Beslut

Fru talman! Riksrevisionen har under det gångna året genomfört ett antal revisioner inom trafikutskottets område som berör stora infrastrukturinvesteringar. I november förra året överlämnade Riksrevisionen rapporten Kostnadskontroll i stora väginvesteringar till regeringen. Trafikutskottets betänkande nr 14 behandlar Riksrevisionens styrelses framställning angående denna rapport samt två följdmotioner. Det finns fyra reservationer i betänkandet. Riksrevisionen konstaterar att de problem med kostnadsökningar i stora väginvesteringar som uppmärksammades av Riksrevisionsverket 1994 fortfarande kvarstår. Prisutvecklingen i branschen är hög, och mellan åren 2000 och 2009 ökade priserna i vägbranschen med 35 procent jämfört med 15 procent i övriga ekonomin. Utöver denna kostnadsökning visar Riksrevisionens beräkningar att totalkostnaden för väginvesteringar som avslutats mellan 2005 och 2009 ökade med i genomsnitt 8-18 procent från första plankostnaden till färdigställd väg. En annan orsak till fördyringarna är att externa intressenter förhandlar sig till extra utförande utöver vad som var planerat och beställt från början. Riksrevisionens styrelse har i sin framställan ansett att de brister som lyfts fram i granskningen snarast bör åtgärdas genom en starkare styrning och uppföljning från regeringens och Trafikverkets sida. I framställan föreslås två tillkännagivanden till regeringen från Riksrevisionens styrelse. Den anser att uppföljningen och kostnadskontrollen av stora väginvesteringsprojekt måste förbättras liksom återrapporteringen till riksdagen. Utskottet välkomnar Riksrevisionens granskning och ser allvarligt på de brister som identifieras. Samtidigt vill utskottet framhålla att ett flertal kraftfulla insatser vidtagits under senare tid för att komma till rätta med problemen och för att förbättra uppföljningen och kostnadskontrollen av vägprojekten. Med dessa inledande ord överlämnar jag betänkandet till mina kolleger i trafikutskottet för debatt i kammaren.

Fru talman! Varje år lämnas flera tusen motioner in till riksdagen för behandling. De flesta avslås. Någon gång blir någon besvarad. En och annan gång händer det att en motion blir bifallen och utskottet ger regeringen något till känna. Något sådant borde man aldrig glömma som riksdagsledamot. Därför tycker jag att det är konstigt om Moderaternas starke man i utskottet, Jan-Evert Rådhström, har glömt att han fick en kommittémotion bifallen för nästan exakt tio år sedan. Det var en följdmotion på riksdagens revisorers rapport Nya vägar till vägar och järnvägar . På den tiden skrev man i betänkandet att utskottet delar revisorernas och motionärens uppfattning att regeringen bör vidta åtgärder för att förbättra beslutsunderlaget för investeringar i vägar och järnvägar. På trafikutskottets förslag gav därför riksdagen regeringen i uppdrag att vidta åtgärder för att förbättra beslutsunderlaget för investeringar i vägar och järnvägar, att det samhällsekonomiska beslutsunderlaget utvecklas för investeringar som finansieras såväl med anslag som med alternativa finansieringsformer och att regeringen bör ta initiativ till en översyn av planeringsprocessen. Här känns det som att man behöver ta en paus, fru talman. Ibland blir det politiska språket lite tungt, speciellt så här på kvällen. Jag fortsätter. Jag förstår att mycket har hänt sedan de gamla riksdagslegenderna socialdemokraterna Christina Axelsson och Claes-Göran Brandin samt centerpartisten Sven Bergström huserade i den här kammaren. Riksdagens revisorer konstaterade år 2000 egentligen samma sak som Riksrevisionens styrelse nu säger och som Riksrevisionsverket konstaterade redan 1994, nämligen att kostnadsökningar i väginvesteringar är stora och mycket vanliga. Flera tunga bedömare säger att en eftersatt transportinfrastruktur kan få förödande konsekvenser för nationen Sverige och är ett av de största hoten mot landets konkurrenskraft. Det är lätt att hålla med om. Investeringarna i infrastruktur måste öka rejält. Först och främst måste vi se till att skattebetalarna får så mycket väg och järnväg som möjligt för redan satsade pengar. I en intervju i Trafikforum säger Catharina Elmsäter-Svärd: Jag är glad att kunna konstatera att vi med den beslutade planen, kanske till skillnad från tidigare planer, har en plan som är finansierad. Antingen har vi socialdemokrater ett annat räknesätt än ministern och den borgerliga regeringen eller också har vi olika uppfattning om vad som är en finansierad plan. För mig innebär 40 miljarder minus i infrastrukturplanen inte en finansierad plan. Det är inga siffror som är tagna ur luften. Som vi har redovisat i vår motion har vi låtit riksdagens utredningstjänst räkna på hur stor skillnaden kan vara. De konstaterar att om priserna ökar i samma takt som under innevarande planperiod hamnar vi i en underfinansiering på 40 miljarder. Det är mycket pengar, fru talman. Konsekvensen blir att många viktiga investeringar runt om i Sverige riskerar att inte bli av. Ett exempel är den viktiga malmbanan i Norrbotten. Ett annat exempel är det viktiga E18-projektet väster om Karlstad - hemma i Värmland, Jan-Evert. Jag tror att den borgerliga majoriteten har fastnat i en fåra som den inte kommer ur. Det är ett evinnerligt tjatande om historiska satsningar. Som min kollega Pia Nilsson uttryckte det i debatten i går kväll: Det liknar mest en retorisk rundgång, eller snarare tomgång, där de så kallade historiska satsningarna blir mer och mer urvattnade för varje gång de upprepas. Vi socialdemokrater tycker att det är förvånande att regeringen ännu inte har kommit till rätta med kostnadsökningen och att vi riksdagsledamöter inte får korrekt information om de verkliga kostnaderna. För att täcka regeringens luftslott på 40 miljarder skulle vi behöva skrota nästan hela försvarsbudgeten. Vad skulle försvarsminister Sten Tolgfors tycka om det? För att täcka regeringens luftslott på 40 miljarder skulle vi behöva stänga de flesta av landets högskolor och universitet. Vad skulle utbildningsminister Jan Björklund tycka om det? För att täcka regeringens luftslott på 40 miljarder skulle landets äldre inte längre få sin garantipension och efterlevandepension. Vad skulle äldreminister Göran Hägglund tycka om det? Därför kan jag inte förstå att moderaterna, med Jan-Evert Rådhström i spetsen, inte känner samma oro i dag som för tio år sedan när hans kommittémotion bifölls. Varför går inte Moderaterna med på Riksrevisionens förslag? Det skulle vara enkelt. Det är bara att ställa sig bakom vår reservation. Fru talman! Vi står självfallet bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation nr 1. (Applåder)

