med anledning av motion om brottbalkens regler om obehörig befattning med hemlig uppgift

JuU 1977/78:8

Justitieutskottets betänkande
1977/78:8

med anledning av motion om brottsbalkens regler om obehörig
befattning med hemlig uppgift

Motionen

I motionen 1976/77:87 av Per Gahrton(fp) hemställs att riksdagen beslutar
upphäva 19 kap. 8 8 brottsbalken (BrB).

Motionären anger syftet med yrkandet vara att åstadkomma en sådan
reglering av tryckfriheten att större frihet skapas för kritiska journalister att
fritt granska samhällets olika inrättningar. Mot bakgrund av erfarenheter från
den s. k. IB-affaren kritiserar motionären viss av riksdagen under våren 1976
beslutad lagstiftning på det straffrättsliga och tryckfrihetsrättsliga området.
Motionären vänder sig mot det då i BrB införda straffstadgandet om grov
obehörig befattning med hemlig uppgift (19 kap. 8 § BrB) och mot riksdagens
samtidiga beslut att uppta detta brott i bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen
(TF) om undantag från meddelares ansvarsfrihet (7 kap. 3 § TF).
Motionären uttalar att det nya stadgandet i 19 kap. 8 § BrB bara har ett syfte,
nämligen att tillåta genombrytning av meddelarskyddet i fråga om en del av
de brott som enligt den nya straffrättsliga lagstiftningen inte längre definieras
som spioneri. Till stöd för sitt yrkande åberopar motionären kritiska
uttalanden som under förarbetena till den tryckfrihetsrättsliga lagstiftningen
gjorts i det aktuella hänseendet av Sveriges författarförbund, Frilandsklubben
inom Svenska journalistförbundet. Pressens samarbetsnämnd och hovrätten
över Skåne och Blekinge. Motionären pekar på att en väg att nå den önskade
förstärkningen av meddelarskyddet skulle vara att genomföra ändring i
tryckfrihetsförordningen. Han avvisar emellertid en sådan lösning och
förordar att i stället BrB:s bestämmelse om grov obehörig befattning med
hemlig uppgift avskaffas.

Gällande rätt - 1976 års lagstiftning

Spioneri och obehörig befattning med hemlig uppgift

Gällande bestämmelser i 19 kap. 5 och 6 §§ BrB om s p i o n e r i resp. grovt
spioneri fick i allt väsentligt sin nuvarande utformning vid den reform av
dåvarande strafflagens regler om brott mot staten och allmänheten som
genomfördes år 1948 (prop. 1948:80 och 144,1LU 1948:39 och rskr 1948:379).
Vid BrB:s tillkomst överfördes bestämmelserna från strafflagen till BrB i stort
sett utan annan ändring än att straffskalorna justerades.

De olika slag av handlingar som omfattas av straffbestämmelsen om
spioneri är anskaffande, befordrande, lämnande och annat röjande. Före 1

Riksdagen 1977/78. 7 sami. Nr 8

JuU 1977/78:8

2

målet för någon av dessa handlingar är uppgift, som rör försvarsverk, vapen,
förråd, import, export eller annat förhållande och vars uppenbarande för
främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen
vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller
eljest för rikets säkerhet. Handlingen skall ha skett obehörigen, dvs. den skall
inte på grund av särskilda förhållanden vara tillåten. I subjektivt hänseende
gäller, i överensstämmelse med vad i allmänhet gäller brott enligt BrB, att
brottets objektiva bestämningar skall täckas av uppsåt från gärningsmannens
sida och att detta uppsåt i och för sig inte behöver vara direkt utan att
straffbarhet föreligger även i fall då endast s. k. indirekt eller eventuellt uppsåt
föreligger. Därutöver gäller emellertid i subjektivt hänseende att handlingen
skall ske i uppsåt att gå främmande makt till handa. Här är som inledningsvis
framhållits att märka att även i detta senare hänseende straffbarhet föreligger
redan vid indirekt eller eventuellt uppsåt.

