Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering

Fru talman, ledamöter och åhörare! Utvecklingen för svensk jämställdhetspolitik har i vissa delar stannat av, och i andra delar går den åt helt fel håll.

Vi firar nu 100 år av allmän och lika rösträtt och har fantastiska landvinningar bakom oss att glädjas åt. En fri, utbyggd barnomsorg har i många år möjliggjort för kvinnor att delta på arbetsmarknaden. En avgiftsfri skola har bidragit till att ge var och en möjlighet att bygga sitt liv och sin framtid i Sverige oavsett var man kommer från, vad ens föräldrar heter eller arbetar eller om man är flicka eller pojke.

På vissa områden har dock utvecklingen stannat av. Kvinnors sysselsättningsgrad är fortfarande hög, men tittar vi på hur många timmar kvinnor arbetar ser det inte lika ljust ut. Kvinnor tar i större utsträckning än män ansvar för det obetalda hemarbetet, vilket påverkar kvinnors löneutveckling. Kvinnor har 23 procent lägre lön än män. Kvinnor får i förlängningen också lägre pension på grund av detta, 31 procent lägre än män. Kvinnor äger också hälften så mycket som män och har ett lägre sparande.

På område efter område ser vi att detta får konsekvenser för jämställdheten i Sverige, och här måste politiken möta upp med relevanta reformer.

På andra områden ser vi att utvecklingen inte bara har stannat av utan faktiskt går åt fel håll. Ett exempel på det är att sexualbrott mot unga kvinnor har ökat med 360 procent de senaste fem åren. Samtidigt är det bara 5 av 100 våldtäkter som klaras upp. Nästan hälften av de unga tjejerna uppger att de är oroliga för att gå ut sent på kvällen och väljer en annan färdväg eller ett annat färdsätt på grund av oro för att utsättas för brott.

Ett annat exempel är utvecklingen av hedersförtrycket i Sverige. I en forskningsundersökning uppger så många som 240 000, nästan en kvarts miljon, av Sveriges elever att de lever under någon form av hedersförtryck eller hedersnormer som begränsar dem i deras livsval och vardag och därmed begränsar deras frihet att kunna leva sina liv som de önskar.

Därför är det viktigt att det centrum som finns vid Länsstyrelsen Östergötland och som har till uppdrag att samla kompetens och kunskap om hedersfrågor permanentas och får möjlighet att utveckla sin verksamhet och kompetens. Även Nationellt centrum för kvinnofrid i Uppsala måste bli permanent och få möjlighet att utveckla sin verksamhet.

Vi har därför ett antal reservationer i dagens betänkande, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation nr 2.

(Applåder)

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 7.

I dag har det gått exakt 1 980 dagar sedan Sveriges regering deklarerade att den är världens första feministiska sådan. En bra och viktig symbolhandling tyckte vissa; en onödig och intetsägande plakatpolitik ansåg andra. Oavsett vilken uppfattning man har om den saken kan nog alla instämma i att det är en benämning som förpliktar och något man behöver leva upp till varje dag. Ord kan trots allt vem som helst yttra, men faktisk politisk handling är svårare.

Något som också kan vara svårt är att skriva ett anförande. Det fick jag erfara när jag inför denna debatt drabbades av så kallad skrivkramp. Efter en stunds panik insåg jag dock att jag kunde rädda situationen genom att damma av mitt anförande om kvinnors otrygghet från 2018. På detta område har utvecklingen nämligen inte gått framåt.

I mitt anförande från 2018 hänvisade jag till Nationella trygghetsundersökningen för 2017, som då var ganska dyster läsning. När jag i dag hänvisar till undersökningen för 2019 gör jag det tyvärr inte i mer positiva ordalag.

Otryggheten består och är numera ett alltmer ovälkommet inslag för många fler. Något som särskilt utmärker sig i förra årets upplaga av undersökningen är att bland kvinnor i åldersgruppen 20–24 uppger hela 49 procent att de är rädda för att utsättas för någon form av sexuellt angrepp. 45 procent i samma åldersgrupp uppger att de har tagit en annan väg för att undvika att bli utsatta för någon form av övergrepp.

Vi kan alltså konstatera att vi nu har nått en punkt där kvinnor aktivt ändrar sina egna vanor och beteendemönster för att undvika att utsättas för brott. Kvinnor känner sig så pass otrygga att de självmant väljer att begränsa sin egen frihet till rörelse utomhus.

Vi har med andra ord hamnat i en situation där unga killars och tjejers beteendemönster och villkor utmanas och nu inte längre är jämställda. Då är det naturligtvis också värt att nämna att inte heller unga killars villkor utomhus alltid är jättebra, även om de absolut inte kan jämföras med tjejers utsatthet i just det här fallet.

Fru talman! Jag måste säga att jag saknar en större diskussion om den här aspekten av jämställdhetsfrågan, och jag tror inte att jag är ensam om det. Jag tror inte att jag är ensam om att uppleva att den här typen av frågor ofta får stå tillbaka till förmån för andra frågor. Det är naturligtvis inte någonting man kan lasta enbart regeringen för, även om jag personligen hade hoppats och förväntat mig mer av den.

Det kan ibland upplevas som att unga kvinnor ska acceptera situationen och lära sig att leva med den. De gånger frågan har lyfts fram av andra partier har regeringens svar ofta inte varit upprördhet och ilska över själva situationen med otryggheten i sig, utan man har snarare blivit upprörd över att frågan har lyfts fram över huvud taget.

Ett tydligt exempel på detta var när Kristdemokraternas ledare Ebba Busch Thor lyfte fram ituationen med tjejers otrygghet i Uppsala. Motreaktionen då blev inte att visa sympati med tjejerna som upplevde otrygghet och att visa förståelse för och ilska över situationen. I stället riktades ilskan mot Ebba Busch Thor själv för att hon hade mage att ta upp det här. Jämställdhetsministern gick till och med så långt att hon anklagade Ebba Busch Thor för att svartmåla och överdriva. Slutligen kallade hon Ebba Busch Thor för Sverigehatare.

Fru talman! Om det är Sverigehat att beskriva tjejers otrygghet utan skönmålningar, vad är det då inte att som feministisk regering inte ens vilja erkänna dess existens över huvud taget?

Jag har vid ett flertal tillfällen både här i kammaren och i andra sammanhang lyft fram ett antal saker man skulle kunna göra för att påbörja arbetet för ökad trygghet. Det handlar bland annat om bättre belysning utomhus på särskilt otrygga och mörka platser. Det handlar om mer kameraövervakning för att lättare kunna identifiera misstänkta gärningsmän. Det handlar om fler patrullerande poliser på gator och torg för att återupprätta trygghet. Och det handlar om att skärpa straffen för de individer som åker fast så att de inte kan utsätta en annan person för fara inom en snar framtid.

