Ny aktiebolagslag

Fru talman, kära ledamöter och övriga åhörare! I dag har vi att debettera lagutskottets betänkande nr 23. Det behandlar regeringens proposition om ny aktiebolagslag samt fyra motioner som har väckts med anledning av propositionen. Den nu gällande aktiebolagslagen kom redan år 1975. Den har nu varit i kraft i närmare 30 år. Sedan lagens tillkomst har samhället genomgått stora förändringar, bland annat genom internationaliseringen, Sveriges medlemskap i EU och teknikutvecklingen. Det är nu dags för en modernisering. Förslaget vi har framför oss i dag innehåller även förslag till ändringar i ett antal andra lagar. Den nya aktiebolagslagen syftar bland annat till en språklig och systematisk modernisering av den svenska aktiebolagsrätten men också till att åstadkomma en större flexibilitet för företagen. Förslaget till ny lag innehåller bestämmelser om bland annat bolagsbildning, aktier, bolagets organisation, ökning av aktiekapitalet, värdeöverföring, fusion, delning av bolag, byte av bolagskategori och inlösen av minoritetsaktier. Propositionen bygger på en överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Lagen föreslås börja gälla den 1 januari 2006. I betänkandet finns 19 reservationer. Fru talman! Med denna korta lilla inledning vill jag nu lämna över ärendet till debattörerna.

Fru talman! Inledningsvis konstaterar jag med en viss besvikelse att justitieministern inte är närvarande. Vi trodde när han uppenbarade sig här under interpellationsdebatten att han även skulle komma i dag. Men han förtog sig väl förra veckan och ligger hemma med träningsvärk, kan jag tänka. Fru talman! Det är nu 30 år sedan vi fick en ny aktiebolagslag. Den som föregick 1975 års aktiebolagslag tillkom 1944, det vill säga ca 30 år tidigare. Jag tror inte att vi kan vänta i ytterligare 30 år på nästa aktiebolagslag. Utvecklingen inom associationsrätten går i dag betydligt fortare än tidigare. Internationaliseringen gör att vi ständigt måste ompröva vår lagstiftning så att en svensk aktiebolagslagstiftning är attraktiv för aktörerna på den internationella marknaden. En väl fungerande aktiebolagslag är en viktig del av den juridiska infrastruktur som krävs för att en avancerad marknadsekonomi ska fungera optimalt. Betydelsen av en välutvecklad civilrättslagstiftning ser vi inte minst i de forna kommunistländerna, där övergången från planhushållning till marknadsekonomi kräver utveckling av lagar på detta område. Fru talman! Som jag tidigare nämnde är jag övertygad om att vi inte kan vänta i 30 år tills vi omprövar det föreliggande förslaget till lagstiftning. Aktiebolagslagstiftningen har, genom att vi har valt en sammanhållen lagstiftning för alla aktiebolag, en i sig inneboende motsättning. Lagstiftningen ska passa lika bra för internationella koncerner som Ericsson som för Rör och Krök i Ånge med endast ägaren som anställd. Visserligen har man både i den nuvarande lagstiftningen och i den föreslagna gjort skillnader mellan publika och privata aktiebolag. Men för framtiden är det min bedömning att vi måste ha ytterligare kategorier. Kanske ska vi ha en särskild aktiebolagsform som endast har en eller ett fåtal aktieägare. Det gör det möjligt att ytterligare förenkla regelverket. För dagen har vi inte tillräckligt med underlag för att föreslå en sådan förändring. Men jag överlämnar förslaget med varm hand till Justitiedepartementet. Fru talman! Jag tänkte nu övergå till att kommentera själva förslaget. Förslaget till aktiebolagslag är i stora delar acceptabelt. I mångt och mycket är det inte så stora politiska skillnader, utan det är mer frågan om val av juridisk metod som vi har krävt förändringar av. Jag hade kanske önskat att regeringen hade varit djärvare när det gäller att markera skillnaden mellan stora och små aktiebolag. Men någonting ska ju finnas kvar till efter maktskiftet 2006. Vi som arbetar inom Allians för Sverige har tio gemensamma reservationer som stakar ut de förändringar som vi önskar av den föreslagna lagstiftningen. För att undvika upprepningar och göra debatten lite mer underhållande - om det nu går - har vi delat upp reservationerna mellan oss. Fru talman! Jag tänkte inleda min avdelning med att säga några ord om aktiebokens offentlighet. För de allra flesta av oss är ägandet av aktier i ett aktiebolag en fråga om kapitalplacering. Vi placerar de sparpengar som vi har fått över sedan vi har betalat världens högsta skatter i en aktiepost, vilket möjligen är ett lite mer riskfyllt arrangemang. Som liten aktieägare i ett börsnoterat bolag har vi litet, om ens något som helst, inflytande över bolagets verksamhet. Litar vi inte på bolagets styrelse eller ledning så har vi helt enkelt att sälja aktierna. Som privatperson har vi rätt till integritet när det gäller våra ekonomiska förhållanden. En kapitalplacering i aktier ska liksom en placering på ett bankkonto vara skyddat för insyn. Det offentligas krav på insyn väger inte upp den enskildes rätt till integritet. Vi synes alla vara ense om att rätten till den personliga sfären är viktig när det gäller aktieägare med ett innehav som inte innebär något inflytande på bolagets ledning och inriktning. Sedan gör regeringen ett halsbrytande nummer när den ska försöka förklara att just en gräns på 500 aktier är den optimala. Aktiebolagskommittén föreslog att begränsningsregeln för aktiebokens offentlighet borde knytas till den röstandel som aktieägarna har. Regeringen konstaterar i sin proposition att det finns goda skäl att konstruera regeln som kommittén föreslagit. Regeringen skriver vidare på s. 285 i propositionen: "Med en sådan regel kommer de godtyckliga effekter som den nuvarande regeln ger upphov till att undvikas." Vi inom alliansen anser att den föreslagna gränsen på 500 aktier för offentlighet är alltför stelbent och omodern. Regeringen har i propositionen inte givit några bärande argument för den föreslagna gränsen utan endast några svepande formuleringar om vår tids krav på öppenhet och insyn i börsbolagen. Vi menar att den enskilde aktieägarens integritet är viktigare än allmänhetens insyn i ett ägande som inte belastar någon och vars praktiska möjligheter att påverka bolagens ledning är i det närmaste obefintliga. Vi i alliansen anser att en begränsningsregel bör vara knuten till en andel i röstetalet eller aktiekapitalet. Den av regeringen föreslagna regeln innebär att den som satsar mindre än 12 000 kr av sina surt förvärvade pengar i Ericsson kommer att inneha en aktiepost som blir offentlig. Med hänsyn till den stora mängd aktieägare som finns i Ericsson framstår regeln som absurd. Mot det förslag som alliansen står bakom med en begränsningsregel baserad på röstetal eller kapital har regeringen anfört att antalet aktieägare som skulle tvingas skylta med sitt innehav blir alltför få. Detta är inget annat än ett nonsensargument. Det säger mer om bristen på svenskar som har möjlighet att äga lite mer betydande andelar i svenskt näringsliv än om det verkliga behovet av en offentlig insyn. Fru talman! Jag tänker kort nämna någonting om möjligheterna att verkställa en skiljedom. Detta är visserligen ingen kioskvältare och ingen stor fråga för stora grupper av aktieägare, men den kan bli viktig för framtiden då det har blivit vanligare med övertagande av bolag från andra delar av världen. Alliansen välkomnar den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet för inlösen av minoritetsaktier. Att även utländska subjekt får möjlighet att lösa in minoritetsposter kommer att förenkla omstruktureringen av det europeiska näringslivet. Vi vill dock höja ett varnande finger när det gäller utländska rättssubjekt. När ena parten i ett inlösenförfarande är ett utländskt rättssubjekt kan det medföra verkställighetsproblem för den som har fått rätt till ersättning i en skiljedom. Regeringen viftar bort detta och hävdar att företag som är inblandade i ett skiljenämndsförfarande rättar sig efter skiljedomen och betalar fastställt lösenbelopp. Vi tycker att regeringen har en naiv inställning till affärsverksamhet och vi vill skydda minoritetsägarna så långt det är möjligt. Äganderätten bör i alla lägen vara okränkbar. Frågan bör därför regleras på något sätt. Fru talman! I valtider brukar alla partier vittna om att de står på de små företagens sida. Från vänsterkartellen har vi under den senaste mandatperioden inte sett så mycket av den varan, utan en strid ström av pålagor och föreskrifter har lagts på företagsamheten. Den stora förenklingen enligt regeringen är tydligen att man numera kan lämna en del av de uppgifter som staten kräver in av företagarna via Internet. Det är inte mycket till förenkling, men alltid något. Alliansen anser att regelförenkling och borttagande av onödig byråkrati är en prioriterad uppgift. Vi föreslår därför att mindre aktiebolag ska undantas från revisionsplikten. Det är också en rätt som EG-rätten ger oss som nation att ha i vår lagstiftning. De flesta mindre bolag har professionell hjälp att upprätta bokslutet, och den efterföljande revisionen är ofta endast en översiktlig granskning. Trots detta medför revisionen ofta en kostnad på minst 10 000 kr för de allra minsta bolagen. Borttagande av revisionen skulle medföra en betydande kostnadsbesparing och förenkling för de minsta bolagen. Slutligen, fru talman, tänker jag nämna några ord om fusioner. Lagrådet har tillsammans med remissinstanser konstaterat att fusionsinstitutet kan missbrukas för att kringgå bestämmelserna om inlösen. Detta sker i viss mån redan i dag. Missbruk kan förhindras om man omgående inför samma majoritetskrav som vid inlösen av aktier. Regeringen har uppgett att den avser att analysera frågan. Med min erfarenhet av regeringens brist på handlingskraft när det gäller lagutskottets beredningsområde hävdar vi i alliansen att det inte räcker. Regeringen bör omgående återkomma till riksdagen med en lagändring som vi nu har aviserat. Slutligen, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 1 under punkt 1.

