Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående offentlig granskning av boutredningsmannaarvoden

Lagutskottets betänkande nr 20 år 1974 LU 1974:20

Nr 20

Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående offentlig
granskning av boutredningsmannaarvoden.

Motionen

Yrkande

I motionen 1974:389 av herr Börjesson i Falköping (c) yrkas att riksdagen
hos Kungl. Majit anhåller om utredning och Förslag till en granskningsmyndighet
dit dödsbodelägare kan vända sig för bedömning av skälighet
i boutredningsmans arvode m. m.

Motivering

I motionen anförs inledningsvis att några föreskrifter till ledning för boutredningsmannaarvodets
bestämmande inte ges i ärvdabalken. Boutredningsman
har att tillgodoräkna sig det belopp som han själv finner skäligt
och av omständigheterna påkallat, och den, som ej åtnöjes med boutredningsmannens
egen beräkning, får hänskjuta frågan till rättens prövning.
Även om en delägare i ett dödsbo anser att det arvode som boutredningsmannen
tillgodoräknat sig är oskäligt, drar han sig enligt motionären dock
i de flesta fall för att gå till rätten för bedömning av arvodets skälighet.
Det kan t. ex. vara personliga känsloskäl till den avlidne som avhåller vederbörande
att ställa arvodesanspråken under rättens prövning.

Enligt motionärens mening borde det finnas möjlighet för den dödsbodelägare
som anser att boutredningsmannen tillgodoräknat sig oskäligt arvode
för utfört arbete att få ersättningsanspråket granskat, exempelvis på
samma sätt som sker när det gäller advokaträkningar, som på begäran kan
kontrolleras av Advokatsamfundet. En opartisk granskning skulle förslagsvis
kunna ske hos domstolsväsendets organisationsnämnd eller någon annan
myndighet. Om det framkommit att begärt arvode är oskäligt, tillkommer
det givetvis vederbörande dödsbodelägare att gå till rätten för att begära
jämkning av arvodet. Motionären anser att klaganden får en bättre grund
för sin begäran om jämkning om en opartisk nämnd dessförinnan har avgivit
sitt utlåtande.

Utlåtanden över motionen har inhämtats från hovrätten för Övre Norrland,
Stockholms tingsrätt och domstolsväsendets organisationsnämnd. På
begäran av utskottet har vidare yttranden avgivits av Sveriges advokatsamfund
och Svenska bankföreningen.

1 Riksdagen 1974. 8 sami. Nr 20

LU 1974:20

2

Gällande rätt m. m.

När en person avlidit, skall hans egendom övergå till hans arvingar och
testamentstagare; var den döde gift, skall efterlevande makes giftorätt dock
först tas ut. Egendomen kan emellertid icke omedelbart delas. Först måste
fastställas vad som hör till kvarlåtenskapen. Vidare måste den dödes skulder
utredas och om möjligt betalas samt andra behövliga avvecklingsåtgärder
vidtas. Efter dödsfallet följer alltså närmast en längre eller kortare tid av
boutredning; under denna tid måste en stundom mycket enkel, stundom
mycket omfattande förmögenhetsförvaltning äga rum. Boutredning avslutas
regelmässigt med delning av de behållna tillgångarna genom arvskifte.

I 18 kap. 1 8 ärvdabalken (ÄB) stadgas att dödsbodelägare har att, om
ej särskild dödsboförvaltning är anordnad efter vad i 19 kap. stadgas, för
boets utredning gemensamt förvalta den dödes egendom. Förvaltningen
av dödsboet är således överlämnad åt dödsbodelägarna. Varje dödsbodelägare
kan emellertid enligt 19 kap. 1 8 göra ansökan om att rätten måtte förordna
att egendomen skall avträdas till förvaltning av boutredningsman samt utse
någon att i sådan egenskap handha förvaltningen. Val av boutredningsman
skall ske så att uppdraget kan förväntas bli utfört med den insikt som boets
beskaffenhet kräver (19:3). Tingsrätten skall vid valet fästa särskilt avseende
vid förslag av dem vilkas rätt är beroende av boutredningen. Dödsbodelägare
kan förordnas till boutredningsman. Har den avlidne i testamente utsett
särskild testamentsexekutör skall denne utses till boutredningsman, om det
inte föreligger särskilda skäl däremot. Möjlighet finns att förordna flera boutredningsmän,
om så skulle vara erforderligt.

