Kärnteknisk säkerhet

Herr talman! Detta betänkande om kärnteknisk säkerhet som vi ska debattera nu handlar om förvaring och slutförvaring av avfall från våra kärnkraftverk samt utskeppning och deportering av avfall från Sverige till Sellafield i England. Enligt § 11 i kärntekniklagen från 1984 ska den som har tillstånd att inneha eller driva en kärnkraftsreaktor svara för att den allsidiga forsknings- och utvecklingsverksamhet bedrivs som behövs för att på ett säkert sätt hantera och slutförvara i verksamheten uppkommet kärnavfall och andra ämnen. Enligt § 12 ska den som har tillstånd att inneha eller driva en kärnkraftsreaktor i samråd med övriga reaktorsinnehavare upprätta eller låta upprätta ett program för den allsidiga forsknings- och utvecklingsverksamhet som behövs. Forskningen om slutförvaring har bedrivits i landet i många år. Huvudalternativet för Sverige är för närvarande att slutförvara det använda kärnbränslet i berggrunden. Metoden kallas KBS-3 och innebär att använt kärnbränsle först kapslas in i koppar. Kopparkapslarna ska sedan deponeras i urberget på 500 meters djup, inbäddade i bentonitlera. När deponeringen är klar försluts tunnlarna och bergrummen. Meningen är att detta högriskavfall ska förvaras i dessa bergrum i oöverskådlig framtid. Förvaringen ska då tåla förändringar i berggrunden, sprickbildningar, inlandsisar, fukt och vattenflöden. Aktuella orter för denna förvaring av kärnkraftsavfall är Forsmark och Oskarshamn. Ännu föreligger inget förslag i fråga om vilken av orterna som är aktuell, utan det kommer framtiden att utvisa. Forskningen och teknikutvecklingen för att i framtiden hitta ännu säkrare metoder för förvaring av det avfall som fortfarande produceras i våra kärnkraftverk är nästan helt obefintlig sedan man fastnade för att använda den modell som innebär att det ska förvaras på 500 meters djup i berggrunden. Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB, har under 1990-talet och under 2000-talet upprepade gånger anmodat myndigheterna Statens kärnkraftinspektion och Statens strålskyddsinstitut att undersöka den alternativa metoden med djupa borrhål ytterligare - metoden med djupa borrhål är det som vår motion handlar om. Trots detta har man inte gjort några mer omfattande fysiska försök där man borrar de här djupa hålen på två eller fem kilometers djup och undersöker hur det ser ut, vilka konsekvenser det blir och hur en sådan förvaring skulle kunna se ut. Man har inte på något sätt kommit särskilt långt i just den forskningen. Jag menar att forskningen om hantering av kärnavfall inte får avstanna om vi menar allvar med att vi i den här generationen, som har byggt upp och använt energi från kärnkraft, ska ta det fulla ansvaret för slutförvaring inför kommande generationer. Vi ska även ge möjlighet för framtida generationer att fortsätta att forska, ge dem reella möjligheter att få fram ännu säkrare och nu helt okända sätt att ta hand om kärnkraftens avfallsprodukter. Forskningen måste alltså fortsätta. Även om vi i dag skulle välja att förvara i bergrum på 500 meters djup ska vi inte dra in de här pengarna, utan forskningen måste fortsätta. Herr talman! Det är mycket utmanande när det svenska kärnkraftsbolaget skeppar ut utbränt kärnbränsle för upparbetning i Sellafield. Bränslet är av en ovanlig typ som använts i forskningssammanhang, och kärnkraftsbolagen hävdar att en upparbetning krävs för en säker förvaring. Sverige har tidigare deklarerat att något svenskt använt kärnbränsle inte ska upparbetas, eftersom slutprodukten är plutonium och något som lämpar sig och används för tillverkning av kärnvapen. Dessutom drabbar avfallet våra känsliga hav och ekosystem genom att till exempel radioaktivt teknetium från Sellafield finns och anrikas i växter och djur på den svenska och norska kusten. Sverige har tidigare reagerat mot dessa utsläpp. Det svenska ställningstagandet borde vara att man säger nej till kärnkraftsbolagens ansökan om att skicka utbränt kärnbränsle till Sellafield för upparbetning. Sverige har ett stort ansvar för att vi själva hanterar vårt kärnavfall i Sverige. Vi får aldrig riskera att upparbetning och hantering blir en handelsvara där avfall sänds till de länder som tar hand om detta ytterst farliga avfall till lägsta kostnad och utanför kontroll genom vår egen lagstiftning. Detta är såväl en miljöpolitisk som en säkerhetspolitisk fråga. Lagen om kärnteknisk upparbetning och säkerhet måste förstärkas och export förbjudas. Sverige måste dessutom arbeta för att anläggningen i Sellafield omedelbart stängs och att saneringsarbetet inleds. Jag och Vänsterpartiet menar att det inte redan nu går att se alla konsekvenser av utsläppen från upparbetningsanläggningen i Sellafield. Därför måste försiktighetsprincipen gälla och all risk för utsläpp upphöra. Därmed, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 1 i betänkandet.