Fru talman! Det är viktigt att hushålla väl med våra gemensamma resurser. De stora belopp som anslås till infrastruktur måste användas kostnadseffektivt så att de gör stor samhällsekonomisk nytta. Det är också oerhört viktigt att vi satsar på att bygga sådan infrastruktur för transporter som bidrar till att de transportpolitiska målen och miljökvalitetsmålen uppfylls i stället för sådan som motverkar dem. Beslut om infrastruktur omfattar många miljarder och utgör en ansenlig del av statsbudgeten. De stora väginvesteringarna, som planeras kosta mer än 500 miljoner kronor, står för ca 40 procent av de medel som riksdag och regering planerar att avsätta för väginvesteringar under perioden 2010-2021. Att sådana strategiska och kostbara beslut tagits med bristande underlag är oacceptabelt, inte minst för att en underskattning av kostnaden ger en missvisande bild av den samhällsekonomiska kostnaden. Utöver hög prisutveckling i vägbranschen, 35 procents ökning jämfört med priserna i övriga ekonomin mellan åren 2000 och 2009, visar Riksrevisionens beräkningar att totalkostnaden för de 35 stora väginvesteringar som avslutades mellan 2005 och 2009 ökade med i genomsnitt 8-18 procent från första planeringskostnaden till färdig väg. Därför är Riksrevisionens rekommendationer att regeringen och Trafikverket ska åtgärda detta genom en starkare styrning och uppföljning samt genom mer rättvisande återrapportering till riksdagen verkligen värda att tas på största allvar nu såväl som tidigare. Vi måste veta vad vi får för pengarna och att vi får så mycket som möjligt. Det handlar om medborgarnas pengar som vi förvaltar, och det handlar om ordning och reda. För att kunna hejda kostnadsökningarna måste vi förstås veta varför de uppstår. Någon övergripande studie av kostnadsökningar vid stora infrastrukturprojekt och deras orsaker har inte gjorts i Sverige sedan 1994. Det är hög tid att regeringen tar initiativ till en analys av kostnadsökningar kopplade till den aktuella infrastrukturplaneringen. Exempelvis finns uppgifter om att brister i konkurrensen i byggbranschen trissar upp priserna med upp till 15-20 procent. Att gå till botten med detta borde vara en självklarhet. Samtliga större vägprojekt som ingår i den nationella planen 2010-2021 bör därför uppdateras utifrån eventuella kostnadsökningar med anledning av de brister i rapporteringen som Riksrevisionen uppmärksammat. Sist men inte minst bör Trafikverket i detta sammanhang prioritera om projekten i den nationella planen utifrån ett trafikslagsövergripande perspektiv så att de bidrar till uppfyllande av de transportpolitiska målen och de nationella miljökvalitetsmålen som riksdagen har beslutat om. De transportpolitiska målen ska vara en utgångspunkt för statens alla åtgärder inom transportområdet, exempelvis hur myndigheterna ska prioritera bland olika önskemål och behov när de genomför sina uppdrag. Målen handlar dels om funktion, som att transportsystemets utformning ska medverka till att ge alla en grundläggande tillgänglighet med god kvalitet och användbarhet, dels om hänsyn till säkerhet, miljö och hälsa. Inte minst ska transportmålen bidra till att de nationella miljökvalitetsmålen uppnås. Begränsad klimatpåverkan och god bebyggd miljö är ett par viktiga miljökvalitetsmål där utvecklingen nu går åt fel håll. Att prioritera investeringar i klimatvänlig infrastruktur i stället för klimatskadlig är ett bra sätt att vända denna utveckling. Det är därför angeläget att ompröva beslut om att bygga nya motorvägar. Nya stora vägar ger mer biltrafik och ökade utsläpp av växthusgaser. Till exempel bör de miljarder som den sexfiliga motorvägen Förbifart Stockholm förväntas kosta i stället satsas på att bygga ut järnväg och annan kollektivtrafik. Det behövs nämligen stora satsningar på järnväg. Allt fler väljer att resa med tåg, och det har blivit alltmer uppenbart att det är alldeles nödvändigt att satsa mer på såväl drift och underhåll som att bygga mer spår för att möta efterfrågan. Att bygga ut järnvägen så att både personer och gods i högre grad än nu kan transporteras på tåg i stället för i bil ger såväl klimatvinster som ökad säkerhet och bättre bebyggd miljö. Det kan bli mindre buller, mindre trängsel och minskade problem med luftföroreningar, för att nämna några av fördelarna. Om man tar miljökvalitetsmålen och de transportpolitiska målen på allvar är en omprioritering från väg- till järnvägsinvesteringar nödvändig. Vi står givetvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande väljer jag att yrka bifall till reservation 4. (Applåder) I detta anförande instämde Stina Bergström (MP).