Om talan å boutredningsmans förvaltning gäller vad som är stadgat om
sysslomän (19:19 1 st.). Detta innebär enligt 18 kap. 9 8 handelsbaden att
talan måste anställas inom ett år från det att boutredningsmannen avgett
slutredovisning forsin förvaltning. Boutredningsman har rätt att av dödsboet
få skäligt arvode samt ersättning för sina kostnader (19:19 2 st. ÄB). Räcker
dödsboets medel inte till att betala ersättning till boutredningsmannen skall
den som ansökt om boutredningsmannaförordnandet gälda ersättningen.

I lagen har icke upptagits föreskrift om någon särskild ordning, i vilken
arvode och kostnadsersättning skall bestämmas. Stadgandet om talan å boutredningsmannens
förvaltning äger i stället tillämpning. Om ett boutredningsarvode
är oskäligt kan jämkning ifrågakomma enligt allmänna avtalsrättsliga
regler. Vid sin prövning skall rätten enligt förarbetena till lagen
(NJA II 1933 s. 281) fästa avseende vid det arbete som uppdraget krävt
och den tid som åtgått, men i betraktande kommer jämväl den skicklighet,
varmed boutredningen genomförts. 1 viss mån kan boets omfattning öva
inflytande på arvodesbeloppet. Detta får emellertid inte t. ex. sättas i omedelbar
relation till behållningen i boet, så att beloppet i verkligheten bestämmes
i form av viss procent å behållna dödsboet i stället för, såsom
sig bör, efter en uppskattning av förvaltningens omfattning. Inte heller får

LU 1974:20

3

arvodet utgå efter den tid som boutredningen varar.

Enligt Sveriges advokatsamfunds stadgar (33!:) är advokat skyldig att
underkasta sig skiljedom i tvist med huvudman om arvode och kostnad
för utfört uppdrag, om huvudmannen inom ett år från sluträknings avgivande
hos styrelsen skriftligen påkallar detta. Skiljedom meddelas av styrelsen
eller av särskild skiljenämnd. Genom en skiljedom är tvisten definitivt
avgjord. Detta innebär att om boutredningsmannen är advokat och dödsbodelägare
påkallat skiljedom kan skiljenämndens avgörande inte omprövas
av rätten.

Remissvaren

Samtliga remissinstanser har avstyrkt bifall till motionen.

Hovrätten för Övre Norrland anför att de flesta boutredningar, innefattande
upprättande av bouppteckning och förrättande av arvskifte, torde verkställas
på uppdrag av samtliga dödsbodelägare utan att det begärs att rätten skall
utse boutredningsman. I flertalet fall torde kostnaderna för boutredningen
vara tämligen ringa. I vissa fall kan emellertid kostnaderna uppgå till stora
belopp och såsom anförs i motionen även i enstaka fall vara oskäliga.
Den som är missnöjd med arvode och kostnader för boutredningen äger
dock rätt att draga saken under rättens prövning. Att vederbörande skulle
avhålla sig från detta av känsloskäl till den avlidne förefaller hovrätten knappast
troligt. Om boutredningsmannen är advokat, kan även vederbörande
dödsbodelägare påkalla skiljedom hos styrelsen för Sveriges advokatsamfund.
Härtill kommer att den i motionen föreslagna granskningen i arvodesfrågan
inte skulle leda till något slutligt avgörande utan endast tjäna
som vägledning för dödsbodelägaren vid bedömningen av om saken bör
dragas inför domstol. På grund av det anförda finner hovrätten ej skäl föreligga
att tillstyrka motionen.

Stockholms tingsrätt framhåller att det säkerligen förekommer att boutredningsman
som förordnats av rätten presenterar arvodesanspråk vars skälighet
kan sättas i fråga. Rättegångar som rör klander av sådant anspråk
är dock mindre vanliga. Om detta beror på att oskäliga debiteringar är sällsynta
eller, som antyds i motionen, på att dödsbodelägare drar sig för att
väcka klandertalan vid domstol, torde enligt tingsrätten vara svårt att utreda.

En genomgång av de boutredningsmannaförordnanden som år 1973 meddelades
av tingsrätten ger vid handen att till boutredningsman utsetts i
38,5% av fallen advokat, i 16,2% bank eller begravningsförening, i 20,2%
polistjänsteman, i 4,3% dödsbodelägare samt i 20,8% juris kandidat, som
ej är hänförlig till de kategorier som nämnts nu, revisor eller annan som
regelmässigt eller mera tillfälligt åtar sig boutredningsmannauppdrag mot
ersättning. Man bör enligt tingsrätten kunna utgå från att denna spridning
av uppdragen i stort sett går igen i övriga domstolar, möjligen med undantag
för dem vars domkrets huvudsakligen utgörs av landsbygd.