Fru talman! Mina tänkta inledande ord har uttalats mycket väl av Bertil Kjellberg, och jag kan inte annat än instämma i vad han har sagt beträffande detta lagstiftningsarbete. Jag vill dock betona att det är ett mycket omfattande arbete. Slutbetänkandet föregicks av inte mindre än sex delbetänkanden, och det är inte så särskilt vanligt för oss här i Sverige. Som grund finns också bolagsrättsliga EU-direktiv och viss annan utredning. Det är som sagt ett mycket omfattande material. Vi i allianspartierna tycker att det här förslaget är bra. Det finns tillfredsställande lösningar på många frågor. Vi har särskilt funderat över frågan om man ska ha en gemensam lagstiftning för privata aktiebolag och publika aktiebolag. Den frågan är inte alldeles enkel att besvara. Vi har ca 300 000 privata aktiebolag och ungefär 1 000 publika aktiebolag, och då kan man fundera över om vi verkligen ska ha en gemensam lagstiftning. Men vi har funnit att i dagsläget accepterar vi det förslag som är framlagt. Jämfört med den gamla aktiebolagslagen har det rätt stora fördelar när det gäller just avgränsningen mellan privata och publika aktiebolag. Vi i allianspartierna tycker att det är ett bra förslag, men det kunde ha blivit mycket bättre om man hade accepterat de synpunkter som vi för fram i våra reservationer. Jag ska nu först uppehålla mig vid reservation nr 8 som handlar om principerna för fastställande av lösenbeloppet vi tvångsinlösen. Då är det viktigt att känna till att det verkligen handlar om tvångsinlösen. Det är ett expropriationsförfarande där man blir av med sin äganderätt, och självfallet ska man få betalt för det som man ägde. Här har regeringen valt att lägga fast en princip som motsvarar det noterade värdet på aktierna. Det finns noterade värden på till exempel börsen. Vi tycker inte att man ska ha en sådan regel, utan vi tycker att man ska lägga fast lösenbeloppet till aktiens marknadsvärde och inte låsa sig vid börskursen. Ibland kommer detta inte att innebära någon skillnad, för ibland blir börskursen marknadsvärdet, men det finns stora möjligheter att påverka börskursen till förmån för majoritetsägaren. Det är ju majoritetsägaren som bestämmer tidpunkten för när man vill påkalla tvångsinlösen till exempel, och den tidpunkten kan man alltså mycket väl välja på ett sådant sätt att man kommer lite billigare undan helt enkelt. Aktiespararna, som ju företräder små aktieägare i det här landet, har betonat att man inte alls vill vara med om att fastställa lösenbeloppet till börskursen, utan man vill ha den andra principen som faktiskt fungerar och har fungerat där detta fastställs av skiljemän. Det är också så som vi vill ha det i enlighet med vår reservation nr 8. Reservation nr 9 handlar om god man som ska företräda minoritetsaktieägarna, och många av de aktieägarna är ju helt enkelt frånvarande och deltar inte i inlösenförfarandet. I lagförslaget står enbart uttrycket att den här personen ska vara lämplig för uppdraget. Det är klart att man kan tolka in väldigt mycket i orden "lämplig för uppdraget". När vi har granskat det här lagförslaget har vi kommit fram till att här borde man vara tydligare i skrivningarna. Man borde klargöra att det krävs en dokumenterad sakkunskap och erfarenhet och, kanske allra viktigast, att det är en person som är fristående i förhållande till majoritetsägaren och till exempel styrelsen i dotterbolaget. Vi tycker att detta är viktigt. Det finns ett avgörande i Stockholms tingsrätt från så sent som 2003 som visar att man inte riktigt beaktar det här kravet på sakkunskap och fristående. Det hade alltså varit önskvärt att vi hade fått det tillägget. I reservation nr 15 talar vi om reservfonden. I 1895 års aktiebolagslag, för att bli riktig historisk, fastställde man att man skulle ha avsättningar till en reservfond. År 1975 var man inne på att man skulle avskaffa reservfonden, som ju är ett bundet kapital, ett aktiekapital helt enkelt. Men man avskaffade inte reservfonden då. Det gör man nu. Det tycker vi är väldigt bra, men vi har väldigt svårt att förstå varför de gamla avsättningarna till reservfonderna ska stå kvar i bolagen. Man kommer alltså inte att behöva avsätta till reservfond i fortsättningen, men de fonder som man redan avsatt till kommer att stå kvar. Vi har här föreslagit att man skulle få möjlighet att ombilda de gamla reservfonderna till ett fritt eget kapital. Det är lika välmotiverat som avskaffandet av reservfonderna över huvud taget. Slutligen har vi reservation nr 17. Det är ett förslag som inte har behandlats i lagförslaget, och såvitt jag kan förstå inte heller i någon av de bakomliggande utredningarna. Det är ett förslag om en preskriptionstid för borgenärer att avkräva styrelseledamöter personligt betalningsansvar när reglerna om likvidation inte följs. Som många känner till är man skyldig att upprätta en kontrollbalansräkning när aktiekapitalet är förbrukat. Upprättar man inte en kontrollbalansräkning och håller bolagsstämma blir styrelseledamöterna personligen betalningsansvariga för de skulder som uppstår efter den tidpunkt då man skulle ha upprättat kontrollbalansräkningen. Det är naturligtvis en riktig regel. Den gör att de flesta styrelseledamöter ser till att en kontrollbalansräkning blir upprättad och att man följer de regler som finns i aktiebolagslagen. Regeln som sådan fyller en mycket stor och viktig funktion. Men man kan ju ställa sig frågan hur länge den här fordringsägaren, en leverantör till ett aktiebolag till exempel, ska ha rätt att kräva styrelseledamoten på betalning. Eftersom frågan inte är berörd i aktiebolagslagen gäller den allmänna preskriptionen om tio år, och den allmänna preskriptionen kan ju avbrytas genom att man framställer krav. Sedan gäller den ytterligare tio år och kan förlängas hur många gånger som helst. Här har vi tittat på de regler som finns i aktiebolagslagen om skadestånd för styrelseledamöter. De finns i 29 kap. Där finns det skadeståndsregler som preskriberas inom ett år, men huvudregeln är att de preskriberas inom fem år. Vi tycker att det vore lämpligt att även den här betalningsskyldigheten för styrelseledamöter ska preskriberas inom samma tid som gäller för skadestånd, alltså fem år efter det att skulden har uppkommit. Ett exempel är ett bolag som inte upprättat kontrollbalansräkning och kanske gick i konkurs, vilket är det vanliga, 1999. Där kan alltså styrelseledamöterna än i dag avkrävas ansvar för de skulder som uppstod. Men med en preskriptionsregel skulle det alltså ha fallit under 2004. Frågan är: Ska verkligen styrelseledamöterna ha ett längre ansvar i tid räknat för den här typen av skulder än de har för skadestånd när man inte följer reglerna i aktiebolagslagen? Fru talman! Jag instämmer i Bertil Kjellbergs yrkande om bifall till reservation 1, men jag står givetvis bakom samtliga övriga reservationer från alliansens sida.

Fru talman! Vi som arbetar för alliansen är i huvudsak positiva till den av regeringen föreslagna aktiebolagslagen. En större flexibilitet i lagen stimulerar företagsamhet, som i ordets mest grundläggande mening är helt avgörande för ett samhälles välfärd. Företagsamheten skapar kraft som förlöses i många små företag och är på sikt en stor tillgång för vårt samhälle. Aktiebolaget är en associationsform som ska möjliggöra för fler personer att samverka i näringsverksamhet med begränsat personligt ansvar. Det begränsade personliga ansvaret gör att man måste ställa höga krav på skydd av bolagets kapital. Associationsformen vänder sig primärt till ägarna, som egentligen är huvudaktörer. Styrelse och företagsledning arbetar som uppdragsgivare och förvaltare åt ägarna. Kristdemokraterna är särskilt positiva till lagförslaget om att ändringar görs i styrelsens sammansättning. I fortsättningen ska man få verka från den tidpunkt då anmälan om registrering kom in till Bolagsverket. Vi menar att det här kan motverka brottslighet och ansvarsfusk. Tidigare har mindre seriösa aktörer kunnat utnyttja regelverket så att personer som varit registrerade som styrelseledamöter i aktiebolagsregistret påstått att de i själva verket avgått vid en viss kritisk tidpunkt och därför inte kunnat göras ansvariga för handlingar som företagits i bolagets namn. Vi tror att man kan komma till rätta med en del problem med den här förändrade lagen. Fru talman! Kristdemokraterna har fört fram krav på avskaffande av det personliga betalningsansvaret för delägare i advokataktiebolag. I ett aktiebolag har aktieägarna inte något personligt betalningsansvar för bolagets förpliktelser. Enligt gällande rätt är emellertid en aktieägare i ett aktiebolag som bedriver advokatverksamhet solidariskt ansvarig med bolaget för sådana förpliktelser mot klienter som bolaget ådrar sig under den tid som han eller hon äger aktier i bolaget. Regeringen föreslår att ansvaret inte ska omfatta förpliktelser som uppkommer i de uppdrag som aktieägaren inte själv handlägger eller på annat sätt ansvarar för. Det tycker vi är bra. Men det räcker inte. Vi tycker som Sveriges Advokatsamfund och Sveriges Redovisningskonsulters Förbund att det inte är påkallat med en särskild regel om ansvarsgenombrott i advokataktiebolag. Några motsvarande regler förekommer inte för några andra yrkesutövare vars uppdrag typiskt sett kan sägas vara personliga till sin karaktär. Klienternas skyddsbehov är tillräckligt tillgodosett genom det försäkringsskydd som advokatbyråer är skyldiga att hålla sig med. I flera länder är det möjligt att bedriva advokatverksamhet utan personligt ansvar. Därför förordar vi i enlighet med Lagrådet att särregleringen för advokataktiebolag utmönstras. Fru talman! Principen om aktiebokens offentlighet har en lång tradition i vårt land. Offentligheten har ansetts ha betydelse i forsknings- och utredningssammanhang. Även den som överväger att köpa aktier kan ha intresse av att känna till vilka som utövar inflytande över bolaget. Mot bakgrund härav har regeringen föreslagit att aktieboken eller utskriften därav kostnadsfritt ska finnas tillgänglig för var och en som det önskar. Mindre aktieinnehav i avstämningsbolag föreslås undantas från principen om aktiebokens offentlighet. För oss kristdemokrater är skyddet för den personliga integriteten ett av rättssamhällets och rättsstatens fundament. Vi kan inte acceptera en sådan inskränkning av integriteten som regeringen har föreslagit. Vi menar att offentligheten inte under några förhållanden bör omfatta uppgifter om aktieägares personnummer. På så sätt kommer aktieägarnas personliga integritet att stärkas samtidigt som möjligheten att missbruka personnumret i brottsliga syften begränsas. Fru talman! Vi har i vår motion pekat på flera brister i lagförslaget. Jag kan inte ta upp samtliga här, men jag vill avsluta med några ord om informationsskyldigheten. Ett moderbolag har genom sin ägardominans ett stort informationsövertag jämfört med minoritetsägarna avseende dotterbolaget. Det tycker vi motiverar en regel som förpliktigar dotterbolaget och moderbolaget att till minoritetsaktieägarna lämna den information som är nödvändig för att de bland annat ska kunna göra en värdering av dotterbolaget eller bedöma om en särregel är tillämplig. Kristdemokraterna anser därför att styrelsen i dotterbolaget och majoritetsägaren ska vara skyldiga att på begäran tillhandahålla minoritetsaktieägarna uppgifter och handlingar som är nödvändiga för att minoriteten ska kunna föra sin talan. Fru talman! I och med detta vill jag tala om att vi kristdemokrater självklart står bakom alla våra reservationer, men för tids vinning yrkar jag bifall enbart till reservation 1.