Det här är naturligtvis bara en början på att lösa situationen med otryggheten, men någonstans måste man i alla fall börja. Jag vägrar nämligen att finna mig i en situation där unga tjejer ska acceptera att det är så här det ser ut – att man ska acceptera att vid utevistelse kommer otryggheten ständigt att göra sig påmind och att ansvaret läggs på en själv snarare än där det faktiskt hör hemma.

Ingen ska någonsin behöva känna någon som helst tacksamhet över att man inte har råkat ut för ett brott. Jag kommer att fortsätta att påpeka detta i debatten i dag och alla andra dagar, och sedan får regeringen kalla mig för precis vad den vill.

Fru talman! Sverige skrev under och ratificerade rasdiskrimineringskonventionen, CERD, för över 45 år sedan. Sedan dess har uppföljningar gjorts av FN där Sverige har kritiserats tydligt för sin brist på insamling av statistik i antidiskrimineringssyfte. Den senaste granskningen som gjordes kom så sent som den 11 maj 2018. Kommittén rekommenderar i sin granskning kraftfullt Sverige att införa jämlikhetsdata som metod.

Statistiskt säkerställd information om hur olika grupper upplever diskriminering och ojämlikhet insamlad utifrån principerna anonymitet, frivillighet och självidentifikation är en förutsättning för ett effektivt antidiskrimineringsarbete och används redan i många länder.

Jämlikhetsdata är också en viktig metod för att kunna undersöka såväl eventuell rasprofilering som hatbrott på rasistisk grund. Det är dags att Sverige hörsammar kommitténs rekommendation och påbörjar processen med att insamla jämlikhetsdata för att kunna sätta in kraftfulla åtgärder mot rasism och för icke-diskriminering.

Jämlikhetsdata eller jämlikhetsstatistik – vad är då det? Jo, fru talman, det är information om hur olika diskrimineringsgrunder såsom religion, hudfärg eller etnicitet är fördelade i populationen och hur de samverkar med varandra. Avsikten med jämlikhetsdata är att undersöka förekomsten och effekterna av diskriminering.

Fru talman! Två tredjedelar av världens stater samlar in jämlikhetsdata. Eftersom Sverige i dag saknar sådan statistik försvåras arbetet mot diskriminering och ojämlikhet.

FN, EU och Europarådet har regelbundet kritiserat Sverige för att vi inte har samlat in relevant kunskap och systematiskt fört statistik om olika minoriteters situation. Kritiken riktas med hänvisning till en rad konventioner och direktiv där jämlikhetsdata efterfrågas, till exempel FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning samt EU:s direktiv om genomförandet av den 21:a principen om likabehandling av personer oavsett ras och etniskt ursprung

Fru talman! Frågan om huruvida Sverige bör införa jämlikhetsdata har utretts av Diskrimineringsombudsmannen i samråd med Datainspektionen, Statistiska centralbyrån och Folkhälsomyndigheten. Slutsatsen är att jämlikhetsdata både kan och bör införas och praktiseras mer systematiskt även i Sverige. Detta bör ske dels på grund av de internationella församlingar som Sverige ingår i och de åtaganden som Sverige i dessa sammanhang har skrivit under, dels på grund av att både internationella överenskommelser och svensk lagstiftning avseende skydd av känsliga personuppgifter tillåter detta så länge det sker med syftet att just motverka diskriminering och främja jämlikhet och så länge de som tillfrågas ger sitt samtycke och att detta försäkras.

Fru talman! Sverige präglas i dag av växande klyftor. Segregationen och ojämlikheten är som mest tydlig i relation till diskrimineringsgrunderna etnisk tillhörighet, nationellt ursprung, hudfärg samt religion och annan trosuppfattning. Om vi ska kunna motverka diskriminering och ojämlikhet i samhället krävs kunskap om olika gruppers utsatthet. Jämlikhetsdata kan ge oss mer av just sådan kunskap.

Fru talman! Det duger inte längre att bara vara bäst i klassen i lagarnas och retorikens värld. Det skydd och de rättigheter som de olika minoriteterna tillerkänns på papperet är i dag fullständigt omöjliga att både uppfylla, mäta och kartlägga liksom att följa upp över tid med siffror.

Den totala avsaknaden av statistik rörande fem av de sju diskrimineringsgrunderna och de fem nationella minoriteterna gör att den generella jämlikhetspolitiken och den övergripande antidiskrimineringspolitiken, som ju syftar till att utjämna klyftor och bekämpa orättvisor, just nu famlar i blindo. Det innebär att den i bästa fall riskerar att bli mer eller mindre helt ineffektiv eller att i värsta fall till och med motverka sitt syfte.

Fru talman! Hur vet vi att det finns en löneskillnad mellan män och kvinnor, som vi har hört tidigare i dag? Och hur vet vi om löneskillnaden ökar eller minskar? Det vet vi därför att vi har tydliga siffror som visar det.

Även om vi fortfarande har en lång väg att gå är Sverige i dag ett av de mest jämställda länderna i världen. Vi mäter skillnader mellan kvinnors och mäns löner, och vi mäter fördelning mellan kön på arbetsplatser. Inget av detta hade varit möjligt om vi inte fördelade statistik utifrån kön. Det vore naivt att tro att det inte förekommer diskriminering i form av homofobi, rasism, islamofobi och så vidare. Men eftersom vi inte har statistik utifrån dessa grunder är det mycket svårt att styrka.

Fru talman! Jag vill med detta anförande yrka bifall till reservation 22 i arbetsmarknadsutskottets betänkande 7 om jämställdhet och åtgärder mot diskriminering. Jag vill också passa på att tillönska talmannen, ledamöter och åhörare en fortsatt trevlig ”fössta tossdan i mass”.

Fru talman! Vi får snart gratulera varandra på internationella kvinnodagen den 8 mars. Därför kanske det passar bra att vi tar denna debatt där jämställdhetsfrågorna är på dagordningen. Tyvärr ser vi en mycket negativ utveckling på väldigt många områden. Därför ska jag lyfta fram några av de frågor som vi kristdemokrater ser som särskilt allvarliga.

Jag vill inleda med att yrka bifall till reservation 7, som handlar om att permanenta det nationella uppdraget mot hedersrelaterat våld och förtryck vid Länsstyrelsen i Östergötland.

I Sverige har jämställdhetsarbetet kommit långt, vilket vi också kan se i EIGE:s, EU:s jämställdhetsinstituts, sammanställning. Där kommer Sverige högst upp när det gäller bra parametrar för jämställdhet.

Genom debatten i medierna vet vi att våldet mot kvinnor fortfarande ökar på många områden, och situationen är långt ifrån tillfredsställande. Våld mot kvinnor, våld i nära relationer samt hedersrelaterat våld och förtryck är någonting som drabbar kvinnor, men det drabbar även hela vårt samhälle.

Vi har också en bit till att gå när det gäller lika lön för lika arbete, även om lönegapet har minskat. Kvinnor tar också fortfarande en större del av ansvaret för hem och barn, även om männen blir alltmer aktiva.