Som spion kan alltså enligt gällande rätt även den dömas som visserligen
inte åsyftar att gå främmande makt till handa men inser att hans gärning
nödvändigtvis måste få detta till följd (indirekt uppsåt). Han kan också dömas
om han inseratt gärningen medför risk för en sådan effekt och det måste antas
att han inte skulle ha avstått från gärningen även om han hade varit säker på
att den skulle medföra effekten (eventuellt uppsåt).

Den som utan uppsåt att gå främmande makt till handa men i övrigt
uppsåtligen begår gärning som till sina objektiva bestämningar överensstämmer
med gärningsbeskrivningen för spioneri, med det tillägget att
gärningen skall avse uppgift som rör förhållande av hemlig natur, straffas
enligt gällande rätt föro behörig befattning med hemlig uppgift
(19 kap. 7 § första stycket). Straffskalan omfattar böter eller fängelse i högst
två år eller, om riket var i krig, böter eller fängelse i högst fyra år.

Under ”förhållande av hemlig natur” inbegrips endast sådant som
verkligen är avsett att hemlighållas och inte heller redan blivit allmänt känt.
Föratt ett visst förhållande skall kunna anses vara avsett att hemlighållas bör
denna avsikt i regel ha kommit till uttryck på något sätt. Förutom genom
anbringande av hemligstämpel kan detta ha skett genom order till underlydande
eller anslag om förbud för obehöriga att vinna tillträde o. d. I
undantagsfall kan ett visst förhållande -1, ex. militära positioner under krig -vara sådant att det i och för sig framgår att förhållandet är av hemlig
natur.

Innebörden av den nuvarande regleringen av spioneribrottet i 19 kap. 5 §
BrB belystes i samband med den s. k. IB-affären, då en journalist fälldes till
ansvar för spioneri för att han anskaffat och - genom överlämnande till
tidningsredaktion - röjt uppgifter vilkas uppenbarande för främmande makt
kunde medföra men för rikets försvar. I anslutning härtill tillkallades en
utredningsman med uppgift att se över spioneribestämmelserna och även i
övrigt utreda frågan om ändringar i bestämmelserna i 19 kap. BrB om brott
mot rikets säkerhet. Den sakkunnige redovisade resultatet av sin översyn i

JuU 1977/78:8

3

betänkandet (Ds Ju 1975:16) Spioneribrottet m. m. På grundval av betänkandet
och remissyttranden däröver framlades i prop. 1975/76:174 förslag till
ändringar i brottsbalkens bestämmelser om spioneri och vissa andra brott mot
rikets säkerhet m. m.

I det s. k. IB-målet konstaterades att den tilltalade måste ha insett att
offentliggörandet av de i målet ifrågavarande uppgifterna med nödvändighet
skulle innebära en fördel för främmande makt samt att såväl anskaffandet
som röjandet av uppgifterna således i vart fall skett med s. k. indirekt uppsåt
att gå främmande makt till handa (se prop. s. 19 och 54 samt SvJT 1974 rf s.
84). Som det anfördes i propositionen hade bedömningen i detta mål att även
annan form av uppsåt än direkt uppsåt räcker för straffbarhet - av den
allmänna debatten i massmedia att döma - tett sig främmande och nära nog
oförenlig med spioneribegreppet.

Mot den angivna bakgrunden uttalade departementschefen att han fann
det vara självklart att en brottsbenämning inte bör omfatta mera än vad som
för det allmänna rättsmedvetandet framstår som naturligt. För en bred
allmänhet tedde det sig enligt departementschefen oförklarligt att redan
indirekt uppsåt att gå främmande makt till handa är till fyllest för att någon
skall kunna fallas till ansvar för spioneri. Från denna utgångspunkt och med
hänsyn till att beteckningen spioneri för allmänheten kommit att framstå som
särskilt värdeladdad ansåg departementschefen det naturligt att brottsbenämningen
spioneri begränsades till förfaranden där gärningsmannen
handlar i syfte att gå främmande makt till handa. Enligt departementschefens
överväganden borde beteckningen spioneri förbehållas fall där gynnandet av
främmande makt ingår som ett avsiktligt led i gärningsmannens handlande.
Kravet på direkt uppsåt angavs i den föreslagna lagtexten med uttrycket ”för
att” i stället för som i det nuvarande stadgandet ”med uppsåt att”.