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 om Riksrevisionens styrelses framställning om kostnadskontroll i stora väginvesteringar. Innan jag fortsätter vill jag framföra att jag instämmer i anförandena från Lars Mejern Larsson och Annika Lillemets. Bakom reservation 1 står förutom Vänsterpartiet även Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Riksrevisionens styrelse anser att det, mot bakgrund av de betydande belopp som årligen anslås för väginvesteringar, är av största vikt att pengarna används kostnadseffektivt och på ett sätt som ger bästa nytta ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Dessa meningar låter som ljuv musik för en gammal kommunalekonom. Problemen med bristande kostnadskontroll i väginvesteringar har varit kända under en mycket lång tid, och flera myndigheter har under åren pekat på att man måste göra processen mer förutsägbar och kostnadseffektiv. Riksrevisionens styrelse anser det vara anmärkningsvärt att de problem som uppmärksammas i Riksrevisionens granskning om bristande beslutsunderlag och skenande kostnader fortfarande kvarstår. Styrelsen påpekar att problemen nu måste tas på allvar och att alla åtgärder måste vidtas för att få en effektivare och mer transparent process vid stora väginvesteringar. Både regeringen och Trafikverket får propåer om starkare styrning och uppföljning. Styrelsen anser att regeringens återrapportering till riksdagen behöver förbättras. Sammanfattningsvis föreslår Riksrevisionens styrelse att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till åtgärder som säkerställer en förbättrad uppföljning och kostnadskontroll av väginvesteringsprojekt och att regeringen ser över hur återrapporteringen till riksdagen kan utvecklas i syfte att ge riksdagen en mer rättvis bild av de verkliga kostnaderna i stora vägprojekt. Vi instämmer i dessa förslag och anser att riksdagen ska bifalla dem. Även om majoritetspartierna inte har tyckt detta vid utskottsbehandlingen finns det en chans för er att ändra er vid voteringen i morgon. Utskottsmajoriteten anser att regeringen i stort sedan redan arbetar i enlighet med förslagen från Riksrevisionens styrelse. Jag tror inte att utskottsmajoritetens uppfattning stämmer överens med verkligheten. Efter att Riksrevisionens styrelse har påtalat bristerna i slutet av förra året menar utskottsmajoriteten på allvar att regeringen på ett par månader redan har hunnit med att förändra dessa påtalade allvarliga brister. Tillåt mig tvivla på detta. Riksdagens utredningstjänst har studerat hur finansieringen av den nationella infrastrukturplanen för perioden 2010-2021 kan förändras vid olika nivåer på prisökningar inom bygg- och anläggningssektorn. Studien visar att om vi får samma prisutveckling under de närmaste tio åren som vi har haft under det föregående decenniet kommer infrastrukturbudgeten att överskridas med hela 40 miljarder kronor. Dessa siffror som jag nu har nämnt stärker ytterligare allvaret i den kritik som Riksrevisionens styrelse påtalar. Därför vill jag än en gång säga följande till utskottsmajoriteten: Ni har chansen att ändra er vid voteringen i morgon. Fru talman! Jag yrkar bifall även till reservation 2 om analys av orsakerna till kostnadsökningarna som Vänsterpartiet och Miljöpartiet står bakom. Reservationen stärker ytterligare kritiken av dålig kontroll på kostnadsökningarna vid väginvesteringarna. Riksrevisionen identifierar ett antal direkta orsaker till kostnadsökningarna, till exempel den höga kostnadsutvecklingen inom anläggningsmarknaden och tillkommande krav från kommunerna på vägarnas utformning. Vidare framhålls att kostnaderna för väginvesteringar blir högre än vad de skulle behöva bli. Det gäller till exempel den utbredda användningen av så kallade utförandeentreprenader som medför svagare drivkrafter i fråga om effektivisering och innovation. Andra orsaker som kan ha betydelse är bristande konkurrens i byggbranschen som driver upp priserna. Riksrevisionen konstaterar att det inte sedan 1994 har genomförts någon övergripande studie av kostnadsökningarna vid stora infrastrukturinvesteringar och deras orsaker. Det är alltså hög tid att en sådan analys görs så fort som möjligt så att vi kan se medborgarna i ögonen och också kan säga att pengarna används på bästa möjliga sätt. (Applåder)

