Hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning vid förundersökning i brottmål under år 2009

Fru talman! Det som vi har att behandla nu är regeringens skrivelse om hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning vid förundersökning i brottmål under år 2009. Vi har i våra reservationer lyft fram hur den här viktiga skrivelsen kan utvecklas. Det är på det här sättet som vi får vetskap om i vilken mån hemliga tvångsmedel används. Eftersom det tillkommit hemlig rumsavlyssning och åtgärder för att förhindra särskilt allvarliga brott borde de självklart också ingå. Vi anser också att det borde framkomma i vilken utsträckning uppgifter hämtats genom lagen om elektronisk kommunikation. Skälet är naturligtvis det uppenbara, att vi och alla andra intresserade ska få en tydlig och sammanhållen bild av hur tvångsmedel används. En redogörelse från Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden om deras verksamhet och tillsyn vore också mycket passande att lägga till den här skrivelsen. Allt detta tillsammans gör att bilden för oss och för medborgarna blir mer komplett. Vi föreslår också att en utredning görs om offentliga ombud. De offentliga ombudens roll är mycket viktig i ett rättssamhälle. Offentliga ombud ska bevaka enskildas integritetsintressen i ärenden hos domstol om tvångsmedel. Ett offentligt ombud har rätt att ta del av vad som förekommer i ärendet, att yttra sig i ärendet och att överklaga rättens beslut. Eftersom antalet möjliga tvångsmedel blivit fler anser vi det befogat att tillsätta en utredning för att ta reda på om de offentliga ombuden har tillräckligt goda möjligheter att fullgöra sina uppdrag på bästa sätt, vilket i längden garanterar rättssäkerheten för den enskilde medborgaren. De saker som jag nu har tagit upp har vi skrivit om i en motion, och alla handlar om att ge en god bild av den verksamhet som pågår och att stärka rättssäkerheten. Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till reservation 1 och reservation 2.

Herr talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till reservationerna 1 och 2 i justitieutskottets betänkande 18, Hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning vid förundersökning i brottmål under år 2009 . Alltsedan början av 1980-talet har regeringen löpande redovisat omfattningen av användningen av olika sorters hemliga tvångsmedel för riksdagen. I takt med att arsenalen av olika hemliga tvångsmedel utökats har dessa också kommit att redovisas till riksdagen. Detta gäller tyvärr inte för den så kallade hemliga rumsavlyssningen, buggningen, och användningen av dessa hemliga tvångsmedel i preventivt syfte. Något skäl för att inte även användandet av dessa skulle redovisas av regeringen för riksdagen har ännu inte givits. Såvitt jag vet är detta uppgifter som Åklagarmyndigheten samlar in på samma sätt som de andra uppgifterna. Det finns därför ingen anledning att inte inkludera även dessa. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden inrättades som en följd av att Sverige fällts i Europadomstolen, då domstolen funnit att Sverige saknade tillgång till effektiva rättsmedel för enskilda för att kontrollera användandet av bland annat Säkerhetspolisens personuppgifter om dem. Miljöpartiet har välkomnat inrättandet av nämnden liksom att dess ledamöter huvudsakligen rekryterats från riksdagens partier. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden övervakar användningen av personuppgifter hos Säkerhetspolisen samt Säkerhetspolisens och Åklagarväsendets användning av hemliga tvångsmedel. Inom kort kommer myndighetens tillsynsområde att ytterligare utökas till att avse hela polisens behandling av personuppgifter enligt den nya polisdatalagen och lagen om polisens allmänna spaningsregister. Därtill kommer inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation. Polismetodsutredningen har slutligen i sitt betänkande Särskilda spaningsmetoder föreslagit att Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden ska få utvidgade tillsynsuppgifter när det gäller användningen av vissa särskilda spaningsmetoder. Nämndens verksamhet blir således större och större och därmed allt viktigare. Genom myndigheten finns utmärkta möjligheter att få en samlad bild av hur rättsväsendets användning av hemliga tvångsmedel med mera fungerar eller inte fungerar. Jag anser därför att det är av yttersta vikt att även resultatet av nämndens arbete inarbetas i den