Herr talman! Jag kan börja med att yrka bifall till reservation 1, men jag står bakom samtliga våra reservationer. Det högaktiva kärnkraftsavfall som produceras i Sverige måste hållas hermetiskt isolerat från människa och miljö i över 100 000 år. Enligt den så kallade KBS-metoden, som kärnavfallsbolaget SKB förordar, ska det använda kärnkraftsbränslet inkapslas i koppar och sedan deponeras i tunnlar 400-500 meter ned i berget, omgivet av bentonitlera. En alternativ metod, djupa borrhål, innebär i stället att det använda kärnkraftsbränslet kapslas in och sedan deponeras i borrhål på mellan tre och fem kilometers djup. Även här ska kapslarna omges av lera i borrhålet. Den 14-15 mars förra året, 2007, genomförde Statens råd för kärnavfallsfrågor, Kasam, en utfrågning om djupa borrhål som ett alternativ för slutförvaring av använt kärnbränsle. Resultaten från utfrågningen redovisas i Kasams rapport nr 6 förra året, 2007. Av denna rapport framgår tydligt att för att det ska vara möjligt att jämföra olika metoder för lagring av högaktivt kärnavfall måste metoderna utvärderas i grunden. Metoden djupa borrhål på mellan två och fyra kilometers djup har ännu inte utvärderats i praktiken i Sverige. För att möjliggöra relevanta jämförelser med den så kallade KBS-3-metoden måste minst ett djupt borrhål med diameter motsvarande det som skulle bli aktuellt vid ett framtida avfallsförvar borras på lämplig plats i Sverige för att det ska kunna gå att få uppgifter kring hur avfallskapslarna skulle påverkas av bland annat vattengenomströmningar, salthalt och kemiska förhållanden. Under Kasams utfrågning fastslogs att man inte kan jämföra KBS-3-metoden med djupa borrhålskonceptet utan att först borra ett hål med den diameter som skulle krävas och till ett lämpligt djup i lämplig berggrund och på så sätt få fram grundläggande data. Man konstaterar också att det har forskats länge och mycket om den så kallade KBS-3-metoden men mycket lite om djupa borrhål. Kärnkraftsbolaget SKB har under 1990-talet och 2000-talet fått upprepade anmodanden av myndigheterna, Statens kärnkraftinspektion, SKI, Statens strålskyddsinstitut, SSI, och regeringen att undersöka den alternativa metoden djupa borrhål ytterligare. Trots detta har inte några relevanta fysiska försök gjorts där man i ett uppborrat hål mäter vilka förhållanden som råder mellan två och fem kilometer under jordytan. Under de år som har gått har en omfattande teknikutveckling skett när det gäller möjligheter att borra så djupa hål som krävs. För att kraven i bland annat miljöbalken om att olika alternativ ska utvärderas på ett likvärdigt sätt måste en provborrning av ett djupt borrhål genomföras på relevant plats i Sverige. Antingen kan SKI och SSI själva genomföra en provborrning eller så kan de avkräva att SKB gör provborrningen och visar på relevanta jämförelsematerial för de olika metoderna för lagring av kärnavfall. Att gå till beslut om ett lager av högaktivt avfall som måste lagras i 100 000 år utan att ha utrett olika lagringsmetoder på ett jämbördigt sätt är att allvarligt svika vårt ansvar för kommande generationer. Herr talman! Under 1990-talet visade mätningar som gjorts längs Bohuskusten på högre becquerel än som var väntat. Konsekvenserna kan enligt forskarna bli att radioaktivt ämne ackumuleras i bottensedimentet. Farhågor måste tas på allvar, eftersom det kan få långsiktiga konsekvenser för kommande generationer och för skärgårdens utveckling, konsekvenser som vi i dag inte har kunskap om. Därför är det naturligtvis mycket utmanande när svenska kärnkraftsbolag fortsätter att ansöka om och för ett tag sedan fick lov att skicka utbränt kärnbränsle för upparbetning i Sellafield. Bränslet är en ovanlig typ som används i forskningssammanhang. Kärnkraftsbolagen