Lag om företagshypotek

Fru talman! Det här är en fråga som vi har debatterat i kammaren ett antal gånger under de senaste åren, och jag tänkte faktiskt inleda med en kort resumé av hur frågan har behandlats i kammaren, framför allt hur frågan har beretts tidigare. Frågan har diskuterats till och från under 90-talet. Den socialdemokratiska regeringen tillsatte i december 1995 en parlamentarisk kommitté - Förmånsrättskommittén. Huvudsyftet med kommitténs arbete var att ta ställning till om statens förmånsrätt för skatter och avgifter borde slopas, om företagshypoteket borde ges en annan ställning och om arbetstagarens löneskydd vid arbetsgivarens konkurs skulle förbättras. Förmånsrättskommittén redovisade sina förslag i januari 1999. Jag vill bara notera för kammaren att i det betänkande kommittén lämnade var alla ledamöter eniga. Det var en enig kommitté som lade fram förslaget. Frågorna började behandlas i riksdagen våren 2002. Då behandlade lagutskottet ett antal motioner med yrkanden om bland annat att samtliga delar eller delar av Förmånsrättskommitténs förslag borde genomföras. I betänkande 2001/02:LU26 ställde sig ett enigt utskott bakom motionskraven om att regeringen skulle åtgärda dessa problem. Jag har med mig detta betänkande här, och jag vill gärna be de ledamöter som är i kammaren att ta del av det som står i betänkandet. Där finns nämligen många goda argument för varför man skulle införa Förmånsrättskommitténs förslag. Det som också ska noteras är att det i detta betänkande finns redovisat vilka motionärer som lade fram förslagen. Det var till största delen borgerliga riksdagsledamöter som med tydlighet sade att den socialdemokratiska regeringen omgående måste återkomma till riksdagen med förslag för att på så sätt genomföra de viktiga reformerna som fanns med i Förmånsrättskommitténs förslag. När riksdagen under hösten 2003 tog emot proposition 2002/03:49, Nya förmånsrättsregler , trodde regeringen att det skulle finnas en stor uppslutning kring de förslag som fanns där, eftersom den parlamentariska kommittén hade jobbat väldigt intensivt, det fanns en stor enighet och oppositionen under ett antal år hade drivit dessa frågor hårt. Men till regeringens och de socialdemokratiska ledamöterna i lagutskottets stora förvåning var det helt plötsligt ett helt annat ljud i skällan. Det visade sig att både moderater, centerpartister och folkpartister helt och hållet hade ändrat åsikt i frågan och menade att förmånstäckningen inte alls skulle minskas. Den skulle i stället behållas på samma nivå. Detta måste jag säga gör mig oerhört orolig och lite fundersam. Hur kan det här ha gått till? Har tre av riksdagens partier under mindre än ett års tid ändrat uppfattning och framför allt struntat i vad de ledamöter som satt i kommittén har skrivit fast sig vid tidigare? Det visade sig mycket riktigt att det fanns ett par ganska starka intresseorganisationer, med Svensk Bankförening i spetsen, som hade jobbat väldigt intensivt för detta. Det gör mig ännu mer bekymrad. Ska en lobbyorganisation med väldigt tydliga särintressen kunna påverka tre av riksdagens partier att under ett års tid ändra ståndpunkt helt och hållet? Så är frågan, och så blev också resultatet. Förslaget genomdrevs dock, och reformerna genomfördes. Sedan har frågan under ett antal år diskuterats här i riksdagen. Det har gått fram och tillbaka, och riksdagen tillkännagav för regeringen att återkomma med detta. Den återställare som riksdagen ska diskutera i dag bygger i stor utsträckning på den Bankerydsöverenskommelse som de borgerliga partierna tog i hand på innan valet, och det ska man vara medveten om. Det innebär att de borgerliga partierna i dag är tvingade att genomföra den här reformen, även om jag vet att det finns ganska många företrädare som är väldigt tveksamma till om en återställare över huvud taget kommer att ha någon effekt. Man ska alltså vara medveten om att den här frågan har varierat väldigt mycket under de senaste åren och framför allt: Det handlar om att visa enighet, inte om att skapa reellt bättre förutsättningar för företag. Fru talman! Vad var då syftet med reformen? Vad var det en enig kommitté lade fram och ett antal borgerliga ledamöter i denna kammare talade sig varma för innan propositionen kom? Syftet var i huvudsak att underlätta för företag att genomföra företagsrekonstruktion i stället för att gå i konkurs. Vidare skulle man bidra till att kreditgivning och kreditprövning ytterligare skulle inriktas på projektets utsikter till lönsamhet, inte på vilket realkapital som fanns i bolaget vid den givna tidpunkten. Förslaget skulle också ge de oprioriterade borgenärerna som oftast är underleverantörer och småföretag en bättre utdelning samt att man skulle stärka löneskyddet för de anställda vid konkurs. Vad kan vi då se för effekter av 2003 års reform? Verksamheten har ändå varit i kraft några år. Man kan säga att reformen i allt väsentligt har varit positiv. Företagens överlevnadsgrad har ökat. Antalet konkurser och arbetslöshet orsakad av konkurser har minskat. Det finns i dag inga säkra indikationer på att kreditsituationen för små och medelstora företag har försämrats på grund av reformen. Det som oftast lyfts upp i debatten är att det finns regionala skillnader och kreditsituationen är svår i vissa delar av landet. Jag håller helt med om att vi har problem med kreditgivningen i vissa delar av landet, men jag tror inte någon kan fastslå att det går att härleda till just denna reform. Jag tror däremot att reformen har använts av banker som ett argument för att neka krediter när det i själva verket kanske är företagens situation, affärsidé eller utvecklingsplan som är det verkliga skälet till att bankerna skulle vilja avslå en kredit. Men det har varit mycket lättare att använda sig av ett förslag till en lag. Jag tror alltså att reformen i vissa avseenden kan ha haft betydelse, men jag tror snarare att den har använts som ett argument än att reformen i sig har påverkat speciellt mycket. Däremot är småföretagens finansiering ett problem i landet. Det är ett reellt problem som vi måste ta särskild hänsyn till. Det här borde vara någonting som riksdagen visade ett stort intresse för. Hur ska vi skapa en god finansieringsmöjlighet för små och medelstora företag? Jag tror att de flesta faktiskt håller med om att en 50-procentig förmånsrätt vid företagsinteckning är ganska bra vid konkurser. Däremot tror jag att det finns många företrädare som anser att det är oerhört problematiskt att man i dagsläget inte kan få en tillräckligt god finansiering för att kunna driva företag. Men jag tycker inte att man ska blanda ihop de två delarna. Den ena handlar om en lagstiftning för att underlätta vid rekonstruktioner och om att se över en del andra saker. Den andra handlar om hur vi ska skapa en god finansiering i hela landet. Jag tycker inte att de två delarna hör ihop. Vi har ett problem i Sverige i dag. I Sverige är det oftast grundarna och kanske de närmast sörjande som kan stå för aktiekapital. Förutom det kan man lånefinansiera och i vissa fall få riskkapital som oftast är väldigt dyrköpt för företaget. Det är ett system som inte fungerar i längden. Här måste vi hitta nya lösningar. Det är de lösningarna som vi borde fokusera på i stället för att göra en återställare på grund av ett handslag som gjordes för många år sedan och där många företrädare i dagsläget har ändrat uppfattning. Jag tycker att det vore synd om den här reformen genomfördes. Jag tycker att man i stället ska fokusera på annat som skulle kunna ge mycket bättre finansieringsmöjligheter för företagen. Jag vill avsluta mitt anförande med att ställa några frågor till mina utskottskolleger. Vi kommer säkert att få möjlighet att debattera dem senare om frågorna inte besvaras från talarstolen. Jag vill fråga: Vad är syftet med den här återställaren? Vad vill den borgerliga regeringen uppnå med den här lagändringen? Vad tror man sig kunna uppnå när man höjer nivån i förmånsrätten från 55 procent till 75 procent? Vad kommer detta att innebära, och vad är syftet? Dessutom tycker jag att det vore intressant att höra vilken reell påverkan den här reformen kommer att få i samhället i dag. Vi befinner oss just nu i en finanskris där man kan säga att kreditgivningen är en aning problematisk. Tror de borgerliga företrädarna att införandet av den här reformen kommer att innebära att kreditgivningen kommer att bli bättre efter den 1 januari utifrån det ekonomiska läge som vi befinner oss i just nu? Jag skulle jättegärna vilja ha svar på dessa frågor. Om någon vill läsa de tidigare betänkanden som har diskuterats i riksdagen har jag dem tillgängliga här. I detta anförande instämde Hannah Bergstedt, Fredrik Lundh och Christina Oskarsson (alla s).