Fru talman! Ledamöter och övriga åhörare! Jag vill inleda med att säga att jag står bakom Centerpartiets samtliga reservationer, men för tids vinnande vill jag yrka bifall till enbart reservation 2. Sedan tänker jag i mitt inlägg ta upp tre områden. Det första rör privata och publika företag, rättare sagt aktiebolag. Förutsättningarna för företagande är mycket olika beroende på företagets storlek. Till exempel finns det företag som omsätter hundratals miljoner, arbetar internationellt och företag som omsätter 1 miljon kronor på en lokal marknad. Trots de olika verksamhetsförhållandena har vi i dag en bolagslagstiftning som utgår från storbolagens förutsättningar i allt, från revision till teorier om aktiekapitalets storlek som säkerhet för bolagets förpliktelser. Att man håller fast vid en gemensam aktiebolagslagstiftning för mikroaktiebolag och globala aktiebolag missgynnar småföretagen. Varken den gamla eller den nya aktiebolagslagen tar hänsyn till de riktigt små företag som är aktiebolag. Inom Centerpartiet anser vi att det är en viktig tillväxtfråga att regelverkskostymen anpassas. Vi har i våra reservationer givit flera exempel på viktiga förslag. Vår bedömning är att det i de privata bolagen, småföretagen, saknas möjligheter som säkerställer internationellt ägande och kapitalanskaffning. Friheten från personligt ansvar och borgenärsskyddsreglerna har för småföretag en helt annan innebörd än för de stora internationella koncernerna. Detta måste beaktas i allt agerande, inte bara i näringsutskottets uttalanden utan även i lagutskottets. Minimibeloppet i ett aktiebolag uppgår i dag till 100 000 kr för privata aktiebolag. Många näringsidkare som är nystartare har vittnat om att denna nivå är för hög. Man tvingas därför att välja en verksamhet i enskild firma eller handelsbolag. Den teoretiska beskrivningen av grunden för aktiekapitalets storlek stämmer i många fall inte överens med den verklighet där en del företagare bedriver sin verksamhet. Vi anser därför att regeringen bör återkomma med förslag om hur en sänkning av aktiekapitalets lägsta nivå kan utformas i syfte att stimulera och förenkla företagande i privat aktiebolagsform. Därför yrkar jag bifall till reservation 2. Sedan vill jag också ta upp frågan om revisionsplikten i mindre aktiebolag. Revisionsplikten är ju för närvarande obligatorisk i svensk lagstiftning. Men inom ramen för det gemensamma EU-regelverket finns det möjligheter att undanta mindre aktiebolag från obligatorisk revisionsplikt. Så har också skett i många EU-länder. Skälet till detta är bland annat att det saknas analyser som visar på nyttan för företag och samhälle med en revisionsplikt i de allra minsta aktiebolagen. Nyttan motsvaras alltså inte av den kostnad som dessa företag får i form av arvoden och administrativt merarbete. Detta har också analyserats och bekräftats i en nyligen presenterad rapport av professorerna Per Thorell och Klaes Norberg. I rapporten konstateras vidare att kostnaden för de mindre aktiebolagen - de aktiebolag som finns inom EU:s frigräns - uppskattas till ca 2 miljarder kronor, kostnader som kommer att stiga om man nu skärper reglerna. Med hänvisning till att det ej har konstaterats att obligatorisk revision av mindre aktiebolag leder till någon påvisbar nytta för samhället och att flertalet övriga EU-länder kommit fram till att en frivillig revision av småföretag är att föredra tycker vi också att den svenska aktiebolagslagen bör anpassas till detta och att den obligatoriska revisionsplikten därför ska slopas. Sedan vill jag också ta upp detta med förenkling och förenklade regler för företagen. Detta har vi från Centern påpekat många gånger tidigare, men det tål att upprepas. Flera tunga remissinstanser betonar vikten av att lagstiftningen ska präglas av lättillgänglighet och enkelhet. I all lagstiftning finns det starka skäl att utgå från brukarens - det vill säga från individens eller företagarens - synvinkel. Inom Centerpartiet och alliansen anser vi att regeringen i förslaget till lagstiftning inte har satt brukaren i första rummet. Det samlade resultatet av förändringarna i aktiebolagslagen kan därför inte anses ha inneburit något särskilt mer av överskådlighet eller någon större begriplighet. I propositionen anges som utgångspunkt att regelverket ska utformas så att risken för missbruk minimeras. Först därefter förs det ett resonemang om att regelmängden inte får bli så betungande att företagsamheten stryps eller får konkurrensnackdelar. Att regelsystemet sätts i första rummet är föga förvånande, men inte desto mindre oroande då det indikerar en grundläggande negativ syn på företagandet och då speciellt på småföretagande. Genomgående saknar vi även en kostnads- och instäktsanalys när det gäller konsekvenser av det nya förslaget och nytta med olika regleringar, och detta utifrån ett småföretagarperspektiv. I varje fall har man inte redovisat det i betänkandet, och därför finns det en reservation i den frågan. Men för tids vinnande ska jag bara yrka bifall till reservation 2.

Fru talman! Vi ska nu debattera den nya aktiebolagslagen och betänkande nr 23. Det är en av de mest centrala delarna i det svenska näringslivet. Aktiebolag är den mest dominerande formen för stora företag, men även många små och medelstora företag använder sig av den här associationsformen, vilket gör att aktiebolagslagen utgör en väldigt viktig del. Det är därför angeläget att man hela tiden ser över den och genomför moderniseringar. Den nuvarande aktiebolagslagen är från 1975, och det är ganska mycket som har hänt sedan dess. Vi har fått en ny teknik, förändrade regler på finansmarknaden, förändrade regler för ägarstrukturer och en allt större internationalisering. Detta kommer att kräva att lagen görs om. Jag håller med Bertil Kjellberg om att vi i framtiden blir tvungna att se över denna lagstiftning oftare eftersom utvecklingen kommer att gå väldigt snabbt framöver. Syftet med lagen har ju varit att vi ska skapa en modern lagstiftning som ger tydlighet och flexibilitet och som fungerar väl när det gäller regler för samverkan och kapitalanskaffning. Det är viktigt att dessa regler är så pass bra att vi kan mäta oss i den internationella konkurrensen. Det regelverk som vi har här i Sverige ska ge de företag som verkar här samma möjligheter som deras utländska konkurrenter har. Syftet har också varit att på olika sätt underlätta och förbättra lagstiftningen. Det föreslås nya regler om beslutsfattande vid stämman där man till exempel kan skapa fullmaktssystem som gör att det blir lättare och enklare för aktieägare att delta även om man personligen inte har möjlighet att närvara. En annan sak som är rimligt att resonera om är att en stor del av de aktiebolag som finns i dag är små och medelstora. Här har regeringen och samarbetspartierna resonerat väldigt mycket om huruvida man ska ha en associationsform eller flera. Men vi har kommit fram till att en associationsform i dagsläget är det absolut bästa. Däremot har vi kommit fram till att det är viktigt att man gör tydliga skillnader mellan privata och publika aktiebolag. På så sätt kan man lägga väldigt mycket av förenklingsarbetet på de privata aktiebolagen, och vi har utformat lagtexten på ett sådant sätt att det ska underlätta för den lilla och medelstora företagaren när han eller hon blir tvungen att tyda lagtext. Propositionen har utarbetats i samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. I betänkandet behandlas fyra motioner. Jag tycker att det är roligt att konstatera att vi i mångt och mycket är överens. Det här har varit ett väldigt stort lagstiftningsärende, och det är ett ärende som är oerhört viktigt för samhället framöver. Därför känns det roligt att veta att vi är överens i de grundläggande frågorna. Sedan finns det självklart olika juridiska och tekniska detaljer som vi kan resonera om. Med denna korta inledning vill jag yrka bifall till lagutskottets betänkande 23 i dess helhet och avslag på samtliga reservationer. Nu tänkte jag beröra de reservationer som finns i detta betänkande. Det här är ett mycket omfattande lagförslag, och vi från Socialdemokraterna har därför delat upp reservationerna. Jag kommer att beröra reservationerna 1-11, och Raimo Pärssinen kommer senare att beröra övriga reservationer i sitt anförande. Jag kommer huvudsakligen att uppmärksamma de reservationer där det finns ett brett politiskt stöd. Under replikerna finns det sedan självfallet möjlighet att resonera om de övriga reservationerna. Herr talman! Den första reservationen handlar om ansvarsgenombrott i advokataktiebolag. Här menar reservanterna att de regler som i dag undantar advokataktiebolag ska tas bort. Utskottet har precis som regeringen sagt att det inte finns ett tillräckligt beredningsunderlag i frågan. Man behöver därför resonera ytterligare om detta. Självklart har det skett ganska stora förändringar som gör att man i framtiden kanske måste se över det här. I en framtid kanske man också ska se över om man ska ta bort de här reglerna. Regeringen känner att man i dagsläget inte har det underlag som man behöver för att kunna tillmötesgå reservanterna och ta bort den delen. Den andra reservation som jag tänkte beröra är reservation nr 4 om aktieboken. Huvuddelen av reservationen behandlar frågan om hur stor del av aktieboken som ska vara offentlig. I Sverige har vi en lång tradition av att mycket i det svenska samhället är offentligt, och ska så vara. Vi har också haft traditionen att aktieboken ska vara offentlig. Det är något som vi från majoriteten tycker är väldigt viktigt. Aktiebolagskommittén föreslog att reglerna skulle ändras från den i dag fixa nivån på 500 aktier till att vara mer flexibel och i stället utgå från en viss andel av rösterna. Jag kan hålla med om att det finns fördelar med ett sådant system. Det skulle ge en mer rättvisande bild av inflytandeförhållandet i företaget. Jag håller med om att det finns fördelar med ett sådant system. Det som regeringen och utskottsmajoriteten har resonerat om är att man måste se det ur lite olika perspektiv. Det första perspektivet är att om man skulle införa en sådan här regel, oavsett vilken nivå man skulle lägga den på, skulle det skapa en drastisk minskning av hur stor aktieboken är. Vi ser inte att vi vill göra en sådan minskning. Vi ser att det finns en fördel med att kunna se de stora ägarstrukturerna och att kunna se var det finns många ägare. Om man skulle gå på förslaget att ändra till att de som har mer än en tusendel av aktierna ska redovisas i aktieboken skulle det till exempel från att i dagsläget vara över 70 000 av Ericssons aktieägare som redovisas - det är väldigt många, men väldigt många av deras aktieägare redovisas - gå ned till 22. Jag tror faktiskt att det finns behov av att kunna se en större del av ägandet. Jag kan hålla med om att det självklart finns fördelar med det förslag som har lyfts fram av reservanterna, men majoriteten har ändå landat i att vi för tillfället tycker att det är bra att det finns en gräns som gör att fler innefattas i systemet. Den andra delen i reservationen rör huruvida man ska redovisa personnumret eller inte. Reservanterna menar att om man redovisar personnumret kommer det att skapa utrymme för brottslighet. Det kan självklart finnas en sådan tendens. Men jag är helt övertygad om att offentlighetsprincipen är oerhört viktig och att man ska utgå från den. Jag tror att om man tar bort adress, personnummer och annat skulle det skapa otydlighet i att läsa ut registret. Det skulle i sig inte vara acceptabelt. Jag tror att det är bra med insyn. Jag tror att det också skulle kunna skapa brottslig verksamhet i förlängningen om man skapade sådana system. Herr talman! Den tredje reservation som jag tänkte belysa är reservation nr 8 angående lösenbeloppet. Det har varit en av de mest kontroversiella frågorna under remissbehandlingen under Aktiebolagskommitténs arbete. Frågan rör i vilken grad börskursen ska vara ledande vid fastställande av lösenbelopp. I debatten har man resonerat om de två olika principer som finns. Det är antingen principen att man ska gå på att inlösensbeloppet ska avgöras i första hand av aktiernas andel av bolaget vid en eventuell försäljning av samtliga aktier under normala förhållanden, eller principen att inlösensbeloppet sätts så att det motsvarar priset för en aktie vid försäljningen under normala förhållanden. Utskottet håller med regeringen om att det är viktigt att det finns generella regler och att de är tydliga. Rättsläget har under det senaste året faktiskt förtydligats på den här punkten i och med balkenmålet. Regeringens förslag bygger i mångt och mycket på avgörandet i just det målet. Här föreslår man att lösenbeloppet ska motsvara det pris för aktien som påkallas under normala förhållanden. Slutligen, herr talman, vill jag kort kommentera reservation nr 10. Motionärerna välkomnar här den utvidgade möjligheten till inlösen av minoritetsaktier då den framdeles även kommer att gälla utländska rättsobjekt. Motionären menar att det kan uppstå problem att verkställa skiljedomar i de fall då utländska rättsobjekt begär lösen eller blir ålagda lösenskyldighet. Utskottsmajoriteten håller med regeringen om att det förhoppningsvis kommer att leda till att de parter som ställs inför skiljedomsbesluten följer dem, annars kommer deras heder och deras anseende på aktiemarknaden att påverkas i väldigt stor utsträckning. Vi tror från majoritetens sida att det kommer att göra att man kommer att följa skiljedomsbesluten. Med det vill jag ytterligare en gång yrka bifall till förslaget i lagutskottets betänkande 23 och avslag på reservationerna.