hävdar att en upparbetning krävs för en säkrare förvaring. Sverige har tidigare deklarerat att något svenskt använt kärnbränsle inte ska upparbetas, eftersom slutprodukten är plutonium som lämpar sig mycket väl för tillverkning av kärnvapen. Dessutom är det ett faktum att radioaktivt teknetium från Sellafield finns och anrikas i växter och djur på den svenska och norska kusten. Sverige har tidigare agerat mot dessa utsläpp. Svenskt ställningstagande borde vara att man säger nej till kärnkraftsbolagens ansökan om att skicka utbränt kärnbränsle till Sellafield. Det finns mot denna bakgrund anledning att i lagen om kärnteknisk verksamhet införa ett förbud mot utförsel av utbränt kärnbränsle för upparbetning.

Herr talman! I dag debatterar vi försvarsutskottets betänkande Kärnteknisk säkerhet . Detta betänkande behandlar motioner från den allmänna motionstiden 2007/2008. Motionärerna lyfter frågor som plats för slutförvaring, djupa borrhål samt upparbetning av kärnavfall. Vid bedömning av skydd för människa och miljö på lång sikt är det oerhört viktigt att ett slutförvar uppfyller ett antal kriterier och krav, nämligen att det finns en nationell och internationell samsyn om geologisk slutförvaring, att det finns flera skyddsbarriärer som fungerar under lång tid, att det finns möjlighet till kontroll av varje steg i deponeringen och att metoder testas i verklig miljö eller i full skala. Det finns i dag efter 30 års forskande kring området en utvecklad geologisk förvaringsmetod som klarar dessa krav. I processen att få en lösning på slutförvarsfrågan har det under åren studerats ett flertal andra möjligheter, till exempel deponering i havet, uppskjutning i rymden och djupa borrhål. Dessa metoder har inte förutsättningar att klara det vi vill åstadkomma vare sig för säkerheten på lång sikt eller med tanke på hanteringssäkerheten under drifttiden. De har därför lagts åt sidan. Tittar vi närmare på det alternativ som i olika debatter har framförts vara en bättre lösning än kärnbränslesäkerhetsmetod 3, det vill säga KBS-3-metoden, som innebär slutförvar på 400-700 meters djup i berget där kärnbränslet är inneslutet och isolerat i kopparkapslar och omgivet av bentonitlera, kan vi konstatera att djupa borrhål innehåller ett stort antal osäkerhetsfaktorer. Teorin djupa borrhål två till fyra kilometer ned bygger på att grundvattnet skulle ligga stilla på dessa djup och därmed erbjuda en stabil miljö där avfallet hålls isolerat under lång tid. Miljön på dessa djup är dock mer aggressiv med hög salthalt, hög temperatur och högt tryck. Den aggressiva miljöns påverkan på barriärerna leder till att kärnbränslet förr eller senare kommer i direktkontakt med grundvattnet. Därmed bygger säkerheten på lång sikt på bara berget. Ytterligare ett problem är att det finns stora svårigheter att få ned kapslarna på ett säkert sätt till rätt djup. Det finns också en uppenbar risk att kapslarna skadas i samband med deponering så att de redan från början är trasiga nere i berget. I sammanhanget kan nämnas att år 2001 beslutade den finska regeringen och riksdagen om sitt slutförvar. Beslutet blev enligt KBS-3-metoden, det vill säga förvar 500 meter ned i berget. Detta slutförvar har även godkänts av Sverige enligt Esbokonventionen. Herr talman! Vi socialdemokrater tar kärnsäkerhetsfrågan på största allvar. Det har vi bland annat visat och pekat på vid ett antal tillfällen här i kammaren. Vi har presenterat vårt tiopunktsprogram och kommer kontinuerligt att följa frågan om kärnsäkerhet på ett aktivt sätt. I Oskarshamns och Östhammars kommuner genomförs platsundersökningar av Svensk Kärnbränslehantering AB, bland annat i form av provborrningar för att studera bergets beskaffenhet. Dessa undersökningar