Detta är några av de utmaningar som vi har framför oss.

Fru talman! Våld i nära relationer är någonting som fortfarande skördar ett tjugotal liv varje år. Det är oacceptabelt. Många kvinnor tvingas söka sig till våra kvinnojourer, och de lever under hot under långa tider. I år får kvinnojourerna mer pengar, vilket är bra. Det tyckte vi liksom regeringen att de skulle få. Samtidigt visar det sig att kommunerna drar ner på pengarna på grund av detta. Det innebär att kommunerna inte köper platser på jourboenden. På något sätt drabbas därför kvinnojourerna ändå, vilket är allvarligt. Detta borde regeringen ta tag i.

I Uppsala finns Nationellt centrum för kvinnofrid. De har en klinisk verksamhet för kvinnor som har utsatts för våld, inklusive sexuellt våld av något slag. Mottagningen är kopplad till Uppsalas universitetssjukhus, Akademiska sjukhuset, vilket gör att de har en unik och ingående kompetens. De anordnar utbildningar för personal inom både kommun och region, och de driver den nationella kvinnofridslinjen dit man kan ringa anonymt för att få hjälp. Fru talman! Den 30 december fick man under en dag 204 samtal till Kvinnofridslinjen. Det visar på den stora utmaning som vi fortfarande har när det gäller våld mot kvinnor.

Tyvärr har regeringen valt att skära ned på grundanslaget till Nationellt centrum för kvinnofrid med 10 miljoner kronor per år, vilket är allvarligt. Nu måste de i stället söka olika projektmedel för att kunna behålla sin verksamhet. Vi kristdemokrater har förstås tidigare i budgetdebatten angett att vi vill tillföra dessa 10 miljoner kronor och har gjort det i vår skuggbudget.

Fru talman! Det var just detta som regeringen sa att vi skulle komma bort från när en ny jämställdhetsmyndighet inrättades, alltså att vi skulle bort från projekten. Men nu får alltså Nationellt centrum för kvinnofrid begära projektmedel från Jämställdhetsmyndigheten för verksamhet som tidigare fick ett grundanslag.

Fru talman! Detta visar att den så kallade feministiska regeringen går lite vilse. De tror att man löser alla kvinnors problem om man tillskapar en myndighet. Men det har visat sig bli precis tvärtom. Det är just de enskilt utsatta kvinnorna som får mindre verksamhet för pengarna.

Fru talman! Vi kristdemokrater har några reservationer i detta betänkande. Men en viktig fråga som jag verkligen vill betona här, och som jag tror är en av de största utmaningarna på jämställdhetsområdet nu, är hedersrelaterat våld och förtryck. Vi har över 100 000 ungdomar som säger att de lever under någon typ av hedersrelaterat förtryck. Detta är naturligtvis helt oacceptabelt i ett modernt och demokratiskt samhälle som Sverige.

Vi har föreslagit att man enligt brittisk modell ska inrätta en Forced Marriage Unit. Regeringen har sagt att man kanske kan tänka sig det. Och nu har man kommit med lite andra förslag om att beslagta pass för att barn inte ska kunna föras bort. Det är bra, men jag tror att vi behöver hela det koncept som finns i Storbritannien. Därför fortsätter vi att tjata om detta här i riksdagen, och vi har också anslagit pengar till det i vår skuggbudget.

Vi menar att det nationella kompetenscentret i Östergötland, som ska motverka hedersrelaterat våld och förtryck, måste permanentas. Först ville regeringen lägga ned det. Nu har det fått en nådatid. Men nu vill inte utskottsmajoriteten säga att denna verksamhet i just Östergötland ska permanentas, vilket vi tycker är mycket allvarligt. Det är synd att regeringen blundar för verkligheten och inte nu direkt säger att man vill att denna viktiga verksamhet i Östergötland permanentas.

Jag vill nämna några av de reservationer som vi har på diskrimineringsområdet. En gäller att stärka föräldrars rättigheter när det gäller diskriminering i arbetslivet. Tyvärr ser vi fortfarande uppsägningar, och det kommer en hel del anmälningar kring det. Det är tråkigt att denna typ av diskriminering har ökat under åren. Vi menar att det behövs en kartläggning när det gäller missgynnande av föräldrar och gravida i arbetslivet.

I en annan av våra reservationer menar vi att regeringen negligerar kristofobiska brott i den nationella planen mot rasism och hatbrott som antogs 2016. Vi menar naturligtvis att alla hatbrott ska beivras, oavsett religion. Men Brå har kunnat visa att de kristofobiska brotten har ökat markant. Att ta sig an det i denna plan skulle naturligtvis inte minska allvaret i islamofobiska eller antisemitiska brott.

Fru talman! Slutligen har vi en reservation som rör hur komplex frågan om diskriminering och religionsfrihet är. Det gäller särskilt den omdebatterade frågan om heltäckande slöja. Det är enligt min mening viktigt att skilja på slöja kontra heltäckande slöja, där man inte visar ansiktet. Kristdemokraterna menar att religionsfriheten är en central fråga i en demokrati. Men vissa element kan vara så pass hindrande när det kommer till mänsklig interaktion att de inte kan anses skyddas av diskrimineringsgrunderna. Att vägra visa ansiktet är en sådan sak.

Utskottsmajoriteten säger att det är komplext och att regeringen får fortsätta följa utvecklingen. Vi menar att regeringen bör ta initiativ till ett förtydligande av lagstiftningen så att det inte råder några som helst tveksamheter huruvida arbetsgivare får kräva att anställda visar ansiktet eller ej.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Liberalernas reservation 6 i betänkandet, som handlar om fortsatt kartläggning av det hedersrelaterade våldet och förtrycket.

Fru talman! Vi debatterar jämställdhet i dag. Det finns väldigt mycket att säga om jämställdheten därför att Sverige enligt våra grundlagar och i teorin är ett av världens mest jämställda länder att leva i. Men i verkligheten år 2020 är det svenska samhället inte särskilt jämställt att leva i. För de kvinnor och män samt flickor och pojkar som varje dag påverkas av den orättvisa som det innebär är det ingen hjälp att säga att orättvisan förut var ännu större. Än i dag är kvinnors genomsnittliga livsarbetsinkomst 3 miljoner kronor mindre än männens. Fortfarande tas bara drygt en fjärdedel av föräldraledigheten ut av män. Fortfarande är normen att det är kvinnan som går ned till att arbeta deltid om det krävs för att klara av vardagen som småbarnsförälder. Fortfarande släpar pojkars skolresultat efter flickors med de följder detta får för deras framtida möjligheter i livet. Fortfarande är det främst kvinnor som efter ett långt arbetsliv får ut minst i pension och tvingas leva under svåra förhållanden.

Grunden till ojämställdheten i samhället är att vi fortfarande behandlas väldigt olika beroende på vilket kön vi har, vilka förväntningar som finns på oss och vilka krav vi ställs inför. Och fördomar om vad vi kan eller inte kan är fortfarande starkt kopplade till kön.