Fru talman! Vi debatterar nu Riksrevisionens styrelses framställning om kostnadskontroll i stora väginvesteringar, och två följdmotioner. Riksrevisionen genomför en granskningsserie inom infrastrukturområdet, och vi har redan här i kammaren debatterat några av rapporterna - senast den som handlade om järnvägsunderhållet. Jag och mina moderata kolleger och allianskolleger välkomnar denna granskning. Riksrevisionen identifierar i granskningen av kostnadskontrollen för väginvesteringar åren 2005-2009 ett antal brister och konstaterar också att riksdagen inte har fått en rättvisande bild av de verkliga kostnadsökningarna i beslutade väginvesteringar. Vidare framgår av granskningen att infrastrukturinvesteringar ofta blir dyrare än planerat. Utifrån detta föreslår Riksrevisionens styrelse att de brister som lyfts fram snarast bör åtgärdas, och de lämnar också två konkreta förslag till riksdagen. Det första är att regeringen ska ta initiativ till åtgärder som säkerställer en förbättrad uppföljning och kostnadskontroll av stora väginvesteringsprojekt, och det andra är att regeringen ska se över hur återrapporteringen till riksdagen kan utvecklas i syfte att ge riksdagen en mer rättvisande bild av de verkliga kostnaderna i vägprojekt. Fru talman! Det är allvarliga brister som Riksrevisionen påtalar, men allvarligast är att bristerna faktiskt har påtalats tidigare, vid granskningar gjorda för länge sedan - senast 1994. Men ingenting har hänt, förrän vi fick en alliansregering 2006. Då började det hända saker, och det innan den granskning redovisades som vi debatterar nu. Med början under förra mandatperioden har det vidtagits flera kraftfulla insatser och åtgärder inom såväl Regeringskansliet som Vägverket, numera Trafikverket, för att komma till rätta med de fel och brister som påpekas. Redan 2006 startade Näringsdepartementet ett utredningsarbete för att förbättra den ekonomiska styrningen av investeringsprojekt. Hösten 2008 fick dåvarande Vägverket i uppdrag av regeringen att införa en ny styrmodell för att bland annat förbättra och systematisera återrapporteringen till Regeringskansliet och riksdagen samt arbeta med successiv kalkylering. Vägverket satte också i gång ett eget effektiviseringsarbete, som omfattade 90 punkter. I infrastrukturpropositionen som kom hösten 2008 konstaterade alliansregeringen att den ekonomiska styrningen bör förbättras, att kostnadskontrollen av investeringsprojekten behöver stärkas och att produktivitetsutvecklingen i anläggningsbranschen behöver bli bättre. Regeringen satte i gång med en trafikverksutredning med syfte att skapa en effektivare och mer ändamålsenlig myndighetsorganisation, vilket resulterade i en ny myndighetsstruktur med Trafikverket, Transportstyrelsen och Trafikanalys. Trafikanalys bildades som en analys- och stödmyndighet till regeringen för att få en effektiv styrning och uppföljning av Trafikverkets verksamhet. Bolagiseringar har också skett av delar av tidigare Vägverket och Banverket för att förbättra konkurrensen. Här vill jag gärna kommentera det Annika Lillemets tog upp. Hon efterfrågade nämligen en bättre konkurrens, men ändå sade Miljöpartiet nej till dessa bolagiseringar - som ju var till för att förbättra konkurrensen i anläggningsbranschen. Det är märkligt. Regeringens redovisning till riksdagen är viktig och sker huvudsakligen i den årliga budgetpropositionen. Flera åtgärder har genomförts för att förbättra redovisningen från ändrad grundlag till förra veckans beslut om en reformerad budgetlag och skärpta rapporteringskrav på Trafikverket. Det handlar om att man ska få en löpande rapportering, uppföljning, efterkalkylering och att det årligen ska rapporteras om bland annat riskbedömningar, marknads- och indexutveckling och avvikelser. Den nya styrmodell som har införts i det som nu är Trafikverket innebär också en förbättrad redovisning av projekten till regeringen, och likaså har verket en ny ekonomimodell som man arbetar med. Trafikverket har i ett remissvar med anledning av Riksrevisionens granskning angivit att man arbetar på ett annat sätt än vad som tidigare gjorts. Man ska också påpeka att Riksrevisionen har granskat projekt som fanns och slutfördes under perioden 2005-2009. Trafikverket har även gått över till en central organisation för investeringsverksamheten, utifrån den kritik som tidigare framförts mot den regionala styrning som fanns. Utifrån detta kan vi förvänta oss en klart bättre redovisning till riksdagen. Riksrevisionen har också i sin granskning gjort en analys av vad det finns för faktorer och strukturer som bidrar till kostnadsökningarna på infrastrukturområdet. Vi kan konstatera att flera av de kostnadsdrivande aspekter som Riksrevisionen identifierar bekräftar det som även andra har kommit fram till och som till exempel har presenterats i Trafikverksutredningen. Regeringen tog också upp det i infrastrukturpropositionen 2008. Fru talman! Kostnadsökningar har länge varit ett problem i anläggningsbranschen. Det är ingen nyhet. Jag är själv från anläggningsbranschen, så jag vet vad man pratar om. Det finns en rad olika orsaker till att projekt blir dyrare - alltifrån ändrade förutsättningar till hur upphandlingarna utformas. Branschen bedöms också ha en låg produktivitet jämfört med andra branscher. Därför bildades 2003 FIA, Förnyelse i anläggningsbranschen, på initiativ av Vägverket och Banverket för att se till att anläggningsbranschen får en snabbare och effektivare utveckling. Vi kan konstatera att Miljöpartiets krav i sin motion på en analys av kostnadsökningarna redan är uppfyllt, inte minst av det Riksrevisionen nu själv har granskat och presenterat. Alliansregeringen tillsatte hösten 2009 den så kallade Produktivitetskommittén för att följa upp och analysera de statliga beställarnas agerande för att förbättra produktivitet och innovationsgrad i anläggningsbranschen. Trafikverket har också satt i gång ett omfattande effektiviseringsarbete för att förbättra både den interna och externa effektiviteten. Staten är en stor beställare och kan genom sitt agerande bidra till att anläggningsbranschen utvecklas i positiv riktning och att vi får ut mer spår och väg för pengarna. Här har Trafikverket satt upp en målsättning om att höja den externa effektiviseringen med minst 10-15 procent. I Trafikverkets regleringsbrev är det också särskilt preciserat att myndigheten ska arbeta för ökad produktivitet - allt med syfte att få bättre kostnadskontroll, förbättra styrning och redovisning och få ut mer spår och väg för pengarna. Fru talman! När det gäller det som framförs i de två yrkandena från Riksrevisionens styrelse och som också Socialdemokraterna har med i sin motion kan vi konstatera att detta arbete redan pågår för fullt sedan flera år tillbaka. Lars Mejern talar om tio år tillbaka och ett äldre tillkännagivande. Det fanns dock en klar skillnad då: Det fanns ett skäl till tillkännagivande på den tiden, eftersom ingenting hände. Det pågick ingenting. Nu pågår redan det som efterfrågas, och ett tillkännagivande skulle vara att slå in redan öppna dörrar. Jag tänkte också gå in och kommentera några av de andra saker som tas upp i de två följdmotionerna. Ett problem när det gäller investeringar är i flera fall de långa och utdragna planeringsprocesserna. Under förra mandatperioden tillsattes en parlamentarisk kommitté, Transportinfrastrukturkommittén, med syfte att utreda möjligheterna till att förkorta planeringsprocessen. I höstas presenterades ett enigt betänkande med flera konkreta förslag. Dåvarande trafikverken Vägverket och Banverket fick också hösten 2009 i uppdrag att ta fram förslag till ett nytt planeringssystem. En bred remissrunda med förslagen har genomförts, och nu pågår beredning inom Regeringskansliet. Socialdemokraterna vill omedelbart genomföra Transportinfrastrukturkommitténs förslag. Som jag redan nämnt är allt detta redan på gång, och jag förväntar mig att regeringen så snart som möjligt återkommer med förslag om detta. Men jag vill poängtera att det är viktigt att det, även om man vill att saker och ting ska hända nu direkt, sker en bra beredning så att förslag som slutligen läggs fram verkligen får önskad effekt. Socialdemokraterna vill också att Trafikverket får ett uppdrag att pröva nya kostnadseffektiva upphandlingsmodeller. Att val av upphandlingsmodell kan påverka kostnaderna i ett projekt har jag redan nämnt, och det är allmänt känt. Här handlar det återigen om att slå in öppna dörrar, för Trafikverket arbetar redan med detta. Jag kan dock inte undanhålla mig från att göra en liten reflexion. Här motionerar Socialdemokraterna om att Trafikverket bör pröva nya entreprenadformer. Men i betänkandet när vi behandlade Riksrevisionens granskning av järnvägsunderhållet motionerade samma socialdemokrater om att återgå till att monopolisera verksamheten. Det här får inte jag att gå ihop. Vill ni att det ska bli en monopolverksamhet igen, ja, då förstår jag inte varför ni nu vill ge Trafikverket i uppdrag att prova nya entreprenadformer, för vid en monopolverksamhet sker inga upphandlingar. Miljöpartiet yrkar i sin motion på en översyn av den nationella planen med anledning av Riksrevisionens rapport om kostnadskontroll i stora väginvesteringar och yrkar att projekten i planen bör omprioriteras utifrån detta. Jag hade tänkt fråga Miljöpartiets Annika Lillemets om hon menade att man skulle prioritera om och flytta pengar från väg till järnväg, men nu svarade Annika på det i sitt anförande. Jag kan hoppas att Annika tar en replik, för den här omprioriteringen gör ni utifrån att Riksrevisionen har riktat kritik mot kostnadskontrollen i väginvesteringar. Men vi som har läst Riksrevisionens nya rapport om kostnadskontrollen i järnvägsinvesteringar vet att man riktar exakt samma kritik mot kostnadskontrollen i stora järnvägsinvesteringar. Det vore intressant att få en liten reflexion kring det. När det gäller översyn av den nationella planen har det redan vidtagits åtgärder för att säkra kvalitet och jämförbarhet. Inför den nationella plan som det beslutades om för ett drygt år sedan fick dåvarande Vägverket i uppdrag att införa en ny styrmodell med successiv kalkylering. Man har arbetat med att stärka kvalitetsarbetet både internt och externt. Ett externt konsultföretag har granskat tillämpningen med successiv kalkylering, och Kungliga Tekniska Högskolan har anlitats för att säkra kvalitet och jämförbarhet i de samhällsekonomiska kalkylerna. Kalkylerna kommer successivt att förfinas och revideras, och det kommer att göras uppföljningar och efterkalkyler under genomförandet av planen. Fru talman! Senast som Riksrevisionen gjorde en liknande granskningsomgång var i mitten av 1990-talet. Får jag önska något är det att Riksrevisionen inte väntar 15 år till nästa gång. Det är bra att regeringen varit förutseende och redan gjort flera viktiga insatser när vi nu läser Riksrevisionens rapport. Utskottet påpekar också i betänkandet vikten av att regeringen återkommer i sin årliga rapportering till Riksdagen hur det går med de åtgärder som satts i gång för att förbättra kostnadskontrollen och med arbetet med effektivare användning av pengarna för väg och spårsatsningar. Att ständigt arbeta med förbättringar inom detta område är viktigt och angeläget. Därför skulle det vara värdefullt om Riksrevisionen kunde göra lite tätare granskningar så att vi kan få mer underlag för de insatser som görs. Innan jag glömmer bort det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Jag vill vidare kommentera det Lars Mejern Larsson tog upp. Han vill gärna prata om luftslott. Trevligt, jag pratar också gärna om luftslott. Vem minns planen som det beslutades om 2004? Där kan vi snacka om luftslott. Redan när den planen beslutades saknades det 65 miljarder. Då är det inte lätt att ha en plan som håller hela vägen ut. Där kan vi snacka om luftslott, Lars Mejern. Det finns en skillnad mellan tidigare och nu. Det är att nu genomförs en rad åtgärder. Du nämnde 40 miljarder. Egentligen kan du nämna vilken siffra du vill, för det går att beräkna hur man vill hur kostnadsökningarna skulle kunna se ut. De kan vara noll, de kan bli minus 20 miljarder och de kan bli plus 20 miljarder. Det viktigaste är att man från början har en fullt finansierad plan, vilket planen 2010-2021 är. Att det har införts insatser och åtgärder som gör att man har en klart bättre kostnadskontroll borgar för att de åtgärder och projekt som beslutats kommer att genomföras under planperioden. (Applåder) I detta anförande instämde Christer Akej, Sten Bergheden, Lotta Finstorp, Edward Riedl och Eliza Roszkowska Öberg (alla M) samt Ola Johansson (C) och Annelie Enochson (KD).