kommer att ligga till grund för den ansökan som SKB kommer att lämna under 2009 avseende metod och plats för slutförvar av vårt använda kärnbränsle. Ansökan kommer att lämnas enligt kärntekniklagen och miljöbalken och kommer att behandlas av den nya strålskydds- och kärnsäkerhetsmyndigheten respektive av miljödomstolen innan frågan överlämnas till regeringen för avgörande respektive prövning. Sveriges första reaktor startades år 1954 och var en forskningsreaktor vid Kungl. Tekniska högskolan. Vi kan konstatera att det svenska avfallsprogrammet ej har kunnat ta hand om bränslet i sin nuvarande form. Det är ingen hållbar eller långsiktig lösning att fortsätta att mellanlagra avfallet från forskningsreaktorerna, vilket även Statens kärnkraftinspektion har påtalat i ett remissyttrande. AB Svafo, ett bolag som ägs av Studsvik Nuclear AB, har åtagit sig att omhänderta kärnavfallet åt staten. Herr talman! Med anledning av detta yrkar jag bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på samtliga motioner.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationer och motioner. Det är viktigt att belysa vikten av att möta frågor rörande kärnsäkerhet med respekt. Säkerheten kring driften av reaktorer samt transporter och förvaring av radioaktivt avfall är frågor som berör samtliga svenska medborgare. Konsekvenserna av bristande säkerhet kan komma att drabba alla som lever i Sverige samt närliggande länder. Det är därför inga enkla frågor vi har att ta ställning till. Samtidigt ska man inte överdriva och späda på folks rädsla i onödan. Tvärtom måste man informera allmänheten och prata om dessa frågor så att alla förstår vad till exempel ett slutförvar innebär. Under mitt senaste besök vid Forsmark möttes jag av en oerhört kompetent personal. De tar säkerheten kring verksamheten på mycket stort allvar och arbetar väldigt professionellt kring frågorna, detta för att hela tiden säkerställa att säkerheten alltid kommer först. Vad gäller plats för slutförvar av kärnbränsle måste vi förlita oss på att de experter som finns inom området både är kunniga och professionella. SKB genomför som vi tidigare har hört platsundersökningar både i Oskarshamns och i Östhammars kommun. Alliansen har ingen anledning att betvivla att SKB kommer att ta ett riktigt beslut den dagen undersökningarna väl är gjorda. Att redan på förhand bestämma att det just är Forsmark som är det bästa stället för slutförvaret, som några motionärer i betänkandet antyder, anser vi är att dra förhastade slutsatser. Herr talman! Kärnkraften har hittills lämnat efter sig ungefär 5 000 ton använt kärnbränsle i Sverige. Detta måste vi ta hand om. SKB jobbar efter en speciell metod för att förvara det använda kärnbränslet. Metoden som kallas för KBS-3 innebär att bränslet kapslas in i koppar som sedan som deponeras i urberget på ca 500 meters djup, inbäddat i bentonitlera. En annan metod som bland annat Miljöpartiet lyft fram den senaste tiden är den som kallas för djupa borrhål. Det innebär att avfallet innesluts i kapslar som sedan sänks ned och staplas i borrhål på två-fyra kilometers djup i det svenska urberget. Denna metod är mycket osäker från tre aspekter. För det första är kunskaperna om bergets egenskaper på sådana djup väldigt begränsade, och man räknar med att det tar ytterligare ungefär 30 år att vidareutveckla den här metoden. För det andra är metoden i praktiken ett enbarriärsystem som inte uppfyller SKI:s föreskrifter om flerbarriärsystem. För det tredje är säkerheten vid själva deponeringen ett problem. Kapslarna kan nämligen fastna eller skadas på vägen ned genom berget, och möjligheten att återta bränslet är i praktiken obefintlig. De flesta länder som arbetar med kärnavfallsfrågan förutom Sverige, exempelvis