Godkännande av Prümrådsbeslutet

Debatt om förslag 19 maj 2008
  • Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 23

Anf. 60 Maryam Yazdanfar (S)

Herr talman! Organiserad och gränsöverskridande brottslighet kräver brottsbekämpning över gränserna. De brottsbekämpande myndigheternas samarbete är grundläggande för att detta ska vara lyckosamt. Därför har socialdemokratiska regeringar varit aktiva i att utveckla insatserna för brottskämpning och det polisiära samarbetet inom EU. Vi har nu en gemensam terroristbrottslag och en lag som syftar till att bekämpa bland annat finansiering av terrorism. Vidare har beslut om gemensamma utredningsgrupper och en europeisk arresteringsorder genomförts. Inom ramen för Schengensamarbetet har det gränsöverskridande polissamarbetet utvecklats, både på nordisk nivå och på EU-nivå. I dag kan exempelvis dansk polis i jakten på en misstänkt följa efter över Öresundsbron enligt Schengenavtalet. Utländsk polis kan bistå svensk polis för att undvika kravaller och läktarvåld. Utländsk polis kan bistå vid operationer mot människohandel och narkotikasmugglare. När regeringen nu har lämnat proposition om godkännande av Prümrådsbeslutet måste vi vara medvetna om att syftet är att gå betydligt längre än det samarbete mellan polisiära myndigheter i EU:s medlemsländer som i dag finns. I rådsbeslutets artikel 17 fastslås att gemensamma polisiära insatser ska kunna genomföras på begäran av ett medlemsland som ber andra länders polis om hjälp. Därmed öppnar man upp för polisiär operationell myndighetsutövning över gränserna i EU. Det innebär att fransk, italiensk eller polsk polis kan verka i Sverige, självständigt och gentemot svenska medborgare. Vi socialdemokrater känner oss inte trygga med dessa öppningar, speciellt inte som regeringen inte anger vad följden av denna lagstiftning kommer att bli i Sverige. Riksdagen ska nu besluta om ett rådsbeslut, men hur regeringen planerar följdlagstiftningen har vi, kammarens ledamöter, ingen aning om. Jag vill i det här sammanhanget påminna justitieutskottets borgerliga ledamöter om hur angelägna ni under förra mandatperioden var om att den dåvarande regeringen skulle presentera följdlagstiftning i samband med att rådsbeslut antogs i kammaren. Det här är ett avgörande rådsbeslut som kan påverka det polisiära samarbetet för all framtid. Då sitter ni helt tysta i båten, och det gör oss socialdemokrater ännu otryggare. Vi är som sagt positiva till ett ökat samarbete inom EU, men vi är oerhört tveksamma till denna nya typ av samarbete. Utländsk polis ska inte på eget initiativ agera självständigt i Sverige. Det är svensk polis som ska avgöra hur man avvärjer fara och har kontroll över ingripanden där våld kan krävas efter svensk lagstiftning. Svensk polis ska sedan också kontrolleras i enlighet med svensk lagstiftning. Denna princip är oerhört viktig för oss. När vi nu ska anta detta rådsbeslut har vi ingen aning om vad effekterna av det kommer att bli för svensk lagstiftning. Vill regeringen bjuda in utländsk polis att verka i Sverige? Under vilka omständigheter ska det ske? Ska tjänstemän som i enlighet med reglerna i rådsbeslutet verkar på svenskt territorium omfattas av JK:s och JO:s tillsyn? Ska svenska tjänstemän som verkar på en annan stats territorium omfattas av den tillsynen? Det finns dessutom skrivningar i Prümrådsbeslutet som pekar ut en färdriktning som öppnar upp för en gemensam EU-polis. Är det den moderatledda regeringens avsikt? Vill ni i de borgerliga partierna ha en gemensam operationell polis i EU? Ni blir oss svaret skyldiga. Det finns alldeles för många frågor när vi nu ska gå till beslut i det här ärendet och alldeles för få svar. Varför har det till exempel inte gjorts någon utvärdering av Prümsamarbetet? Det har ju hittills funnits länder som har tillämpat detta samarbete, och en utvärdering skulle kunna ge ordentligt med underlag i frågor om subsidiaritet och proportionalitet, till exempel. Herr talman! Sammanfattningsvis är detta ett viktigt och omfattande beslut. Just därför kräver överlämnande av myndighetsutövning till utländska myndigheter enligt Prümrådsbeslutets artikel 17 tre fjärdedels majoritet i kammaren enligt 10 kap. 15 § regeringsformen. Vi socialdemokrater anser att artikel 17 inte ska införlivas med svensk lagstiftning. Även om Prümrådsbeslutet i vissa delar förbättrar polisens informationssamarbete på ett positivt sätt anser jag med anledning av det som jag tidigare har anfört att det inte är möjligt att godkänna Prümrådsbeslutet i dess nuvarande omfattning. Herr talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till den socialdemokratiska reservationen nr 1.

Anf. 61 Alice Åström (V)

