Kvalitetsarbete och planering för skolan

Fru talman! I Sverige satsar vi mycket mer pengar på skolan än de flesta andra europeiska länder. Det är mycket bra, tycker vi i Folkpartiet. Ambitionen för skolan ska vara hög. Däremot är det dåligt att så många elever slås ut i den svenska skolan, att närmare hälften av våra 20-åringar antingen har hoppat av gymnasieskolan eller gått ut utan att nå målen. För mig som liberal skolpolitiker är det här den stora framtidsfrågan: Att skapa en skola för alla. Så länge så många ungdomar misslyckas får inte skoldebatten tystna. Orsaken till de här misslyckan- dena i skolan ligger framför allt i dåliga politiska beslut för skolan. Ibland talar man om svaga elever. Men det är fel. Det är inte eleverna som är svaga, utan det är den skolpolitik som regeringen har fört i så många år. Lärare och skolpersonal gör oftast ett jättejobb, men de arbetar i motvind. De arbetar mot en skolpolitik som fortfarande har sina rötter i 60- talets socialistiska drömmar om en likformig skola. Sverige satsar som sagt mer pengar än andra, men svensk skola håller bara medelmåttig standard. Uni- cef presenterade en jämförelse i höstas av utbildning- en i några rika OECD-länder. Där konstaterar vi att svensk skola faktiskt är medelmåttig. Läsning brukar ju vara det svenska paradnumret. Där ligger vi också på plats 7 av 24, och det kan låta ganska bra. Men sanningen bakom siffrorna är dystrare än de verkar. Undersökningen mäter nämligen hur många elever som inte klarar att lösa enkla läsuppgifter som att hitta okomplicerad information, dra slutsatser på låg nivå och förstå innehållet i ett klart angivet textav- snitt. I Sverige är det faktiskt sammanlagt 13 % av ele- verna som inte klarar de här enkla uppgifterna. Uni- cef skriver att det är en skam om mer än 10 % av befolkningen i ett industrialiserat land är oförmögna att läsa. En sådan skammens siffra har alltså Sverige. I Sverige har vi alltid trott att vi tar hand om in- vandrare på ett bättre sätt än många andra länder. Men där kommer Sverige nu på sjuttonde plats av 24 länder. Det är naturligtvis ett misslyckande för skolan när de som behöver skolan bäst presterar nästan tre gånger sämre än övriga elever. I matte har svenska elever en längre tid presterat medelmåttigt. I en av matematikundersökningarna ligger 30 % av de svenska eleverna under medianen. Det gör oss till land 12 av 24. Folkpartiet har många gånger sagt att skolan måste sluta med att slussa elever vidare utan att ställa krav på kunskaper, att vi måste sätta in stöd tidigt i grundskolan, att grundskolan ska kunna variera i längd för olika elever och att man ska lämna grund- skolan när man har nått målen. Grundskolan ska helt enkelt lägga grunden. Ibland har jag hoppats att regeringspartiet skulle börja ta itu med de verkliga problemen i skolan i stället för att lägga ut dimridåer. De utredningar som tillsattes för några år sedan hade kunnat vara början på en förändrad skoldebatt. Därför kom regeringens skrivelse i våras, Utbildning för kunskap och jämlik- het, verkligen som en besvikelse. Det är bland annat den skrivelsen som behandlas i dagens betänkande. Där går regeringen på i samma hjulspår som tidigare, och de har inga förslag för att ta itu med de verkliga problemen. Det var i den skrivelsen som vi först hörde talas om att regeringen vill öppna gymnasieutbildningar för alla oberoende av förkunskaper. Valrörelsen präglades när det gäller skolan till stor del av debatt om detta. Ihärdigt förnekade Socialdemokraterna att de ville ta bort förkunskaperna i skolan, men i verk- ligheten visade det sig att det blev så. I den skrivelse som vi behandlar nu kan vi se hur det verkar bli. Regeringens gymnasiekommitté föreslår med ett bisarrt nyspråk att å ena sidan ska förkunskaperna vara kvar, å andra sidan ska man få börja vilken gymnasieutbildning man vill oavsett vilka förkunska- per man har. Det ska heta att man är preliminärt anta- gen. Vi folkpartister har sagt det förr och säger det igen: Det är bara grymt att låta elever börja en kvali- ficerad gymnasieutbildning om de inte kan läsa och räkna på grundskolenivå. Hur klarar man ämnen som samhällskunskap och religionskunskap om man inte kan förstå innehållet i en bok? Hur klarar man kemi och fysik om man inte klarar elementär matematik? Samtidigt som man tar bort kunskapskraven på studieförberedande utbildningar nedvärderar man praktiska utbildningar. Det är en annan fix idé i soci- aldemokratisk skolpolitik: Alla ska läsa för att börja på högskolan. Det måste väl ändå kännas bättre för en elev som vill jobba mer praktiskt efter grundskolan om han eller hon vet att det finns en riktig yrkesut- bildning som är värd någonting? Det känns faktiskt, fru talman, konstigt, att behöva fråga ett parti som kallar sig arbetarparti: Varför vill ni nedvärdera prak- tiska yrkesutbildningar? Fru talman! Vem förlorar på det här? Naturligtvis är det eleven, som efter tolv år i skolan har misslyck- ats och måste börja om igen på någon vuxenutbild- ning. Det är inte snällt att låta bli att ställa krav på barn och ungdomar. Det är framför allt inte snällt när skolan sviker dem som kanske inte har tillräckligt stöd hemifrån. Det är precis tvärtom: Att ställa krav är att bry sig. På något sätt verkar det som om Socialdemokra- terna tycker att allt tal om kunskap och kvalitetskrav är lite farligt och gammalmodigt. Det gäller inte bara grundskolan och gymnasiet utan det gäller också förskolan. Här genomför man nu med buller och bång en allmän förskola, något som Folkpartiet från början applåderade. Men när det ska genomföras visar det sig att det inte är så noga om personalen är utbildad eller inte och att det inte är noga att ställa upp mål för verksamheten. Folkpartiet menar att när förskolan nu har ett större pedagogiskt ansvar än tidigare ska det vara utbildad personal som är ansvarig för verksam- heten. Förskollärare har ju ändå efter tre års högskole- studier en pedagogisk kompetens för att arbeta med barns utveckling. Ändå vill inte Socialdemokraterna gå med på att det är de som ska ha ansvaret för arbe- tet i förskolan. Det är inte så konstigt att det är svårt att locka ungdomar till förskollärarutbildnigarna. Fru talman! I det här betänkandet behandlar vi också en skrivelse från Riksdagens revisorer. Reviso- rerna har uppmärksammat många missförhållanden. De påpekar att likvärdigheten är hotad genom att kommunerna satsar så olika på sina skolor. Vissa kommuner satsar dubbelt så mycket så sina skolor som andra. Det ska naturligtvis inte vara så att en elev måste bo i rätt kommun för att få den undervisning och det stöd som han eller hon har rätt till. Vi libera- ler menar ju att kommunaliseringen av skolan var ett stort misstag. Därför menar vi att staten måste ta tillbaka huvudansvaret för skolan. Minst en fjärdedel av resurserna ska då öronmärkas för elever med sär- skilda behov och för skolor i utsatta områden. Med tydliga kunskapsmål och skarp utvärdering kan man lämna över till dem som jobbar i skolan att på olika sätt nå målen. I dag finns det visserligen ingen borgerlig enighet om Folkpartiets idé att avkommunalisera skolan, men det finns en bred uppfattning, uppfattar jag, hos oss i oppositionen om att skapa mer av raka rör mellan de nationella målen och dem som arbetar ute på skolor- na. Jag uppfattar att vi är flera borgerliga partier som vill släppa lärarna fria att ta bort politisk detaljstyr- ning. Frågan är om Socialdemokraterna också vill slå in på den vägen. Fru talman! Folkpartiet förordar ett uppbrott från stora delar av den skolpolitik som gällt sedan 60-talet. Vi accepterar inte de bristande kunskapsresultaten där uppemot hälften hoppar av eller går ut med icke god- kända betyg. Inte heller accepterar vi att skolan blir ännu en segregerande del av det svenska samhället där de redan missgynnade, invandrarna, missgynnas på nytt. Avslutningsvis vill jag säga att det går att komma till rätta med problemen om Sverige får en ny skol- politik. Det är hög tid att skapa en skola som kan ge kunskaper till varje individ utifrån hans eller hennes behov och förutsättningar. Ställ höga förväntningar på alla elever! Hårdsatsa på läsning tidigt! Bryt boen- desegregationen genom fritt val mellan skolor som tillåts att skapa olika profiler! Satsa extra resurser på skolor där många har utländsk bakgrund! Sätt betyg från sexan så att alla som behöver stöd uppmärksam- mas tidigare! Återinrätta speciallärarna så att elever med särskilda behov kan få bättre hjälp! Om skolan nöjer sig med att vara medelmåttig är det alldeles för många som går ut från skolan och är dåligt förberedda för sin framtid. Därför ska Sverige ha en bra skola, inte en medelmåttig. Jag yrkar bifall till reservation 32 under punkt 23 och till reservation 33 under punkt 24.