Justitieutskottet, som noterade att remissinstanserna i stor utsträckning
godtagit förslaget att begränsa spioneristadgandets omfattning på angivet
sätt, hade ingen erinran mot förslaget och tillstyrkte bifall till propositionen i
denna del (JuU 1975/76:46).

Som en följd av den nyss nämnda ändringen i 19 kap. 5 $ BrB föreslogs i
propositionen att gärningsbeskrivningen beträffande brottet obehörig befattning
med hemlig uppgift skulle ändras till att omfatta gärningar som f. n. är
att bedöma som spioneri och som har avsett hemlig uppgift men som har
förövats med enbart indirekt eller eventuellt uppsåt att gå främmande makt
till handa. Ändringen föreslogs komma till uttryck genom utbyte av orden
”utan uppsåt” mot ”utan syfte”.

En följd av de nu nämnda förslagen i propositionen varén begränsning av
det straffbara området i förhållande till gällande rätt. Gärningar, som avser
förhållanden av icke hemlig natur och objektivt är sådana som avses i 5 $ och
som begås med indirekt eller eventuellt uppsåt att gå främmande makt till
handa, skulle nämligen enligt förslaget komma att falla utanför såväl 5 § som
7 §. För att fånga upp dessa handlingar, som alltså f. n. bedöms som spioneri,

1* Riksdagen 1977/78. 7 sami. Nr 8

Juli 1977/78:8

4

kunde det enligt departementschefen i och för sig övervägas att låta dem
omfattas av straffansvar. Den nuvarande begränsningen i 7 § till uppgifter av
hemlig natur torde emellertid enligt departementschefen täcka alla väsentliga
fall då en straffsanktion kan ha en funktion att fylla. De fall som enligt
förslaget i propositionen mönstrades ut från 5 § och som inte fångades upp av

7 § syntes enligt departementschefen i praktiken vara så osannolika att man
kunde bortse från dem.

Utskottet, som noterade att en reglering i enlighet med förslaget i
propositionen vid remissbehandlingen tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av flertalet remissinstanser, delade uppfattningen att de fall som enligt
förslaget lämnades utanför det straffbara området i praktiken syntes vara så
osannolika att man kunde bortse från dem när det gäller kriminalisering.
Under hänvisning till det anförda tillstyrkte utskottet att 19 kap. 7 § BrB gavs
den i propositionen föreslagna lydelsen.

Som nyss redovisats innehåller 19 kap. 7 § första stycket BrB en särskild
straffskärpningsgrund för det fall att riket är i krig.

I propositionen föreslogs att straffskärpningsgrunden skulle utmönstras
och att som 8 § i 19 kap. skulle införas ett särskilt stadgande avseende grova
fall av obehörig befattning med hemlig uppgift. Syftet med den föreslagna
ändringen var att brott av allvarlig art som t. ex. innefattar tillhandagående av
främmande makt inte skulle komma att bedömas efter en förhållandevis
lindrig straffskala. Den föreslagna bestämmelsen hade utformats efter direkt
mönster från stadgandet i 6 § angående grovt spioneri. Som kvalifikationsgrunder
angavs sålunda att gärningen varit av synnerligen farlig beskaffenhet
med hänsyn till pågående krig eller rört förhållande av stor betydelse eller att
den brottslige röjt vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts
honom. Utöver dessa i 6 § upptagna omständigheter angavs i den föreslagna

8 § också det fall att gärningen innefattat tillhandagående av främmande
makt.

I likhet med departementschefen ansåg utskottet att det borde införas ett
särskilt stadgande med särskild brottsbenämning för grova brott av den art
som avses med 7 §. Utskottet tillstyrkte sålunda att 19 kap. 8 8 gavs den
lydelse som hade förslagits i propositionen.