Fru talman! Låt mig börja med att tacka Johan Löfstrand för historiebeskrivningen. Ska man sätta in den här frågan i ett mer allmänpolitiskt sammanhang kanske den här diskussionen är lite dåligt tajmad. Det är helt andra frågor som är viktiga för kreditgivningen i samhället, för att trygga sysselsättningen och trygga riskkapital till små och stora investerare runt om i landet i den här finanskrisen. Det handlar kanske mer om hur finansmarknaden totalt sett har utvecklats. Anders Borg sade ju till bankerna att sänka bolåneräntorna. Jag tycker att vi också ska säga till bankerna att sluta att se ensidigt på att låna ut till privat konsumtion och i stället se att långsiktiga viktiga investeringar runt om i landet är nödvändiga för den fortsatta sysselsättningen, för att rädda jobben och för att se till att det finns lånekapital till investeringar. Detta är bankernas ansvar i samhället som en viktig del av kreditgivningen. Fru talman! Jag vill naturligtvis yrka bifall till den gemensamma reservationen från s och v i betänkandet, reservation nr 1. Diskussionen och förslagen om företagsinteckning eller företagshypotek och vilken förmånsrätt som ska gälla handlar ytterst om vad vi tror är bäst för kreditgivning till små företag som är i behov av riskkapital för sin uppbyggnad samt vilket system som bäst gynnar dessa företags fortlevnad och möjligheter att fortsätta sina verksamheter vid obestånd eller likviditetsproblem. En annan diskussion är hur vi bäst undviker konkurser och i stället stöder bra och för samhället viktiga företag och alla inblandade fordringsägare som oftast är små företag och verksamheter. Vänsterpartiets syn är att reformen om förmånsrättslagstiftningen, som fattades beslut om 2003, i grunden är positiv för att säkerställa krediter till företagen och näringslivet och att en allmän förmånsrätt på 55 procent har stärkt viljan till företagsrekonstruktioner och minskat antalet konkurser. Detta måste vara en stark drivkraft även i framtiden för att behålla företagsinteckningen och förmånsrätten på 55 procent. Den totala säkerheten inom förmånsrätten i lagen om företagsinteckning borde vara gynnsam för att säkerställa krediter till företagen. Problemet här är reglerna inom banklagen där kreditgivaren, oftast banken, inte får se de samlade tillgångarna som en säkerhet, utan kreditgivaren har bara att se till lönsamheten i företaget och möjligheten att omsätta tillgångarna. Om vi vill värna kreditgivningen och särskilt företagen i de delar av landet där tillgångarna är lågt värderade, till exempel låg värdering av fastigheter, måste vi se till att kreditgivarna får vara generösare och ta ett större samhällsansvar för företagens möjlighet att verka och även stödja sysselsättningen i hela landet. Det är helt uppenbart att det borde vara ett samhällsintresse med regionala kreditfonder som får ta ett större ansvar för investeringar och företags livsvillkor i hela landet. Denna roll hade till exempel tidigare Föreningsbanken och Sparbanken. Vi vet att vissa lokala sparbanker har denna roll och tar ett stort ansvar runt om i landet även i dag. Frågan är också hur staten som ägare agerar i de företag där man borde ta ett ägaransvar som kreditgivare och hur man styr kreditgivningen. Här handlar det om att riskfördelningen måste bli större mellan staten, kreditgivarna och företagen eller företagaren. Vi i Vänsterpartiet tycker att nuvarande lagstiftning är grund för detta. Har regeringen ambitionen att underlätta för nuvarande företag och dem som planerar att starta nya företag bör lagstiftning för kreditgivningen ändras till förmån för en större riskdelning och bättre möjligheter till rekonstruktioner vid obestånd. Fru talman! Jag vill också hänvisa till vårt särskilda yttrande som finns i betänkande CU5, Lag om företagshypotek . Det är en röstförklaring som ytterligare ger stöd för vårt ställningstagande att nuvarande lagstiftning är bra. Men det är också en hälsning till bland annat Småkom som har varit kritiskt till den nuvarande lagstiftningen och har stora förhoppningar på det nya förslaget från regeringen. Vi i Vänsterpartiet konstaterar också att det finns regionala skillnader när det gäller kreditgivning runt om i landet, men vi menar att det inte gynnar dessa regionala skillnader om det skulle bli en återgång när det gäller förmånsrätten och det här lagförslaget skulle träda i kraft. I stället handlar detta om att regeringen måste ta andra initiativ om man har ambitionen att stödja kreditgivning, sysselsättning och en positiv utveckling i hela landet. Då måste man ta till andra åtgärder. Här förväntar vi oss att regeringen snarast tar dessa erforderliga initiativ för att vi ska få en bra kreditgivning, en bra sysselsättning och en bra investeringsvilja runt om i hela Sverige.