Fru talman! I Sverige satsar vi mycket mer pengar på skolan än de flesta andra europeiska länder. Det är mycket bra, tycker vi i Folkpartiet. Ambitionen för skolan ska vara hög. Däremot är det dåligt att så många elever slås ut i den svenska skolan, att närmare hälften av våra 20-åringar antingen har hoppat av gymnasieskolan eller gått ut utan att nå målen. För mig som liberal skolpolitiker är det här den stora framtidsfrågan: Att skapa en skola för alla. Så länge så många ungdomar misslyckas får inte skoldebatten tystna. Orsaken till de här misslyckan- dena i skolan ligger framför allt i dåliga politiska beslut för skolan. Ibland talar man om svaga elever. Men det är fel. Det är inte eleverna som är svaga, utan det är den skolpolitik som regeringen har fört i så många år. Lärare och skolpersonal gör oftast ett jättejobb, men de arbetar i motvind. De arbetar mot en skolpolitik som fortfarande har sina rötter i 60- talets socialistiska drömmar om en likformig skola. Sverige satsar som sagt mer pengar än andra, men svensk skola håller bara medelmåttig standard. Uni- cef presenterade en jämförelse i höstas av utbildning- en i några rika OECD-länder. Där konstaterar vi att svensk skola faktiskt är medelmåttig. Läsning brukar ju vara det svenska paradnumret. Där ligger vi också på plats 7 av 24, och det kan låta ganska bra. Men sanningen bakom siffrorna är dystrare än de verkar. Undersökningen mäter nämligen hur många elever som inte klarar att lösa enkla läsuppgifter som att hitta okomplicerad information, dra slutsatser på låg nivå och förstå innehållet i ett klart angivet textav- snitt. I Sverige är det faktiskt sammanlagt 13 % av ele- verna som inte klarar de här enkla uppgifterna. Uni- cef skriver att det är en skam om mer än 10 % av befolkningen i ett industrialiserat land är oförmögna att läsa. En sådan skammens siffra har alltså Sverige. I Sverige har vi alltid trott att vi tar hand om in- vandrare på ett bättre sätt än många andra länder. Men där kommer Sverige nu på sjuttonde plats av 24 länder. Det är naturligtvis ett misslyckande för skolan när de som behöver skolan bäst presterar nästan tre gånger sämre än övriga elever. I matte har svenska elever en längre tid presterat medelmåttigt. I en av matematikundersökningarna ligger 30 % av de svenska eleverna under medianen. Det gör oss till land 12 av 24. Folkpartiet har många gånger sagt att skolan måste sluta med att slussa elever vidare utan att ställa krav på kunskaper, att vi måste sätta in stöd tidigt i grundskolan, att grundskolan ska kunna variera i längd för olika elever och att man ska lämna grund- skolan när man har nått målen. Grundskolan ska helt enkelt lägga grunden. Ibland har jag hoppats att regeringspartiet skulle börja ta itu med de verkliga problemen i skolan i stället för att lägga ut dimridåer. De utredningar som tillsattes för några år sedan hade kunnat vara början på en förändrad skoldebatt. Därför kom regeringens skrivelse i våras, Utbildning för kunskap och jämlik- het, verkligen som en besvikelse. Det är bland annat den skrivelsen som behandlas i dagens betänkande. Där går regeringen på i samma hjulspår som tidigare, och de har inga förslag för att ta itu med de verkliga problemen. Det var i den skrivelsen som vi först hörde talas om att regeringen vill öppna gymnasieutbildningar för alla oberoende av förkunskaper. Valrörelsen präglades när det gäller skolan till stor del av debatt om detta. Ihärdigt förnekade Socialdemokraterna att de ville ta bort förkunskaperna i skolan, men i verk- ligheten visade det sig att det blev så. I den skrivelse som vi behandlar nu kan vi se hur det verkar bli. Regeringens gymnasiekommitté föreslår med ett bisarrt nyspråk att å ena sidan ska förkunskaperna vara kvar, å andra sidan ska man få börja vilken gymnasieutbildning man vill oavsett vilka förkunska- per man har. Det ska heta att man är preliminärt anta- gen. Vi folkpartister har sagt det förr och säger det igen: Det är bara grymt att låta elever börja en kvali- ficerad gymnasieutbildning om de inte kan läsa och räkna på grundskolenivå. Hur klarar man ämnen som samhällskunskap och religionskunskap om man inte kan förstå innehållet i en bok? Hur klarar man kemi och fysik om man inte klarar elementär matematik? Samtidigt som man tar bort kunskapskraven på studieförberedande utbildningar nedvärderar man praktiska utbildningar. Det är en annan fix idé i soci- aldemokratisk skolpolitik: Alla ska läsa för att börja på högskolan. Det måste väl ändå kännas bättre för en elev som vill jobba mer praktiskt efter grundskolan om han eller hon vet att det finns en riktig yrkesut- bildning som är värd någonting? Det känns faktiskt, fru talman, konstigt, att behöva fråga ett parti som kallar sig arbetarparti: Varför vill ni nedvärdera prak- tiska yrkesutbildningar? Fru talman! Vem förlorar på det här? Naturligtvis är det eleven, som efter tolv år i skolan har misslyck- ats och måste börja om igen på någon vuxenutbild- ning. Det är inte snällt att låta bli att ställa krav på barn och ungdomar. Det är framför allt inte snällt när skolan sviker dem som kanske inte har tillräckligt stöd hemifrån. Det är precis tvärtom: Att ställa krav är att bry sig. På något sätt verkar det som om Socialdemokra- terna tycker att allt tal om kunskap och kvalitetskrav är lite farligt och gammalmodigt. Det gäller inte bara grundskolan och gymnasiet utan det gäller också förskolan. Här genomför man nu med buller och bång en allmän förskola, något som Folkpartiet från början applåderade. Men när det ska genomföras visar det sig att det inte är så noga om personalen är utbildad eller inte och att det inte är noga att ställa upp mål för verksamheten. Folkpartiet menar att när förskolan nu har ett större pedagogiskt ansvar än tidigare ska det vara utbildad personal som är ansvarig för verksam- heten. Förskollärare har ju ändå efter tre års högskole- studier en pedagogisk kompetens för att arbeta med barns utveckling. Ändå vill inte Socialdemokraterna gå med på att det är de som ska ha ansvaret för arbe- tet i förskolan. Det är inte så konstigt att det är svårt att locka ungdomar till förskollärarutbildnigarna. Fru talman! I det här betänkandet behandlar vi också en skrivelse från Riksdagens revisorer. Reviso- rerna har uppmärksammat många missförhållanden. De påpekar att likvärdigheten är hotad genom att kommunerna satsar så olika på sina skolor. Vissa kommuner satsar dubbelt så mycket så sina skolor som andra. Det ska naturligtvis inte vara så att en elev måste bo i rätt kommun för att få den undervisning och det stöd som han eller hon har rätt till. Vi libera- ler menar ju att kommunaliseringen av skolan var ett stort misstag. Därför menar vi att staten måste ta tillbaka huvudansvaret för skolan. Minst en fjärdedel av resurserna ska då öronmärkas för elever med sär- skilda behov och för skolor i utsatta områden. Med tydliga kunskapsmål och skarp utvärdering kan man lämna över till dem som jobbar i skolan att på olika sätt nå målen. I dag finns det visserligen ingen borgerlig enighet om Folkpartiets idé att avkommunalisera skolan, men det finns en bred uppfattning, uppfattar jag, hos oss i oppositionen om att skapa mer av raka rör mellan de nationella målen och dem som arbetar ute på skolor- na. Jag uppfattar att vi är flera borgerliga partier som vill släppa lärarna fria att ta bort politisk detaljstyr- ning. Frågan är om Socialdemokraterna också vill slå in på den vägen. Fru talman! Folkpartiet förordar ett uppbrott från stora delar av den skolpolitik som gällt sedan 60-talet. Vi accepterar inte de bristande kunskapsresultaten där uppemot hälften hoppar av eller går ut med icke god- kända betyg. Inte heller accepterar vi att skolan blir ännu en segregerande del av det svenska samhället där de redan missgynnade, invandrarna, missgynnas på nytt. Avslutningsvis vill jag säga att det går att komma till rätta med problemen om Sverige får en ny skol- politik. Det är hög tid att skapa en skola som kan ge kunskaper till varje individ utifrån hans eller hennes behov och förutsättningar. Ställ höga förväntningar på alla elever! Hårdsatsa på läsning tidigt! Bryt boen- desegregationen genom fritt val mellan skolor som tillåts att skapa olika profiler! Satsa extra resurser på skolor där många har utländsk bakgrund! Sätt betyg från sexan så att alla som behöver stöd uppmärksam- mas tidigare! Återinrätta speciallärarna så att elever med särskilda behov kan få bättre hjälp! Om skolan nöjer sig med att vara medelmåttig är det alldeles för många som går ut från skolan och är dåligt förberedda för sin framtid. Därför ska Sverige ha en bra skola, inte en medelmåttig. Jag yrkar bifall till reservation 32 under punkt 23 och till reservation 33 under punkt 24.