Finland, USA och Tyskland, har valt geologisk slutförvaring som huvudalternativ. Ända sedan 70-talet finns en övergripande internationell enighet om att den geologiska slutförvaringen ska byggas på ett flerbarriärsystem. Fördelen och det som utgör säkerheten med KBS-3 är just flerbarriärsystemet av koppar, bentonitlera och berggrund. Djupa borrhål är, som jag tidigare nämnde, ett enbarriärsystem. Herr talman! Vad gäller diskussionen kring upparbetning tycker jag att miljöminister Andreas Carlgren varit mycket tydlig i sina tidigare interpellationssvar. Låt mig sammanfatta det så här: I Sverige råder i dag en bred politisk enighet om att vi inte ska upparbeta vårt använda kärnbränsle, detta av miljömässiga skäl, hälsomässiga skäl och icke-spridningsskäl. Men det vore orimligt att förbjuda en upparbetning av använt kärnbränsle i lag, eftersom vi vet att tekniken hela tiden utvecklas på området. Det är möjligt att det i framtiden kan finnas tillfällen när det finns skäl att upparbeta kärnbränsle. Den generation som utvecklat kärnkraften och vi som i dag nyttjar energin från kärnkraften har ett ansvar gentemot kommande generationer att ta hand om kärnkraftsavfallet. SKB har utvecklat en metod som många andra länder använder sig av och som uppfyller många av de kriterier man har satt upp. Det är viktigt att vi politiker tar vårt ansvar i dag och inte i morgon och löser slutförvarsfrågan.

Herr talman! Patrik Forslund säger med anledning av de djupa borrhålen att det inte är så säkert. Men problemet är, som jag själv antydde i mitt tal, att det har forskats väldigt lite om detta. Kärnkraftsbolaget, SKB, har också under 1990- och 2000-talet fått upprepade anmodanden av myndigheterna att just göra detta, men det har inte skett. Grundproblemet är alltså att man inte har uppfyllt de åtaganden som man har ålagts. Därför finns ingen relevant forskning. Det är den ena frågan. När det gäller den andra frågan, om Sellafield och utbränt kärnbränsle, är det i och för sig glädjande att höra både från miljöministern och från Patrik här att ni inte ska skicka något. Men faktum är att det sker ändå. Man vill ha ett undantag, och det var inte så länge sedan man skickade utbränt kärnbränsle till just Sellafield. Det finns alltså en stor risk att vi även i framtiden kommer att få se liknande projekt där vi skickar utbränt kärnbränsle, och då blir det någon form av undantag igen. Varför kan ni inte gå med på en lagstiftning i frågan?

Herr talman! När det gäller frågan om forskning kring djupa borrhål stämmer inte riktigt Peter Rådbergs argument. Det har forskats kring djupa borrhål tidigare, även i andra länder. Det SKB säger är att om man ska vidareutveckla den här metoden lika mycket som KBS-3-metoden skulle det kosta ungefär 2 miljarder kronor och ta 30 år. 30 år är ganska lång tid. Ska vi vänta så länge? Vi har som jag sade redan 5 000 ton använt kärnbränsle som i dag är lagrat i Oskarshamn och väntar på slutförvaring. Om vi väntar 30 år till kommer vi att få minst 5 000 ton till att slutförvara. Vad hade Peter Rådberg tänkt göra med dessa 10 000 ton i 30 år för att säkerställa att inte det kommer i orätta händer eller sprider sig? När det gäller Sellafieldanläggningen och upparbetning av kärnbränsle sade jag i mitt anförande att regeringen och även alliansen och utskottet stöder den tidigare svenska linjen om att vi inte ska upparbeta avfall. Men precis som även Peter Jeppsson tog upp tidigare kan det komma tillfällen i framtiden där vi måste ta hand om speciellt kärnbränsle, till exempel det som vi har från KTH från 50-talet. Sådana här beslut har fattats tidigare av svenska regeringar. Miljöpartiet är inget parti som kom in i riksdagen för första gången 2006, och det här är heller inga nya frågor.

