Fru talman! Församlade ledamöter! Underhållsstödet är enligt min mening ett av de mest självklara stöden i vårt välfärdssystem. När relationen mellan föräldrar inte fungerar eller fungerar så dåligt att man inte kan komma överens om ekonomin måste det finnas ett skyddsnät, så att detta inte drabbar barnen.
När människor som tagit ett gemensamt beslut att skaffa barn, vilket med få undantag på yttersta marginalen innefattar samtliga föräldrar, inte längre vill leva tillsammans finns det en rad praktiska och ekonomiska saker som föräldrarna måste lösa sinsemellan för att situationen i så liten utsträckning som möjligt ska drabba barnen eller barnet.
Den här uppgiften löser många föräldrar alldeles utmärkt på egen hand. Man kommer överens om hur barnen ska bo, vad respektive förälder ska finansiera och så vidare. Detta kan tyckas självklart för många, men tyvärr fungerar det inte så för alla föräldrar. Tyvärr finns det många i övrigt vuxna och myndiga människor som inte hanterar denna uppgift.
Orsakerna varierar naturligtvis från fall till fall, men resultatet blir i slutändan att barn riskerar att hamna i kläm. I de absolut flesta fall där barnet eller barnen lever tillsammans med endast en förälder är denna förälder en kvinna - en mamma. Det finns, vill jag poängtera, självklart fall där det är tvärtom, men det hör inte till vanligheterna. Det är primärt dessa föräldrar - ensamstående mammor, om man så vill - som underhållsstödet är till för.
Fru talman! Att vara den förälder som barnet varaktigt bor hos, den så kallade boföräldern, innebär naturligtvis inte bara en ekonomisk svårighet. Det är boföräldern som kommer att dra hela eller åtminstone lejonparten av lasset under barnets uppväxt vad avser vab, föräldramöten, läkarbesök, tandläkarbesök och så vidare. Det är hundratals små saker som på gott och ont påverkar boförälderns vardag men även dennes ekonomi avseende saker som ska köpas in.
Därför, menar Sverigedemokraterna, är det viktigt att underhållsstödet är väl avvägt och därmed kan utgöra ett stöd för de föräldrar som annars skulle ha svårt att få ekonomin att gå ihop. Vi välkomnar således den åldersdifferentiering som nu är föreslagen.
Men, fru talman, vi menar att det finns mer att göra, framför allt på två punkter.
De föräldrapar där den ena föräldern är boförälder och de ekonomiska mellanhavandena föräldrarna emellan sköts utan Försäkringskassans inblandning använder inte sällan nivån på underhållsstödet som mall för hur mycket den frånvarande föräldern ska betala till boföräldern. Det kan faktiskt vara rimligt i de fall då den frånvarande föräldern har en svag ekonomi. Men tyvärr används dessa nivåer även i fall där den frånvarande föräldern har goda möjligheter att bidra med mycket mer. Sverigedemokraterna vill därför att det grundligt utreds hur man på olika sätt ska kunna öka det ekonomiska ansvarstagandet för den frånvarande föräldern. Kort sagt: Det är inte rimligt att ekonomiskt utsatta mammor ska behöva driva civilrättsliga processer mot pappor som är höginkomsttagare och som ändå bara bidrar med absolut minimum.
Ny åldersdifferentie-ring inom underhålls-stödet
Vidare har Sverigedemokraterna i många år lyft förslaget om att indexera underhållsstödet, så att det automatiskt följer prisutvecklingen i samhället. Det fortsätter vi att göra. Med jämna mellanrum märker riksdag och regering att underhållsstödet halkat efter prisutvecklingen och att den summa som för några år sedan ansågs vara ett rimligt stöd nu inte räcker till. På det följer det diskussioner om tior och hundralappar för att man ska komma upp i samma reella stöd som tidigare.
Jag har svårt att se några vettiga argument för att inte skyndsamt indexera underhållsstödet och på så sätt undvika risken för att det halkar efter.
Fru talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation.
I detta anförande instämde Paula Bieler och Heidi Karlsson (båda SD).