Med anledning av motionärens hänvisning till vissa remissinstansers
uttalanden under förarbetena till 1976 års tryckfrihetsrättsliga lagstiftning bör
här nämnas att under remissbehandlingen av betänkandet (Ds Ju 1975:16)
Spioneribrottet m. m. förslaget att införa en särskild straffbestämmelse i BrB
för grova fall av obehörig befattning med hemlig uppgift inte mötte någon
egentlig erinran. Pressens samarbetsnämnd (Publicistklubben, Svenska
journalistförbundet och Svenska tidningsutgivareföreningen) uttalade
uttryckligen att nämnden inte hade någon erinran mot att man som en
konsekvens av den föreslagna ändringen av spioneristadgandet införde en
särskild straffskala för grova fall. Sveriges författarförbund uttalade bl. a. att
förbundet insåg att det av lagtekniska skäl var nödvändigt att införa en

JuU 1977/78:8

5

bestämmelse om grov obehörig befattning med hemlig uppgift för att inte
normalbrottet i 19 kap. 7 § BrB skulle komma att tänjas utöver vad
brottskriteriema anger. Förbundet förklarade sig acceptera den angivna
metoden.

Utskottet var inte enhälligt när det gällde utformningen av stadgandet om
obehörig befattning med hemlig uppgift i 19 kap. 7 S BrB. I en reservation (c,
m) uttalades bl. a. följande:

Eftersom en mer ingående studie av tänkbara effekter av förslaget saknas,
anser utskottet försiktigheten bjuda att man inte begränsar det straffbara
området i förhållande till gällande rätt i fullt ut den omfattning som föreslås i
propositionen. Enligt utskottets mening bör 7 $ göras tillämplig på alla
förfaranden som kännetecknas av indirekt eller eventuellt uppsåt att gå
främmande makt till handa och som hittills varit straffbara enligt 5 tj. Denna
uppfattning överensstämmer med vad bl. a. justitiekanslern anfört under
remissbehandlingen och lagrådet förordat i sitt yttrande till utskottet. Det bör
understrykas att det straffbara området enligt utskottets nu gjorda bestämning
såvitt nu är i fråga endast omfattar förfaranden där gärningsmannen har
indirekt eller eventuellt uppsåt att gå främmande makt till handa med
uppgifter av sådan art att de skyddas av spioneribestämmelsen.

I en följdreservation angående utformningen av stadgandet om grov
obehörig befattning med hemlig uppgift anförde reservanterna bl. a.
följande:

1 fråga om det i lagstiftningsärendet uppmärksammade sambandet mellan
regleringen i BrB av grovt brott av här berörd art och regleringen av
meddelarskyddet i 7 kap. 3 S TF enligt förslagen i propositionen 1975/76:204
måste enligt utskottets mening framhållas följande. Enligt den i propositionen
1975/76:204 förslagna utformningen av 7 kap. 3 S TF skall det skydd
mot tryckfrihetsåtal som meddelare eljest åtnjuter genombrytas dels såsom
f. n. om meddelaren gör sig skyldig till bl. a. spioneri eller grovt spioneri, delstill
följd av den ändrade regleringen av spioneribrottet i 19 kap. 5 § BrB - om
han gör sig skyldig till grov obehörig befattning med hemlig uppgift.

Den föreslagna regleringen i 7 kap. 3 § TF innebär sålunda bl. a. att
meddelarskyddet genombryts redan vid s. k. enkelt spioneri, som kan ha
avsett icke hemliga uppgifter vars röjande för främmande makt kan medföra
relativt ringa men för rikets säkerhet. Det är alltså här fråga om förfaranden
som kan bestraffas med enbart en månads fängelse. Mot denna bakgrund
framstår det som uppenbart att den närmast tekniska jämkning av utformningen
av stadgandet om obehörig befattning med hemlig uppgift som
utskottet i det föregående förordat icke leder till någon inskränkning av
meddelarskyddet till men för tryckfriheten. Det måste nämligen beaktas att
de fall - där meddelarskyddet utöver vad som följer av förslaget i propositionen
1975/76:204 skulle komma att genombrytas vid grov obehörig
befattning med uppgift av betydelse för rikets säkerhet om utskottets förslag
godtas - gäller grova förfaranden, som t. ex. varit av synnerligen farlig
beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av stor
betydelse, förfaranden som f. n. är att bedöma som spioneri eller grovt
spioneri och vilka f. n. kan bestraffas med fängelse på livstid. Enligt
utskottets mening kan de tryckfrihetsrättliga aspekterna uppenbarligen inte
få leda till att sådana förfaranden - vid den straffrättsliga bedömning varom
nu är fråga - i framtiden lämnas utanför det kriminaliserade området. Detta

JuU 1977/78:8

6

gäller självfallet även om de fall som här kan tänkas i praktiken är så
osannolika som departementschefen utgår ifrån.