Fru talman! En sak är att välkomna men inte mena någonting. Jag menade däremot att jag välkomnar Riksrevisionens rapport och gör någonting åt det, liksom jag välkomnar ett spännande replikskifte. Jag menar det. Återigen skyller man ifrån sig. Visst, vi kan gå tillbaka och se vad vi gjorde under vår regeringstid, men jag tycker inte att det är relevant i dag. Det är snart fem år sedan vi förlorade regeringsmakten. Nu har ni snart haft fem år på er att göra någonting, men fortfarande kvarstår problemet med att kostnaderna skenar. Det är alltså ingen höger- eller vänsterfråga. Fru talman! Jag tycker att det här mer är en fråga om hur vi i riksdagen ska få information så att vi kan fatta riktiga beslut. Det är mer en fråga om politiskt mod. Kan vi kräva av regeringen att den gör större ansträngningar än vad den gjort hittills? Som jag sade förut gjorde våra kamrater det för tio år sedan. Frågan är om Malin Löfsjögård och hennes bundsförvanter på den borgerliga sidan kan ta ett lika stort ansvar i dag. Luftslott: Visst, Moderaterna och Malin Löfsjögård kan slå labben mot bröstet och berätta om allt som gjorts och görs. Men jag slår hellre näven i bordet och säger att det görs för lite, precis som Riksrevisionen påtalar, något som jag och Socialdemokraterna tar på största allvar. Jag undrar därför, fru talman: Är det inte meningen att vi ska lyssna på experter från Riksrevisionen?

Fru talman! Jag kan börja fundera om Lars Mejern Larsson över huvud taget var i kammaren under mitt anförande. Jag redogjorde för alla de insatser och åtgärder som regeringen har vidtagit sedan 2006. Det är åtgärder som vidtagits innan Riksrevisionens rapport kom. Riksrevisionen har själv konstaterat i den fortsättning på den granskning som den gör att regeringen under tiden som Riksrevisionen höll på med sina granskningar har börjat genomföra en rad olika åtgärder. Det kan vi konstatera när Riksrevisionen har släppt sin rapport om kostnadskontroll på järnväg, för den är nämligen gjord samtidigt som vägkostnadskontrollen, men man har lagt in en extra mening om att Riksrevisionen har noterat att regeringen och ansvarigt verk under det senaste året tagit flera initiativ som tyder på en ambitionshöjning vad gäller kostnadskontrollen. Det du framför, Lars Mejern, är inte sant. Sanningen kan ibland göra ont när man själv har tillhört ett lag som inte gjorde någonting. Jag förstår att du inte vill stå här och berätta om alla saker som införs, utan det är bra mycket roligare för dig att föra fram Riksrevisionens kritik. Vi tar allvarligt på det som Riksrevisionen framför. Det står i betänkandet, och det är ett viktigt underlag, inte minst i och med att det bekräftar det som regeringen redan har presenterat i infrastrukturpropositionen 2008. Det är utifrån det som man vidtar en rad åtgärder. Det var nämligen så att regeringen inför infrastrukturpropositionen 2008 bemödade sig att titta på Riksrevisionens senaste granskning från 1994 som tidigare regeringar inte alls hade tittat på och började genomföra åtgärder och förslag - allt för att förbättra kostnadskontrollen och se till att de projekt som beslutas också genomförs så att det inte bara blir en spade i marken och sedan ingenting mer.

Fru talman! Jag kan lugna Malin Löfsjögård med att jag var i kammaren och lyssnade på vad hon sade. Det här med att slå in öppna dörrar: Vem var det som skrev i sitt valmanifest att varje skattekrona ska användas på bästa sätt? Exakt, det var Moderaterna. Det håller jag med om. Självklart är vårt ansvar som riksdagsledamöter att se till att varje skattekrona som betalas in till staten ska användas på bästa sätt. Fru talman! Malin Löfsjögård har lett den så kallade Produktivitetskommittén sedan ett par år tillbaka. Syftet var att spara pengar, skattepengar, för oss alla, att grävmaskinen skulle slippa att stå still, vägobjekt skulle bli fortare färdiga att användas, vilket skulle spara kostnader och bidra till en ökad trafiksäkerhet, men det har inte hänt någonting. När nu vägarna blir dyrare än nödvändigt används inte våra gemensamma skattepengar på ett klokt och kostnadseffektivt sätt. Och man säger sig vara rädd om skattebetalarnas pengar! Fru talman! Den borgerliga majoriteten i utskottet är väl mer rädd för att regeringen ska misstycka om vi ger dem ett tillkännagivande än vad den tycker om att spara skattebetalarnas pengar. Jag kan bara konstatera att för tio år sedan blundade inte trafikutskottet, men det var då det.