LU 1974:20

4

Tingsrätten påpekar vidare att, när advokat utsetts till boutredningsman,
kan skiljedom i arvodesfrågan påkallas hos Advokatsamfundets styrelse.
Tingsrätten framhåller också att domstolen genom granskningen av de bouppteckningar
som registreras vid tingsrätten har vunnit betydande erfarenhet
av den debitering som tillämpas av banker och begravningsföreningar,
när det gäller förrättande av bouppteckning. Arvodena har normalt befunnits
skäliga. Det finns enligt tingsrättens mening inte någon anledning misstänka
att dessa kategorier skulle tillämpa andra debiteringsnormer när det gäller
arvode för boutredning. Polistjänsteman förordnas ofta till boutredningsman
i dödsbo efter person vars egendom han tagit vård om på grund av förordnande
enligt 18 kap. 2 $ andra stycket ärvdabalken (ÄB). Vanligen rör
det sig enligt tingsrätten härvid om dödsbon som har ringa, om ens
några tillgångar. I dessa fall torde boutredningsmannen i allmänhet kunna
tillgodogöra sig endast ett ytterst blygsamt arvode. Polistjänsteman som
— närmast av tillmötesgående — åtar sig uppdrag enligt 18 kap. 2 S ÄB
brukar även förordnas till boutredningsman i andra dödsbon av mindre
vidlyftig beskaffenhet. Tingsrätten anser att det inte heller i dessa bon torde
finnas utrymme för förrättningsmannen att debitera arvode av mera anmärkningsvärd
storlek. Det finns enligt tingsrätten vidare skäl att antaga
att arvodestvist sällan uppkommer i de fall då boutredningsmannaförordnandet
meddelats dödsbodelägare.

I fråga slutligen om de fall — sammanlagt omkring 20% av alla som
förekommer — då förordnande meddelats person, som inte kan hänföras
till någon av de grupper som nämnts nu, har tingsrätten sig inte bekant
att särskilt höga arvoden skulle förekomma. Det synes i allt fall inte motiverat
att med hänsyn till denna begränsade kategori av förrättningsmän anordna
ett särskilt prövningsförfarande, även om därigenom delägarna i ett eller
annat dödsbo skulle slippa tillgripa process för att fä rättelse av ett oskäligt
arvodesanspråk. Tingsrätten avstyrker därför bifall till motionen.

Domstolsväsendets organisationsnämnd (DON) anför att enligt en av DON
företagen undersökning torde boutredningsman förordnas i endast några
fä procent av de avlidnas bon. Däremot har inte kunnat utredas i hur mänga
fall skäligheten av boutredningsmannaarvode ifrågasätts genom klandertalen
vid rätten enligt 19 kap. 19 § ärvdabalken. Sådan talan synes i allt fall vara
ytterligt sällsynt. DON påpekar att den i motionen föreslagna granskningsmyndigheten
skulle fä en uppgift som liknar t. ex. allmänna reklamationsnämndens.
För att en granskning i enlighet med förslaget skall anförtros
en särskild myndighet bör krävas att de frågor som denna skall handlägga
förekommer något så när ofta. Det synes DON tveksamt om så skulle bli
fallet i fråga om boutredningsamannaarvoden.

DON framhåller vidare att boutredningsmannaarvodena i allmänhet inte
torde vara högre än att en tvist vid domstol kan föras i enlighet med lagen
(1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden som träder i kraft

LU 1974:20

5

den 1 juli 1974. Det bör därför bli ganska lätt att fä arvodets storlek prövat
av rätten. Rör det sig om högre arvoden än de vilkas skälighet kan prövas
enligt den nyss nämnda lägen, kan förhållandena ofta vara komplicerade.
I sådana fall kan det vara svårt för .annan myndighet än domstol — med
dess möjlighet att höra vittnen och sakkunniga — att ta ställning till arvodets
skälighet. DON vill särskilt framhålla, att varken DON eller den beslutade
centralmyndigheten för domstolsväsendet bör anförtros uppgift att yttra sig
över skäligheten av boutredningsmannaarvoden. Det bör nämligen av principiella
skäl undvikas att intryck kan ges, att DON och den blivande centralmyndigheten
får uppgifter som berör domstols judiciella prövning.