Herr talman! I dag debatterar vi betänkandet Godkännande av Prümrådsbeslutet . Jag undrar hur många i Sverige som har hört talas om Prümrådsbeslutet och vad det innefattar. Jag har till och med pratat med folk här i riksdagen. När jag har sagt att jag har en debatt om Prümrådsbeslutet har de inte haft en blekaste aning om vad det är för något. Anledningen till att jag tar upp detta är att det är ganska skrämmande hur fort samarbetet och utvecklingen går på det brottsbekämpande området. Vi i Vänsterpartiet ser att det är en viktig uppgift att bekämpa allvarlig brottslighet. Det är en uppgift där man också behöver ha ett samarbete mellan länderna. Men det är också ett område som rör många integritetskänsliga frågor och själva nationens inre väsen: möjligheten att bruka våld och möjligheten till ingripande åtgärder mot medborgare. Det är områden som vi lägger på det polisiära och där vi också har utvecklat en ganska bra grund för att kunna kontrollera, följa upp och ha insyn i arbetet. Vi har mycket lagstiftning när det handlar om sekretess och integritetsfrågor. Det är ett arbete som har pågått i många år och varit en lång process. Vi har ofta också varit eniga i att väga integritetsfrågor mot brottsbekämpning. I och med godkännande av Prümrådsbeslutet tar vi faktiskt avgörande steg när det gäller samarbetet mellan länder som har betydelse för den personliga integriteten. I det här beslutet föreslås att medlemsländerna ska ha direktåtkomst till varandras dna-, fingeravtrycks- och fordonsregister. Man ska kunna göra sökningar i andra länders register för att antingen undersöka om en viss profil eller uppgift matchas av en profil eller uppgift i ett annat lands register eller för att göra bredare sökningar på ett lands samtliga oidentifierade spår i ett annat lands register. Man får dock inte genomföra sökningen hos andra länder och få personuppgifter direktöverförda. När man har fått en träff på sökningen måste man gå in i den vanliga proceduren för det rättsliga samarbetet för att få personuppgifterna. Jag vill poängtera att vi i Vänsterpartiet tycker att det är glädjande att man åtminstone har infört det skyddet. Det är möjligt att det är sant som man nu säger i propositionen att man inte behöver göra någon lagändring när det gäller sekretesslagstiftningen i Sverige. Men det är en stor principiell förändring i förhållande till de sekretessregler som är grundläggande i Sverige. Faktum är att genom det här beslutet blir skyddet för enskilda individer lägre mellan länderna inom EU än vad det är mellan svenska myndigheter. Det är ett stort principiellt steg. När man gör överväganden som gäller sekretessregler brukar det föregås av en utredning. Tidigare var det ofta parlamentariska utredningar när man tog upp sekretessfrågor. Parlamentariska utredningar är inte så vanliga i dag, men man brukar åtminstone ha en ordentlig utredning. Det har egentligen inte förekommit. I regeringens proposition finns det en beskrivning av hur man ser på sekretessreglerna, men det är långt ifrån tillräckligt och det är långt ifrån en ordentlig utredning. Herr talman! När vi i Integritetsskyddskommittén, som jag satt med i, tittade över integritetsskyddet i Sverige konstaterade vi en mängd olika brister. Det har debatterats väldigt många gånger. I den tog vi också upp problematiken med EU-lagstiftning där vi inte har möjlighet att skärpa integritetsskyddet. I vissa beslut har vi fattat beslut som rör skyddet för den personliga integriteten utan att man i Sveriges riksdag har haft möjlighet att påverka det. Vi har pekat på problemet med EU-samarbetet ur integritetsskyddsperspektiv. Nu fattar man sådana här beslut utan att grundligt ha gått igenom förslaget och vilka effekter det kommer att få och utan att ha haft en debatt så att svenska folket, eller åtminstone alla riksdagsledamöter, vet vad vi fattar beslut om. Jag kan ge ett exempel ur rådsbeslutet där man beskriver vad man genomför. Man säger att gränsöverskridande jämförelse av uppgifterna bör öppna en helt ny dimension inom brottsbekämpningen. Det är vad som står i rådsbeslutet. I rådsbeslutet säger man också att man, med tanke på det omfattande utbytet av information och uppgifter som följer av det närmare polisiära och rättsliga samarbetet, med detta beslut eftersträvar att garantera en lämplig nivå av uppgiftsskydd. De här stora genomgripande förändringarna har inte föregåtts av en utredning och inte av någon debatt. Det är något som man genomför omedelbart. I betänkandet pekar man på, och regeringen säger också i propositionen på s. 59, att det lagstiftningsarbete som rådsbeslutet, om det antas, föranleder inte är obetydligt och innefattar flera besvärliga frågor, bland annat - som den tidigare talaren tog upp - om Sverige bör utnyttja sådana bestämmelser i rådsbeslutet som i och för sig är frivilliga, som att låta utländsk polis få agera på svensk mark eller svensk polis på utländsk mark. Eftersom det här är ett så omfattande lagstiftningsarbete säger man att det inte har varit möjligt att göra det i samband med detta. Vi fattar med andra ord ett beslut som enligt vad som sägs i själva rådsbeslutet helt kommer att förändra det brottsbekämpande arbetet, ett beslut som i rådsbeslutet sägs komma att omfatta ett omfattande uppgiftsutbyte mellan 25 länder. Regeringen säger också att med tanke på vilken betydelse som rådsbeslutet kan komma att få i det brottsbekämpande arbetet vore det olyckligt om vi blev tvungna att skjuta upp beslutet om rådsbeslutet för att invänta vilka lagstiftningsändringar som kommer att krävas. Herr talman! För mig som lagstiftare låter det här helt absurt. Jag ska till mina väljare säga att vi har fattat ett beslut som innebär att vi har mer sekretess mellan svenska myndigheter än vad vi har gentemot andra länder i EU. Där har vi lägre sekretesskrav när det gäller att lämna ut uppgifter som rör skyddet för den enskildes integritet. Dessutom ska jag säga till mina väljare att det kommer att vara ett så omfattande lagstiftningsarbete på grund av rådsbeslutet att det förväntas ta ganska lång tid. Det är omfattande, det är krångligt och det kommer att ha stor betydelse. Just därför ska vi i dag fatta beslut om att godkänna rådsbeslutet. Herr talman! Som lagstiftare kan jag inte säga annat än vad vi har sagt i tidigare debatter när det gäller rambeslut där vi har saknat lagstiftningsunderlag. Även borgerliga ledamöter har tidigare varit väldigt kritiska, precis som vi, när det gäller att fatta de stora principiella besluten utan att ha fått de lagstiftningsförändringar som behövs. I det här rådsbeslutet fattar man dessutom beslut om att det är möjligt att på frivillig väg ha utländsk myndighetsutövning på svensk mark. Regeringen säger att man fortfarande inte har fattat beslut om om vi ska vara med i det frivilliga samarbetet eller inte. Den frågan kommer vi att återkomma till. Det beslutet måste fattas i Sveriges riksdag. Vi saknar ändå en redogörelse från regeringen för hur man funderar i den viktiga frågan. Det hade varit på sin plats. Vi vill redan i dag tydligt markera att vi inte är beredda att öppna för att utländsk polis ska få agera på svensk mark mer än vad vi tidigare har fattat beslut om. Det handlar framför allt om myndighetsutövning mot enskilda personer och möjligheten att gå in och granska och följa upp hur den egna polismyndigheten arbetar. Medborgarnas möjlighet till insyn och skydd blir mindre om man tillåter utländska myndigheter att agera på svensk mark, även om de agerar utifrån svensk lagstiftning. Att i efterhand kunna granska enskilda utländska polismäns agerande och följa upp det kommer inte att vara möjligt i samma utsträckning som när det gäller svensk polis vid deras myndighetsutövande. Det tycker vi vore en allvarlig brist. Med detta, herr talman, yrkar jag avslag på propositionen och bifall till reservation 2.

Anf. 62 Helena Leander (Mp)

Herr talman! Då vår ordinarie ledamot i justitieutskottet har fått förhinder i dag yrkar jag i hans ställe kort och kärnfullt bifall till reservation nr 2.

Anf. 63 Krister Hammarbergh (M)