Herr talman! Min fråga till Johan Löfstrand är väldigt rak och tydlig, nämligen: Av vilken anledning vill Socialdemokraterna behålla en gammal regel när det gäller särbehandling av advokater? Varför vill man behålla den? Om man moderniserar en lag, varför bryter man inte upp de gamla strukturer som finns sedan flera hundra år tillbaka?

Herr talman! Precis som jag sade i mitt anförande har den här frågan diskuterats väldigt mycket på Regeringskansliet. Man har väl sagt att problemet är att man inte riktigt vet hur man ska gå till väga. Framför allt känner man att man inte har beredningsområde. Det kanske finns andra grupper som skulle inkluderas i detta, eller att man ska ta bort det helt och hållet. Därför har man sagt att det här är en fråga som man kommer att jobba med, och en fråga som är viktig, men att man måste bereda frågan ytterligare.

Herr talman! Johan Löfstrand menar alltså att det kan bli fler yrkesgrupper som kommer att särbehandlas på det här sättet. Det är i så fall uppseendeväckande. Det kan jag inte finna någonstans. När det gäller beredningsmöjlighet och tid för att skaffa in beredningsunderlag kom ju kommitténs slutbetänkande redan den 1 januari 2001. Det är fyra och ett halvt år sedan. Skulle det inte ha funnits tid att se över en särregel som varken Lagrådet eller andra remissinstanser tycker är befogad? Om man i så fall på allvar är intresserad av en översyn för att ta bort den skulle man kunna tänka sig att utskottets majoritet hade bifallit vårt önskemål om att begära ett tillkännagivande om att regeringen skulle återkomma med ett lagförslag som innebär ett avskaffande av ansvarsgenombrottet. Nu får vi alltså veta att anledningen till att utskottet inte bifaller den önskan är att man från regeringen kanske kommer till slutsatsen att fler yrkesgrupper ska särbehandlas på det här negativa sättet.

Herr talman! I propositionen för man ett resonemang om att man tycker att det är problematiskt med de här reglerna. Jag är ganska övertygad om att det inte kommer att vara fler grupper som inkluderas i den här särlagstiftningen. Men man för principiella diskussioner om att det är svårt att dra tydliga linjer. Därför har man sagt att man vill återkomma på det här området när man har berett frågan ytterligare. Skälet till att man inte har hunnit göra det tidigare är att vi just nu håller i vår hand ett av de största ärenden som har lagts från Justitiedepartementet på väldigt länge. Det innebär att man har haft väldig mycket att göra på den här avdelningen på Justitiedepartementet. Man har inte hunnit med det beredningsområdet. Det kommer också ytterligare förslag om följdändringar i andra lagstiftningar som denna nya aktiebolagslag kommer att innebära. Detta jobbar Justitiedepartementet för tillfället väldigt mycket med, för att på så sätt få lagstiftningen att passa ihop med andra delar i samhället.

Herr talman! Jag tänkte diskutera frågan om aktiebolagens offentlighet. Jag tror att vi alla är ense om att aktieägares innehav ska vara offentligt om det kan påverka bolagets ledning och inriktning. Jag kan dock inte förstå vad det finns för anledning att notera aktieägare som inte kan påverka bolaget. Aktiebolagskommittén föreslog ju att innehav av en tusendel av det totala antalet röster i bolaget skulle vara styrande. Jag skulle vilja fråga Johan Löfstrand: Hur kan det faktum att antalet som blir undantagna från offentligheten minskar vara ett skäl?

Herr talman! Detta är en av de frågor som har diskuterats väldigt mycket. Jag kan säga att vi själva har haft en diskussion internt om vad som skulle vara rätt och fel och då kommit fram till att frågan är väldigt svår. Kommitténs förslag tycker jag i mångt och mycket är bra. Jag tror att det kan finnas fördelar med ett förslag där man faktiskt får bort den stelbenthet som finns. Samtidigt har vi sagt vi inte ser något större problem med att en ganska stor grupp aktieägare är upplagda i aktieboken. Vi ser ingen negativ tendens. Om man däremot skulle minska det antal som redovisades är vi oroliga att det skulle kunna få negativa konsekvenser, både för allmänintresset och för forskningen och andra intressen. Då har vi sagt att det är bättre att behålla den regel som finns i dag. Vi ser nämligen inte att de negativa konsekvenserna skulle bli så stora.

Herr talman! Tar man integriteten för enskilda personer på allvar ser man att detta är ett problem. Man ska inte behöva skylta med ett mindre aktieinnehav, lika lite som man måste skylta med att man har några tusenlappar på banken. Det tycker jag är en anständighetsfråga i ett rättssamhälle. Regeringen räknar bara upp fördelar med att ansluta sig till Aktiebolagskommitténs förslag om en tusendel av röstetalet. Det enda skäl man sedan anför emot att det blir så få. Det är detta jag inte riktigt kan förstå. Att antalet offentliga aktieägare blir för litet är väl inget skäl i sig. Det kan bara vara ett tecken på koncentrationen inom näringslivet. Det är inte tecken på något annat eftersom en tusendel ger så liten effekt.

Herr talman! Återigen är det väl alltid en avvägning mellan det offentliga och offentlighetsprincipen och den personliga integriteten. Här har vi i utskottsmajoriteten sagt att vi ser det som ganska viktigt att det är möjligt att se en stor grupp av ägarantalet i de olika bolagen. Detta ser vi som viktigare än integritetsfaktorn. Samtidigt är jag helt övertygad om, precis som jag sade tidigare, att det inte finns speciellt många nackdelar med att behålla det här systemet. Den enda nackdelen vore i så fall att det framkommer en viss kostnad vid utdelandet av dessa luntor med ganska många ägarnamn i. Det är det enda jag ser som en stor nackdel. Jag tror att det är bättre att hålla en öppen och publik aktiebok än en liten, begränsad och stängd.

Herr talman! Jag skulle vilja att vi fördjupade oss lite grann i frågan om hur man ska bestämma lösenbeloppet vid tvångsinlösen. Vi är säkert överens om att vi vill ha regler som tillgodoser minoritetsaktieägarens intressen. Kanske är vi också överens om att det, som jag sade i mitt anförande tidigare, finns möjligheter att manipulera börskurserna - inte minst i Sverige, som har en i sådana här sammanhang relativt liten börs. Det jag är mest rädd för är att man, om vi följer den linje som regeringen nu har föreslagit, manipulerar kursen och på så vis får till stånd ett för lågt lösenbelopp. Det är ju så: Har man inte 90 % skaffar man sig 90 % eller däröver för att kunna göra en tvångsinlösen. Det gör man ofta genom att ge ett offentligt erbjudande på börsen. Om exempelvis aktiekursen står i 80 kr är det ganska vanligt att man lägger på så att man ger kanske 100 kr, och så får man inlöst så många aktier att man kommer över 90 % och kan begära in resten. Men om kursen är på 80 kr och man lägger fram ett erbjudande 100 kr blir ju börskursen 100 kr. Då inställer sig frågan: Blir det inte i praktiken lösenbeloppet? Är inte regeringen och Johan Löfstrand bekymrade över att den som egentligen lägger fast lösenbeloppets storlek, genom att göra precis på det något förenklade sätt som jag nu beskrev, är majoritetsägaren?