Fru talman! I likhet med regeringen har Miljöpartiet noterat att 2003 års reform av företagens kreditvillkor när den nu har utvärderats har visat sig göra mer skada än nytta. Vi ser att försämringarna av kreditvillkoren har inneburit stora problem för många, framför allt små och medelstora företag, och som har påpekats här finns också regionala skillnader. Vi har sett det framför allt på landsbygden utanför storstadsregionerna. Det är också särskilt små industriföretag som har stora behov av krediter som har fått dem indragna och i många fall har tvingats avveckla sin verksamhet. I andra fall har man inte kunnat genomföra tänkta satsningar. Miljöpartiet motsatte sig den här reformen redan vid riksdagsbehandlingen 2003. Förändringen innebar att förmånsrätten i företagsinteckning då sänktes till 55 procent. Vi har i årliga motioner upprepat kravet på att återställa förmånsrätten, och nu händer det alltså äntligen någonting på området. Som förväntat har Institutet för tillväxtpolitiska studier, ITPS, noterat att effekten av reformen blev precis så skadlig som Miljöpartiet hävdade 2003, och regeringen har också fått liknande signaler från näringslivet, vilket inte förvånar oss. Vi tar det här som ett erkännande och som att dessa instanser intygar att Miljöpartiets analys av förändringen visat sig vara riktig. Vi tycker också att det är positivt att regeringen har tagit till sig de här signalerna och att man nu också tycks inse det olyckliga i reformen från 2003. Till stora delar har vi därför samma inställning som regeringen i den här frågan, och vi ser positivt på regeringens förslag till åtgärder. Självklart hade vi hoppats på att man skulle ta till sig Miljöpartiets förslag fullt ut när det gäller att återställa förmånsrätten. Civilutskottets betänkande nr 5 om lag om företagshypotek innebär att regeringen nu accepterar en rätt omfattande återgång till den situation som gällde före 2004, vilket vi tycker är bra. Regeringen väljer dock att genomföra en del andra förändringar som komplicerar bilden något. Herr talman! Efter mycket överväganden har vi från Miljöpartiets sida beslutat att trots att förslaget från regeringen går i rätt riktning, som vi tycker, inte nöja oss med att bara så att säga tacka och buga och ta emot det. Även om vi alltså instämmer i regeringens bedömning att de förändringar som nu görs innebär väsentliga substantiella förbättringar för små och medelstora företag reserverar vi oss ändå till förmån för vår motion i betänkandet, där vi alltså kräver en fullständig återgång till situationen före 2004. Vi är, som jag redan har påpekat, herr talman, fullt medvetna om att regeringens förslag till ganska stora delar innebär en ny konstruktion, och därför är det inte så lätt att göra en rak jämförelse mellan förslaget och situationen före 2004, så det kan ju råda lite olika meningar om vad en återgång innebär. Det här tycker vi också gör det lite svårt att bedöma och förutsäga effekten av regeringens förslag. Vi i Miljöpartiet är i första hand måna om att företagarna återigen ska få rimliga villkor för att bedriva sin verksamhet, och vi hoppas därför att det förslag som har kommit är en bra avvägning. Vi lägger inte någon prestige i att det här måste lösas precis som vi föreslår och att en återgång, som vi kallar det, skulle vara så att säga den enda möjliga vägen. Vi är i första hand måna om att det ska bli en situation som fungerar för företagare. Vi utgår ifrån att regeringen kommer att följa upp effekterna av sitt förslag nu. Vi i Miljöpartiet kommer i varje fall att följa upp det. Vi utgår från att regeringen, om det visar sig nödvändigt, återkommer till riksdagen med nya justeringar av förmånsrätten, om det alltså, som vi menar, skulle visa sig att det här förslaget inte räcker till för att företagen ska få möjligheter att finansiera nyinvesteringar, nya projekt och så. Vi tvivlar alltså inte på att regeringen har bra uppsåt i den här frågan. Vi menar dock att Miljöpartiet fortfarande har en bättre analys och ett bättre förslag till åtgärder, även om vi ser att skillnaderna inte är så stora. Herr talman! Vidare kan man konstatera att maktkartellens partier säkert senare i debatten kommer att påpeka att oppositionen inte är enig i den här frågan. Det har vi ju inte heller varit tidigare. Vi har från Miljöpartiets sida full förståelse för de motiv som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet använder sig av. Den här reformen har inneburit ett lägre risktagande i företagen och att vi därmed har fått färre riskutsatta jobb, och det är ju i och för sig bra, men samtidigt menar vi att det har inneburit att många möjliga jobb har uteblivit. Det här handlar om en balansgång där vi uppenbarligen gör olika bedömningar, och vi menar alltså att skadorna är större än vinsterna. Argumentet att tiden för utvärdering har varit lite kort är i och för sig relevant. Det är därför vi också menar att det är viktigt att regeringen fortsätter att följa upp frågan. Man skulle också kunna säga att den här reformen inte har prövats under svåra ekonomiska tider, och vi i Miljöpartiet är mycket oroade över framtiden, nu när vi är på väg ned i en lågkonjunktur. Vi tror alltså att utvärderingen, trots att den alltså är kritisk till hur reformen har fungerat, i verkligheten är alldeles för positiv. Det är därför vi också håller fast vid vårt ställningstagande i motionen. För oss i Miljöpartiet är långsiktiga villkor väldigt viktiga. Regelverken för näringsverksamhet bör utformas på ett sådant sätt att de fungerar i både goda och dåliga tider. Både näringsidkare, anställda, långivare, leverantörer och kunder ska kunna känna en trygghet i vilka regler som gäller. Man behöver som parter tid på sig att utvärdera och bygga förtroende, och det underlättas inte om reglerna förändras ofta. Vi beklagar att den här förändringen genomfördes med Kristdemokraternas hjälp 2003, och vi beklagar naturligtvis att man inte nu återgår till de villkor som gällde tidigare. Samtidigt hoppas vi att de regler som nu införs ska fungera på ett så pass bra sätt att de kan få vara orörda under en längre tid. Men skulle erfarenheterna visa under de närmaste åren, när vi nu går ned i en lågkonjunktur - de flesta bedömare säger väl att det är ditåt vi är på väg - att de justeringar som man nu gör från regeringens sida så att säga utgår från att vi ständigt ska leva i goda tider och att det faktiskt behövs mer när vi får svårare tider, ja då hoppas vi naturligtvis att den regering som sitter, oavsett vilka partier som ingår i den, reagerar snabbt. Det är viktigt för många små och, ofta när det gäller finansieringen, svaga företag. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 2.

