Makt att bestämma - rätt till välfärd

Fru talman! Jag ska beskriva det ärende som vi nu ska debattera i kammaren. Det är kulturutskottets betänkande KrU2, Makt att bestämma - rätt till välfärd . Det har initierats av en proposition från den socialdemokratiska regeringen, och bakom den står också samarbetspartierna Vänsterpartiet och Miljöpartiet. I den här propositionen föreslås riksdagen att besluta dels om nya övergripande mål och huvudområden för samordning och redovisning av den nationella ungdomspolitiken, dels om ändringar i skollagen. De övergripande målen för ungdomspolitiken som föreslås är att ungdomar ska ha verklig tillgång till välfärd och att ungdomar ska ha verklig tillgång till makt. Analys, samordning och redovisning utifrån de övergripande målen ska ske inom fem huvudområden: lärande och personlig utveckling, hälsa och utsatthet, inflytande och representation, egen försörjning samt kultur och fritid. Skollagen ändras på så sätt att det införs ett uttryckligt kommunalt ansvar att hålla sig informerad om hur icke skolpliktiga ungdomar som inte fyllt 20 år är sysselsatta. Skyldigheten omfattar då inte ungdomar som genomför eller fullföljt utbildning på nationella eller specialutformade program i gymnasieskolan, gymnasiesärskolan eller motsvarande utbildning. Den här lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 2005. Framträdande i det här förslaget är att ungdomspolitiska insatser tydligt blir en del av verksamheten inom alla politikområden som är relevanta för ungdomars levnadsvillkor. I betänkandet finns 67 reservationer och fyra särskilda yttranden. Två av reservationerna föreslår ett avslag på propositionen. Det är Folkpartiet och Centerpartiet som står bakom avslagsyrkandena. Folkpartiet menar att regeringen har misslyckats med ungdomspolitiken och att den framlagda propositionen är för mager vad gäller konkreta åtgärder, och därför ska den avslås. Centerpartiet menar i sitt avslagsyrkande att propositionen har ett uppifrånperspektiv och att den är för allmänt hållen och intetsägande, och därför bör den avslås. Kulturutskottet tillstyrker regeringens förslag i propositionen med motiveringen att det är tillfredsställande att regeringen tar ett samlat grepp på ungdomspolitiken samt att den lyfter fram och belyser frågor som är av stor vikt för ungdomar. Dessutom menar utskottet att regeringen höjer ambitionsnivån och presenterar en rad kvalitetsförbättrande åtgärder när det gäller ungdomars levnadsvillkor. Efter den här inledningen hoppas jag, fru talman, att du vill ge ordet till debattörerna så att debatten om ungdomspolitiken kan börja.

Fru talman! Den här propositionen påminner mig, och kanske flera andra här, om den gamla barnramsan - kommer ni ihåg den? Jag låg i min bottenlösa säng, plötsligt hördes ljudlösa steg i trappan, upp kom en man, i handen höll han en bladlös kniv utan skaft, han högg mig i hjärtat tio gånger, men som tur var överlevde jag, för jag hade hjärtat i halsgropen - och så vidare. Med andra ord: Regeringens ungdomspolitiska proposition är tämligen innehållslös, precis som den ordramsa som jag en gång roat mig och mina klasskompisar med, och senare också mina barn. Nej, Makt att bestämma - rätt till välfärd innehåller som vi moderater ser det få konkreta förslag. Snarare är det en lägesbeskrivning över bostadsbrist, arbetslöshet, misslyckanden i skolan, ökande psykisk ohälsa framför allt bland flickor, risker för missbruk, sköra familjeband, lågt företagande och så vidare. Och var, fru talman, ligger det politiska ansvaret där? Jo, till stor del i den socialdemokratiska politiken. Inte ens hos socialdemokraten Anders Carlberg, Fryshusets vd och en av dem som kan mest om ungdomsfrågor i Sverige, har regeringen något stöd att vänta för det här. Även han har läst propositionen och sågar den hel och hållen. Lena Hallengren var inte med när Anders Carlberg besökte kulturutskottet. Det är synd, men han kanske har framfört sina synpunkter vid andra tillfällen. Det var en 50-talsprodukt, sade han, och det här är inte 50-talet. Likt Anders Carlberg undrar vi vem och vilka som ska lösa alla de problem som så ordrikt beskrivs i propositionen. Innan jag går närmare in på den kritik som vi har vill jag nämna några positiva delar för de finns. Det är faktiskt inte så att alla ungdomar känner hopplöshet inför framtiden. Tvärtom är många mycket nöjda med sina liv, med jobb, studier, familj och vänner. Likt regeringen hoppas även vi moderater att fler unga ska engagera sig internationellt - som volontärer eller i samarbeten av andra slag. Däremot anser vi inte att det behövs något nytt forum för dialog om global utveckling. Redan i dag finns många mötesplatser och organisationer som bidrar till internationellt utbyte och hjälpverksamhet. Amnesty, Individuell Människohjälp, scoutrörelsen, Röda Korset, Rädda Barnen och kyrkornas verksamheter är bara några exempel. Stöd dessa i stället är vårt råd. Bra är också att propositionen lyfter fram brottsoffren. Att bli misshandlad och rånad är, som det också står i texten, en traumatisk upplevelse som kan ge långvariga fysiska och psykiska återverkningar. Många unga rör sig i dag, fru talman, i miljöer där vuxna saknas - eller där vuxna inte griper in. Unga som blir rånade av andra unga utan att någon griper in drar lätt slutsatsen att de själva måste beväpna sig för att inte bli offer nästa gång. Och så fortsätter den onda cirkeln att snurra allt fortare. I dessa kretsar fiskar inte sällan främlingsfientliga organisationer, ofta med framgång. Och det är inte bara en risk utan också ett faktum att de brottsoffer som inte får möjlighet att bearbeta händelsen ofta mister tilltron till polis, rättsväsende, till hela vuxenvärlden. Men hur kommer denna proposition att bidra till en förändring på det området? I texten står: "När ungdomar begår brott, måste samhället reagera snabbt och tydligt med insatser för att minska riskerna för fortsatt brottslighet." Förvisso är det så, men verkligheten är ju den att många anmälda brott inte utreds utan skrivs av och att en eventuell rättegång i stället kan resultera i ett veritabelt helvete för den unga människa som utmanat de kriminella krafterna. Poliserna är för få, liksom de vanliga vuxna som vågar gripa in, och de brottsförebyggande råd, som propositionen hänvisar till, gör många gånger en god insats, men det lär inte räcka. Alla som blir utsatta för brott - inte bara unga utan även vuxna - måste bli tagna på allvar. Därför vill vi att den verksamhet som Stödcentrum för unga brottsoffer har i Stockholm ska få efterföljare i andra delar av landet. Fru talman! I propositionen läser vi äntligen ordet "entreprenörskap". Som bekant har vi åtskilliga gånger tidigare påpekat möjligheten att starta företag som en fullt rimlig väg till egenförsörjning, men detta har i stort sett aldrig tidigare nämnts av regeringen, eller knappt ens Ungdomsstyrelsen, i dessa sammanhang. Men för att regeringens nymornade önskan om mer entreprenörskap inte bara ska bli ännu en meningslös fras måste vi få såväl enklare regler - vi får väl se vad näringsminister Östros utspel kommer att ge i dag - som förändrade skatter för att fler unga ska vilja och våga starta eget. Det talas också om stöd till ideella organisationer för till exempel barn- och ungdomskultur. Vi moderater är positiva även där. Men då tycker jag att Lena Hallengren ska driva på frågan om extra satsningar till de fria teater- och dansgrupper som verkligen möter barn och unga. Det har vi nämligen inte sett särskilt mycket av i regeringens budget. Som en annan stor satsning föreslår regeringen att Ungdomsstyrelsen tillsammans med kommuner och landsting ska satsa 125 miljoner kronor under två år för att minska riskerna för ungdomar att hamna i kriminalitet, missbruk eller socialt utanförskap. Det låter ju bra, men det är inte säkert att det blir det. Lena Hallengren har själv framhållit Fryshuset och verksamheten Lugna Gatan som goda exempel. Men är hon medveten om att ifall kommunerna, som enligt propositionen ska styra och ställa kring detta, hade fått avgöra frågan skulle vi inte haft något Fryshus? Misstänksamheten är i många delar av den offentliga sektorn stor, på sina håll gigantisk, mot dessa uppstickare. De gör nämligen inte som överheten, de som sitter med pengarna, vill. De gör på ett annat sätt. De lyckas inte alltid, men ofta lyckas de, och det hela blir många gånger bättre. Att detta förslag är feltänkt konstaterar också föreningen Urkraft i Skellefteå. Den är ett slags systerorganisation till Fryshuset. Den har funnits i 16 år och jobbar mycket med ungdomsarbete och entreprenörskap. Inte heller där är man riktigt säker på att det blir som det var tänkt. Kommer pengarna att hamna i kommunerna i stället för i organisationerna? Det är det som de är oroliga för. Vad händer med förslaget då, fru talman? Jo, kommunerna och eventuella institutioner kommer att skapa nya små byråkratier där mycket tid läggs på möten och strategiplaner, trots att lösningarna redan finns hos de ideella organisationerna. De ska sedan i sin tur uppfinna hjulet på nytt, skriva nya ansökningshandlingar - vilket de inte är bäst på - och springa på nya möten. Och vips, tror vi, kommer de utlovade 125 miljonerna, som skulle fördelas till ungdomar i riskmiljöer, i stället att hamna bland de nya, välartade, sociala vi kan kalla dem navigatörer. Det är feltänkt. Och kanske är 125 miljoner dessutom för lite. Det kanske behövs mer, men då vill vi se en mer utvecklad plan över vad man vill göra och en beskrivning av de problem som finns. Många gånger har de organisationer som finns ute på fältet redan dessa lösningar. Lita på dem! Fru talman! Enligt statistik från Socialstyrelsen minskade utbetalningen av socialbidrag i fjol, men inte för ungdomar. Tvärtom ökade beroendet av socialbidrag, och skälet är hög arbetslöshet. Vi vet att risken är stor att man fastnar i socialbidragsberoendet om man tidigt hamnar i det. Ungdomsarbetslösheten är i Sverige 2,6 gånger högre än för andra kategorier och nästan högst i EU. Tobias Billström kommer i sitt anförande så småningom in på området skola och utbildning. Inom område efter område påpekas i denna proposition att arbete pågår och åtgärder förbereds, men hur, var och när är inte särskilt klart. Det talas om behovet av speciella arbetsförmedlare, nationell bostadssamordnare, speciella analyser av till exempel eftergymnasiala yrkesutbildningar, speciella granskare som ska kartlägga vad ungdomarna har för sig när de inte är i skolan - och då talar vi även om myndiga ungdomar - beredningar om hur elevernas inflytande närmare ska regleras och så vidare. Allt detta ämnar man tydligen återkomma med. Det är ytterligare några exempel på oklarheter. Utredningen Unga utanför föreslog till och med att en ny statlig myndighet skulle inrättas och ansvara för uppföljning, metodutveckling, kvalitetssäkring och så vidare för ungdomar upp till 25 år. Att ni orkar! Vet ni hur många myndigheter som bildats bara under de senaste fyra åren? 50 stycken. Den vanligaste frågan människor emellan, när man möter dem på gatan, är: Vart tar alla de pengar som vi betalar in i skatt vägen? Här har vi kanske ett av svaren. När det gäller det ökade ansvar som man vill lägga på kommunerna kan jag bara hänvisa till den skrivelse, som ministern säkert också sett, från Kommunförbundet och Landstingsförbundet där man kraftigt avstyrker detta. Jag kan från moderat sida bara instämma. Enligt oss moderater är staten till för medborgarna, inte tvärtom. Jag ser att min talartid är slut, så jag får återkomma senare. Till vidare yrkar jag bifall till reservation nr 3, men jag står bakom även de övriga reservationerna.

Fru talman! De två senaste dagarna har jag varit ute på en hel del skolor och pratat om liberal ideologi. Därför är det nästan nödvändigt för mig att ge en ideologisk inramning till anförandet i den här debatten. De grundvärderingar som jag står för och tycker är oerhört viktiga att föra fram i debatten är att alla ungdomar redan från starten i livet ska garanteras rätten till lika möjligheter och att alla ungdomar ska ges friheten att själva välja sin framtid. Dessa värderingar grundar sig på det liberala frihets- och rättviseidealet. Tittar man på detta är skillnaden mot regeringen skarp. Regeringens politik för ungdomar går ut på att alla ungdomar ska passa in i samma mall. Och man tar sig gärna rätten att styra unga människors liv. Jag som tror på individen tycker att detta är helt felaktigt. Jag tror att vi är olika som människor, olika som individer, och att vi själva bäst bestämmer hur vi ska leva våra liv. Min utgångspunkt för varför det verkligen behövs en ungdomspolitik är just att ungdomar befinner sig i en speciell situation. Många ungdomar är på väg att flytta hemifrån, många ungdomar är på väg ut på arbetsmarknaden och många ungdomar befinner sig i utbildning. Därför är det framför allt inom dessa områden som det behövs en särskild ungdomspolitik. Jag tänkte ta upp en del av de viktiga förändringar som vi vill se. På till exempel bostadsområdet vill vi se regelförenklingar för att minska krånglet och byråkratin som i sin tur också leder till ökade kostnader för byggande. Det behövs en långsiktig politik och inte detta ibland hattande och fnattande där man ändrar politik och kastar om med ungefär två års mellanrum. Om man ska bygga ett hus vet man att det tar fyra fem år från det att man har en idé till att det är färdigt för inflyttning. Att förutsättningarna då hela tiden ändras gör det naturligtvis väldigt svårt att planera. Och risker är någonting som gör att färre bostäder byggs. Den sista delen inom bostadspolitiken som måste förändras är att man avskaffar dagens subventioner och i stället ser till att förbättra studenters och ungdomars betalningsförmåga genom höjda studiebidrag och genom ökade möjligheter till arbete. För att skapa fler arbeten för ungdomar måste entreprenörskap komma in tydligare i skolan men även i andra delar av samhället, och det måste uppvärderas. En praktikgaranti kan ge dem som vill lära sig ett yrke på ett mer praktiskt sätt en möjlighet. Och jag tror att instegsjobb också är en viktig förändring som gör det möjligt för fler ungdomar att ta sig in på arbetsmarknaden. Detta åstadkommer man genom att ha en något lättare arbetsrätt samtidigt som man har lägre arbetsgivaravgifter. Det ger ungdomar möjligheter att testa vingarna och komma ut och få referenser och erfarenheter. Jag tror att det finns en rad viktiga saker att förändra även när det gäller utbildningspolitiken, saker som jag och mina klasskamrater kände var viktiga när jag ganska nyligen själv gick i gymnasiet. Det gäller arbetsro i klassrummet, respekt mellan lärare och elever och hög kvalitet på undervisningen. Man ska ha lärare som är behöriga och som också tillåts att utveckla sig i sina ämnen under tiden som de undervisar i skolan. Men det behövs också en tidigare utvärdering än i dag. Ska man lära sig någonting i skolan är det oerhört viktigt med utvärdering. Ska man lära sig att hoppa höjd, behöver man också ha en ribba. Det är samma sak med kunskap. Har man ingen ribba, ingen utvärdering, är det svårt att lära sig. Då är nationella prov, betyg, skriftliga omdömen och utvecklingssamtal bra verktyg att använda. Detta som jag nu har tagit upp är några av de delar som finns på vår liberala reformagenda för ungdomar. Regeringen säger sig också företräda ett brett handlingsprogram. Men vad man egentligen ägnar sig åt är politisk återvinning. För er åhörare som gillar ekologisk återvinning kan jag säga att politisk återvinning inte alls är lika bra. Det innebär att flera av de förslag som man nu för fram har förts fram tidigare eller till och med genomförts, eller också kommer de att genomföras framöver. Med andra ord är det mycket snack och lite verkstad. En av de saker som ändå står med här som ett konkret förslag är att man ska införa ett register över vad ungdomar mellan 16 och 20 år är sysselsatta med. Vad man är sysselsatt med är någonting som tidigare alltid har varit en del av en persons privatliv. Man ger sig alltså här in på ny mark. Det tycker jag är djupt integritetskränkande. Jag tycker inte att den här delen av privatlivet ska hängas ut i ett register. Det finns ungdomar som lever i ett utanförskap i Sverige i dag. En del kanske bor i de miljonprogramsområden som finns. Men de personer som befinner sig i ett utanförskap och bor där befinner sig inte i ett utanförskap beroende på att det i dag saknas ett register där de är inskrivna, utan anledningen till detta utanförskap är just en misslyckad politik på utbildningsområdet, på arbetsmarknaden och när det gäller ett ökat byggande. Här behövs en förändring. De tio år som vi har sett med Socialdemokraterna vid makten har medfört ett resultat som är bedrövligt för ungdomspolitiken. Antalet elever med gymnasiebehörighet har minskat, arbetslösheten har ökat särskilt bland utsatta grupper i samhället och bostadsbristen har ökat lavinartat bland ungdomar. Ungdomsstyrelsen som har gjort en granskning av ungdomspolitiken visar detta svart på vitt. Regeringen har misslyckats med flertalet av de delmål som den själv satte upp och skulle nå. Det som framför allt är allvarligt är att det är i fråga om dessa viktiga vardagsfrågor som regeringen har misslyckats, sådana som rör arbete, bostad, utbildning och socialbidragsberoende. Det är där som regeringen har misslyckats. Vad är då svaret från regeringen? Jo, i propositionen väljer man nu att stryka alla delmål för att de ska bli svårare att utvärdera och för att de inte ska synas lika tydligt. Problemen sopas under mattan. Jag träffar ofta ungdomar och är ute på skolor, ungdomsgårdar och så vidare. Frågar man barn på lågstadiet får man ofta höra om deras framtidsdrömmar och vad de ska bli när de blir stora. Pratar man med ungdomar som lever i det djupa utanförskap som finns på många ställen i Sverige i dag har dessa drömmar brustit. Det ser jag som oerhört allvarligt och som ett oerhört stort problem. Sverige behöver en förändring. Regeringen är trött, saknar kraft och energi. Därför behövs det en förändring för ökad trygghet för att alla ungdomar ska garanteras lika möjligheter i livet och för att alla ungdomar ska ges friheten att själva bestämma över sin framtid. Jag måste säga att den proposition som i dag föreligger för avgörande inte är den satsning på Sveriges framtid som vi skulle behöva. Därför yrkar jag avslag på propositionen och bifall till reservationerna 1 och 29.

