Geografisk utvidgning av verksamhetsområdet för Europeiska utvecklingsbanken till södra och östra Medelhavsregionen

Herr talman! Det här är ett väldigt viktigt ärende av både miljöskäl och demokratiskäl. Vi gläds alla åt den arabiska våren i länderna söder om Medelhavet som har lett till att länder som förut varit hårdföra diktaturer har tagit viktiga steg mot ökat demokrati. Det är en utveckling som jag tror att vi alla gläds åt. Däremot ser vi att det fortfarande finns politiska risker. Den politiska situationen är fortfarande mycket osäker, och det behövs fortsatt arbete för att starta upp demokratiarbete och demokratirörelser i en del av de arabiska länderna. Tyvärr ser vi att många arabiska länder fortfarande har en lång väg kvar att gå för att röra sig i demokratisk riktning. Inte minst visar bilderna från Syrien som kommer dagligen att det behöver göras väldigt stora reformer och att man fortfarande inte har en demokratisk utveckling. Vi tycker i det sammanhanget att det är viktigt att Europeiska utvecklingsbanken, EBRD, kan vara en aktör som understöder och underlättar utvecklingen och som gör att vi kan göra nödvändiga investeringar för att öka demokratiseringen. För att Europeiska utvecklingsbanken ska kunna vara ett sådant verktyg krävs det förändringar av bankens inriktning. Banken uppfyller inte i dag riktigt de krav som vi tycker att man kan ställa på en bank för att den ska kunna vara en sådan positiv kraft. Ett exempel är att Europeiska utvecklingsbanken i dag har som huvudsakligt mål att öka tillväxten. Vi tycker att målet måste breddas till att utrota fattigdomen, som ju är ett mycket bredare mål än att bara öka tillväxten. Vi måste också titta på hur fördelningen av resurser inom länderna ser ut och hur bankens investeringar kan nå de allra fattigaste medborgarna i de här länderna. Vi vet att det här är länder som har enormt stora klyftor och där ägandet ofta är knutet till ett fåtal personer, en liten klick i landet. Det här borde Europeiska utvecklingsbanken ha med i sina beräkningar och kalkyler innan de fattar investeringsbeslut. Vi tycker att det är bra att banken har som princip att verka i länder som har demokrati, flerpartisystem och pluralism. Men vi tycker inte att banken, tyvärr, riktigt följer de principerna i de investeringar som man gör i dag. Vi ser i dag hur bankens i sina främsta verksamheter i Östeuropa begränsar sina investeringar bara till vissa länder, till exempel Turkmenistan, Vitryssland och Uzbekistan, medan det däremot finns andra länder där man är verksam och där det kan ifrågasättas om länderna verkligen uppfyller de demokratiska kriterier som vi har anledning att ställa krav på. Det handlar till exempel om Kazakstan och om det land som senast var värd för melodifestivalen, Azerbajdzjan. I det landet ser vi tydligt problemen med demokratiskt utövande och demokratisk styre. Med dessa erfarenheter som bakgrund anser vi att om banken ska kunna vara en positiv kraft i utvecklingen i de arabiska länderna måste man se över sitt agerande och hur man förhåller sig till stater som inte har de demokratiska principer som jag tycker att vi har anledning att ställa krav på. Europeiska utvecklingsbanken har också som uppgift att främja en hållbar utveckling i världen. Även där tycker vi att banken i dag tyvärr brister i alltför stor utsträckning, att man inte ställer sig bakom den omställning av energisystemet som världen verkligen behöver - en minskning av utsläppen av klimatgaser. Det handlar också om den lokala miljön för de människor som bor i områdena där man stöder investeringssystem. Vi ser exempel på bankens utlåning som går till stålverksamhet i Kirgizistan, som har skapat väldigt stora miljöproblem lokalt. Vi tycker att en bank som Sverige går in och stöder med skattemedel måste ha en hög ambitionsnivå när det gäller att minska miljöpåverkan genom de investeringar som sker. Vi kan inte acceptera att man gör investeringar som får väldigt skadliga effekter på den lokala miljön och också förstör hälsan hos kringboende människor. Vi ser också med stor oro