Herr talman! Det är viktigt och angeläget för Sverige och vår välfärd att det skapas goda förutsättningar för företagen. För bara ett par månader sedan var det betydligt enklare att låna pengar, men sedan gick det snabbt. Problemen för de amerikanska bolåneinstituten Freddie Mac och Fannie Mae samt fallet för investmentbanken Lehman Brothers löste ut det som nu har blivit en global finanskris. I spåren av denna kris märker många företag att det är både svårare och dyrare att låna pengar. Räntorna fluktuerar och bankerna gör tuffare bedömningar när de ska låna ut kapital. Detta gäller inte minst för de många småföretagare som geografiskt befinner sig utanför storstadsregionerna. Ett led i att förbättra för företagen är det lagförslag vi debatterar i dag, lagen om företagshypotek. Lagförslaget innebär en reformering av det regelverk som gör det möjligt att använda lös egendom i näringsverksamhet som säkerhet för lån. Den nya säkerhetsrätten företagshypotek föreslås från och med den 1 januari 2009 ersätta den så kallade företagsinteckningen som infördes 2004. Reglerna om företagsinteckning försämrade säkerhetsrättens värde i jämförelse med det dessförinnan gällande företagshypoteket. Enligt en utvärdering från Institutet för tillväxtpolitiska studier var försämringen så påtaglig att reformens nackdelar måste anses ha överstigit fördelarna. I allt väsentligt innebär de nya reglerna för företagshypotek en återgång till de regler som gällde före 2004. Äldre företagsinteckningar kommer dock att fortsätta att gälla under en övergångsperiod. Syftet med de nya reglerna, vilket Johan Löfstrand efterfrågade, är att förstärka säkerheten för långivare så att det blir lättare för företag att låna pengar. Företagshypoteket föreslås omfatta näringsidkares lösa egendom som hör till näringsverksamheten. Företagshypoteket ska inte omfatta kassa- eller bankmedel, finansiella instrument avsedda för allmän omsättning, egendom som kan intecknas på annat sätt eller egendom som varken kan utmätas eller ingå i en konkurs. Företagshypoteket ska ges särskild förmånsrätt vid konkurs och utmätning. Regeringen föreslår vidare att statens förmånsrätt för återkrav av utbetald lönegaranti avskaffas. Detta innebär dock inga försämringar i det sociala skyddet för arbetstagarna men ökar andra borgenärers möjligheter att få utdelning i konkurs. 2003 års förmånsrättsreform innebar att företagsintecknings värde som säkerhet försämrades i jämförelse med det tidigare företagshypoteket. Syftet med den reformen var framför allt att ge bättre förutsättningar för rekonstruktion av företag och skapa incitament för att mer beakta lönsamheten än säkerheten vid kreditgivning. Enligt de utvärderingar som Institutet för tillväxtpolitiska studier gjort av reformen har, som jag nyss sade, företagens kreditvillkor försämrats i sådan grad att reformens nackdelar måste anses överstiga fördelarna. Det har visserligen förflutit relativt kort tid sedan de i dag gällande reglerna trädde i kraft, och alla effekter av reformen är i och för sig inte helt klarlagda, men effekterna på företagens kreditmöjligheter framstår som tillräckligt tydliga. I motsats till Socialdemokraterna och Vänsterpartiet anser vi att lagstiftningsåtgärder måste vidtas för att förstärka företagsinteckningens värde som kreditsäkerhet och på så sätt underlätta för företag att låna pengar. Förstärkningen bör ske på ett sådant sätt att säkerhetsrätten får ett värde som motsvarar det värde som den hade före förmånsrättsreformen. Johan Löfstrand ställde ett antal frågor. Syftet med reformen har jag svarat på. Vad som är viktigt att framhålla är att frågan å ena sidan kan ses ur ett insolvens- eller obeståndsperspektiv, å andra sidan ur ett kreditgivningsperspektiv. Om man bara väljer ett av perspektiven blir slutsatsen enkel. Om man mer väljer att betrakta båda perspektiven blir resultatet annorlunda. Om man sedan lägger till frågan om små kontra större företag och storstäder kontra landet i övrigt blir problemet mycket mer komplext. Herr talman! Om Johan Löfstrand, vilket han egentligen säger, anser att problem med att få krediter inte hänger intimt samman med vilken säkerhet kreditgivaren kan få förstår jag att han har problem med sina slutsatser. Men, herr talman, det räcker inte med det. Johan Löfstrand frågar varför det ska ske en höjning till 75 procent. Om Johan Löfstrand hade läst mer i den proposition som vi i dag diskuterar, i stället för sina gamla papper som han viftade med i talarstolen, hade han känt till vad förslaget i propositionen är. Det var den utredning som föregick propositionen som föreslog en allmän förmånsrätt som gäller i 75 procent av gäldenärens egendom. Regeringens förslag är i stället en särskild förmånsrätt. Om det är något mer Johan Löfstrand undrar över svarar jag gärna, och det går också bra att låna propositionen. Miljöpartiets ställningstagande till frågan om företagshypotek är någonting helt annat än Vänsterpartiets och Socialdemokraternas. I sin motion föreslår Miljöpartiet att säkerhetsrättens värde vid kreditgivningen ska återställas genom att förmånsvärdet återställs till 100 procent. Att enbart justera procentsatsen till 100 procent innebär att företagsinteckningens värde skulle bli avsevärt starkare än det tidigare gällande företagshypoteket. Här kan man säga att det i stället finns tydliga fördelar med en säkerhetsrätt som ger särskild förmånsrätt fullt ut i vissa tillgångsslag. Det är också den lösning som majoriteten av de remissinstanser som företräder näringslivet har förordat. Det bästa sättet att lösa de problem vi har sett är att i allt väsentligt återgå till de regler om företagshypotek som gällde före år 2004. Företagsinteckningen bör därför ersättas av en säkerhetsrätt men även företagshypotek som ska ge särskild förmånsrätt och omfatta näringsidkares lösa egendom i den mån egendomen hör till näringsverksamheten, med undantag för bland annat kassa- och bankmedel. Herr talman! Förslaget om att återinföra företagshypotek med särskild förmånsrätt innebär att utdelningen på oprioriterade fordringar och förmånsberättigade lönefordringar kommer att minska. Förslaget kombineras därför med ett förslag som kompenserar de oprioriterade borgenärerna. Mot den bakgrunden framstår regeringens förslag om att avskaffa förmånsrätten för statens återkrav för utbetald lönegaranti som ändamålsenligt. Den föreslagna ordningen innebär att staten går miste om intäkter. Det bör i sammanhanget nämnas att regeringen i budgetpropositionen för år 2009 i utgiftsområde 14 föreslagit att anslaget 1:11, Bidrag till lönegarantiersättning, ska ökas med 500 miljoner kronor på grund av förslaget om att avskaffa förmånsrätten för statens återkrav för utbetald lönegaranti. Slutligen, herr talman, vill jag säga att de nya reglerna om företagshypotek innebär att ytterligare ett vallöfte infrias. Detta framstår som särskilt viktigt i en tid när företagen står inför svåra utmaningar med en vikande konjunktur. I syfte att förbättra förutsättningarna för företagandet pågår också arbete inom EU och i Sverige med tydligt fokus på att minska den administrativa bördan för företagen. Dessutom gör alliansregeringen att det blir billigare att anställa samt minskar bolagsskatten. Det är angeläget för alla att det görs särskilda ansträngningar för företagen. Herr talman! Jag yrkar bifall till propositionen, vilket innebär att motionsyrkandena ska avslås.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 1, vilket jag inte gjorde i mitt huvudanförande. Som Anti Avsan säger är dessa frågor komplexa, och det är lätt att bolla omkring saker. Eftersom jag inte tycker att jag fick något särskilt bra svar tidigare skulle jag vilja fråga om Anti Avsan tror att den särskilda förmånsrätt som regeringen nu föreslår kommer att medföra att kreditgivningen blir bättre. Det gäller framför allt i det perspektiv vi just nu befinner oss, det vill säga att vi har stora problem på den finansiella marknaden. Vore det inte bättre att i stället försöka se till de positiva effekter som reformen gett inom områden som rör rekonstruktion och annat? Vore det inte bättre att försöka vänta lite grann och se vad reformen skulle kunna ge även i en lågkonjunktur i stället för att nu ändra systemet? Jag tror nämligen inte att det kommer att innebära någon som helst förbättring av kreditgivningen.