Fru talman! Alla människor mellan 13 och 25 år är enligt regeringens definition ungdomar. Det är tusentals människor spridda över hela landet. Det är nog sällan som vi behandlar en proposition här i kammaren som omfattar så många samtidigt. Det handlar om kvinnor och män, flickor och pojkar. Det handlar om människor som bor i storstäder och på landet. Det handlar om dem som fortfarande är barn men också om dem som redan har egna barn. Det handlar om dem som är födda i Sverige men också om dem som har invandrat hit. Det handlar om dem som är friska men också om dem som är sjuka. Det handlar om dem som har fått en som vi ibland bedömer som bra uppväxt under trygga förhållanden men också om dem som har vuxit upp i en otrygg miljö av missbruk och misshandel. Det handlar också om dem som har en hög utbildning men också om dem som går i grundskolan. Alla dessa människor med sina skilda intressen och behov försöker regeringen omfatta i en proposition, vi oppositionspartier i våra motioner och vi alla här i dag i kammaren. Det säger sig självt att detta inte är någon lätt uppgift. Jag tror att man kan påstå att det är en omöjlighet att omfatta och nå alla dessa människor. Betyder det att jag och Kristdemokraterna anser att vi inte ska ha någon ungdomspolitik över huvud taget? Nej, jag anser ändå att det är möjligt och viktigt att arbeta med ungdomspolitik och ungdomsfrågor. Trots att vi kan lista en mängd saker som skiljer ungdomar åt kan vi också hitta det som förenar dem, och det är det som ska vara ungdomspolitikens kärna. Fru talman! Varje ung människa är unik och har sina speciella förutsättningar, precis som vuxna. Samtidigt har ungdomar som grupp vissa gemensamma problem men också utmaningar och möjligheter. En nationell ungdomspolitik kan bidra till att skapa en helhetsbild av ungdomars situation. Jag menar att om vi förnekar behovet av en samlad ungdomspolitik blundar vi inför de särskilda frågeställningar och utmaningar som ungdomar ställs inför på vägen in i vuxenlivet. Inte minst måste politiken, samtidigt som den medger att ungdomar själva formar sin framtid, befästa att grundvärderingar såsom människolivets okränkbarhet och varje människas unika värde och rätt till integritet ska förmedlas till varje ny generation. Fru talman! På många sätt är ungdomspolitiken ogripbar, och det märks också både i de motioner och i den proposition som utskottet behandlat. Här finns det förslag om allt - från bostäder, arbete och sjukvård till utbildning, integration och inflytande. Vi kristdemokrater har lagt fram en rad förslag, bland annat om en ny yrkesutbildning, om elevinflytande, om skyldighet för varje kommun att ordna en ungdomsmottagning, om arbetet mot narkotikamissbruk, om förändrad rösträttsålder, om fler bostäder till unga och så vidare - en mängd bra förslag som berör ungdomar men som det är omöjligt för mig att här hinna gå igenom. Jag ska därför i mitt anförande fokusera på några övergripande frågor. Först och främst gäller det regeringens förslag till nya mål för ungdomspolitiken: att ungdomar ska ha verklig tillgång till välfärd och att - det andra målet - ungdomar ska ha verklig tillgång till makt. Vi kristdemokrater yrkar avslag på de här förslagen till mål som vi menar att det är helt omöjligt att följa upp. Det här riskerar att inte enbart bli ord på papper utan också helt sakna verklig förankring. Risken är särskilt stor eftersom regeringens och utskottsmajoritetens förslag om hur målen ska följas upp och konkretiseras är mycket invecklade och otydliga. Ansvaret för uppföljning ska ligga på alla statliga instanser som på något sätt har beröringspunkter med ungdomars villkor. Min erfarenhet säger mig att när ansvaret ska läggas på "alla" kommer det med största sannolikhet att innebära att ingen tar ett ordentligt ansvar. Vi kristdemokrater är generellt sett positiva till målstyrning, men för att målstyrning ska fungera måste det vara tydliga och mätbara mål som kan följas upp. Det är inte de nu föreslagna målen för ungdomspolitiken. Fru talman! Dessutom anser jag och Kristdemokraterna att man i Socialdemokraternas ungdomspolitik - och nu också utskottsmajoritetens, alltså även Vänsterpartiets och Miljöpartiets - ofta alltför ensidigt vill fokusera på ungdomars självständighet. Ja, självständighet i positiv mening är när en ung människa har möjlighet att ta ansvar för sig själv och skapa sitt eget liv, att flytta hemifrån när den dagen är inne, skaffa sig en egen bostad och försörja sig. Det här är exempel på en positiv självständighet som det offentliga ska stödja och uppmuntra. Men självständighet får aldrig förväxlas med känslomässigt och socialt oberoende. Jag vill se ett bredare perspektiv på ungdomspolitiken där ungdomarna får vara självständiga individer, men i ett socialt sammanhang. Undersökningar från Rädda Barnen visar att vad barn och ungdomar saknar mest i dag är trygga relationer med vuxna, inte materiell välfärd. Unga människor behöver vuxna att samtala med om livet. De behöver råd och stöd vid viktiga vägval för att sedan utifrån det kunna fatta sina egna beslut. Ungdomsåren är i hög grad den tid då vår identitet formas. Identiteten utvecklas i samspel med föräldrar, familj, vänner och omgivande samhälle. Jag vill hävda att bristen på engagerade vuxna är en av förklaringarna till den rotlöshet och det utanförskap som alltför många ungdomar i dag ger uttryck för. Den proposition som vi nu behandlar är ytterligare ett bevis på att majoriteten inte på allvar har insett den betydelse som familj, vänner och små gemenskaper har för alla människors trygghet och utveckling; särskilt gäller det ungdomar. Fru talman! I dag är det tyvärr så att samtidigt som ungdomar tydligt uttrycker att de vill ha mer kontakt med vuxna eller äldre människor sitter många gamla isolerade utan kontakt ens med sina närmaste. En större gemenskap mellan generationerna är en viktig förutsättning för att öka ungdomarnas möjligheter att utveckla sin självkänsla och en stark identitet. Under den borgerliga regeringstiden i början av 1990-talet var ungdomspolitiken ett prioriterat område. Detta markerades bland annat av att sex riktlinjer för ungdomspolitiken lades fast och av att Ungdomsstyrelsen bildades. De här riktlinjerna anser vi kristdemokrater fortfarande vara relevanta för den nationella ungdomspolitiken. Vi vill utifrån de riktlinjerna formulera nya mål för ungdomspolitiken. Vad handlade då de här riktlinjerna om? Ja, de handlade bland annat om att de offentliga insatserna för ungdomar i första hand ska vara stödjande och bygga på ungdomars, föräldrars och andra närståendes engagemang. De innehöll även krav på att alla ungdomar ska ha rätt till goda uppväxtvillkor som tillgodoser behovet av både trygghet och personlig utveckling. Dessutom fastslogs att den statliga ungdomspolitiken ska främja ungdomars personliga ansvarstagande, medmänsklighet, delaktighet och inflytande. Vi vill se ett bredare perspektiv på de ungdomspolitiska frågorna där ungdomar sätts in i ett sammanhang med andra människor och där deras rättigheter och skyldighet till ansvarstagande sätts i centrum. Fru talman! Den sista frågan som jag hade tänkt ägna tid åt just nu berörs även den i de riktlinjer för ungdomspolitiken som fastslogs i början av 1990-talet. Det handlar om en ökad samverkan. I riktlinjerna slogs följande fast: "Myndigheter och organisationer bör i ökad utsträckning samverka i ungdomspolitiska frågor. Engagemanget inom den ideella sektorn skall tas till vara." Jag upprepar: Engagemanget inom den ideella sektorn ska tas till vara. Här anser jag att regeringens proposition har sin kanske största brist. Var i regeringens och utskottsmajoritetens politik finns den ideella sektorn - alla föreningar, idrottsrörelsen och amatörkulturorganisationerna? Var finns de eldsjälar som driver olika fritidsprojekt för och med ungdomar och alla andra som utanför den offentliga sektorn arbetar med ungdomar? I propositionen nämns den ideella sektorn på några ställen, men där finns det ingen helhetssyn på de ideella insatsernas betydelse för ungdomar. I stället fokuserar man ensidigt på den statliga - möjligtvis också på den kommunala - nivån där allt ska lösas via institutioner. Detta är förvånande. Vi vet ju att den ideella sektorn är av helt avgörande betydelse för ungdomspolitiken. Jag kan bara som exempel nämna föreningarna inom idrotten där vi ser en stor möjlighet för samhället att nå ut till ungdomar. En nationell ungdomspolitik måste framför allt innebära en betoning av det offentliga samarbetet med den ideella sektorn. Tveklöst är det så att beslut som ska genomföras av statliga myndigheter riskerar att aldrig nå ut till en vidare krets av ungdomar. Det behövs därför en ökad tillit till folkrörelserna, inte tvärtom. Deras betydelse kan inte överskattas. Fru talman! Avslutningsvis: Regeringens ungdomspolitiska proposition är ett försök att omfatta en mycket stor grupp av människor med olika förutsättningar och intressen. Förvisso är det bra att regeringen tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet har tagit ett initiativ, men resultatet är en besvikelse. Jag befarar att den ungdomspolitiska proposition som vi i dag behandlar kommer att i det närmaste gå helt obemärkt förbi, utan någon större reell effekt för ungdomar runtom i landet. Det var inte så det var tänkt, och det är olyckligt. Fru talman! Jag står självklart bakom Kristdemokraternas samtliga reservationer - både våra egna och de reservationer som vi har tillsammans med andra partier. Men för tids vinnande här i kammaren nöjer jag mig med att yrka bifall endast till reservation 5 under punkt 2.

Fru talman! "Aldrig har det varit svårare för unga att etablera sig i samhället. Allt fler studerar både i gymnasium och på högskola, men allt färre får jobb eller startar eget. Fler och fler unga hamnar utanför samhället helt och hållet. Vart är vi på väg?" Detta sades i samband med Ungdomsstyrelsens seminarium "Is the botten nådd" för ett par månader sedan. Fru talman! Unga människor är vår framtid. Det är därför viktigt att vi bryr oss om dem, lyssnar till dem och ser till deras behov och utveckling. Det är nödvändigt att lyssna till de olika visioner som ungdomar har i dag, för dessa kan man inte ärva från en generation till en annan. Därför är det bra att vi har den här debatten i dag där vi sätter frågor om ungdomar i fokus. Men samtidigt är det frustrerande, eftersom propositionen kännetecknas av ett utpräglat uppifrånperspektiv, där statliga myndigheter och ytterst regeringen förbehåller sig rätten att lägga livet till rätta för ungdomar på samma sätt som man kan se i flera andra politikområden. Den är alltför allmänt hållen och intetsägande, vilket öppnar upp för mer byråkratisering. Av den anledningen yrkar Centerpartiet avslag på propositionen och bifall till reservation 2 under punkt 1. Fru talman! Ungdomar är människor med samma mångfald av karaktärsdrag, livsvillkor, drivkrafter, intressen och livsstilar om alla vi andra. Det som förenar ungdomar är att de har vuxenlivet framför sig. En framtid som de ska kunna påverka. För Centerpartiet är det centralt att besluten fattas så nära människan som möjligt. Ungdomspolitik ska vara viktig för alla - stark som svag. Propositionen kännetecknas dock av att ungdomar ses som en svag grupp. Jag citerar ur propositionen: "Ungdomspolitiken syftar till att i första hand stärka ungdomar som har sämst förutsättningar." Ungdomarna i Centerpartiets ungdomsförbund, CUF, reagerade starkt på det. De säger att det känns som att väldigt många ungdomar utesluts. De funderar över vilka som har sämst förutsättningar. Vad lägger regeringen för värderingar i det? Den frågan hoppas jag att ungdomsministern kan svara på i dag. En annan fråga som jag gärna vill få förklarad handlar om vilken roll föräldrarna har. Centerpartiet anser att föräldrarna är viktiga. De har ett stort ansvar för ungdomarnas uppväxttid. De kan bland annat ge trygghet och fostra dem till bra samhällsmedborgare. Men i propositionen nämns knappast föräldrarna. Jag tror att det görs bara en gång. Tycker inte regeringen att föräldrarna är viktiga, eller vad är svaret? Fru talman! Det finns en del positiva förslag i propositionen, som exempelvis att lokala skolstyrelser ska permanentas, vilket vi i Centerpartiet har slagits för i många år, att lärlingssystemet ska utvecklas och att man lyfter fram entreprenörskapet och företagandet i skolutbildningen. När det gäller lärlingsutbildningen ska, eller rättare sagt måste, utbildningen läggas ut på arbetsplatser och inte ske inom skolans väggar. I måndags visades på TV i ett nyhetsprogram ett reportage från Söderhamn. Där intygade elever som går lärlingsutbildning att det känns betydligt mer motiverat att gå till skolan när man genom praktik på arbetsplatsen förstår varför man också behöver lära sig olika ämneskunskaper. Entreprenörskap och företagande är viktigt för dagens och framtidens arbetsmarknad. Det visar sig dessutom i en undersökning som Nutek gjorde förra året att bland 18-30-åringar - en något större grupp än den propositionen handlar om - kan 71 % tänka sig att starta eget. Ungdomar som i skolan uppmuntras att starta eget är mer positiva än andra. Det intresset måste vi ta till vara anser vi i Centerpartiet. Lars-Ivar Ericson kommer senare att återkomma till arbetsmarknadsfrågor och tala om den delen av ungdomspolitiken. Men jag vill redan nu säga att vi vill tillstyrka reservation 37 under punkt 28. Så några ord om resurser till gymnasieskolan. I ungdomspropositionen skrivs: Det är ett centralt mål för regeringen att höja utbildningens kvalitet och likvärdighet för elever med individuella program så att fler kan slutföra en gymnasieutbildning. Det är väl ingen av oss som säger nej till målet att alla ska kunna slutföra en gymnasieutbildning. Däremot har Centerpartiet en helt annan syn än regeringen på hur man ska nå målen. Medan regeringen avser att satsa ytterligare 450 miljoner till individuella programmet i gymnasieskolan anser vi att satsningen ska göras i grundskolan. Eleverna ska uppnå kunskapsmålen innan de slutar grundskolan. Det har vi många förslag på i vår skolmotion. Men tiden ger inte utrymme till att vi diskuterar det i dag. Man kan inte komma och kasta in jästen i ugnen när brödet redan är utbakat. Så ser det ut om vi väljer regeringens förslag. Man kommer först i gymnasiet och ska lösa problemen genom att slänga in lite pengar. Fritid och kompisar är viktiga under ungdomstiden. Dessvärre kan vi i dag se att kommuner drar ned på budgetanslaget till fritidsaktiviteter. Det är beklämmande. Om vi inte tar ungdomarna på allvar och ger möjligheter till meningsfull sysselsättning under fritiden hamnar ungdomarna lätt i en ganska hopplös situation där de endast har gatan att vara på. Centerpartiet har under många år sett med stort allvar på det. Därför arbetar vi för ett anslag som, vilket säkert är bekant för många, vi kallar för KUL-miljoner. I årets budgetförslag har i avsatt 120 miljoner. De pengarna ska ungdomarna kunna använda till att anordna kulturaktiviteter som de själva föreslår för unga, av unga och med unga i hela landet. Unga människor är individer och besitter mycket energi och kreativitet som de måste få utlopp för. Därför kan vi med glädje se att regeringen äntligen har tagit lite intryck av vårt förslag att man ska ha speciella pengar till ungdomar. Detta trots att vi har fått ganska mycket kritik från ungdomsministern. Regeringen har i år i budgetpropositionen avsatt 20 miljoner ur Allmänna arvsfonden för en satsning för utveckling av barn- och ungdomskultur. Regeringens ambition är att sammanlagt 60 miljoner ska avsättas till ändamålet. Jag är lite tveksam till summan. I budgeten har jag läst 20 miljoner, men i ungdomspropositionen står det 30 miljoner. Jag får kanske förklaringar sedan vad det är som gör skillnaden. Man avser också att tillsätta en aktionsgrupp för detta med uppdrag att ta initiativ till ett modellsamarbete med ett antal kommuner som arbetar bra med barn- och ungdomskultur. Allt detta står att läsa i ungdomspropositionen. Det ställer vi verkligen upp på och bejakar. Jag har ett litet tips. Många kommuner arbetar väldigt bra med ungdomsfrågor. En av dem är Norrköping. Det är väl värt ett besök vad gäller modellarbete. Där hittar man lösningar också för ungdomar som är föreningslösa så att de ska kunna starta verksamheter. Där finns mycket idéer att hämta. Med positivt tänkande fungerar mycket. Propositionens förslag om att anordna förebyggande verksamheter i syfte att minska risken för ungdomar att hamna i kriminalitet, missbruk eller socialt utanförskap ställer också Centerpartiet upp på till 100 %. För att det ska kunna förverkligas runtom i hela landet är tillgång på lokaler viktigt. Sedan flera år tillbaka gäller det välkända uttrycket "vi har ingen lokal" för de flesta ungdomar. Det var ett uttalande som myntades i en känd TV-sketch. Dessvärre är bristen på lokaler ett problem för många, inte minst i Stockholmsområdet. Därför anser vi från Centerpartiet att staten måste avsätta mer pengar för att göra upprustningar av samlingslokaler. För att kunna genomföra aktiviteter behövs det tak över huvudet, i varje fall årstiderna höst, vinter och vår. Fru talman! Den psykiska ohälsan bland ungdomar är hög, alldeles för hög. Aldrig har så många ungdomar, och vuxna med för den delen, mått så dåligt som i dag. Vad beror det på? Har det allmänna samhällsklimatet hårdnat, där många sociala relationer och familjerelationer havererat? Beror det på nedskärningarna inom förskoleverksamheten, skolbarnomsorgen och skolan under 90-talet i kombination med att antalet besök inom barn- och ungdomspsykiatrin samtidigt ökade? Ohälsan måste förebyggas tidigt, och de 10 miljoner som regeringen avsätter till det är visserligen en bit på vägen. Men vad händer efter tre år? Problemet lär knappast vara löst då. Det finns många frågor som jag skulle vilja lyfta, men tiden medger inte det nu. Men jag har ju möjligheter att ta repliker på ungdomsministern och återkommer med en del frågor senare. Som sagt kommer Lars-Ivar Ericson att lyfta frågor om arbetsmarknad, och Rigmor Stenmark kommer att prata om bostadsfrågor lite senare i debatten. Det är alltså reservation 2 och reservation 37 som vi ställer oss bakom.

