförsäkringen
att riksdagen avslår motionerna 1980/81:225 och 1980/
81:1616,

4. beträffande etableringskontroll av tandläkare

att riksdagen avslår motionerna 1980/81:299, 1980/81:527,
1980/81:1231 och 1980/81:1234 yrkande 3,

5. beträffande folktandvården

att riksdagen avslår motion 1980/81:361 yrkande 1 a,

6. beträffande behovet av tandläkare

att riksdagen avslår motion 1980/81:361 yrkandena 1 b och
3,

7. beträffande privat läkar- och sjukhusvård

att riksdagen avslår motion 1980/81:1234 yrkandena 1, 2, 4 och

Stockholm den 10 november 1981

På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING

SfU 1981/82:3

Närvarande: Sven Aspling (s), Maj Pehrsson (c), Helge Karlsson (s),
Margareta Andrén (fp). Allan Åkerlind (m). Gösta Andersson (c). Gullan
Lindblad (m), Lars-Åke Larsson (s), Elis Andersson (c), Ulla Johansson (s),
Arne Lindberg (c), Siri Häggmark (m), Nils-Olof Gustafsson (s), Ingegerd
Elm (s) och Lena Öhrsvik (s).

Reservation

beträffande besparing inom tandvårdsförsäkringen (mom. 1)

Allan Åkerlind, Gullan Lindblad och Siri Häggmark (alla m) anser:

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ”Med
hänsyn” och på s. 7 slutar med ”berörd del.” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser det angeläget att snarast genomföra åtgärder som kan
sänka den allmänna försäkringens utgifter utan att detta inkräktar på
tillgodoseendet av angelägna sociala behov. Den föreslagna åtgärden med en
självrisk inom tandvårdsförsäkringen på 150 kr. per behandlingsserie har en
ringa betydelse för den enskilde men en stor kostnadsdämpande effekt på
tandvårdsförsäkringen. Försäkringens kostnader beräknas kunna sänkas
med ca 200 milj. kr. per år. Utskottet biträder därför förslaget som bör
genomföras den 1 januari 1982. Förslaget bör betraktas som provisoriskt i
avvaktan på tandvårdsutredningens förslag.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. beträffande besparing inom tandvårdsförsäkringen

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:14 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

beträffande privat läkarvård (mom. 7)

Sven Aspling, Helge Karlsson, Lars-Åke Larsson, Ulla Johansson,
Nils-Olof Gustafsson, Ingegerd Elm och Lena Öhrsvik (alla s) anför:

I ett särskilt yttrande till utskottets betänkande SfU 1980/81:1 erinrade vi
om att utskottets socialdemokratiska ledamöter vid upprepade tillfällen
understrukit hur utomordentligt angeläget det är att den offentliga vården
tillförs tillgängliga läkarresurser. Därför har också den offentliga vården
prioriterats för att garantera alla medborgare i landet oavsett bostadsort
tillgång till en god hälso- och sjukvård.

Vi erinrade också om att vi tidigare motsatt oss att systemet med
individuell taxebindning utvidgades under åren 1978-1979 och framhållit det
omotiverade i att ha ett system med generösare taxebestämmelser som kan
konkurrera med den offentliga vården om läkarna.

Vi vill med detta yttrande understryka att vi vidhåller den uppfattning som
vi tidigare gett uttryck för.

AB 69691 Stockholm 1981

om privat läkarvård och tandvård, m.m.

Dela

Dokument