Herr talman! Precis som regeringen skriver i propositionen, och framför allt som vissa remissinstanser skriver i remissvaren, finns det många som hävdar - och det kan mycket väl vara så - att vid ett sådant övertagande kommer det ibland att vara minoritetsaktieägarna som får stå till svars. Det är oerhört sorgligt om det är så. Men det står också väldigt tydligt skrivet i propositionen att det finns flexibilitet i de här reglerna. Om man ser att kursen har blivit manipulerad eller om så krävs av särskilda skäl, som man skriver i propositionen, ska man faktiskt kunna göra förändringar. Det finns redan en sådan möjlighet, men jag håller med om att det finns problem. Det är dock väldigt tydligt att det finns två principer som man kan gå efter, och båda principerna stöds av väldigt många remissinstanser. Regeringen har ställt sig bakom den ena principen där man i stället ska utgå från priset på aktien vid det specifika tillfället och vid normala förhållanden, medan Jan Ertsborn och den borgerliga alliansen har ställt sig bakom den andra principen. Jag tror att man kan resonera väldigt mycket om vilken av principerna som är bäst.

Herr talman! Vi kan väl konstatera att vi även på denna punkt är överens om ganska mycket. Här finns dock en principiell skillnad som kan få ett väldigt genomslag. När vi har diskuterat och läst in den här frågan har vi fäst väldigt stor vikt vid vad Aktiespararna har gett uttryck för. Aktiespararna är ju involverade i vartenda tvångsinlösensförfarande vi har i Sverige, och där är man mycket bekymrad över detta. Det framgår av deras remissvar och även av särskilda skrivelser som de har lämnat. Min avslutande fråga till Johan Löfstrand är: När regeringen nu har valt den här metoden med börskursen, har man inte gjort det helt enkelt därför att den är något enklare, en förenklad variant? Är inte det skälet till att man valt den metoden i stället för den som vi förespråkar?

Herr talman! Det man skriver i propositionen är att man tycker att det är viktigt och angeläget att lagstiftningen när det gäller de här förutsättningarna är tydlig och att man ger tydliga besked om vad som gäller för att på så sätt minska spekulation och manipulering av börskurser. Det kan mycket väl vara så att man tagit den vägen, men man har gjort det för att på så sätt skapa ett enkelt och tydligt system där det tydligt går att se vad det är som gäller. Det har man också skrivit i propositionen: Man vill skapa tydlighet.

Herr talman! Johan Löfstrand påpekade att det finns tydliga skillnader mellan publika och privata bolag. Ja, det instämmer jag i. Däremot finns det inga skillnader i regelverket mellan de stora och de små privata bolagen. Där dras alla över en kam, oavsett hur mycket man har i omsättning och dylikt. Då vill jag ställa frågan till Johan Löfstrand: Varför kan inte vi här i Sverige också ha en bolagsform anpassad till de riktigt små bolagen? Ett av de kraven handlar också om att det ska vara möjligt att bilda bolag med en lägre insats. Andra länder inom EU har den här möjligheten, varför kan inte vi i Sverige också anamma detta? Andra direktiv kommer till oss som regeringen är ganska snar att anpassa sig till, men inte i den här frågan. Vad är den främsta orsaken? Det har inte gått att utläsa av betänkandet.

Herr talman! Först och främst vill jag säga att jag tycker att det i propositionen finns väldigt många delar där man faktiskt har gjort förenklingar för de privata aktiebolagen och som jag tror i stor utsträckning kommer att gynna de minsta bolagen. Jag tror att det finns mycket i den här propositionen som faktiskt gör det möjligt för de mindre bolagen att vara mer flexibla. Men om vi kommer tillbaka till frågan gällande aktiekapitalets storlek kan jag säga att det här är en fråga som vi har diskuterat i den här kammaren vid några tillfällen tidigare. I och med avsaknaden av det personliga betalningsansvaret i associationsformen aktiebolag måste man faktiskt skapa vissa garantier för borgenärer och andra som i framtiden skulle kunna ställa krav på det här bolaget. Då har regeringen och många andra sagt att det måste finnas en buffert. Det är väldigt viktigt att det finns en buffert, i och med avsaknaden av personligt betalningsansvar, som gör det möjligt att ställa krav på det här bolaget om det skulle förekomma oegentligheter. Det ser jag som en viktig del.

Herr talman! Jag vill hävda att det ändå finns ett personligt ansvar. Vi har hört här tidigare att för den som inte upprättar en kontrollbalansräkning om det börjar uppstå tveksamheter inträder det personliga ansvaret. Likaväl inträder det personliga betalningsansvaret genom det ställföreträdaransvar som finns. Det är ändå inte det argument som jag tycker är hållbart. Det intressanta i den här debatten är väl ändå vad det är som skiljer oss åt inom EU. Andra länder inom Europeiska unionen har det här men vi i Sverige skulle inte vara mottagliga för att man underlättar så att det blir möjligt för riktigt små företag, mikroföretag, att bedriva sin verksamhet i bolagsform. Det finns en väldigt stor andel företagare som inte har någon anställd men som ändå kan vilja driva sitt företag i bolagsform. Det ger ett helt annat skydd och en bättre ekonomisk förutsättning för ägaren att ha ett bolag i förhållande till att bedriva ett företag i enskild firma eller i handelsbolag. Återigen är det min förhoppning att regeringen kommer tillbaka med det här. Jag kan notera att Johan Löfstrand sade att lagstiftningen säkert kommer att ses över framöver. Att den kommer att ses över oftare var också ett uttryck som Johan använde. Det är också en sak som är lite oroande. "Oftare", innebär det ryckigare spelregler? Om man varje år ska hålla på och justera vet inte heller småföretagarna riktigt vad som gäller. Det hade varit bättre att ta ett ordentligt tag och lägga fast riktlinjer så att också företagaren vet vad han har att rätta sig efter.

Herr talman! Oftare än 30 år i alla fall, om jag uttrycker mig så. Jag tror att vi kommer att få se ganska stora förändringar, framför allt på det tekniska området, som jag tror att många småföretagare faktiskt kommer att se som fördelar. I framtiden kommer man att kunna jobba med bättre information, och det kanske går att underlätta redovisning och så vidare. Jag tror att det finns områden där det kan vara viktigt att göra förändringar. Sedan är det självklart viktigt att man har tydliga spelregler. Tillbaka till aktiekapitalets storlek. Jag är fortfarande inne på samma del som jag var förut. Det som det handlar om är ju en avvägning i förhållande till den frihet som personen faktiskt får när han eller hon inte har något betalningsansvar gentemot hur stort aktiekapitalet är. Om det är så att företaget inte är berett att gå in med en mindre betydande kapitalinsats - 100 000 kr är inte så mycket i många sammanhang - finns det faktiskt många andra associationsformer som man kan välja mellan att bedriva verksamheten i om man inte vill gå in med de 100 000 som i mångt och mycket inte är speciellt mycket pengar. Aktiebolagsformen är ju gjord för att det ska finnas ett skydd för att man inte ska behöva ha något betalningsansvar. Samtidigt måste det finnas en garant för de förpliktelser som bolaget faktiskt kan ådra sig.