Fru talman! I dag debatterar vi betänkande KrU2. Grunden för betänkandet är en ny ungdomspolitisk proposition som regeringen har lagt fram till riksdagen och som heter Makt att bestämma - rätt till välfärd . Jag ser denna proposition som en fortsättning på arbetet med den nationella ungdomspolitiken som hade sin start redan under mitten av 50-talet. Då syftade den till en god fritid för ungdomar. I dag handlar det om att ta ett helhetsgrepp på ungdomars livssituation. Den nuvarande ungdomspolitiken har spelat en viktig roll för att uppmärksamma och belysa ungdomars levnadsvillkor. Den tidigare ungdomspolitiska propositionen, som riksdagen beslutade om 1999, hade tre övergripande mål. Dessa mål har varit svåra både att särskilja och att omsätta i konkreta delmål. De tre övergripande målen vill regeringen nu ersätta med två nya övergripande mål: Ungdomar ska ha verklig tillgång till välfärd, och ungdomar ska ha verklig tillgång till makt. Utskottet tillstyrker att de av riksdagen 1999 fastställda övergripande målen för den nationella ungdomspolitiken ersätts av de två nya målen. Dessa två mål ska ligga till grund för styrning av åtgärder och uppföljning av ungdomars levnadsvillkor. Regeringen har också föreslagit att fem huvudområden ska inrättas för analys, samordning och redovisning av de övergripande målen. De fem huvudområdena är: lärande och personlig utveckling, hälsa och utsatthet, inflytande och representation, egen försörjning och slutligen kultur och fritid. Dessa fem huvudområden har valts utifrån vad ungdomar själva anser är viktiga områden för deras levnadsvillkor. Utskottet är positivt till att regeringen vid bestämmandet av huvudområdena utgått från ungdomars egna val. Det visar också på ett helhetstänk som täcker hela ungdomspolitiken. Utskottet tillstyrker även här regeringens förslag. Vad menar man då med ungdomars verkliga tillgång till välfärd? Jo, att man som ungdom ska ha möjlighet till en god materiell, kulturell och social levnadsstandard. Ungdomar ska ges goda förutsättningar för fysisk och psykisk hälsa och skydd från utsatthet för brott, mobbning, diskriminering och andra former av kränkande behandling. Med ungdomars verkliga tillgång till makt avser man ungdomars möjlighet att påverka såväl samhällsutvecklingen i stort som sina egna liv och sin närmiljö, bland annat i frågor som rör boendemiljö, skolmiljö, arbetsmiljö, kamratkrets och familj. Men är då alla ungdomar lika, med samma behov och drömmar? Nej, naturligtvis inte. Men den nationella ungdomspolitiken ska verka för att alla ungdomar, oavsett kön, etnicitet, kulturell eller socioekonomisk bakgrund, ålder, bostadsort, sexuell läggning eller eventuella funktionshinder, ska ges verklig tillgång till välfärd och makt. All offentlig verksamhet ska sträva efter lika rättigheter och möjligheter för alla. Regeringen föreslår att uppföljningen av ungdomars levnadsvillkor främst bör ske inom respektive politikområde. För varje politikområdesmål av betydelse för ungdomars verkliga tillgång till välfärd och makt bör det finnas en eller flera mätbara indikatorer som följs upp regelbundet. Utskottet är positivt till regeringens förslag om ändrade rutiner vad gäller uppföljning av mål, huvudområden och åtgärder. Om uppföljningen kopplas till respektive politikområde får man en bättre helhetsbild av ungdomspolitiken. Man bör regelbundet ta fram information om hur ungdomar upplever sin tillgång till välfärd och makt och utvecklingen av ungdomars levnadsvillkor inom hela eller delar av ett huvudområde. Dessutom föreslås att den nationella ungdomspolitiken ska utvärderas regelbundet och redovisas till riksdagen. Utskottet delar den uppfattningen och anser som regeringen att vart fjärde år kan vara lagom. Utskottet vill också understryka att analysen och redovisningen av den nationella ungdomspolitiken bör utformas med hänsyn till ungdomars synpunkter på vad som utgör viktiga frågeställningar. Ungdomsstyrelsen, som är en myndighet under regeringen, har som ansvar att verka för att målen för den nationella ungdomspolitiken uppnås. Regeringen föreslår att Ungdomsstyrelsens roll förstärks. Deras huvuduppgifter bör vara att ansvara för att det finns en sektorsövergripande och aktuell kunskap om utvecklingen för ungdomars levnadsvillkor lokalt och nationellt, att öka nationella aktörers förutsättningar att bidra till att den nationella ungdomspolitikens mål uppnås, att öka kommunernas förutsättningar att utveckla en kunskapsbaserad sektorsövergripande kommunal ungdomspolitik med hög grad av ungdomsinflytande och att stärka ungdomars interkulturella förståelse samt delaktighet och deltagande i samhället. Utskottet ställer sig bakom denna förstärkning och de huvuduppgifter som regeringen presenterar för Ungdomsstyrelsen. Regeringen föreslår ytterligare i propositionen att det genom en ändring i skollagen införs ett uttryckligt kommunalt ansvar att hålla sig informerad om hur icke skolpliktiga ungdomar som inte fyllt 20 år är sysselsatta. Skyldigheten omfattar inte de ungdomar som genomför eller har fullföljt utbildning på nationella eller specialutformade program i gymnasieskola, särskola eller motsvarande utbildning. Syftet är att kommunerna ska erbjuda dessa ungdomar lämpliga individuella åtgärder för att minska riskerna att de hamnar utanför studie- och arbetslivet. Utskottet delar regeringens uppfattning och tillstyrker regeringens förslag. Denna proposition innehåller också prioriterade områden som regeringen föreslår ska gälla för kommande år - ett ungdomspolitiskt handlingsprogram. De prioriterade områdena ska vara insatser för att öka sysselsättningen, stärka ungdomars tillgång till utbildning och göra fler bostäder tillgängliga för ungdomar. Man vill också prioritera insatser för ungdomars hälsa och trygghet, möjlighet till inflytande och delaktighet i samhället samt deras tillgång till fritid och kultur. Insatserna tar sin utgångspunkt i att stödja de ungdomar som har sämst förutsättningar, så att alla ungdomar kan ges likvärdiga möjligheter och rättvisa villkor. Några exempel på insatser är att avsätta 225 miljoner kronor under 2006 och 2007 för strategiska utvecklingsinsatser i syfte att stärka skolor i segregerade områden och att stärka elevinflytandet i skolan genom bland annat inflytanderåd. Man vill också satsa 450 miljoner kronor för att stärka de individuella programmen, som bör bedrivas på heltid, och att det inom 14 dagar ska utarbetas en individuell handlingsplan för alla arbetslösa ungdomar som är inskrivna hos arbetsförmedlingen. De ska erbjudas organiserad jobbsökaraktivitet inom 90 dagar. Man vill möjliggöra anställningsstöd för ungdomar mellan 20 och 26 år från sex månaders inskrivningstid. Man vill fortsätta att stödja organisationer som främjar ungdomars entreprenörskap, vidta åtgärder för att underlätta ungdomars tillträde till bostadsmarknaden och tillsätta en nationell bostadssamordnare. Man vill också anslå 110 miljoner kronor under 2006 och 2007 till kvalitetsutvecklingen inom kommunernas öppna fritidsverksamhet och 15 miljoner till att stärka stödet för utvecklingen av drogfria lokaler för ungdomar. Detta är en del av de insatser som finns med i det handlingsprogram som regeringen föreslår. Dessutom har regeringen nyligen avsatt 20 miljoner kronor ur Allmänna arvsfonden för en satsning på utveckling av barn- och ungdomskultur. Regeringens ambition är att under en treårsperiod avsätta 60 miljoner kronor till barn- och ungdomskulturen. Avslutningsvis, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag i dess helhet och avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! Som jag sade i mitt anförande har tio år med socialdemokratisk regering givit bedrövliga resultat för ungdomspolitiken. Man kan se det i ett antal av de delmål som regeringen satt upp. Gymnasiebehörigheten har stadigt minskat. Arbetslösheten har ökat. Antalet kommuner med bostadsbrist har ökat från 97 till 126. Över 60 % av ungdomarna bor i en kommun med bostadsbrist. Socialbidragsberoendet har ökat. Andelen företag startade av ungdomar har minskat. På en rad viktiga områden har man alltså misslyckats. Tittar vi på Ungdomsstyrelsens granskning av ungdomspolitiken har man misslyckats på ett flertal områden. Det är klart att det här inte är något roligt facit att ha efter tio år i regeringsställning. Det kan kännas lite pinsamt att det just är Socialdemokraterna som har styrt. Men jag undrar också hur Gunilla Carlsson ser på att man som metod för lösa problemet med de misslyckade målen väljer att helt och hållet ta bort delmålen så att man nu inte längre har några sådana konkreta, tydliga, utvärderingsbara mål så att man verkligen kan mäta om man misslyckas eller inte. Är inte detta att sopa problemen under mattan?

Fru talman! Axel Darvik för fram att vi har misslyckats med ungdomspolitiken under ett tiotal år. De tio år som vi har bakom oss har varit ganska tuffa. Vi har fått sanera ekonomin - efter ett borgerligt styre, ska man väl säga. Det är klart att det också har påverkat ungdomars situation. Det gäller bland annat detta att komma ut på arbetsmarknaden. Precis som vi har haft hög arbetslöshet inom andra områden har naturligtvis ungdomar också blivit drabbade av det här. Men vi har också satsat en del. Under förra året fick AMS i uppdrag att halvera ungdomsarbetslösheten. Det har man lyckats med. Vad gäller bostäder kan man säga att både du och jag, Axel, kommer från Göteborg. Där byggs det för fullt. Det tror jag även att du har sett. Så man har också vidtagit en hel del åtgärder när det gäller byggandet. Naturligtvis finns det jättemycket mer att göra. En del i det här nya förslaget är ju faktiskt att man tittar på ett sektorsövergripande ansvar. Det gör att alla inom de olika politikområdena måste titta lite extra på hur ungdomar påverkas inom deras respektive politikområden.

Fru talman! Det är klart att det hade varit bekvämt för Gunilla Carlsson om det bara hade varit jag som hade sagt att det har varit ett bedrövligt resultat. Men man kan titta på statliga Ungdomsstyrelsens granskning, inte av hela den här perioden utan bara av tiden sedan den förra ungdomspolitiska propositionen kom, ungefär fyra år tillbaka. Den visar att man har misslyckats med en majoritet av de viktiga delmålen. Och det gäller framför allt på sådana områden där politiken har extra stort ansvar, just sådana vardagsfrågor som utbildning, arbete, bostad, socialbidragsberoende. Man har lyckats med vissa delar, men det handlar mer om att ändra attityder till droger och så vidare. Där har ju inte regeringen ett ensamt ansvar. Men i frågor där regeringen har ett väldigt tydligt ansvar, där har man misslyckats. Det tycker jag naturligtvis är oerhört beklämmande. Och ser man på hur regeringen tacklar detta är det just genom att ta bort utvärderingen. Jag skulle gärna vilja höra någon typ av resonemang kring hur man ställer sig till detta från socialdemokraterna i utskottet. Tycker ni verkligen att det är bra att man nu tar bort de här målen så att det inte längre går att utvärdera på samma konkreta sätt om man lyckas med ungdomspolitiken eller inte? Jag förstår att det inte är roligt att stå inför valet med ytterligare indikatorer som pekar åt fel håll, men jag tror att det för ärlighetens skull hade varit bra att just säga vad det är för mål man har - och för tydlighetens. Jag skulle gärna vilja höra Gunilla Carlssons åsikt.

Fru talman! Det är faktiskt Ungdomsstyrelsen själv som har pekat på att det har varit svårt att göra en utvärdering utifrån de olika delmål som man har haft. Man har själv lagt fram ett förslag om att se på olika områden i stället. Det är det som nu läggs fram i propositionen. Man har två övergripande mål och fem ansvarsområden. Man kan göra detta utifrån de olika politikområdena. Det är väl det som är viktigt att se, att ungdomars frågor berör alla politikområden. Det tror jag att Axel Darvik också är medveten om, eller?

Fru talman! Jag hoppas att inte jag också behöver höra hur det såg ut 1994 med den borgerliga regeringen. I och för sig är historia ett kärnämne numera, men någon hejd får det ändå vara, vad? Nu är det tio år som har gått och ni har haft rätt stora möjligheter. Jag tittar i den här texten. Det talas om ett samlat grepp och en ambitionshöjning från utskottsmajoriteten. Jag undrar: Vari består det samlade greppet? Vari består ambitionshöjningen? Det är möjligt att ni själva tror det ni skriver, men ni kommer inte att bli trodda av andra. Man kan ju hålla med om de här målen, makt och välfärd. Självklart, vem tycker inte det om vi i makt lägger inte beslutanderätt och inflytande? Det tycker alla människor. Och ingen vill naturligtvis att någon ska bli mobbad i skolan och inte ha rätt till en trygg uppväxt, självfallet. Vad är det samlade greppet i det här betänkandet och proposition som utskottets majoritet nu lovprisar? Vad är det samlade greppet?

Fru talman! Det samlade greppet är ju faktiskt att vi nu lägger om och sätter upp två övergripande mål och att man sedan har olika delar som ska genomsyra de olika politikområdena. Det handlar om att vi har en ungdomsminister, men det handlar också om att vi har ett flertal ministrar som har ansvar för andra politikområden. Det är också väldigt viktigt att belysa ungdomars situation utifrån att man, när vi pratar om till exempel bostadspolitik, som ansvarig för de frågorna måste titta på hur det påverkar ungdomar. Vad behöver ungdomar för att komma ut på bostadsmarknaden till exempel? Inom vartenda politikområde är det faktiskt så att man berör även ungdomar. Sedan är jag lite intresserad av vad Lena Adelsohn Liljeroth och Moderaterna har för förslag. Du stod och pratade i tio minuter, och det var mest kritik mot hela propositionen. Då är jag lite intresserad av vad Moderaterna har för förslag. Vad har ni för hållning? För ett år sedan när vi hade budgetdebatt gjorde Moderaterna enorma neddragningar för ungdomsorganisationerna. I dag gör man inte det. Vad är ställningstagandet bakom detta? Det vore intressant att höra om den röda tråden i den moderata ungdomspolitiken, om det finns någon sådan.

Fru talman! Det gör det, kan jag tala om. Jag rekommenderar Gunilla Carlsson, för jag har inte så många minuter på mig, dels att läsa vår ungdomspolitiska motion från i fjol, dels den motion som är baserad på det här. Där finns det gott om konkreta förslag. Jag hinner inte dra alla nu. Om inte Gunilla Carlson har läst dem kan jag inte göra mycket åt det. Jag är i alla fall intresserad av det här med det samlade greppet, ungdomsperspektivet. Det talas om sektorsövergripande insatser. Jag lovar att ingen ungdom kommer att bli särskilt upphetsad över det uttrycket. Det blir lite märkligt när regeringen skriver: "Insatser bör initieras i syfte att utveckla och sprida metoder för att införliva ett ungdomsperspektiv i beredningen av ärenden inom statsförvaltningen." Det var precis det som Gunilla Carlsson var inne på. Men då frågar man sig en sak eftersom vi från moderat sida inte tror att det är särskilt lyckosamt att dela in i grupper på det sätt som utskottets majoritet nu gör: Varför ska man inte ha ett företagarperspektiv på ärendena? Eller ett äldreperspektiv? Eller kvinnoperspektiv? Eller barnperspektiv? Med den här formen av politik kommer vi in i precis den segregation som vi inte vill ha. Den politik som är bra för unga är bra också för andra. Jag skulle vilja se det krig som bryter ut när bostadssamordnaren ska prioritera bostäder till unga, bostäder som vi inte har i dag på grund av den bostadspolitik som förs. Det finns ju flyktingar, kvinnor som misshandlats och behöver någonstans att bo, äldre som behöver flytta hemifrån, handikappade och alla möjliga andra så kallade grupper - fast vi från vårt håll inte gärna vill se dem som grupper. Hur ska det se ut när ungdomarna, som i flera fall inte ens har börjat att betala skatt, ska kriga på bostadsmarknaden med andra grupper som har väntat länge?

Fru talman! Jag skulle vilja se hur dessa ungdomar med moderat politik över huvud taget skulle kunna köpa en lägenhet till ett rimligt pris eller hyra en bostad med en vettig hyra. Jag tror inte att ni förespråkar några billigare lägenheter och hyresrätter, om det är marknaden som ska styra på det området. Det har vi sett alldeles för många exempel på. Jag tror inte heller att ungdomar bara ska betraktas som en grupp. Det är därför som det är viktigt att man tittar på detta utifrån olika politikområden. Ungdomar är inte en homogen grupp, och det sägs definitivt inte heller i propositionen. Man har olika möjligheter och förutsättningar. Men det måste ändå vara ett rättvist system där man stöder dem som det kanske inte är lika enkelt för att komma in på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden eller på någon utbildning.

Fru talman! Det är intressant att höra Gunilla Carlssons och Socialdemokraternas åsikter när det gäller hur man väljer att formulera de nya målen. I anförandet pratades det mycket om vad utskottet tycker. Nu tycker jag att vi tar en debatt om vad Socialdemokraterna och Gunilla Carlsson som representant för dem tycker. Det är bra om vi inte enbart gömmer oss bakom utskottstexter. Jag har en fråga som jag har funderat mycket över. Jag har läst texten många gånger och försökt att förstå den. Texten finns i betänkandet. Utskottsmajoriteten - och Gunilla Carlsson, antar jag - säger nu att det ska inrättas fyra perspektiv. De ska vara utgångspunkter som ska ligga till grund för hur man ska utforma den offentliga verksamheten för ungdomar. Samtidigt säger ni att dessa perspektiv inte går att formulera som mål därför att det är svårt att utvärdera dem. I detta resonemang för man sedan in fem huvudområden som ska ligga till grund för analys, samordning och redovisning. Jag får inte ihop det här. Man vill införa fyra principer som inte går att utvärdera, utan de ska fungera som en sorts inriktning. Samtidigt lägger man fast fem huvudområden som ska ligga till grund för analysen. Förklara detta för mig, Gunilla Carlsson!

Fru talman! Precis som jag sade tidigare till Axel Darvik är det Ungdomsstyrelsen själv som har påpekat att det i det gamla systemet var väldigt svårt att utvärdera hur man lyckades med ungdomspolitiken. Nu har man valt att i stället lägga fast två övergripande mål, Makt att bestämma och Rätt till välfärd. Utifrån detta har man lagt fast fem huvudområden som ingår i olika politikområden. Sedan får man titta på hur man ska följa upp detta. Det ska man göra genom olika indikatorer, målstyrningssystem och annat.