Herr talman! Olika EU-beslut, rambeslut, är som en smärre geografisk övning bland Europas städer. Vi har Haagprogrammet, Schengen och Prüm. Det är också en stad där olika beslut har fattats. Det här är, som tidigare har sagts, ett godkännande av ett rambeslut. Det är så gången är. Medlemsstaterna i EU gör en politisk överenskommelse under tiden som riksdagen löpande informeras. Det finns saksamråd med utskottet. Oppositionen och majoritetspartierna kan lämna in synpunkter och följa förhandlingarna. Så småningom fattas en överenskommelse. De olika länderna, däribland Sverige, lämnar in någonting som kallas parlamentariska reservationer, det vill säga att man inte har accepterat detta förrän respektive parlament har godkänt överenskommelserna. Det är där vi står i dag, att vi ska godkänna och lyfta fram den parlamentariska reservationen. Sedan ska lagstiftningsarbetet sättas på plats. Men det är inte förrän hela rambeslutet är godkänt av samtliga medlemsländer. En liten bakgrund är just detta med Haagprogrammet. Medlemsländerna har sedan ett antal år tillbaka bestämt sig för att de, på grund av den grova organiserade brottsligheten, måste ha ett bättre polissamarbete därför att den grova organiserade brottsligheten inte ser dessa gränser. Detta upplevs som trögt, och det har gått långsamt. Delar av det har förbättrats. Tidigare talare från Socialdemokraterna har nämnt bland annat Schengenavtalet som man fattade beslut om och som innebar att man lämnade över viss myndighetsutövning till annan makt. Det var de facto till och med så att den tidigare socialdemokratiska regeringen precis under de sista skälvande sekunderna innan man förlorade regeringsmakten satt och förhandlade om en utvidgning av dessa bestämmelser som kallas en förbättring av polissamarbetet mellan Europeiska unionens medlemsstater, särskilt vid de inre gränserna, och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet. Det var förslag som man stöttade och som hade inneburit ytterligare ett överlämnande av myndighetsutövning. Nu gick inte det särskilt bra, vilket innebar att ett antal länder kände att de var tvungna att gå före och skrev en konvention i staden Prüm, en konvention som kom att kallas för Prümkonventionen. Fler länder har anslutit sig till den, och det innebär ett mer strukturerat polissamarbete när man också i ett större paket vet vad det handlar om. Detta har senare lett till att EU har intresserat sig för det. Därför är det viktigt att vi inte blandar ihop den här Prümkonventionen med det som vi talar om i dag och som kallas för Prümrådsbeslutet och som är det som vi gemensamt ska fatta inom Europeiska unionens medlemsstater. Nu är frågan: Vad innebär detta? Innebär det att vi nu inför en ny polisstat? Svaret är nej. Jag kan erkänna att många moderata ledamöter vid första titten på detta kände en skepticism eftersom vi i likhet med Alice Åström alltid vill se till att vi har balans i lagstiftningen och också värnar människors integritet. Det är alltid denna balans mellan brottsbekämpning och människors integritet. Vad innebär detta? Jo, det innebär informationsutbyte. Är det fråga om nytt informationsutbyte? Svaret är nej. Det är den typen av information som redan i dag kan överlämnas, om dna och fingeravtryck. Men det innebär en effektivisering när man via dessa olika datasystem kan slå för att som om man får en träff i ett annat land. Sedan får man begära ut uppgiften. Det är precis som tidigare. Skillnaden är att man inte behöver fråga alla medlemsländer i en separat fråga utan direkt kan se om det finns en åtkomst i datasystemet. Det är den enda förändringen, men det innebär en effektivisering. Detta beslut innebär att det ska vara lättare att utbyta uppgifter och information bland annat för att förebygga terroristdåd men också att kunna lämna information när det gäller större evenemang. Det kan handla om trafficking och prostitution vid stora idrottsevenemang. Men det kan också gälla information inför till exempel ett större EU-möte där odemokratiska krafter har bestämt sig för att motarbeta det. Det innebär ytterligare andra möjligheter till samarbete, till exempel vid gränsområden som gränsområdet mellan Sverige och Finland som vi har diskuterat i den här kammaren. Vad jag förstår har vi en enig kammare som tycker att det är bra om vi kan ha gemensamma patruller. Det innebär att vi kan samarbeta enligt den tidigare nämnda artikel 17 vid större idrottsevenemang där förvisso polis från Tyskland kan se efter sina medborgare eller danska poliser när det gäller danska medborgare. Men det är en möjlighet och ingenting som vi är förpliktade att göra. Detta beslut innebär att vi får en skyldighet att lämna bistånd till andra länder vid stor överhängande fara och vid katastrofer. Det är överlämnande myndighetsutövning eftersom det innebär att man kan ta polishjälp om ett land begär det för att hålla ordning just vid en större katastrof. Artikel 17 handlar om det andra samarbetet som är frivilligt. Vi i Sverige behöver inte införa den lagstiftningen om vi inte vill. Och även om vi inför den blir det frivilligt varje gång som vi vill ta den här hjälpen. Det är alltså ingenting som vi måste göra. Det är frivilligt att genomföra det, och sedan är det frivilligt att använda sig av det. Artikel 18 däremot, som också innebär överlämnande av myndighetsutövning, är inte fråga om något frivilligt. Det är någonting som man blir skyldig att göra. Man blir skyldig att ställa upp och bistå andra stater. Värdlandet behöver naturligtvis inte ta emot hjälpen, men det innebär ett överlämnande av myndighetsutövning. Vad händer om vi gör detta nu? Vi minns allihop Göteborgskravallerna. Sverige är snart ordförandeland igen. Detta innebär en möjlighet att utbyta information men kanske också att ta hjälp av både tyska och danska poliser för att identifiera eventuella medborgare som kommer hit med det enda syftet att faktiskt störa demokratiska förhandlingar mellan demokratiskt valda ledare. Tidigare justitieminister har ju berömt sig av att han skickade svenska poliser till Tyskland. En förutsättning för det var att tyskarna hjälpte till för att se till att svenskarna hade möjlighet att agera. Det innebär att om Sverige i likhet med Tyskland arrangerar ett stort VM i fortboll ska kunna ge tyska poliser samma möjlighet. Vi skulle då kunna ha gemensamma patruller. Från Socialdemokraternas sida har man nämnt polsk polis och fransk polis. Jag förstår det retoriska knepet, för vad det i första hand är fråga om är väl att vi samarbetar med finsk, norsk och dansk polis i närområdet. Jag är lite frågande till oppositionsrollen, inte från Vänsterpartiet som trots allt inte delar uppfattningen om detta men som ändå har en klar linje. Jag är mer frågande till Socialdemokraterna. Jag ska citera vad Thomas Bodström sade den 21 april 2006 i EU-nämnden. Här argumenterade man då för utökad myndighetsutövning ungefär med innehållet i artikel 17 som man nu är emot. Thomas Bodström argumenterade här mot en miljöpartist. Han sade följande: "Jag kan bara hålla med Hillevi Engström" - Min kommentar: Hon är moderat - "och Karin Granbom" - Min kommentar: Hon är folkpartist - "om att om vi på allvar ska bekämpa internationell brottslighet måste vi ha ett samarbete. Vi stoppar huvudet i sanden om vi inte anser att det bara är till fördel för de kriminella personerna om vi inte ökar det samarbete som finns i dag. De är de enda som tjänar på det." Detta säger Thomas Bodström, justitieutskottets ordförande och icke närvarande gruppledare för Socialdemokraterna även vid detta arbetsplenum. Jag förstår att han inte närvarar i dag heller, därför att han skulle ha väldigt svårt att förklara de olika turerna. Vad är det egentligen som Socialdemokraterna nu har gjort? Vad jag befarar - tyvärr, för Sveriges del - är att man är mer intresserad av att sabotera för den här regeringen inför ett kommande ordförandeskap än att se till att Sverige ska ha en möjlighet att bedriva ett konstruktivt samarbete i Europa, och det förlorar vi alla på. Hur kan det komma sig att man nu är emot artikel 17 när man så sent som den 21 april 2006 talade om gemensamma gränspatruller, vilket är just innebörden i artikel 17, och aktivt drev detta arbete i förhandlingarna inom EU? Måhända att just dessa förhandlingar strandade och att Prümkonventionen kom att leda till Prümrådsbeslutet. Men jag har också svårt att följa logiken i den socialdemokratiska motionen. Nu är Socialdemokraterna emot hela rambeslutet - man är emot det som vi inte måste införa, men man är för det som vi måste införa, vilket är artikel 18 och innebär överförande av myndighetsutövning. Jag förstår inte hur Socialdemokraterna tänker. Därtill fattade vi för några veckor sedan ett beslut här i kammaren - det var bifall till min motion, vilket jag är glad för - om att vi skulle ge ett tillkännagivande till regeringen om att den ska se till att det nordiska samarbetet tar ny fart, vilket är mer långtgående än detta Prümrådsbeslut vad gäller gemensam patrullering. Detta stödde Socialdemokraterna och förvisso Vänstern också. För att riktigt vara motvalls har Socialdemokraterna tidigare i utskottet sagt att detta skulle kräva tre fjärdedels majoritet. För att vara på säkra sidan och för att inte få en mängd konstiga akter i denna kammare remitterades ärendet till konstitutionsutskottet. Skam till sägandes - lite pinsamt är det väl - men ett enigt konstitutionsutskott, även Socialdemokraterna där, insåg att detta inte var tillämpbart. Slutsatsen är kort och gott: Det är inget annat än ren obstruktion från Socialdemokraternas sida. Jag yrkar bifall till utskottets förslag. (Applåder) I detta anförande instämde Anders Hansson och Inge Garstedt (båda m).

Anf. 64 Alice Åström (V)

Herr talman! Vi kan konstatera att vi inte är överens. Några saker skulle jag vilja lyfta fram. Ett samarbete mellan olika polismyndigheter till exempel vid fotbolls-EM är någonting som redan i dag finns. Också vi har talat om att ta sådan hjälp länderna emellan för att få kunskap om personer som eventuellt åker till Sverige och så vidare. Detta har använts också tidigare vid sådana här kontakter. Skillnaden mellan det och "eventuellt" - nu säger jag, precis som jag sagt här från talarstolen, att det är fråga om en frivillig överenskommelse och att regeringen inte har talat om hur man tänker agera - är att i det samarbete som i dag finns alltid måste finnas med svensk polis. Dessutom får man inte ha myndighetsutövning. Man är med. Man övervakar, tittar och kan lämna information. Men man får aldrig ha någon myndighetsutövning. Med andra ord får man inte ingripa, inte aktivt gripa någon och så vidare. Det är alltså en stor skillnad. Från Vänsterpartiets sida vill jag betona att vi är väldigt kritiska till möjligheten till myndighetsutövning därför att det blir svårt med möjligheten för medborgarna att följa upp. Krister Hammarbergh talar om frivillighet och att det även om vi skulle fatta beslut om att anta artikel 17 är frivilligt när det gäller att begära hjälp eller inte. Ja, den frivilligheten finns ju alltid. Men så kan vi inte diskutera i ett lagstiftningsärende, till exempel när vi beslutar om att polisen ska få möjlighet att använda buggning. Det är givetvis frivilligt när det gäller polisen och hur man använder de olika verktygen. Här måste vi ändå ha en principiell diskussion om huruvida man är beredd att öppna för möjligheten i sammanhanget - exakt hur den kommer att användas blir en annan fråga. Där kan vi inte säga att om vi om vi i ett kommande läge fattar beslut om artikel 17 har öppnat för detta. Då handlar det inte längre om frivillighet, utan då handlar det om svensk lagstiftning.