Herr talman! Det gläder mig att du, Patrik, säger det du säger. Men du säger samtidigt att det kan komma tillfällen när vi måste upparbeta avfall. Du erkänner ju det, och det är precis det jag trycker på: Vi måste ha en lagstiftning om vi ska fullfölja lagen fullt ut och vara helt säkra. När det gäller det här med djupa borrhål känner jag igen det hela från kärnkraftsdebatten. Man beslutar någonting, som vi gjorde i folkomröstningen 1980, men man går aldrig till beslut. Jag vet att det tar lång tid, men man har fått uppdraget att titta på djupa borrhål. Kasamutfrågningen som jag pratade om och som är ganska stor konstaterade att man inte har gjort en likvärdig bedömning som man gjort med KBS-3-metoden. Man har också fått uppdraget att titta just på djupa borrhål, och man måste gå till botten med detta för att kunna se om det är ett bra alternativ eller inte. Men man har skjutit det åt sidan. Ni har alltså misslyckats med uppdraget, och det beklagar jag.

Herr talman! Det är samma frågor från Peter Rådberg om och om igen. Jag kan konstatera att det är Miljöpartiet och Vänsterpartiet, de små partierna med troligtvis lägst förtroende hos svenska folket i just dessa frågor, som står utanför. Alliansen och Socialdemokraterna har enats kring dessa frågor. Vi är överens i betänkandet, och jag tycker att det är väldigt bra att de stora partierna i svensk politik är överens om hur vi ska slutförvara det använda kärnbränslet för framtiden. Det är väldigt betryggande. När det gäller R1-bränslet från KTH från 50- och 60-talet har industrin själva sagt att det inte kan slutförvaras som tänkt i Sverige. Det har bara legat och väntat i 40-50 år. Har Peter Rådberg någon universallösning på vad vi ska göra med det här avfallet som inte har kommit fram under alla dessa år, som ingen annan har upptäckt hittills?

Herr talman! Jag vill börja med att konstatera att det är tillfredsställande att större delen av försvarsutskottets medlemmar kunnat komma överens om andemeningen i det som anförs under rubriken Utskottets överväganden. Vi är överens om att såväl metod för kärnavfallets slutförvaring som val av förvaringsplats och bergets kvalitet och säkerhet är oerhört viktiga. Frågan om kärnavfallets förvaring kommer därför att prövas med största möjliga omsorg. Det är vi också överens om. Vi ska ha i minnet att förvaringen kräver tider långt utöver de 50-100 år som var och en av oss medborgare i dag tror sig kunna överblicka. Den gäller också tidsrymder, som Peter har påtalat, om 100 000 år, när flera istider har förflutit, när klimatet troligtvis har ändrats dramatiskt flera gånger om och när det är ytterst osäkert om det ens kommer att finnas några människor kvar på jorden - i synnerhet med tanke på hur vi hanterar varandra och vår natur. Vilka länder kommer att finnas om 10 eller 100 000 år, är det ens några? Ändå måste vi göra vårt bästa för att ta hand om det kärnvapen- och kärnkraftsmaterial som vår generation genererat alltsedan tiden strax efter andra världskriget när vi i Sverige först började bryta uran och skaffa oss kärnkraftverk. Men någon absolut säker förvaring kommer vi troligen aldrig att få på grund av det val vi har, för vi kan inte överblicka vad som händer på jordytan och inte heller under jordytan under så lång tid. Ännu svårare är det att förutsäga hur människor kommer att bete sig och handla. Men allvaret i problematiken betonar kanske mer än något annat hur angeläget det är att satsa på fredsfrämjande åtgärder, en rättvisare värld och även ett mer rättvist fördelat miljö- och resursutrymme. I betänkandet finns de två reservationer av mp och v som vi har pratat om. En av dem behandlar det utbrända kärnavfallet och varför det skickas till Sellafield