Fru talman! Det talas om att slå in öppna dörrar. Då kan vi titta på vad Riksrevisionens styrelse föreslår, jo att regeringen "bör ta initiativ till åtgärder som säkerställer en förbättrad uppföljning och kostnadskontroll av stora väginvesteringsprojekt". De initiativen startade redan 2006. Det andra förslaget är att regeringen "bör se över hur återrapporteringen till riksdagen kan utvecklas i syfte att ge riksdagen en mer rättvis bild av de verkliga kostnaderna i stora vägprojekt". Det arbetet har också påbörjats under förra mandatperioden. Att lägga ett tillkännagivande beträffande något som redan pågår är inget annat än att slå in öppna dörrar. Det är väl bra mycket bättre att regeringen fortsätter arbeta med de åtgärder som man har startat och ser till att de insatserna genomförs. Det är trevligt att man får några bonusår i Produktivitetskommittén. Men för protokollets skull: Jag tillträdde som ordförande för den kommittén i april 2010. Frågan är om Lars Mejern Larsson vet vad vi gör i Produktivitetskommittén, varför den är tillsatt. Den är tillsatt därför att man ser att det finns stora kostnadsökningar. Man ser att det finns andra arbetssätt. Man ser också att det finns en rad olika förslag och idéer som har funnits länge men där ingen har pekat med hela handen för att se till att det händer saker. Produktivitetskommittén har i uppdrag att följa upp och analysera just det som Trafikverket gör för att se till att vi har bättre koll på kostnaderna och se till att produktiviteten och innovationsgraden i anläggningsbranschen ökar och förbättras. Det är inte något som blir klart på ett halvår, utan det är ett längre uppdrag som går ända till 2012, just i syfte att sätta press på Trafikverket att se till att det också händer något. Tidigare har man riktat kritik mot branschen. Men regeringen har insett att man är en stor beställare, och beställaren har stor makt att se till att det händer saker och se till att man får bukt med de kostnadsökningar som man inte vill ha.

Fru talman! Jag tar Riksrevisionen på stort allvar. De kanske slår in öppna dörrar. Men jag tror inte att de gör det för skojs skull. De tycker ändå att det inte görs tillräckligt mycket. Det är naturligtvis bra att regeringen har börjat jobba med de här sakerna och har gjort en massa bra - det är utmärkt. Men när Riksrevisionen faktiskt föreslår att det ska göras mer - de säger ju det och rekommenderar regeringen att förbättra kostnadskontrollen och uppföljningen i infrastrukturplaneringen - tycker jag att man måste ta det på allvar, för det är ändå de som är experter på detta. Därför förstår jag inte riktigt varför majoriteten inte vill gå lite längre, när nu Riksrevisionen tycker att man bör göra det. Jag tar som sagt Riksrevisionen på stort ansvar och har stor respekt för deras kompetens. Jag är glad att Malin Löfsjögård nämner kostnadskontroll av järnvägsinvesteringar. Det är naturligtvis lika viktigt. Det är utmärkt att Riksrevisionen jobbar även med det. Det handlar om skattepengar och om att hushålla med dem, som Lars Mejern Larsson sade. Det är oerhört viktigt. Att flytta över investeringar från väg till järnväg handlar faktiskt om samhällsekonomiskt ansvar på lång sikt, längre än till nästa kvartal. Satsar vi fel och bygger in oss i klimatskadliga transportinfrastrukturer blir det väldigt dyrt i längden med klimatskadorna. Det är därför vi ska tänka klokt och investera i järnväg nu.

Fru talman! Det är nästan så att jag får fråga oppositionen om ni har läst betänkandet. Det står ordagrant på s. 21: "Utskottet vill i likhet med Riksrevisionens styrelse understryka att det är anmärkningsvärt att de problem som uppmärksammas i granskningen om bristande kostnadskontroll i väginvesteringar fortfarande kvarstår, trots att de varit kända under en lång tid." Det innebär att Alliansen tar allvarligt på det som kommer fram i Riksrevisionens granskning. Samtidigt måste man påtala att det arbete som efterfrågas redan har startat. Det gläder mig att Annika Lillemets tycker att det är lika viktigt med god kostnadskontroll inom järnvägsprojekt som inom vägprojekt. I min värld, i Moderaternas värld och i Alliansens värld behövs satsningar på både väg och spår, och det ena behöver inte förta det andra, särskilt inte eftersom vi har satt in kraftfulla åtgärder för att förbättra kostnadskontrollen för både väg- och järnvägsinvesteringar och arbetar för att få ut mer spår och väg för de pengar som satsas. Det handlar om att se till att vi har bra kommunikationer och att vi bra transporter över hela landet. Att då lägga allt på enbart järnvägssatsningar kommer inte att lösa de transportproblem som finns i vårt land. Det är viktigt att jobba med samhällsekonomiska bedömningar och kalkyler. I trafikutskottet kommer vi att återkomma till ett sådant betänkande senare, eftersom Riksrevisionen granskar också det området. Men det måste gälla samma förutsättningar på vägsidan och järnvägssidan.

Fru talman! Jag upprepar att det är väldigt viktigt att man har en helhetssyn och tittar över transportsslagsgränserna. Om man tar de nationella miljömålen och de transportpolitiska målen på allvar - det vill jag verkligen understryka - måste man se om det är rätt att satsa på motorvägar som ger stora kostnader på lång sikt eller om det är mer rätt att satsa mer på järnväg. Naturligtvis ska inte alla infrastrukturinvesteringar gå dit - det har i varje fall inte jag sagt - men motorväg är inte den väg vi ska slå in på för framtiden, om vi ska ta miljömålen och de transportpolitiska målen på allvar. Jag förstår fortfarande inte varför majoriteten inte lyssnar på Riksrevisionen. Det är väl alldeles utmärkt att arbetet med en bättre kostnadskontroll har startats. Men Riksrevisionen är ju inte nöjd utan vill att mer ska göras. Varför vill inte ni det? Det förstår jag inte.

Fru talman! Helhetssyn och trafikslagsövergripande - det var ledorden under förra mandatperioden, när alliansregeringen startade arbetet med att göra om hela transport- och infrastruktursektorn, just för att se till vikten av att skapa långsiktigt hållbara transporter för långsiktigt hållbar tillväxt. Vi kan konstatera att det i den plan som beslutades för drygt ett år sedan och som gäller 2010-2021 satsas mer på både spår och väg, både vad gäller drift och underhåll och i fråga om investeringar. Riksrevisionens granskningar och vad de kommer fram till är ett viktigt underlag i regeringens fortsatta arbete. Men det förtar inte att vi här kan berätta vilket arbete alliansregeringen redan har satt i gång, för det är väldigt viktigt. Hade det inte påbörjats under förra mandatperioden hade vi stått på noll i dag.