årliga skrivelsen till riksdagen. Sekretessen i ärenden beträffande användning av hemliga tvångsmedel är och ska vara omfattande. Samtidigt ska jag och alla andra i Sverige kunna förlita oss på att de används vid rätt tillfällen, på rätt sätt och för rätt syften. Det är bland annat här de offentliga ombuden kommer in. De ska fungera som rättsäkerhetens värnare inom de annars så slutna rummen, där domstolarna prövar om tillstånd ska ges att använda hemliga tvångsmedel eller inte. Exakt hur hemligt detta är illustreras av högsta domstolens avgörande NJA 2009, s. 917, om tillstånd till hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Där har domstolen till och med valt att sekretessbelägga delar av detta principiellt viktiga avgörande. När inte ens Högsta domstolens principiellt viktiga avgöranden kan få läsas, då blir det extra viktigt att de offentliga ombuden, som har insyn och möjlighet att påverka, kan utföra sina viktiga uppdrag på bästa sätt. Det är således av yttersta vikt att ombuden har goda förutsättningar att utföra sina uppdrag. Tyvärr finns det uppgifter om att så inte alltid är fallet. De får läsa handlingar på plats i domstolen under stor tidspress och saknar reella möjligheter att göra kontroller av huruvida underlagen för ansökan stämmer eller inte. Antalet ombud är också begränsat. Sammantaget medför detta, tillsammans med övriga omständigheter, enligt min mening att det finns skäl att be regeringen att göra en översyn av hur systemet med de offentliga ombuden fungerar. I detta anförande instämde Kerstin Haglö och Elin Lundgren, båda (S).

Herr talman! Nu får vi den årliga skrivelsen som gäller hemlig teleavlyssning, de så kallade hemliga tvångsmedlen. Som alla andra år är det tyvärr en viss eftersläpning, därför att det vi nu ser är en redovisning från år 2009. Den eftersläpningen finns alltid. Det har diskuterats varje år på vilket sätt skrivelsen skulle kunna förbättras och om den skulle kunna innehålla mer information. Det är en viktig och bra debatt som har funnits. Skrivelsen fanns med en annan regering och har väl gradvis förbättrats, men det finns definitivt potential att göra den än bättre. Och jag ser fram emot nästa års skrivelse som kommer att innehålla mer information än tidigare. I grund och botten handlar hemliga tvångsmedel om ingrepp, ganska kraftiga ingrepp, i människors integritet. Då är det för det första viktigt att man håller sig till principer vad gäller hemliga tvångsmedel, att man håller sig till en ändamålsprincip, det vill säga att den åtgärd man tillämpar är bunden till ändamålet, att man inte tillämpar den här typen av tvångsmedel för annat än ändamålet. För det andra ska det finnas ett påtagligt behov. Det ska inte göras av slentrian. För det tredje är det viktigt att man håller fast vid att det måste finnas en proportionalitet, att åtgärden måste stå i någon form av proportion till det brott som man misstänker någon för. Vi har haft många debatter om de hemliga tvångsmedlen, och vi kan konstatera att vi behöver den här typen av tvångsmedel men att det är viktigt att vi följer de principer som finns. I skrivelsen redovisas hemlig teleavlyssning, vilket innebär att man kan lyssna av men även naturligtvis läsa e-post och liknande. Det krävs en gärning som ger minst två års fängelse. Det måste finnas en skälig misstanke mot en person. Det handlar inte om bara ett brott eller underrättelsesyfte, utan det krävs skälig misstanke. Den andra delen är hemlig teleövervakning. Här går man inte in och läser meddelanden utan tittar på vem som har haft kontakt med vem och när. Det är också hyfsat teknikoberoende. Här krävs det en lägre straffsats på sex månader, men det är ändå ett relativt högt straffvärde. Det kan också gälla barnpornografibrott, dataintrång eller narkotikabrott. Den tredje delen, som inte används i särskilt stor utsträckning, är hemlig kameraövervakning. Här gäller i princip samma bestämmelser som för hemlig teleavlyssning. Vi hade en omfattande debatt långt innan vi bytte regering. Socialdemokraterna drev på hårt för utökade tvångsmedel. Den dåvarande justitieministern var dock inte så politiskt skicklig att han lyckades få igenom denna lagstiftning. Det krävdes ett regeringsskifte och ganska kraftiga förändringar för att få ytterligare rättsäkerhetsgarantier innan vi fick den nya lagstiftningen på plats den 1 januari 2008. Vi har fått långt större rättsäkerhetsgarantier än vad som gällde