Dessa könsstrukturer fastläggs från vaggan och valet av det ljusblå eller rosa täcket till löneförhandlingen och bemötandet på långvården på ålderns höst. Fördomarna återspeglas även inom politiken. Det finns även i denna församling politiker som vill ha helt olika spelregler för kvinnodominerade yrken och som hindrar många kvinnor med sina kontraproduktiva förslag när det gäller möjligheten att starta eget eller att utvecklas individuellt.

Vi måste vända på den ordningen, till förmån för ett meritokratiskt och fritt samhälle där det är varje persons drömmar, arbete och förmågor som avgör vem du är och hur du blir bemött. Det, fru talman, är den liberalfeministiska synen på jämställdhet. Som liberal och feminist är det viktigt att ha flera tankar i huvudet samtidigt. Vi måste ha förmågan att debattera jämställdhetsproblem som kvinnor möter på arbetsmarknaden, i samhället och i privatlivet. Men vi måste också ha förmågan att ta fajten mot medeltida och ojämställda traditioner som riskerar att backa bandet till en tid då platsen för Sveriges kvinnor var vid spisen.

Det handlar om kampen mot det hedersrelaterade våldet och förtrycket. Det drabbar tiotusentals flickor, kvinnor, pojkar och män som på grund av familjens, släktens och omgivningens hederstänkande lever ofria liv. Men det handlar också om kampen mot våld i nära relationer. Det är den grövsta kränkningen av kvinnors mänskliga rättigheter och är en skamfläck för vår demokrati. Det finns inget som begränsar en människas frihet så mycket som våld gör. Därför är våld mot kvinnor inte bara en jämställdhetsfråga utan också en demokratifråga. Utan att nämna våldsutsatta kvinnors utsatthet blir jämställdhetskampen bara tomma ord.

Som liberal och feminist är jag stolt över att mitt parti har stått längst fram på barrikaderna och agerat blåslampa, inte minst vad gäller kampen mot det hedersrelaterade våldet och förtrycket. Det är en av vår tids största frihetsfrågor. Alla partier har en skyldighet att ta ställning mot det.

Fru talman! För mig är det väldigt enkelt, och det borde var en självklarhet för alla i den här kammaren. Den här kampen måste handla om alla människors lika värde. Den måste handla om alla människors rätt att leva fria liv i en av världens mest utvecklade demokratier. Den här kampen måste handla om alla människors rätt att göra fria val för sin framtid.

Fru talman! Låt oss gå tillbaka till våldet mot kvinnor. Tänk själv den partner, den mamma, den syster eller den väninna som utsätts för upprepat våld och hur svårt hon har att försvara sig. Hon riskerar sin ekonomiska självständighet för att hon inte kan resa sig ur sängen och gå till jobbet. Hon döljer blåmärken och har ofta en ursäkt inför omgivningen. Hon gör det för att orka leva med skammen men även på grund av rädslan för att bli slagen igen eller höra hur värdelös hon är. Hon kan inte vara förälder till sina barn eftersom barnen tvingas ta hand om sin sköra mor. Hon skäms för att hon inte har kraft eller ekonomi så att hon kan frigöra sig från våldet.

Vi måste fråga oss hur det kommer sig att nästan hälften av alla kvinnor i Sverige, ett av världens mest jämställda länder, har utsatts för våld i någon form efter sin 15-årsdag.

När vi talar om våld i nära relationer får vi aldrig glömma att det bakom statistiken och bakom varje siffra finns en levande människa som är oerhört drabbad och skör och som ropar på hjälp. Det är kvinnor som har fått sina mänskliga rättigheter kränkta. Vi politiker har en skyldighet att se till att våld mot kvinnor blir ett minne blott om vi menar allvar med att Sverige framgent ska vara en utvecklad och civiliserad demokrati som har sin utgångspunkt i en rättsstatsprincip om att värna alla medborgares rättigheter. Därför kan vi aldrig eller i något sammanhang säga att vi är klara med jämställdheten.

Så länge orättvisorna finns, så länge lagarna inte gäller alla kvinnor i vårt land, så länge kvinnor blir utsatta för våld i en nära relation, så länge flickor på grund av det hedersrelaterade våldet och förtrycket fråntas friheten att växa upp med jämlika villkor och som alla andra flickor i Sverige, så länge vi har parallellsamhällen och så länge det finns främmande människor i vårt land som tar sig rätten att diktera levnadsvillkoren för andra kan vi aldrig i något sammanhang säga att vi är klara med jämställdheten.

Jag vill återgå till vår reservation, nr 6. Det har gjorts väldigt mycket, inte minst det senaste året, när det gäller det hedersrelaterade våldet och förtrycket. Många nya lagändringar kommer att träda i kraft, särskilt den 1 juli i år. Men mycket återstår. Det handlar särskilt om att fortsätta arbetet för att säkerställa att alla barn och unga, kvinnor och män som lever ofria liv ska veta att det svenska samhället står upp också för deras rättigheter. Men vi ska också säkerställa att de myndigheter och verksamheter där det finns yrkesverksamma som dagligen kommer i kontakt med de hedersutsatta har adekvat kunskap så att de kan ge den rätta hjälpen till dem som lever i det glömda Sverige.

Fru talman! Med detta vill jag tacka för mig.

(forts. § 8)

Fru talman! Jag ska i dag tala om den del av betänkandet som tar upp motioner inom jämställdhetsområdet. Min partikamrat Marianne Pettersson kommer senare i sitt anförande att ta upp de delar av betänkandet som berör diskrimineringsfrågorna.

Sverige har världens första feministiska regering. Det innebär att jämställdhet är avgörande för regeringens prioriteringar i beslut och i tilldelning av resurser. En feministisk regering ser till att jämställdhetsperspektivet finns med i politikens utformning på bred front, både i det nationella och i det internationella arbetet. Att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv är en mänsklig rättighet och en demokrati- och rättvisefråga.

Jämställdhetsintegrering i kombination med särskilda jämställdhetsåtgärder är regeringens huvudsakliga strategi för att uppnå de jämställdhetspolitiska målen. Att jämställdhet är en fråga för alla, både män och kvinnor, är helt avgörande för att vi ska kunna gå vidare och utveckla vår demokrati och skapa verklig rättvisa.

Fru talman! I betänkandet är det glädjande att se att det, trots en del reservationer, verkar finnas en ganska stor samsyn i Sveriges riksdag om att jämställdhet är viktigt och ska utvecklas vidare. Men det har inte alltid varit så – det är också viktigt att slå fast. Och det är inte självklart att det alltid kommer att förbli så. Tyvärr finns det i många delar av vår värld exempel på att det går baklänges och att demokrati och rättvisa, och då särskilt ofta just jämställdhet, ifrågasätts och pressas tillbaka. Låt oss inte låta detta ske i Sverige!