Herr talman! Mycket av det som presenteras i re- geringens skrivelse känns faktiskt som gamla skivbe- kanta för oss kristdemokrater. Vi har inte bara hört det förut, utan vi har varit med och arbetat för att det ska bli verklighet. Sedan Thomas Östros tillträdde som utbildningsminister har han verkligen vinnlagt sig om att föra en mer borgerligt inriktad politik. Det är en bra början. Det kan vi bara tacka för, men väl- digt mycket återstår fortfarande. Jag tänker ägna mitt anförande åt att peka på några områden som är sär- skilt viktiga att förändra. Jag börjar med förskolebarnens situation. Att kon- statera att kvaliteten i förskolan försämrats de senaste åren är ett understatement. Socialdemokraterna gick till val på att barngrupperna skulle minska och perso- naltätheten öka. Hittills har vi inte sett någon förbätt- ring. Ansvarig minister säger i ett pressmeddelande i måndags att hon är glad att kvaliteten inte försämrats efter maxtaxans införande. Ja, det kan man ju glädja sig åt, men det betyder i praktiken att barngrupperna fortfarande är skrämmande stora och att det fattas personal. Jag bad en av mina medarbetare att ringa runt till de 40 största kommunerna i landet för att höra hur situationen ser ut. I två av de 40 skulle personaltät- heten öka under det här året. I resten av de 40 skulle den vara oförändrad eller till och med minska. När det gällde barngruppernas storlek var det svårare att få fram resultat. Bara drygt hälften av kommunerna kunde lämna någon uppgift, men av dem som gjorde det uppgav bara en att barngrupperna skulle minska medan resten sade att de skulle vara oförändrade eller öka något under 2003. Vart tog vallöftet vägen? Visst kan ni säga att efter 2003 är det tre år till kvar innan det blir val igen. Men problemet är bara att vid det laget har tiotusentals barn passerat försko- lan i de här överfyllda grupperna. Tar regeringen på sig ansvaret för hur det påverkar barnen? Vi kristdemokrater vänder oss mot regeringens och stödpartiernas ensidiga fokusering på förskolan som den enda och bästa omsorgsformen för vartenda förskolebarn. Ett sätt att minska barngrupperna vore att se till att det finns alternativ som fungerar. Famil- jedaghemmen uppskattas väldigt mycket av de föräld- rar som valt att ha sina barn där, men de trängs undan mer och mer. Skollagskommittén talar om att kom- munerna under en övergångsperiod på fem år ska kunna erbjuda föräldrar som vill ha det en plats i familjedaghem. Fem år - sedan räknar kommittén tydligen med att alla har styrts in i förskolefållan så att familjedaghemmen kan läggas ned. Vad säger regeringsföreträdarna om den utvecklingen? De föräldrar som vill vara hemma med barnen lite längre än föräldraförsäkringen räcker kan nog i fram- tiden inte ens få stöd i form av öppna förskolor, som har fungerat så bra för dem. Det är fullständigt absurt. Ge föräldrarna handlingsfrihet! Då kommer åtmin- stone en del av de kvalitetsproblem vi ser i förskolan i dag att lösa sig. Herr talman! Skolans arbetsmiljö är avgörande för både trivsel och inlärning. Därför är den viktigaste åtgärden att se till att varenda skola erbjuder en miljö som är lugn och trygg och där barn och vuxna be- handlar varandra med respekt och där det råder noll- tolerans mot mobbning. Inte ett enda barn ska behöva krypa efter väggarna i korridoren eller använda lek- tionerna till att fundera på var det går att gömma sig för sina plågoandar på rasten. Händer något ska man veta att det finns vuxna som är beredda att ställa upp till ens försvar. I första hand handlar det naturligtvis om att lösa problemet inom skolan, men Riksdagens revisorer har visat att det också finns behov av att införa en anmälningsplikt för personal som arbetar inom skolväsendet. I dag kan det ta flera år innan en anmälan om kränkande behandling görs. Vi instäm- mer med revisorerna och kräver i reservation 23 un- der punkt 15 att anmälningsplikt ska införas. Jag yrkar bifall till den reservationen. Fristående skolor har stor frihet att utforma arbetet i skolan på ett sätt som passar just den skolans elever och lärare. Det ger ofta goda resultat. Kristdemokra- terna anser att också kommunala skolor borde få större frihet att besluta om sina egna angelägenheter. Vi har föreslagit att varje skola ska få rätt att tillsätta en styrelse ledd av rektor med representanter för lärare, övrig personal, föräldrar, elever och företräda- re för det lokala näringslivet. Styrelsen skulle få stor frihet att utforma det dagliga arbetet med skolans och elevernas bästa för ögonen. Kommunen skulle fort- sätta att lägga fast de ekonomiska ramarna för verk- samheten och också stå för uppföljning och utvärde- ring av skolornas resultat. I stället för att snäva in friheten för de fristående skolorna, som regeringen ständigt försöker att göra, vill vi alltså gå åt motsatt håll och ge alla skolor stör- re frihet och inflytande. Vi är övertygade om att det skulle leda till större arbetslust för de anställda och till en positiv utveckling för många skolor. Skolverkets dubbla roller har kritiserats av både Riksrevisionsverket och Riksdagens revisorer. Verket har de senaste åren dessutom alltmer uppfattats som ett stabsorgan till den sittande regeringen. Regeringen har tagit till sig kritiken och genomför nu en delning av Skolverket. Men i stället för att lyfta fram och tydliggöra den kvalitetsgranskande rollen ska den nya myndigheten arbeta med skolutveckling. Risken är väldigt stor att det kommer att leda till likriktning i stället för likvärdighet. Kristdemokraterna hade i stället velat se en ny självständig myndighet som arbetar med just kvali- tetsutvärdering av både kommunala och fristående skolor. Varje skola skulle få kontinuerliga besök, få sina starka och svaga sidor belysta och få ett antal förslag på kvalitetsförbättringar som sedan kunde följas upp vid nästa besök. Både skolans kunskaps- förmedlande och fostrande roll skulle utvärderas på det sättet. En myndighet som utövar tillsyn och ett fristående institut som granskar kvaliteten skulle tydliggöra statens övergripande ansvar för skolan där tillsyn är det ena benet och kvalitetsgranskning det andra. Båda uppgifterna behövs på nationell nivå till skillnad från skolutveckling, som vi anser framför allt bör genom- föras lokalt och regionalt. Låt mig till sist säga något om gymnasieskolan. Gymnasiekommittén har nyligen presenterat sitt för- slag till ny inriktning av gymnasieskolan. Under re- missbehandlingen finns det all anledning för oss som har synpunkter på kommitténs förslag att göra vår stämma hörd. Jag anser att det också gäller för riks- dagsledamöter och att vi genom att driva vissa förslag till omröstning här i kammaren kan påverka utveck- lingen åt rätt håll. Jag vet att den åsikten inte delas av alla. Vi har mot denna bakgrund valt att reservera oss på ett par punkter som handlar om den framtida gym- nasieskolan. Vi motsätter oss att det individuella programmet avvecklas. Det är att sticka huvudet i sanden och låtsas att problemen inte finns. IV- programmet, där det går elever som inte har tillräck- liga kunskaper för att komma in på dagens nationella program, har blivit det tredje största programmet i den nuvarande gymnasieskolan. Det är ett misslyck- ande från regeringens sida, som inte försvinner för att programmet tas bort. Vi har i stället förordat att det inom var och en av de åtta sektorer som föreslås komma till ska finnas ett individuellt program, där elever som inte klarat de grundläggande kraven får en möjlighet att läsa i kapp samtidigt som de efter hand slussas in i den sektor de valt. Att förutsätta att de som redan halkat efter ska klara både att hänga med i undervisningen och att ta igen det som de förlorat är minst sagt utopiskt. Kristdemokraterna fortsätter också att plädera för en rejäl lärlingsutbildning på gymnasienivå. Jag har otroligt svårt att förstå vad det är som gör att reger- ingen har en så njugg inställning till det. Inom väldigt många hantverksyrken skriker man efter arbetskraft i dag. I Stockholm finns nästan inga plåtslagare att tillgå när snö och is på taken gör gatorna till dödsfäl- lor under vintern - för att bara ta ett exempel. Många ungdomar vill satsa på en praktisk yrkes- utbildning. Att få börja arbeta praktiskt med något man gillar ger ofta den bästa motivationen för att också ta till sig de kvalificerade teoretiska kunskaper som krävs i dag för de flesta utbildningar. En lär- lingsutbildning värd namnet står därför högt på Krist- demokraternas önskelista när det gäller den nya gym- nasieskolan. Jag yrkar bifall till reservation 40 under punkt 26.

Herr talman! I måndags lämnade Skolverket som här sagts en rapport om läget när det gäller maxtaxan. Skolverket konstaterar i den rapporten att även om det har kommit fler barn till förskolan har grupperna inte blivit större. Detta är en sanning med modifika- tion. Det låter väldigt bra, men verkligheten ser an- norlunda ut. För det första vet vi att grupperna var alldeles för stora redan innan maxtaxan började införas. För det andra vet vi att det saknas personal och att endast varannan av dem som arbetar inom förskolans väggar har en pedagogisk utbildning. Personalen sliter för att det ska fungera på landets förskolor, och kommuner- na brottas med stora underskott. Det tråkiga är att Skolverket inte lyfter fram hur kvaliteten har förändrats, hur personalen mår och hur kommunernas ekonomi har rubbats efter maxtaxan. Enligt Kommunförbundet fick 123 kommuner ett negativt resultat förra året. De flesta menar att det var just maxtaxan som ledde till detta negativa resultat. För innevarande år ser det inte särskilt mycket bättre ut utan snarare mycket sämre, med kommuner som inte har möjlighet att hålla budgeten och ekono- min i balans. Det beror inte bara på maxtaxan utan även på nya reformer som kommit till. Många socia- listiskt styrda kommuner står med näven i vädret och säger: Regeringen måste ge oss nya möjligheter. Den måste verkligen ge ersättning för de reformer som den har satt i sjön. Men från regeringens håll säger man: Nej, ni har fått resurser. - Det är inte sant. Det vet både vi i oppositionen och kommunerna runt om i landet. Socialdemokraterna har genomfört reform efter reform utan att se till vilka förutsättningar som egent- ligen finns, utan att se till verkligheten och dessutom utan att det följt med resurser till landets kommuner för de verksamheter där regeringens idéer ska genom- föras. Det här är ju helt oacceptabelt. Det har när det gäller förskoleverksamheten till och med gått så långt att barn får uppehålla sig i baracker. Den ansvariga ministern Lena Hallengren rycker på axlarna och säger: Visst är det synd att det är så, men det ska lösas av kommunerna. Men om kommunerna inte har de ekonomiska möjligheter och de förutsättningar som krävs kan man inte lösa problemet. Det är ansva- rig minister och de som har drivit igenom besluten som måste rätta till det läge som råder i dag. Och läget kommer att förvärras, framför allt till hösten. Vi vet att kommuner då står utan lokaler och anställda för förskolan och många gånger utan resurser att genomföra en bra förskola. Jag och vi i Centerpartiet tycker att tanken bakom reformen med den allmänna förskolan är oerhört god, men det är trist att man från regeringens håll inte har kunnat tillföra de resurser som behövs och inte heller kunnat ge möjligheter för flera att utbilda sig till förskollärare. Det är synd att man inte har tagit sig- nalerna på allvar. Lokaler, lärare och resurser är det viktigaste som måste komma till. Vilka är det som annars får betala i slutändan? Jo, det är föräldrarna, barnen och perso- nalen ute i landets kommuner som får betala i form av sämre kvalitet och sämre arbetsmiljö. Framför allt blir det ökade kostnader för barnfamiljerna i landets kommuner. Detta innebär att varken maxtaxan eller den all- männa förskolan har tjänat sitt egentliga syfte att det skulle bli enklare och billigare och en bättre miljö för barnen, föräldrarna och personalen. Resultatet har blivit det motsatta. Herr talman! När det gäller grundskolan kan man fundera över varför vi inte kan ge varje barn en or- dentlig chans från start. Varför kan vi inte göra skolan till den individuella basen för ett livslångt lärande, och varför kan vi inte se till att få en elevanpassad skola, där varje individ får utgå från sina egna förut- sättningar? Det är först när dessa förutsättningar finns som vi har fått en riktigt demokratisk skola. I en så- dan skola accepterar vi att elever har olika förutsätt- ningar, att det tar olika lång tid för dem att lära sig och att de behöver olika typer av stöd och hjälp. Denna idé om att skapa en demokratisk skola och om att tillgodose de höga kunskapsmål som vi gemensamt sätter upp skiljer sig från den politik som i dag förs från den socialistiska sidan. Den innebär att man försöker att utjämna olikheterna och sänka kun- skapskraven för alla. Det stärker inte direkt den de- mokratiska skolan utan leder till en mer odemokratisk skola. Det är oerhört viktigt att alla får förkunskaper och en stabil grund att stå på innan de går vidare till ett högre stadium eller till gymnasieskolan. Det är därför vi så starkt har understrukit att man måste satsa tidigt. De första åren är väsentliga, och grundskolan är oerhört viktig. Vi får absolut inte sänka de kunskapskrav som gäller i dag. Däremot ska vi se till att alla elever får det stöd och den hjälp som de hela tiden behöver och framför allt från och med den dag när de börjar i skolan. Vi i Centerpartiet kallar detta en individuell kunskapsrätt. Det innebär att det är kunskapen, inte det sätt som man lär sig på eller hur lång tid det tar, som är det viktigaste. En individuell kunskapsrätt ger varje elev en rätt att lämna grundskolan med tillräck- liga kunskaper. Herr talman! Jag yrkar med detta bifall till reser- vation 4 under punkt 1. Jag vill också ge en kommentar till det som Tho- mas Östros skrev på DN Debatt i måndags om ett nytt kvalitetsprogram som han vill genomföra. Vad det kvalitetsprogrammmet egentligen handlar om är lite svårt att utläsa, men jag förstår att det i grund och botten är ungefär detsamma som den laga-och-lappa- politik som nu gäller, även om utbildningsminister Östros har lagt sig till med både en hel del fraser och till och med hela texter från det som vi i borgerlighe- ten har uttalat och skrivit tidigare. Det är lite lustigt men i och för sig också bra att utbildningsministern nu kanske öppnar en linje med frågor som han så starkt debatterade emot för bara ett år sedan. Det gäller till exempel individuella studie- planer, som vi har fört fram, skriftliga intyg som komplement och tydliga kvalitetsredovisningar. Men jag vet inte riktigt om vi vågar lita på vad ministern säger. Det har tidigare hänt att lovord och artiklar i tidningar inte riktigt har stämt överens med det som sedan har genomförts i verkligheten. Till exempel har ju vi från den borgerliga sidan hoppats på ett nationellt kvalitetsinstitut som granskar och ser till att vi håller en jämn och bra kvalitet runtom i hela landet. Det här var ju också utbildningsminister Östros starkt emot, men sedan kom det ett halvt löfte och också slutligen en halvdan lösning genom att man endast delar på Skolverket - inte riktigt tanken med ett nationellt kvalitetsinstitut, men man väljer ändå att gå halva vägen. Vi har pratat om en mer elevanpassad skola med individuella studieplaner och att vi ska öka möjlig- heterna för föräldrarna att få skriftliga intyg, eller vad man nu använder sig av för att jag som förälder ska få veta hur mitt barn fungerar i skolan, vad barnet har för förutsättningar och vilken hjälp jag kan ge mitt barn som förälder. Vi kallar det för kunskapskontrakt. Det är ministern fortfarande starkt kritisk till, men man kan ju ändå hoppas. Om något år eller så kanske vi kan läsa det på DN debatt igen. Det är egentligen tragiskt att regeringen med mi- nistern i spetsen inte har kommit på fler saker själv utan endast kopierar med dålig penna. Det blir ju inte riktigt bra om man inte går igenom förslagen och idéerna ordentligt utan endast försöker kopiera nå- gonting med en gammal stencil. Regeringens specialdestinerade pengar fungerar inte alls bra - det vet man. Ändå fortsätter man att diskutera att specialrikta mer pengar ut i landet. Men hur kommer det att fungera när vi vet att över hälften av landets kommuner måste spara, framför allt vad gäller utbildning och skolväsende? Hur kommer de pengarna att fungera? Hur kommer de resurserna att se ut? Varför inte en gång för alla säga: Låt kommu- nerna själva se till att hålla en hög, jämn och bra nivå på förskoleverksamheten och skolverksamheten! Låt dem som finns ute på landets skolor ta ett ansvar så att vi får en bra och demokratiskt väl fungerande skola!