Anf. 65 Krister Hammarbergh (M)

Herr talman! Jag har full respekt för att Alice Åström här lyfter fram farhågor; det är hennes roll som oppositionspolitiker. Men jag kan säga att jag inte riktigt ser samma faror. Vi har redan i dag ett informationsutbyte. Nu får vi bättre möjligheter till ett effektivare sådant. Vi har i dag ett informationsutbyte därför att det finns vissa frågor där vi så att säga vill stämma i bäcken och få större möjligheter. Jag ser inte detta som ett intrång i integriteten, utan jag ser det som en förbättring och en större effektivitet. Jag har väl egentligen inte hört någon ha någon större invändning mot just de delarna. När det gäller polismän samt artikel 17 och frivilligheten vill jag betona att det är viktigt - detta sagt också för att den som lyssnar på denna debatt ska inse det - att detta inte är någonting som är tvångsmässigt, inte ens om vi inför bestämmelsen. Det är klart att varken du, Alice Åström, eller jag kommer att stå för verkställigheten av ett beslut. Men det är viktigt att vi följer frågan. Den stora skillnaden är att vi kommer att kunna ha polismän på plats om vi så önskar. Jag som kommer från en gränstrakt har lätt att se möjligheterna där det är glest befolkat. När något händer kan det vara långt till svensk polis, medan finsk polis kan finnas väldigt nära. Då kan möjligheten finnas för finsk polis att gå över på svensk sida för myndighetsutövning. Det är ju så nära mellan länderna uppe vid gränsen att man mycket väl kan tänka sig att finsk polis bevittnar ett pågående brott - ett sexualbrott eller annat brott. Då det handlar om överhängande fara och något som går vida över Prümrådsbeslutet kan jag tänka mig att låta det gå ännu längre. Det är ju syftet med det beslut vi tidigare fattat här i kammaren.

Anf. 66 Alice Åström (V)

Herr talman! Vi ska kanske börja med det nordiska samarbetet. Det var faktiskt ett tillkännagivande från ett enigt justitieutskott - också Vänsterpartiet gav sitt stöd. Det handlade om att utreda hur man eventuellt kan utveckla det nordiska samarbetet. Vi ser också en del av den problematik som Krister Hammarbergh här tagit upp. Men vi har sett att det här blir en diskussion om förändringar i olika och små steg. Vi vill ha en ordentlig utredning - precis som jag pekat på och sagt att jag saknade inför det här beslutet - om det nordiska samarbetet för att eventuellt kunna ta ställning till förslag i framtiden. Det vi stödde var faktiskt detta med att ha en utredning. Vi brukar kräva att det ska vara en ordentlig utredning så att man har ordentlig kunskap innan beslut fattas i de olika frågorna. Det är inte så enkelt som att man tidigare har kunnat ha ett utbyte och att det därför inte alls är någonting konstigt med att införa detta med överlämnande av uppgifter. I Sverige har vi ordentliga diskussioner om vilka register du får ha, hur du får datalagra dem, vilka som får åtkomst till dem och så vidare. Det är vad vi gör med vår egen sekretesslagstiftning, och det är det som Datainspektionens jobb går ut på. En ny polisdatalag är något som vi saknar. Det finns ju en mängd brister i vår nuvarande polisdatalag, vilka Datainspektionen pekar på i det nya förslag som man arbetar med. Det är alltså stor skillnad mellan hur man tidigare har kunnat lämna ut uppgifter och hur man nu öppnar för en helt annan möjlighet att utbyta information. I förslaget sägs det också att det här kommer att vara en omfattande förändring, att det helt kommer att förändra brottsbekämpningsarbetet. Det är, som sagt, ingen enkel förändring. I så fall skulle vi kunna säga det också när det gäller svensk lagstiftning och sekretessen mellan myndigheter. Där är vi ändå väldigt noga.

Anf. 67 Krister Hammarbergh (M)

Herr talman! Visst är det så att det är fråga om en effektivisering av informationsutbytet. Det har tidigare gått till på ett väldigt gammalmodigt sätt. Det som nu händer är att man ska kunna se om man kan få träff i ett register för att se om det finns spår från en brottsplats, för att lättare kunna genomföra en brottsutredning och för att eventuellt kunna lagföra någon. Syftet är alltså att hjälpa till, att underlätta. Men vi lämnar inte, precis som Alice Åström nämnde, ut personens identitet. Vi konstaterar bara om dna-spåren finns hos någon som redan är känd hos en annan polismyndighet. I det fallet får man göra samma begäran som man gör i dag. Vi har samma åsikt om behovet av en översyn av polisdatalagen, vilket vi tidigare diskuterat. Det arbetet har påbörjats. Det är ett stort och grannlaga arbete. Säkert skulle vi båda önska att det, om det var möjligt, kunde gå fortare. Det viktiga är dock att det blir bra. Den nuvarande regeringen och den nya majoriteten har sett till att det arbetet har startat. Det är först nu som något händer på området. Lite full i skratt blir jag, herr talman, därför att så fort vi pratar om nordiskt samarbete kryper oppositionen ned så att säga. Då kan man tänka sig åtgärderna i fråga. I vårt tillkännagivande till regeringen har vi begärt en utredning. Man begär inte en utredning om man inte vill någonting med den. Syftet med tillkännagivandet och med den begäran är ganska tydligt: Det handlar om att utvidga samarbetet, om gemensamma patruller och om möjligheter vid överhängande fara. Allt det här nämns i utskottets text; så är det.

Anf. 68 Maryam Yazdanfar (S)

Herr talman! Jag måste säga att dina retoriska kullerbyttor ibland är lite väl lustiga, Krister Hammarbergh! För mig är det viktigare att bekämpa terrorism, trafficking och allvarlig grov brottslighet än att vara elak mot den borgerliga regeringen. Jag tycker att vi först kan fastslå det. Då behöver vi inte ha en diskussion på sandlådenivå - det är vad jag tycker att ditt anförande utvecklades till. Här handlar det alltså inte om att vi vill vara elaka mot regeringen, utan det handlar om att vi är allvarligt oroade över vad ni faktiskt vill med det här beslutet. Du och jag har haft enskilda samtal där jag har frågat och inte fått några svar. Jag har frågat i talarstolen och inte fått något svar. Jag har frågat Beatrice Ask på EU-nämnden och inte fått något svar. Nu får jag höra att vi är emot för att vi vill vara emot. Vi vill vara elaka. Nej, det handlar om: Ska vi lämna över operationella polisiära befogenheter till utländsk polis? Ska de få gripa, förhöra och anhålla svenskar i Sverige? Ska tysk, dansk, fransk, polsk polis få göra det? Jag tycker inte det. Det handlar inte alls om att vara elak mot en borgerlig regering.

Anf. 69 Krister Hammarbergh (M)

Herr talman! Jag uppfattade just ingen fråga. Nej, jag tror inte att man vill vara elak. Jag tror att man vill obstruera. Jag har inte hört några frågor. Det är helt riktigt att du och jag har haft samtal. Vi har läst era motioner och förstod att ni stod ganska nära oss. Vi hade samtal i syfte att se om det fanns någon möjlighet för er att tänka er någon form av skrivningar. Vi vet vad ni tidigare har sagt och vad er gruppledare agerat som justitieminister. Det gällde om vi trots allt kunde närma oss varandra, men det var uppenbarligen inte syftet. I stället var syftet att försöka pröva tre fjärdedels majoritet här i kammaren, vilket KU tyckte var en mindre god idé. Om jag nu ska ägna mig åt vad Maryam Yazdanfar säger är sandlådenivå ska jag åter citera vad den ständigt frånvarande när det gäller kammarens arbetsplenum, ordföranden i justitieutskottet, Thomas Bodström, sade den 21 april 2006 - det är inte så länge sedan och bara några månader innan han förlorade makten: Jag välkomnar ändringsförslagen i Schengenkonventionen som skulle underlätta brottsbekämpningen och utöka dagens möjligheter att övervaka och förfölja över gräns. Det här är mycket nära det som artikel 17 handlar om. Förslaget innebär för svensk del att ytterligare förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning måste överlåtas till övriga medlemsstater. Det uttalar dåvarande justitieministern Thomas Bodström. Nu i opposition är det tydligen en helt annan sak.