När det gäller mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer vill jag lyfta fram det jämställdhetspolitiska delmålet att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Enligt detta ska kvinnor och män och flickor och pojkar ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet. Att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor är en omfattande och långsiktig utmaning som kräver stabilitet i arbetsformer och strukturer. Regeringens nationella strategi för att förebygga mäns våld mot kvinnor, som började gälla den 1 januari 2017, är en betydelsefull och kraftfull åtgärd.

Det motionsyrkande som handlar om att en nollvision för mäns våld mot kvinnor ska införas ligger, enligt vår bedömning, i linje med det jämställdhetspolitiska delmålet att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Vi kan inte nog understryka vikten av detta delmål och de åtgärder som regeringen arbetar med för att bidra till att målet nås.

När det gäller NCK, Nationellt centrum för kvinnofrid, vill jag understryka att NCK är en viktig resurs i arbetet med den nationella strategin för att förebygga mäns våld mot kvinnor. Det är därför NCK även i fortsättningen ska fungera som en resurs i stödet till utbildningsansvariga vid universitet och högskolor i frågor som rör mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Därför ska också minst 4 miljoner kronor av de medel Jämställdhetsmyndigheten fått enligt budgetpropositionen för 2020 gå till NCK och övriga relevanta institutioner.

Angående den kliniska delen gäller att regeringen i budgetpropositionen har tilldelat NCK 10 miljoner för att stärka och utveckla arbetet med den nationella stödtelefonen för våldsutsatta, som ligger kvar vid NCK.

Att Jämställdhetsmyndigheten fortsätter att samverka med NCK och övriga aktörer som bedriver verksamhet med bäring på jämställdhetspolitiken är viktigt i genomförandet av den nationella strategin för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor.

Fru talman! Kampen mot hedersrelaterat våld och förtryck är en av våra viktigaste jämställdhetsfrågor. Jag kan konstatera att den sakpolitiska överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet – januariavtalet kallat – betonar att hedersrelaterad brottslighet och förtryck ska förebyggas, förhindras och straffas. Under frågestunden nyss kunde vi höra justitieministern lyfta fram det arbete som regeringen gör.

I januariavtalet anges bland annat att kompetensen om hedersrelaterat våld ska öka och att det ska finnas ett tydligt barnrättsperspektiv i arbetet mot hedersförtrycket. Reglerna för utvisning vid hedersbrott och hatbrott ska enligt avtalet skärpas, och skyddet för den som drabbas av hedersrelaterad brottslighet ska stärkas.

Precis som justitieministern lyfte fram i det sista inlägget i frågestunden hölls en gemensam presskonferens för några veckor sedan, där justitieminister Morgan Johansson och Liberalernas partisekreterare Juno Blom tog upp arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck.

Jag vill särskilt betona att när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck ska länsstyrelserna samverka med Länsstyrelsen i Östergötlands län, som har det nationella uppdraget att förebygga och bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck.

Fru talman! Det är också viktigt att betona att regeringen har beslutat om en förstärkning av statsbidragen till de ideella kvinno- och tjejjourerna. Kvinno- och tjejjourer som arbetar med särskild inriktning mot hedersrelaterat våld och förtryck kan få del av bidragen.

Sammantaget kan man konstatera att det arbete som pågår när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck i huvudsak ligger i linje med flera av motionsförslagen. Januariavtalet ger också uttryck för höga politiska ambitioner på detta område.

Som jag tidigare har nämnt har Länsstyrelsen i Östergötlands län regeringens uppdrag att förebygga och bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck. Där har man utvecklat ett särskilt kompetensteam som ska samordna och stödja arbetet mot hedersrelaterat våld. Jag kan inte nog betona vikten av det arbete som det nationella kompetensteamet bedriver. Och den verksamheten, fru talman, ska permanentas.

När det gäller det övergripande målet för svensk jämställdhetspolitik, nämligen att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv, är det viktigt att slå fast att jämställdhet i grunden är en rättvise- och demokratifråga. Ett jämställt samhälle ger människor möjlighet att utvecklas utan att begränsas av sitt kön.

Även om utvecklingen mot ett jämställt samhälle går framåt återstår en hel del arbete, och det behövs en fortsatt långsiktig och tydlig styrning av jämställdhetspolitiken.

Sverigedemokraterna har i år, liksom tidigare år, invändningar mot målen för jämställdhetspolitiken och den politik som regeringen för på området. Att gå Sverigedemokraterna till mötes skulle innebära att vrida klockan tillbaka för vad som uppnåtts i Sverige på jämställdhetsområdet.

När det gäller Sverigedemokraternas kritiska inställning till en aktiv jämställdhetspolitik kan man bara konstatera att om Sverigedemokraterna får inflytande blir jämställdheten lidande.

I arbetet för ett jämställt samhälle och för att nå de jämställdhetspolitiska målen är jämställdhetsintegrering ett helt avgörande verktyg. Även arbetet med att främja kvinnors företagande, som regeringen aktivt stöder genom bland annat Almi och Tillväxtverket, är en viktig del för att nå målen.

Mycket är gjort, fru talman, men mycket återstår att göra. Den feministiska regeringen arbetar hårt vidare tillsammans med samarbetspartierna för att uppfylla de mål som är uppsatta.

Med detta sagt vill jag yrka avslag på motionerna och bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Patrik Björck, för inlägget utifrån utskottsmajoritetens text!

Patrik Björck talar om resurser. Det är väldigt viktigt. Därför skulle jag vilja återkomma till frågor som jag tog upp i mitt anförande.

Det nationella kompetenscentret vid Länsstyrelsen i Östergötlands län har ett uppdrag att motverka hedersrelaterat våld och förtryck. Patrik Björck säger att det är viktigt och att detta fortsatt ska vara en viktig uppgift.

Jag har försökt få fram besked om att det ska permanentas, men det har inte gått att få det svaret. Utskottsmajoriteten passar på den frågan ännu en gång. Jag undrar bara: Varför passar ni i denna fråga?

Sedan har jag en liten kommentar när det gäller handlingsplanen rörande mäns våld mot kvinnor. Vi är helt överens om att det ska upphöra. Men det vi reagerade på när handlingsplanen kom var att man negligerar samkönade relationer. Vi ska ju inte vrida klockan tillbaka, utan vi ska vrida den framåt och se hur verkligheten ser ut i dag. Många lever i samkönade relationer, och även där finns det våld i nära relationer. Hur ser Patrik Björck på att tydligare föra in detta i handlingsplanen?

Fru talman! Jag vet inte om jag uttryckte mig otydligt. Jag tyckte att jag väldigt tydligt sa att verksamheten skulle permanentas. Jag kan naturligtvis upprepa det för säkerhets skull: Vi tycker att den är viktig, och vi tycker att verksamheten ska permanentas. Det ska inte finnas något som helst tvivel på den punkten.

Vi har de jämställdhetspolitiska målen. Vi har också ett tillkännagivande som regeringen arbetar med när det gäller dessa mål. Det är väl det som regeringen gör just nu. Man arbetar med det tillkännagivande som kom i höstas. Det finns inga planer på att göra några andra förändringar än det som riksdagen har beslutat.

Fru talman! Det här blir väldigt intressant. Jag hade frågor i utskottet. Sedan har jag fått svar från departementet. Man har ännu inte avgjort var det nationella kompetensteamet ska placeras. Vi har tyckt att det ska placeras i Östergötland, där man har byggt upp denna kompetens. Men man svarar inte på det i detta betänkande. Det finns inte heller något svar från departementet på den frågan.

Det som Patrik Björck nu står här och lovar är faktiskt ganska viktigt. Om det ska permanentas i Östergötland är det väldigt välkommet. I sådana fall hade vi inte behövt ha en reservation om det i betänkandet.

En annan fråga som jag lyfte i mitt anförande gällde Nationellt centrum för kvinnofrid. Jag var nyligen på besök där. Deras grundanslag har minskat med 10 miljoner. Jag antar att pengar har lagts på Jämställdhetsmyndigheten. Nu ska de söka pengar därifrån. De säger att detta har krånglat till det för dem. De har fått ett sänkt anslag. De måste söka projektmedel för att få bedriva verksamhet som de tidigare har kunnat bedriva med grundanslaget. Hur kan detta vara att göra det enklare – att ta bort projekt och anse att det ska gå via Jämställdhetsmyndigheten? Varför krångla till det så för Nationellt centrum för kvinnofrid?

Fru talman! Nej, vi tycker inte att vi krånglar till det. Vi tycker att vi samordnar, förstärker och vässar jämställdhetspolitiken genom Jämställdhetsmyndigheten. Det är det som är hela idén – att få ordning och reda och få denna politik samordnad och förstärkt. Det handlar inte om att krångla till.

Vi har lite olika uppfattningar om detta. Det har ju debatterats här i kammaren tidigare. Vi tycker att vi stärkte jämställdhetsarbetet när vi, så att säga, räddade kvar myndigheten i tilläggsbudgeten. Det är väldigt viktigt att förstå det.

Fru talman! Precis som jag sa i mitt anförande tycker vi också att verksamheten vid NCK är viktig. Vi tillför resurser. Telefonlinjen ska till exempel kunna utvecklas, och det tillförs resurser via årets budget. Men delar av arbetet kommer i stället att göras av Jämställdhetsmyndigheten. Andra delar som ligger kvar hos NCK kommer att få de resurser som behövs.

Fru talman! Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Generationer av modiga kvinnor har kämpat för de rättigheter som vi som lever i dag kan ta för givna. Men inga feministiska segrar har kommit av sig själva. Hårt och enträget arbete har legat bakom varje reform och varje lag. Varken kvinnlig rösträtt, barnomsorg eller föräldraförsäkring har kommit till av sig själva utan som ett resultat av många människors gemensamma strid för kvinnors rättigheter.

Den striden behöver vi som lever i dag bära med oss in i framtiden. För det som den berättar för oss är inte bara hur långt vi har kommit utan också hur långt vi har kvar och vilket ansvar som ligger i att bära detta vidare.

Att vi lever i ett av världens mest jämställda länder betyder inte att Sverige är helt jämställt – långt ifrån. Dina förutsättningar i livet begränsas fortfarande av varifrån du kommer, vilket kön du har och hur du identifierar dig. Det är skillnader som länge har backats upp av lagar, föreställningar och förlegade normer. Det är normer som i många avseenden förtrycker och begränsar och som tar ifrån människor den frihet de borde kunna ta för given.

Fru talman! Vi lever, som sagt, i ett av världens mest jämställda länder. Men här i Sverige mördas i genomsnitt en kvinna i månaden. Varje enskilt fall är ett liv som samhället borde ha klarat av att rädda. Tillsammans är de en tragedi som är helt ovärdig vårt Sverige. Varje kvinnas liv måste försvaras.

Ibland när misslyckandet blir uppenbart och man läser i tidningen att ännu en kvinna blivit mördad kan det kännas hopplöst, men samhället står inte handfallet inför det våld som kvinnor utsätts för. Det jämställdhetspolitiska delmålet att mäns våld mot kvinnor ska upphöra är helt centralt för det arbete som regeringen gör. Att förebygga och bekämpa det våld som män utsätter kvinnor för är ett omfattande arbete och en stor utmaning som kräver att formerna för arbetet är långsiktiga och strukturerade. Regeringens nationella strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, som började gälla den 1 januari 2017, är en i raden av betydelsefulla åtgärder som tillsammans står just för det långsiktiga arbetet.

Mycket har gjorts, och mer är att vänta. Men vi vet att det inte räcker att vi står här i kammaren och agerar genom att skapa nya lagar och förordningar. För att vi ska klara av att fånga upp alla kvinnor som lever i våldsamma relationer är också civilsamhället centralt. Från norr till söder gör kvinno, trans- och tjejjourer ett ovärderligt arbete som varje dag räddar liv. Det är jag mycket tacksam för.

Politiskt är det upp till oss alla att tillsammans jobba på. Det handlar om att vrida och vända på varje sten för att stärka kvinnojourerna och skärpa lagstiftningen kring sexuellt våld och våld i nära relationer och om att på alla plan arbeta för ett mer jämställt samhälle. Som medmänniskor är det upp till oss alla att våga se, våga fråga och våga agera. När våldet sker bakom stängda dörrar måste vi bli bättre på att se in genom fönstren och lägga skulden där den hör hemma – hos den man som slår. Allt annat är att svika varje kvinna som får sin frihet tagen ifrån sig.

Fru talman! I år har det gått 18 år sedan Fadime Sahindal mördades. Alla visste vilket hot hon utsattes för. Samhället borde ha klarat av att skydda henne, men ändå lyckades hennes pappa mörda henne.

Det har gått över 18 år, och det är med sorg som jag kan konstatera att samhället inte klarat av att göra tillräckligt för att sätta stopp för det våld och förtryck som sker i hederns namn. I samband med uppmärksammandet av årsdagen för mordet på Fadime var jag och lyssnade på unga tjejer som i dag lever under samma typ av våld och förtryck som Fadime gjorde för 18 år sedan. Det var berättelser som berörde på många plan. Men den övergripande känsla som finns kvar är ilska – ilska över att vi inte har gjort tillräckligt, ilska över att samhället än i dag möjliggör att tjejer och hbtq-personer inte får växa upp och skapa sig ett eget liv i frihet och ilska över dem som fortfarande tycker sig ha rätten att sätta sig över andra människors rätt till ett fritt liv.

Jag är glad att det finns ett brett politiskt stöd för att motarbeta alla former av hedersrelaterat våld och förtryck. Januariavtalet betonar att arbetet mot den typen av brottslighet ska prioriteras. Den som slår, hotar eller förtrycker ska veta att samhället står samlat bakom offren. Det är vi tillsammans som måste förebygga och förhindra men också utreda och straffa. Skulden och det yttersta ansvaret ska alltid läggas där det hör hemma – hos den som använder sin makt och position för att förtrycka.

I januariavtalet anges bland annat att kompetensen när det gäller hedersrelaterat våld ska öka och att det ska finnas ett tydligt barnrättsperspektiv i arbetet mot hedersförtrycket. Skyddet för den som drabbas ska stärkas. Vi tittar också på om handlingar som hedersrelaterat våld och förtryck tar sig uttryck i ska hanteras annorlunda straffrättsligt.

Mycket har gjorts. Ännu mer planeras, men ännu mer måste till. Varje tjej och kvinna och varje hbtq-person som hindras från att leva ett fritt liv är ett misslyckande för hela vårt samhälle. Förtrycket, hoten och våldet måste än en gång förpassas till historien.

Fru talman! Kampen för jämställdhet går hand i hand med striden mot alla former av diskriminering, vilket debatten vi har här i dag visar på. Det samhälle vi tillsammans skapar måste vara ett samhälle för alla, aldrig bara för några få.

Hbtq-personers rättigheter måste ständigt stärkas i ord och handling. När prideflaggor halas är vi många som tillsammans hissar dem igen. Just prideflaggan är ju så mycket mer än bara färger på en bit tyg. Tydligare än något annat står den för alla människors lika värde och för alla de rättigheter som är våra att försvara.

Lika liten plats som tillbakadragandet av hbtq-personers rättigheter har i vårt Sverige har rasismen och främlingsfientligheten. Den får aldrig normaliseras och accepteras, vare sig den kommer till uttryck i Sveriges riksdag eller genom rasistiska glåpord som förs fram på öppen gata. Redan 2016 beslutade regeringen att ta ett samlat grepp om frågan. Nu skjuts nya medel till, för rasismen får aldrig normaliseras.

Fru talman! Vi vet att vägen till ett jämställt och jämlikt samhälle är lång, men vi vet också att det går framåt. Bara tidigare i dag presenterade Sveriges jämställdhetsminister Åsa Lindhagen att regeringen har tillsatt en kommission för jämställda livsinkomster. Kommissionen ska lämna förslag som på lång sikt ökar den ekonomiska jämlikheten mellan kvinnor och män. Just jämställda löner är avgörande för att vi ska nå reell jämställdhet och ge alla samma makt att forma samhället och sitt eget liv.

Varje dag görs feministiska framsteg i det stora och i det lilla. Genom det vi gör i dag och genom det som generationer före oss har uträttat har vi kommit en bit på vägen. Tillsammans måste vi fortsätta att gå framåt.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Tack, Janine Alm Ericson, för inlägget! Det finns mycket som alla partier är överens om. Det är ju ingen som säger att man är för mäns våld mot kvinnor och så vidare.

Eftersom Janine Alm Ericson tog upp just hbtq- och diskrimineringsfrågorna undrar jag hur hon ser på det som jag tog upp här tidigare om att er handlingsplan i sin titel har ”mäns våld mot kvinnor”. Hur kan det appliceras på samkönade relationer? Jag tycker att det är lite diskriminerande mot den gruppen i handlingsplanen, så jag skulle bara vilja höra hur Janine Alm Ericson ser på det.

Jag har varit väldigt engagerad i frågor om hedersvåld, och jag tror att även Janine Alm Ericson är det. I det sammanhanget vet jag att organisationen Glöm aldrig Pela och Fadime ofta lyfter frågan om slöjan.

Att bära en slöja kan vara ett religiöst uttryck, men det finns vad jag förstår ingenting i skriften om heltäckande slöja. Därför har vi tyckt att regeringen, och Miljöpartiet är ju ett regeringsparti, borde ta upp frågan om religionsfrihet kontra heltäckande slöja där man inte visar ansiktet.

Jag undrar lite hur ledamoten ser på det. Religionsfrihet är naturligtvis centralt, men kan man ändå inte se att det här är ett diskrimineringsproblem och att man borde klargöra att det till exempel är okej för en arbetsgivare att säga nej till att inte visa ansiktet?

Fru talman! Slöjan är någonting som vi har uppe till diskussion ganska regelbundet, vilket jag tycker är bra. Det är en fråga som är otroligt svår. Precis som Désirée Pethrus säger ligger frågan i gränslandet mellan religionsfrihet och diskriminering, samtidigt som vi ser hur ett samhälle måste fungera för alla.

Jag kan därför inte ge något direkt svar på hur man ska agera framåt, om det ska läggas in eller inte. Jag ser hur diskussionen går i samhället, och jag välkomnar att den förs eftersom det då kommer fram flera olika ståndpunkter.

Jag tycker naturligtvis att det är oerhört problematiskt om kvinnor och flickor tvingas ha slöja på sig. Samtidigt kan vi också konstatera att det är ett religiöst uttryck som faller under religionsfriheten. Jag vill alltså att vi fortsätter att prata om den här frågan, men jag ser också att den inte är så lätt eller svartvit.

När det kommer till att strategin talar om mäns våld mot kvinnor kan man naturligtvis diskutera om man ska ändra namn på den. Nu var det en strategi som fick det namnet. Om man ser till det generella problemet ser vi tyvärr, eller trots allt, att det till den allra största delen är män som slår kvinnor. Vi ska försöka undvika att generalisera, men ibland kan det tydliggöra saker på ett visst sätt.

Däremot ska man verkligen vid varje tillfälle understryka att detta naturligtvis också inbegriper annat våld i nära relationer, och det lyfter vi också ofta upp.

Fru talman! Tack för svaret! Hur ska jag tolka det som står i betänkandet från utskottsmajoriteten? Man säger att det är komplext och att regeringen ska följa utvecklingen. Vad är det för utveckling man ska följa, undrar jag. Jag tycker att det känns som om utvecklingen redan är här och nu. Frågan är om ni som majoritets- och regeringsparti tänker göra någonting konkret för att belysa denna fråga.

Jag har också en fråga utifrån vad den socialdemokratiska ledamoten Patrik Björck sa om att man nu ska permanenta verksamheten just i Östergötland. När det gäller det nationella kompetensteamet har jag fått svaret att man utreder och utvärderar och ska återkomma i frågan om placering. Därför vore det intressant att höra om Janine Alm Ericson kan svara på frågan om det blir en placering i Östergötland.

Jag skulle också vilja höra något som jag glömde att fråga Patrik Björck om, och det handlar om det som jag har drivit och som jag också har fått mer information om just genom Glöm aldrig Pela och Fadime. I Storbritannien har man Forced Marriage Unit. Hur ser Miljöpartiet på att inrätta en sådan enhet?

Vi tycker att den skulle kunna ligga under NOA till att börja med och till exempel samarbeta med UD, både för att förebygga att man för ut flickor – oftast är det ju flickor – till andra länder för tvångsgifte men också för att kunna vidta åtgärder för att ta hem flickor som kanske har förts bort.

Fru talman! När det kommer till heltäckande slöja tycker väl jag och Miljöpartiet egentligen att man ska vara fri att ha vilka kläder man vill. Däremot kanske det inte är passande i alla yrken eller situationer i samhället.

Jag tror att det man menar när man säger att man vill se det an lite är att när de här olika principerna ställs emot varandra kommer vi också att se anmälningar. Diskrimineringsombudsmannen och andra institutioner i samhället kommer att ta upp det, och då kommer vi att få en bild av vad lagstiftning, diskriminering och religionsfrihet säger. Jag tror att det är det som står bakom det hela.

När det gäller om man ska permanenta verksamheten i Östergötland har jag tyvärr inte mer information än vad Désirée Pethrus har. Jag hoppas att det kan komma ett sådant besked. Man tittar på det, och jag undrar om det inte var i maj eller juni som utredningen eller undersökningen ska vara klar. Därefter ska beslut fattas. Jag har ingen information om att man redan har fattat beslutet; däremot är det inte sagt att det inte kan vara gjort.

Hur andra länder agerar när barn förs ut för tvångsäktenskap är intressant. Man tittar i dag på hur man ska kunna stärka det arbetet. I dag ligger det under det konsulära. Vi har stärkt upp arbetet, men man gör också omvärldsbevakning för att se hur bland annat Storbritannien genomför det.

Det är bra, och det kan hända att man därefter utvecklar det arbete som redan sker. Det är klart att det inte ska kunna hända, och har det hänt så ska dessa barn tillbaka hem till Sverige.

Fru talman! Jag noterade i betänkandet att även Miljöpartiet, precis som Vänsterpartiet, vill ha jämlikhetsdata. Men ni väljer att inte lyfta fram den reservationen. Ska jag förstå det som att Miljöpartiet kommer att rösta för vår reservation?

Fru talman! Nej, det ska ledamoten inte förvänta sig.

Däremot är det tydligt att det här är en diskussion som behöver föras. Det finns tydliga argument för att införa jämlikhetsdata, och det finns tydliga argument mot. Vi har som parti hittills ansett, och anser fortfarande, att dessa data kan innebära en större risk än de möjligheter som kommer med dem. Däremot anser vi att det finns en viss relevans för de argument som förts fram i talarstolen.

Men det här är en fråga som delar minoritetsgrupperna. Om man har varit utsatt för att listas med utgångspunkt i sin bakgrund kan man känna större tveksamhet. Det får vi acceptera.

Jag tror att det framgår i vår motion att vi vill se om frågan kan utredas vidare. Vi vill ha mer kunskap och information innan vi går vidare.

Fru talman! Det var inte riktigt så jag läste motionen, och det är inte riktigt så jag uppfattar flera miljöpartisters argument.

Men jag tackar för svaret. Det var allt jag ville veta.

(JANINE ALM ERICSON (MP): Tack!)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Principerna om likabehandling och icke-diskriminering är grundläggande mänskliga rättigheter. Var och en har rätt till ett liv utan att diskrimineras.

På alla nivåer i samhället behöver vi arbeta med diskrimineringsgrunderna, det vill säga kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Diskriminering är djupt problematiskt, och man måste jobba aktivt för att motverka diskriminering.

Diskriminering påverkar människors vardag, ekonomi och livsvillkor. Diskriminering kan se ut på många olika sätt. Det kan handla om allt från att du inte ges samma chanser som andra jobbsökande på grund av kön eller funktionsnedsättning till kränkande kommentarer om din sexuella läggning eller ditt etniska ursprung.

Diskriminering är att bli särbehandlad. Någon behandlas sämre än någon annan, och behandlingen har samband med någon av diskrimineringsgrunderna i lagen.

Diskrimineringslagen syftar till att motverka faktisk negativ särbehandling. Trots att vi skriver år 2020 och det under lång tid har arbetats för att uppnå ekonomisk jämställdhet råder det fortfarande olika möjligheter för kvinnor och män att till exempel delta och utvecklas i arbetet. Det positiva är att det pågår ett aktivt arbete när det gäller åtgärder för jämställdhet i arbetet och därtill relaterade frågor.

Bland annat presenterade regeringen i december 2017 en handlingsplan för jämställda livsinkomster. Regeringen har också förstärkt Diskrimineringsombudsmannens förvaltningsanslag i syfte att myndigheten ska förstärka sin tillsynsverksamhet.

I uppdraget för Diskrimineringsombudsmannen ingår att motverka missgynnande enligt föräldraledighetslagen, och enligt årsredovisningen har myndigheten drivit ett antal mål om missgynnande i arbetslivet.

Fru talman! Villkoren för äldre på arbetsmarknaden stärktes i och med lagändringen 2017 när arbetsgivaren fick utökad skyldighet att arbeta med aktiva åtgärder. Ytterligare ett steg togs när regeringen i augusti 2018 presenterade en delegation för främjande av äldre arbetskraft. Delegationen ska verka för ett mer inkluderande och åldersoberoende synsätt i arbetslivet. Man ska bidra med ökad kunskap om forskning om äldres möjligheter och även föreslå åtgärder som motverkar åldersdiskriminering.

Den ökade psykiska ohälsan i befolkningen är ett allvarligt problem. Jag kan konstatera att januariavtalet innehåller åtgärder för att bekämpa psykisk ohälsa. Personer med psykisk ohälsa är ett komplext område som kräver ett långsiktigt arbete. En del i detta kan vara det utökade skyddet mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet som infördes 2018. Genom denna förändring kan förhoppningsvis en ökad tillgänglighet i samhället skapas för personer med bland annat psykisk ohälsa.

Ett annat skäl till att man utsätts för diskriminering är att man har en annan etnisk härkomst. Detta måste motarbetas. Rasism, främlingsfientlighet och intolerans måste bekämpas. I januariavtalet anges att arbetet mot våldsbejakande extremism, antiziganism, antisemitism, islamofobi och all annan form av rasism ska stärkas. Under höstens budgetbehandling gjordes en förstärkning av den nationella planen mot rasism och liknande former av fientlighet och hatbrott.

Fru talman! Diskrimineringsombudsmannen har som uppgift att utöva tillsyn. Men har den tillsynen haft avsedd effekt? För att få svar på detta tillsatte regeringen en utredning i augusti 2018 med uppdraget att utreda en effektivare och ändamålsenlig tillsyn över diskrimineringslagen. Utredaren skulle se över vilka åtgärder som behövdes för att säkerställa efterlevnaden av bestämmelserna om aktiva åtgärder i diskrimineringslagen. I uppdragsdirektivet anges att det krävs en effektivare tillsyn över lagen med förslag på sanktioner om åtgärder inte följs. Uppdraget skulle ha redovisats den 30 september 2019, men den 20 augusti 2019 beslutade regeringen om förlängd tid för uppdraget. Nu ska det i stället redovisas senast den 1 oktober 2020.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 9.)