Herr talman! Det betänkande som vi ska debattera i dag behandlar regeringens skrivelse Utbildning för kunskap och jämlikhet - regeringens utvecklingsplan för förskola, skola och vuxenutbildning, en del mo- tioner, Riksdagens revisorers förslag om IT i skolan, Riksdagens revisorers förslag om statens styrning av skolan och 35 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden. Jag börjar med att yrka bifall till för- slaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. Utbildningsplanen ska enligt propositionen fram- för allt vara statsmaktens policydokument för skol- verksamheten och visa regeringens aktuella priorite- ringar inom utbildningsområdet. Utgångspunkten för skrivelsen är enligt regeringen de omfattande insatser för att förstärka utbildningsområdets resurser och kvalitet som riksdagen beslutat om och som gett nya förutsättningar för kommuner och skolor, från för- skola till vuxenutbildning, att nå målen och leva upp till sitt uppdrag. Insatserna bör nu följas med tydliga- re statligt ansvar för att följa upp att alla skolenheter och skolhuvudmän erbjuder en nationellt likvärdig utbildning av hög kvalitet. De statliga insatser som lyfts fram i skrivelsen är tillsammans med de resurs- förstärkningar till utbildningsområdet som har beslu- tats av strategisk betydelse för att påskynda det lokala utvecklingsarbetet och höja utbildningens kvalitet. Utskottsmajoriteten delar regeringens uppfattning att målet är en skola som ger kunskap och där alla elever har rätt och möjligheter till framsteg. Utbild- ningen ska vara likvärdig och av hög kvalitet. För- skolans och skolans viktigaste uppgift är att förvalta och stimulera lusten och nyfikenheten att lära. Kun- skap och bildning har också avgörande betydelse för människors sociala och kulturella utveckling. Det är ytterst angeläget att framhålla att skolan ska präglas av respekt för den enskilda människan och ge trygghet, studiero och trivsel för alla. Det är endast då som eleverna kan uppleva lust att lära och glädjen att utvecklas i samspel med andra. Det är viktigt att påpeka att skolan har en viktig fostrande roll, inte minst när det gäller att överföra och befästa våra grundläggande gemensamma värderingar. Sko- lan ska också vara en attraktiv arbetsplats för såväl lärare som elever. Kunskapssökandet måste stimule- ras och alla elever få möjlighet att utvecklas och få en positiv bekräftelse på sina framsteg i vardagen. I ett kunskapssamhälle har utbildningen en central betydelse för välfärd, tillväxt och utveckling. Dessut- om utjämnar utbildning olikheter i fördelningen av välfärd och ger människor ökade möjligheter att ak- tivt delta i alla delar av samhällslivet. Utskottsmajoriteten delar regeringens åsikt att den gemensamma skolan är en av välfärdsstatens största framgångar. Där möts elever med olika bakgrund och tar del av varandras värderingar och kulturer, och där ges alla elever möjlighet att få en bas av gemensam- ma kunskaper samt tillfälle att utveckla samsyn be- träffande grundläggande värderingar. Det är oaccep- tabelt att vissa elever stämplas som oförmögna att lära och att elever som inte lever upp till kraven sorte- ras bort från övriga elever till särskilda klasser. Höga kunskapsmål ska sättas för alla elever. Alla har en utvecklingspotential, och den måste tillvaratas och utvecklas. Ett utbildningssystem med markerade barriärer mellan olika nivåer som bygger på att tidigt ge olika inriktningar leder till större skillnader mellan människor och ger inte alla en reell chans att få ut- vecklas utifrån sina förutsättningar. Utskottet understryker vikten av att skolan är lik- värdig över hela landet och delar därmed regeringens uppfattning att skolan ska ge samma möjligheter oberoende var i landet en skola ligger eller i vilken skola på en viss ort som en elev går. Utskottet menar dock att den överföring av makt från centrala instan- ser till ansvariga nära verksamheten som genomför- des i och med decentraliseringen av skolan ska bestå. Skolans verksamhet beslutas och bedrivs bäst av dem som känner till verksamheten, det vill säga skolled- ning, lärare, föräldrar och elever. Utskottet anser att kvalitetsarbetet ska bedrivas såväl nationellt som lokalt. Staten bör genom Skolverket svara för kvali- tetskontroll genom uppföljning, utvärdering och granskning av skolans resultat samt tillsyn. I det sammanhanget är det naturligt att analysera vilken betydelse de stora variationerna mellan kommuners satsningar på skolan har för ett likvärdigt och gott utbildningsresultat. För att stödja kommunerna och därmed bidra till en extra satsning på skolorna har utskottet tidigare i höst beslutat om en del förstärkningar av skolornas ekonomi genom att anslå medel till personalförstärk- ningar i skola och fritidshem. Dessutom stöds vissa kommuner genom det kommunala skatteutjämnings- systemet. När det gäller kvaliteten i förskolan delar ut- skottsmajoriteten regeringens uppfattning att en ut- byggnad av förskolan och förstärkning av dess kvali- tet är ett centralt område för de kommande åren. Barngruppernas storlek och personaltätheten bör ses över. Genomförandet av förskolans läroplan bör ut- värderas. De senaste årens reformarbete med att göra förskolan tillgänglig för alla barn från tidig ålder är oerhört angeläget. Regeringen pekar också på att resurserna per plats i förskolan har ökat sedan tre år tillbaka. Regeringen anser att tillräckligt med resurser måste garanteras förskolan så att den med goda förut- sättningar kan genomföra sitt uppdrag. Bland annat lämnar regeringen årliga medel på 500 miljoner kro- nor för kvalitetssäkring som ska användas till perso- nalförstärkningar och kompetensutveckling. Förslaget om en nationell skolpeng har behandlats och avstyrkts av riksdagen vid ett flertal tillfällen, och så även denna gång. Utskottet har den uppfattningen, även i dag, att en nationell skolpeng inte ger de grundläggande förutsättningarna för att kraven på en likvärdig skola av hög kvalitet ska kunna uppfyllas. Utskottsmajoriteten menar att resurser till skolans verksamhet ska fördelas med utgångspunkt i de be- hov som enskilda, olika grupper av elever och skolor faktiskt har. Dessutom: Med en nationell skolpeng finns det risk för en utveckling med krav på en kopp- ling mellan nationell skolpeng och prestation. Det kommer att leda till att elever med behov som kräver mer resurser kommer att betraktas som en belastning. En drivkraft för att skolorna ska välja de mest lön- samma eleverna har därmed skapats. Samarbetet mellan skolan och föräldrarna är mycket viktigt, inte enbart för att föräldrarna ska få information utan också utifrån det angelägna i att ta till vara föräldrarna som en resurs för att utveckla skolan och även för att få en bredare kunskap om den enskilde eleven och de behov och önskemål som elever och föräldrar har. Skolan bör ges en tydligare skyldighet att infor- mera föräldrar och elever om elevens studieresultat och utveckling i relation till läroplan och kursplan. Utskottsmajoriteten anser att det är angeläget att alla elever får en individuell utvecklingsplan och därmed också en individuellt anpassad utbildning samt att studieutvecklingen för alla elever planeras noga och följs genom hela skoltiden. En utredning som tillsattes i oktober 2002 ska be- handla frågor som rör sekretess i olika former av dokumentation. Det är viktigt att det görs. Uppdraget ska redovisas den 1 september 2003. Efter det kan vi ta initiativ om hur det ska utformas. Utskottsmajoriteten delar regeringens uppfattning att det för att varje elev och studerande ska ges bästa möjliga förutsättning att nå utbildningsmålen krävs ett kontinuerligt kvalitetsarbete. Utskottet välkomnar regeringens uppdrag till Skolverket att utveckla de enhetliga resultatmått för förskola, skola och vuxen- utbildning som bör ingå i varje kvalitetsredovisning. När det gäller skolans demokratiska uppdrag har skolan ett ansvar att vara positiv till att öppna sig mot och samverka med samhället, inte minst föreningsli- vet. Skolan har också ett ansvar för att försöka väcka intresse för politiska frågeställningar, inte minst för att det i skolans uppdrag ingår att aktivt arbeta för att bevara och utveckla vår demokrati. Det är viktigt att vi ser till att den eftergymnasiala utbildningen fortsätter att utvecklas. Vi har en mål- sättning, att 50 % av en årskull ska börja högskolan vid 25 års ålder. För de andra är det oerhört viktigt att det finns ett rikt utbud av eftergymnasiala utbild- ningsmöjligheter. Därför är det viktigt att även fort- sättningsvis låta KY, den kvalificerade yrkesutbild- ningen, utvecklas så att den fortsätter ge samma goda resultat som hittills. Det har skett i nära samarbete med näringslivet. Man har tillsammans med de stude- rande kunnat utveckla utbildningen. Det är faktiskt något att ta efter även för gymnasieskolan och hög- skolan. Lärarnas roll har oerhört stor betydelse. Det kommer till uttryck i utvecklingsplanen att lärarnas insatser är av avgörande betydelse för kvaliteten i skolan och för skolans utveckling. När det gäller behovet av fler välutbildade lärare noterar utskottet att olika åtgärder för att förbättra tillgången har vidta- gits från regeringshåll men även från kommunerna. Utvecklingsplanens röda tråd är kunskap, kun- skapsutveckling, ökad kvalitet och delaktighet. Det bådar gott inför framtiden och ger Sverige förutsätt- ningar att vara en ledande kunskapsnation.