Fru talman! Nu har jag både läst och hört det muntligt, men särskilt klargörande var det inte. Det står väldigt tydligt i betänkandet att de fyra perspektiven ska vara inriktningen för att man ska kunna leva upp till de övergripande målen. De går att inte sätta upp som mål därför att de är svåra att följa upp. Där är det någonting som inte går ihop. Sedan tycker jag inte att det är bra att säga att Ungdomsstyrelsens och majoriteten tycker si eller så. Jag ville höra Socialdemokraternas förklaring till detta, och där är jag inte nöjd. Jag förstår att det är svårt att förklara det. Jag har ytterligare fråga. Gunilla Carlsson nämnde att den ordinarie resultatsstrukturen i statens resultatarbete ska förses med indikatorer. Men det står att det bör förses med indikatorer för att man ska kunna följa upp ungdomspolitiken. Min fråga är: Varför står det "bör" och inte "ska", om man nu menar allvar med att man ska följa upp det här inom alla områden? Jag tror att det blir problem att klara detta, men ni säger att ni ska göra det. Men varför skriver ni inte att det befintliga uppföljningssystemet ska förses med indikatorer? Tror ni inte på er egen politik?

Fru talman! Jo, vi tror på vår egen politik. Men vissa delar kan vara svåra, och då ska man kanske skriva "bör". Man får senare titta på hur man ska utvärdera det och vilka indikatorer som man ska ha. När man skriver "bör" har man inte låst fast sig vid något.

Fru talman! Välfärd och makt är ledord i den här propositionen. Om man har makt kan man påverka sitt liv och inte låta sig styras - med mina ögon sett. Men i propositionen vill man reglera hur kommunerna ska arbeta med ungdomsfrågor. Politiken blir då väldigt svårbegriplig. Det blir svårt även för de mest insatta och i ännu högre grad för ungdomar att förstå det här. En bättre lokal ungdomspolitik och en demokratisk process där ungdomar kan vara delaktiga och göra sig hörda är viktigt, inte minst från demokratisynpunkt och för att få unga intresserade av samhällsfrågor. Eftersom ungdomar är olika och förutsättningarna skiftar i olika delar av landet bör makten över ungdomspolitiken enligt min mening ligga så nära de enskilda individerna som möjligt och inte styras uppifrån. Vi tycker därför att Ungdomsstyrelsen bör få i uppdrag att i samarbete med kommunerna ta fram konkreta planer för hur ungdomarnas fritid och kulturupplevelser ska fungera. Dessa planer ska tas fram i samarbete med ungdomarna lokalt. Det kan underlätta vid ansökan om pengar till olika aktiviteter. Vi anser att det behövs mycket enklare regler - det kanske redan är på gång, åtminstone inom näringslivet. Men varför vill majoriteten att allt ska göras uppifrån i stället för att man gör tvärtom?

Fru talman! Till att börja med har Ungdomsstyrelsens som mål att främja och stödja kommunerna. Jag håller med Birgitta Sellén och Centern om att det är viktigt att det är kommunerna som jobbar med den kommunala ungdomspolitiken och ungdomspolitiken i stort. Sedan behövs det ibland insatser också från den nationella nivån. Ungdomsstyrelsen har ju i uppdrag att göra sammanställningar och utvärderingar och också att stödja kommunerna i deras arbete för att åstadkomma en bra ungdomsverksamhet. Det är jätteviktigt, tycker jag, att ungdomarna själva får vara med och styra på lokal nivå. Det är därför som vi tycker att det är bra om man kan sätta i gång med olika forumgrupper, ungdomsfullmäktige eller ungdomsråd för att få med ett ungdomsperspektiv i den egna kommunen. Det är ju det som är en av Ungdomsstyrelsens uppgifter, att stödja kommunerna i det arbetet.

Fru talman! Det känns ju bra att Gunilla Carlsson säger att ungdomar ska vara med och styra. Då är vi på samma bog där. Men det som är tråkigt är att man kan läsa så lite av det i propositionen. Det kanske är någon tankemiss eller tryckfelsnisse som har varit framme. För oss är det där oerhört viktiga frågor. Jag har en annan fråga också. Den gäller det här med sämst förutsättningar. Det står om det i propositionen, och jag tog också upp det i mitt anförande. Jag skulle vilja veta vilka det är. Är det mobbade, trakasserade, stressade, de som är för smala eller för tjocka? Är det ungdomar som känner ett starkt krav på hur de ska fungera i livet och prestera bra? Eller vilka är det som har de sämsta förutsättningarna? Med mina ögon sett upplever varje individ att hon eller han har något problem och att de tillhör den där svaga gruppen. I tonåren är man ju känslig. Vårt ungdomsparti reagerade kraftigt, och sade: Men vilka är det? Kommer vi inte att räknas? De upplevde det som att de inte hade några stora problem, men ändock problem. Vilka klassas som de med de sämsta förutsättningarna?

Fru talman! Jag blir lite förvånad när jag hör den frågan från Birgitta Sellén. Hon frågar mig vilka det är som har sämst förutsättningar. Det är väl olika! Samtidigt ska vi också vara noga med att säga att de flesta av våra ungdomar i dag mår bra. De har psykisk hälsa och de är fysiskt aktiva. Det går bra för dem i skolan, de kommer ut på arbetsmarknaden med mera. Men det finns också en del ungdomar som har det svårare. De har svårare att genomföra skolan. De kan må dåligt av olika orsaker. Både du och jag vet att alla inte har samma förutsättningar vare sig när man föds eller fortsatt i livet. Det är beroende på vad man har runtomkring sig. Det är också därför man gör en del sådana stora satsningar som visas bland annat i handlingsprogrammet. På så sätt vidtar man åtgärder för till exempel skolor i segregerade områden. Man satsar på ungdomsverksamhet. Regeringen satsar till exempel mycket pengar på Handslaget för idrottsrörelsen. Så många som möjligt ska få möjlighet att vara med i idrottsrörelsen. Ett sätt är att sänka avgifterna för att vara med. Det finns många olika faktorer när det gäller vilka som har sämst förutsättningar eller som har det tuffast. Jag tror att det är viktigt i ungdomspolitiken att se till att alla ungdomar ska få så bra förutsättningar som möjligt utifrån sin situation. Det är därför vi också driver politik på olika sätt när det gäller bland annat hur man vill satsa på olika grupper.

Fru talman! Ungdomar som grupp har inget annat gemensamt än att de är just unga. Ungdomar, liksom alla andra människor, påverkas och formas av det samhälle vi lever i och vår sociala bakgrund. Klasstillhörighet, kön, etnicitet, sexuell läggning och funktionshinder är några av de faktorer som avgör vad det blir av oss. Därför finns det inga ungdomsfrågor. Det finns inga ungdomsfrågor som är särskiljbara från andra politiska frågor. Däremot är det ofta ungdomar som drabbas i ett samhälle som blir hårdare. Ungdomar har generellt svårare att komma in på arbetsmarknaden, att få en bostad och att göra sin röst hörd. Med den nu presenterade ungdomspolitiken tar vi ett viktigt steg framåt. Ungdomspolitiken går från att ha varit någonting vid sidan av allt annat till att nu integreras i den "riktiga" politiken. Och målen står klara. Ungdomar ska ha rätt till välfärd och makt att bestämma - på riktigt! Det råder en uppfattning som gärna späds på av arbetsgivarnas organisationer om att ungdomar inte vill ha fasta arbeten och heltidsanställningar, utan att de vill ha projektanställningar och en mer flexibel arbetsmarknad där man byter jobb ofta. Det är en lögn. Det som ligger etta på en tio-i-topp-lista över vad unga människor vill ha är just fast arbete. Tyvärr har de speciella arbetsmarknadsåtgärderna som kommunalt ungdomsprogram och ungdomsgaranti haft låg effektivitet. Arbetsgivaren har sett det som ett gyllene tillfälle att nyttja billig arbetskraft och har inte berett väg för ungdomar till riktiga arbeten med lön att leva på. Därför ser vi i Vänsterpartiet det som nödvändigt och positivt att de här särskilda arbetsmarknadsåtgärderna för ungdomar utvärderas. Något som är mycket oroande vad gäller unga människor på arbetsmarknaden är den mentalitet som odlas av arbetsgivarorganisationerna, med god draghjälp av Moderaternas ungdomsförbund. MUF:s kampanj i våras visade kärnan i högerns politik. Som ung ska du ta skit och hålla käften. MUF uppmuntrade sommarjobbarna att inte kräva sina rättigheter och att inte heller protestera om de erbjöds svart lön. De borgerliga partierna går alltid till hårda angrepp mot arbetsrättslagstiftningen, och då i synnerhet lagen om anställningsskydd. De menar att den står i vägen för nya arbeten trots att det inte finns något bevisat samband mellan anställningsskydd och arbetslöshet. Alla, oavsett ålder, har rätt till arbete med en lön att leva på. Därför kan vi inte ställa upp på att man ställer generationer mot varandra. Vi ställer inte upp på att unga människor ska offra sin trygghet på arbetsmarknaden för att gynna arbetsgivarnas intressen. De flesta ungdomar saknar ett fast arbete och tvingas att vara gratis praktikarbetskraft eller att jobba på timlön. För att stärka ungdomar på väg ut i arbetslivet ser vi det som viktigt att förstärka kunskaperna om arbetsrättsliga frågor redan när man går i skolan så att de kan och vågar kräva sina rättigheter. Arbetsrättslagstiftningen måste också förändras så att visstidsanställningar blir fasta arbeten. Med tanke på att unga kvinnor i mindre utsträckning än unga män har heltidsarbete och dessutom sämre betalt är det viktigt att deras och föräldraledigas ställning på arbetsmarknaden stärks. Fru talman! Nummer två på ungdomarnas tio-i-topp-lista är en riktig bostad. Med det menas inte ett fjärdehandskontrakt som man har i tre månader innan man måste hitta ett nytt ställe att hyra in sig på för att man inte har flera miljoner på ett sparkonto för att köpa sig ett förstahandskontrakt. Det är så bostadsmarknaden ser ut i framför allt storstäderna. Vi menar att det behövs fler små, bra och billiga bostäder. Vi ska ha en bostadsmarknad som motverkar den segregation som vi ser i dag med rika och fattiga bostadsområden. Vi i Vänsterpartiet motsätter oss starkt de så kallade ungdomslägenheterna. Vi kommer aldrig, till skillnad från Folkpartiet, att tumma på regelverket för att bygga lägenheter med sämre standard. För oss är unga lika mycket människor som andra, med behov och med intressen. Förutom bristen på billiga lägenheter ställs en massa krav på dig för att över huvud taget bli aktuell som lägenhetsinnehavare. Du ska ha ett stort startkapital och ett fast arbete med en sjyst årslön. Därför är det, som det beskrivs i propositionen, angeläget att underlätta ungdomars tillträde till bostadsmarknaden genom exempelvis statligt lån, bidrag eller kreditgarantier och genom att inrätta någon form av hyresgaranti. Bostadssituationen ser inte likadan ut överallt som den gör i storstäderna. Tvärtom finns det i många kommuner ett överskott av bostäder, vilket är ett resultat av den avfolkning som sker i stora delar av landet. Därför är det också viktigt att skapa arbetstillfällen på de orterna - för att ge människor en möjlighet att stanna kvar. Fru talman! Den största delen av sin ungdomstid tillbringar man i skolan. Skolan är till för eleverna. Det är de som ska få utbildning. Därför är det inte bara rimligt utan nödvändigt att eleverna ska vara med och bestämma - inte bara över färgen på gardinerna eller om man ska åka till Liseberg eller Danmark på skolresa. De ska också vara med och bestämma om undervisningen, skolans ordningsregler och sin arbetsmiljö. En grundförutsättning för elevdemokrati är kunskap om rättigheter och skyldigheter. Skolan är skyldig att undervisa om vilka rättigheter eleverna har, men detta sker väldigt godtyckligt från skola till skola. Vi vill därför förtydliga den här skyldigheten genom att peka ut rektorerna på respektive skola som ansvariga för att eleverna får veta sina rättigheter och för att man utvecklar ett aktivt elevinflytande så att de demokratiska processerna utvecklas och stärks. Ungdomar ska inte heller känna att de förlorar på att engagera sig. Därför ska man ha rätt till extra undervisning. Demokratin i skolan och elevernas möjligheter till inflytande lägger grunden för vilken sorts medborgare vi får. Det är viktigt att ta ungdomar på allvar. Därför får inte elevråden, ungdomsråden och ungdomsfullmäktige runtom i landet bli alibin för lärares och politikers dåliga samveten. Om fler ska bry sig om vad som händer i skolan och i samhället måste de beslut som ungdomar fattar väga tyngre. Det genomskådas ganska snabbt om saker och ting bara är på låtsas. Då drar de flesta slutsatsen att det inte är någon idé att vara med eftersom deras åsikter ju ändå inte räknas. Det i sin tur leder bara till att unga människor ännu mer tappar tilltron till politiken och till demokratin. Fru talman! Fritiden och möjligheterna att göra något meningsfullt med den är i många fall avgörande när det gäller att förebygga kriminalitet och missbruk. När medierna basunerar ut larmrapporter om ökad kriminalitet ropar många på fler poliser och större batonger. Vi i Vänsterpartiet menar att man måste angripa kriminalitetens orsaker, och det är inte att det finns för få poliser. Det är inte konstigt om ungdomar begår brott i större utsträckning om det inte finns något skyddsnät som fungerar, några arbeten eller någon vettig sysselsättning. Samma sak gäller orsakerna till alkohol- och drogkonsumtionen. Bristen på jobb, välfärd och meningsfull fritid leder till ökad konsumtion. Varken vi eller de unga lär dricka mindre med en slapphänt alkoholpolitik. Politiker och beslutsfattare måste vara lyhörda för nya former av kultur och fritidsverksamhet utifrån ungdomars intressen. Det är inte rimligt att lägga ned en skateboardhall för att kommunen tänkt sig att sätta upp klättervägg om det inte är vad ungdomarna själva önskar. Ett samhälle som är tryggt att leva i kan bara skapas om det finns möjlighet för alla att finna trygghet och försörjning. Ett samhälle där fler poliser är lösningen leder bara till getton och segregering utan att kriminaliteten minskar. Därför anser vi att det behövs särskilda stöd till kommunernas öppna fritidsverksamhet och en utveckling av framgångsrika verksamheter samtidigt som vi stöder utvecklingen av drogfria samlingsplatser. Och vi kan inte nog understryka vikten av de ungas egna deltagande i utformandet av allt detta. Det finns mycket mer som man skulle kunna ta upp som är bra i den här ungdomspolitiska propositionen, men jag stannar där och yrkar slutligen bifall till förslaget i betänkandet i sin helhet.

Fru talman! Vi i Miljöpartiet de gröna anser att våra barns och ungdomars livssituation är en av vår tids viktigaste frågor. KASAM, känsla av sammanhang, är ett begrepp som ofta används i folkhälsosammanhang. Känsla av sammanhang kan man få om man har makt att bestämma. Propositionens två nya övergripande mål är bra. Ungdomar ska ha verklig tillgång till välfärd och verklig tillgång till makt. Att ha verklig makt är en viktig förutsättning för att ha hälsa och kunna få ett gott liv. I dagens samhälle lever vi allt längre och är allt friskare högre upp i åldrarna. Men hos ungdomar finns tyvärr signaler som pekar på en ökad ohälsa. I Elevhälsa , en enkätundersökning som gjordes av Barnombudsmannen med flera, framkommer att eleverna mår allt sämre. Den psykiska ohälsan ökar både bland flickor och pojkar. De tillstånd som har ökat mest är depressioner, ätstörningar, övervikt, ångeststörningar, tinnitus, allergier och astma. Flickor i alla åldrar mår generellt sämre än pojkar. Ojämställdhet genom de patriarkala strukturer som finns i vårt samhälle bidrar till ökad ohälsa bland tjejer. Många tjejer upplever stor stress, vilket också bidrar till ökad ohälsa. En stressande faktor är dagens betygssystem. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland pojkar och unga män i åldern 15-29 år. Det är vanligare än trafikolyckor. Trots det har samhället satt upp en nollvision i trafiken men inte för självmord. Bland flickor och unga kvinnor i motsvarande åldrar är det mindre vanligt, men även för dem utgör självmord en av de vanligaste dödsorsakerna. Barns och ungdomars psykiska problem måste ses i ett folkhälsoperspektiv. Miljöpartiet kan aldrig acceptera att ungdomar hamnar i utanförskap och påbörjar sitt vuxenliv med att inte känna sig behövda i samhället. Precis som för vuxna är tempot alltför högt för dagens unga. Stressen och pressen ökar. Varken ungdomar eller vuxna orkar fortsätta på detta sätt. Vi behöver hinna med oss själva. Att ha tid till reflexion och eftertanke ger kraft att växa och att utveckla nya idéer för framtiden. Vi har ingen rätt att ta utrymme av kommande generationer. Därför kan vi inte tänka kortsiktigt. Ett samhälle måste vara långsiktigt hållbart, både socialt, ekonomiskt och miljömässigt. Det tycker vi att det finns gehör för nu när regeringen ska stimulera utbildning för hållbar utveckling i skolan. Ungdomars hela livssituation och arbetsmiljö behöver förbättras. Annars kommer inte ungdomar att orka ta in kunskap eller växa och mogna som människor. De vuxnas arbetsmiljö anses vara viktig, men elevernas arbetsmiljö ses på ett annat sätt. I de vuxnas arbetsmiljö är det en självklarhet att det inte finns störande buller, att det finns möjlighet till lugn och ro och att ta en paus emellanåt. Men elevernas arbetsdag är ofta fylld av oväsen och buller. Ofta finns det ingen plats där det är lugn och ro utan i stället stressiga matraster och paus endast på bestämda tider, bestämda av andra än eleverna. Miljöpartiet menar att även staten aktivt bör vidta åtgärder för att förbättra skolans arbetsmiljö. Ett viktigt steg i det är att stärka elevskyddsombudens roll. Elevinflytande är grundläggande för att ha makt att bestämma. Elevinflytande är en fråga som Miljöpartiet har drivit i flera år, och nu tas viktiga steg på vägen för ökat inflytande. Ovan nämnda elevskyddsombud är ett steg. Andra är inflytanderåd, att i de samhällsorienterade ämnena betona vikten av att eleverna får kunskaper i lokal demokrati, att elever som företräder andra elever bör ha rätt enligt lag till kompletterande undervisning för att kompensera den tid de har varit frånvarande från den ordinarie undervisningen och att försöksverksamheten med lokala styrelser i gymnasieskolor permanentas. Miljöpartiet accepterar inte att ungas skydd mot diskriminering och kränkande behandling är svagt. Det behöver förbättras. Den lärlingsutbildning som nyligen beslutats i gymnasiepropositionen är en angelägen reform som Miljöpartiet har verkat för i många år. I alla gymnasieprogram ska man kunna välja lärlingsprogram som ger både praktik och studier i kärnämnen. Att få utbildning och lärande som passar för just dig är en del i din möjlighet att få makt att bestämma. Förutom myndigheter och kommuner kan den ideella sektorn och näringslivet göra mycket för att motivera, vägleda och stötta arbetslösa ungdomar. Flera goda exempel finns. Försöksverksamhet med så kallade Navigatorcentrum som föreslås är bra, även att man ger möjligheter till ideella och personliga mentorer för unga. Att stärka entreprenörskap hos ungdomar bland annat genom tydligare perspektiv på entreprenörskap i gymnasieskolan och fortsatt stöd till organisationer som främjar ungdomars entreprenörskap är andra viktiga delar. Makt över sitt liv handlar också om makt över sitt boende. Att inte kunna få välja när man ska flytta hemifrån utan tvingas bli kvar hemma på grund av bostadsbrist är ett allvarligt ingrepp i den enskildes självbestämmande. Att tillsätta en nationell bostadssamordnare med uppgift att underlätta ungdomars tillträde till bostadsmarknaden är en åtgärd som är positiv. I uppdraget ingår också att kartlägga och sprida kunskap om framgångsrika initiativ på kommunal nivå. Det kan vara allt från särskilda projekt till bostadsförmedlingars sätt att arbeta. Miljöpartiet anser även att de hemlösas situation bör beaktas. En annan ytterligare åtgärd för att förbättra bostadssituationen är att underlätta andrahandsboende. I budgeten finns skrivningar om en utredning kring detta. Kultur- och fritidsutövande ges ökat stöd. 20 miljarder kronor satsas på barns och ungdomars kultur. Det tycker vi är mycket angeläget. För att detta ska fungera är det viktigt att man också följer upp med en analys och samordning i de fem huvudområdena som vart och ett är mycket viktigt. Hälsa och inflytande är centralt. Jag yrkar bifall till propositionen.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att det är trevligt att se Miljöpartiet delta i en debatt inom området kultur. Det är vi inte så vana vid. Det känns bra att någon från ert parti är med. Jag vill passa på att ta upp en, för oss kristdemokrater, central och viktig fråga. Den handlar om generationsövergripande verksamhet. I dag har vi ett statligt stöd som omöjliggör stöd när flera generationer är engagerade i samma verksamhet. Om man till exempel är med i en orkester där både äldre och yngre deltar blir det svårt att få stöd med dagens stödsystem. Det tycker vi inte om. Kristdemokraterna har länge drivit frågan att det ska vara möjligt att få stöd till ungdomsverksamhet även när den bedrivs tillsammans med äldre. Min fråga till Gunvor G Ericson är: Vad anser Gunvor G Ericson och Miljöpartiet om detta?