Herr talman! Det här är ett betänkande som jag skulle vilja säga att det råder nästan total enighet om. Vi har sett de borgerliga partierna sitta och krysta och krysta och komma fram till vissa marginella förändringar. Mest har väl Viviann Gerdin, Centerpartiet, krystat med tanke på alla de reservationer som finns. Samtidigt hänvisas det till den borgerliga alliansen. Av det jag ser i detta betänkande verkar i alla fall inte Centerpartiet ingå i den alliansen. Det får ni kanske svara på. Som helhet är det här, som har sagts här, en väldigt bra förändring av den gamla aktiebolagslagen. Och den kommer, som också har sagts här, att fortsätta utvecklas. Jag tänker ta upp vissa saker som diskuterades när samarbetspartierna gick igenom den. Det är vissa synpunkter som faktiskt redan har diskuterats i kammaren. Det är ungefär samma argumentation som vi kommer att föra fram här när det gäller de olika förslagen. Jag kan börja med att titta på reservation 1 som gäller ansvarsgenombrott i advokataktiebolag. Det står väldigt tydligt i propositionen och även i betänkandet att "enligt vad som redovisas i propositionen avser regeringen att inleda en översyn av frågan. I avvaktan på resultatet av denna översyn föreslår regeringen en inskränkning i det personliga betalningsansvaret i enlighet med Advokatkommitténs och Aktiebolagskommitténs förslag". Det som ni reserverar er för, det vill säga att regeringen ska utreda detta, säger man att man ska göra. Det står redan i propositionen. Det finns ingen anledning att ha en reservation om det eller ett tillkännagivande. Sedan vill jag komma till den intressanta diskussion som har förts när det gäller aktiekapitalets storlek. När jag var nyvald och kom in i riksdagen 1994/95 väckte jag min första motion precis när man skulle höja aktiekapitalet från 50 000 kr till 100 000 kr. Då tyckte jag att det kanske inte var rimligt. Tyvärr visade det sig att det redan var genomfört, så det gick inte på det stadiet att göra någonting. Men då var jag tämligen ensam om den uppfattningen. Centerpartiet stödde mig inte i alla fall, kan jag meddela. Nu har det gått så många år, men elva år senare framgår det inte vad Centern vill ha för nivå. De kanske vill gå ned till 10 000 kr. Men då är det fullkomligt meningslöst. Aktiekapitalet måste ju ligga på en nivå som innebär att det finns en viss säkerhet. Annars kan man lika gärna bilda handelsbolag eller enskild firma. Det kommer att ställas exakt samma krav på en aktiebolagsinnehavare som på en innehavare av en enskild firma eller ett handelsbolag, det vill säga ett personligt betalningsansvar. Det måste ligga på en viss nivå. Att det skulle vara en förenkling att sänka det är nys. Visst innebär det att en viss kapitalinsats behövs, men i övrigt kan jag inte se problemen med detta. Det intressanta är att Centerpartiet vill ta bort samtyckesförbehåll. Det ges en möjlighet att ta in något sådant i bolagsordningen, men det vill Centerpartiet ta bort. Man vill ta bort en möjlighet för bolaget att göra en sak. Det är vi som ska bestämma vad de ska få göra och inte göra. Låt bolagen få göra som de vill. Vill de ta in något sådant är det okej. Vi ska inte peta och styra i det. Sedan går jag över till diskussionen om lösenbeloppet. Det är en intressant diskussion. Den diskussionen förde vi också i samverkanspartierna. Det var därför att det kom in att om särskilda skäl föreligger kan man frångå detta, till exempel om det har visat sig att börskursen på något sätt har manipulerats. Då går det att använda sig av en annan teknik. Visst är det som Jan Ertsborn säger, att det är förenklingsskäl som pekar på att denna modell med en särskild klausul är den lämpligaste. Det är möjligt att vi i framtiden får se vem som hade rätt, men jag tror inte att det kommer att bli några vansinnigt stora konsekvenser av negativ karaktär på grund av detta. Jag anser att förenklingsskälen fortfarande väger över. Det har förekommit diskussioner om kontrollbalansräkning. Det är när halva aktiekapitalet är förbrukat, inte hela, som man har skyldighet att upprätta en kontrollbalansräkning. Det bör väl framgå så att det står klart att vi vet vilka regler som gäller. Sedan har vi revisionspliktens omfattning. Jag vet inte var man drar gränsen när det gäller att mindre bolag inte har behov av revision. Det är en felsyn. De större bolagen har redan en etablerad stor internrevision som delvis biträder externrevisionen. Redan innan externrevisorn kommer finns det en kvalitetssäkring. I de mindre bolagen finns ingen internrevision alls. Där skulle jag vilja säga att externrevisorn är en oerhört bra medarbetare för de mindre bolagen. Jan Ertsborn var inne på att man kanske kan bilda någon helt ny aktiebolagsform. Sedan är frågan hur det ska gå till och vilken nivå insatskapitalet ska ligga på. Ligger det för lågt blir det tämligen meningslöst. Det är möjligt att man kan fundera över om de allra minsta företagen, med en eller två anställda, skulle ha några andra revisionsregler. Jag tror inte att man med hundraprocentig säkerhet ska säga det. Det fordrar en noggrann analys. Mina erfarenheter av de mindre bolagen är att det behövs en externrevisor, dels för att kontrollera, dels för att stötta. Det är stöttningen som många gånger är det viktigaste. De gånger jag har kommit ut till medelstora aktiebolag säger de att deras största bundsförvant är deras externrevisor. Däremot kan man diskutera de arvoden som externrevisorn debiterar. Det kan emellanåt vara lite väl högt. Det är fullkomligt klart och naturligt att om det finns avsatt pengar till en reservfond ska det användas till antingen förlusttäckning eller ökning av det egna kapitalet. Det är i princip vad den kan användas till. Det har varit förenat med den typen av regelsystem, och det ska också gälla i fortsättningen. Inte ska man omvandla det till utdelningsbart fritt eget kapital. För mig är det helt obegripligt hur man kan föreslå något sådant. Samma regler som gäller när man avsätter pengar ska gälla vid förändring. Jag har lite svårt att förstå den typen av resonemang. Det är intressant att höra diskussionen om de 500 aktierna och vilka som ska vara med i aktieboken. Det är också ett resonemang som bör diskuteras mellan samverkanspartierna. Jag är väl av den uppfattningen att det är en rigid regel. Jag har själv 700 Ericssonaktier - och jag är registrerad - men jag har inte särskilt mycket att säga till om hur Ericsson sköts. Jag kan väl ha en viss förståelse för att det borde ändras i enlighet med Aktiebolagskommitténs förslag. Det är också sådant man får se över i förlängningen. Aktiebolagslagen är en levande massa, kommer att bli än mer levande och kommer att behöva förändras kontinuerligt. Moderaterna tycker väl att det sker automatiskt att de som har stort inflytande blir registrerade. Samtidigt följer de flesta moderater inte ens riksdagens önskemål och krav på att registrera sidoinkomster och så vidare. Ibland tycker man lite som man vill. Jag ska sluta med att yrka bifall till förslaget i det liggande betänkandet.

Herr talman! I dag slutför vi en lång process med att färdigställa ett fundament i svensk lagstiftning. Jag pratar naturligtvis om propositionen om ny aktiebolagslag. Det är tio års kommittéarbete, ett antal delbetänkanden, remisser, samråd och allt övrigt arbete som har lagts ned under så lång tid. En fungerande aktiebolagslag ger förutsättningar för ett stabilt och livaktigt näringsliv, som vi alla är så beroende av för samhällets utveckling och välstånd. En modern och gentemot utlandet både anpassad och konkurrenskraftig lagstiftning återfinns både i betänkandet och i propositionen. Det är samtidigt glädjande att det finns en så stor samstämmighet mellan alla partierna om grunderna för lagstiftningen. Egentligen handlar dagens reservationer från borgarna om mindre frågor. I de stora dragen är vi överens. Därför yrkar jag bifall till förslaget i lagutskottets betänkande nr 23 och avslag på samtliga reservationer. Låt mig bara kort få beröra några av reservationerna. Att avreglera aktiebolagslagen kan vara att göra de mindre bolagen en björntjänst. Den är ju avsedd att tjäna som ett hjälpmedel för näringsidkare. I den mån det inte finns lagregler om aktieägares mellanhavanden i bolagets förvaltning med mera tvingar man fram en reglering genom avtal. Detta innebär en kostnad för näringsidkare. En avreglering kan också innebära att man inte ger bolagen alla verktyg i verktygslådan. Tar man bort regler skulle massan minskas - ja. Men företagens handlingsförmåga riskerar också att minska. I en del fall kan borttagande av regler leda till rättsosäkerhet, och det blir oklart vad som egentligen gäller. En del av den nuvarande lagens formkrav, liksom en del andra bestämmelser, till exempel om vår revision, uppfattas säkert som betungande för mindre företag. Men i svensk aktiebolagsrätt är revisorsgranskningen central för kontrollen av bolaget - och det är i aktieägarnas och omvärldens intresse. Sedan 1998 tog riksdagen ställning för att revisionsplikten för mindre aktiebolag borde bestå. Det är hänsynen till tredje man, intresset av att förhindra ekonomisk brottslighet med mera som gör det befogat att även fortsättningsvis kräva att aktiebolag ska revideras av kvalificerad oberoende person. Sverige har vid jämförelse med övriga Europa förhållandevis många små aktiebolag. En orsak är den ordning och reda aktiebolagslagen står för. Ändock förs diskussioner om förenklingar, bland annat beroende på de internationella krav och överenskommelser som finns i Europa. Sedan kan man ställa sig frågan om man ska undanta revisionsplikten. Hur många bolag är det då som kommer att undantas? Man kan jämföra med utlandet och fråga sig hur den fiskala kontrollen genomförs hos småföretag i till exempel Tyskland. Vi måste hitta lösningar framöver som förenklar, men vi ska ha ordning och reda. Låt mig också kommentera reservation nr 13, som handlar om revisorns självständighet. Självständigheten och oberoendet av bolaget är en väsentlig del i lagstiftningen. Revisorernas ställning har aktualiserats genom ett antal så kallade företagsskandaler runtom i världen. Vi har sett det i Europa, och vi har sett det i USA. Vi har i dag en fyraårig mandattid för revisorerna, för att underlätta självständigheten gentemot bolaget. Revisorerna har till uppgift att kontrollera att allt går rätt till väga. Därför ska brister redovisas och åtgärdas, så att förtroendet för bolagen och näringslivet upprätthålls. Revisorn ska skicka in orena revisionsberättelser till Skatteverket av effektivitetsskäl. Allt detta stärker revisorns ställning. Låt oss vara överens om att vi alla är betjänta av att ingen försöker smita förbi - de som bedriver seriösa verksamheter och inte tillskansar sig förtjänster på andras bekostnad. Herr talman! I reservationen om fusion beskrivs risken för att bestämmelserna om tvångsinlösen av minoritetsaktier kringgås genom utnyttjande av fusionsinstitutet. Det problemet är, precis som så många har sagt här, uppmärksammat av regeringen, och med ett instämmande från lagutskottet. Det inleds ett arbete från Regeringskansliet för att analysera problemet närmare och, om det visar sig nödvändigt, föreslå regler för att förhindra missbruk. Det sker under innevarande år. Den lösning som redovisas i reservationerna är kanske inte den bästa. Den kanske leder till större inflexibilitet. Man kan ställa sig frågan om ett majoritetskrav på 90 % kommer att försvåra för fusioner. Varför är det inte bra att vänta in analysen, så att vi tillsammans kan hitta en lösning som är den bästa för alla intressenter? Slutligen, herr talman, till frågan om preskription. Det är precis som Jan Ertsborn och andra har beskrivit det här, att den frågan har inte tagits upp och behandlats vare sig i Aktiebolagskommittén eller i propositionen. Därför kan man betrakta den frågan som ny. Fordringar av gånget slag har en preskriptionstid på tio år. Man kan då ställa sig frågan, samma fråga som Jan Ertsborn ställde: Ska vi ha olika tider? Man kan också fråga sig: Varför ska vi införa en kortare preskriptionstid för de förpliktelser som uppstår för styrelser och aktieägare i ett likvidationssammanhang? En sak ska Jan Ertsborn veta, och det är att vi är mottagliga för goda idéer om de är välmotiverade. Om de är det ska vi naturligtvis begrunda dem och beakta dem i kommande arbete. Det är så här: Vi är överens om helheten, och det finns några detaljer som vi inte är riktigt överens om.

Herr talman! Jag tänkte bara diskutera frågan om revisionsplikten. Som småföretagare har jag en del erfarenhet av revision och revisionsplikt. Man slås av att det ofta sägs att revisorn ska vara ett stöd för småföretagaren. Men det ska han ju inte vara om man nu följer lagar och förordningar. Hur det fungerar i praktiken är en annan sak. Men revisorn får inte ge råd; han ska granska ställningstaganden som småföretagaren gör av olika transaktioner. Men han ska alltså inte ge råd och sedan granska sina egna råd. Vad en småföretagare behöver, och det han ofta har, är en redovisningskonsult som upprättar både bokföring och bokslut. Dessa redovisningskonsulter är ofta knutna till en revisionsfirma, och där kommer någon att göra en revision. Jag tycker ofta att det inte har något egentligt värde. Då undrar jag: Varför har man inte gjort några djupare analyser av revisionsplikten i småföretag? Att det ska vara ordning och reda tror jag att vi är överens om, men vad ger det för fördelar och till vilka kostnader? Därför tycker jag att man bör analysera det här närmare.