Herr talman! Det här med nationell skolpeng har du nog missförstått, Agneta Lundberg. Det handlar om att garantera barns och ungdomars rätt att välja och därmed sätta press på skolor att vara attraktiva. Återigen ges av Agneta Lundberg en pessimistisk bild av elever som svagpresterande som inte kan beredas plats. Problemet i dag är skolorna och syste- met, inte eleverna. Att en fjärdedel i dag lämnar grundskolan utan fullgoda kunskaper beror inte på att elever är svagpresterande. Vi vill ha en nationell skolpeng för att säkra kvalitet och likvärdighet över hela landet. Jag skulle vilja ställa frågor på tre områden till Agneta Lundberg. Riksdagens revisorer har påvisat svårigheter för kommunen att planera sin verksamhet med anledning av de specialdestinerade bidragen. Mycket kraft ägnas åt bidragsadministration. Det är inte självklart att de centrala prioriteringarna överens- stämmer med kommunala behov. Anser Agneta Lundberg att riksdagsrevisorerna har kommit till rätt slutsats? Avser Socialdemokraterna att fortsätta med mer och mer specialdestinerade bidrag och därmed äventyra den nödvändiga långsiktigheten för skolor- nas egna förutsättningar och behov? Jag har också en fråga som handlar om anmäl- ningsplikt. Varför avvisar Agneta Lundberg anmäl- ningsplikten i situationer där elever utsätts för oac- ceptabel behandling och skolans organisation inte klarar av de uppkomna problemen? Varför avvisar ni anmälningsplikten? Slutligen måste jag fråga mig vilken effekt det får på utbildningens kvalitet om uppställda kunskapsmål inte uppnås och förkunskapskrav inte följs. Ser ni ingen risk med att kunskapsbasen eroderas, när grundskolan inte uppfyller sina krav, när gymnasie- skolan får allt sämre förutsättningar och i slutändan kvaliteten på den högre utbildningen urholkas? Var- för kan man inte fullfölja det förslag som vi har lagt fram om bland annat en gymnasieexamen för att säkra de krav som behövs och ge eleverna det kvitto på fullgoda insatser som de har rätt att få?

Herr talman! Huvudregeln är självklart att ansva- ret för skolan är decentraliserat till kommunen. Det statliga bidrag som man ger till kommunerna ska vara huvudfåran. Men det måste ändå vara möjligt att tillfälligtvis ge specialdestinerade medel. Det vore väldigt konstigt annars. Vi som diskuterar skolfrågan har fått larm på larm om att det behövs ytterligare pengar i skolan. Det vore konstigt att då inte göra speciella insatser. Efter fem år går de så kallade Wär- nerssonpengarna in i den kommunala påsen och är då inte längre specialdestinerade. Förhoppningen från vår sida är att de fortsättningsvis ska finnas i skolan där vi upplevde att det fanns ett behov. Vi har tagit upp anmälningsplikten i ett tidigare betänkande som heter Hälsa, lärande och trygghet. Där har vi påpekat att socialtjänsten har en stadga om anmälningsplikt och den ska beaktas i skolan. Ut- skottet menar att frågan om personalens ansvar för att anmäla kränkande behandling till Skolverket behöver ses över. Om man upplever att ett barn eller en vuxen blir kränkt måste man vidta åtgärder. Det är min för- hoppning att man stramar upp det och tycker att det är viktigt. Det är också viktigt att man belyser i vilken omfattning det förekommer och vilka regler vi ska införa för att få ett bättre tillstånd. Gunilla Carlsson talar om att grundskolan inte uppfyller kraven. Självklart har vi aldrig sagt att grundskolan ska få sänka ribban. Man ska se till att alla barn uppnår de mål som krävs för grundskolan. Om de inte har gjort det måste de naturligtvis få hjälp. Det finns möjlighet att gå kvar i grundskolan om man vill det. De flesta barn vill gå vidare och då ska de få stöd i nästa instans.

Herr talman! Jag tackar så mycket för svaren på frågorna och vill haka på. Problemet är just att ele- verna alldeles för sent får kvitto på att de har tillräck- liga kunskaper. Det är alltför många som inte har fått de nödvändiga kunskaperna för att gå vidare när de har fullföljt grundskolans utbildning. Det problemet kan inte lösas genom att man sänker antagningskra- ven, tvärtom. Herr talman! Jag kan konstatera att det inte finns tid att låta kravlösheten och negligerandet av de ar- betsplatsproblem som finns i dag på skolorna få ut- vecklas. I dag är det 4 % av alla barn och ungdomar som anser sig mobbade i skolan mot 2 % för bara några år sedan. Jag tror därför att anmälningsplikten vore ett mycket bra sätt att delvis kunna fokusera på de här frågorna och öka ansvaret. Problemet ligger inte hos barnen utan det är återigen skolan och dess organisation som har ett stort ansvar. Därför är det en tråkig inställning att vi här inte får ett rakare besked utan det ska utredas och funderas över. Under tiden är det alltför många barn som kommer att uppleva sin skolgång som traumatisk och inte alls så gynnsam som den borde vara. Därför skulle jag önska att vi kunde få en anmälningsplikt såsom har föreslagits av den borgerliga oppositionen.

Herr talman! När det gäller att inte ha en trygg skolmiljö delar jag uppfattningen att det är någonting som inte får råda. Det är ett stort bekymmer för ung- domarna när de större delen av sin tid funderar på och är ängsliga över sin situation i stället för att fundera över kunskapsfrågorna. Det är alltså oerhört viktigt att de vuxna ute i skolorna tar ett ansvar och skyddar barnen, och vi ska försöka ge så tydliga signaler som möjligt. Vi har haft olika projekt - värdegrundsprojekt och tillsammans- projekt mot mobbning - för att lyfta fram denna frå- ga. Många kommuner har deltagit i den verksamhe- ten, och min förhoppning är att det gett ringar på vattnet och en ökad förståelse för att ta till vara dessa barns rättigheter.

Herr talman! Jag hade hoppats att jag skulle få fråga något av statsråden, eftersom det är de som har lagt fram handlingsplanen, men nu vänder jag mig i stället till Agneta Lundberg. Jag undrar hur ni social- demokrater tycker att ni har tillgodosett det vallöfte som var ett av de viktigaste för att ni skulle få behålla regeringsmakten i höstas, nämligen att höja kvaliteten inom förskolan genom mindre barngrupper och mer personal. Det är inte särskilt mycket att komma med att säga att utskottet instämmer i regeringens inställning att kvaliteten ska förbättras, personaltätheten ses över och tillräckliga resurser ges när det inte kommer några konkreta förslag. 6 000 nya förskollärare gick ni ut och lovade. Dubbelt så många som planerat skulle behöva utexa- mineras för att uppnå det målet. Barngrupperna har, som vi har kunnat visa, inte minskat. I en del kom- muner går det i vissa fall snarare åt andra hållet. Hur ser Agneta Lundberg på detta? Och hur ser Socialdemokraterna på att ingenting händer på det område som kanske var den viktigaste orsaken till att ni vann valet? Problemet är att åldersgrupp efter ål- dersgrupp hinner passera förskolan innan någonting händer.

Herr talman! Jag vill bemöta Inger Davidson med att säga att jag inte tror att 6 000 nya platser i försko- lan var det avgörande för att vi skulle göra ett lycko- samt val. Det var naturligtvis en mängd komponenter som avgjorde det. Men det är ingen tvekan om att löftet om 6 000 nya förskollärare till förskolan är en viktig fråga. Det visas väl inte minst av att vi också har en överens- kommelse med våra samarbetspartier om det. Jag ser det som ett primärt ansvar att uppfylla det löftet under mandatperioden. Inom regeringen jobbar man också med att kunna genomföra det och lyfta fram frågan i vårpropositionen. Sedan rår vi naturligtvis inte över det ekonomiska läge som finns. Jag hoppas att det inte blir krig i Irak och att vi får en stabil konjunktur så att vi har råd med reformen. Vi tänker självklart inte låna till re- former. Där har andra gått före och visat att det inte är någon lyckosam väg.