för upparbetning. Då kan vi komma ihåg att det är ett särskilt avfall som har bildats i en forskningsreaktor vid KTH och som länge mellanlagrats i Studsvik. Sverige har mycket riktigt antagit en policy som innebär att kärnavfallet inte ska upparbetas utomlands. Men det finns en klausul om dubbla användningsområden. När det gäller just R1-avfallet utgörs det av metalliskt material. Det är en stor andel uran, men det innehåller också klyvbart plutonium. Därför är det kemiskt annorlunda än det vanliga avfall som vi har i kärnkraftsreaktorerna. Det kan inte utan vidare förenas med detta. Det gör att det är ännu lättare att använda just forskningsavfallet i kärnvapen. Det finns många internationella rapporter om att det just är plutonium från forskningsreaktorer som utgör den allra största risken att stjälas, smugglas och komma ut på den svarta marknaden. Om ni har läst tidningarna bara de senaste dagarna har ni sett att man på en konferens mellan ett antal atomspioner har sagt att de har identifierat 1 300 fall av nukleär smuggling. Då är det bara toppen på isberget. Min fråga till Miljöpartiet och Vänstern är: Hur skulle ni vilja behandla detta avfall? Hur ska det bevakas under mellanlagringen? Ska det vara beväpnade vakter, eller vad ska det vara? Det här är alltså inte en juridisk fråga, utan det är en säkerhetsfråga. Då tycker jag att det antagligen är säkrare att skicka avfallet till England som är en kärnvapenstat och kanske har en helt annan styrka vad gäller vakthållning än vi har här i Sverige. Därför tycker jag att det är rätt att skicka i väg det allra farligaste avfallet för upparbetning. Den andra reservationen gäller de djupa borrhålen som alternativ till den metod, KBS-3, som kärnkraftsindustrin själv har tagit fram för slutförvaringen. På denna punkt kan jag i viss mån hålla med om reservanternas betänkligheter, dock utan att jag skulle säga att det är just djupa borrhål som är det bästa alternativet. Som oberoende forskare tycker jag att det är en egendomlig konstruktion - faktiskt ett systemfel - att den industri som driver kärnkraftverken och uppbär avgifter från oss medborgare för att ta hand om avfallet också själv bedriver och propagerar för sin egen forskningsmetod. I vilket annat sammanhang skulle staten satsa våra pengar på ett kommersiellt bolag i stället för att utlysa forskningsmedel från en myndighet eller ett forskningsråd i fri konkurrens mellan alla forskare? Anta till exempel att ett enda av läkemedelsbolagen fick motsvarande ställning och själv kunde besluta om och utveckla alla läkemedel. Var skulle vi då hamna? Jag menar att det behövs en av kärnkraftsindustrin helt oberoende instans som utlyser forskningsmedel, bedömer vilken forskning man ska satsa på, kvalitetssäkrar denna och utvärderar resultaten. Men enligt planerna kommer nu SKI, SSI och i förlängningen den nya strålskydds- och kärnsäkerhetsmyndigheten samt miljödomstolen att utgöra oberoende instanser för utvärdering och bedömning. SKB har, som ni har påtalat, ett särskilt ansvar för att utreda olika slutförvaringsmetoder, och jag hoppas att myndigheterna inte nöjer sig med en ytlig behandling utan går på djupet med att noga kontrollera att olika metoder verkligen har beforskats och att dessa inte behandlas summariskt av SKB och andra. Det är också av stor vikt att SKB:s FUD-program har gått ut på en bred remiss. Man kan hoppas att även oberoende forskare och organisationer kommer att yttra sig genom remissprocessen och att detta beaktas. Utskottets uttalande innebär att man kommer att fästa stor vikt, jag vill betona det, vid den granskning som ska göras. I förhoppningen att denna granskning blir verkligt allsidig och noggrann stöder jag utskottets uttalande.