Riksdagen följde utskottet (rskr 1975/76:393). Den nya lagstiftningen
träder i kraft i nu aktuella delar den 1 januari 1978 (SFS 1976:509).

Meddelarskyddet enligt TF

Enligt 1 kap. 1 $ TF står det i princip envar fritt inte blott att i tryckt skrift
såsom författare framföra sina tankar och åsikter utan också att meddela
uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst för offentliggörande i
tryckt skrift. För att sådan meddelare skall få del av det skydd TF erbjuder
måste emellertid meddelandet lämnas till vissa särskilt angivna personer,
nämligen till skriftens författare eller utgivare eller, om för skriften finns
särskild redaktion, till denna eller också till företag för yrkesmässig förmedling
av nyheter till periodiska skrifter, nyhetsbyråer. Meddelandet skall
dessutom lämnas med den enda avsikten att det skall bli publicerat i skriften.
Om det verkligen publiceras eller ej har däremot i regel ingen betydelse för
meddelarens skydd. Meddelarskyddet gäller också författare till artikel i
periodisk skrift.

Meddelarens ansvarsfrihet är enligt TF inte total. Enligt TF får meddelarskyddet
- då fråga är om uppgifter som lämnas för publicering i här i riket
tryckt skrift - vika i vissa situationer.

Bl. a. kan sålunda en meddelare efter åtal vid allmän domstol straffas om
lämnandet av uppgiften innebär vissa grova brott mot rikets yttre eller inre
säkerhet. De brott det här är fråga om uppräknas i 7 kap. 3 § andra stycket TF
och avser uppror, högförräderi, landsförräderi, landssvek, spioneri, grovt
spioneri eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott. Denna
bestämmelse infördes 1967 efter förslag av straffrättskommittén, som ansåg
att meddelarskyddet i dessa fall var av mindre vikt än de värden som kunde
äventyras genom uppgifter av sådant slag.

1 betänkandet (SOU 1975:49) Massmediegrundlag lämnade massmedieutredningen
ett förslag till sådan grundlag. 1 lagförslaget behölls de nuvarande
undantagen från meddelarfriheten när det gällde grova brott mot rikets
säkerhet med bl. a. den ändringen att grov obehörig befattning med hemlig
uppgift tillfördes uppräkningen. Utredningens förslag i denna del hängde
samman med det förut nämnda förslaget i betänkandet (Ds Ju 1975:16)
Spioneribrottet m. m. att i BrB införa ett särskilt straffstadgande om sådant
brott.

Massmedieutredningen framhöll bl. a. att, sett från synpunkten av rikets
säkerhet, en uppgift kan vara lika farlig vare sig lämnandet av den enligt de
nya reglerna skall betraktas som spioneri eller som grov obehörig befattning
med hemlig uppgift. För möjligheten att motverka att fara i detta hänseende
kan uppkomma för riket och att verkställa förundersökning därom måste det
enligt utredningen vara av värde att kunna ingripa på ett tidigt stadium,

JuU 1977/78:8

7

oavsett gärningsmannens uppsåt i det särskilda fallet. Det vore också
otillfredsställande, förklarade utredningen, om ett ingripande i dylika fall inte
skulle kunna ske, förrän den farliga uppgiften har blivit offentliggjord och
skadan sålunda redan skett. Med hänsyn härtill ansåg utredningen att även
brottet grov obehörig befattning med hemlig uppgift borde upptas bland de
brott som skall kunna föranleda åtal mot meddelaren, liksom också försök,
förberedelse eller stämpling till sådant brott. Förslaget innebar enligt
utredningen att räckvidden av undantagsbestämmelsen väsentligen blir
densamma som f. n. enligt 7 kap. 3 § TF.