Anf. 70 Maryam Yazdanfar (S)

Herr talman! Krister Hammarbergh är en av de få moderater som verkar ha uppfattat våra ombytta roller. Annars brukar ni moderater vara väldigt vana vid oppositionsroll och fortfarande slå på en socialdemokratisk regering. Men det är sant att vi är i opposition nu, och ni styr. Jag frågar vad ni vill med det här rådsbeslutet. Jag undrar vad följdlagstiftningen blir. Jag har ställt ett antal frågor, och jag har ställt dem återigen. Jag kan läsa upp dem en gång till. Hur vill ni utforma det här samarbetet? Hur ska följdlagstiftningen se ut? Vad kommer JK:s och JO:s roll att bli? Hur kommer det här samarbetet att utvärderas och prövas mot principen om proportionalitet och subsidiaritet? Du har fått frågorna på papper. Du har alla de här frågorna, men du vägrar att svara på dem. Det är du som är svaret skyldig. Precis som du säger är du i majoritet. Svenska folket och vi i oppositionen vill veta: Hur ämnar ni arbeta med det här rådsbeslutet i ett andra skede? Jag vet inte om du lyssnade, men mitt anförande gick ut på att vi socialdemokrater traditionellt har varit för polisiärt samarbete. Men jag vill inte att utländsk polis ska komma till Sverige och ha ett våldsmonopol över svenska medborgare utan att vi vet hur lagstiftningen kring det kommer att vara utformad. Utländsk polis ska inte komma till Sverige och gripa, anhålla och förhöra svenska medborgare utan att vi vet vad som händer. Det är ganska enkelt.

Anf. 71 Krister Hammarbergh (M)

Herr talman! Det här är lite av jeopardy. Det är faktiskt jag som ställde frågor utifrån er motion, och jag fick inte så många svar. Det här med proportionalitet och subsidiaritet är väldigt viktigt och viktigt varje gång vi från utskottet gör ett utlåtande. Vi har nyligen gjort det, och vi har gjort det också när det gäller den här typen av beslut. Det handlar om terrorism. Beträffande JO och JK nämns i både propositionen och betänkandet att det finns ett resonemang om att det finns betänkligheter och svårigheter. Jag hade också gärna sett följdlagstiftning. Ni får naturligtvis ta den roll vi hade i opposition tidigare då vi gärna hade sett den. Det kan vara så att vi då var lite snabba att kritisera det ni då sade om att kunna ha lagstiftning direkt på plats. Den tidigare socialdemokratiska regeringen tyckte inte att JO och JK behövde granska utländsk polis på svensk mark. Regeringen öppnar nu för att kunna införa en sådan granskning, och på det sättet tar vi ett steg närmare en bättre kontroll. Att använda ord som utländsk polis våldsmonopol tycker jag är att föra debatten lite fel. Det här handlar inte om - du vill inte nämna våra grannländers polis - att polsk polis skulle få våldsmonopol i Sverige. Det handlar om att vi ska vid vissa tillfällen frivilligt kunna ta hjälp av en stat som vi faktiskt litar på och som är relevant för förhållandet. Vi använder inte ord som gemensam EU-polis, för det vill vi inte ha, inte någon av oss. Herr talman! Jag vill inte använda ordet "sandlåda".

Anf. 72 Karin Nilsson (C)

Herr talman! I den första folkomröstningen om EU var jag tveksam till om vi verkligen skulle bli medlem i EU. Men jag liksom väldigt många andra har insett att ska vi kunna lösa frågor och problem inom Sveriges gränser måste vi ta hjälp från andra och samverka över större områden. När vi i den förra valrörelsen för EU propagerade för ett smalare men vassare EU handlade det om de riktigt stora frågorna - miljöhoten, fredsbevarade, gränsöverskridande kriminalitet, terroristhot, människosmuggling och trafficking. Det öppnare Europa som vi försöker skapa och överenskommelsen i Schengensamarbetet innebär att den inre gränskontrollen har försvunnit mellan EU:s medlemsstater. Vi har fått stora möjligheter att röra oss fritt över gränserna, arbeta, studera och resa i varandras länder. Men baksidan av detta är att Europas gränser givetvis är öppna också för dem som vill driva annan verksamhet - brottslingar, terrorister och idrottshuliganer. Det känns bra att vi inom alla riksdagspartier är överens om ganska stora delar i det här paketet. Det känns därför väldigt märkligt att s, v och mp har hakat upp sig på artikel 17 i avtalsförslaget om åtgärder som är helt frivilliga för Sverige att använda sig av. De vill stjälpa hela förslaget på grund av dessa frivilliga åtgärder. Detta kräver en ny runda i riksdagens kammare med kvalificerat röstförfarande, en tre fjärdedels majoritet för att ändra i lagtexten innan en sådan utvidgad åtgärd kan komma i fråga. Herr talman! Enligt artikel 17 i utkastet till rådsbeslut kan de behöriga nationella myndigheter som medlemsstaterna utser företa vissa åtgärder. Varje medlemsstat får i enlighet med sin nationella lagstiftning ge tjänstemän från andra medlemsländer vissa befogenheter. Dessa "kan" och "får" har betydelse i texten. Det är alltså inte på något vis krävande utan högst frivilligt. Artikel 17 innebär inte en skyldighet för Sverige att delta i gemensamma insatser och inte heller att några poliser från andra länder får komma hit och agera på egen hand. Om vi i Sverige vill ha hjälp av annat lands polis i samband med ett större idrottsarrangemang, en naturkatastrof eller en terroristattack är det en svensk myndighet som tar beslutet och som tar ansvar för insatsen. För att ha både livrem och hängslen, som i det här förslaget till beslut, är en sådan insats inte är möjlig inom ramen för Prümrådsbeslutet förrän regeringen har återkommit till riksdagen med ett fullständigt lagförslag som reglerar en sådan eventuell gränsöverskridande myndighetsutövning. För en sådan insats krävs en för ändamålet avsedd nationell lagstiftning. Kravet på följdlagstiftning gäller denna gång en frivillig åtgärd till skillnad från tidigare tillfällen då alliansregeringens partier ställde krav på den tidigare s-regeringen om följdlagstiftning. Jag ser därför inga svårigheter med ett bifall till utskottets förslag och godkännande av Prümrådsbeslutet. Men på tal om farhågor från oppositionen som man har nämnt i motioner och reservationen om att det här beslutet öppnar för att utländsk polis kan komma hit och härja fritt i obegränsad omfattning måste jag säga att det är en helt fri tolkning från Socialdemokraternas företrädare. Det har inte någon som helst förankring i politiska viljeyttringar från alliansens politiska företrädare. De har varken skrivit eller nämnt det här i dag. Man målar alltså upp spöken som inte finns.

Anf. 73 Alice Åström (V)

Herr talman! Jag vill poängtera att när det gäller artikel 17, som handlar om utländsk polis agerande och myndighetsutövande på svensk mark, var jag i mitt anförande ganska noga med att säga att den frågan fattar vi inget beslut om i dag och att regeringen kommer att återkomma till den. Jag tycker att det är bra att justitieutskottet skickade det här till KU för att pröva hur man ska uppfatta ett rådsbeslut där det finns en frivillighet. Öppnar ett antagande av ett sådant för tolkningen att det innebär att man är beredd att överlämna myndighetsutövning. Precis som sades tidigare var det ett enigt konstitutionsutskott som sade att det är först när vi är beredda att genomföra artikel 17 även i Sverige som följdlagstiftningen kan prövas på det sättet. Det som jag framför allt lyfte upp i mitt anförande var sekretessfrågorna och integritetsfrågorna och att det saknas en följdlagstiftning. Regeringen själv säger att det lagstiftningsarbete som rådsbeslutet föranleder, om det antas, inte är obetydligt och att det innefattar flera besvärliga frågor, bland annat om detta med frivilligheten. I själva rådsbeslutet pekar man på att gränsöverskridande jämförelser av uppgifterna bör öppna för en ny dimension inom brottsbekämpningen med tanke på det omfattande utbyte av information och uppgifter som följer av närmare polisiärt och rättsligt samarbete. Man är alltså tydlig med att säga att det här är en stor förändring av hur brottsligheten ska bekämpas. Vi får egentligen en situation med större sekretess mellan svenska myndigheter än vid utlämnande av dessa typer av uppgifter till övriga länder. Det är den saken som vi har pekat på väldigt noga. Vi hade egentligen velat ha ett bättre underlag.