Herr talman! En sak vet vi ju, Bertil Kjellberg, och det är att det är många småföretagare som känner ett stöd i revisorn. Även om det inte handlar om den typ av rådgivning som du beskriver är det ett stöd att man kan få sin verksamhet granskad och se att det går rätt till. I Sverige har vi, som jag sade, ovanligt många små aktiebolag, och det är just därför aktiebolagslagen i sig står för ordning och reda. I den ingår revisionsplikten. Jag ser inte riktigt problemet, Bertil Kjellberg. Man kanske väljer den associationsformen därför att man tycker att den är bra. Den innehåller väsentliga saker när det gäller personligt betalningsansvar och så vidare, och man har folk som är inne och reviderar ens verksamhet. Det är ett bra stöd. Jag har åtminstone hört av de småföretagare jag har träffat att man finner ett stöd hos revisorn och den verksamheten. Sedan är frågan, Bertil Kjellberg: Hur många bolag skulle det bli som inte omfattas av revisionsplikten? Var drar du gränsen? Du har tidigare berättat att du har varit imponerad av övriga Europa, där den här plikten inte finns, och samtidigt har du sagt att vi har världens högsta skatter. Det är kanske skatterna du blickar på också då. Det där var ett litet sidospår - ursäkta mig.

Herr talman! Vad vi avskaffar är väl revisionsplikten. Den blir alltså frivillig. Det är det som är själva finessen med det här. De småföretagare som tycker att 10 000 eller 15 000 kr är en skälig summa för att få en granskning av sitt företag har ju all rätt att göra det. Det kan också vara en styrka när man går till banken och ska låna pengar. Då kan det vara värt att ha den här granskningen gjord. Man får då väga för- och nackdelar med det. Det ska alltså inte vara en plikt att revidera varje år. Vi måste också komma ihåg att de redovisningskonsulter som finns med upprättar både bokslut och deklarationer. För småföretagen är det ofta det väsentligaste att deklarationen är rätt. Det är där man står med huvudet under galgen - om man gör fel blir det konsekvenser. Det är därför som det är så viktigt att man har stöd och hjälp där. Jag tror inte att man har samma behov av att få diskutera avancerade skattetransaktioner med en revisor, utan det är på det praktiska planet man behöver få hjälp.

Herr talman! Jag må säga att jag tycker att Folkpartiet har en mer nyanserad inställning till detta. För Moderaterna handlar det om att man ska ta bort plikten, att det ska bli frivilligt. Men vi vet att ett bekymmer för många småföretag är att man också vill ha ordning och reda. Säg att revisionen kostar 5 000-10 000 kr. Säg att man har en omsättning på 3 miljoner och betalar 5 000 kr för revisionen. Om revisionen bekräftar ordning och reda i företaget är det mycket värt. Samtidigt är det så, Bertil Kjellberg, att ni i Moderaterna kan inte hävda att oavsett om det här skulle föda större ekonomisk brottslighet struntar ni i det bara man slipper de här avgifterna. Vi socialdemokrater står för ordning och reda, fullt ut, och vi tycker om att möjligheten till revision finns också för små företag, som stöd för dem och stöd för övriga samhället. Glöm inte det som är jätteviktigt! Det är det förtroende som ska finnas och visa sig även för näringslivet.

Herr talman! Jag ska uppehålla mig lite grann vid reservationen beträffande preskription. Jag noterade tydligt vad Raimo Pärssinen sade i sitt anförande. Det jag fick höra gläder mig en hel del. Jag vill ändå upprepa det. Som alla känner till är det så att om kamreren förskingrar och begår ett brott har åklagaren och polisen en viss tid på sig att väcka åtal. Det är en preskriptionstid. När den tiden har gått går det inte att väcka åtal. När det gäller felaktigheter som är skadeståndsgrundande som styrelsen eller vd:n gör, av vårdslöshet eller uppsåtligen - det finns ju bra exempel från ett känt försäkringsbolag - har man ibland ett år på sig från bolagsstämman och ibland upp till fem år. Därefter kan man inte väcka talan. Den speciella situation som vi har lyft upp här, om betalningsskyldighet som uppstår när en styrelse inte sköter sig beträffande aktiekapitalet, innebär att man blir tvungen att betala personligen, till exempel för att leverera en vara eller en tjänst. Det är väl så likt skadestånd det kan bli. Min enkla fråga är: Vad är det som gör att det inte finns anledning att ha samma preskriptionstid på den typen av betalningsskyldighet som beträffande en annan skada som man gör i ett aktiebolag?

Herr talman! Mitt svar till Jan Ertsborn är faktiskt att frågan ändå är så pass ny. Den har inte beretts i kommittén och inte i propositionen heller, så den är inte beaktad där. Sedan har inte jag - det måste jag tillstå - den kunskapen att jag kan göra de jämförelserna. I och för sig kan man, om det är någon typ av brott som har en viss tid när det gäller preskription, ställa sig frågan: Varför har inte andra typer av brott det också? Jag kan inte gå in i den kunskapsmassan. Däremot kanske Jan Ertsborn, som har en erfarenhet som advokat, kan göra det. Men som jag sade från talarstolen är vi mottagliga om det finns välmotiverade idéer. Då kan vi mycket väl beakta det i kommande arbete. Jag kan tyvärr inte säga mer.

Herr talman! Jag är väl den förste att beklaga att det är så stelbent mellan blocken i politiken, även på lagutskottets område, att man inte kan ta till sig en ny idé. Skrivningen som står under utskottets ställningstagande är ju ganska svag. Men jag får naturligtvis som upphovsman till den här idén ta till mig vad Raimo Pärssinen säger och förvänta mig att detta underhand på något sätt kommer till regeringen och att det kommer att åtgärdas i det här avseendet.

Herr talman! Låt oss inte vara så otåliga, Jan Ertsborn! Vi har ju lärt oss att det i den här kammaren och i behandlingen här i riksdagen faktiskt inte går så fort från det att man lanserar en idé. Är den inte riktigt beredd kan man inte - jag kan nästan säga det till hundra procent - vara säker på att den går igenom. Låt oss alltså ge oss till tåls och begrunda det här ytterligare!

Herr talman! Jag vill också beröra det här med revisionsplikten. Det framkommer också i den här gemensamma reservationen. När vi har studerat det här lite närmare har vi sett att det faktiskt bara är Danmark och Sverige i dag som har obligatorisk revisionsplikt. Ja, än så länge har Finland det också, men de är på gång, och det kommer en proposition under det här året också. Därför är det återigen samma fråga. Och jag vill ställa frågan till Raimo Pärssinen om han anser att övriga länder då på något sätt tillåter buffel och båg. För oss i Centerpartiet är det oerhört viktigt att det är ordning och reda på ekonomin i företagen. Det vill jag absolut deklarera. Men sedan vill jag också fråga Raimo Pärssinen: Var tror han att de verkliga ekonomiska brottslingarna finns? Är det mer pengar för statskassan att införskaffa bland de riktigt små företagen i förhållande till de stora företagen, som har möjligheter att ha egna experter som kan hitta luckor i lagen? Innan vi fortsätter debatten vill jag bara nämna definitionen av småföretag, eftersom jag glömde det i mitt tidigare inlägg. Mikroföretag är, enligt EU:s definition och den svenska, företag med max 3 miljoner i omsättning och under tio anställda. Det är angående de företagen som jag tycker att det är viktigt att vi kan ha undantag i revisionsplikten. Jag skulle vilja att du utvecklar det här lite mer, Raimo Pärssinen, varför vi återigen skulle vara helt avvikande när det så småningom bara kommer att vara Danmark och Sverige av de gamla EU-länderna. Finland är ju på väg nu, och tidigare har man inte haft den här plikten vare sig i Tyskland, i Frankrike eller i England.

Herr talman! Då kanske man ska studera vad man har i stället? Viviann Gerdin, Centerpartiet, frågar mig: Vilka är de största skurkarna? Är det så att det finns större skurkar än de små ska vi alltså koncentrera oss på de stora skurkarna. Men man kan jämföra med andra saker här i livet. Om man kör för fort kör man faktiskt för fort, och då kan man bli bötfälld för det. Och det finns en kontroll via trafikpolisen här också. Det är inte det som det handlar om. Det ska vara ordning och reda fullt ut, Viviann Gerdin. Det är bra att Centerpartiet säger att man står för det, och då bör ni faktiskt kunna vara med oss i betänkandet när det gäller det också. Sedan gäller det småföretagare. Hur många blir det kvar om man drar gränsen där? Och varför är det på det viset? Man säger att det bara är Danmark och Sverige som har den här revisionsplikten. Alltså borde vi kunna slippa den också. Samtidigt får vi höra från det som ni kallar för alliansen, dina kompisar där och banerförare Bertil Kjellberg, att skatterna är världens högsta, och de ska ned. Okej, då avviker vi på det sättet också. Men vi har en stark tradition när det gäller revisionsplikten. Frågan har prövats tidigare i denna kammare. Vi finner att den fyller sin väsentliga funktion när det gäller ordning och reda och stöd. Vi kan faktiskt fortfarande säga det. Och det här upprepar jag återigen. Vi kan faktiskt känna stort förtroende för vårt näringsliv. Bara det är väldigt viktigt.