Under remissbehandlingen av utredningens betänkande framfördes av
Svea hovrätt kritik mot den konsekvens av förslaget som innebär att vissa
gärningar som f. n. utgör spioneri kommer att bli straffria. Hovrätten anförde
vidare att även obehörig befattning med hemlig uppgift, som ej är att anse
som grovt brott, syntes böra bryta meddelarskyddet. Överbefälhavaren
betonade vikten av att grov obehörig befattning med hemlig uppgift upptas
bland de brott som tar över meddelarskyddet. Uppfattningen att meddelarskyddet
inte skall brytas ens om meddelandet innefattar grov obehörig
befattning företräddes av andra remissinstanser, nämligen Sveriges författarförbund,
Frilansklubben inom Svenska journalistförbundet och Pressens
samarbetsnämnd. Samarbetsnämnden ansåg dock att ansvar för brottet grov
obehörig befattning med hemlig uppgift skulle kunna utkrävas även av
meddelare under krig och därmed jämförliga förhållanden. Hovrätten över
Skåne och Blekinge uttalade bl. a. att den inte blivit övertygad om att de
uppräknade brotten skall gälla framför meddelarskyddet.

I prop. 1975/76:204 upptogs på grundval av massmedieutredningens
överväganden förslag till en omfattande partiell reform av TF. Där föreslogs
också införande i 7 kap. 3 § TF av brottet grov obehörig befattning med
hemlig uppgift. Till stöd för förslaget hänvisade departementschefen till de
skäl som massmedieutredningen hade åberopat. Han framhöll särskilt att
tillägget av det ifrågavarande brottet - föranlett av att spioneribegreppet ges
en snävare innebörd - inte torde leda till någon utsträckning av bestämmelsen
i 7 kap. 3 5 TF om undantag från meddelarfriheten.

Riksdagen har antagit det i propositionen framförda förslaget till ny lydelse
av 7 kap. 3 S TF med viss av konstitutionsutskottet föreslagen.jämkning som
härärutan intresse(KU 1975/76:54,rskr 394och KU 1976/77:1,rskr 2). Den
nya lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1978 (SFS 1976:955).

Pågående utredningsarbete

Med anledning av uttalanden under riksdagsbehandlingen av prop. 1975/
76:174 med förslag till ändringar i BrB:s bestämmelserom spioneri m. m. har
chefen för justitiedepartementet efter regeringens bemyndigande 1977
tillkallat en kommitté med uppdrag att utreda frågan om vissa straffbestämmelser
till skydd för rikets säkerhet (Dir. 1977:5). Utredningsarbetet avser
främst frågan om kriminalisering av sådana spionageformer, som har politisk

JuU 1977/78:8

8

eller ekonomisk (inkl. industriell) inriktning men samtidigt faller utanför den
nuvarande gärningsbeskrivningen för spioneribrottet. Översynen gäller
vidare frågorna om lagstiftning mot falsk ryktesspridning och mot propaganda
som finansieras från utlandet och som kan medföra fara för den fria
meningsbildningen i landet. Bestämmelsen om grov obehörig befattning med
hemlig uppgift aktualiseras inte i direktiven. I direktiven erinrar departementschefen
om att de lagstiftningsåtgärder som kommittén kan komma att
föreslå inte enbart avser BrB utan också berör TF. Samråd borde därför
komma till stånd med den här nedan nämnda kommittén med uppdrag att
utreda frågan om en ny yttrandefrihetsgrundlag.

Efter regeringens bemyndigande har departementschefen i år också
tillkallat en kommitté för att utreda frågan om en ny yttrandefrihetsgrundlag
(Dir. 1977:71). Huvuduppgiften för kommittén bör enligt direktiven vara att
skapa ett regelsystem som på samma sätt som TF ställer upp hinder mot
sådana ingrepp från det allmännas sida som är ägnade att försämra
förutsättningarna för ett fritt åsiktsutbyte i samhället. Regleringen bör i
princip omfatta alla de medier som kan ha särskild betydelse för den fria
åsiktsbildningen.

Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är att departementschefen i
direktiven framhåller att det inte bör vara någon förstahandsuppgift för
kommittén att ta ställning till brottskatalogens innehåll och avfattning. Enligt
departementschefen bör kommittén i denna del i allt väsentligt utgå från
gällande rättsläge. Eventuella ändringar i det straffrättsliga regelsystemet får i
stället övervägas i särskild ordning. Målet bör därvid enligt departementschefen
liksom hittills vara att man skall åstadkomma bestämmelser som
gäller både inom och utanför det område som omfattas av det särskilda
grundlagsskyddet. I sammanhanget erinrade departementschefen om den
nyss nämnda kommittén med uppdrag att se över vissa av straffbestämmelserna
till skydd för rikets säkerhet.

Utskottet

I motionen 1976/77:87 kritiseras från tryckfrihetsrättsliga utgångspunkter
den av riksdagen år 1976 beslutade straffrättsliga lagstiftningen rörande
spioneri och vissa andra brott mot rikets säkerhet. Den nämnda lagstiftningen,
som träder i kraft den 1 januari 1978, innebär bl. a. att straffansvaret
för spioneri begränsas till fall där gärningsmannen haft direkt uppsåt att gå
främmande makt till handa samt att - som en följd av denna ändring - brottet
obehörig befattning med hefnlig uppgift omfattar gärningar som f. n. är att
bedöma som spioneri och som har avsett hemlig uppgift men som har
förövats med enbart indirekt eller eventuellt uppsåt att gå främmande makt
till handa. För att förhindra att sådana brott av allvarlig art, som t. ex.
innefattar tillhandagående av främmande makt, skulle komma att bedömas
efter den förhållandevis lindriga straffskalan för normalbrottet (böter eller

JuU 1977/78:8

9

fängelse i högst två år) infördes också ett särskilt stadgande avseende grova
fall av obehörig befattning med hemlig uppgift. Enligt stadgandet, vilket
upptogs som 19 kap. 8 § i BrB, skall i sådana fall dömas till fängelse i högst fyra
år. Samtidigt med ändringarna i BrB beslutade riksdagen sådan ändring i 7
kap. 3 § TF att det tryckfrihetsrättsliga meddelarskyddet skall genombrytas
vid bl. a. grov obehörig befattning med hemlig uppgift.

Motionsyrkandet går ut på att riksdagen skall upphäva stadgandet om grov
obehörig befattning med hemlig uppgift i 19 kap. 8 § BrB. Syftet med yrkandet
anges vara att åstadkomma en sådan reglering av tryckfriheten att större
frihet skapas för kritiska journalister att fritt granska samhällets olika
inrättningar.

Med anledning av motionsyrkandet vill utskottet till en början erinra om
att både införandet i BrB av en straffbestämmelse om grov obehörig
befattning med hemlig uppgift och den samtidigt vidtagna förstärkningen av
meddelarskyddet i TF beslutades av riksdagen under stor enighet. Som
framgår av redovisningen i det föregående gjordes under riksdagsbehandlingen
av den straffrättsliga lagstiftningen ingående överväganden rörande
utformningen av ifrågavarande staffstadganden. 1 samband därmed
uppmärksammades också sambandet mellan regleringen i BrB av grovt brott
av här berörd art och regleringen av meddelarskyddet i 7 kap. 3 8 TF enligt
förslagen i prop. 1975/76:204.

Enligt utskottets mening har efter riksdagens ställningstagande förra året
inte inträffat någon omständighet som bör föranleda riksdagen att riva upp
beslutet om den nya lagstiftningen i här behandlade delar. Motionen bör
därför avslås.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1976/77:87.

Stockholm den 8 november 1977

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s). Åke Polstam (c), Eric
Jönsson (s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Lilly Bergander (s), Gunde
Raneskog (c), Kerstin Andersson i Kumla (s), Hans Pettersson i Helsingborg
(s), Svea Wiklund (c), Carl Lidbom (s), Gunilla André (c), Ella Johnsson (c),
Helge Klöver (s) och Björn Körlof (m).

GOTAB 55907 Stockholm 1977