Anf. 74 Karin Nilsson (C)

Herr talman! Som jag uppfattar beslutet ger det en möjlighet att öppna upp för ett EU-övergripande utrymme att införliva artikel 17. Sedan är det upp till var nation att själv ta ställning. Om vi inte godkänner Prümrådsbeslutet stannar vi upp processen för hela Prümrådsbeslutspaketet också för övriga länder. Jag tycker inte att Sverige ska fördröja i den här frågan. Vi har möjlighet att ta ställning eftersom frågan är frivillig och eftersom vi har tid på oss att utforma en lagstiftning till den dagen vi eventuellt vill använda den här möjligheten. Det är upp till varje land att själva göra likadant. Men vi har inte sagt nej till att andra länder ska kunna gå vidare med frågan. När det gäller sekretessfrågor och gränsöverskridande sådana är det klart att en omfattande utredning måste ligga till grund för vilka lagförändringar som kommer att ske i de sammanhangen. Det är givetvis annorlunda om vi låter informationen gå över en gräns och andra myndigheter blandas in. Därför står det också i förslaget att frågan ska utredas ytterligare och att det ska läggas fram ett förslag som kommer tillbaka hit för behandling. Likadant är det när det gäller artikel 17. Frågan kommer att bollas tillbaka hit. Vi kommer att ha inflytande i frågan vid flera tillfällen. Jag kan inte påstå att det är större sekretess mellan de nationella myndigheterna, för det utbyte av information som sker i dag blir detsamma framöver. Man får träffmöjligheten, men i övrigt får man utifrån träffen söka den ytterligare personinformation som då är en sekretessfråga. Men den informationen kan man nå även i dag genom att göra en förfrågan. Det är bara det att hela processen skyndas på om man får en träff i ett annat land än det egna.

Anf. 75 Alice Åström (V)

Herr talman! Jag blir faktiskt lite oroad, för det som vi fattar beslut om i dag, och som är ett bindande beslut, handlar om dna-registret, fingeravtrycksregistret och fordonsregistret. När man säger att det här inte är några problem därför att det är sådana uppgifter som kan lämnas ut i vanliga fall går man helt ifrån den diskussion som vi har i Sverige om vilka myndigheter som ska få direktåtkomst till andra myndigheters register. Det görs väldigt stora avvägningar av hur personkretsen kommer att se ut, vilka som kommer att få tillgång till registret. Vi gör en avsevärd skillnad på åtkomst till datoriserade register och vanligt utlämnande av sekretessuppgifter. Det är väldigt stora skillnader i sekretesslagstiftningen när man nu öppnar upp för direktåtkomst, och det poängteras noga att det kommer att vara en jättestor förändring. Det är alltså inte så enkelt. De beslut vi fattar om registren kommer vi att vara bundna av, och man kommer inte att ha gjort analysen när det gäller sekretesslagstiftningen. Herr talman! Majoriteten säger att vi i oppositionen ser spöken när vi säger att det kommer att springa utländsk polis här på svensk mark och ägna sig åt myndighetsutövning. Jag vill poängtera att det inte ligger i det här beslutet, men man kan ju inte kan vara helt blind och inte inse att det finns starka krafter inom EU med en mängd olika länder som verkligen vill sträva efter att få en EU-polis och egentligen helt frångå det nationella ansvaret. Jag är glad över att vi i Sverige är ganska tydliga med att vi inte vill öppna upp utan säger att det är en nationell angelägenhet. Men det finns krafter som eftersträvar det, och det präglar också det här beslutet. Man vill ta steg vidare, och jag hoppas att Sverige kan fortsätta att hålla emot. Det gör att jag är ännu mer tveksam till att öppna upp, för det är många krafter som skulle bli glada om det vore dit vi skulle komma. De spökena ser jag. Än så länge springer inte spökena på de svenska gatorna, och jag hoppas att vi håller dem borta.

Anf. 76 Karin Nilsson (C)

Herr talman! Direktåtkomsten handlar om att hitta ett fingeravtryck som motsvarar det som har hittats på brottsplatsen, att hitta ett dna-spår. Men direktåtkomsten innebär inte att man får ut personuppgifter om en person, utan dessa uppgifter lämnas ut utifrån väldigt konkreta och skäliga grunder. Det blir precis som i dag. Om man vet att man har en brottsmisstänkt och lyckas få reda på uppgifter som gör att man misstänker att personen finns i vårt land kan man gå vidare om det är ett brott med en rätt så hög straffskala. Den fortsatta utredningen av brottet sker alltså på samma sätt som tidigare, men det går betydligt fortare då man kan söka i flera länders register för att få träff. Jag ser inte att det finns något sekretesshot mot våra svenska medborgare mer än förstås de som har lämnat spår efter sig vid en brottsplats. Att Sverige ska fortsätta hålla emot har vi gemensamt. Det finns ingen anledning att förlänga debatten, för jag ser inte att det finns något skäl till att mitt parti skulle vilja se en förändring mot en Europapolis. Vi eftersträvar en nationell polis, och vi jobbar vidare för att förstärka den.

Anf. 77 Cecilia Wigström i Göteb (Fp)

Herr talman! I dagens internationella värld behöver vi EU-samarbetet för att lättare komma åt brottslingar som rör sig över landsgränser. Det kan handla om den organiserade brottsligheten som styr narkotikahandel över hela Europa. Det kan handla om huliganer som reser runt i Europa för att delta i upplopp vid fotbollsmatcher eller toppmöten. Det kan handla om resande pedofiler som begår fruktansvärda övergrepp i olika länder. Vikten av Europasamarbete i brottsbekämpningen var en insikt som vi i alliansen tidigare delade med Socialdemokraterna. Det var hos oss, i stället för hos Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som Socialdemokraterna förra mandatperioden sökte stöd i kammaren för dessa frågor. Men jag börjar undra var Socialdemokraterna står i dag vad gäller europeiskt polissamarbete. I morgondagens votering vill Socialdemokraterna att Sverige ska stoppa Prümrådsbeslutet inom EU. Säger Sverige nej till detta innebär det att vi stoppar samarbetet även för övriga länder eftersom varje land har vetorätt. För oss i Sverige är det framför allt intressant att se vad svensk polis kan göra med Prümrådsbeslutet. Det innebär att svensk polis kan få snabbare och mer direkt tillgång till andra länders dna-, fingeravtrycks- och fordonsregister. Redan i dag kan vår polis genom tidsödande manuella procedurer få hjälp med identifiering från andra länder och vice versa. Det har vi nyligen sett i fallet med barnen i Arboga där den misstänkta befann sig i Tyskland. Med Prümrådsbeslutet, som vi ska besluta om i morgon, skulle mycket tid kunna vinnas på att identifiera gärningsmän snabbare eller över huvud taget. När Socialdemokraterna säger nej till detta sviker man brottsoffer i alla länder. För Folkpartiet och alliansen är det viktigt att polisen kan identifiera brottslingar som lämnat fingeravtryck eller dna-spår. Med de öppna gränser vi har kan gärningsmannen komma från ett annat land och finnas i andra länders databaser. Österrike och Tyskland, som är initiativtagare till effektiviseringen, har klarat upp flera olösta fall genom att införa automatisering sinsemellan. En annan del av EU-beslutet som vi ska ta ställning till i morgon innebär att länder frivilligt och när landet själv beslutar om det kan ta emot ett annat lands polis på sitt territorium. Det finns inga krav på att bjuda in utländsk polis i gemensamma operationer, utan beslutet innebär en möjlighet. Regeringen har ännu inte tagit ställning till om man vill använda denna möjlighet i framtiden. Det återkommer regeringen till när följdlagstiftningen kommer tillbaka i riksdagen. Folkpartiet ser gärna att svensk polis kan bjuda in utländska kolleger att tillfälligt ingå i den svenska polismyndigheten och arbeta under svenskt befäl och svensk lag, till exempel vid internationella toppmöten eller stora idrottsevenemang då vi kan förvänta oss att bråkstakar reser hit. Det har tidigare nämnts att svensk polis var i Tyskland under fotbolls-VM och jobbade. De var inte där bara för att lämna information utan för att kunna ingripa och utföra myndighetsutövning. Nu står polisen återigen beredd ifall Sverige kvalar in till fotbolls-EM i Österrike och Schweiz i sommar. Det blir nog en rolig tillställning. Vi har väl alla sett hur bra det gick för Zlatan i Italien och att Henke Larsson är klar för laget. Fotboll är roligt, men tyvärr finns det huliganer som kommer till dessa evenemang. I Sverige har vi inte den lagstiftning som Tyskland har och som möjliggjorde att Tyskland tog emot svensk polis. I dag har vi inte möjlighet att ta emot tysk polis i Sverige. Min fråga till Socialdemokraterna som vill rösta nej är förstås: Vad är det för fel på att tysk polis kommer hit och jobbar på motsvarande sätt som svensk polis gjorde i Tyskland? Eller vad är det för fel med att dansk eller finsk polis kommer hit och gör samma sak? Vad är det för fel på det? Socialdemokraternas skrämselargumentation att utländska myndigheter etablerar sig på svenskt territorium och kan agera självständigt är tom retorik. Det står uttryckligen i artikel 17: "Sådana verkställande befogenheter får endast utövas under överinsyn av och i regel i närvaro av värdmedlemsstatens tjänstemän. De utsändande medlemsstaternas tjänstemän skall lyda under värdmedlemsstatens nationella lagstiftning." Socialdemokraterna har i Europaparlamentet uttalat sig positivt om Prümrådsförslaget. Ni har i regeringsställning drivit på i denna riktning för att det behövs mer samarbete i Europa mot brottsligheten. Så sent som i april röstade ni för att utreda möjligheterna för att ge finsk polis ökad rätt att ingripa på svensk mark. Var står Socialdemokraterna egentligen när det gäller europeiskt polissamarbete? Är detta en verklig förändring av er politik? Eller opponerar ni för opponerandets skull? Fru talman! De enda som kan applådera denna Sahlinska förändring av Socialdemokraternas europeiska politik och rättspolitik är Sveriges och Europas grovt kriminella. (Applåder)