Herr talman! Jag har också förtroende för näringslivet - stora och små företag. Men vi vet också att verkligheten ser ut så att det förekommer oegentligheter. Och då handlar det om skilda belopp. Man kan tänka sig att en liten företagare skulle göra något. Jag säger inte att alla gör det; det kan jag inte ha belägg för. Men vi vet också - vi har följt det här i medierna - att det inte handlar om små summor. Det handlar om enormt stora summor, och vi är för att man bekämpar den ekonomiska brottsligheten. Men det var en annan sak. Jag vill säga så här: Jag tycker att det vore bra om regeringen kunde gå lite mer på djupet och granska hur man har löst det här i till exempel England. Första gången, när man tog undan den här revisionsplikten för tio år sedan, lade man en nivå i fråga om vilka företag som skulle omfattas. Sedan har man konstaterat att det här gick ganska bra, och så har man höjt beloppsgränsen. Det är ännu fler företag i Storbritannien i dag som omfattas av undantagen - de har alltså inte revisionsplikt. Det skulle vara oerhört intressant att få reda på vilken bedömning som ligger till grund för detta. Men en sak har jag kunnat utläsa. Man har alltså sett till nyttan. Man har valt att inte lägga krutet på de små företagen, för man ser inte några stora oegentligheter. Men det skulle vara otroligt intressant att få lite mer belyst vad det handlar om. Sedan är det återigen så att man kan använda väldigt många olika instrument för att se att ett företag sköter sig. Det finns kreditupplysningsföretag för att man ska se att det inte finns betalningsförelägganden och dylikt, och sedan finns naturligtvis de årliga deklarationerna. Jag vill avsluta med att säga att en företagare som inte har en obligatorisk revisionsplikt har ett otroligt eget ansvar, egentligen ett större ansvar. Och det ska också kännas om man då inte lever upp till och följer de lagar som finns. Man ska på inget sätt kunna smita ifrån det här. Det blir alltså mer kännbart för den som inte lever upp till och följer lagstiftningen.

Herr talman! Vi kan konstatera i den här kammaren att Centerpartiet utmärker sig i den här debatten och också i förslagen. Centerpartiet vill inte att revisorerna ska redovisa brister. Och man ska inte heller skicka in orena revisionsberättelser till Skatteverket. Sedan kan vi konstatera att man vill undandra en väldigt stor, till antalet, massa av företag från revisionsplikten. Och så säger man: Ja, det finns ju större skurkar. Jag vet inte hur vi sammantaget ska foga ihop den bilden. Om det är ordning och reda, Viviann Gerdin, kan inte jag ställa upp på det. Däremot vet vi att aktiebolagslagen ger ordning och reda. Sedan vill jag avsluta med att säga, precis som Johan Löfstrand sade i sitt anförande, att det händer mycket runtom i Europa. Det kommer naturligtvis också att betyda att vår lagstiftning kommer att inlemmas mer och jämföras med utlandet. Därför finns diskussioner om förenkling av olika slag, och de kommer att bli än starkare framöver. Men i dag är jag inte beredd att släppa ifrån mig revisionsplikten. Och jag tycker att alla skurkar är skurkar.

Herr talman! Det har sagts tidigare, men det förtjänar att upprepas. När vi nu äntligen har kommit hit och kan fatta beslut om en ny aktiebolagslag i morgon här i kammaren har vi kommit en bra bit på en lång resa. Den påbörjades med att man utredde hur man får fram en ny aktiebolagslag. Det skedde genom tillkallande av en kommitté 1990. Sedan dess har kommittén lämnat sex delbetänkanden, och slutbetänkandet kom för ett par år sedan. Nu står vi här. När Miljöpartiet gick in i förhandlingarna om aktiebolagslagen för att få fram det här betänkandet hade vi tre huvudsakliga ingångar. Det var tre saker som vi ville att man skulle kunna bocka av och se att man flyttade arbetet framåt med. Den första var den självklart viktigaste. Det var att produkten skulle få en ytterligare tydligare småföretagarprägel. Det hade kännetecknat arbetet i Aktiebolagskommittén innan, men det var viktigt att tydliggöra att småföretagarna var tvungna att komma i fokus i det här arbetet. Det är ingen konstig ingång. 98 % av Sveriges företag är företag med färre än 250 anställda. I dessa arbetar 60 % av dem som jobbar i den privata sektorn. Småföretagen är ryggraden i svensk ekonomi. Den andra ingången var att försöka få en bättre genomlysning av de svenska företagen. Vi vet att företagsamheten i Sverige, framför allt de stora företagen, lider av ett stort underskott i förtroende bland de svenska medborgarna. Skandaler, ersättningar som är ohemult stora, har skapat ett misstroende bland befolkningen. Det var mot denna bakgrund man tillkallade Förtroendekommissionen för något år sedan. Den tredje ingången var att tydliggöra annat i företagsamheten än det som bara handlar om kronor och ören, företags miljöansvar, företags sociala ansvar. Det var dessa tre saker vi gick in i förhandlingarna med. Kan vi då, herr talman, ärligt säga att vi har kommit någon vart? Kan vi titta på den här produkten med gröna glasögon och säga att här är någonting bra? Ja, det kan vi, inte minst om vi till detta lägger alla de sidoprodukter som nu har behandlats eller kommer att behandlas i riksdagen. Titta till exempel på småföretagarreglerna! Här har tidigare diskuterats fullmaktsfrågan. Johan Löfstrand lyfte på ett mycket gott sätt fram hur detta förenklar för små företag. Dessutom ser vi nu att utformningen blir bättre så att småföretagarna har enklare att se vilka regler som fungerar för dem och vilka regler som inte fungerar för dem. Svensk lagstiftning på aktiebolagsområdet innehåller flera olika ribbor, gränsdragningar och linjer vilket gör att det är komplicerat för företagarna att veta när en regel slår till. Gäller den här regeln mig, eller gör den inte det? Miljöpartiet har en ingång där vi tycker, ganska likt det som Centerpartiet har redovisat, att man borde fundera och titta på möjligheten att ha olika bolagsformer. I en del andra länder skiljer man mellan privata och publika bolag, till exempel i Danmark, i bolagsformen. På samma sätt skulle man kunna titta på små och större företag. Men detta hade inte Aktiebolagskommittén tittat på. Att då lyfta fram ett sådant förslag vore något smått revolutionerande med tanke på hur riksdagen behandlar olika förslag. Att vi däremot får en tydlig uppdelning i att de här reglerna gäller de små företagen, de här de stora företagen, de här de publika och de här de privata är bra. Man ska också titta på ett uppdrag till Patent- och registreringsverket, hur man utbildar och ser till att information om den nya aktiebolagslagen och förändringen gentemot den gamla sprids i Sverige. Herr talman! Jag vill också lyfta fram att till skillnad mot vad Aktiebolagskommittén föreslog lyfts inte presumtionen att ett aktiebolag är till för att bereda vinst fram i den nya aktiebolagslagen. Flera företag och organisationer har med rätta opponerat mot Aktiebolagskommitténs idé att man skulle lyfta fram den presumtionen tydligare i lagstiftningen. Ett aktiebolag kan ju skriva i sin bolagsordning att man har andra syften och andra målsättningar som går före eller väger lika tungt som att bereda vinst till sina ägare. Att då lyfta fram en sådan presumtion skulle kunna verka märkligt och också hämmande för den typen av bolag. Jag tycker att det är viktigt att titta på att det görs ett arbete med att ta fram en annan bolagsform just för bolag som sysslar med begränsad eller ingen vinstutdelning. Herr talman! Den andra delen handlar om bättre genomlysning av bolagen. Förtroendekommissionen har arbetat, och man har givetvis i många av de förslagen hänskjutit till arbetet med att ta hand om Förtroendekommissionens rapport. Vi vet att det kommer att komma en produkt som handlar om hur man behandlar ersättningarna till höga befattningshavare inom bolagen. Det är mycket bra om man ska återuppbygga förtroendet för bolagen i Sverige, för att de inte agerar helt utan förankring i verkligheten och att ersättningarna inte är ohemult stora. Vi kommer nu till det som handlar om andra saker i bolagen än det som rör kronor och ören, miljöfrågorna och frågorna om socialt ansvarstagande inom bolagen. Här har vi och har haft en produkt om att man ska redovisa icke-finansiella perspektiv. Det stämmer väl överens med det remissvar som LO lämnade på aktiebolagslagen där man talade om att man skulle titta på företagens globala och sociala ansvar. Det tycker jag stämmer väl överens med den ingång vi hade. Därför menar jag att vi från Miljöpartiet kan bocka av och se på de tre områden där vi ville ha tydliga gröna avsteg att vi också har fått det i ett gott samarbetsklimat de tre partierna emellan. Herr talman! Låt mig säga något kort om några av de reservationer som fogats till betänkandet. Jag instämmer i den verklighetsbeskrivning som Raimo Pärssinen, Johan Löfstrand och Per Rosengren har redovisat här. Kanske är reservationerna inte av den allra tydligaste betydelsen i jämförelse med vad det är för produkt vi här presterar gemensamt. I grunden verkar vi vara eniga om vilka regler som ska gälla för bolagen i Sverige. Ändå förvånas jag över att det efter all den diskussion som har varit om de svenska företagen, om ersättningar och skandaler, finns de som är banerförare för att man ska fortsätta att ha ett ansvarslöst och ansiktslöst ägande. Jag tycker att det är bra att vi i Sverige har en tradition med en offentlig aktiebok. Man kan diskutera gränsen på just 500 aktier, men om den ska diskuteras kanske alla aktieägare skulle redovisas snarare än att man höjer den så att bara ett fåtal aktieägare i de stora bolagen redovisas. Jag tycker att det är rimligt att den som är med och äger ett bolag - det är något annat än att ha pengarna på banken - åtminstone ska ha en offentlighet om att så är fallet. Man ska veta vilka som äger de bolag som agerar på den svenska marknaden. Det är det som är tanken bakom aktieboken, de regler som finns om vilka som ska finnas med i aktieboken och reglerna om deras offentlighet. En fråga som lyfts fram handlar om ansvarsgenombrotten i advokataktiebolagen. Propositionen säger mycket tydligt att man tittar vidare på frågan om huruvida ansvarsgenombrott ska redovisas. Jag tycker att det är helt rimligt att man i den kollen, den utredningen och det fortsatta arbetet också tittar på om inte ansvarsgenombrott skulle användas vid fler tillfällen, till exempel vid miljöbrott, brott mot arbetsmiljön på olika bolag. Där bör man fundera om ansvarsgenombrott inte borde gälla. Kan man helt svära sig fri från ett ansvar för vad som sker i ett bolag genom aktiebolagsformen? Jag anser inte det. Jag tycker att man bör titta vidare på det. Herr talman! Låt mig slutligen säga att Miljöpartiet egentligen instämmer i det som förs fram genom Centerpartireservationen, nämligen att man borde kunna bilda ett aktiebolag med något lägre kapital än det som gäller i dag. Men det är en fråga av en sådan karaktär att det har varit viktigare att kunna bocka av de större frågorna i det här sammanhanget. Där har vi väl alla anledning att återkomma.