Fru talman! Generellt är det viktigt att över huvud taget främja aktiviteter där alla får plats, oavsett ålder och bakgrund. Det är också viktigt att prioritera på vilket sätt statens resurser ska användas. Där ser vi att det är viktigt att man främjar dem som behöver det mest. Det är ungdomarna.

Fru talman! Det skulle då betyda att Gunvor G Ericson och Miljöpartiet stöder Kristdemokraterna. Det jag läser ut av ert svar är att ni prioriterar det som stöder ungdomarna. Det betyder att ni diskriminerar de ungdomar som har sin orkesteraktivitet tillsammans med någon som är äldre. Den ungdomen diskrimineras i förslaget. Jag tolkar det som att vi har ett stöd för vårt förslag. Det är just ungdomarna vi vill prioritera.

Fru talman! Nu gör Kristdemokraterna det enkelt för sig. Jag sade också att det handlar om attityder och förhållningssätt genom hela samhället. Där har vi mycket att göra. Det kan inte bara styras via bidragsgivningen. Jag får tyvärr göra dig besviken.

Fru talman! Det väcker fortfarande viss provokation när vi talar om ungdomspolitik. Är ungdomspolitik verkligen nödvändig? Varför är ungdomar så speciella att de ska ha en egen politik? Jag upplever ett starkt stöd hos Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer, bland enskilda ungdomsorganisationer och bland enskilda ungdomar för en nationell och sammanhållen politik för och med ungdomar. Utbildningsdepartementet utförde hösten 2003 ett projekt som fick namnet Tyck till. Syftet var att få in synpunkter på och åsikter om ungdomars levnadsvillkor, men också på regeringens ungdomspolitik. Med hjälp av en webbplats, med hjälp av en vykortsserie som spreds i gymnasieskolor, ungdomsråd i kommunerna, ungdomsorganisationer, universitet och högskolor fick vi in över 500 enskilda bidrag. Det visar med all tydlighet att ungdomar förväntar sig att det offentliga också ser deras behov utifrån ett helhetsperspektiv. Jag är övertygad om att staten behöver en nationell ungdomspolitik. Ungdomar i Sverige står alla inför liknande utmaningar som flera av talarna, oavsett politisk färg, så förtjänstfullt har talat om. Man går igenom en process mot en större självständighet. Man ska ägna sig åt studier. Man ska etablera sig på arbetsmarknaden. Man ska skaffa sig en egen bostad. Man ska på allehanda sätt leva självständiga och oberoende liv. Det betyder inte att man lever självständiga oberoende liv i en egen liten värld skild från vuxna. Man lever naturligtvis tillsammans med alla andra. Men att kunna leva ett självständigt och oberoende liv är vi nog alla måna om för oss själva och för ungdomar. Ungdomspolitiken är ett verktyg för att se till att den processen fungerar. Därför är också den nya ungdomspolitiken väldigt angelägen. Den läggs också fram i en tid som präglas av omvälvningar och utveckling. De flesta ungdomar mår bra. Det har vi också talat om tidigare. De har en god hälsa. De är positiva och förhoppningsfulla inför framtiden. De upplever att de kan påverka sina liv. En liten grupp har tyvärr fått det allt svårare. Vi brukar tala om den tiondel som har svårare att hävda sina intressen, som har svårare att gå igenom en utbildning och som har svårare att etablera sig på arbetsmarknaden. Ofta är det sammankopplat med att man inte hyser samma förhoppning inför framtiden. De saknar utbildning, och de riskerar att hamna i kriminalitet och missbruk. Det är med andra ord en mycket utsatt grupp. Det är något som regeringen har valt att uppmärksamma. Riksdagen sade tidigare i höstas ja till regeringens förslag om en förbättrad och utvecklad gymnasieskola. Det var förslag som handlade om att förbättra stödet för dem som har svårt att ta sig igenom ett nationellt program. Det är en debatt som förvisso redan har förts, och där jag inte på något sätt tror att vi kommer att bli mer ense i dag än vad vi blev under gymnasiepropositionsdebatten tidigare i höstas. För två år sedan såg vi en markant ökning av långtidsarbetslösa ungdomar. Regeringen gav då AMS i uppdrag att halvera långtidsarbetslösheten bland ungdomar fram till den sista augusti i år. Målet nåddes, men vi har fortfarande alltför många ungdomar som står utanför arbetsmarknaden. Leif Linde genomförde utredningen Unga utanför . Han visade att det fanns ungefär 30 000 ungdomar mellan 16 och 24 år som i två års tid varit utan arbete, utan studier, utan annan sysselsättning och som haft en årsinkomst på mindre än 40 000 kronor. Mot den bakgrunden diskuterar vi här i dag en nationell ungdomspolitik. Trots 67 reservationer, och trots två avslag på propositionen kan jag utläsa att det finns ett mer eller mindre uttalat stöd för en mer strukturerad och integrerad ungdomspolitik bland alla partier. Ungdomspolitiken ska fokusera på de politikområden som påverkar kärnan i unga människors liv. Det handlar om arbete, bostad, utbildning, hälsa och fritid. Det gör också den ungdomspolitiska propositionen Makt att bestämma - rätt till välfärd . Propositionen har, som tidigare sagts, arbetats fram tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet och redovisar en ny ungdomspolitik som är både effektiv, tydlig och kraftfull. Förutom ett nytt system för styrning, som jag ska återkomma till, lägger majoriteten fram ett samlat handlingsprogram som innehåller åtgärder till en kostnad av 1 miljard kronor. Att vi här i kammaren inte är överens om de konkreta åtgärderna är väl knappast någon överraskning. Det har varit intressant att lyssna till oppositionens spridda förslag. Den högerstyrda maktalliansen är ju inte så mycket allians, däremot är den högerstyrd. Det kan vi nog alla höra. Det är tydligt hur Folkpartiet och Moderaterna skiljer ut sig i den här debatten. Det är också tydligt att de fyra motionerna på den ungdomspolitiska propositionen visar vitt skilda synsätt. Regeringen är klar över vilka målsättningar vi ska ha och vad som behöver göras. Kristdemokraternas Gunilla Tjernberg ställde sig lite frågande till strukturen. Jag vill klargöra det i de fall det finns fler frågor. Ungdomar ska ha verklig tillgång till makt. Ungdomar ska ha verklig tillgång till välfärd. Det är två nya övergripande mål för den nationella ungdomspolitiken som vi vill att riksdagen beslutar om. Det är naturligtvis inte dessa två mål som vi ska utvärdera och konstatera om vi har nått eller inte, men mot detta syftar all politik. Jag tycker att det är rimliga mål att sätta upp. Huruvida andra övergripande mål som har lagts fast är mer utvärderingsbara kan vi naturligtvis diskutera. För att kunna hålla ihop politiken och nå dessa övergripande mål har vi ett sektorsövergripande arbete. Vi kan inte anpassa den nationella ungdomspolitiken efter hur staten har arrangerat sina utgiftsområden, sina myndigheter eller sina politikområden. I stället måste vi utgå från unga människors liv och vardag. Vi måste använda den nationella ungdomspolitiken som ett verktyg för att koordinera politiken. Ungdomspolitikens ansvar är att se helheten. Med hjälp av de fem föreslagna huvudområden som vi tidigare fick föredragna får vi nu möjlighet att inom ramen för budgetprocessen enklare följa upp ungdomars levnadsvillkor och även ungdomspolitikens utfall, inte bara följa upp och konstatera om det gick bra eller dåligt utan följa upp under arbetets gång för att kunna vidta åtgärder. Det har varit en av bristerna i det tidigare systemet. Som ansvarig minister för ungdomspolitiken är jag mycket mån om att ungdomar ska få komma till tals om såväl inriktning som struktur och utfall. Så har det också varit i arbetet med propositionen. Vi genomförde fyra dialogforum med de nationella ungdomsorganisationerna. De behandlade arbetsmarknad, fritid, hälsa och internationellt samarbete. På varje sådant dialogforum deltog 20-30 ungdomsorganisationer, vilka i sig inrymmer många unga människor som varit engagerade. Dessa diskussioner och de synpunkter som kommit fram i Tyck till-projektet har hjälpt regeringen i dess arbete att prioritera. Det är också nytt. Varje år anger regeringen prioriteringarna inom ungdomspolitiken. Vissa prioriteringar kommer att fortgå under flera år, andra kanske bara pågår något år för att sedan ersättas av nya. Vi har ett tydligt fokus på att minska skillnaderna i levnadsvillkor i ungdomsgruppen och också stärka möjligheterna för de ungdomar som har det allra svårast - att värna de mest utsatta. En diskussion som också förekom tidigare är: Vilka är då de mest utsatta? Jag tror att det är en ständig debatt i politiken: vilka grupper vi som partier och folkrörelser värnar om. Framför allt vill regeringen de närmaste åren öka sysselsättningen, stärka tillgången till utbildning och få fler bostäder tillgängliga för ungdomar. Att satsa på just dessa områden handlar om att unga människor kan få ett både tryggt och utvecklande arbete med en lön att leva på. Genom en egen inkomst och genom tillkomsten av fler billiga bostäder kan också de som vill flytta hemifrån, bilda familj och leva självständiga, oberoende liv. Handlingsprogrammet är heltäckande och innehåller ett stort antal åtgärder som visar på den socialdemokratiska regeringens höga ambitioner inom ungdomspolitiken. Vi vet att utbildning är någonting som utjämnar olikheter i fördelning av både välfärd och inflytande. Trots stora satsningar de senaste åren har fortfarande många elever i socialt utsatta och segregerade områden svårt att nå målen i skolan. Regeringen skjuter därför till 225 miljoner kronor för att genomföra strategiska utvecklingsinsatser i syfte att stärka skolor i segregerade områden. Det är svårt att få fäste på arbetsmarknaden utan gymnasieutbildning. För dem som har svårt att fullfölja de nationella programmen ska de individuella programmen, som håller en bra kvalitet, kunna vara ett alternativ. Genom att vi där skjuter till 450 miljoner får det individuella programmet mer resurser så att studier och praktik i en kombination som passar individen ska kunna bedrivas på heltid. Så är inte fallet i dag. Full sysselsättning är högsta prioritet för regeringen. Regeringens ambition är också att alla ungdomar fullföljer gymnasieskolan. I dag är det ungefär 7 000 ungdomar mellan 16 och 20 år som står utanför såväl arbetsmarknaden som utbildningsväsendet. Vi riskerar att förlora dessa ungdomar till ett både ofrivilligt och permanent utanförskap. Jag tänker inte bidra till det. Var och en får svara för sig. Därför är också regeringens förslag att kommunerna får ett ansvar att hålla sig informerade om hur de ungdomar som inte har fyllt 20 men som har fullgjort skolplikten, dock ej gymnasieutbildning, är sysselsatta. Syftet är att kunna erbjuda en bättre, individuellt anpassad gymnasieskola, alternativt andra åtgärder som syftar till både utbildning och arbete. Vi stärker också arbetsförmedlingens arbete för arbetslösa ungdomar. Matchning mot lediga jobb och jobbsökaraktiviteter står i centrum. För långtidsarbetslösa ungdomar mellan 20 och 24 år ska också arbetsförmedlingen kunna erbjuda ett anställningsstöd efter sex månaders inskrivningstid. Att flytta hemifrån till ett eget boende förknippas ofta med startskottet till att leva ett självständigt vuxenliv. Bostadssituationen i framför allt landets storstäder är dock mycket bekymmersam, vilket drabbar inte minst unga. Vi kan aldrig acceptera att föräldrarnas plånbok ska bli avgörande för vilka ungdomar som kan köpa sig en lägenhet och också vem som kan köpa en lägenhet av den standard man önskar sig. Regeringen har satsat såväl investeringsbidrag som investeringsstimulanser för byggande av lägenheter. Vi ser att det gör nytta. De senaste åren har byggandet av bostäder ökat kraftigt. Men ungdomar är ändå i en utsatt situation när de efterfrågar bostad, och därför tillsätts en nationell bostadssamordnare som ska få i uppgift att undanröja de hinder som i dag finns för ungdomar att skaffa sig ett eget boende. Många fastighetsägare har oerhört hårda villkor för hyreskontrakt. Det kan vara krav på fast anställning, krav på en minsta årsinkomst och liknande - någonting som naturligtvis drabbar unga människor som inte fått fotfäste på arbetsmarknaden. Därför avser också regeringen att undersöka förutsättningarna för att inrätta någon form av hyresgaranti som ska kunna uppväga att inte villkoren för ett hyreskontrakt uppfylls. Vad händer då med den högerstyrda maktalliansen? Det bekymrar mig, för den innebär ett Sverige där ungdomar får allt svårare att klara sig och hävda sig. Det blir sämre levnadsvillkor, för ungdomar ska nöja sig med låtsasutbildning, låtsasjobb och låtsasbostäder. Folkpartiet vill införa tvååriga yrkeslinjer för dem är skoltrötta och praktiskt inriktade, som man säger. Fru talman, Folkpartiet är unikt. Det är den enda politiska kraft som hävdar att ungdomar behöver mindre kunskaper i dag för att möta den framtida arbetsmarknaden. Till och med arbetsgivarnas samarbetsorganisation Svenskt Näringsliv tycker att det är fel väg att gå. Folkpartiets förslag lurar en hel generation unga människor. Borgerlighetens sätt att hantera arbetslösheten är att skapa låtsasjobb för ungdomar, att införa en praktikgaranti som innebär att kommunerna ska tvingas anordna praktikplatser. Det innebär att man tar ifrån kommunerna incitament att anställa ungdomar. De kan ju lika gärna få en praktikplats som är billigare. På så sätt kommer tusentals ungdomar att slussas in i praktikjobb utan att erbjudas stöd att söka sig till riktiga jobb. Inom nationalekonomin brukar man kalla detta för direkt undanträngning. Borgerligheten vill också bygga bostäder av varierande standard, som man säger. Den del av bostaden som är dyrast per rumsenhet, det vill säga vatten-, avlopps- och hygienutrymmen, kan exempelvis delas mellan flera lägenheter eller byggas med lägre standardkrav för att sänka hyresnivån, skriver Moderaterna i sin motion. Ungdomar ska alltså inte ha egen toalett i sin lägenhet. Det kan de tydligen klara sig utan. Det är låtsasbostäder, tycker jag, för unga människor. Om väljarna ger maktalliansen förtroendet att leda landet kommer ungdomar att bli andra klassens medborgare. Det tänker inte jag medverka till. Den ungdomspolitiska proposition som i dag föreläggs kammaren innebär helt enkelt att ungdomar får mer makt och mer välfärd.

Fru talman! Jag vill först ta upp den skrämselhicka som regeringen har drabbats av när det gäller alliansens sammanhållning eller icke. Ungdomsministern säger här att alliansens motioner går väldigt skilda vägar. Då skulle jag vilja råda ministern att titta på de gemensamma reservationer vi har. Vi har flera i det här betänkandet, men man måste också tänka på att titta på utbildningsutskottet, arbetsmarknadsutskottet, bostadsutskottet, socialutskottet och så vidare. Det kunde ha blivit många fler i det här betänkandet om vi hade valt att återupprepa de hemställanspunkter vi har på dessa områden när det gäller ungdomar, men det har vi alltså inte gjort. Jag ställde inledningsvis frågor om föräldrarnas roll för ungdomar. Dem skulle jag gärna vilja få svar på. Sedan vill jag lite grann kommentera utanförskapet. Många unga upplever ett utanförskap i samhället i dag. Det kan handla om att man känner att man inte räknas, inte kan påverka sin livssituation eller att man hoppat av skolan och inte får det arbete man vill ha. Då finner man sig i ett slags vakuum. En grupp som har ett dubbelt utanförskap är de unga med invandrarbakgrund. Många upplever ett utanförskap för att man är ung och har svårt att påverka sitt liv, och dessutom upplever invandrarungdomar ett utanförskap gentemot det svenska samhället. Man känner sig inte som svensk men heller inte som utländsk. När vi har ett så pass segregerat samhälle som vi har är det svårt för dessa ungdomar att komma in i arbetslivet. Vi hör dem ständigt säga att de för att få komma till en intervju måste uppge ett annat namn. De pengar vi ser i propositionen handlar om pengar till segregerade skolor. Men hur tänker regeringen hantera övriga som känner sig segregerade?