Herr talman! Jag noterar att Johan Löfstrand antingen lyssnat på vad jag sagt eller läst i propositionen eftersom han nu talar om en särskild förmånsrätt i stället för de 75 procenten som aldrig varit regeringens förslag. En bättre säkerhet leder antagligen till en tryggare kreditgivning som i det här fallet gagnar både den som lånar pengar och den som lånar ut pengar. Har man en god säkerhet för de utlånade pengarna får man väl utgå från att man är beredd att låna ut i många fler fall än annars. Det är med den här lagen som med all annan lagstiftning att den ska hålla lika väl i dag som i andra sammanhang. Lagstiftningens yttersta konsekvenser blir aktuella den dag ett företag går i konkurs eller inte kan betala. Det är också en särskild poäng med den särskilda förmånsrätten. Den gäller inte bara i konkurs som den allmänna förmånsrätten utan också vid utmätning. Så det finns en möjlighet att utmäta den lösa egendomen i näringsverksamheten innan en konkurs. När det gäller den andra sidan, obestånds- eller insolvensperspektivet, tror jag att man ska ha i åtanke att frågan om företagsrekonstruktioner ses över av Insolvensutredningen. Dessutom är det inte speciellt många företag som rekonstrueras på det sättet. Där finns det möjligen också en viss skillnad mellan större städer och landsbygd. Även med beaktande av Insolvensutredningen är de här förslagen väl avvägda.

Herr talman! Ett huvudsakligt syfte med reformen var ju att man också skulle få en förändrad syn på kreditgivningen. Man skulle ha ett större perspektiv kring ett företags lönsamhet snarare än att se till hur mycket fast realkapital man har för tillfället när man ska göra en kreditbedömning. Det var ett av skälen till att man gjorde de här förändringarna. Ser inte Anti Avsan att det finns några positiva aspekter med att man flyttar fokus från att det ska finnas realkapital i bolaget i form av maskiner, lokaler eller annat till att ha ett tydligare lönsamhetsperspektiv vid kreditgivning? När det gäller den andra frågan som jag hade finns det i dagsläget ett antal ganska tunga remissinstanser som Skatteverket, Kronofogdemyndigheten och Svenska Advokatsamfundet som anser att det har gått alldeles för kort tid för att man ska kunna dra några som helst slutsatser. Anser Anti Avsan att man i dag kan dra slutsatser om hur reformen har slagit?