Fru talman! Malin Löfsjögård läser upp vad majoriteten i utskottet säger om att man delar Riksrevisionens uppfattning. Då vill jag bara säga: Riksdagen har en granskande roll vad gäller regeringens maktutövning. Riksdagens roll bör inte vara att bara vara försvarsadvokat för regeringen. Skulle utskottsmajoriteten ta på allvar vad Riksrevisionens styrelse säger borde det ha varit på sin plats att göra ett tillkännagivande. Observera att själva granskningsperioden är från 2005 till 2009. Vad Malin Löfsjögård talar om är åtgärder som man har börjat utföra 2006. Då blir det logiskt sett så att Riksrevisionen inte har uppfattat att de åtgärderna är till fyllest, för annars skulle man ha tagit hänsyn till dem när man kom med sina rekommendationer. Jag vill avslutningsvis säga: Jag är ganska trött på att lyssna på riksdagsledamöter och kolleger som tror att historien börjar först när man själv kommer till riksdagen. Vänsterpartiet har aldrig suttit med i någon regering, men jag har stor respekt för de regeringar som har funnits. Vad jag har förstått har det vidtagits väldigt många åtgärder, både genom att bygga ut järnvägsspår och vägar. Jag tycker att man ska ha lite ödmjukhet i de sammanhangen. Andra har gjort en del. Man kanske inte har gjort tillräckligt eller gjort rätt saker, men man har utfört en hel del.

Fru talman! Jag börjar med det sista. Jag har inte påstått att det inte byggdes några vägar eller spår under den förra socialdemokratiska regeringen. Det jag sade var att den plan som nu är beslutad för 2010-2021 innebär att det kommer att satsas mer på både väg och spår vad gäller drift, underhåll och investeringar. Sedan var det frågan om ett tillkännagivande. Vi har en regering som redan har satt i gång det som efterfrågas i Riksrevisionens styrelses förslag. Socialdemokraterna slår sig gärna för bröstet för de här yrkandena, men man har helt enkelt kopierat det som Riksrevisionens styrelse har skrivit. Lars Mejern nämnde ett tillkännagivande för tio år sedan. Det skulle vara lite intressant att få höra Siv Holmas kommentar till det. För det tillkännagivandet gav faktiskt inte någon effekt alls.

Fru talman! Till skillnad från Malin Löfsjögård vill jag säga att ett arbete också har gjorts under den tid som avses. Men jag tycker också att man inte gjorde tillräckligt. Vänsterpartiet var också med på detta tillkännagivande när det var aktuellt. När det gäller de här sakerna ska jag bara tala om för Malin Löfsjögård att det för min del inte spelar någon roll vilken färg regeringen har. Gör man inte tillräckligt tycker jag faktiskt att jag som riksdagsledamot har en skyldighet att granska maktutövningen och också påtala de fel som har begåtts, som man ska rätta till. Jag har all förståelse för att det tar tid att förändra sådana här saker. Det handlar till exempel om att infrastrukturplanen går med stora underskott därför att kostnadsökningen är så stor. Då menar jag att man måste göra en skarp och tydlig markering från riksdagens sida om att detta icke är acceptabelt, oavsett vilken regering vi har. Jag är oerhört tacksam över att Riksrevisionen har gjort den här granskningen, att vi har en riksrevision och att Riksrevisionsstyrelsen har påtalat detta. Därför tycker jag att det är viktigt att också göra ett tillkännagivande. Det hade varit klädsamt om också majoritetspartierna hade gjort det i stället för att bara hålla på och försvara och säga: Jo, men den socialdemokratiska regeringen var mycket sämre. Det räcker inte som försvar för mig som riksdagsledamot. Jag vill nämligen se alla väljare i ögonen, och jag vill säga till dem: Jag har gjort vad jag har kunnat göra, men det arbetet är inte ännu fullständigt korrekt utfört från regeringarnas sida.

Fru talman! Det är ju därför vi har den här debatten i kammaren. Det är därför som trafikutskottet har behandlat det här i betänkandet om Riksrevisionens granskning av kostnadskontroll i stora väginvesteringar. Vi har en riksrevision, och riksdagen ska också kunna behandla detta. Men det vore väldigt märkligt om vi i en sådan debatt och i ett sådant betänkande bara skulle lista det som Riksrevisionen framför och inte kommentera eller att ta med det som faktiskt görs av regeringen. Det är nämligen viktigt för det fortsatta arbetet att också tala om att det pågår ett arbete, att det arbetet har satts i gång tidigare, så att man tillsammans kan arbeta för att se till att det blir ännu fler förbättringar. Detta är alltså ett märkligt påstående. Vi kan också konstatera att man har gjort ändringar i grundlagen och infört en bestämmelse i regeringsformen som stärker riksdagen och lägger en skyldighet, kan man säga, när det gäller att utskotten faktiskt ska följa upp och bättre analysera sina ansvarsområden. Men det är verkligen märkligt om jag inte skulle få stå här i kammaren och berätta om de åtgärder som faktiskt vidtas. Vi skulle då bara diskutera Riksrevisionens granskning och deras förslag. Att göra ett tillkännagivande om någonting som redan pågår är att slå in öppna dörrar. Riksrevisionen har också i de granskningsrapporter som kommer lagt med att de har sett att regeringen har vidtagit åtgärder. Vi kan också se det i det remissvar som Trafikverket har lämnat in med anledning av Riksrevisionens granskning. Det Riksrevisionen kommer fram till ska man ta på allvar, och det gör vi i Alliansen, och det gör alliansregeringen. Men det förtar inte att man också berättar om de åtgärder som har vidtagits och de initiativ som har tagits. Sedan är det här ingenting som löser sig på en sekund, en dag, en vecka eller ett år. Det är ett långsiktigt arbete. Det handlar om att vända en ganska stor skuta som har åkt åt fel håll tidigare.