tidigare. Vi har fått den nya myndigheten Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Vi har också fått möjligheten att den som blivit utsatt för detta ska kunna underrättas, för det händer ju att det sker misstag. Ibland är det riktigt att använda sig av denna typ av åtgärder för att kunna avskriva en person så att ingen oskyldig drabbas. Vi kan säkerligen förbättra även de utökade rättsäkerhetsgarantierna. Därför pågår en ganska ordentlig utvärdering, inte minst av de offentliga ombud som nämndes tidigare. Jag kommer ihåg hur debatten med Socialdemokraterna var för bara något år sedan. Man kritiserade oss för att vi till exempel inte vill tillåta polisen att avlyssna medieredaktioner. Där hade Socialdemokraterna sin kraftfullaste argumentation. Jag kan därför välkomna att det finns en viss attitydskillnad bort från det som har kallats Bodströmsamhället eller det som han själv skämtsamt kallade Buggströmsamhället. Tittar man i rapporten ser man en kraftig ökning av hemlig teleavlyssning. Det har säkerligen att göra med att lagstiftningen är ny, men det finns även andra förklaringar. De som sysslar med grov organiserad brottslighet, och i detta fall handlar det till 70 procent om grova narkotikabrott, smugglingsbrott och till 14 procent om grova våldsbrott, har lärt sig att man inte behåller samma telefon. Man byter telefon fort och skapar sig ett annat mönster. Det innebär att antalet tillstånd har ökat kraftigt. Det visar sig dock när man borrar djupare, och det är också för att få den sortens redogörelse som den här typen av skrivelser är viktiga, att antalet dagar man lyssnar och antalet personer man lyssnar av inte har blivit markant fler. Man har alltså följt det nya mönstret och brottsligheten samtidigt som regeringen satt in krafttag mot den grova organiserade brottslighet som just de hemliga tvångsmedlen är till för att användas mot. Teleövervakning handlar mer om tillgreppsbrott som rån, grova rån och grova bedrägerier. Här ligger det ungefär på samma nivå som tidigare redovisade år. Hemlig kameraövervakning sker i liten utsträckning. Så sent som förra året hade vi en debatt om hur innehållet i skrivelsen skulle kunna förändras. Vi kan nog se fram emot en bättre skrivelse nästa år eftersom regeringen redan den 14 juni gav Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen i uppdrag att komplettera viktiga delar. Hela kammaren välkomnar nog detta. Vi får ibland en märklig diskussion. Vi har fått nya instruktioner, men vi diskuterar resultatet av de gamla instruktionerna. Det finns två reservationer. Jag har respekt för syftet och innehållet i dem. Jag är glad att reservationerna delvis skiljer sig från motionerna. Vi måste ha klart för oss att det är praktiskt omöjligt att redovisa allt. Som demokratisk rättsstat kommer vi inte någonsin att kunna redovisa all information om vad exempelvis säkerhetspolisen gör, för då gör vi oss själva en otjänst. Men allt som kan redovisas utan att skada landet ska givetvis redovisas. Reservationerna bygger på att man vill ha en annan omfattning. Till stor del kommer detta att tillgodoses redan nästa år. Det finns stora möjligheter att få det tillgodosett genom den utredning som tillsattes den 23 juni förra året. Utredningen ser över hemliga tvångsmedel och leds av Sten Heckscher. Han har som särskilda uppdrag att titta på i vilken utsträckning de offentliga ombuden har överklagat domstolens beslut, det vill säga hur de faktiskt agerar, så att vi kan dra en slutsats av det och att göra en kartläggning och analys av regleringen, underrättelseskyldigheten, domstolsprövningen och Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens efterhandskontroll och ställa det mot Europakonventionens krav. Där får vi en viktig redovisning. Det kommer också att bli ytterligare en redovisning där man ska belysa om systemet med offentliga ombud har förändrat domstolarnas prövning av tvångsmedelsfrågan, det vill säga om de har haft någon praktisk betydelse. Vi vill nog alla ha svar på denna viktiga fråga. Det är viktigt att vi från majoriteten har en öppenhet för att lyssna på vad oppositionen vill så att vi kan tillgodose detta på bästa möjliga sätt, och jag ser fram emot en bra diskussion nästa år. Men skulle ni i oppositionen vilja formulera samma motion nästa år ber jag er titta lite grann på den fjärde klämmen. Den är nämligen väldigt svår att tillgodose. I detta anförande instämde Patrick Reslow (M).