Herr talman! Det handlar som alltid om priorite- ringar. Regeringen har ansett sig ha råd att sänka priset och öppna för att få in ännu fler barn i försko- lan, men man har inte råd att höja kvaliteten. Vi har sagt att man i stället borde gå andra vägen. Massor av föräldrar, för att inte säga alla, håller med om det. Kvaliteten, att känna att det är en trygg liten grupp där de vuxna hinner se barnen, är det viktigas- te. Där har ingenting hänt. Det går åt andra hållet. Agneta Lundberg verkar nöjd med att ha en över- enskommelse med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Men vad innebär den överenskommelsen för oroliga föräldrar, när ni inte visar på några konkreta förslag? Ni lade inga pengar i budgeten för att till exempel få fler förskollärare, och framför allt inskränker ni de valmöjligheter som skulle kunna leda till högre kva- litet. Om föräldrarna också ekonomiskt fick en mång- fald av valmöjligheter skulle det i sig minska barn- grupperna. Men där gör ni ingenting.

Herr talman! Med att understryka att vi var eniga med våra samarbetspartier avsåg jag att vi hade majo- ritet i riksdagen, ingenting annat. Vi lägger fram en budget hösten 2003 och avise- rar inriktningen i vårpropositionen. Vi har sagt att vi ska göra satsningar nu. Vi har inte sagt att de skulle ha gjorts tidigare. Därför finns inga svikna vallöften än, och jag hoppas att det inte heller blir det eftersom detta är en prioriterad fråga för oss.

Herr talman! Jag fattar inte riktigt hur Socialde- mokraterna kan fortsätta att ha den dubbla inställ- ningen och det dubbla budskap som de hela tiden för fram. Socialdemokraterna är ungefär som Gollum i Sagan om ringen som i ena stunden säger en sak och när det gått några sekunder har han en annan uppfatt- ning. För det första: När Agneta Lundberg pratar om förskolan säger hon att ja, det är jätteviktigt, det är ett centralt område. Å andra sidan vet vi hur verkligheten ser ut. Man vill från regeringens och Socialdemokra- ternas sida inte ge de förutsättningar och resurser som verkligen behövs ute i kommunerna och på landets förskolor. För det andra: När det gäller de specialdestinerade bidragen, som vi vet inte fungerar, säger Agneta Lundberg att kommunerna ska vara ansvariga. Å andra sidan säger man att regeringen vet bättre hur det ser ut och var pengarna ska användas. För det tredje: Man säger från Socialdemokrater- nas sida att vi inte ska sänka kunskapsribban i skolan. Men det man i verkligheten gör är precis detta. Man säger: Låt alla gå vidare, vi struntar i hur mycket eller om eleven kan läsa, räkna och skriva. Låt det bara fortsätta. Det håller inte att i efterhand lappa och laga ett redan krackelerat system. När ska vi få höra en röst från Socialdemokrater- na?

Herr talman! Vi har alltid med en röst sagt att ele- ver ska ha stöd utifrån behov och att man ska börja tidigt. Vi har aldrig haft någon annan ståndpunkt. Jag ledde en arbetsgrupp där vi tittade på elever i behov av särskilt stöd. Vi fann att man ute i kommu- nerna var väldigt medveten om att man måste börja tidigt för att tidigt upptäcka behoven och kunna sätta in åtgärder. Vi kunde också se att man var väldigt duktig på att upptäcka åtgärderna, men i en del kom- muner sattes inte alltid de riktiga åtgärderna in, utan man använde en och samma typ, eller så tog man inte upp detta. Självklart är det viktigaste att man börjar tidigt. Det är därför vi också pratar om kvalitet i förskolan, alltså för att kunna göra den insatsen. Att påstå att man inte ska ha kunskaperna med sig har vi inte sagt. Samma sak gäller för grundskolan. Självklart ska grundskolan anstränga sig och klara sitt uppdrag. Men, säger vi, om elever inte når alla mål måste de få stöd och hjälp när de sedan går in i gymnasieskolan. Det vore väl förfärligt om vi sade att de får gå kvar i grundskolan. I stället måste vi utveckla gymnasieskolan så att den bättre tar hand om de elever som kommer dit och inte är riktigt färdiga. Jag tror på en kombination. Man ska inte fortsätta och gå in på ett nationellt pro- gram utan stöd. Självklart ska eleverna få stöd, och en del elever kommer att klara det. Jag har varit ute på många PRIV-utbildningar där eleverna klarar dessa parallella studier, men man måste också få mer tid på sig.

Herr talman! Nu upprepar Agneta Lundberg ef- terhandspolitiken. När man till exempel i grundskolan ser att eleven inte har klarat kunskapsmålen och inte är redo för att gå vidare kan man fixa till det på gym- nasieskolan. Hur blir det sedan? Ska vi på universi- teten och högskolorna fixa till de problem som kom- mer i gymnasieskolan? Vi måste vända på kuttingen och se till att de ele- ver som börjar i förskolan och i grundskolan redan från start får det stöd och den hjälp de behöver och inte när de går vidare och det nästan är för sent. Det är en stor ideologisk skillnad i hur man väljer att se systemet och om man vill demokratisera skolan. Jag och många andra vill det, och vi ser olikheterna hos eleverna. Det krävs olika förutsättningar, stöd och hjälp. De åtgärderna måste sättas in i tid och inte efter det att eleverna redan ha genomgått systemet.

Herr talman! Jag upplever att det är en medveten vantolkning av vad jag säger. Jag säger att man ska ta tag i barnen redan i förskolan. Det är därför det är viktigt att utveckla förskolan. Barnen ska få det stöd och den hjälp de behöver i förskolan så att de kan börja i förskoleklass och i grundskolan. Det är så - tack gode Gud, höll jag på att säga - att vi är olika. Det är klart att det fungerar för vissa elever, och man följer upp det. Det får inte vara så att skolan först när man ska sätta betyg ser om en elev har klarat sig eller inte. Det är inte så i verkligheten, och det vet också Sofia Larsen. Självklart förs det en dialog. Det är vad vi vill utveckla ytterligare med indivi- duella utvecklingsplaner. Dialogen ska föras tidigt med föräldrarna. Skolan ska fånga upp barnen tidigt och vidta de åtgärder som krävs redan från början och inte i slutet.

Herr talman! Agneta Lundbergs inlägg handlade väldigt mycket om de högt uppsatta mål som reger- ingen har men väldigt lite om konkreta förslag, trots att vi ser att skolan år efter år inte når målen. Riksda- gens revisorer har inför det betänkande vi nu be- handlar tagit upp bristande likvärdighet. Vi konstate- rar att vissa kommuner satsar dubbelt så mycket som andra kommuner på skolan. Vi konstaterar att det kan vara tur eller otur om en elev som behöver stöd blir född i en kommun som har en bra skola eller inte. Vi i Folkpartiet har presenterat en del förslag om ökat statligt ansvar, och så vidare. Det ägnar Agneta Lundberg tid åt att kritisera. Man kan naturligtvis ha olika uppfattningar, men jag efterlyser förslag från Socialdemokraterna. Vad har Agneta Lundberg för konkreta förslag för att öka likvärdigheten i den svenska skolan? Vi föreslog i utskottet att man åtmin- stone skulle följa revisorernas förslag att analysera förutsättningarna för likvärdighet. Den andra frågan gäller de elever som slås ut på gymnasieskolan. Även här angriper Agneta Lundberg bland annat Folkpartiet och talar om att det finns partier som vill ha en utsorteringsskola. Verkligheten är att 41 % av våra 20-åringar inte lyckas nå upp till gymnasieskolans mål. Vi tycker att en del av dem skulle ha rätt till en bra yrkesutbildning. De ska inte behöva känna sig misslyckade för att de är intressera- de av praktisk utbildning. Vad har Agneta Lundberg för konkreta förslag för de 41 % som utsorteras eller slås ut i dag? Mina frågor handlar alltså om likvärdigheten och dem som slås ut i gymnasieskolan. Jag efterlyser konkreta förslag.

Herr talman! Jag sade i mitt anförande att det är ett gemensamt ansvar som staten och kommunerna har för skolan. Självklart är det kommunerna som ska prioritera. Men staten ska tillföra medel till skolan för att kunna uppnå målen. Vad vi har gjort som vi nu kritiseras för är att vi har tillfört ytterligare resurser för personalförstärkningar, det vill säga ytterligare resurser till skolan. När det gäller yrkesutbildning är det ganska märkligt att Ulf Nilsson menar att elever som går en yrkesinriktad utbildning är utslagna. Det är en grupp elever som är oerhört värdefull i vårt samhälle. Jag sade också i mitt inledningsanförande att det är vik- tigt att den procenten elever som inte går till högsko- lan får ett utbud av yrkesutbildningar efter gymnasie- skolan för att hitta sin väg i livet. Där finns KY-utbildningar men även yrkesutbild- ningar i högskolan. KY-utbildningar har gett väldigt goda resultat. Men också påbyggnadsutbildningarna är instrument för att höja kvaliteten och för att se till att eleverna kan gå in i yrkeslivet med bra förkunska- per.

Herr talman! Om 41 % av en årskull 20-åringar inte når upp till gymnasieskolans mål om högskole- behörighet har gymnasieskolan naturligtvis misslyck- ats med dem. De har inte en examen och inte ett pap- per på att de har en bra yrkesutbildning. Många av de eleverna lyckas ändå ta sig in på arbetsmarknaden, och det är väldigt bra. Men nog hade det varit bättre för dem om de kunnat säga: Här har jag ett slutbetyg från en gymnasial yrkesutbildning som jag kan vara stolt över. Det bygger hela tiden på att man ska låtsas att alla ska läsa med en viss teoretisk inriktning, och det är inte alla intresserade av. Därför känner de sig ofta misslyckade. Siffran ökar år från år. Jag har debatte- rat detta med Agneta Lundberg redan år 1998. Då tror jag att siffran för dem som inte nådde målen var 35 %, och nu är den 41 %. Frågan är hur långt det ska gå. Ska vi få en gymnasieskola för hälften i stället för en gymnasieskola för alla innan Agneta Lundberg tänker om i den här frågan? Återigen till frågan om likvärdigheten. Agneta Lundberg gav inget svar. Det är väl ändå ett jättepro- blem att vissa kommuner satsar dubbelt så mycket som andra och att den dubbla rollen med det dubbla ansvaret för kommunerna och staten har misslyckats? Mängder av revisionsrapporter och andra utvärde- ringar visar att det är en otydlighet i styrningen av skolan. Även om Agneta Lundberg inte köper vår idé borde det väl ändå vara intressant att höra några för- slag om hur man ska komma till rätta med det i stället för att bara låta det fortsätta. När det gäller de öronmärkta Wärnerssonpengarna kom det en rapport bara för några veckor sedan som visar att de ökar andelen outbildade lärare i skolan. Om man hittar utbildade lärare nästa år och säger upp icke-utbildade förlorar man Wärnerssonpengarna. Man binds i en ond cirkel att behålla outbildade lärare även om man kan få tag på utbildade. Det är stora problem med de specialdestinerade bidragen. Jag vill gärna få svar och förslag på hur vi ökar likvärdighet och hur vi hjälper yrkesinriktade elever.