Herr talman! Ett lönsamhetsperspektiv har förhoppningsvis alla företag och företagare. Det är grunden, själva idén för att man håller på med något. Det har naturligtvis betydelse också för kreditgivningen. Om man är kreditgivare är man betydligt mer återhållsam med krediter när det gäller olika verksamheter som inte framstår som lönsamma på sikt eller som innehåller risker. I det sammanhanget kan man säga att det alltid finns andra möjligheter - kanske - att ställa säkerhet för de lån man tar. En sådan möjlighet är personlig borgen som är en förutsättning för väldigt många småföretagare. Det medför också särskilda nackdelar, framför allt om man inte kan utnyttja den lösa egendomen i näringsverksamheten fullt ut, vilket man kan med regeringens förslag när det är en särskild förmånsrätt. Vilka slutsatser ska man dra? Jag drar väl den slutsatsen att Institutet för tillväxtpolitiska studier har konstaterat att man kan påvisa vissa negativa effekter. Vad man ska komma ihåg - då måste man ha läst propositionen - är att det Skatteverket och andra uttalar sig om är utredningens förslag. Det måste man ha i åtanke.

Herr talman! Att låna ut pengar är alltid en risk. För att minimera risken är det möjligt att kräva säkerhet som motprestation. Att de som har krävt och fått säkerhet för sitt risktagande ska få utdelning vid obestånd före dem som inte har begärt det är egentligen självklart. Det är precis det som propositionen Lag om företagshypotek handlar om. Den nya lagen innebär att de som har företagshypotek som säkerhet för sina krediter kan använda detta fullt ut vid utdelning när ett företag har gått i konkurs. Den nya lagen innebär också att statens förmånsrätt för återkrav av utbetald lönegaranti avskaffas. Det påverkar dock inte rätten för anställda att få ut sin lönegaranti. Följden av detta beslut blir att det blir mer över till andra oprioriterade fordringsägare, ofta mindre företag som inte har fått betalt för sina leveranser. För mig som centerpartist känns det i högsta grad rättvist med turordningen att 1. den som har säkerhet för sin kredit först ska få utdelning, 2. privata fordringsägare får sin del, och 3. staten först därefter får ersättning för utbetalda lönegarantier. Sedan tidigare har statens förmånsrätt för skatter och avgifter slopats. Staten är ju den som tål en företagskonkurs bäst. Att lyfta fram de privata företagarna framför staten känns verkligen helt rätt. Herr talman! I den reservation som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har lämnat skriver de bland annat att effekterna av den tidigare reformen i allt väsentligt är positiva. De skriver också att företagens överlevnadsgrad har ökat och att antalet konkurser samt arbetslöshet grundad på konkurser har minskat. Jag vågar påstå att det de skriver inte har med den nuvarande lagstiftningen att göra. Förbättringen är enbart en följd av konjunkturuppgången. Att de har hävdat dessa ståndpunkter tidigare under lagstiftningsprocessen kan jag ha en viss förståelse för, men att de gör det i dag förvånar verkligen. Se bara på antalet konkurser i september och i oktober! Det gäller även deras formulering att bankernas vinster har ökat, vilket innebär att de har god tillgång på kapital. När vi justerade ärendet i utskottet var jag övertygad om att de skulle ändra i texten med tanke på finanskrisen, men uppenbarligen har den av någon outgrundlig anledning gått dem helt förbi. Jag vill fråga er: Står ni fortfarande fast vid era påståenden? Däremot är vi överens om en sak, och det är att bankerna oftare tar initiativ till och medverkar till rekonstruktioner av företag. Jag tror inte att deras arbetssätt kommer att förändras med den lagstiftning som vi nu föreslår. Det är helt enkelt nya tider, och bankerna inser att de tjänar mer på att rekonstruera och gå med på ackord än att sätta företag i konkurs. Vi är också överens om att den nya lagen kommer att missgynna staten till förmån för kreditgivare och leverantörer. Det tycker jag och Centerpartiet är bra, men jag vill fråga om er uppfattning i stället är att gynna staten på företagarnas bekostnad. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationerna.