Fru talman! Först skulle jag vilja säga: Ja, ungdomspolitik är allt. Även majoriteten skulle naturligtvis kunna presentera en säkert metertjock proposition om vi skulle ta med alla åtgärder som handlar om unga människor. Det är naturligtvis inte en heltäckande bild som någon av oss ger, varken oppositionen i sina motioner eller majoriteten i sin proposition. Det är klart att det finns ytterligare förslag som har genomförts. Det gäller också den fråga som Birgitta Sellén avslutar med och som handlar om integration. Inte heller den frågan är heltäckande häri. Frågan om diskriminering är glasklar: Det är klart att vi inte ska tillåta diskriminering vare sig i skolan eller på arbetsplatsen. När det gäller satsningen som Birgitta Sellén syftar på handlar det ju om att ge stöd för att skolorna ska ha bättre förutsättningar även i de områden där vi vet att elever, ofta med utländsk bakgrund, har svårt att nå målen. Det är klart att det är i den ändan som vi måste börja, för den som har en god gymnasieutbildning har bättre förutsättningar att hävda sig på arbetsmarknaden, att fortsätta studera alternativt få ett arbete direkt. Jag skulle också vilja skicka med frågor till Birgitta Sellén som ju talar mycket om det lokala perspektivet. Jag delar uppfattningen i alla de inlägg som Birgitta har gjort när hon vurmar för den lokala nivån. Men jag tycker ändå att man måste bestämma sig från Centerpartiets sida. Ska vi ha en nationell ungdomspolitik eller ska vi inte ha det? Ska statliga myndigheter inte ha ett ungdomsperspektiv som vi ska ålägga dem här i kammaren? Ska kommunerna ha ett kommunalt självstyre och ska vi i så fall besluta om delmål för kommunernas räkning? Hur får man ihop den nationella ungdomspolitiken som också ska ge effekter som vi ska kunna utvärdera tillsammans om olika myndigheter har lokalt självstyre?

Fru talman! Vi tar det sista först, det lokala perspektivet. För oss är hela tiden tanken att du ska kunna påverka underifrån. Det du inte klarar av på kommunal nivå går upp till statlig nivå och vidare högre och högre upp. Därför handlar det först om människan och sedan om det kommunala självstyret. Det är det allra viktigaste, som vi sätter allra högst. Vi har inte sagt nej till att det ska finnas en ungdomspolitik. Det finns många övergripande frågor som det är viktigt att man diskuterar. Men när det handlar om att man ska styra uppifrån och säga att si och så ska det här fungera, när vi vet att landet ser olika ut och att kommunerna har väldigt olika förutsättningar, måste man i stället se till att det är kommunerna som tillsammans med ungdomarna får ta de beslut som är möjliga för dem att göra. Jag skulle vilja kommentera målen i skolan och pengarna till det individuella programmet. Vi har ju en helt annan syn. Vi tycker att det är väldigt viktigt att man möter problemen tidigt, alltså satsar i grundskolan. Se till att man når målen i grundskolan! Det stärker individen att kunna få börja i det program man vill när man kommer till gymnasieskolan, i stället för att känna att man måste börja på ett IV-program därför att man inte klarade av grundskolan. Det handlar alltså om att bygga upp individer och ge dem trygghet från ett tidigt stadium. Då handlar det också om att göra satsningarna där de bäst behövs. Ju tidigare man sätter in dem, desto bättre resultat blir det.

Fru talman! Jag delar absolut den uppfattningen. Jag får väl återkoppla till ett av mina andra ansvarsområden. Det är klart att det handlar om att satsa både i förskola och grundskola för att se till att man står så väl rustad som det är möjligt inför gymnasieskolan och därefter. Men man kan ändå ifrågasätta hur länge man ska gå i grundskolan, och vad är skälet till att man går på IV? Det kan handla om enskilda ämnen. Jag tror att det är väldigt positivt att förstärka IV i den meningen att man kan kombinera studier och praktik och att man också har möjlighet att delvis följa nationella program och delvis följa IV. Jag tror att det är betydelsefullt att känna att man kommer vidare, att man inte av olika skäl går kvar alltför länge i grundskolan. Det vore naturligtvis intressant att fundera över hur många år man går kvar i grundskolan. Hur länge känner man att man passar in där och når resultat? Jag delar absolut uppfattningen om att påverka underifrån. Jag tycker inte att det står att finna förslag i propositionen som handlar om att kommunerna inte har rätten att välja. Det är klart att den nationella ungdomspolitiken kommer att påverka kommunerna i deras ställningstagande när de formar sin lokala ungdomspolitik. Det hoppas jag. Men det är ingenting som säger att den alltid gör det, utan det är kommunerna som tillsammans med ungdomar i sina kommuner fattar beslut om exakt hur man ska arbeta. Men många finner ett stöd i att ha en nationell ungdomspolitik som är utvärderingsbar och så vidare. Jag noterade att Birgitta ställde frågor om pengar till kulturen, 30 miljoner och 20 miljoner. Allmänna arvsfonden anslår 20 miljoner i tre års tid. Det blir 60 miljoner kronor. Hälften av det ska gå till barnkultur, den andra hälften till ungdomskultur för att inte den ena ska ta överhanden. Samlingslokaler talas det också om. Jag tycker att det känns roligt att kunna säga att Ungdomsstyrelsen har 5 miljoner kronor för 2006 och 10 miljoner kronor för 2007 till sitt förfogande, inte för kommuner utan för organisationer, alternativt kommunala fritidsgårdar eller vad det nu kan vara, som ett stöd i arbetet att forma samlingslokaler för unga, drogfria mötesplatser.

Fru talman! Det register som Socialdemokraterna vill genomföra genom förslag i den här propositionen ser jag som mycket integritetskränkande. Frågan om sekretessen är också osäker, vilket gör att en del av just ungdomars privatliv kan hängas ut i offentligheten. Sådant som tidigare just varit privat ska nu registreras, och kontrollen över ungdomarna ska öka. Detta är ett grepp som tas till när man misslyckats med utbildning, med arbete och med bostäder, när man inte kommit någonstans och inte fått fram några nya förslag. Det är inte bara Folkpartiet eller den borgerliga alliansen som har invändningar mot detta. Det har även andra mycket starka intressegrupper och företrädare, bland annat Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. Jag läser innantill: Svenska kommunförbundet ställer sig principiellt emot att kommunen ska ha rollen som registrerings- och övervakningsmyndighet för personer över 18 år. Svenska kommunförbundet är alltså djupt kritiskt. Man säger vidare: Svenska kommunförbundet ställer sig också tveksamt till om de positiva effekterna med förslaget verkligen kan anses överväga. Jag tycker att detta är ett förslag där man utan betänksamhet ger sig in och just ska styra i unga människors liv, någonting som jag som liberal absolut inte kan acceptera. Jag måste ändå fråga ungdomsministern: Tror verkligen ministern att ungdomar som befinner sig i ett utanförskap befinner sig i det utanförskapet just därför att vi i dag saknar ett register som håller koll på dem?

Fru talman! Som man ställer frågor borde man egentligen få svar. Jag tror att Axel Darvik ska sansa sig lite i den här debatten och försöka hitta lite proportioner, så känns det mer realistiskt att diskutera frågan om unga utanför. Det är en väldigt seriös fråga. Det handlar om att 30 000 ungdomar mellan 16 och 24 år befinner sig utanför. Jag menar inte att de reser utomlands och lever livet eller bor hemma men inte har lust att plugga. Detta handlar om unga människor som ofta inte ens har genomgått grundskolan. Det handlar om att kommunen inte har fångat upp och erbjudit dem vare sig grundskola eller gymnasieskola på det sätt som passar dem bäst. Om det som kommunen erbjuder ska vara en utbildningskontakt med folkhögskola, om det ska vara lärlingsutbildning, om det ska vara praktikplats, om det ska vara på entreprenad eller vilka tänkbara åtgärder som Axel Darvik skulle kunna hitta på struntar jag i. Men jag accepterar inte att vi har 7 000 ungdomar mellan 16 och 20 år som inte ens har fullföljt grundskolan och som hamnar i ett utanförskap, för det är precis vad det innebär. Jag tycker att vi ska tala om den här frågan som den är, och det handlar om att varje enskild kommun ska ha en aning om vad unga människor gör. Över 90 %, kanske 93 % eller 94 %, jag har inte den exakta siffran, går ju på gymnasieskolan. Det skulle alltså stå i registret, om Axel Darvik själv var i den åldern: Axel Darvik, gymnasieskolan eller ej aktuell. Men för de 7 000 ungdomarna totalt sett i hela Sverige skulle man skriva: aktuell. Vi måste ta kontakt med den här människan. Historiken handlar om att man innan 1992, när skolan blev kommunaliserad, faktiskt hade ett ansvar att följa upp de ungdomar som hoppade av grundskolan eller som inte på annat sätt hade en åtgärd, fanns i aktivitet, hade ett arbete, kalla det vad du vill. Jag skulle faktiskt vilja säga att kommunen har missat lite grann av den tanke som var att i stället för att vara en reglering skulle det vara en praxis. I stället för att kommunen tar kontakt och säger välkommen tillbaka till gymnasieskolan när terminen startar, måste kommunen om det inte är det som passar den enskilde använda sig av andra verksamheter. Det här handlar inte om ett megaregister. Varje kommun ska se till att de unga människor som maximalt har gått ut nian och som inte har fyllt 20 faktiskt ska ha en vettig sysselsättning om de vill.

Fru talman! Ungdomsministern är inte bekymrad över detta. Men Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Datainspektionen och Socialstyrelsen pekar just på att det är intrång i integriteten. Kommunförbundet är mycket skarpt i sin kritik av det här förslaget. Att bara vifta bort det som om det inte skulle vara något tycker jag är ett mycket konstigt agerande. Dessutom är det ytterligare ett prov på att Socialdemokraterna gärna tar sig rätten att ge sig in och styra i individers liv och säga: Du ska göra detta. Man ökar kontrollen genom ett kontrollsamhälle för att se till att ungdomar följer en given mall. Men så är det inte. Jag har en helt annan syn på ungdomar. Ungdomar är precis som alla andra individer olika och klarar också av att ta ansvar för sitt liv. Jag litar på att individerna vet bäst hur de ska leva sina liv. Statens uppgift är att se till att ge förutsättningarna för detta. Om vi inte hade haft misslyckandet med utbildningspolitiken - där andelen gymnasiebehöriga minskar - arbetsmarknadspolitiken och bostadspolitiken hade vi också haft en möjlighet att bryta utanförskapet. Det är där jag vill göra förändringar. Förutsättningar för dem som i dag lever i utanförskap skapas genom att man gör en uppryckning vad gäller utbildning, arbete och bostad. Det är på det sättet man kan bryta utanförskapet. Jag vill inte ha ett ökat kontrollsamhälle. Det är inte vägen framåt.

Fru talman! Var och en som har lyssnat på debatten tror jag inte heller vill ha ett kontrollsamhälle med ett gigantiskt register över Sverige. Det är det det handlar om, Axel Darvik. Det vet också du. Att kommunerna över huvud taget inte vill ta sig an uppgifter som de inte tidigare har haft eller som kan innebära ett visst merarbete är inte heller någon nyhet för någon av oss. Vi har i propositionen talat om att det här handlar om att det ska vara inom nuvarande sekretessbestämmelser, att det inte handlar om att registrera något annat än just det som kan vara relevant för att kunna erbjuda en åtgärd. Det kan handla om att gå eller inte gå i gymnasiet. Mer än så är det inte. Jag tycker inte att vi ska göra frågan större än vad den är, även om jag förstår att Axel Darvik tycker att det vore roligt att göra det. De unga som står utanför har komplexa problem. Vi talar inte om 7 000 unga människor som har IG i ett par ämnen, vi talar om unga människor som har en komplex situation och som kanske sedan många år tillbaka kan finnas i missbruk. Det kan handla om hemförhållanden, psykisk ohälsa eller många andra saker. Det här är en grupp som är liten och hanterbar om vi tar tag i den nu, och det tycker jag att vi ska göra. Det är lite tråkigt att jag har en hel ungdomspolitisk proposition. Axel Darvik och jag var tillsammans vid ett möte med en ungdomsorganisation och pratade. Jag tror att de ungdomsorganisationer som var där kände att det var en samstämmighet. Vi talade om att ha en struktur, att använda sig av befintlig budgetprocess, se till att ungdomspolitiken får en genomströmning i den nationella verksamheten, i myndigheter och så vidare. Att vi inte är överens i sakpolitiken är jag inte förvånad över, men jag tycker att vi skulle kunna vara ärliga och säga att vi behöver en annan struktur och att den struktur som föreslås i ungdomspolitiska propositionen sannolikt kommer att innebära en mycket tydlig ungdomspolitik. Det kommer att bli lättare för de ungdomar och ungdomsorganisationer som vill påverka att göra det.

Fru talman! Jag kan instämma med det Birgitta Sellén sade, nämligen att det inte finns någon större oro här för att vi i den borgerliga alliansen inte skulle hålla ihop. Jag tycker att Lena Hallengren ska bekymra sig mer över hur det ser ut i samarbetet med Miljöpartiet och kommunisterna. Det är intressant att lyssna till Lena Hallengren. Hon låter som en oppositionspolitiker. Det är mycket som hon är missnöjd med i det samhälle som Socialdemokraterna har styrt under nästan hela 1900-talet och nu även en bit in på 2000-talet. Det ena problemet efter det andra räknas upp. Jag kan till stor del instämma. Det är inte alls så att vi blir provocerade, som ministern antydde, av att det läggs fram en ungdomspolitisk proposition. Ingalunda. Vi blir möjligen provocerade av att den faktiskt inte innehåller någonting. Ingenting. Allting ska bara förberedas och återkommas till. Det gör ta mig katten ingen som helst lycklig. Det finns några här som har sagt att det inte finns några specifika ungdomsfrågor. Vi ska se individen. Ja, jag håller helt och hållet med om det också. Sedan vill ministern inte hålla till godo med låtsasjobb och med låtsasbostäder. Nej, vem vill det? Tittar vi på ungdomsarbetslösheten till att börja med, har den sedan i fjol, om vi jämför med tredje kvartalet, ökat med 11 000 personer. 65 000 personer mellan 16 och 24 års ålder är arbetslösa. Det kan inte ministern skylla vare sig oppositionen eller Svenskt Näringsliv för. Det här är mycket mer än vad det är i övriga europeiska länder. Jag vill säga något lite kort om Allmänna arvsfonden. Enligt stadgarna - eftersom det har gjorts ett stort nummer av att det ska delas ut 3 gånger 20 miljoner - framkommer det att medlen ska användas för att främja verksamhet av ideell karaktär till förmån för barn, ungdomar och personer med funktionshinder. Men nu används medlen som ett slags budgetregulator.

Fru talman! Om jag vore nöjd skulle jag naturligtvis inte ägna mig åt politik. Det tror jag innefattar alla på kommun-, landstings- och riksnivå. Det blir lite fånigt att alltid hävda att om man har styrt i ett land, oavsett om man har eller inte har varit med under den tiden själv, ska man vara nöjd och sedan inte vilja något mer. Vi skulle kunna lägga fram en proposition och tala om allt vad vi har gjort. Det gör vi i dokument som handlar om utvärdering, handlingsprogram och vad som har åstadkommits under de senaste åren. Vi möter hela tiden nya utmaningar. Vi lever i ett samhälle som förändras. Det tillkommer nya ungdomar. Det är klart att problemen inte upphör. Det är klart att vi inte kan säga att vi nu slår oss till ro och att allt är perfekt. Jag tror inte att det samhället finns. Det är klart att vi hela tiden har olika idéer om hur vi ska göra samhället bättre. Jag menar inte att man blir provocerad av att regeringen lägger fram en ungdomspolitik. Jag menar att det finns en allmän debatt - den må finnas i större eller mindre utsträckning i kammaren - där man i många fall frågar sig om det verkligen behövs en ungdomspolitik. Moderaterna har vacklat på den punkten många gånger. Moderaterna har undrat om de verkligen ska ge stöd till ungdomsorganisationer, om det ska vara en särskild ungdomspolitik när det gäller bostäder och arbete. Det må vackla från ett år till ett annat. Jag vet inte var Moderaterna befinner sig just nu, Lena Adelsohn Liljeroth, men man kan inte säga att det har varit tydligt att Moderaterna förespråkar en ungdomspolitik. När det gäller Allmänna arvsfonden kan jag kort säga att pengarna ska delas ut på det sätt du beskriver, men däremot kommer de att användas till kulturändamål. Det är något som har föreslagits långt tidigare. Sedan i somras finns en arvsfond som det fattas beslut om av en delegation och en styrelse. Det är något som lever kvar i ungdomspolitiska propositionen sedan det arbetet togs upp. Jag tycker att det är bra att vi kan satsa på ungdomskultur eftersom det ändå handlar om barn och ungdomar.