Anf. 78 Inger Davidson (Kd)

Fru talman! Ibland känns det som om vi lever i skilda världar. I Vänsterns värld finns inget som helst behov av att möta den enormt växande grova brottslighet som vi ser, bland annat i Europa, och som inte med den bästa inriktning i världen mot subsidiaritet kan lösas på svensk nivå utan behöver lösas över gränserna. Det finns också anledning att påpeka att EU-samarbetet är ett samarbete mellan vänner. Det är vänner som sätter sig ned vid borden och förhandlar fram de beslut som vi så småningom kommer fram till. Det anstår inte en debatt i Sveriges riksdag att ständigt misstänkliggöra övriga EU-länders invånare och myndigheter på det sätt som har gjorts i debatten i dag. Det är inte heller så att detta går särskilt fort. Diskussionen om hur man ska förbättra samarbetet över gränserna för att möta den grova brottsligheten har förts under mycket lång tid, i åratal faktiskt. Till slut var det ett antal länder som bestämde sig för att på egen hand upprätta ett utökat samarbete. Det blev Prümkonventionen. Det var år 2005. Så småningom anslöt sig flera länder till konventionen, bland annat Finland som tillhör vårt närområde. Det är alltså ett djupt känt behov bland medlemsstaterna att denna förbättring och utveckling av samarbetet över gränserna ska komma till stånd. Det har rått och råder, tror jag, en bred enighet mellan åtminstone fem av riksdagens sju partier om att det är viktigt att göra det enklare att utbyta uppgifter om dna, fingeravtryck och fordon mellan EU-ländernas brottsbekämpande myndigheter. Det görs redan i dag, som vi har hört, men på ett mycket krångligt och tidsödande sätt. Nu ska det i stället kunna göras elektroniskt. Det innebär inte att personuppgifter lättvindigt kommer att skickas kors och tvärs inom unionen utan bara att man vid sökning kan få veta om det blir en träff eller inte. Om det blir en träff följer en fastlagd procedur för hur man ska gå till väga för att komma vidare. Och, Alice Åström, det införs särskilda dataskyddsbestämmelser som reglerar detta för att säkerställa ett skydd för den personliga integriteten. Möjligheten att bli informerad och överklaga beslut finns också reglerad. Det känns viktigt att betona det eftersom det ibland framstår dels som att beslutet innebär stora nyheter i sig, dels som att personuppgifter kommer att behandlas på ett vårdslöst och helt oreglerat sätt. Jag hade inte tänkt citera, men jag tänker ta den tiden nu eftersom debatten så mycket har handlat om detta. Jag skulle vilja att framför allt Alice Åström läste s. 83-87 i förslaget till rådsbeslut där artikel 24-32 behandlar just dessa frågor - behörighetsfrågor, hur skyddet ska utformas, vilka myndigheter som ska få göra det, att det ska vara i enlighet med Europarådets konvention och så vidare. Det finns alltså ett antal artiklar just om detta, som det har hävdats att det inte finns någonting om. Det förvånar mig att debatten kan föras på den nivån. Fru talman! Som redan framgått har Socialdemokraterna faktiskt ändrat uppfattning när det gäller en av artiklarna i rådsbeslutet, den som handlar om att öppna en möjlighet för en brottsbekämpande myndighet i ett land, exempelvis polisen, att göra en gemensam insats med sin motsvarighet i ett annat EU-land för att förebygga brott eller för att kunna upprätthålla ordning och säkerhet, till exempel i samband med stora idrottsevenemang, EU-toppmöten och liknande. De har varit med på vagnen ganska länge i den här processen men har nu valt att yrka avslag på hela propositionen, trots att de är överens med regeringen om det mesta av innehållet. De är väl medvetna om, eller borde i alla vara det, att om deras avslagsyrkande skulle vinna gehör här leder det till att hela det brottsbekämpande arbetet inom EU rejält skulle tappa tempo. Det skulle inte bli så bara i vårt eget land utan i alla de 27 medlemsländerna, på grund av detta, precis som vi hörde Cecilia Wigström nämna. Att Vänsterpartiet, som också har yrkat avslag, gör detta med öppna ögon förvånar ingen. Men att ett parti som har varit regeringsbärande så länge och som tidigare har medverkat till och varit pådrivande när det gäller EU-beslut som kan uppfattas som betydligt mer långtgående än det här väljer att yrka avslag tyder faktiskt på att det helt enkelt handlar om dålig oppositionspolitik. Man vill sätta käppar i hjulet för regeringen, helt enkelt. Jag är glad å alla de människors vägnar som kunde ha riskerat att bli brottsoffer på grund av fortsatt ineffektiva rutiner i samarbetet över att det inte är Socialdemokraterna som sitter i Rosenbad, även om jag har en ganska stark misstanke om att deras beslut då hade blivit ett annat - jag hoppas att det hade blivit det i alla fall. När det gäller samarbete mellan brottsbekämpande myndigheter i två länder har det redan visat sig effektivt. När svenska poliser, märk väl, i sina uniformer - det här framställs ju ofta som något väldigt skrämmande - deltog under VM i fotboll i Tyskland hade det i sig en lugnande inverkan på alla de svenska fotbollsfans som fanns där. Om nu ett förhör hade behövt hållas hade det varit väldigt bra om en svensk polis hade kunnat förhöra en svensk fotbollsfan, om det nu skulle vara så att han eller hon hade begått något brott. Då hade man sluppit att tillkalla en tolk - bara en så enkel sak. På motsvarande sätt skulle det förenkla om en tysk polis finns här i Sverige och ska förhöra en tysk, gärna under överinseende, som det kommer att vara, av en svensk polis. Detta är myndighetsutövning i all sin enkelhet. Men det finns alltså ingen skyldighet eller något tvång att vi skulle göra så som jag nu har beskrivit, utan vi får välja själva om vi vill det. Vi får välja dels om vi vill införa hela § 17, dels om vi sedan vill utnyttja den. När det gäller kravet på tre fjärdedels majoritet i riksdagen tror jag att ni visste att det egentligen inte behövdes, eftersom det inte handlar om att överlåta beslut inom EU. Men vi har i alla fall fått det bevisat nu genom att ett enigt KU har avfärdat det. Påståendet att det här skulle vara ett första steg mot att införa en gemensam polisstyrka i EU tycker jag faktiskt är rent nonsens. För om det är något som medlemsstaterna slår vakt om så är det sitt nationella självbestämmande över polis och andra brottsbekämpande myndigheter. Har man den minsta erfarenhet av att finnas med i olika EU-sammanhang där politiker också finns med vet man att det snarare är så att det går väldigt långsamt. Man tar små steg därför att man vill slå vakt om detta, och det är inget fel. Jag tycker att det är en riktig inställning. Det ska vara grunden. Vi ska ha nationella polisstyrkor i respektive land, och vi ska bestämma hur de ska användas. Men det står inte i motsats till att vi också kan samarbeta på ett mer effektivt sätt. Fru talman! Jag kan ge oppositionen medhåll på en punkt. Det hade naturligtvis varit bättre om vi hade haft med hela lagstiftningen. Men det här har riksdagen fått leva med under många år, under den förra regeringen och under den nuvarande. Ofta handlar det just om tidsbrist. Det gör det mer än någonsin i det här fallet, eftersom vi ska få ett nytt fördrag den 1 januari. Skulle vi stoppa den här processen innebär det att hela förhandlingsrundan får börja om igen. Det handlar alltså om en fördröjning på många år, skulle jag vilja påstå, innan man kan komma fram till ett beslut nästa gång. Det är i alla fall ingenting som Kristdemokraterna vill medverka till. Och eftersom vi, som sagt, har gjort det vid många tillfällen tidigare kan vi göra det en gång till. (Applåder)