Fru talman! Jag vill börja med att instämma i Malin Löfsjögårds anförande. Det kanske skulle räcka med att göra det. Men jag tänker inte bara göra det, utan jag ska även yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Jag kan bara konstatera att vi från Folkpartiets och Alliansens sida ser mycket positivt på att vi har den här genomgången från Riksrevisionens sida. Man har en rad rapporter nu när det gäller infrastrukturområdet. Det är klart att inte alla rapporter från Riksrevisionen är positiva. Det är faktiskt deras arbete att ta fram det som man ska göra någonting åt. Bakgrunden till dagens debatt är Riksrevisionens rapport Kostnadskontroll i stora väginvesteringar? som överlämnades i november 2010. Som Siv Holma nämnde förut har det gått tre fyra månader sedan dess. Men när det gäller regeringens åtgärder finns det, som sagt, ingen koppling till just de tre fyra månaderna, utan regeringen har, som Malin Löfsjögård förtjänstfullt har berättat, jobbat under ganska många år med den här frågan. I grunden handlar Riksrevisionens granskningar om att blicka bakåt för att man ska kunna lära sig framåt och göra förbättringar och effektiviseringar. Jag kan lova den rödgröna oppositionen att vi tar detta på mycket stort allvar och naturligtvis också lär oss av detta. Jag är egentligen lite mer bekymrad över att man hade samma påpekanden 1994 från Riksrevisionsverket. Man tog fram samma problem som finns i dag. Det tycker jag däremot är bekymmersamt. Lars Mejern Larsson berättade förut att Jan-Evert Rådhström tydligen hade fått ett tillkännagivande någon gång för tio år sedan. Man kan ställa sig frågan: Vad hade det för framgång när det ändå inte hände någonting? Vad var det för syfte med det? Man kan konstatera att vi under 2000-talet fortfarande har haft väldigt stora kostnadsökningar inom vägbranschen. Förutom rena branschkostnader kan man plussa på kostnaderna från första plan till färdigställd väg, från 8 till 18 procent, som man konstaterar här, som ligger ovanpå detta. Fru talman! Det är naturligtvis allvarligt när man säger att riksdagen inte har fått en rättvisande bild av de verkliga kostnadsökningarna i de beslutade vägprojekten. Riksdagen beslutar ju om ramar och ekonomin i detta. När det då blir betydligt dyrare än vad som planerats får vi inte så mycket väg som vi har tänkt för de pengar som vi har anslagit. Riksrevisionens styrelse förslår då, med förslag från Riksrevisionen, att det ska vara ett tillkännagivande till regeringen som handlar om att regeringen dels ska vidta åtgärder för att säkra den här uppföljningen och kostnadskontrollen av stora vägprojekt, dels ska se över rapporteringen till riksdagen så att den blir mer rättvisande. Så måste det naturligtvis bli, och så måste det vara. Socialdemokraterna har i en motion likalydande yrkanden. Fru talman! Nu är det faktiskt så positivt och lyckligt, som har sagts från talarstolen tidigare, att vi har en regering som redan har inlett det här arbetet. Det handlar inte alls om de tre fyra månaderna, som Siv Holma nämnde förut, sedan rapporten kom, utan det här arbetet ligger betydligt längre bak i tiden. Det är positivt att man redan har inlett de här processerna hos Vägverket, Trafikverket och regeringen för att komma till rätta med de här problemen. Det har vidtagits många åtgärder för att förbättra uppföljningen och kostnadskontrollen i vägprojekten. Jag behöver inte ta dem igen. De redovisades bra här tidigare. Vi kan hålla på och träta om huruvida det ska vara ett tillkännagivande eller inte. Men det måste vara ett syfte med ett tillkännagivande. Det handlar om att sätta i gång en process, att vi från riksdagens sida säger till regeringen: Vi vill faktiskt att ni jobbar med detta. Men om de nu redan jobbar med detta är syftet med tillkännagivandet redan uppfyllt. Det blir direkt överflödigt, skulle jag vilja påstå. Jag har respekt för tillkännagivanden, men de måste faktiskt fylla ett syfte. För att ta några exempel på de åtgärder som har skett under mandatperioden, om man ska dra dem i stora drag, har bildandet av Trafikverket gett bättre förutsättningar för transportsystemets funktion och effektivisering. Även upphandlar- och beställarfunktionerna och allt detta har förbättrats genom att man har fått ett samlat trafikverk. Dessutom har myndigheten Trafikanalys som nämndes här förut gett större förutsättning för uppföljning och styrning av Trafikverkets verksamhet. När det gäller entreprenadsidan som har diskuterats här är det en gammal diskussion vi har haft. När vi diskuterade OPS, offentlig-privat samverkan, kom vi ganska snabbt fram till att det som var en av de stora och bra sakerna med det faktiskt var att det handlade om funktionsupphandlingar. Det är det som Riksrevisionen påpekar, att man ska gå från utförandeentreprenader till just funktionsupphandlingar i större skala. Jag vet att Trafikverket jobbar med det på andra ställen också, men när trafikutskottet var i Västernorrland fick vi ett konkret exempel på att man har upphandlat en vägsträcka på det sättet. Vi såg att det var ett positivt sätt att arbeta och att man hade lyft ut det positiva ur OPS-diskussionen - det här var det som verkligen kunde rationalisera och ge incitament för kostnadsbesparingar. Fru talman! Det finns mycket mer att säga om detta, men det framgår mycket i betänkandet och det har diskuterats ganska mycket. När det gäller återrapporteringen från regeringen till riksdagen är en förutsättning för det att man får ordning på det första problemet: att regeringen de facto har en riktig redovisning från Trafikverket. Det är naturligtvis en process som tar tid. Man har jobbat med den några år, och den kommer naturligtvis att få mer och mer genomslag när det gäller att kunna hålla kostnadskontrollen. Jag förstår inte riktigt den uträkning som man gjort från socialdemokratiskt håll. Man utgår från några år, 2004-2006, och det är klart att om man inte vidtar några åtgärder, då kan man använda en historisk siffra och sedan bara extrapolera ut den i framtiden. Men så fungerar ju inte världen. Åtminstone alliansregeringen har sett att detta var ett problem och gör någonting åt det. Verkligheten förändras hela tiden, och då blir naturligtvis uträkningen en helt annan. Fru talman! Jag tänkte också ta lite kort kring reservation 3 från Socialdemokraterna, där man tar fram betydelsen av en effektiv planeringsprocess. Man föreslår att regeringen omedelbart genomför Transportinfrastrukturkommitténs förslag. Det är naturligtvis helt sant att en effektiv planeringsprocess är väldigt lönsam. Det visade också Transportinfrastrukturkommittén i sitt betänkande. Det finns det absolut inga meningsmotsättningar om. Vi var några som var med i den där parlamentariska gruppen. Vi vet också att när vi överlämnade betänkandet till infrastrukturministern i september 2010 var det en helt enig kommitté som gjorde det, och det var ju väldigt bra. Det borgar för att detta kan bli en samlad och bra politik. Det överlämnades alltså i september och har remissbehandlats fram till december. Nu pågår beredningsarbete i Regeringskansliet. Jag vill nog påstå att snabbare än så kan en process knappast gå när vi jobbar med en sådan fråga, så även där kan jag tycka att ett tillkännagivande liksom inte har något syfte. Arbetet pågår, och vi har en enig kommitté i ett utskott. Vi får spara de här tillkännagivandena tills de verkligen behövs. Här pågår arbetet, och jag tror att det är väldigt viktigt att vi får till det här med planeringsprocesserna. Då handlar det definitivt inte om att effektivisera på så sätt att man tar bort den demokratiska insynen och chansen att vara med och påverka. Den delen behöver inte alls bli sämre bara för att man är effektivare. Med detta är jag nöjd för dagen! (Applåder) I detta anförande instämde Anita Brodén (FP), Christer Akej, Sten Bergheden, Lotta Finstorp, Malin Löfsjögård, Edward Riedl och Eliza Roszkowska Öberg (alla M) samt Ola Johansson (C) och Annelie Enochson (KD).