Herr talman! Ett förslag för att öka möjligheten för de elever som går yrkesinriktade program, eller sektorer som det kanske ska heta i framtiden, är att ge dem en bra utbildning. Vi menar att alla ska ha en grundläggande behörighet. Det tycker vi är viktigt. Men bara för att de har den behöver de inte använda den för att komma in på högskolan om de inte vill. Den kunskapen är oerhört viktig att ha om de väljer inriktningen med en yrkesutbildning. Det är en medborgarkunskap. Det krävs väldigt mycket och också teoretiska kunskaper för att klara sig bra i ett yrkesliv som har en praktisk inriktning. När det gäller likvärdigheten sade jag i mitt anfö- rande att det är viktigt att man studerar vilken bety- delse variationerna har och vilka konsekvenser de får. Jag har svårt att se att Ulf Nilssons förslag skulle förändra den situationen.

Herr talman! Vänsterpartiet har valt att inte väcka några motioner vare sig när det gäller regeringens utvecklingsplan eller Riksdagens revisorers rapporter eftersom motionsbehandlingen inte kommer att leda till några tillkännagivanden från riksdagens sida. Vi betraktar utvecklingsplanen som regeringens policydokument när det gäller skolfrågor. Det är först när regeringen har presenterat en proposition som riksdagen har någonting konkret att ta ställning till. Men det betyder inte att vi inte har någon uppfattning i frågorna. Vi kommer att framföra den bland annat i samarbetet om eventuella propositioner när det in- leds. Jag kommer att här i dag i mitt inlägg bara att ta upp ett par problemområden som vi i Vänsterpartiet menar är centrala för skolan och vuxenutbildningen. Det första gäller ett begrepp som är så välkänt för oss alla, nämligen en likvärdig utbildning av hög kvalitet för alla barn. En likvärdig skola betyder inte att undervisningen eller fördelningen av resurser i form av lärarstöd och tid ska vara likadan för alla barn. Tvärtom, menar vi - för att möta varje elevs unika behov måste skolan anpassa sitt arbetssätt till varje elev och fördela resurserna efter varje elevs behov. För oss är det viktigt att slå fast att alla elever har rätt att få det stöd och även den stimulans som krävs för att de ska utvecklas optimalt kunskapsmäs- sigt, socialt och emotionellt. Vi menar att detta sker bäst inom ramen för en gemensam, sammanhållen skola där eleverna inte sorteras tidigt men där en hög grad av individualise- ring av undervisningen är något som är möjligt och naturligt. Skolans ambition måste alltid vara att in- kludera eleverna, och inte att exkludera dem. Att som under förra mandatperioden här i Stockholm skapa elitklasser och särskilda elitskolor gynnar på sikt inte någon i samhället. Ett problem som Riksdagens revisorer belyser i en av sina rapporter är frågan om hur regering och riks- dag ska kunna garantera att alla barn får en likvärdig utbildning när kostnaderna för en plats i grundskolan exempelvis tillåts variera så mycket som de nu gör mellan olika kommuner. En elev i grundskolan får i en kommun kosta nästan dubbelt så mycket som i en annan. Vi tycker att regeringen på ett bättre sätt borde följa upp vad de här stora variationerna beror på och hur de påverkar utbildningens kvalitet och därmed likvärdigheten - kanske nu genom det nya Skolverket vars skärpta gransknings- och tillsynsansvar är ett viktigt steg för att bättre kunna säkra kvaliteten i skolan. Vi tycker också att införandet av de årliga kvali- tetsredovisningar som varje kommun och samtliga skolor ska göra är viktigt. Själv tror jag att skolornas årliga självvärderingar av de egna resultaten kommer att bidra till ett ökat intresse för utvecklings- och kvalitetsarbete i skolan. Jag tror också att det kommer att leda fram till en gemensam kunskapsutveckling och en ökad professionalitet. Genom att man håller samtalet i gång kan man i den enskilda skolan bättre förstå verkligheten och även fundera och ta reda på vad som är bra och vad som måste ändras. Utvärdering kan vara så mycket. Det kan vara ett slags kontroll och en makt i ett uppifrån-och-ned- perspektiv. Det kan också vara rutin och slentrian. Jag skulle vilja att man också kunde vända på steken eller på kuttingen, som Sofia Larsen sade här. Jag ska citera utbildningstidskriften Krut, nr 63. Där står att man kanske också kan se på utvärdering så här: "föräldrar kollar om lärarna har kunnat sin sak, och lärarna om skolledningen har sett till att organi- sationen funkat och att det sociala klimatet etc. varit sådant att det underlättat elevernas lärande och ut- veckling, och skolledningen granskat om skolförvalt- ningen och politiker har gjort de optimala avvägning- arna och prioriteringarna så att tillräckliga resurser har kommit skolan till del. Och att samtliga dessa grupper har utvärderat om riksdag, regering, utbild- ningsdepartement och centralbyråkraterna vet vad de talar och beslutar om." Det är ett intressant sätt att se på utvärdering, som vi gärna vill ställa oss bakom. Man ska alltså även ha ett underifrånperspektiv i utvärdering. Skolan ska ju också utvärdera den enskilda ele- ven. Vi tycker att skolan måste bli mycket bättre på att söka sig fram till utvärderingar som bidrar till att barn och ungdomar lär känna sina starka sidor och får stöd att ta itu med sina eventuella problem. Vi tar avstånd från den provhysteri som finns på så många håll. Man säger att proven ska bilda under- lag för betyg. Det blir ideliga mätningar av faktakun- skaper, ofta på en mycket låg kognitiv nivå. Vi vill i stället se kvalitetsbedömningar som kan stimulera barns och ungdomars växande kunnande och deras förmåga att klara alltmer krävande uppgifter och att problematisera. Eftersom jag tycker att regeringens utvecklings- plan är ett policydokument så skulle jag vilja ta upp lite grann av det som vi nämner i vårt utbildningspo- litiska program just som åtgärder för att få en likvär- dig utbildning av hög kvalitet. Vi menar att det är nödvändigt med mindre skol- enheter, där den sociala kontrollen fungerar på ett helt annat sätt. Det är nödvändigt att öka lärar- och perso- naltätheten så att vi får mindre undervisningsgrupper och större möjligheter till den individualisering som jag har pratat om. Allt detta skulle också resultera i minskad stress både hos eleverna och hos lärarna. Vi tror att det också blir ett mjukare och mer stödjande klimat, som gör att sådana tråkiga saker som vi nu ser i en del skolor - mobbningen - skulle minska. Då menar jag även mobbningen från lärarnas sida mot eleverna. Det är den mobbning som vi så sällan dis- kuterar här. Vi vill också ha en bättre fungerande elevvård och möjligheter för personalen och för lärarna att få handledning av skolpsykologer eller barnpsykologer. Vi vill både ha en förbättrad psykosocial miljö och en fysisk arbetsmiljö. Många skolor är nedslitna och tråkiga. Jag vill bara nämna skolgårdarna som ett exempel på något som knappast stimulerar fantasin och kreativiteten. Vi vill även ha en decentraliserad och plattare be- slutsstruktur där arbetslagen har mycket mer att säga till om och där skolorna kan arbeta för ökad självför- valtning. Vi vill ha ett ökat elev- och föräldrainfly- tande, bland annat genom utbyggnad av de lokala skolstyrelserna. Vi vill ha skolbibliotek som är värda namnet. Vi vill ha skapande verksamheter, dans, musik, teater och bild och en mycket flexiblare orga- nisation. Det finns möjlighet till det om man bara ser möjligheterna i stället för hindren. Vi tycker att man ska ha en konsekvent pedago- gisk hållning. Det ska vara få regler, men regler som man efterlever. Man ska ge eleverna möjlighet att ta ansvar för sitt lärande och för sin skolgång. Man ska också ge rätt stöd både till elever med svårigheter och till de ungdomar och barn som befinner sig i svårig- heter som inte hör ihop med deras personlighet utan som ligger utanför den. För att detta ska vara möjligt krävs det att kom- munernas ekonomi förstärks. Det har varit och är en mycket högt prioriterad politisk fråga för Vänsterpar- tiet. Genom att öka de statliga anslagen kan nu 15 000 nya lärare och andra specialister anställas i skolan. Det tycker vi är underbart. Den negativa spi- ralen med de ständiga nedskärningarna på skolområ- det bryts nu. I budgeten satsar samarbetspartierna, Socialde- mokraterna, Vänstern och Miljöpartiet, 500 miljoner kronor årligen för att utveckla kvaliteten i förskolan, bland annat genom att kompetensutveckla personalen. I det 121-punktsprogram som är våra samarbetsparti- ers gemensamma politiska plattform för den här mandatperioden sägs det helt tydligt att personaltät- heten inom förskolan ska öka och att barngruppernas storlek ska minska. Vi tycker att det är viktigt, och vi har som huvud- princip, att ha en långsiktig, kontinuerlig förstärkning av den kommunala ekonomin. Jag vill markera att vi ser lite grann med förskräckelse på att det ibland finns väldigt många projekt, som ibland kan vara nödvändiga. Men det måste finnas en balans, och huvudprincipen måste vara mer pengar tillbaka till kommunerna. Ett annat problem som jag gärna vill ta upp är den okritiska syn som alla övriga politiska partier i riks- dagen har när det gäller elevernas och föräldrarnas rätt att fritt välja skola. Det är en rätt som har gjorts till en övergripande princip under vilken alla andra pedagogiska principer underordnas. Man bortser helt från de uppenbart negativa konsekvenser det fria skolvalet för med sig. Man är inte ens villig att dis- kutera konsekvenser som ökad segregation, dränering på motiverade elever i vissa skolor i storstädernas förorter, en förstärkt känsla av stigmatisering och utanförskap hos de elever som inte platsar i de popu- lära skolorna och betydligt ökade kostnader för kommunerna, inte bara i form av skolpliktskostnader. Dessutom nedläggningshot och nedläggningar av skolor i vissa ibland belastade förorter. Allt det här har dokumenterats gång på gång i den ena forskningsrapporten efter den andra, bland annat Broadys och Palmes Välfärdsbokslut. Men det är tyst. Man kan faktiskt undra om eleverna verkligen vann så mycket på att ha ca 1 100 alternativ att välja mellan under den tid som Folkpartiet stod för skolpo- litiken här i Stockholm, alltså under förra mandatpe- rioden. Det var alternativ som skilde sig mycket lite från varandra när det gällde det faktiska innehållet. Vår allvarligaste invändning mot betoningen av val- friheten är den förstärkta segregation som har visat sig bli följden. Vi menar att skolan som mötesplats för elever med olika kön, olika etnisk och social bak- grund har ett stort värde i sig genom att barn från olika bakgrunder och med olika förutsättningar träffas och utvecklar förmågan att betrakta världen även genom andras ögon: något som i sin tur är en mycket viktig förutsättning för en harmonisk samhällsut- veckling och ett samhällsklimat som präglas av hän- syn och respekt för varandras särarter och olikheter. Jag vill också nämna en annan sak som vi är oro- liga för. Det är den tilltagande lärarbristen. Bristen på lärare i naturvetenskap och teknik har länge varit känd. Vi har påtalat den gång på gång, likaså bristen på lärare i de så kallade yrkesämnena på gymnasie- skolan. Men nu har det också tillkommit en ökande brist på förskollärare. Det är alltför få lärarstuderande som väljer den inriktningen på lärarutbildningen. Vi menar att regeringen måste ta den här lärarbristen på allvar och återkomma till riksdagen med förslag på hur man ska komma till rätta med den. Det är faktiskt bråttom. När det gäller gymnasieskolan vill jag markera min besvikelse över att ämnet naturkunskap som kärnämne i förhållande till samhällskunskap och humaniora intar en så pass svag ställning som det gör i Gymnasiekommitténs förslag. Nu hoppas jag att remissvaren kan förändra detta. Trots att kommittén markerar att den nödvändiga miljömedvetenheten förutsätter "en naturvetenskaplig alfabetisering som omfattar hela folket, om besluten ska vara gripbara för en demokratisk debatt och för ett demokratiskt beslutsfattande" har den inte dragit några som helst konkreta slutsatser av de insikterna. Ämnet naturkun- skap föreslås fortfarande omfatta endast 50 poäng, vilket motsvarar ungefär 14 dagar om man räknar det i studietid, utspritt på tre år för väldigt många elever. Sedan vill jag också markera att vi tycker att det är oerhört viktigt att översynen av den eftergymnasi- ala yrkesutbildningen kommer till stånd. Man måste ta större hänsyn till de olika regionernas behov av kvalificerad yrkesutbildning än vad som görs i dag. KY har i dag en mycket stark koncentration till Skåne och Stockholmsområdet. Vi menar att man i det här arbetet i betydligt högre utsträckning måste ta till vara de goda erfarenheter som finns av alla de lärcentra som har vuxit upp i landet som en följd av satsning- arna på Kunskapslyftet. Vi tror att i framtiden kom- mer en samordning i regionen att vara nödvändig, inte bara för att klara utbudet inom gymnasieskolan utan också för att kunna tillhandahålla nödvändig vuxenutbildning både på gymnasial och eftergymna- sial nivå.