Herr talman! Vi som lagstiftare måste alltid fundera över hur tvångslagar används. De lagar vi nu diskuterar gör det möjligt att inskränka människors liv. Det är innebörden av hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning. Vi måste alltid fundera över om dessa lagar är nödvändiga, om de används på rätt sätt och om det behöver göras förändringar. Numera är vi överens över partigränserna om att den här typen av tvångsmedel behövs. Ska vi ha någon chans i kapplöpningen mot den organiserade brottsligheten är det alldeles nödvändigt att använda denna typ av hemliga tvångsmedel. Det innebär en inskränkning av människors liv att bli avlyssnad, men vi tillåter det. Det är ett måste för att vi ska ha en chans mot den brottslighet som är en parasit på vårt demokratiska samhälle. Under förra mandatperioden förbättrade regeringen successivt denna årliga skrivelse. I den skrivelse vi har framför oss har det blivit ännu lite bättre, och det är glädjande. Hur vi än ser på det finns det två sidor av tvångsmedlen. Å ena sidan vill vi ha dem och använda dem mycket, för vi vill bekämpa den grova brottsligheten ordentligt. Vi vill jaga de grovt kriminella som håller på med narkotikasmuggling, grova våldsbrott och andra förskräckliga brott. Å andra sidan vill vi inte att de används i onödan. Därför gäller det att hitta en balans. I den nya skrivelsen har vi en mycket bättre redovisning av hur tvångsmedlen har används, alltså nyttan med tvångsmedlen. Man kan läsa en del intressanta saker, till exempel att 29 procent av antalet teleavlyssningar har lett till frihetsberövande. Om det är mycket eller lite är svårt att säga. Det är ett nytt sätt att redovisa det på, så vi kan inte jämföra med tidigare år. För hemlig teleövervakning redovisas att 54 procent av uppgifterna använts vid förhör. Om det är mycket eller lite är också svårt att säga, men när samma metod använts år efter år kommer vi att se i vilken riktning det går. Då tror jag att de här parametrarna blir viktiga. En intressant sak när det gäller hemlig kameraövervakning är att 18 procent av uppgifterna har lett till frihetsberövande av någon annan misstänkt i förundersökningen. Det kan jag spontant tycka är ganska mycket. I nästan vart femte fall har kameraövervakningen alltså lett till att någon annan har frihetsberövats. När det gäller teleavlyssning har 11 ½ procent lett till att en misstänkt har avförts från förundersökningen. Det är också viktigt att man kan konstatera att en person är oskyldig - inte minst för den som varit misstänkt kan det vara viktigt. I år har antalet tillåtna teleavlyssningar och teleövervakningar ökat riktigt mycket. Kameraövervakningar har bara ökat marginellt. Samtidigt som antalet tillstånd har ökat har tiden för avlyssning minskat drastiskt. Det visar ett beteendemönster som Krister Hammarbergh var inne på, nämligen att de grovt kriminella byter telefoner, teleadresser och kontantkort väldigt ofta. Antalet förundersökningar är inte alls lika stort som antalet telefonavlyssningar. Det sker oftast många teleavlyssningar inom en förundersökning. Som vi har hört tidigare har regeringen redan gett nya uppdrag till en utredning och genom regleringsbrevet ställt krav på polisens och åklagarnas redovisning tillbaka till regeringen. Redan nästa år kommer vi att få en ytterligare förbättrad skrivelse, vilket givetvis är bra. Man kan förutse att vi i nästa års redovisning