Fru talman! Jag tycker också att det vore bra om vi satsade mer på barn- och ungdomskultur. Jag upprepar det jag tidigare sade i talarstolen. Ligg på kulturminister Pagrotsky och se till att man åtminstone framdeles får mer pengar till de fria teater- och dansgrupperna. Det är de som framför allt spelar och uppträder för barn och ungdomar. Det är vad vi i oppositionen vill, men det vill uppenbarligen inte majoriteten. Det blev mycket på en gång. Du talade om någonstans att bo. Det är en socialdemokratisk bostadspolitik i det här landet. 60 % av byggkostnaderna är skatter. Det är möjligt att bostadssamordnaren kommer att föreslå att man ska sänka skatterna på bostadssidan, men vi kan också se på Stockholm. Någon annan kommer att ta upp bostadsfrågorna senare, men vi kan se på bruksvärdessystemet. Det är orsaken. Plånboken ska inte styra, säger ministern. Men det är precis så det är i Stockholm i dag. Det är plånboken som styr. Vi kan jämföra med nästan vilken annan huvudstad som helst. Där är det oerhört mycket lättare att utan svarta pengar få tag på en etta eller tvåa. Jag kan inte känna igen mig, som har varit studerande, som en andra klassens medborgare för att jag kanske har fått dela dusch och toalett i en korridor under några år när jag har pluggat och inte har haft så mycket pengar. Jag kan inte se att det är något särskilt allvarligt. Axel Darvik var inne på det system som inte ens Kommun- och Landstingsförbunden vill ha. De säger att insamlandet av personuppgifter är mycket problematiskt. Man ställer sig principiellt emot att kommuner ska ha rollen som registrerings- och övervakningsmyndighet för personer över 18 år, det vill säga myndighetsålder. Det är det som Lena Hallengren tar upp som den stora lösningen. Men Kommun- och Landstingsförbunden vill inte ha det. Hur ska de kunna lösa detta? Däremot rekommenderar jag att ta en ny kontakt med Fryshuset och Anders Carlberg, som har ett fyraårigt projekt med Angered, en problemkommun i Göteborg, där man ska bygga upp ett fungerande samarbete.

Fru talman! Jag håller med Kommun- och Landstingsförbunden om att vi inte ska göra kommunerna till en övervaknings- och registreringsmyndighet. Det är inte syftet. Det handlar inte heller om att kommunerna ska få nya uppgifter. Det som tidigare var lag av 1992, som i överenskommelsen skulle vara praxis, har inte följts. Man släpper helt enkelt ungdomar som inte har fyllt 20 år vind för våg. De har visserligen gått igenom grundskolan, men inte mer. De ungdomar som riskerar att hamna utanför, riskerar att hamna riktigt snett, har rätt att få det stöd och den hjälp de behöver - och som de vill ha. Det är ingenting som påtvingas dem. Både Axel Darvik och jag deltog i en debatt i morse där man från radions sida hade träffat ett antal unga tjejer. Jag tror att både Axel och jag blev lite förvånade. Alla ungdomarna sade att de tyckte att det lät jättebra att få hjälp och stöd tidigt och de hade inget emot att någon visste om de gick eller inte gick på gymnasiet. Huvudsaken var att de fick hjälp och stöd. Jag tror att det är så många ungdomar ser det hela. I den här kammaren tenderar vi att göra lite för mycket politik av det som inte är mer än en fjäder. Jag skulle vilja säga någonting kort om ungdomsbidragen. Det är riktigt att vi har olika bidragsvillkor för kultur, idrott och för den ideella sektorn. Det är någonting som vi har haft sedan lång tid och som vi lever med. Det återstår att se vad som kommer att hända med det senare. Det kommer att tillsättas en folkrörelseutredning som kommer att se över bidragsvillkoren. Vi får se vad den återkommer med. Jag kan ändå notera att Moderaterna har talat sig varma för ungdomspolitik. I den här propositionen föreslår man ingen förändring av bidragen till ideella ungdomsorganisationer. Men det är 40 miljoner mindre 2006, och det är 85 miljoner mindre 2007. Vilken ungdomspolitik ger man då ungdomsorganisationerna möjlighet att bedriva? Jag tycker att en av de väldigt viktiga och bärande delarna i en nationell ungdomspolitik är att ge stöd till nationella ungdomsorganisationer att forma sin egen verksamhet.

Fru talman! Jag vill inledningsvis i detta replikskifte slå fast att vi nu i tio år har haft en socialdemokratisk politik som har styrt landet. Under den här tiden har 7 000 ungdomar mellan 16 och 20 år hamnat utanför. Jag tycker att det finns anledning att vara bekymrad. Ungdomsministern sade att hon inte vill ha en politik där plånboken styr, till exempel möjligheten för ungdomar att få en lägenhet. Men det är precis så det är i dag. Flera har varit inne på det tidigare, men jag vill understryka det. Jag tror att det är bra om vi kan påminna varandra om hur vi ser på den verklighet som vi i dag diskuterar. Jag tycker att det är bekymmersamt att 7 000 ungdomar står utanför systemet, utanför skola och arbete. Jag ska kort kommentera frågan om register. Jag hade inte tänkt ta den debatten, då kolleger till mig har gjort det. Ungdomsministern säger att det inte handlar om ett register. Men i betänkandetexten är det väldigt tydligt formulerat att det är fråga om ett register. Utskottsmajoriteten säger att det behövs ett register för detta ändamål, så där används ordet register. Det är texten i betänkandet utskottet kommer att besluta om när vi ska votera i morgon kl. 17. Jag vill bara säga att jag också tycker att det är väldigt viktigt att ungdomar kommer till tals. Jag vill då stryka under några områden. För att ungdomar ska komma till tals har familjen en enorm betydelse - barnens uppväxtmiljö, föräldrar och familj. Men ordet "familj" berörs inte på särskilt många ställen i propositionen. Det är lätt att tänka på 17-, 18- och 19-åringarna, men vi har också 13- och 14-åringar. Hur ser ministern på föräldrarnas och familjens betydelse om vi pratar om 13-åringen? Varför finns inte detta med i propositionen?

Fru talman! Jag tänker göra en allra sista kommentar om registret. Jag fortsätter att hävda att det inte handlar om att vi ska upprätta ett register. Det handlar om, precis som Gunilla Tjernberg sade, att kommuner kan behöva det, och hur varje kommun sedan väljer att göra är upp till dem. Familj, vänner och vuxenkontakter över huvud taget är naturligtvis oerhört betydelsefulla när vi talar om utbildning, arbete och kommunernas stöd för att ge ungdomar möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. Det är klart att vuxna människor är involverade och att familjen är väldigt betydelsefull. Men det som handlar om politiska åtgärder, möjligheten att via en nationell ungdomspolitik styra och se till att vi skapar nya förutsättningar, handlar inte huvudsakligen om att styra familjen. Det handlar om att styra statliga myndigheter och se till att de har ett ungdomsperspektiv på det arbete och på den verksamhet som de levererar. Men jag håller med Gunilla Tjernberg om att det naturligtvis är väldigt betydelsefullt. När man frågar unga människor vad som är viktigt i livet när man är i tonåren hamnar vänner väldigt högt på listan. Familj kommer betydligt längre ned. Det är nog det val som många unga själva gör, att man flyr, vill vara med vänner och inte vill tala om allting för sina föräldrar. Men naturligtvis är familjen viktig, att föräldrarna alltid finns där, oavsett hur unga människor graderar detta. Jag ser inte att det finns några ställen i propositionen där vi skulle ha skrivit på ett annorlunda sätt, men jag delar Gunillas uppfattning. Jag vill gärna säga det, därför att Gunilla ställde tidigare många frågor om hur man skulle styra och samordna bättre. Jag tror att det kommer att bli väldigt intressant för hela riksdagen att kunna följa den ungdomspolitiska processen i samband med budgeten varje år. Där ska vi inte ta fram särskilda delmål, utan vi ska jobba med de mål som myndigheter, politikområden och fackdepartement i vanliga fall arbetar med för att se till att ungdomspolitiken ligger väl i linje och är ungdomsanpassad.

Fru talman! Familjen är viktig - det var vi överens om. Det som skiljer Lena Hallengren och Socialdemokraterna markant från Kristdemokraterna är att vi inte så ofta talar om ordet styra. Jag hörde ordet styra i repliken. Vi pratar om att stödja, alltså stödet till familjen, stödet till föräldrarna, så att de kan ge det till den unge. Låt oss se 13-åringen framför oss än en gång. Vi har fokuserat på de lite äldre, som jag också tycker är väldigt viktiga. Men eftersom de har fått sin tid i den här debatten vill jag fokusera på den yngre tonåringen. Där vill jag tala om ett stöd till föräldrarna: stödet att kunna vara en vuxen, som kan ge råd och stöd. Jag har själv barn och har gått igenom hela den här processen, och jag tror att vi är många som kan säga detta och vet att du och jag som föräldrar är så viktiga. Jag är förvånad att ett resonemang som även inbegriper 13-åringen inte finns med i propositionen. Jag vet att kompisar, vänner och nätverk också är viktiga. Rädda Barnens undersökning ska vi inte ignorera. Där tar de unga själva upp längtan efter att ha en vuxen att tala med, att få råd och stöd av. Läs rapporten, Lena Hallengren, om du inte har gjort det! Den är värd att läsas. Jag fick inget svar av Socialdemokraternas representant tidigare, som jag förstod. När det gäller de indikatorer som man aviserar bör in i det statliga redovisningssystemet för att man ska veta om man når målen med ungdomspolitiken väljer ni att skriva just "bör". Jag frågar återigen: Tror ni att det är möjligt, eftersom ni inte använder ordet "ska"? Menar ni allvar med att följa upp detta och tror att det går bör det väl stå "ska", att indikatorerna "ska" in, och inte "bör". Då blir jag ännu mer orolig än jag redan var om möjligheterna att följa upp det som ni har beslutat om. Jag tror nämligen att ni kommer att få problem att följa upp det här.

Fru talman! Jag tror inte att vi kommer att få problem. Jag tror snarare att det för allas del kommer att vara mycket enklare att följa upp ungdomspolitiken än vad det tidigare har varit. Jag vill gärna tala om tre av de delmål som har funnits tidigare, bara för att beskriva att det inte var så enkelt att följa upp dem. Ett mål var att andelen elever som upplever att de har såväl formellt som reellt inflytande i skolan ska öka. Det är inte så lätt att mäta det. Det är inte så lätt att mitt i en period konstatera att det går åt fel håll och att man ska vidta en åtgärd av ett eller annat slag. Ett annat delmål var att ungdomarnas möjligheter till deltagande i kulturlivet och till kulturupplevelser samt eget skapande ska öka. Det låter också oerhört bra, men det är inte lätt att mäta, utvärdera och vidta åtgärder mitt i mandatperioden om så skulle krävas. Ett tredje delmål var att antalet statliga och kommunala insatser med syfte att ge ungdomar reella förutsättningar att använda yttrandefrihet ska öka. Inte heller det är så precist att det är lätt att utvärdera. Med indikatorer i de fall där det krävs kommer det att vara betydligt enklare. Vi kommer att arbeta i budgetprocessen. Vi kommer att i budgeten varje år skriva in och följa upp målen. Men det är inte säkert att det i varje enskilt fall handlar om att skriva in en indikator. Det kan handla om att politikområdet som sådant redan är kvantifierat i volym, om det är fråga om kultur- och arbetsmarknadspolitik. Jag kan inte ge ett konkret exempel. Det ska definitivt gå att följa upp. Det är inte minst tydligt när vi skriver det i propositionen. Det finns många vittnen och andra som kommer att hjälpa till med uppföljningen och utvärderingen om det inte lyckas. Inte minst jag själv är väldigt angelägen om att vi inte bara ska kunna utvärdera detta om tre, fyra eller fem år. Vi ska varje år veta vad som händer och kunna säga att vi är beredda att vidta en åtgärd, att vi inte gör någonting eller att vi tycker att någonting är mer eller mindre viktigt. Det kan naturligtvis alla tycka. Men uppföljningen, utvärderingen och möjligheten att vidta åtgärder ska öka. Om det sedan i alla fall handlar om att man skriver in indikatorer kan jag inte svara på, men det kommer definitivt att öka.

Fru talman! Jag ska börja med att instämma i det redan tidigare lagda yrkandet om bifall till den moderata reservationen nr 3 samt säga att jag för tids vinnande avstår från att yrka bifall till de övriga reservationerna, även om jag givetvis står bakom samtliga. Fru talman! Min kollega Lena Adelsohn Liljeroth har redan berört de övergripande delarna av den här ungdomspolitiska propositionen, så för mig återstår att diskutera de utbildningspolitiska delarna av denna produkt. Jag kan börja med att instämma i Lenas tidigare framförda uppfattning att det är ett synnerligen urvattnat dokument som riksdagen nu har att ta ställning till. På de 200 sidorna finns det flera tomma ord och fraser om vad som med bästa vilja i världen kan kallas konkreta förslag. På sida efter sida görs omfattande problembeskrivningar, men med lösningarna är det väsentligt tunnare. Regeringens ungdomspolitiska proposition är i princip storstadssatsningens andra omgång; en lite putsad fasad och ett nytt namn. Samma kritik som framförts mot den politiken är giltig även i det här fallet. Hur kan man, med kännedom om storstadssatsningens misslyckanden, acceptera de här förslagen? Hur kan man, efter Riksrevisionens nästan brutala kritik av politiken vad gäller storstadssatsningen, gå exakt samma väg en gång till? Den 2 maj i år besökte Integrationsverkets generaldirektör Andreas Carlgren Malmö. Han sade då apropå frågan om just tillfälliga satsningar så som alla vet - och jag citerar Sydsvenska Dagbladet - att "segregation aldrig elimineras genom punktvisa insatser i enskilda förorter". Har regeringen över huvud taget lyssnat på sin egen myndighetschef Andreas Carlgren innan man lade den här propositionen? Knappast. I grunden är det samma projekttänkande som i så många år plågat min hemstad och valkrets Malmö som nu går igen i det här dokumentet. Tillfälliga lösningar där det viktigaste är att bygga upp projektorganisationer och skaffa anställningar åt några få är dagens lösen. De pengar som anslås kommer att fördelas enligt exakt samma principer som vi varit vana vid under 90-talet och en bit in på 2000-talet. Man hade ju hoppats på en samsyn i fråga om kunskapsfrågorna, att riksdagen i enighet hade kunnat fastslå att goda kunskaper är en förutsättning för att nå framgång i livet och sedan lagt upp målsättningarna därefter. Men ska varaktig förändring åstadkommas för lågpresterande elever i invandrartäta områden, då får vi titta någon annanstans än i den här propositionen. Fru talman! Jag sade inledningsvis att propositionen var nästintill tom på konkreta förslag. Men när man trots allt föreslår satsningar är det nästan som om vänsterkartellen har bestämt sig för att göra så mycket som möjligt fel på en och samma gång. Låt oss därför betrakta den utbildningspolitiska sektionen av propositionen nu när statsrådet har gett sig av. Den största satsningen som föreslås är på det individuella programmet. Detta program var då det infördes tänkt som ett undantagsprogram för de elever som inte nådde upp till grundskolans mål och som på gymnasiet behövde få lite extra stöd. Det individuella programmet har i dag svällt över alla breddar, från att vara ett undantagsprogram till att vara det näst största. Av de elever som faktiskt börjar på det individuella programmet är det knappt var femte som får slutbetyg inom fyra år. Siffror, kan det tyckas, men bakom varje siffra döljer sig en verklighet som vi som beslutsfattare inte får gömma oss för, i synnerhet när man, som vissa partier i denna kammare, haft makten mer än tio års tid. För eleverna i områden som Rosengård, Fittja, Bergsjön och Botkyrka har problemen dessutom ökat explosionsartat under dessa år. För dem i synnerhet har den här propositionen ingenting att erbjuda. Grundproblemen i områden som Rosengård, Bergsjön, Fittja och Botkyrka är dessutom inte relaterade till skolan, vilket man kan förledas att tro när man läser propositionen. Faktum är att det är mycket lite som skolorna kan göra på egen hand för att lösa problemen. Det som ofta brukar reduceras till en fråga om bara ekonomiska resurser är i själva verket en fråga om bostadssegregation, en djup bostadssegregation. Barnen växer upp i dessa områden med inte bara språkliga handikapp utan i vissa fall med en total avsaknad av löntagarförebilder. Det är denna del av politiken som är betydelsefull. Därför måste frågan om elevernas möjligheter att röra sig till andra skolor, samt möjligheten för elever från andra skolor med en högre andel svenska elever att röra sig till skolor i dessa invandrartäta områden, prioriteras. Det är den diskussionen vi måste föra. Men denna rörelsefrihet förutsätter både alternativ och också information om att sådana alternativ faktiskt finns utanför dessa områden. Men om detta talar regeringen inte alls. Det finns inte ett ord om detta i propositionen. Ytterligare ett problem är kravet om att alla elever ska läsa akademiska ämnen på gymnasiet. Regeringen har angivit ett mål om att 50 % av varje årskull som påbörjar gymnasiet ska gå vidare till högre utbildning. Men ett sådant mål tvingas en massa elever till misslyckande. De tvingas att läsa ämnen som de inte har något intresse av. De blir i Lena Hallengrens, Ibrahim Baylans och vänsterkartellens skola en restpost, icke önskvärda, bortglömda. Det gäller i all synnerhet elever med utländsk bakgrund. Vi moderater vägrar att acceptera detta. Ända sedan 1997, då Ylva Johansson var skolminister - hon har senare gjort comeback fast i en annan roll - har regeringen lovat att inrätta en modern lärlingsutbildning. Den har återkommit i regeringsförklaring efter regeringsförklaring från den talarstol där jag nu står. Men något konkret har det aldrig blivit. Det hade varit välgörande om det hade kommit upp i den här propositionen. Men det enda som föreslås är, som vanligt, att Skolverket ska göra en ny utredning. På nytt visar regeringen alltså sitt djupa ointresse för de elever som är mer praktiskt än teoretiskt lagda. Fru talman! På samma sätt är det också med de så kallade strategiska utvecklingsinsatser i syfte att stärka skolor i segregerade områden som regeringen och stödpartierna vill genomföra. Regeringen har inte kunnat precisera vad pengarna ska gå till men tycker tydligen att Myndigheten för skolutveckling ska syssla med utvecklingsdialoger, nätverksskapande och andra ospecificerade former för spridande av kunskap. Det finns ett namn för den här inriktningen på politiken, och det är flum. Det är helt orimligt att närma sig riksdagen med en begäran om nästan en kvarts miljard, utan att närmare kunna precisera vad regeringen tänker använda pengarna till och vad man väntar sig för resultat. Det nämner man inte heller i propositionen. Om nu MYSKO - Myndigheten för skolutveckling förkortas faktiskt så; det är deras val, inte mitt - väljer att satsa på att sprida kunskap, vad är det då egentligen man avser? Är det kunskap om den egna organisationen och dess förträfflighet, eller är det de kunskaper som finns fastställda i den läroplan som den här kammaren har antagit som ska spridas? Detta är ingen lek mer ord utan allvar. Det ena är helt avgörande, det andra är bara tyckande. Vi ser gärna från moderat sida satsningar på ökad kunskap i grundskolan, men vi accepterar aldrig löst tänkande och tyckande. Av ungdomar i Rosengård i Malmö, där jag kommer ifrån, borde skolan ses som vägen till ett bättre liv. Skolåren borde ligga till grund för framtidsdrömmar och vägar att nå de målen. Utbildning borde vara den självklara språngbräda som alla nya svenskar önskar sina barn och som alla ungdomar ivrigt suger i sig för att kunna förbättra sin situation och tillvaro. Ändå är det inte så. Hopplösheten sprider sig, och i en miljö där socialbidragsberoende och svartjobb är vardagsmat ses inte utbildning som en möjlighet till en klassresa. För en nyanländ invandrare med fru och två barn måste lönen i dag ligga på över 20 000 kr i månaden för att det ska löna sig att lämna bidragsförsörjningen för ett lönearbete. I den miljön ser allt färre poängen med att låta flitens lampa lysa och sträva efter goda resultat och en gedigen utbildning. Utbildningspolitiken kan inte stå fritt från det övriga samhället, lika lite som ungdomspolitiken. Om eleverna inte kan se att utbildning lönar sig cementerar vi klassamhället. Akademikerbarn läser vidare eftersom det är tradition, och Rosengårdsungdomarna lotsats till en annan verklighet. Det handlar inte bara om vad som sker i skolan eller i högskolans föreläsningssalar. Det handlar om samhällets attityder till kunskap och bildning och framför allt om vilka ekonomiska incitament det finns för att anstränga sig snarare än ta den enkla vägen. Här har regeringen och stödpartierna ett enormt ansvar, som fört flummet till skolan och tagit bort motivationen att sträva vidare. Barn och ungdomar kommer förhoppningsvis efter 2006 när vi har tagit makten att gynnas av att Sverige får en politik som gynnar arbete. Det är dags att på allvar förstå att barns och ungdomars förutsättningar utgår från den verklighet som deras föräldrar upplever. Känner de inte att utbildning ger bättre förutsättningar, då väljer de inte att lägga ned några extra ansträngningar på skolan. Vi moderater vill se en utbildningspolitik som återföder intresset och motivation hos det här landets elever, som ger skolan de rätta verktygen och som innebär ett klart brott mot den nuvarande trenden. Sveriges elever, oavsett var de bor, oavsett vad de har för bakgrund, mår bäst av en politik för kunskap med kvalitet och relevans. Det är det moderata budskapet i kontrast till vänsterkartellen i förhållande till den här propositionen.