Herr talman! Jag kan börja med att instämma i mina allianskolleger Anti Avsans och Lennart Petterssons inlägg. Det är mycket som är sagt där redan om de ställningstaganden som vi har gjort i utskottet. Det betänkande som vi debatterar i dag som heter Lag om företagshypotek bygger på regeringens proposition som Anti Avsan visade upp här förut. Den heter En bättre säkerhet för lån i företag . Det är det som är syftet och svar på den frågan. Att det är en bättre säkerhet ger naturligtvis större möjligheter att få låna pengar. Då har vi kanske svarat på den frågan. Det är en proposition som lite populärt har kallats för återställaren av en del talare. Det stämmer väl i viss mån eftersom företagsinteckningen får höjt värde om man i viss mån går tillbaka till 2003 års förmånsrättsregler. Men det blir felaktigt om man tittar på andra delar som faktiskt ligger fast. Statens förmånsrätt när det gäller skatter och avgifter är en sak som ligger kvar. Man kan naturligtvis ha en principiell invändning mot att vi går in och ändrar lagar som har varit under så kort tid att man inte kan veta deras värde. Men samtidigt måste ju en regering ha rätt att komma med förslag och att ändra ett regelverk om det inte blir som man har tänkt sig. Jag skulle vilja gå så långt att jag säger att det inte bara är en rättighet utan en skyldighet att gå in och lägga fram förslag om förändring om det inte blir som man har tänkt sig. Det gäller kanske i synnerhet i detta fall, när det är en annan, tidigare regering som har lagt fram förslaget och genomdrivit det i riksdagen mot många av de partier som sitter i majoritet nu och deras vilja. Herr talman! I den reservation som finns från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet framgår att effekterna av 2003 års reform i allt väsentligt är positiva. Det kan man faktiskt instämma i till vissa delar - det finns positiva inslag där. Men där finns även det undantag som dagens debatt handlar om, nämligen att det har blivit svårare, särskilt för småföretag, att låna med företagsinteckningen som säkerhet. Det handlar alltså om 55 procent och allmän förmånsrätt. Precis som jag sade förut är svaret på den frågan att syftet är att förbättra den lånemöjligheten och finansieringsmöjligheterna för småföretagen. Lån har naturligtvis beviljats i tämligen stor omfattning även under den här perioden. Reformen har ju inte stannat av, men som vi har tagit upp här tidigare har det många gånger krävts kompletterande säkerheter både i form av borgen från företagarnas sida och pant i till exempel fastigheter. Detta har naturligtvis inte gjort företagarens vardag enklare på något sätt. Det är självklart att detta har blivit besvärligt för speciellt småföretagare. En annan effekt som vi kan se är att man vid en del tillfällen har börjat använda så kallad factoring och leasing i stället för att täcka upp sin finansiering. Nu kommer vi med förslaget om att gå tillbaka och höja företagsinteckningens säkerhet genom att föreslå en särskild förmånsrätt i den definierade egendom som finns. Det finns ju vissa undantag som det har talats om här tidigare, så dem behöver jag inte upprepa. Då hamnar vi i ett läge där företagen får lättare att låna pengar - det säger sig självt - utan några personliga borgensåtaganden och andra säkerheter. Förhållandet med leasing och factoring blir väl också betydligt mindre aktuellt då. Johan Löfstrand hade också en fråga om vi trodde att det här skulle få en omedelbar effekt och om det hade varit rätt läge nu i lågkonjunktur, om jag förstod frågan rätt. När man ska utvärdera en sådan här fråga blir det förstås svårare när man har olika förutsättningar. Lennart Pettersson var inne på det, och diskuterade de positiva effekterna. De utvärderades i högkonjunktur, och nu ska man utvärdera detta i lågkonjunktur. Det är klart att det finns skillnader i detta. Jag tror att det blir ganska svårt att se den direkta effekten i lågkonjunktur. Men jag vill nog säga att detta på sikt med all säkerhet kommer att göra det lättare för företagarna att låna pengar till sin verksamhet. Vi ska inte glömma bort det betydelsefulla inslaget i propositionen, som utskottet har ställt sig bakom, som handlar om att statens förmånsrätt när det gäller utbetalade lönegarantimedel försvinner. Det kommer att gynna företagen. Vid en konkurs måste ju möjligheterna att få utdelning för företagens del då bli betydligt större. Jag ska begränsa mig eftersom jag tycker att det mesta är sagt i den här frågan. Jag avslutar därför, fru talman, med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet i dess helhet och avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! Jag tycker att Lars Tysklind tar upp en viktig aspekt, nämligen utvärderingen. Vi har stått här i talarstolen under ett antal debatter under åren som har gått och debatterat statistik. Vi har inte haft någon statistikdebatt i dag, och det tycker jag har varit skönt. Det blir lätt så att man använder sig av olika argument åt det ena eller andra hållet och på så sätt försöker övertyga varandra. Det är skönt att Lars Tysklind ändå erkänner att den här reformen under de kommande åren inte kommer att få någon som helst effekt på grund av den ekonomiska situation som världen och samhället befinner sig i - den stora globala krisen. Hade det inte då varit bättre att vänta med att genomföra reformen för att på så sätt kunna se om det inte kunde ha utvecklats ett antal positiva effekter under lågkonjunktur på obeståndssidan och när det gäller konkurser? Jag tror att man på det sättet skulle kunna öka antalet rekonstruktioner. Den andra delen, som både Lars Tysklind och Anti Avsan, i sin replik, berörde är frågan om personligt borgensåtagande. Jag tycker att vi ska se det som ett misslyckande att det på den svenska kreditmarknaden i dag i stort sett är ett måste att privata företagare och småföretagare som driver aktiebolag blir tvungna att gå i personlig borgen. Vad finns det då för skäl att bedriva verksamheten som aktiebolag?

Fru talman! Det är intressant att höra hur man kan bli citerad. Johan Löfstrand menar att jag skulle ha sagt att det här inte skulle ha någon sorts effekt. Jag vill nog göra den bedömningen att det är nu i lågkonjunktur som en sådan här reform ligger rätt i tiden. Det är bra att den kommer just nu för att kunna upprätthålla finansieringen. Däremot sade jag att det är svårt att på kort sikt utvärdera en sak med den bakgrund vi nu har med den finansiella krisen och lågkonjunkturen. Jag sade också att jag tror att det med all säkerhet kommer att underlätta för företagen på sikt att låna pengar med den nya typen av förmånsrätt. Jag tycker att det där var en ren felcitering. Jag kan förstå att Johan Löfstrand försvarar ert gamla beslut mot bakgrund av de tidigare ställningstaganden ni har gjort. Men det är egentligen inte det som är huvudsyftet. Huvudsyftet är att vi ska skapa regler som fungerar i samhället. Även om det nu har gått ganska kort tid sedan den 1 januari 2004 har man bland annat sett i studier från ITPS, Institutet för tillväxtpolitiska studier, att det finns negativa effekter. Jag kan inte förstå varför man inte ska notera detta och skapa nya regler. Vi ska också notera att det sker ett avstamp och att de positiva delar som fanns i 2003 års regelverk inte tas bort, utan läggs till, förändras och reformeras i rätt riktning.

Fru talman! Jag tror i alla fall att kreditgivningen under de kommande månaderna och kanske under en längre tid kommer att försämras. Det beror nog i stor utsträckning på det konjunkturläge vi har i dag. Jag tror alltså att bankerna kommer att bli ännu mer försiktiga med att bevilja lån. Det hade de blivit oavsett om reformen hade genomförts eller inte. Jag tror inte att reformen under överskådlig tid kommer att få speciellt stor betydelse. Bankerna använder sig av factoring och leasing, och det tror jag är en utveckling som hade skett oavsett om man hade genomfört 2003 års reform eller inte. Bankerna ser att det är ett bra och lätt sätt att kunna få in kapital och framför allt att kunna hålla uppe en säkerhet. Jag tror att det är ett system som vi hade fått se komma oavsett hur kreditgivningen hade utvecklats. Jag har en fråga till Lars Tysklind: Kommer regeringen att följa frågan och se till att det sker kontinuerliga utvärderingar? Det tror jag är viktigt att göra för att se vilka effekter den här återställaren kommer att få.