Anf. 79 Alice Åström (V)

Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt begära replik. Men det sades att det var rent nonsens att det finns en diskussion där man gärna skulle vilja ha en europeisk polis och att det här är någonting man slår vakt om väldigt mycket när det gäller rättsväsendet. Då måste man ju ha missat utvecklingen helt. Jag tänker på diskussionen när det gäller Europol och vilka befogenheter de skulle ha, om det här också skulle vara ett EU-område. Eurojust är ett område där det varit en diskussion som handlar om en europeisk åklagare. Där har det varit mellanstatligt, och nu kommer det att bli en europeisk åklagare. När det gäller gränskontrollen och flyktingpolitik eller illegal invandring, som man säger, kan man läsa en mängd olika förslag. Det finns länder som gärna ser att man har en europeisk gränskontrollstyrka med polisiära befogenheter för att man vill att EU ska ta kostnaderna för det. Om man inte ser att den här kampen och diskussionen också finns i EU-länderna har man missat allting. Rättsväsendet är ju alla de här delarna, och det finns också i diskussionen. Sedan har jag aldrig påstått att det inte skulle finnas en nationell polis. Varje land kommer säkert att ha en nationell polis, men det finns de som också vill att vi ska ha en gemensam EU-polis. Där är vi, precis som jag sade i mitt anförande, helt överens mellan partierna, eller har varit det hittills i alla fall, om att vi inte vill ha någon europeisk polis. Sedan måste jag ändå säga något om den debattstil som så ofta dyker upp om att man är den grova brottslighetens största försvarare. Man är skyldig kommande brottsoffer. Dem ger man inget skydd och så vidare. Det är en debatteknik som jag tycker är oerhört skrämmande. Jag hoppas verkligen inte att Inger Davidson menar att jag, Alice Åström från Vänsterpartiet, anser att det är bra med fler brottsoffer. Det är just därför jag säger nej.

Anf. 80 Inger Davidson (Kd)

Fru talman! Jag börjar med det sista. Nej, jag tror inte det. Men i praktiken får det den följden. Om man säger nej till förslag efter förslag efter förslag som handlar om hur man ska komma till rätta med den grova brottsligheten medverkar man faktiskt till att den får utrymme, att den får fortsätta att utvidga sig. Man medverkar till att grova brottslingar får fortsätta att komma på nya idéer, nya sätt att arbeta över gränserna, nya sätt att sälja sina sexslavar. Om polisen försöker hindra det på ett sätt hittar de nya vägar och så vidare. Det är faktiskt så. Då måste vi möta det, och det är en balansgång. Men jag tycker, inte minst i det här ärendet, att regeringen i sin proposition beskriver detta väl, att vi har uppnått balansen. Det handlar om proportionaliteten och subsidiariteten. Vi kan ju inte klara det på egen hand, så där faller subsidiaritetsargumentet, kan man säga. Man tar på sig ett ansvar, tycker jag. Man ska debattera. Man ska hitta en balans. Men man kan inte bara säga nej till allt. Det är det som är min viktigaste punkt när jag talar om detta. När det gäller utvecklingen mot en europeisk polismakt hävdar jag fortfarande detta. Den kan diskuteras. Visst finns det enskilda personer och politiker som skulle tycka att det vore bra, men vartenda medlemsland slår väldigt starkt vakt om att vara självbestämmande när det gäller sitt rättsväsende. Därför håller man igen. Vissa små förändringar till utvidgat samarbete diskuteras, som jag sade, i åratal innan man till slut bestämmer sig för att ta det här lilla steget.

Anf. 81 Alice Åström (V)

Fru talman! Jag ska först ta diskussionen om att man tar på sig ett ansvar om man säger nej och att man har varit kritisk i det här och att det i just det här förslaget finns en väldigt bra balans. Integritetsskyddskommittén återkommer jag till många gånger. Den var helt enig. På förslag efter förslag nästan som vi hade fattat beslut om i den här svenska riksdagen hade man brustit i att göra de analyser och avvägningar som finns. Jag kommer, fru talman, att så länge vi inte får de ordentliga analyserna och avvägningarna fortsätta att hävda att vi också måste lyfta upp integritetsskyddet. Jag betonar det kanske mer än andra. Det beror på att det har varit alldeles för få som har betonat det. Om alla tog ett större gemensamt ansvar när det gällde de frågorna kanske man också någon gång hade kunnat prata om något annat. När det gäller skyddsreglerna, som Inger Davidson också tog upp, finns det artiklar som talar om vilka regler det finns för lagring, hur länge man får använda uppgiften, hur man får använda den. Hade det inte funnits det hade det verkligen varit skrämmande. Det jag pratade om i mitt anförande och som jag har lyft upp handlar om hur många myndigheter det är som kommer att få åtkomst till det, hur många fler personer än tidigare. Vi gör alltid den avvägningen när man har stora gemensamma register. Vi har diskuterat vem som ska få åtkomst när det gäller skattemyndigheten och när det gäller brottsbekämpningen i Sverige. Det jag har pekat på i debatten är att det är en oerhört stor utvidgning. Det är oerhört många fler som kommer att få direktåtkomst. Det poängterar man själv i betänkandet kommer att vara avgörande. Vi kan ha olika uppfattningar. Vi har uppfattningen att det här borde man ha utrett mycket bättre än vad man har gjort i förslaget. Vi ser att det finns ett problem när det gäller integritetsaspekten.

Anf. 82 Inger Davidson (Kd)

Fru talman! Det var en intressant svängning av debatten. Alldeles nyss fanns det inget skydd alls. Det fanns inga bestämmelser om sekretess, dataskydd eller någonting sådant. Allting svävade på moln i luften. Nu har jag räknat upp alla artiklar som faktiskt finns, där man också tar upp vilka myndigheter som ska vara behöriga. Man tar upp vad syftet måste vara. Man säger att basen måste vara Europarådets konvention om dataskydd som ska ligga som en lägsta nivå. Man får gärna ha högre, men man måste ha den lägsta nivån enligt Europarådets konvention, och så vidare. Det är ett antal artiklar. Så vi är inte fullständigt oansvariga på den här sidan och tycker att man inte behöver något skydd. Det är inte heller så att jag inte värnar om den personliga integriteten. Det gör jag verkligen. Jag har läst väldigt noga just för att jag ville se vad det fanns för skrivningar om det. Det finns skrivningar som ska ta hänsyn till och värna den personliga integriteten och också ge dem som drabbas av detta möjlighet att överklaga och få sin sak prövad. Det tycker jag är väldigt viktiga delar av detta. Jag är glad att vi kommer att fatta det här beslutet, att oppositionen inte får igenom sitt tvärstopp för det hela. Det skulle fördröja den här viktiga utvecklingen av samarbetet med flera år.

Beslut

EU-samarbete mot terrorism och gränsöverskridande brottslighet (JuU20)

Riksdagen godkände Prümrådsbeslutet som är ett utkast till rådsbeslut som har förhandlats fram inom EU. Rådsbeslutet handlar om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för att bekämpa terrorism och gränsöverskridande brottslighet. Det innehåller bestämmelser som syftar till att utveckla informationsutbytet inom EU, framför allt när det gäller uppgifter i DNA-, fingeravtrycks- och fordonsregister. Det finns även bestämmelser om samarbete för att förebygga terroristbrott samt andra former av samarbete, främst gemensamma insatser inom EU och bistånd vid större evenemang, katastrofer och allvarliga olyckor. Dessutom innehåller utkastet bestämmelser om dataskydd.
Utskottets förslag till beslut
Bifall till propositionen. Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag