Internationella frågor om hållbar utveckling och miljö

Fru talman! I dag ska vi diskutera internationella frågor om hållbar utveckling och miljö. Jag trodde väl kanske, möjligen en smula naivt, att biståndsministern skulle vara här i dag eftersom det är ett av de områden som har engagerat henne. Hon har bland annat tagit initiativ till en internationell klimatutredning som vi väl snart ska se resultatet av. Det hade varit intressant att bland annat diskutera den. Detta är ett förhållandevis tunt betänkande i ett ämne som alla vi som är engagerade i utvecklingsfrågor nog tycker är en av de största utmaningar vi har framför oss. Nog för att det är en utmaning totalt sett, men i synnerhet när det gäller utvecklingsländerna. Vi vet att det ligger till på det sättet att det är just de fattiga länderna som kommer att drabbas värst av de förändringar som vi kommer att få som en följd av klimatförändringarna. Bland annat detta skulle jag vilja beröra i mitt anförande. Jag yrkar inledningsvis bifall till reservation 1 och reservation 3. Den ena handlar om mål och inriktning och den andra handlar om vatten. Det är som sagt de fattigaste länderna som kommer att drabbas värst. Klimatförändringarna kommer att slå hårdast mot människor och natur i Afrika, i de områden där vi i dag lägger kraft och engagemang och har en prioritet för den svenska utvecklingspolitiken. Det är i de redan hårdast drabbade områdena i Afrika, Asien, öriken och Antarktis som förändringarna kommer att slå som hårdast. Många gånger drabbar det de människor som redan i dag har det mycket svårt. De lever redan i fattigdom. Där sätter vi in insatser bland annat från EU och från den svenska utvecklingspolitiken. Det är också där vi förväntar oss de svåraste konsekvenserna när vi stegvis kommer att se hur klimatet förändras. När de flesta forskare på jorden i dag tittar på klimatet och på hur förändringarna sker kan man konstatera att det blir allt varmare. Våra utsläpp av koldioxid från förbränning av fossila bränslen, till exempel olja och andra växthusgaser är det som orsakar detta. Detta får mycket allvarliga konsekvenser inte bara för miljön och ekosystemen. Det är också så att temperaturökningar på bara några grader kan få jordens klimatsystem att helt sättas ur spel. För oss som lever här i norra Europa kanske detta vid en snabb tanke bara kan upplevas som positivt - vi får det lite varmare. För oss som ofta har det småkyligt, i alla fall under vissa delar av året, kanske det bara kan upplevas som behagligt. Men konsekvenserna kommer att bli dramatiska, inte bara för växtliv utan också för djurliv. Vi kommer stegvis att se hur omställningar i väder åstadkommer fler naturkatastrofer på jorden, till exempel i form av orkaner, torka och skogsbränder. Allra mest kommer de som är allra fattigast att drabbas. Den globala uppvärmningen kommer att leda till att en hel del av de människor som vi har stött, kanske genom decenniers stöd till utvecklingsprocesser, faller tillbaka i fattigdom igen. Detta kommer också att leda till att regnen minskar och att öknarna breder ut sig. På andra håll kommer det att leda till översvämningar. Vi lever i ett klimatsystem som är sårbart. Många människor kommer att ha oerhört svårt att anpassa sig till förändringarna. I betänkandet har vi från Socialdemokraterna tillsammans med v och mp valt att ställa oss bakom reservationerna nr 1 och nr 3. Den ena av dem handlar bland annat om att vi ska säkerställa offentligt ägande. Tillgången till rent vatten ska till exempel inte vara något som i det här skedet görs till en affärsfråga där privata företag ska kunna privatisera och tjäna pengar på människors möjlighet till rent vatten. I den andra reservationen menar vi att ekologiskt hållbar utveckling är ett ansvar för hela världssamfundet. FN måste ta ledningen i arbetet för hållbar utveckling, som också bör prägla organ som Världsbanken, IMF, WTO och de regionala utvecklingsbankerna. Det innebär att det inte bara ska vara handelns regler och avtal som ska gälla, utan de måste kombineras med miljökonventioner och internationell miljölagstiftning. Sverige, som är ett land som ofta kan vara stolt över att gå i bräschen i miljöfrågor, bör också ta initiativ till kontinuerlig internationell övervakning av ekosystemen och bevarandet av den biologiska mångfalden. Vi bör få till stånd en internationell samordning av ekologisk krishantering. EU är en sådan arena. Vi närmar oss nu det svenska EU-ordförandeskapet. Statsministern har gjort detta till en av de prioriterade frågor som Sverige ska driva. Sverige kan då välja att ta täten och kraftigt driva på ett positivt samarbete med Afrika på klimat- och miljöpolitikens område. Så sent som på förmiddagen i dag hade vi ett Kinaseminarium här i riksdagen. Kina är i dag en stor aktör i Afrika. Möjligen skulle detta också kunna vara ett prioriterat område. Eftersom Sverige många gånger har försökt inleda samarbete på miljöområdet med Kina skulle man tillsammans med Kina och afrikanska länder kunna försöka hitta ett sätt att samarbeta och dra lärdom av de svenska erfarenheterna på miljöområdet. Det är viktigt att frågor om klimat, biologisk mångfald och kemikalier också prioriteras av regeringen. Vi får hoppas att vi under det svenska EU-ordförandeskapet får framgång på klimatområdet eftersom just detta kommer att vara en av de avgörande frågorna för framtiden i utvecklingsländerna. Om vi inte lyckas med detta kommer klockan att skruvas tillbaka i decennier för hundratals miljoner fattiga människor. Avslutningsvis vill jag säga att det här naturligtvis också är förknippat med att vi bedriver en aktiv utvecklingspolitik i stort. Då kan man inte lyfta in de åtaganden vi har för miljön i vårt eget land i biståndsbudgeten. Vi måste ha kapacitet att göra både-och. Vi måste kunna göra vår läxa på hemmaplan och samtidigt stå upp för ett både kvalitativt och kvantitativt starkt bistånd.

Fru talman! Vi har att debattera utrikesutskottets betänkande UU16 Internationella frågor om hållbar utveckling och miljö . Det är utan tvekan ett brett område, och detta betänkande täcker bara en liten del av alla de frågor som handlar om internationellt arbetet för hållbar utveckling. Låt mig inledningsvis säga att jag tycker att det är välkommet att utrikesutskottet får denna debatt. I alltför stor utsträckning har miljö- och klimatfrågorna setts som separerade från de övriga internationella frågor som ligger på utrikesutskottets bord. Men i dag tror jag att det är uppenbart för var och en som ser ut över världen att frågor om hållbar utveckling och miljö inte kan särskiljas från frågor om demokrati, mänskliga rättigheter, fattigdomsbekämpning eller fredsarbete. En person som personifierade denna tydliga koppling var den nigerianska aktivisten Ken Saro-Wiwa som tillsammans med åtta andra medlemmar i rörelsen för Ogonifolkets överlevnad hängdes av den dåvarande nigerianska militärjuntan hösten 1995. Hängningen av Saro-Wiwa skedde nästan samtidigt som jag själv blev politiskt aktiv. Hans öde har på många sätt färgat mitt politiska arbete. Saro-Wiwas brott var att han hade kämpat mot diktatorn Sani Abachas grova brott mot de mänskliga rättigheterna och mot de multinationella företag som förgiftade Ogonifolkets jordbruksmarker och fiskevatten i Nigerdeltat. Saro-Wiwa visade med tydlighet på kopplingen just mellan miljöfrågor, demokrati och mänskliga rättigheter genom sitt arbete mot den oheliga alliansen mellan de multinationella oljebolagen och regimen i Nigeria och deras övergreppskantade försvar av den smutsiga oljeutvinningen i Nigerdeltat. Efter drygt 50 år av oljeutvinning i Nigeria är landet numera världens åttonde största oljeexportör. 98 procent av Nigerias exportinkomster kommer från just olja. Men det är svårt i dag, 50 år senare, att se hur denna oljeproduktion har gynnat befolkningen i just Nigeria. I Nigerdeltat lever 70 procent av befolkningen på under 1 dollar per dag. När jag själv för ett par år sedan besökte huvudorten i Nigerdeltat Port Harcourt var det uppenbart att den enda del av ekonomin som hade gynnats av oljeutvinningen var prostitution och trafficking. För allt för många nigerianer är den enda synliga effekten av 50 år av oljeutvinning att deras marker förgiftats, att deras dricksvatten blivit odrickbart och att deras fiskevatten numera är döda. I stället har oljeintäkterna i Nigeria finansierat en lång rad av vår tids grymmaste militärjuntor och diktaturer. Alltför många gånger har de multinationella oljeföretagen och den nigerianska regimen gjort gemensam sak för att med våld och övergrepp slå ned varje protest från drabbade människor i Nigerdeltat. Ken Saro-Wiwa är tyvärr bara ett bland alltför många exempel på hur många nigerianer fått betala med sitt liv när de protesterat. Nu handlar inte det här betänkandet om Ken Saro-Wiwa och inte om Nigeria heller för den delen. Men jag tycker att situationen i Nigerdeltat med tydlighet visar på behovet av att se kopplingen mellan klimat- och miljöfrågor å ena sidan och arbetet för demokrati, mänskliga rättigheter, fred och utveckling å andra sidan. Situationen i Nigerdelat visar med sådan tydlighet också på behovet av ett globalt samarbete i miljöfrågorna och ett starkt ansvarsutkrävande av de multinationella företagen för deras miljöförstöring och klimatpåverkan. Vi kan tyvärr konstatera att Nigerdeltat bara är ett av alltför många exempel. Fru talman! Att arbetet för demokrati, mänskliga rättigheter och minskad fattigdom måste gå hand i hand med arbetet för hållbar utveckling har understrukits av klimatförändringarna. Medan vi i nord i alltför hög utsträckning fortfarande är fast i en diskussion om i vilken grad klimatförändringarna existerar och vad de kommer att få för konsekvenser lever redan många av världens fattiga i en vardag som i grunden redan formats av klimatförändringarna. I Mali har regnet slutat falla över hela provinser och tvingat befolkningen att flytta från sina hem. I Mekongflodens delta i Vietnam förstörs risfälten nu när havsnivåerna stiger. I norra Tanzania ser bönderna sina åkrar spolas bort som en konsekvens av att glaciären på Kilimanjaros topp smälter allt snabbare. Det är inte svårt att se att klimatförändringarna leder till ökad fattigdom bland de redan fattiga, men klimatförändringarna leder också till ökad konkurrens och konflikter mellan människor när tillgången till rent vatten och odlingsbara jordar minskar. Sida beräknar att 46 länder står inför ett direkt hot om väpnade konflikter på grund av klimatförändringarna. Om inte vi i nord, vi som har stått för den överväldigande delen av koldioxidutsläppen, tar vårt ansvar på ett rättvist sätt riskerar vi att se ökad fattigdom, hur fred förbyts till blodiga konflikter och hur bräckliga demokratier ersätts med auktoritära regimer. En amerikan släpper i dag i genomsnitt ut 20 ton koldioxid per år, samtidigt släpper en genomsnittlig etiopier ut 100 kilo. Trots det är det etiopiern som betalar priset för klimatförändringarna, inte amerikanen. Denna grundläggande klimatorättvisa måste ersättas med en rättvis fördelning av klimatbördan där vi som orsakat klimatförändringarna också tar vårt ansvar för de åtgärder som krävs och åtgärdernas finansiering. Detta betänkande behandlar bara en liten del av alla de viktiga frågor som är kopplade till klimatförändringarna. En av de frågor vi i oppositionen lyfter fram, och som min kollega Kent Härstedt lyfte fram, är behovet av att vi gemensamt äger och förvaltar våra grundläggande naturresurser. När vi med stormsteg går mot en framtid där konkurrensen om våra resurser hårdnar kan vi inte låta fördelningen av jordens naturtillgångar styras av multinationella företags kortsiktiga vinstintresse och tjockleken på medborgarnas plånböcker. Rätten till sjukvård, utbildning, rent vatten och mat är grundläggande mänskliga rättigheter, och därför är det vårt gemensamma ansvar att se till att de respekteras för alla. Fru talman! Högtidstalen om klimatförändringarna och de vidlyftiga löftena om åtgärder börjar bli svåra att räkna. Men som så många gånger förut inom utrikesutskottets beredningsområde är skillnaden mellan retorik och verklighet stor, ja nästan som dag och natt ibland. Biståndsminister Gunilla Carlsson, som tyvärr inte är här i dag och deltar i debatten, har hållit många högtidstal om att biståndet måste och ska klimatsäkras. Samtidigt lyfter den borgerliga regeringen fram Världsbanken som det goda exemplet på internationella organisationer och utlovar ökat ekonomiskt stöd. Världsbanken har visserligen lanserat sig själv som en klimatbank, men enligt en ny rapport från Bank Information Centre har Världsbanken ökat investeringarna i fossila bränslen med 102 procent. Det kan jämföras med en 11-procentig ökning när det gäller investeringar i förnybar energi. Enligt rapporten spenderar Världsbanken i dag dubbelt så mycket pengar på projekt kopplade till fossila bränslen som på projekt kopplade till förnybara bränslen. Det finns med andra ord en hel del att göra om man vill klimatsäkra biståndet inte bara i retoriken utan också i verkligheten. Det finns enormt mycket reformarbete kvar att göra inom Världsbanken, Internationella valutafonden och Världshandelsorganisationen, WTO, innan dessa organisationer blir organ som motverkar klimatförändringar och inte, som i dag, eldar på under dem. Avslutningsvis vill jag tillsammans med den övriga oppositionen yrka bifall till reservation 1 och 3.

Fru talman! Nu finns det inte mycket mer att tillägga efter Kents och Hans inledning här. Det finns väldigt mycket i utskottets överväganden i det här betänkandet som jag kan ställa mig bakom. Utrikesutskottet har på den senaste tiden vid upprepade tillfällen understrukit vikten av klimatpåverkan och att den måste tas på allra största allvar. Utskottet skriver till exempel: "Klimatförändringarna utgör ett allvarligt och långsiktigt hot. De undergräver ansträngningarna att nå en hållbar utveckling och minskad fattigdom och befaras bli ett stort hot mot uppnående av FN:s millennieutvecklingsmål. Torka, översvämningar, stormar och förhöjd havsnivå kan leda till livsmedelsbrist, sjukdomsutbrott, förstörelse av infrastruktur och värdefulla naturresurser samt påverka säkerhetsfrågor. Detta är globala utmaningar men dessa väntas drabba fattiga människor - inte minst de som bor på landsbygden - och fattiga länder särskilt hårt. Det beror på att de är starkt beroende av naturresurser och har begränsad kapacitet att hantera effekter som har inverkan på levnadsförhållanden och livsmiljöer. Till detta kommer det hot som miljöförstöring utgör. Fattiga människor är de som drabbas hårdast även av miljökatastrofer och föroreningar." Så står det i utskottets text. Det låter nästan som om det var Miljöpartiet som hade skrivit det, och hade det varit för tio år sedan hade det garanterat inte varit en utskottstext. Men nu har alla partier i Sverige förstått att det hela inte bara var ett påhitt från vår sida. Lösningarna kan däremot se olika ut. Jag vill därför ta upp ett motionsyrkande om global avveckling av kärnkraften som på grund av min ouppmärksamhet vid justeringstillfället inte kom med bland reservationerna. Det innebär inte att vi på något sätt instämmer i utskottstexten utan tvärtom. Miljöpartiet har inte bytt fot i vår strävan efter avveckling av kärnkraften både i Sverige och utanför landets gränser. Jag vill därför, så att inget tvivel om den frågan kan uppstå, betona att vi naturligtvis står bakom både det yrkandet och alla andra egna motionsyrkanden i det här betänkandet. Däremot yrkar vi bara bifall till de reservationer som Kent och Hans redan har tagit upp, nämligen reservation 1 och 3. Fru talman! Utskottet menar att tillgång till moderna energikällor och energi till rimliga priser är en förutsättning för utvecklingsländernas del för att nå FN:s millenniemål. Jag håller fullständigt med om det, men, fru talman, kärnkraft är inte en modern energikälla, och den är inte billig. Dessutom tar den 10-15 år att bygga, och det innebär att ny kärnkraft inte har en chans att bidra till att minska utsläppen inom den tioårsperiod som vi förmodligen har på oss för att åstadkomma den förändring som krävs för att temperaturen på den här planeten ska vara uthärdlig för människor i framtiden. Det gäller utöver de redan väl kända risker kärnkraften medför från brytning till avfallshantering. Redan det borde ha inneburit att kärnkraften aldrig skulle ha byggts till att börja med. Inte minst skulle kärnkraften i händerna på fel personer, till exempel terrorister av olika slag, inte bli en framgångssaga. Bara att skydda kärnkraftverk och avfallstransporter kommer att kosta skjortan. Kärnkraft är inte lösningen. Kärnkraft är fördärv, och jag kan inte förstå hur majoriteten kan hålla med om att EU ska hjälpa till att utveckla kärnkraft i ett antal tillväxtländer. Det är att lura på dem dyr teknik som dessutom riskerar att skapa en beroendeställning. Länderna Benin och Sudan strålar trots att de såvitt jag vet har vare sig kärnkraft eller uranfyndigheter. Däremot har de förmodligen dumpat radioaktivt avfall från något kärnkraftsland, kanske från Europa. Fru talman! Tyngdpunkten i det här betänkandet är ändå som jag ser det inte de enskilda energislagen utan hur vi på bästa sätt ska klara klimatet samtidigt som vi bekämpar fattigdom i redan fattiga länder. Långt fler människor dör av svält och fattigdom än av krig och konflikter, och klimatpåverkan späder på både fattigdomen och konflikterna runt om i världen. Miljöpartiet menar att de största utsläppsminskningarna måste ske i de rika länderna, för det är vi som har skapat problemet. Därför har vi ett ansvar att åtgärda det vi har ställt till med. Vi har en skuld till de fattigare länderna, och vi måste återbetala den skulden. Vi ska dessutom se till att de fattigare länderna ska kunna öka sitt välstånd utan att begå samma misstag som vi har gjort. Det är vi nog överens om, även om några av oss vill gå fortare fram och ser andra lösningar. Mötet i Köpenhamn i höst kommer att bli avgörande för planetens framtid. Vi vet att det inte kommer att bli lätt att få vissa länder att gå med på bindande avtal, ingen nämnd och ingen glömd. Men den låsning som har uppstått skulle kunna lösas med den modell som kallas Greenhouse development rights. I nuläget känns det som om regeringen har avfärdat modellen med grund i att den kom för sent och att det därför inte är möjligt att beakta den. Men jag menar att det inte är för sent. Det är maj nu, och mötet är i december. När viljan finns brukar det gå fort. Fråga Sarkozy, honom är det fart på! En annan viktig fråga för att komma till rätta med klimatpåverkan är att försöka undvika all ny exploatering av fossila bränslen. Samtidigt har många fattiga länder stora obrukade naturresurser som skulle kunna förbättra deras ekonomi avsevärt. Det är ingen självklarhet att de som har obrukade oljeresurser inte ska få använda dem. Därför behövs någon form av mekanism för att kompensera de länder som avstår från att exploatera olja och gas, inte minst i de tropiska regnskogarna som också hotas av annan skövling. Avskogningen i världen är en klimatfaktor som vi sällan diskuterar. Det är inte bara den tropiska skogen som försvinner utan en stor del av övrig skog också. Det ger inte lika högljudda protester naturligtvis, men det bidrar också till den samlade klimatpåverkan. En viktig fråga är också att ställa krav på Världsbanken att anta en strategi för ökat stöd till förnybara energikällor - det har vi redan hört lite om tidigare - och att stöd till fossilbränsleindustrin fasas ut, för vi måste stoppa de pågående subventionerna till miljöförstörande verksamhet, och det måste vi göra så fort som möjligt. Med det avslutar jag mitt anförande här i dag.

Fru talman! Vi diskuterar som så många har sagt ett aktuellt och mycket viktigt område, nämligen frågorna om hållbar utveckling, miljö och klimat. För att börja med att beta av formalia kan jag direkt yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. Utvecklingspolitiken och klimatpolitiken är prioriterade frågor för såväl alliansregeringen som majoriteten här i Sveriges riksdag. Vi har många gånger under mandatperioden stått här i kammaren och diskuterat alla de satsningar som har genomförts för att förbättra och effektivisera den svenska utvecklingspolitiken. Klimatpolitiken har varit en tydlig del i de här diskussionerna. Vi har diskuterat klimatsäkring av biståndet. Det har tillsatts en internationell klimatkommission som leds av vår biståndsminister Gunilla Carlsson. I detta betänkande behandlar vi ett antal motioner från diverse partier som berör ett antal olika frågor inom de här områdena. I många av motionerna kan jag konstatera precis som föregående talare att det många gånger finns en stor samsyn, och många delar jobbas det redan för. Sedan finns det några frågor där jag inte alls eller bara delvis har samma uppfattning som oppositionen. Jag återkommer till detta senare. Miljö-, klimat-, utvecklings- och biståndspolitik är till viss grad separata områden, men de är i mångt och mycket väldigt beroende av varandra. Det kommer även in andra politikområden som är viktiga för att nå både förbättrad utveckling och förbättrad miljö och minskade klimatpåfrestningar. Tillväxt och handel är en sådan del, liksom givetvis mänskliga rättigheter och demokrati. En väl fungerande handel och tillväxt är väsentligt för att höja levnadsstandarden för människorna som bor i utvecklingsländerna men givetvis också för andra länder. Genom en god ekonomisk tillväxt får såväl befolkning som företag möjlighet att göra investeringar i miljöförbättrande åtgärder och kan också unna sig att köpa mer miljövänliga produkter. Då är det också viktigt att arbeta för att få bort tullar och handelshinder. Vi ska jobba för att avskaffa subventioner. Jag tror att det finns en ganska stor enighet, inte minst inom EU-arbetet, om att man avskaffar framför allt subventioner exempelvis inom jordbruket som förhindrar en positiv utveckling och en bra handel med många av utvecklingsländerna. En fråga där jag inte delar vänstersidans synpunkter gäller vattnet. Det är brist på dricksvatten. Det är över en miljard människor runt om i världen som inte har tillgång till rent vatten. Det är ett jätteproblem. Däremot är problemet inte alltid brist på vatten, utan det är brist på det rena vattnet. Möjligheterna, tekniken, ekonomin och så vidare saknas att rena vattnet. Det är klart att det inte är speciellt produktivt att helt stänga av möjligheterna att kunna bedriva näringsverksamhet i området, och det leder sannolikt inte till mer dricksvatten. Däremot finns det inget i frihandeln - oavsett om det gäller vatten eller andra produkter - som hindrar att man har miljökrav, exempelvis mer skatter på miljöfarliga produkter och verksamheter. Det är dock viktigt att de reglerna tillämpas lika på inhemska och utländska bolag. Om det finns miljöproblem ska man angripa problemet, men inte genom att angripa handeln utan genom att angripa det som är det verkliga problemet. Vi kommer att behöva fortsätta att stärka fokuset på sambandet mellan utveckling och klimat men också övriga områden såsom handel, demokrati och mänskliga rättigheter. Vi behöver i världen färre och inte fler tullar och handelsregleringar. När det gäller såväl klimatområdet som utvecklingsområdet är också EU-samarbetet och det kommande EU-valet en bra möjlighet för Sverige att driva sina frågor, inte minst under det svenska ordförandeskapet i EU som tar vid den 1 juli. I detta anförande instämde Walburga Habsburg Douglas (m).

Fru talman! Jag skulle vilja diskutera vattenfrågan med Christian Holm. Vi har, och det är ju med Moderaternas instämmande, konstaterat att vi inte ska sälja ut svenskt vatten utan att det ska vara offentligt. Det har ni själva landat i. Hur kan det då komma sig att ni tycker att det är okej att det ska privatiseras i utvecklingsländerna? Varför ska det säljas ut till privata företag i utvecklingsländerna när vi inte ska göra det i Sverige?

Fru talman! Jag tror att vi behöver överväga alla delar för att få fram vatten till befolkningen i alla länder. Och jag tror att vi genom att också låta marknaden agera kan öka möjligheten för människor i länder där det är stor vattenbrist att få tillgång till vatten. Jag ser alltså inte det problemet.

Fru talman! Det var ett märkligt svar. I länder där vi har pengar och kan köpa, där ska vi ha det offentligt, men i länder där människor är fattiga och inte har råd, där ska man privatisera det. När det gäller den ekvationen tror jag inte att det är många som förstår hur Christian Holm riktigt får matematiken att gå ihop. Dessutom kan man lyssna till vad många - jag har inte hört någon med avvikande uppfattning, faktiskt - utvecklingsexperter säger om det grundläggande behovet av tillgång till rent vatten och att det är en fundamental förutsättning för att människor ska kunna lyfta sig ur fattigdomen. Jag har heller inte hört någon som har pratat om att privatisering i just det här specifika avseendet skulle öka tillgången till vatten för fler människor om man gjorde det till en handelsvara snarare än att man gjorde det till en offentlig tillgång som alla människor skulle ha rätt att ha tillgång till. Det vi pratar om här är basala, grundläggande mänskliga rättigheter - att kunna ha tillgång till rent vatten. Jag kan förstå att vi har olika uppfattning. Jag är själv ingen statskramare som anser att staten ska äga allting, varje beståndsdel, tvärtom. Det finns goda skäl för oss att ha ordentliga debatter i ganska många olika frågor. Men här gäller det utvecklingsländer och grundläggande tillgång till basala nödvändigheter som rent vatten, som vi vet är så fundamentalt. Jag vet efter alla år i Unicef att just tillgång till vatten är helt avgörande för människors överlevnad på många platser. Jag är tveksam till att det skulle kunna öka på grund av att man privatiserade och gjorde vatten till en handelsvara. Den handelsvaran existerar ju för övrigt redan. Man kan ju köpa mineralvatten och annat. Men det har fattiga människor inte råd till.

Fru talman! Jag tror inte att det finns några delade meningar om betydelsen av rent vatten för utvecklingen i olika länder. Däremot är det så att i de flesta av de länder där det råder stor brist på vatten är det inte heller så att staten och samhället i stort är speciellt väl organiserade. Där tror jag att vi ska vara öppna för olika möjligheter och också ha möjligheten för företag att bedriva handel med vatten. Vi är lyckligt lottade. Vi bor i ett land där vi har en väl fungerande statsapparat. Det är ganska många som inte har det. Där tror jag att företagen kan spela en viktig roll.

Fru talman! Det är alltid intressant att höra Christian Holm. Det blir alltid en kortfattad snabbkurs i nyliberal teoribildning. Här får vi höra från talarstolen att handeln minskar fattigdomen på något sätt per automatik utan att någon ska ifrågasätta det. Hörde Christian Holm över huvud taget mitt anförande? Kan han säga det med tanke på utvecklingen i Nigeria? Kan han säga det till befolkningen i Nigerdeltat, som i 50 år har exporterat och sålt sin olja? På vilket sätt har oljeutvinningen i Nigerdeltat lett till att befolkningen har blivit rikare där? Vi vet i dag att 70 procent av befolkningen i Nigerdeltat lever på under 1 dollar per dag. Vi får också höra att multinationella företags vinstintressen ska styra tillgången på vatten i världen. Ja, Christian Holm har ju rätt att ha den åsikten. Jag tror att väldigt få människor i slummen i Bangladesh, Mali eller Nicaragua skulle hålla med om den åsikten. Men varför är det så att det är Christian Holm, eller för den delen Hans Linde, som ska avgöra hur vatten ska distribueras i utvecklingsländerna? Varför låter vi inte utvecklingsländerna själva avgöra det här? Det är ju det här som är det grundläggande problemet. Vi låter inte människor i utvecklingsländerna, som har erövrat sina demokratier, själva avgöra om deras vatten ska vara offentligt eller privatägt. Det är någonting som den svenska regeringen tillsammans med andra givare och andra medlemmar i Världsbanken dikterar i och med att vi ställer villkor för vårt bistånd och i och med att vi som medlemmar i Världsbanken och Internationella valutafonden påtvingar utvecklingsländer, land efter land, att de ska privatisera vattnet. Varför, Christian Holm, är det så att det är vi i Sveriges riksdag som ska avgöra om vattnet ska vara privat eller offentligt i utvecklingsländerna? Varför ställer vi de här kraven?

Fru talman! Att Hans Linde och jag har totalt skilda uppfattningar när det gäller företagande och den sortens politik är nog ganska väl känt. Ja, jag har en mer marknadsliberal inställning än Hans Linde. Att avgöra det är ingen större utmaning. Jag hörde Hans Lindes anförande. Det var en exposé över hur de stora företagen hade ställt till det och inte gjort någonting bra. Det är klart att det finns sådana exempel. Men det stora problemet är ju brist på ledarskap och korrupta ledningar i de här länderna. Om man har en bra politik och en bra styrning av landet har man också regleringar för näringslivet. Men det är klart, är ledarna för landet korrupta och inte ser till sin befolknings bästa spelar det ingen roll om man har företag eller inte. Då kan det gå snett alldeles oavsett detta.

Fru talman! Jag observerar att Christian Holm inte kan försvara och förklara varför det är så att vi i Sveriges riksdag ska diktera och bestämma över om vatten ska vara privat eller offentligt i utvecklingsländerna. I mitt huvudanförande kritiserade jag på flera punkter till exempel den nigerianska ledningen. Men vad vi ska komma ihåg är att vi gång på gång har kunnat se hur militärdiktaturer, i Nigeria och också i andra länder, har kunnat stanna kvar vid makten just därför att de fått stöd av multinationella företag. Nigeria är ett lysande exempel. Vi har sett en symbios, en ohelig allians, när multinationella företag och olika auktoritära regimer tillsammans verkat för att med våld, övergrepp och mord hålla nere befolkningens krav på rent vatten, möjlighet att få del av intäkterna för sina egna naturtillgångar och möjlighet att leva ett liv där de kan slippa undan miljöförstöring. Jag skulle ändå vilja ställa en annan fråga till Christian Holm och relatera till miljöproblemen i utvecklingsländerna - kanske också just i Nigeria. Trots allt är det så: Ska vi komma vidare i den här utvecklingen och lösa många av klimat- och miljöproblemen i utvecklingsländerna är förutsättningen att det är många utvecklingsländer som själva har möjlighet att utforma en lagstiftning som de också kan efterleva och att de har lagar, regler och institutioner som gör att de kan skapa regelverk som skyddar naturtillgångar och miljö. I Nigerias fall är det alldeles uppenbart att det saknas lagstiftning och institutioner som kan upprätthålla en väl fungerande miljölagstiftning. I Sverige hade vi aldrig, med våra institutioner och vår lagstiftning, accepterat att multinationella företag beter sig som oljejättarna gör i Nigerdeltat. Men här är ju problemet. Just nu pågår förhandlingar mellan EU och bland annat Nigeria tillsammans med de övriga afrikanska staterna om det så kallade EPA-avtalet, där Christian Holms regering aktivt driver på att man ska införa gemensamma regler om investeringar och offentlig upphandling som kraftigt skulle begränsa möjligheterna för till exempel Nigeria att stifta miljölagar och skapa institutioner som sätter press och effektivt kan utkräva ansvar från de multinationella företagen. Varför begränsar Christian Holms regering utvecklingsländernas möjligheter att stifta radikala och restriktiva miljölagar?

Fru talman! Jag ska försöka besvara Hans Lindes fråga om vad som ger oss rätten att ställa krav. Jag tycker att det är rätt att Sverige som biståndsgivare ställer krav på vad våra biståndspengar går till. Det kan givetvis handla om att vi ställer krav på att man respekterar mänskliga rättigheter och har en demokratisk utveckling. Det kan handla om att vi tycker att man ska öppna ekonomin och ha marknadsekonomi på grund av att det leder till tillväxt och utveckling. Det leder till förbättrade möjligheter för befolkningen i de här länderna. Vi vidtar med våra insatser på utvecklingsområdet också institutionsbyggande åtgärder för att försöka hjälpa och assistera länderna att i så stor utsträckning som möjligt på deras villkor - möjligtvis med vissa krav emellanåt - bygga upp fungerande samhällsinstitutioner. Det är viktigt.

Fru talman! Jag har en fråga angående det jag tog upp i mitt anförande. Det handlar om den motsättning som finns i betänkandet i stycket om energi och klimat, där man först talar om tillgången till moderna energikällor och energi till rimliga priser och sedan, två sidor senare, börjar tala om kärnenergi och att man också ska hjälpa länder att utveckla kärnkraft i framtiden. Jag får det inte att stämma överens. Som jag sade är det varken modernt eller billigt med kärnkraft. Jag förstår den del där det står att EU genom instrumentet för kärnsäkerhetssamarbete ska samarbeta med och bistå tredjeländer i deras arbete med att förbättra sina kärnsäkerhetsrutiner etcetera och i säkerheten i de kärnkraftsanläggningar som är i drift. Det kan jag förstå, men lite längre ned i texten står det att tillväxtländer som har för avsikt att bygga kärnkraftsanläggningar kommer enligt det nämnda kommissionsförslaget att få hjälp av EU med att utveckla det. Jag tycker inte att det går ihop dels för att det inte är modernt, dels för att det inte är billigt. Det är också oerhört farligt. På s. 31 står dessutom att Afrika-EU-strategin anger att Afrika och EU ska undersöka förutsättningarna för en dialog om fredlig användning av kärnkraft. Vi vet att den franske presidenten Sarkozy åker runt till många länder och försöker sälja in den franska kärnkraften överallt, bland annat till Libyen. Ska vi verkligen hjälpa dessa länder, som inte kan anses vara särskilt stabila, att utveckla civil kärnkraft? Det kan leda till mycket stora problem i framtiden.

Fru talman! Bodil Ceballos och jag har nog ganska olika åsikter vad gäller kärnkraften i sig, alltså även i Sverige. Jag tror att det är viktigt att vi har kärnkraft som en energikälla, men självklart ska vi också satsa på att få fram nya energislag. I nuläget är dock kärnkraften en stor del av vår energiförsörjning. Kärnkraften är inte modern säger Bodil Ceballos. Det finns väl både modern och omodern kärnkraft. Om vi tar vårt närområde finns det mycket omodern kärnkraft i östra Europa. I Sverige är den något mer modern. Nu kanske det finns möjlighet att få ännu mer modern kärnkraft i och med att vi tillåter den. Självklart är det viktigt med säkerhetsaspekten, och vi måste se till att det i de länder där det byggs kärnkraft finns någon form av säkerhetsstandarder. Där kan vi ta ett ansvar, vara med, utveckla och se till att den byggs så säkert som möjligt. Alternativet är att vi backar, står bredvid och tittar på när det byggs annat som kanske inte är så säkert.

Fru talman! Då måste jag åter fråga om Christian Holm tror att kärnkraften kan lösa klimatkrisen med tanke på att det tar lång tid att bygga nya kärnkraftverk. Vi har redan ett antal kärnkraftverk i världen. En del av dem kommer att fasas ut. Det kommer att ta olika lång tid i olika länder. Några kärnkraftverk är också på väg att byggas. De som nu byggs blir oftast mycket dyrare än beräknat, vilket innebär att kostnaden för den nya kärnkraften kommer att vara mycket hög. Det anser jag är att lura på länder en teknik som egentligen borde fasas ut och som efter 10-15 år kanske inte längre är aktuell. Det vi i dag ska förse länder med, det jag avsåg när jag sade att vi ska återbetala vår klimatskuld, är att se till att de får ren energi, och de ska ha den från dag ett, inte om 15 år. Processen att bygga upp kärnkraften är kostsam, tar oerhört lång tid och ger inte de effekter som vi vill se inom en snar framtid. Enligt många bedömare har vi kanske tio år på oss att vända dagens trend. Om vi ska se till att temperaturen inte höjs alltför mycket har vi endast kort tid på oss, och då är kärnkraften absolut inte ett alternativ. Jag vill därför veta om Christian Holm verkligen tror att kärnkraften kommer att lösa våra klimatproblem. Vi har också frågan om den civila användningen av kärnkraft och atomvapen. För att kunna bygga atomvapen är civil kärnkraft basen. Den måste man alltså ha först. Vi har ett antal länder som säger sig vilja bygga civil kärnkraft, till exempel Iran, och det vet jag att alla är emot. Men vad säger vi om exempelvis Libyen?

Fru talman! När det gäller den första frågan kan Bodil Ceballos nog vara lugn. Jag tror inte att det finns endast en lösning till hela klimatproblematiken. Kärnkraften kommer inte att lösa alla problem. Det är alltså inte så att vi lutar oss tillbaka och tror på enbart kärnkraften. Däremot tror jag att kärnkraften är en del av lösningen, och framför allt tror jag att en avveckling vore en del i förvärrandet av problemet. Det är emellertid viktigt att se till att många av utvecklingsländerna får en säkrare energiförsörjning. Det är grundläggande också för den ekonomiska tillväxten. Vad jag tycker om ledningen i Libyen torde vara väl känt. Jag kan se problem med att sådana stater använder kärnkraft, på samma sätt som jag anser att det är ett jätteproblem när det exempelvis gäller Iran, för att inte tala om Nordkorea. Men återigen: Det är inte kärnkraften som är problemet. Problemet är skurkarna i somliga länder, och dem tycker jag inte om oberoende av var de befinner sig.

Fru talman! Det betänkande som i dag ligger på riksdagens bord baserar sig på motioner. Det är alltså inget förslag från regeringen som vi nu diskuterar utan motioner från den allmänna motionstiden 2006, hösten 2007 och hösten 2008. När vi läser betänkandet ser vi att det spänner över ett antal olika öar inom området hållbar utveckling och internationella frågor. Jag vill markera att det är skälet till att betänkandet ser ut som det gör. Det är alltså ett motionsbetänkande. Från vår utgångspunkt är visionen entydig. Det handlar om att uppnå en hållbar värld, att uppnå hållbar utveckling. Det är det långsiktiga målet. Det är inte byggt i en handvändning, inte över en natt, inte ens över några år. Målet är dock entydigt och klart. Vi har ett uppdrag att handla både långsiktigt och nu. Vi har ett uppdrag att handla globalt men också här hemma och lokalt. Vi ska förena utveckling och lyfta upp de fattigaste länderna, men vi ska göra det med hållbara metoder. Det har i diskussionen länge funnits en motsättning mellan ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling. Vissa har försökt säga att vi inte kan ha ekonomisk tillväxt, att vi ska ha noll tillväxt eller helst minus, för då når vi större framgång på miljöområdet. I Sverige har vi emellertid visat att det är möjligt att förena ekonomisk utveckling, ekonomisk framgång, för människor med framgång också för miljön. Det är en viktig kunskap, en viktig lärdom, en viktig fråga att ta med sig för framtiden. Ibland låter det, fru talman, lite nyvaket om detta - nu har vi helt plötsligt sett . Så lät det lite grann också i den tidigare debatten. Vi är några stycken som varit med ett tag. Jag vill inte säga att jag var med 1972, men jag har åtminstone läst om 1972 när Stockholm stod värd för ett miljömöte med globalt perspektiv. Jag var med, näst intill i alla fall, i Rio 1992 när vi diskuterade hållbar utveckling och lade grunden för den. Vi är många som under ganska lång tid jobbat för att kunna förena hållbarhet och utveckling. Vi och den regering vi har i dag ser fram emot att med kraft kunna ta oss an utmaningen i Köpenhamn hösten 2009. Den baseras naturligtvis på ny kunskap, och det är viktigt att vi har en hållning baserad på kunskap. Den internationella klimatpanelen har förändrat många människors, länders och regeringars bild. Det är därför viktigt att vi vågar gå före och på nytt vågar visa vägen i Sverige. Vi gör det med klimat- och energipropositionen, där vi vågar gå före och peka ut den tydliga visionen om en hållbar och resurseffektiv energiförsörjning utan nettoutsläpp av växthusgaser i atmosfären. Det är ett tydligt mål. Vi hoppas få med också andra länder på den visionen och hoppas att Sverige tillsammans med EU-länderna vågar och vill gå vidare för att nå ett globalt nytt klimatavtal. Då måste vi också se de internationella perspektiven. Det är alldeles klart att vi på olika områden måste klimatanpassa och se klimatperspektivet. Det handlar naturligtvis också om vårt bistånd, men inte bara det, utan många andra områden också, inte minst handel. Det är en stor framgångsfaktor när vi pratar om det svenska perspektivet. Ingen av oss som är ute och möter människor eller representanter för andra länder, parlamentariker eller organisationer, kan undgå att upptäcka vilket oerhört intresse det finns för svensk erfarenhet. Att knyta ihop kontakter med Sverige när det gäller energi, hållbar utveckling, förnybara energikällor, energieffektiviseringar och så vidare är alldeles uppenbart ett intresse för många länder. Det är klart att det är någonting som vi ska ta vara på. Vi ska också använda det i biståndssammanhang. Att överföra klimatsmart teknik, att hitta klimatsmarta lösningar och att visa att vi har gjort det själva är oerhört viktigt. Vi ska inte göra som man gjorde förut. Jag minns en gång i tiden när man pratade om att satsa på att utveckla biståndet och sände gamla uttjänta SL-bussar till andra länder. Det är inte den metoden vi ska använda. Vi ska göra klimatsmarta lösningar. Men biståndet måste också klimatanpassas. Vi ska göra det i Sverige, men jag ska också ge dem rätt som har drivit frågan att det krävs klimatanpassning även på EU-nivå. Jag hoppas att vi under hösten när vi ska jobba med EU och biståndet kan ta med det perspektivet in i det arbetet. Det är också en nyckel, kanske liten men ändå viktig, för att kunna klara uppdraget i Köpenhamn i höst att vi visar att vi inte bara ligger på en hög biståndsnivå utan att vi också där tänker klimatsmart och trots den finansiella krisen försöker få EU och de andra länderna med på att också de rika länderna ska höja sitt bistånd. Då skulle vi få resurser också här för att kunna förändra förutsättningarna i många länder i klimatsmart riktning. Fru talman! Det handlar naturligtvis också om det multilaterala stödet och det multilaterala området, där det helt klart finns mer att göra, men där jag ändå tycker att det händer saker som går i rätt riktning. Det handlar om Världsbanken, IMF och andra som tydligt har satsat på en ökad inriktning på förnybar energi och hållbar utveckling. Jag tror att vi kan förvänta oss mer. Det tyckte jag att jag hörde när vi var på besök, några stycken, på Världsbanken och IMF härförleden. Fru talman! Eftersom det är ont om jordklot finns det naturligtvis inga gränser eller murar som kan stänga klimatförändringarna ute. De drabbar inte någon enskild. De drabbar oss alla på lite olika sätt. Hårdast drabbas naturligtvis de människor som finns i de fattigaste länderna, särskilt kvinnor. Jag måste säga att jag störs lite grann när en del av länderna säger: Nej, det är inte vår fråga. Det berör inte oss. I går hade vi, några stycken, skäl att tala med kolleger från Sydkorea. De bad oss att uppmärksamma försök att knacka på hos nordkoreanerna. Nordkorea anser inte att det är ett problem för dem. De erkänner inte att det finns något miljöproblem. Vi har sett samma sak när vi har pratat utveckling i Kina. Det sker en ekonomisk utveckling där man inte ser klimatsidan. Här finns det alltså mycket att göra i de slutna systemen. I de auktoritära systemen finns det många som pekar finger och säger: Det här gäller inte oss, utan någon annan. Här har vi en viktig uppgift, inte bara att förändra och försöka utveckla en bättre ordning för människorna utan också att få dem att inse att det inte finns någon genväg. Det finns bara en väg för oss alla, och det är att hitta en klimatsmart lösning, att förena ekonomisk kris och miljökris och att försöka utveckla en ekoeffektiv ekonomi. Det handlar politik för en hållbar global utveckling om, fru talman. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationerna.

Fru talman! Kerstin Lundgren tog upp frågan om ett nytt klimatavtal. Jag tog i mitt inlägg också upp den frågan och vikten av att vi kommer till en lösning och ett avtal som alla länder kan ställa sig bakom. Den låsning som vi har i dag är väldigt svår att lösa upp. När vi har ett antal länder som redan långt före december 2009 har sagt att de inte tänker skriva under några bindande åtaganden, hur ska vi göra då? Modellen Greenhouse Development Rights, som lanserades förra hösten, har jag tagit upp i ett antal sammanhang. Jag har lite grann fått känslan att regeringen säger att det är alldeles för sent att komma med någonting nytt nu, att man då raserar hela förhandlingsupplägget etcetera och att man därför inte kan göra så. Jag skulle vilja höra din uppfattning i den frågan. Är det för sent att komma med en lösning som skulle kunna knyta upp de låsningar som vi har med utvecklingsländerna, eller rättare sagt med emerging countries? Jag kommer inte ihåg vad det heter på svenska. Skulle det här kunna vara en modell? Är det så att det kan vara en modell måste man kunna jobba för att den också ska användas. Det finns andra liknande modeller. Mexiko har något annat förslag som tydligen också har vissa likheter med den här modellen. Någonting måste vi hitta för att komma till lösningen. EU har någonstans låst fast sig vid en viss modell och kommer inte vidare. Där borde den svenska regeringen, som är ordförande under hösten och ska driva de här frågorna, kunna vara mycket mer pådrivande i egenskap av ordförande. Vad tror du om Greenhouse Development Rights?

Fru talman! Det viktigaste är väl inte vad jag tror. Det viktigaste är väl hur andra resonerar och hur långt man har kommit i de förberedande förhandlingar som nu pågår för fullt. Jag tror - om jag nu ändå ska tro - att man får vara oerhört lyhörd och kreativ för att i slutändan kunna klara att säkra tillräckligt stor bredd. Jag är inte den som förväntar mig att alla världens länder ska säga "yes" och stå bakom detta. Jag förväntar mig att vi även denna gång kommer att få en del eftersläntrare. Men det är centralt att vi får en tillräckligt stor bredd och en tillräckligt stark koalition för att kunna göra ett nytt klimatavtal fungerande så att det verkligen ger påverkan. Det är det centrala. Det är resultatet och hållbarheten i resultatet som står i fokus. Då får man nog vara beredd att vara både lyhörd och kreativ.

Fru talman! Jag tror också att man måste vara lyhörd och kreativ, men man måste också vara pådrivande. Om man bara är lyhörd och kreativ och inte driver kommer man ingen vart. Precis som du sade tidigare är det ont om jordklot. Om alla skulle leva som vi skulle det behövas rätt många jordklot, och dem har vi helt enkelt inte. Det räcker inte med en klimatsmart lösning, som du pratar om, utan vi måste verkligen hitta en lösning som alla länder kan ställa sig bakom för att komma i gång väldigt snabbt. Vi har inte så lång tid på oss. Där tror jag i och för sig att Kerstin Lundgren ändå kan hålla med mig om att kärnkraften inte kommer att lösa klimatkrisen. Det gäller också med tanke på den långa tid det tar att utveckla och bygga upp den. Det var en annan sak som Kerstin Lundgren tog upp. Det var det Hans Linde tidigare nämnde om Världsbanken. Den har ökat investeringarna i fossila bränslen med 102 procent. Det kan jämföras med 11 procents ökning när det gäller förnybar energi. På Kerstin Lundgren lät det nästan som att man har ökat mängden förnybar energi väldigt mycket, eller har visionen att öka den. Men siffrorna visar den krassa verkligheten och hur det faktiskt ser ut. Jag skulle vilja att regeringen under ordförandeskapet driver på Världsbanken. Det hade man också nu möjlighet att göra. Det handlar om att i EU och över huvud taget på alla andra nivåer driva på att Världsbanken verkligen ska se till att fasa ut stöden till de fossila bränslena. Vi kan inte fortsätta att bygga upp verksamheter med grund i fossila bränslen i utvecklingsländerna längre. Vi måste se till att få den rena tekniken som också du talade om, och vi måste få den dit nu.

Fru talman! Det är viktigt att vi också är lyhörda för vad de enskilda länderna själva drar för slutsatser. Vi visar genom att säga att vi vill komma bort från fossilbränslesamhället vart vi är beredda att gå. Det är ett gott exempel för andra. Men vi kan inte, om de tycker att de vill göra det, säga: Ni som har oljetillgångar får inte använda dem. Det gäller också där att försöka jobba för möjligheter för länderna. När det gäller Världsbanken kan jag bara konstatera att under den tid vi hade en annan regering ökade man satsningarna på förnybart med ungefär 30 procent. Under perioden 2006-2008 har man ökat med 40 procent. Ser vi till 2008 har Världsbanken ökat satsningarna på förnybar energi och energieffektivitet med 87 procent. Det är ändå en signal som visar att man ser. Jag är övertygad om att läxan från det senaste året får många organisationer att tänka om och göra annorlunda prioriteringar. Kärnkraften är naturligtvis ingen lösning på klimatfrågan. Det skulle i vissa lägen kunna innebära en försämring av klimatsitsen om man drar fel slutsatser. Till sist: Visst ska vi driva på. Det är vad vi gör. Det är därför som vi från svensk sida har antagit ett ambitiöst klimatpolitiskt paket och därför som vi driver på i EU. Det är därför vi som ordförandeland kommer att driva på i EU för att försöka baxa och nå en framgång i Köpenhamn. Det har en jättehög prioritet inte för Sverige och regeringen utan för världens folk och framtiden.

Fru talman! Denna tidiga kväll har vi diskuterat utrikesutskottets betänkande Internationella frågor om hållbar utveckling och miljö. Det är en högaktuell fråga. I dag är det bara 25 dagar kvar till Europaparlamentsvalet den 7 juni. Jag vill verkligen uppmana både er på läktaren och ni andra som händelsevis lyssnar att gå och rösta, inte minst för miljöns skull. Den 1 juli tar Sverige också över ordförandeskapet för Europeiska unionen, och alliansregeringen med statsminister Fredrik Reinfeldt i spetsen har valt att sätta klimatfrågorna allra högst på agendan. I december inträffar de viktiga internationella klimatförhandlingarna i Köpenhamn. De är en grundläggande förutsättning för att EU ska kunna spela en ledande roll i världen när det gäller att få ett globalt klimatavtal. Det är otroligt viktigt att EU kan företräda en gemensam hållning som bygger på bästa tillgängliga vetenskapliga rön. Vi får heller inte en dag som denna glömma Lissabonfördraget som gör EU mer demokratiskt, dugligt och dagsaktuellt. EU kan bli världens starkaste miljöorganisation. Lissabonfördraget har slagit fast att kampen mot klimatförändringarna är en ny politisk prioritet för unionen. Exempelvis kan inte längre Italiens premiärminister Silvio Berlusconi vifta bort miljöhotet, och klimatskeptiker kan inte kidnappa miljöarbetet med Lissabonfördraget. Men det är också samtidigt väldigt lätt att bli deprimerad på många fronter. Medeltemperaturen var 0,6 grader högre i slutet av 1900-talet jämfört med slutet av 1800-talet. Nederbörden har i snitt ökat på det norra halvklotet. Mängden koldioxid i luften har ökat med ungefär 30 procent sedan mitten av 1800-talet. Vi ser hur världens snötäcken har minskat framför allt på många av världens glaciärer. Istäcket i Arktis har minskat i omfång och tjocklek. Tjockleken under sommartid kan ha minskat med upp till 40 procent mellan perioden 1958-1976 och mitten av 1990-talet. Som svenska parlamentariker kan vi nog alla genom våra resor i såväl låginkomstländer som rena utvecklingsländer se med egna ögon hur den globalt försämrade miljön har påverkat livet negativt för människor, djur och natur. Jag tänker på hur torka och ökenutbredning bara på ett par år har blivit tydlig på Afrikas horn i Somalia. Jag tänker på hur tsunamins effekter fortfarande syns på Sri Lanka. Jag tänker på hur vårens översvämningar i södra Afrika har bidragit till nya mänskliga tragedier. Världens allra fattigaste drabbas hårdast, och kvinnor och barn drabbas allra mest. Hoten mot miljöutvecklingen i världen ligger inte i globaliseringen. Avgaserna och föroreningarna skyr inga nationsgränser. De måste därför bemötas med mer globalisering. Men framför allt måste solidariteten globaliseras. Även om för mig som liberal marknadsekonomin är grunden för att lösa miljöproblemen både globalt och lokalt krävs det att stater sätter upp tydliga lagar och spelregler för att förhindra miljöförstöring. Det ska kosta att skita ned för företagen, på ren svenska. Men det är också vår moraliska skyldighet att nedmontera västvärldens nationalstatsegoism genom att avskaffa hindren för utveckling genom att rasera tullmurar och minska skulder. Det gäller också att ge möjligheter till utveckling genom miljöbistånd och använda det till att sanera u-ländernas redan skadade miljö och införa miljövänlig teknik. Liberalism är för oss i Folkpartiet utvecklingsoptimism, och här är EU en maktfaktor. Den tidigare debatten snuddade vid kärnkraft. Om Bodil Ceballos hör till riksdagens mest kärnkraftsfientliga parti kanske jag hör till riksdagens mest kärnkraftspositiva parti. Vi i Folkpartiet är fullkomligt övertygade om att såväl modern kärnkraft som vindkraft och andra förnybara energislag behövs för att möta klimathotet. Vi behöver en fungerande europeisk elmarknad som ska skapas. EU bör också göra gemensamma investeringar i till exempel infrastruktur med särskilda järnvägsförbindelser för höghastighetståg mellan städer och länder. Det behövs också mer gemensamma medel för forskning och utveckling av förnybar energi, kärnkraft och koldioxidlagring. Klimat- och miljöproblemen är gränsöverskridande och kräver gränsöverskridande lösningar. Grunden för klimatpolitiken måste vara internationellt samarbete och ekonomiska styrmedel som gör att det kostar att släppa ut växthusgaser. EU ska här vara en pådrivande kraft som gör att det går att förena god ekonomisk tillväxt med snabbt minskade utsläpp. För att bryta beroendet av den smutsiga kolkraften i Europa måste vi använda alla de klimatsmarta energislag som står till buds. Både kärnkraft och förnybara energikällor bidrar till att minska koldioxidutsläppen. Det spelar roll om EU bejakar kärnkraften eller inte för både klimatet och Europas energisäkerhet. Här vill vi i Folkpartiet betona att man ska driva en europeisk energipolitik som bygger på koldioxidfri energiproduktion och effektiv energianvändning. Kärnkraften släpper inte ut några växthusgaser. Den har problem. Det är jag den första att erkänna. Men ur miljöaspekt är den mycket bättre än många andra alternativ. Utan kärnkraften blir det omöjligt att nå de fina högt uppsatta klimatmålen som finns. Jag tror att vi alla skulle önska att det skulle finnas fler förnybara källor. Men vi är inte där i dag. Faktum är att kärnkraften för svensk del svarar för hälften av vår energi. Att byta ut den i dag, i morgon eller i övermorgon är varken önskvärt eller realistiskt om man samtidigt vill ha en svensk industri. I dag lider det globala samarbetet i miljöfrågor brist på starka institutioner. Internationella miljökonventioner är nödvändiga, men hur effektfulla blir de om det saknas möjligheter att genomdriva dem? Jag är lite förvånad över att en av de gamla klassikerna som brukar vara med saknas i årets debatt om internationell miljöpolitik och att oppositionen inte har nappat på det. Tidigare har Folkpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet lyft fram att en internationell miljödomstol med muskler, baserad på ett internationellt regelverk för att kunna sätta dit miljöbovar och ställa krav på radikala miljöreformer hos enskilda länder, skulle kunna vara ett bra redskap. Internationella miljökonventioner som Kyotoavtalet är viktiga. Det tror jag att vi alla kan skriva under på. De kommer dock aldrig att bli effektfulla fullt ut om det saknas möjligheter att genomdriva dem. Internationella domstolen i Haag har i dag en särskild miljökammare. Det har också pågått en diskussion ganska länge om hur man kan stärka FN:s miljöprogram, Unep. Men införandet av en internationell miljödomstol skulle stärka ramverket på miljöområdet. I kombination med ett bra sanktionssystem skulle det bli en stark aktör. Man kan hämta inspiration från andra internationella juridiska fält. Vi har till exempel Internationella brottmålsdomstolen och flera krigstribunaler i Haag. Varför inte låta miljön få samma prioritet? Det är något man på sikt skulle kunna lyfta fram för att få ett effektivt resultat. Fru talman! Sist men inte minst tar en liberal miljöpolitik med globalt perspektiv sin utgångspunkt i det personliga miljöengagemanget. Vi måste uppmärksamma att individens initiativ ofta är nyckeln till en mer miljövänlig värld. Vi har ett ansvar. Min bästa personliga insats på miljöfronten hittills är att jag för 22 år sedan, i de tidiga tonåren, slutade att äta kött. Jag uppmanar riksdagens ledamöter från höger till vänster att dra ned på köttätandet. Jag vet att några i utskottet är vegetarianer. Fler borde dock bli det, för det är en konkret åtgärd man kan vidta på miljöfronten.

Fru talman! Vi vill fortfarande ha en miljödomstol. Det finns dock inget om det i detta betänkande, så därför har vi inte tagit upp det. Jag tryckte på knappen för replik eftersom kärnkraften var på tapeten igen. Ja, vi har mycket kärnkraft i Sverige. Miljöpartiet vill avveckla den, med förnuft naturligtvis. Förnuft måste man använda i alla sammanhang. I det här fallet handlar det om att utöka mängden och att göra det i länder som i dag inte har kärnkraft i stället för att förse dessa länder med modern teknik på en gång så att de inte bygger in sig i den farliga hantering som kärnkraften medför. Jag undrar om Birgitta Ohlsson tycker att det är så klokt att Libyen och andra länder i Afrika kanske börjar bygga upp kärnkraft. Det är inte särskilt stabila regimer i alla länder. Vi brukar ha diverse olika uppfattningar om hur de styrs. Ska vi då verkligen förse dem med teknik och regelverk i stället för att ge dem alternativ till kärnkraften? Jag tror inte att Birgitta Ohlsson vill ha kärnkraft överallt i världen. När det gäller EU och arbetet i EU var Poznanmötet ett bakslag för klimatarbetet. Vi har ett antal länder som vi talade om häromdagen, bland annat jag och Holger, som är bromsklossar i klimatarbetet. Vi har massor att göra på den fronten. EU är inte längre mest framstående i klimatarbetet. Det verkar nästan som att USA tänker gå om.

Fru talman! Självklart behövs det ett slags cocktail av olika åtgärder för att jobba med miljön globalt. Det handlar mycket om att transportera och exportera miljöteknik. Där är Sverige en spjutspetsnation. Våra företag kan lära andra mycket och också lära sig tillbaka. Det är en sak. Det handlar om att hjälpa till att få fram förnybara energikällor. Det är inte en åtgärd som är det enda. Samtidigt tror jag att om vi vill bli av med det miljöfarliga oljeberoendet och slippa sitta i knäet på världens oljediktaturer i arabvärlden kan man inte räkna bort kärnkraften år 2009. Jag skulle aldrig vara kärnkraftsentusiast om det fanns andra fullgoda alternativ som kunde täcka upp det energibehov vi har i dag. Men nu ligger vi inte på den nivån. Därför är det viktigt att se att kärnkraften kommer att vara en stor del av svensk och andra länders energipolitik under lång tid framöver. Man måste också betänka att sedan de första kärnkraftsreaktorerna byggdes har utvecklingen gått framåt på flera olika sätt. Därför är det positivt att man har tagit bort tankeförbudslagen så att man kan hitta bättre och mer effektiva kärnkraftsreaktorer. Där har alliansregeringen varit klok och tittat på kärnteknikforskningen på bred front. Avslutningsvis tycker jag att man absolut kan ha synpunkter på vilka länder som ska få svenskt bistånd eller vilka länder vi ska samarbeta med, oavsett om det gäller miljöteknik eller vapenexport. Tidigare i debatten hörde vi dock att vi inte ska pådyvla andra länder olika energikällor utan att de själva ska få bestämma. Om ett demokratiskt land som Sydafrika vill producera kärnkraft, ska vi då motsätta oss det? Är det inte en form av paternalism? Ibland är det på något sätt okej att pådyvla andra länder västerländska värderingar och levnadssätt, men i andra fall är det inte det.

Fru talman! Jag börjar med slutet. Det handlar inte om att pådyvla eller tala om för något land vilket energislag det ska ha. Det handlar om huruvida vi ska vara delaktiga i att bygga upp kärnkraft i dessa länder. Ska vi verkligen vara delaktiga i det när vi vet att det är ett energislag som har många problem? Det handlar inte bara om tiden då kärnkraften är i drift. Det handlar om brytning och avfallshantering också. Det är två stora frågor som är viktiga att vi löser. Vi har inte så mycket uran i världen; det är absolut inte ett förnybart ämne. Det kan inte räknas till de alternativa energislagen på något sätt eftersom det inte är förnybart. Uranbrytningen ger upphov till cancer hos de människor som utför den. Det är vanligtvis människor i andra länder. Denna smutsiga hantering vill vi inte ägna oss åt själva i vårt land. Hur ska vi säkra avfall och avfallstransporter under hundratusen år? Vi vet inte vad vi har för regim i Sverige om tusen år. Vad som helst kan hända. Det är inte försvarbart att fortsätta bygga ut kärnkraften, utan den måste helt enkelt avvecklas. Jag bjuder gärna in Birgitta Ohlsson till oss på Miljöpartiet så att jag kan visa de siffror vi har tagit fram för hur man kan fasa ut kärnkraften i Sverige utan att vi för den skull behöver sänka vår standard här i landet. Det går att fasa ut kärnkraften om vilja finns. När det gäller Greenhouse Development Rights var det en motion från Folkpartiet som vi i oppositionen lyfte upp och har yrkat bifall till i vår gemensamma reservation. Vad tycker du, Birgitta Ohlsson, om Greenhouse Development Rights?

Fru talman! Den sista aspekten är jag inte alls motståndare till. Men jag tror att man får väga in i processen att det i klimatpolitiken oftast är två steg fram och två steg tillbaka. Vill man få med sig så många länder som möjligt och vill man utforma gemensamma ramar kan det vara svårt att ha de allra mest radikala skrivningarna och analyssätten. Jag tror att vi alla ska vara ganska varse om att det är så. Jag är inte expert på hur detta kommer att behandlas, men det är ett bra initiativ som man definitivt ska titta mer på. Självklart är inte alla länder i världen, geografiskt eller på grund av samhällssystem, lämpade att ha kärnkraft. Det kan vi alla skriva under på. Självklart måste också mycket kärnkraft avvecklas. Jag är glad över att svenska biståndspengar har gått till att avveckla kärnkraften på många håll i exempelvis forna Sovjetunionen. Det har varit farlig kärnkraft och fruktansvärda katastrofer. Det är bra och effektivt att få bort det. Det innebär inte att man ska räkna ut all kärnkraft. Kärntekniksforskningen går framåt på olika sätt. Det är en viktig komponent i vår energi. Som liberal är jag för upplysning, information och kunskap så jag tar gärna emot information om Miljöpartiet har någon banbrytande forskning som säger att vi kan ha samma industriproduktion i Sverige samtidigt som vi avskaffar kärnkraften. Jag är villig att lyssna på det. Ni är nog ändå ganska ensamma i debatten. Det intressanta globalt sett är att många internationella miljöexperter och många som har brunnit för en mer miljövänlig värld har ändrat åsikt i kärnkraftsfrågan, bland annat grundaren av Greenpeace. Diskussionen är inte lika svartvit som tidigare. Det blir fler och fler anhängare av kärnkraft, om än i en modifierad och utvecklad version.

Fru talman! Jag måste kommentera att Birgitta Ohlsson i sitt anförande tycker att oppositionen borde ha lyft upp frågan om en miljödomstol. Det är lite komiskt. Det här är ju inte oppositionens betänkande. Det är ju Birgitta Ohlssons och majoritetens betänkande. Om Birgitta Ohlsson hade velat ha med en skrivning om en miljödomstol hade hon kunnat skriva dit den själv. Det är trots allt Birgitta Ohlsson som äger texten. Det är talande att den enda gången de folkpartistiska utrikespolitiska och biståndspolitiska kraven syns i ett utrikesutskotts betänkande är när oppositionen lyfter fram dem. Jag begärde replik för en annan fråga. Birgitta Ohlsson talade om att det behövs en cocktail av åtgärder. Det är helt sant. En av de åtgärderna är klimatbistånd, som Birgitta Ohlsson också lyfte fram. Regeringen har ju storsatsat på klimatbistånd, vilket jag tycker är positivt och välkommet. Men det stora problemet med regeringens satsning är att den sker på bekostnad av andra biståndsinsatser. Man tar resurser från utlovade satsningar på utbildning för flickor, hiv/aids-bekämpning, jordbruksutveckling och så vidare för att finansiera klimatbistånd. Är det solidariskt, Birgitta Ohlsson? Ligger denna användning av biståndsmedel inom ditt begrepp om solidaritet, som du talade om tidigare? För mig, som vänsterpartist, är detta snarare en form av dubbel bestraffning. Först ska världens fattiga bära bördan av de klimatförändringar som vi här i Norden har skapat. Sedan ska världens fattiga betala för de klimatförändringarna, betala för att klimatbördan ska lättas, genom uteblivet bistånd. Jag har väldigt svårt att förstå logiken i det. Klimatförändringarna är en ny utmaning som läggs ovanpå många redan existerande utmaningar som fattigdom, ojämlikhet och så vidare, och kräver nya omfattande resurser. Då räcker det inte att göra som den borgerliga regeringen och bara omfördela inom biståndsramen.

Fru talman! Det kanske inte är så konstigt att oppositionen inte har lyft upp frågan om miljödomstol. Det är bara ett parti som är klokt nog att stödja det, nämligen Miljöpartiet. Varken Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna har någonsin motionerat om det. Det här betänkandet bygger ju också på motioner. Det hade naturligtvis varit glädjande om vi i alliansen hade varit eniga. Just nu är det väl två partier som tycker så här. Vi får kämpa vidare och vara positiva. Jag tror att frågan om en internationell miljödomstol är en ganska ny politisk fråga internationellt. Den är i sin linda. Om Sverige fattar ett positivt beslut är det glädjande, men det gäller också att så frön på olika sätt och se till att FN:s miljöorgan stärks. Det är därifrån inspirationen har kommit. Vi kan konstatera att det svenska biståndet aldrig har varit större än just nu. Vi har en alliansregering som har prioriterat och lyft upp enprocentsmålet. Socialdemokraterna med tidigare stödpartier, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, nådde inte upp till enprocentsmålet under tolv års regerande trots väldigt vackra ord. Man kan se att miljöpolitiken aldrig har varit mer framträdande än nu när det gäller biståndet. Jag hade hoppats att biståndsministern skulle vara här i dag så att hon hade kunnat redogöra för det spännande arbetet med den grupp som hon leder internationellt. Det har hon redogjort för på interna möten hos oss i utskottet. Det ska bli spännande att se vilket resultat de kommer fram till. Jag tror att vi får vänta på slutrapporten ett tag till. Det kommer att bidra till en spännande debatt. Man kan ha synpunkter på hur stor del av kakan som ska ligga inom eller utöver biståndet. En del partier har i sina budgetar lagt det utöver den ordinarie biståndsbudgeten, andra har kanske inte riktigt samma uppfattning. Man måste ändå konstatera att det här är enligt Dacreglerna. Man har inte begått något brott mot den internationella biståndspolitiken.

Fru talman! Så här brukar det låta när man debatterar med Birgitta Ohlsson. Hon hänvisar till hur det såg ut med den tidigare socialdemokratiska regeringen när Vänsterpartiet var ett av stödpartierna. Nu har du suttit vid makten i snart tre år, Birgitta Ohlsson. När ska du börja ta ansvar för din egen politik? Det går inte att bygga hela sin politiska trovärdighet på att säga att det var sämre förr. Någon gång måste du också peka på förbättringen och avtrycken med din politik. Jag frågade inte om regeringens finansiering av klimatbiståndet - när man tar från satsningar på utbildning för flickor, från hiv/aids-bekämpningen, från programmen för jordbruksutveckling och lägger på klimatåtgärder - var Dacfähig. Visst ligger det inom de internationella reglerna. Jag frågade om det ligger inom ramen för det begrepp som Birgitta Ohlsson använde sig av i sitt anförande. Är det en solidarisk användning av biståndspengarna? Det var den fråga jag ställde och den som Birgitta Ohlsson borde svara på. Jag vill också lyfta upp en annan fråga som var intressant. I sitt anförande sade Birgitta Ohlsson att staten ska sätta upp tydliga riktlinjer för miljön. Det var ett oerhört välkommet besked från Folkpartiet. Ska jag tolka det som att Folkpartiet nu också på det här området motsätter sig regeringens handelspolitik när det gäller EU:s avtal med bland annat Afrika och de avtal som just nu förhandlas mellan EU, Andinska gemenskapen och Centralamerika? I alla de avtalen försöker den borgerliga regeringen påtvinga regelverk som gäller investeringar och offentlig upphandling, som aktivt och direkt skulle motverka, förhindra och försvåra för länder i Afrika, Asien och Latinamerika att ställa tydliga miljökrav på multinationella företag.

Fru talman! Generella regler och krav när det gäller biståndet är något som vi i Folkpartiet välkomnar. Jag tror att man är intellektuellt ohederlig om man inte för fram att marknadsekonomi är det enda ekonomiska styrsätt som fungerar i världen, om man inte säger att demokrati är det enda styrelsesätt som är värdigt fria medborgare och om man inte säger att mänskliga rättigheter inte går att kompromissas bort. Man ska vara väldigt tydlig vad gäller värderingar. En aspekt som är viktig att lyfta fram är ju nivån av regleringar av detta. Hur detaljreglerad ska man vara? Man kan ha synpunkter, inte bara på handelsavtalen utan också på hur Världsbanken och ibland IMF agerar. Jag tror att den modell som växer fram just nu ändå har gått i rätt riktning, om vi tittar på de globala institutionerna. Förut var det mer standardiserade paket som såldes in i olika länder. De är viktiga och bra på många sätt. Man är tydlig när det gäller marknadsekonomi och att staten inte ska äga allting. Man har en stor öppenhet. Det tror jag är bra. Man kan ha enskilda synpunkter på väldigt detaljerade förslag. Jag följde debatten förra veckan då man diskuterade avtalet när det gäller Latinamerika. Jag har följt den debatt som Svalorna och flera biståndsorganisationer har skrivit. Jag kan tycka att det kan finnas en poäng i att det blir för mycket detaljreglering som kan vara negativ. Man måste ändå vara tydlig med grundregeln när det gäller marknadsekonomi och öppenhet. Tidigare var det en debatt om huruvida privatiseringar är av ondo eller av godo. Jag tror inte på privatiseringar i sig och att det alltid frälser och skapar en bättre tillvaro. Jag tycker inte att man med automatik ska avråda från eller säga nej till privatiseringar. Ibland kan man också där behöva ett slags cocktail för att få i gång en marknad. Det fanns också många länder, exempelvis vänsterstyrda och kommunistiska, som hade statliga monopol där man varken hade rent vatten eller tillgång till många energislag. Det har funnits bakslag i båda typerna av ekonomier.

Fru talman! Den globala klimatförändringen och de därmed kommande kriserna för världens ekosystem är vår tids största utmaningar, har många sagt, och det säger jag också. Det handlar om miljöproblem av en kaliber som vi faktiskt inte vet om vi kommer att klara av politiskt, dels på grund av samverkanssvårigheter, dels på grund av att åtgärderna kan ge orimliga sociala effekter på de mest utsatta samhällena. En sak är säker. Det finns inget utrymme för partipolitiska konflikter men gärna en tävlan om den bästa politiska vägen framåt. Vi måste attackera klimatfrågan tillsammans och internationellt. Vårt politiska verktyg är EU som internationell aktör. Jag uppmanar särskilt Vänsterpartiet att beakta detta faktum. Det gör jag eftersom jag i den pågående EU-valrörelsen möter Vänsterns debattörer i skolor och på torg där man presenterar sig som det mest EU-negativa partiet. Vi har inte råd att förneka vårt viktigaste politiska verktyg EU. Dessutom är det djupt omoraliskt att vilseleda våra medborgare och våra väljare. Fru talman! Jordens framtida befolkning uppskattas till 8-9 miljarder människor år 2050. Det är människor som har rätt till ett lika bra liv som vårt. Kristdemokraternas engagemang i miljöpolitiken handlar inte om röstfiske. Vårt engagemang bottnar i ansvar och förvaltarskap. Förvaltarskap innebär att jorden inte enbart finns till för oss som lever i dag utan att vi måste förvalta den så att den fungerar lika bra för kommande generationer som den gjorde när vi övertog den av våra föräldrar. Insikten att miljöpolitik och ekonomisk politik måste förenas är central för att vi ska kunna förvalta - inte förbruka - naturens allt knappare resurser. Så vill vi ta ansvar för de globala ödesfrågorna - klimatet, vattnet och livsmedlen - och arbeta mot resursslöseri på alla plan. Att förbruka ändliga resurser och överge kommande generationer är inte att ta förvaltaransvar enligt vår ideologi. Fru talman! Miljöpolitiken hanterades alltför länge som om det var ett nationellt problem, trots att luft- och vattenföroreningar i verkligheten alltid har haft en global dimension. Sveriges effektivaste möjligheter att påverka miljö- och klimatpolitiken är genom EU-samarbetet. EU:s miljöpolitik får dock inte begränsas till endast en bättre europeisk miljö, den måste också driva på det globala ansvarstagandet. Fru talman! Klimatproblemen är större än vad som tidigare sagts. Havens och växternas förmåga att ta upp koldioxid har redan mattats av. Detta trodde forskarna inte skulle inträffa förrän mot slutet av detta århundrade. Samtidigt accelererar utsläppstakten i de flesta delarna av världen, medan några få länder lyckats inleda vändningen mot lägre utsläpp. De rika länderna är fastlåsta i en energiintensiv konsumtion, ett byggande och transporter. Snabbt växande ekonomier som Kina och Indien följer efter. Fru talman! Vi vet att effekterna av klimatförändringarna mest kommer att drabba utvecklingsländerna. Samtidigt har dessa länder bidragit minst till problemet. Någon har beskrivit Afrika i sammanhanget som en passiv rökare, det vill säga att man drabbas ofrivilligt av ohälsa och död utan att själv ha bidragit till föroreningen. Det är viktigt att västvärlden med EU i spetsen tar sitt ansvar och hjälper de länder som kommer att lida mest av följderna av CO2-utsläppen. Den svenska regeringen måste driva på EU att axla ett globalt ledarskap. Bara ett brett internationellt samarbete kan tackla problemen. Det är nödvändigt att alla länder medverkar till att vända ökningarna av koldioxidutsläppen till radikala minskningar vid det kommande mötet i december. Fru talman! I reservationerna lyfter man fram att hälsovård och utbildning ska vara offentliga åtaganden globalt, att vi drastiskt ska ändra våra konsumtionsvanor, att en särskild fond ska inrättas för investeringar i Afrika, att vi ska satsa på åtgärder mot mineral- och vitaminbrist och att vatten är en mänsklig rättighet som inte får privatiseras. Den senare frågan har diskuterats här i dag, och jag vill bara peka på en sak. Även livsmedel och mat är en mänsklig rättighet. Vi skulle aldrig fundera på att ge staten monopol att hantera alla livsmedel i världen. Kanske finns det fördelar att vi har både offentlig och privat verksamhet för att få effektivitet i fråga om en bristvara. Jag tror att det är väldigt klokt att beakta det. Man ska inte låsa upp en så viktig vara som vatten. Detta är viktiga frågor som regeringen har att beakta i Sveriges och EU:s arbete för en hållbar utveckling och miljö. Därmed yrkar jag för Kristdemokraterna bifall till förslaget i utrikesutskottets betänkande 16 och avslag på reservationerna.

Fru talman! Jag tyckte att det var intressant att lyssna på Holger Gustafsson. Det var först i slutklämmen som det började bli lite konfrontatoriskt. Vatten skiljer sig från mat, inte bara för att det är flytande utan för att det har mer än en funktion. Vatten handlar mycket om hälsa. Det handlar mycket om att kunna tvätta sig, att kunna hålla sig ren och att hålla sjukdomar borta. Därför är vatten och mat på sitt sätt självklart livsnödvändiga för att man ska kunna leva. Men vatten fyller fler funktioner än att man bara ska kunna äta och dricka. Därför är just tillgången till rent vatten en helt grundläggande och avgörande fråga som är oerhört viktig, även om man inte kan säga att den är viktigare än mat. Men när man som jag har varit ute många gånger med Unicef på fältbesök ser man hur oerhört allvarligt och hur oerhört snabbt sjukdomar sprider sig när det är brist på rent vatten för att människor ska kunna hålla sig rena och hålla sjukdomar borta. Jag vill därför säga att tillgången till vatten är kolossalt viktig. Holger Gustafsson får gärna berätta om några forskare som hävdar att privatisering av vattenresursen är någonting som gör att fattiga människor klarar sig bättre. Jag kan inte tro det, och det är inte många som tror det. Jag har aldrig hört någon säga det, tvärtom. Gör man vatten till en handelsvara i fattiga länder är det färre människor som får tillgång till rent vatten, inte fler. Men Holger Gustafsson kan gärna berätta var han hittar sin inspiration i denna fråga.

Fru talman! Jag delar Kent Härstedts inställning att vatten är oerhört viktigt. Det är precis därför som jag tror att vi ska försöka hitta den bästa vägen för att hantera det. Det är en bristvara. Kan man sätta ett pris på den av något slag hushållar man mycket bättre med den och får ut mer för det. Men jag inser problemet när man har att göra med en marknad som inte har någon köpkraft. Därför kan man inte hantera det på ett vanligt marknadsmässigt sätt. Men jag tror att de aktörer som ska arbeta för ett effektivt tillvaratagande och en effektiv distribution till både dem som kan köpa den och dem som inte kan köpa den bör vi söka både på den privata sidan och på den offentliga sidan och gärna blandat och bland många. Då har vi en konkurrens för bästa kvalitet till lägsta pris, och det fungerar varje dag. Ett monopol är inte lika effektivt att hushålla med en bristvara som en mångfald är. Det är det som gör mig övertygad om att man behöver söka lösningar på mer än ett ställe.

Fru talman! Holger Gustafsson får gärna räkna upp några av de källor eller inspiratörer som han hänvisar till. Jag som också har engagerat mig i dessa frågor i ett par decennier har aldrig hittat någon tongivande forskare, någon biståndsprofessor eller någon forskning alls som pekar på att en privatisering av vatten leder till att fler fattiga människor får tillgång till vatten, tvärtom. Det skulle därför vara intressant om Holger Gustafsson i sin slutkommentar kan räkna upp ett par av dem eftersom jag aldrig har hittat någon. Jag har aldrig i FN-sammanhang eller i något enda sammanhang stött på någon tongivande person som i dessa sammanhang har hävdat att en privatisering av basala saker som vatten skulle leda till en ökad tillgång för fattiga och ibland utblottade människor. Det tror jag inte ett ögonblick på. När man tittar på våra motioner står det om många andra saker, förutom om den här frågan, som det är svårt för mig att förstå att ni vänder er mot. Varför vänder man sig mot att vi ska ta initiativ till en kontinuerlig internationell övervakning av ekosystemen och ett bevarande av biologisk mångfald? Vi ställer oss bakom de riktlinjer för dammbyggnad som utarbetats av World Commission on Dams - att Sverige bör "stödja ett upprop om ett moratorium för finansiering av nya stora dammar från Världsbanken". Det här är ju projekt som stötts av Sverige, som delvis har finansierats av Sida och som Sida ställer sig bakom. Men ni som regeringsföreträdare kan inte ställa er bakom detta. Kan jag få höra något skäl till det? Den frågan har vi än så länge inte berört här. Det kunde vara intressant att höra skälen till att ni inte ställer er bakom den verksamhet som vi själva har finansierat.

Fru talman! Ledamoten Härstedt vet mycket väl att man kan yrka avslag på motioner även om man tycker att det kan finnas värdefulla saker i dem. I mitt anförande här uppmanade jag regeringen att beakta motionerna och att i sitt fortsatta arbete ta med sig det som där sägs. Det är mycket viktigare med vatten än med allt annat, men då ska man också tillgripa de metoder som man tror fungerar bäst. Jag har ingen professor att hänvisa till. Men logiken är ganska enkel. För att det ska fungera med distribution, med utvinning och med produktion ska de medel användas som vi känner är bäst i ett samhälle. Självklart finns det svaga grupper. Sådana finns det också i vårt land. Men då kan man kompensera med möjligheter för dem att delta och att köpa vatten. Det är en bättre väg än att försöka monopolisera, för det kostar mycket pengar och försenar väldigt mycket när det gäller de behov som vi ser framför oss.