Fru talman! Två gånger om året inbjuder Region Skåne till ett forum som heter Unga Tankar där ungdomar och politiker möts för att samtala om aktuella frågor. Tyvärr är vi alldeles för få riksdagsledamöter som kommer till dessa samlingar, men vi som kommer får ta del av gymnasieungdomars tankar om allt från kärlek till miljöfrågor. I grupparbetena händer det ofta att några tar upp förväntningar och farhågor om hur det ska bli när de kommer ut i arbetslivet, och någon säger: "Den som har jobb får pengar och kan skaffa egen lägenhet och kan göra saker på sin fritid. Och så mår man bättre." En annan föreslår mer praktik i skolan som ger kontakter och som ger jobb, fler kommunala sommarjobb för den som saknar kontakter. Någon anser att det ska vara anonyma jobbansökningar så att personer med utländska namn inte blir bortsållade på grund av namnen. Att få ett arbete borde vara en självklar rättighet för alla ungdomar som inte väljer att studera vidare efter gymnasieskolan, men så är det inte i dag. 44 000 ungdomar mellan 20 och 24 år går arbetslösa, och Föreningssparbankens chefsekonom, Hubert Fromelt uttrycker det så här: Vi tappar en hel generation. Han kräver en nationell krissamling om ungdomsarbetslösheten. Vad finns det då för hinder för att fler ungdomar skulle kunna få jobb? Fromelt svarar: Sverige stimulerar inte småföretagsamhet och innovationer. Vi ligger i topp i tröghet. Vi litar alldeles för mycket på att om bara konjunkturen går upp så ska jobben komma. Inom Centerpartiet har vi tagit till oss ungdomars önskan om arbete, och i vår motion har vi lagt fram förslag om att underlätta ungdomars inträde på arbetsmarknaden genom större satsningar på lokala resurser. Vi tror att det på lokalplanet skulle kunna gå bra att erbjuda trainee - eller praktikplatser. Vidare vill vi lyfta fram lärlingssystemet. Många lärlingsplatser kan skapas i småföretagen, men lärlingsutbildningen måste också vara flexibel och anpassas till rådande lokala förhållanden. Fru talman! Vi behöver få en uppvärdering av handens kunskaper. Vi vet att många ungdomar kan tänka sig att jobba med praktiska yrken, och då ska de uppmuntras till detta framtidsval. Det får inte vara så att när någon söker studievägledning om hur hon eller han ska kunna bli murare eller billackerare så blir svaret: Med de betygen borde du gå samhällsprogrammet. Över huvud taget är det viktigt att uppmuntra ungdomars kreativitet. Hit hör också att fånga upp deras intresse för entreprenörskap och företagande. Näringslivsdagarna i Helsingborg gav för en tid sedan upphov till en pessimistisk tidningsrubrik: "Entreprenör ingen karriärväg som lockar". Ungdomar vill hellre bli popstjärnor än företagare. Jag tror inte att det är så i verkligheten, men gymnasieskolan måste ta upp mera om företagandets villkor. Gymnasieutbildningarna har fokuserat alldeles för lite på entreprenörskap. Det har inte varit naturligt att sikta på försörjning i den egna firman. Ungdomar har i stället fostrats till den anställdes roll med all den trygghet som det ger. Men vi behöver mer än någonsin få en ny generation entreprenörer i Sverige. Fru talman! Från Centerpartiet efterlyser vi en långsiktig politik som syftar till att vi ska slippa sådana rubriker som: "Arbetslivet har inte längre plats för alla unga", och "Ungdomar går från skola till arbetslöshet". Vi kan skapa flotta titlar som nationell koordinator, men från Centerpartiet tror vi mera på bättre villkor för småföretagen och på de lokala arbetsförmedlingarnas möjligheter. Avslutningsvis vill jag ställa mig bakom de yrkanden som har gjorts av Birgitta Sellén.

Fru talman! I dag har vi i den här kammaren debatterat den ungdomspolitiska propositionen. Den tar som sagt upp väldigt många olika politikområden som berör unga människors villkor i livet. Jag tänkte ägna mig speciellt åt den bostadspolitiska delen av propositionen. Hur människors, framför allt ungas, situation på bostadsmarknaden ser ut beror ibland på i vilken landsända man bor. I kommuner med bostadsöverskott har man en bättre möjlighet att få en egen lägenhet. Man kanske har större möjlighet att skapa ett eget hem, men jobben kanske inte finns där, på hemorten. Alltså är tillgången och utbudet på lägenheter en av flera avgörande faktorer för om det går eller inte. Man kan också konstatera att det finns lägenheter tillgängliga på marknaden. Men unga människor är faktiskt en utsatt grupp. Man kan inte alltid - oftast inte - ta del av utbudet av lägenheter, för man har helt enkelt inte råd. Man kanske inte har någon fast förankring på arbetsmarknaden, eller man kanske ska plugga. Det gör att man som ung inte är ekonomiskt attraktiv för en del fastighetsägare och låneinstitut. Man kanske har fel namn. Man kanske inte har en årsinkomst som gör att man kvalificerar in sig i bostadskön. Man fastnar i en karusell av tillfälliga jobb och taskig ekonomi, och man tvingas bo hemma eller hos någon kompis. Man drabbas av andrahands-, tredjehands- eller visstidskontrakt och oskäliga hyreskostnader. Det är trångt på bostadsmarknaden i dag för vissa grupper. Unga människor är en sådan grupp. Men man kan faktiskt öppna vilken tidning som helst här i Stockholm, till exempel Metro eller DN. Där finns sida upp och sida ned med lägenheter som är till salu, stora och små, både här och där i staden. Det råder ingen brist på bostadsrätter som är till salu i Stockholm i dag. Detsamma gäller för de andra städerna runtom i vårt land. Vad består då bristen i? Jo, det är brist på hyreslägenheter som har en hyra som människor faktiskt har råd med och som unga människor har råd att betala - en skälig hyra. Fru talman! Vad gör då vi socialdemokrater för att underlätta för unga på bostadsmarknaden för att man ska kunna få ta del och skapa ett eget hem? Vi gör faktiskt redan i dag en hel del saker. Det finns ett investeringsstöd till dem som bygger mindre hyresrätter. Vi har en investeringsstimulans som man kan säga motsvarar en momssänkning från 25 till 6 % för dem som vill bygga hyresrätter med rimliga hyror. Vi vill premiera kommuner som bygger hyresrätter genom att tidigarelägga infrastruktursatsningar. Här i Stockholm har länsstyrelsen tidigarelagt investeringar i ny infrastruktur som leder till att nästan dubbelt så många bostäder kan byggas som tidigare planerats. En nationell bostadssamordnare ska ta fram förslag på konkreta åtgärder som kan underlätta ungdomars tillträde till bostadsmarknaden. Boverkets Byggkostnadsforum har fått ett utökat uppdrag när det gäller pilotprojekt. Det är viktigt att stimulera och lyfta fram projekt som bygger billiga och bra bostäder som är för och är anpassade till ungas krav och behov. Statens bostadskreditnämnd, BKN, har fått ett uppdrag från regeringen att utreda förutsättningarna för att förbättra möjligheterna för unga människor att förvärva eller hyra en egen bostad. Vår nya samhällsbyggnadsminister, Mona Sahlin, har i dagarna öppnat diskussionen om det finns skäl att se över behoven av kommunala bostadsförmedlingar och krav på att privata fastighetsägare ska lämna lediga bostäder till den kön. Det är viktigt att understryka i sammanhanget att det är våra kommuner som har planmonopol, vilket i sin tur ställer krav på kommunerna att ha en sund markpolitik och använda sina bostadsbolag aktivt för att se till att det byggs bostäder. Varje kommunfullmäktige i vårt land ska enligt lag upprätta en bostadsförsörjningsplan. Jag kan bara tipsa Sveriges kommuner om att det är dags att planera och satsa för framtiden. Det är de unga människorna som står för den. När vi bygger ut högskolorna i nästa steg tänker vi koppla det till ett krav på att kommuner ska tillhandahålla bostäder till studenterna. Utan plan för bostadsförsörjning ges heller inga fler högskoleplatser. Gör vi då tillräckligt? Det råder det säkert delade meningar om. Men all byggstatistik pekar åt rätt håll nu. Det byggs verkligen bostäder i Sverige igen, inte bara på kajkanten och inte bara för dem som har mycket pengar. Alltfler kommuner tar sitt bostadspolitiska ansvar och styr byggandet så att det byggs hyresrätter med rimliga hyror och god kvalitet, likväl som det byggs bostadsrätter och villor. Fler borde följa efter. Det enda och det bästa sättet att ge unga en chans på bostadsmarknaden är att bygga nya bostäder. Avslutningsvis vill jag säga att vi socialdemokrater vill ha en bostadspolitik som omfattar alla, inte bara några. Vi utestänger inte de utsatta grupperna, och vi värnar mångfalden på bostadsmarknaden där hyresrätten faktiskt är den mest efterfrågade boendeformen bland unga människor i dag.

Fru talman! Ärade riksdagskolleger! Kommer ni ihåg er första bostad? Kommer ni ihåg hur det var när ni lämnade föräldrahemmet och inredde ert första hem? Några av er är i samma ålder som jag och kommer till och med ihåg hur det kändes när barnen lämnade föräldrahemmet för att inreda sitt första egna hem. Lite vemodigt kändes det, men det var otroligt viktigt. Det som kanske kan ena oss i dag är att vi alla tycker att det är ett oerhört viktigt steg - viktigt för att det är ett steg in i vuxenvärlden och viktigt för att det formar en människas liv. Det handlar om självbestämmande. Man måste helt enkelt klippa navelsträngen. Därför är det sorgligt att höra talas om de många så kallade mambor - vi har till och med fått ett nytt uttryck för det. Alltför många ungdomar bor fortfarande hemma hos mamma. Socialdemokraternas bostadspolitik håller inte måttet och når inte upp till de bostadspolitiska mål som vi fastställt i riksdagen, nämligen att alla ska ges förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader i en stimulerande och trygg miljö inom långsiktigt hållbara ramar. Lösningen på bostadsproblematiken ligger inte i att ständigt komma med nya statliga investeringsbidrag. Ryckighet och knyckighet håller inte. Det måste till stabila åtgärder. Därför anser Centerpartiet att bostadspolitiken måste reformeras, regelverket förenklas och skatterna sänkas på både byggande och boende. Nu finns det, som ni vet, ingen regel utan undantag, och så är det också för oss i Centerpartiet. Därför tycker vi att det är viktigt med ett statligt investeringsbidrag som riktas direkt till ungdomsbostäder och studentbostäder. Så sent som i måndags och tisdags, när bostadsutskottet var i Göteborg, fick vi återigen bevis på att det är ett bra sätt att se till att ungdomarna får ett boende med en rimlig hyra. Men vi går inte med på Socialdemokraternas tricksande och ryckighet, utan vi vill ha stabilitet. Det ska hålla en längre tid. Vi går inte heller med på att man tillsätter en samordnare som ska verka under tre år. Vad hinner man på tre år? Det vet vi som suttit i riksdagen några år. Precis som Maria Öberg sade måste byggandet av hyresbostäder öka, och därför har vi föreslagit att hyressättningssystemet ska reformeras. Det märkliga är att vart vi från bostadsutskottet än kommer på studiebesök säger alla aktörer att hyressättningssystemet måste reformeras. Förstår ni inte det någon gång, undrar de. Målet, fru talman, att alla människor ska ha rätt till ett bra boende till rimliga kostnader i en bra miljö måste uppfyllas tycker vi i Centerpartiet. Det innebär också att man tar ett särskilt ansvar för dem som är bostadslösa, att man tar ett särskilt ansvar för de ungdomar som så att säga kommit på glid och inte har ett arbete. Inget arbete, ingen bostad. Ingen bostad, inget arbete. Och sedan är man inne i helt fel spiral. Jag lyssnade med intresse till statsrådet tidigare i dag. Det är synd att hon försvunnit från kammaren. Hon var ärlig nog att säga att bostadssituationen för ungdomar är bekymmersam. Jag förstår att hon är bekymrad. Socialdemokraterna har regerat i tio år, och jag undrar: Har inte den socialdemokratiska regeringen något ansvar för att ungdomar har det så besvärligt som de har i dag? De måste hyra i andra hand och i tredje hand, och svarthandeln florerar - inte minst i Stockholm och min hemstad Uppsala. Fru talman! Jag hade velat ge ett råd till statsrådet om hon varit här. Nu ger jag det i stället till de socialdemokrater som är närvarande: Gör något, vänsterkartellen! Det räcker inte att förbjuda, stoppa, hindra, kontrollera, prata. Nej, det behövs handling. Det behövs mångfald och valfrihet. Och det behövs en neutralitet mellan boendeformerna. Det ska inte vara galet att äga sin bostad. Man ska både kunna äga och hyra sin villa eller sin lägenhet. Det gäller därför att lyssna och ta till sig. Varför inte ta till sig alliansens förslag? Hörde ni det? Ta alliansens förslag som tillåter, river hinder och gör det möjligt att reformera bostadspolitiken för ungdomarnas skull.

Fru talman! Rigmor Stenmark frågade om vi kommer ihåg vårt första hem. Jag flyttade hemifrån första gången för fem år sedan. Jag kunde inte flytta tidigare, utan det var först när jag träffade en kille och vi med våra gemensamma ekonomier kunde försöka hitta en lägenhet. Men inte ens det räckte, och vi fick därför tvinga våra föräldrar att vara borgenärer för oss. Det var dock inte alldeles enkelt trots att vi fixat borgenärer. Problemet var också mitt efternamn, och mitt förnamn, och mitt utseende. De gillades inte av en del fastighetsägare. Så ja, jag kommer mycket väl ihåg hur det var att flytta in i den första egna lägenheten. Rigmor Stenmark förespråkar ett enklare regelverk. För mina öron låter det som om vi ska ha särskilda ungdomsbostäder. Därför vill jag fråga Rigmor Stenmark: Skulle du vilja bo i en lägenhet där du med andra delar toa och dusch som ligger i källaren?

Fru talman! Din beskrivning av din första bostad är ganska slående, och jag tycker att det behövs en skärpning. Även jag har svårt att riktigt komma ihåg vad du heter, men det är ingenting som får hindra en ung människa i Sverige att få en bostad. Det är fruktansvärt. Där ser vi åter ett misslyckande med den bostadsmarknad som vi har i dag. Jag kommer också ihåg min första bostad. Jag var bara 14 år när jag flyttade hemifrån. Jag skulle studera i Uppsala och var inneboende hos en äldre tant. Jag fick inte ta med mig kompisar hem, och jag delade badrum med henne. Det kanske var lite fostrande, men jag skulle inte vilja att ungdomar hade det så. När man är ung ska man ha rätt att ha en egen bostad, och med det menar jag inte bara ett eget rum med badrum i källaren. Absolut inte!

Fru talman! Det gläder mig i så fall. Men då förstår jag inte riktigt varför vi ska förenkla regelverken. I propositionen framgår att vi vill göra det enklare att förvärva bostad. Vi ser problemen med en bostadsmarknad med orimliga hyror, där det är svårt att få tag i små hyresrätter och där det i princip är omöjligt för en ung människa att köpa sig en lägenhet om man inte har en pappa som har många miljoner i plånboken. Jag måste återkomma till regelverket. Varför vill Rigmor Stenmark förenkla regelverket om hon inte önskar ungdomarna ett sämre boende?

Fru talman! Regelverket har inte bara med det att göra. Vi har en plan- och bygglag som ibland omöjliggör att man får fart på byggandet. Jag hinner bara ta ett exempel, och det gäller överklagandesystemet. Demokratin ska fungera, och människor ska få säga vad de tycker. De ska kunna framföra anmärkningar på grannar och så vidare. Men som det är i dag kan det ta fyra-åtta år för att få ett bygglov. Regelverket, bland annat plan- och bygglagen, måste förändras. Det är det som man håller på att arbeta med. En kommitté håller på att se över just plan- och bygglagen. Jag talade med vår ledamot i kommittén så sent som i dag. Men kommittén har fortfarande inte kommit någonstans. Man har en sådan beslutsångest. Och ändå hörs rop från människor som ska bygga om att regelverket måste förändras. Plan- och bygglagen måste harmoniseras tillsammans med miljöbalken. Se därför lite vidare på detta. Jag skulle vilja rekommendera att man tittar lite grann på hela det regelverk som omgärdar vårt bostadsbyggande i dag.