Fru talman! Jag svarar på den sista frågan: Det utgår jag från att man gör från regeringens sida när det gäller detta beslut och alla andra beslut också. Det ingår i det politiska arbetet att utvärdera sina beslut. Det är precis det som har gjorts i det här fallet. Regeringen har kommit till slutsatsen att det behövs förändringar här, och det är de som genomförs nu. Sedan kan man alltid spekulera i vad som hade hänt om man inte hade gjort saker och ting. Det viktiga i det här sammanhanget är faktiskt att skapa regler som håller över tid. Jag tycker att det är ett icke relevant resonemang att ta upp vad som händer de närmaste månaderna. Nu är vi i en väldigt specifik situation. Vi har en finansiell kris och vi har en lågkonjunktur. Det är klart att alla är väldigt försiktiga just nu. De förtroendegivande åtgärder, skulle jag vilja påstå, som regeringen ändå har vidtagit under den här perioden kommer att göra att de finansiella hjulen naturligtvis kommer att börja rulla igen. Då är det ingen nackdel att de här reglerna är på plats. Som jag sade förut kommer de med all säkerhet att leda till att företag får lättare att låna och finansiera sin verksamhet.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka Johan Löfstrand för en utmärkt historieskrivning. Det var så det var. För mig som i dag med mycket kort varsel ersätter Yvonne Andersson var det särskilt värdefullt. Fru talman! Fram till utgången av år 2003 fanns regler om så kallat företagshypotek i lagen om företagshypotek. Företagshypoteket hade utvecklats för att en näringsidkares rörelseegendom skulle kunna utnyttjas som kreditsäkerhet utan att näringsidkaren behövde avstå från besittningen. Näringsidkaren hade alltså rätt att förfoga över den egendom som ingick i hypoteksunderlaget, och underlaget kunde växla från dag till dag. På så sätt skilde sig alltså företagshypoteket från vad som i allmänhet gäller för en säkerhet i lös egendom. År 2003 fattade riksdagen beslut om en genomgripande reform av förmånsrättslagstiftningen. Sverige hade då mest konkurser i hela världen, och syftet med den nya reformen var att hejda denna utveckling och få bankerna att ta ett allt större ansvar. Genom den nya lagstiftningen omvandlades företagshypoteket till en företagsinteckning med allmän förmånsrätt i 55 procent av värdet av all gäldenärens egendom, sedan borgenärer med bättre förmånsrätt fått betalt. Lagen om företagshypotek ersattes med en lag om företagsinteckning. Denna reform gick vi kristdemokrater med på under förutsättning att vi beslutade om en utvärdering för att säkra att inte företagen fick svårigheter att skaffa nödvändiga krediter. Företagsinteckningen ger alltså inte allmän förmånsrätt och gäller inte vid utmätning utan endast vid konkurs. En företagsinteckning beviljas med ett visst belopp i all sökandens egendom. Den förmånsrätt som följer med en upplåtelse av en företagsinteckning hos en fysisk person omfattar alltså även hans eller hennes privata egendom. Några undantag för kassa och bankmedel görs inte heller. Alliansen föreslår nu en reform som innebär att företagsinteckningen ersätts av en säkerhetsrätt benämnd företagshypotek. Säkerhetsrätten ska gälla i den lösa egendom som ingår i näringsverksamheten. Den ska inte omfatta kassa och bankmedel eller finansiella instrument avsedda för allmän omsättning. Företagshypoteket ska ge särskild förmånsrätt. Enligt de utvärderingar som Institutet för tillväxtpolitiska studier, ITPS, har gjort har det framkommit att företagens kreditvillkor har försämrats efter att lagen reformerades år 2003. Försämringarna är så pass stora att de överstiger fördelarna. Även näringslivet har framfört sådan kritik och därför bör nu en lagstiftning som förstärker företagsinteckningens värde som kreditsäkerhet inte anstå ytterligare. Fru talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Jag vill ställa en fråga till Ingemar Vänerlöv. Det här är en fråga som har diskuterats inom det kristdemokratiska partiet under ett antal år, framför allt var frågan extra het under början av förra mandatperioden. Jag vill gärna veta hur Kristdemokraterna resonerade när man bytte ståndpunkt. Jag måste säga att när vi tidigare har haft de här diskussionerna i kammaren har jag känt att det kristdemokratiska partiet i mångt och mycket ställt upp på de kriterier och det resonemang som man hade haft i kommittén. Det var därför man faktiskt var med och drev igenom den här reformen. Vad är det för någonting som bara ett år senare har gjort att man inte ser reformen som lika bra som man gjorde året innan?

Fru talman! Det var så, Johan Löfstrand, att det var vi, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som genomdrev det här. Jag får be om ursäkt för att jag kanske har lite suddiga minnen bakåt, men i det stora hela var det i alla fall så att Rolf Åbjörnsson hade varit med och med kraft verkat för den förändring som kom till stånd då. Samtidigt ville vi försäkra oss om att det ska ske en utvärdering om det visar sig att det kan bli problem på sina håll. Som jag nämnde i mitt anförande har ITPS visat att det har blivit problem. Även från företagshåll har det framkommit synpunkter på att man nog får göra någon form av justering. Då har vi i alliansen resonerat oss samman och kommit fram till att det här är, om jag så får säga, en första justering. Alliansen har ju jobbpolitik som högsta prioritet. Självfallet är vi mycket lyhörda för att företagen ska kunna existera på så bra villkor som möjligt. Det är ju det som skapar jobb.

Fru talman! Men Kristdemokraterna ändrade ju uppfattning ganska snabbt. Utvärderingsarbetet hade inte riktigt kommit i gång. Det tycker jag är intressant att påpeka. När vi ändå pratar utvärdering vill jag egentligen ställa samma fråga som jag ställde till Lars Tysklind. Kommer staten att under de kommande åren följa den här frågan? Jag tycker att det vore intressant att veta om kreditgivningen kommer att förändras. Jag tror inte att den kommer att göra det. På grund av det ekonomiska läge vi befinner oss i tror jag att kreditgivningen kommer att bli sämre än den har varit. Kan Ingemar Vänerlöv lova att regeringen ska följa frågan nogsamt så att vi om ett antal år kan diskutera frågan igen och då se hur den utvärderingen har slagit in?

Fru talman! Varken Johan Löfstrand, jag eller någon annan vet så värst mycket om framtiden. Det är faktiskt så. Som jag sade i min förra replik är jag fullständigt övertygad om att regeringen kommer att följa utvecklingen mycket noga när det gäller kreditsäkerheter och hur företagen på bästa sätt ska kunna leva vidare och utvecklas för att allt fler ska kunna komma i arbete.