Advokatsamfundet anför att det inte överensstämmer med samfundets
erfarenheter att dödsbodelägare som är missnöjda med av boutredningsman
debiterat arvode skulle avhålla sig från att dra arvodesfrågan under domstols
prövning av hänsyn till den avlidnes minne eller av liknande skäl av mer
eller mindre känslobetonad natur. Samfundet menar därför att motionären
inte anfört något hållbart skäl varför tvister om en boutredningsmans arvode
skulle ges en särställning i förhållande till andra arvodest v ister på så sätt
att en extra instans inskjuts före den allmänna underrätt som normalt har
att i första hand verkställa den begärda prövningen. Samfundet understryker
vidare att en i enlighet med samfundets stadgar tillsatt skiljenämnd fyller
en helt annan funktion än en sådan rådgivande nämnd som motionären
föreslår. Genom en av nämnden given skiljedom är tvisten definitivt avgjord,
och parterna har ingen möjlighet att få nämndens avgörande omprövat av
domstol. Ide fall då boutredningsmannen är advokat och tvisten om arvodets
skälighet kan lösas antingen av skiljenämnd eller av domstol, alltefter dödsbodelägarens
eget val, är det inte påkallat att inrätta en sådan särskild rådgivande
instans som motionären föreslår. Inte heller i övrigt föreligger det
enligt samfundet behov av en sådan instans.

Svenska bankföreningen anför att reglerna om sysslomannaskap har viss
betydelse i fråga om boutredningsmans och testamentsexekutörs uppdrag.

I praktiken torde flertalet boutredningar bedrivas utan att något förordnande
om boutredningsman eller testamentsexekutör meddelats. Sålunda lär även
åtskilliga stora och omfattande boutredningar utföras av någon som erhållit
delägarnas uppdrag därtill. Ett dylikt uppdrag att handha boutredning omfattas
ej av några bestämmelser i ärvdabalken utan följer reglerna om sysslomannaskap.
Frågan om arvode till boutredningsman eller annan som
erhållit uppdrag att utreda dödsbo ingår således i ett större sammanhang
än vad som framgår av motionen.

En granskningsmyndighet av den föreslagna karaktären måste enligt Bankföreningen
förutsättas vara skyldig att, innan den avger utlåtande, utföra
en lika noggrann prövning i arvodesfrågan som en domstol. Eftersom utlåtandet
inte avses medföra någon rättsverkan, synes det föreslagna förfarandet
kunna medföra en arbetsinsats som inte står i rimlig proportion

LU 1974:20

6

till sin effekt och därmed också en onödig omgång. Bedömning i arvodesfrågor
innebär, framhåller föreningen, en skälighetsprövning. Olika meningar
kan ofta råda om vad som är skäligt. Om ett visst arvode av granskningsmyndigheten
ansetts för högt men i en efterföljande' process godtas
av domstol, uppkommer ett resultat som kan te sig stötande för den enskilde.
Om granskningsmyndigheten å andra sidan anser att det tvistiga arvodet
är skäligt, föreligger risk att den enskilde underlåter att föra saken till process,
ehuru han i och för sig skulle kunna tänkas vinna en sådan. Slutligen vill
Bankföreningen framhålla att det undandrar sig Bankföreningens bedömning
om och i vad mån oskäliga boutredningsarvoden förekommer. Bankföreningen
avstyrker på grund av det anförda införandet av en sådan granskningsmyndighet
som avses i motionen.

Utskottet

Boutredningsman äger enligt 19 kap. 19 sj ärvdabalken att av dödsboet
få skäligt arvode och ersättning för sina kostnader. Den som är missnöjd
med det arvode som boutredningsmannen debiterar har rätt att väcka klandertalan
vid domstol i den ordning som föreskrivs för talan å boutredningsmans
förvaltning. Om ett arvode är oskäligt kan jämkning komma i fråga
enligt allmänna avtalsrättsliga regler.

I motionen framhålls att dödsbodelägare ofta drar sig för att hos rätten
begära prövning av arvodets skälighet även om de anser att detta är
oskäligt. Orsaken härtill kan t. ex. vara hänsyn till den avlidnes minne. Enligt
motionären borde det finnas möjlighet att få arvodesräkning granskad av
opartisk myndighet, t. ex. domstolsväsendets organisationsnämnd (DON),
på samma sätt som sker när Advokatsamfundet kontrollerar advokaträkningar.
Härigenom skulle den som vill klandra arvodesräkningen flen bättre
grund för sin begäran om jämkning.