kommer att se en mycket stor ökning av dessa hemliga tvångsmedel. Grupperna för att bekämpa grov organiserad brottslighet är en av anledningarna till att det ökade så mycket 2009. Då var ändå den här satsningen alldeles ny. Under 2010 har den pågått hela året. Med stor sannolikhet har den speciella satsningen mot grov organiserad brottslighet gjort att polis och åklagare har använt den här typen av hemliga tvångsmedel mer. Är det bra eller dåligt? Det är ju jättebra om det innebär att vi kommer åt den grova organiserade brottsligheten. Men om det används för mycket utan att leda till fler lagförda är det inte positivt. Därför är den här skrivelsen så viktig, och därför är det viktigt att fortsätta att utveckla den så att den blir ännu bättre.

Herr talman! I kväll diskuterar vi skrivelsen om hemlig teleavlyssning, hemlig telefonövervakning och hemlig kameraövervakning vid förundersökning i brottmål under år 2009. Det är bra och nödvändigt att riksdagen varje år får en redogörelse för hur de tvångsmedel som vi har beslutat att polisen ska få utnyttja i samband med förundersökningar av grövre brott har använts och vilken effekt de bedöms ha haft. Vi är överens om att vi vill ha en noggrann och tydlig redogörelse. Det är av grundläggande betydelse i en rättsstat att rätten till skydd för privat- och familjeliv respekteras. För en effektiv brottsbekämpning är det därför nödvändigt att det finns tillräckliga befogenheter för de brottsbekämpande myndigheterna att i vissa väl avvägda fall kunna använda hemliga tvångsmedel. Hur nödvändig och effektiv är användningen av hemliga tvångsmedel? Visst är det en fråga som vi måste diskutera. Antalet meddelade tillstånd för de olika tvångsmedlen ökar från år till år. Det beror på att brottsligheten ökar och på att alltmer förfinade metoder används av de kriminella. Tvångsmedlen är kringgärdade av många bestämmelser som bland annat innebär att de endast får utnyttjas när andra metoder inte gett något resultat. Det är en mycket personal- och resurskrävande åtgärd att till exempel avlyssna en persons telefoner dygnet runt. Min och allianspartiernas bedömning är att det tyvärr är och inom överskådlig framtid kommer att vara nödvändigt att ge polisen också dessa verktyg för att skydda medborgarna från att drabbas av grova brott mot liv och säkerhet. Det betyder inte att vi bortser från risken att enskildas rättssäkerhet och integritet kan vara i fara. Därför måste vi hela tiden arbeta utifrån två perspektiv, nämligen skydd för den som riskerar att drabbas av ett grovt brott och ett rättssäkert skydd för den som av olika anledningar utsätts för hemliga tvångsmedel. Vi har utökat den parlamentariska kontrollen av hur dessa utnyttjas vid förundersökning. Det är viktigt. Det är en svår balansgång och arbetet blir aldrig färdigt. Det behövs en ständigt pågående diskussion och utvärdering av om vi befinner oss på rätt nivå. Vid avvägningen mellan enskildas rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv och samhällets intresse av en effektiv brottsbekämpning är det betydelsefullt att med tillräckligt god precision kunna bedöma vilka resultat som användningen av hemliga tvångsmedel har lett till i de berörda brottsutredningarna. Det är viktigt att det ställs krav på betydelsen för uppgifterna i det syfte de inhämtas och därför är denna skrivelse viktig. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.