Herr talman! Jag lyssnade på en intervju för ett tag sedan med den nyvalda vice ordföranden i Väns- terpartiet. Hon uttryckte sig så här: Valfrihet för mig är att slippa välja. Nu har vi fått ytterligare ett bevis för att det är Vänsterpartiets politik. Valfrihet är att slippa välja. Vi anser, säger Britt-Marie Danestig och gör sig till tolk för alla Sveriges föräldrar, tror hon tydligen, att det är bäst med en sammanhållen skola. Det kan alltså ett parti i riksdagen bestämma att alla föräldrar ska tycka. Vems är barnen, Britt-Marie Danestig? Är det Vänsterpartiets barn? Att tala om likvärdighet i det här sammanhanget när det hela tiden handlar om likriktning tycker jag verkligen är att använda ordens kvalitet på helt fel sätt. Det finns föräldrar i dag som väljer skola därför att deras barn har blivit mobbade i den skola där de började, inte därför att de absolut jättegärna från början tyckte att friskola alltid är bättre än kommunal skola. Men det har hänt saker och det gör att de flyttar sina barn. Det händer att barnen har läs- och skrivsvå- righeter. Samma sak, man väljer någonting annat i stället. Den möjligheten måste föräldrar få fortsätta att ha. Jag undrar, Britt-Marie Danestig, var går gränsen? Ska Adolf Fredriks musikskola i Stockholm få vara tillåten i fortsättningen?

Herr talman! Först och främst vill jag peka på de val som jag tog upp som exempel, de 1 100 valmöj- ligheterna i Stockholm. Det är alltså mycket få skill- nader mellan de olika valmöjligheterna. Det var nå- gon som sade att det är ungefär som att välja hund efter utseendet på svanstippen. Större skillnader är det inte. Och vi vill absolut inte, det sade jag i mitt anfö- rande, ha någon likriktning i skolan. Vi tycker att hundra blommor ska blomma, men det går väldigt bra att blomma även i de kommunala skolorna. Det som jag tycker är tråkigt med de borgerliga partiernas inställning är att man aldrig vill diskutera konsekvenserna av att man har gjort valfriheten till den övergripande principen. Det efterlyste jag. De konsekvenserna måste Inger Davidson också se i form av en förstärkt segregation, en dränering på förortsskolorna och en upplevelse av uppgivenhet hos många elever som inte platsar i de andra skolorna och en uppgivenhet också hos personalen. Det måste också Inger Davidson som skolpolitiker vara medve- ten om. Men den diskussionen förs aldrig av Krist- demokraterna.

Herr talman! Det senaste är inte sant. Vi läser rapporter precis som Vänsterpartiets företrädare läser rapporter. Och de visar lite olika resultat. Det är inte sant att det är en sådan negativ bild av hur de fristå- ende skolorna har utvecklat både elever och lärare, hur de kommunala skolorna har påverkats och så vidare. Det går jättebra att blomma i kommunala skolor. Jag är den första att instämma i det. Jag har varit kommunalt anställd i 17 år och trivs jättebra med det. Jag har haft alla mina tre barn i kommunala skolor. Men det gör inte att jag står här och säger att alla föräldrar ska tycka likadant. Ska vi förbjuda friståen- de skolor eller inte? Ni har ett kongressbeslut på det. Ligger det fast?

Herr talman! Jag har i mitt anförande inte diskute- rat de enskilda skolorna utan jag har diskuterat det fria skolvalet som även inbegriper de kommunala skolorna. Vi har ett kongressbeslut, ja, det är sant. Det har vi. Vi har också en partistyrelse som har yttrat sig i den här frågan. Vi ser den sammanhållna skolan och närhetsprin- cipen som väldigt viktiga för alla barn. Vi måste komma ihåg att som skolpolitiker i riksdagen har vi inte ansvaret bara för en del barn, barn till föräldrar som kanske har det stora intresset och engagemanget i sina barn. Det är jättebra och jätteviktigt. Men det finns också andra barn som vi skolpolitiker måste ta ställning för och ta med i våra bedömningar. Det gör inte Kristdemokraterna i det här fallet.

Herr talman! Britt-Marie Danestig säger att val- friheten är ett hot, och hon nämner Stockholm under den förra perioden som ett exempel. Den borgerliga regeringen i Stockholm öppnade innerstadsskolorna så att ett stort antal förortsbarn och förortsungdomar - av dem många invandrare - för första gången fick möjlighet att gå i de skolor som tidigare hade varit reserverat område för dem som bodde i innerstaden. När Vänsterpartiet säger att valfrihet är ett hot finns det anledning att fråga: Vad är Vänsterpartiets lösning? På vad sätt ska valfriheten avskaffas? Är Vänsterpartiets modell när det gäller de kommunala skolorna - jag vet att ni vill avskaffa de fristående - att man ska vara bunden att gå den skola som ligger vid det bostadsområde man bor i? Även om det finns plats i en annan gymnasieskola som ligger i en annan stadsdel eller kommundel, ska man inte få välja att gå där? Är det det som är lösningen? Innebär det att Vänsterpartiets lösning av segregationen i skolan och i bostadspolitiken är att låta allt vara som det är - och stanna där?

Fru talman! Vi tror att svensk skolpolitik och de svenska skolbarnen i det stora hela har mycket att vinna på att vi slår vakt om närhetsprincipen. Vi tror inte på att man når speciellt långt genom att rösta med fötterna, det vill säga väljer bort. Vi ser en frihet i att föräldrar, elever, lärare och annan personal i den enskilda skolan har möjlighet att fatta sina beslut i en decentraliserad organisation och har möjligheter att jobba med de problem som eventuellt finns i skolan på ett positivt sätt. Vi tycker inte att utbildning är en konsumtionsva- ra som man kan handla i ett snabbköp och välja mel- lan olika förpackningar. Vi tror att utbildning har ett betydligt djupare inslag än så. Det handlar om ut- vecklingen av harmoniska personer som kan fungera bra i en demokrati.

Herr talman! Det var ett tydligt besked, och det tackar jag för. Det är uppenbart att skalet är viktigare än innehållet. Det är viktigare att gå på en viss skola på en viss geografisk plats än att gå på en skola som man fritt söker sig till. Det var ett tydligt besked. Vänsterpartiet vill alltså förbjuda människor att välja en skola som ligger i en stadsdel tre kvarter bort om man tycker att den skolan är bättre och det finns plats på skolan. Man säger nej till den möjligheten. Det här förstärker intrycket vi har haft länge att Folkpartiet och Vänsterpartiet inte oväntat ligger väldigt långt ifrån varandra, inte bara i skolpolitiken utan över huvud taget när det gäller människors frihet att välja.

Herr talman! Jag kan bara konstatera att Ulf Nils- son ger uttryck för en kommersiell moral; att välja skola är ungefär som att välja tandkrämstub. Så ser inte vi på detta. Vi tycker att det är jätteviktigt att alla skolor och alla elever har möjligheter till en god och likvärdig utbildning oavsett var de bor någonstans. Det gäller även om de bor i ett belastat ytterområde i Stockholm. Det hör ihop med rättvisa och en positiv syn på unga människors möjligheter till utveckling.