Utskottet vill till en början påpeka att motionären synes ha missuppfattat
bestämmelserna om Advokatsamfundets prövning av advokats arvodesanspråk.
Denna prövning inskränker sig inte, såsom motionären påstår, till
en kontroll av arvodesräkningen utan har naturen av skiljedom. Genom
en dylik skiljedom är tvisten definitivt avgjord och parterna har således
ingen möjlighet att genom klandertalan vid domstol få skiljenämndens avgörande
omprövat.

Vad motionären med sitt yrkande har åsyftat är inte att få till stånd
ett skiljemannaförfarande utan att tillskapa en möjlighet att få ett förhandsuttalande
av opartisk myndighet om arvodets skälighet. Detta uttalande
skall sedan ligga till grund för dödsbodelägarens avgörande om han skall
klandra arvodesräkningen vid domstol eller inte. Den av motionären föreslagna
granskningsmyndigheten skulle således få en uppgift som liknar
allmänna reklamationsnämndens.

LU 1974:20

7

Såsom framgår av remissvaren förekommer rättegångar, som rör klander
av boutredningsmans arvodesanspråk, mycket sällan. Om detta beror på
att oskäliga debiteringar är sällsynta eller, såsom motionären antytt, på att
dödsbodelägare drar sig för att väcka klandertalan vid domstol, torde vara
svårt att utreda. En av DON företagen undersökning visar emellertid att
boutredningsman förordnas endast i några få procent av de avlidnas bon.
Enligt utskottets mening måste man därför räkna med att det skulle bli
ett begränsat antal fall som skulle komma att underställas den föreslagna
granskningsmyndighetens prövning.

Av Stockholms tingsrätts yttrande framgår att av de under år 1973 vid
tingsrätten förordnade boutredningsmännen var 38 procent advokater. I regel
torde det i dessa fall röra sig om komplicerade boutredningar, som kan
medföra höga arvodesräkningar. Om en dödsbodelägare i sådant fall skulle
vara missnöjd med arvodesräkningen kan han välja mellan att begära skiljedom
hos Advokatsamfundet eller att klandra arvodesräkningen vid domstol.
Något större behov att i dessa fall få en förhandsprövning föreligger
inte. Beträffande övriga kategorier av boutredningsmän torde deras arvoden,
såsom DON framhållit, i allmänhet inte vara högre än attén tvist vid domstol
kan föras i enlighet med lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden,
som träder i kraft den 1 juli 1974. I dessa fall blir det ganska lätt att få
arvodets storlek prövat av rätten. Rör det sig om högre arvoden än som
kan prövas enligt nämnda lag kan förhållandena vara komplicerade, vilket
gör det svårt för annan myndighet än domstol - med dess möjligheter att
höra vittnen och sakkunniga - att ta ställning till arvodets skälighet.

Mot bakgrund av det anförda kan utskottet inte finna att det i varje
fall för närvarande finns anledning att tillskapa en möjlighet till förhandsprövning
av boutredningsarvoden. Samtliga remissinstanser har också avstyrkt
motionen. Utskottet vill vidare erinra om att det på tjänsteområdet
inte finns någon motsvarighet till allmänna reklamationsnämndens prövning
på varuområdet. Att nu tillskapa en sådan motsvarighet enbart för den
lilla del av tjänsteområdet som boutredningsmännens verksamhet utgör anser
utskottet inte lämpligt.

Avslutningsvis vill utskottet understryka att DON eller den blivande centralmyndigheten
för domstolsväsendet inte får anförtros uppgifter av det
slagsom motionären föreslagit. Riksdagen har tidigare (JU 1972:8 s. 4) mycket
bestämt framhållit, att sistnämnda myndighets verksamhet inte får innebära
något som helst ingrepp i domstolarnas självständighet och integritet,
när det gäller den dömande verksamheten, och riksdagen har tillagt att
det är en rättssäkerhetsfråga av stor vikt, som bör ägnas särskild uppmärksamhet,
att så inte blir fallet.

På anförda skäl hemställer utskottet

LU 1974:20 8

att riksdagen avslår motionen 1974:389.

Stockholm den 14 maj 1974

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c)*. Hammarberg (s), Lidgård (m), Sundelin
(s)*, fru Åsbrink (s), herrar Sjöholm (fp), Andersson i Södertälje (s), Torwald
(c), Olsson i Timrå (s), Winberg (m)*, fru Nilsson i Sunne (s), herrar Olsson
i Sundsvall (c)*. Israelsson (vpk), fru Tillander (c) och fru Karlsson (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 74 7586 S Slockholm 1974