på den inriktning som Europeiska utvecklingsbanken har när det gäller energiinvesteringar. Energiinvesteringar står för en ganska stor del av bankens utlåning. Där är det väsentligt att vi så snabbt som möjligt bidrar till omställningen av energisystemen i världen, bort från de fossila bränslena olja, kol och naturgas, och i stället investerar i att effektivisera energianvändningen och ser till att vi går över till användning av förnybar energi. Europeiska utvecklingsbankens utlåning under de senaste åren har stått för en väldigt stor del av investeringar i fossila bränslen. År 2009 stod investeringarna för förnybar energi för inte ens hälften av bankens energirådgivning. Det tycker vi är en utveckling som inte är acceptabel. Här måste Sverige som aktör i Europeiska utvecklingsbanken verka för att man snabbt fasar ut utlåningen till fossila bränslen och i stället ökar utlåningen kraftigt till förnybara bränslen och energieffektivisering. Just de arabiska länderna, som den geografiska utvidgningen handlar om, har fantastiskt bra möjligheter för förnybar energi. Det handlar om vindkraft, som det finns både stora utrymmen och väldigt bra vindlägen för, och inte minst om solenergi, där det finns fantastiskt stora möjligheter i arabvärlden att producera solenergi på ett hållbart sätt. De här länderna skulle kunna vara en nettoexportör av el från storskalig solenergiproduktion till exempelvis Europa och därmed också stabilisera Europas energisystem på ett fantastiskt sätt. Men det kräver självklart stora investeringar. Här skulle Europeiska utvecklingsbanken kunna vara en väldigt positiv aktör, om man bara hade rätt styrmedel och en vilja från de politiska ledningarna i bankens styrelse. Där ser vi tyvärr att Sverige inte har fullgjort sina uppgifter utan behöver verka mycket mer aktivt för att ställa om banken i hållbar riktning. Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till vår reservation nr 1.

Herr talman! Europeiska utvecklingsbanken startade sin verksamhet 1991. Uppdraget är att främja övergången från planekonomi till marknadsekonomi och demokrati. Det är en viktig uppgift. Banken byggdes upp mot bakgrund av omvälvningarna i Öst- och Centraleuropa och upplösningen av Sovjetunionen. Banken ägs av 63 länder och av EU och Europeiska investeringsbanken. Kapitalet uppgår efter höjningen 2011 till 30 miljarder euro fördelat på 6 miljarder euro i inbetalt kapital och 24 miljarder euro i garantier. Det är alltså inga småsummor som finns i denna bank. Sverige äger 2,3 procent av kapitalet och delar styrelserepresentationen i banken med Estland och Island. Det är inte så lätt som Per Bolund sade att påverka verksamheten om man har 2,3 procent. Bankens verksamhet omfattar i dagsläget 29 länder i Öst- och Centraleuropa och Mongoliet och Turkiet. Banken får bedriva verksamhet endast i länder som har demokratiska principer med flerpartisystem, pluralism och marknadsekonomi. Banken finansierar främst projekt och företag inom den privata sektorn. Finansieringen sker genom lån men kan också ske genom att banken tillskjuter aktiekapital och ställer garantier, vilket är den ordinarie verksamheten. Banken har även en särskild verksamhet som finansieras genom frivilliga bidrag och bankens vinstmedel. Den särskilda verksamheten är inriktad på de fattigaste verksamhetsländerna och består också av rena bidrag, krediter med förmånliga villkor och tekniskt bistånd. Vi hoppas att vi kan få mer resurser till de länder som har det besvärligt efter den revolution som varit. Den snabba utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern ledde till många internationella stödaktioner. Europeiska utvecklingsbanken, EBRD, uppmanades då att utvidga sitt arbetsområde till Nordafrika och Mellanöstern. Man började omedelbart planera för verksamhet inom detta område. Dock ska den utökade verksamheten rymmas inom EBRD:s nuvarande kapital på 30 miljarder euro, vilket vi tycker är riktigt eftersom det för dessa investeringar gällde att man också skulle betala tillbaka en del pengar till ägarna när krisen var löst. Det är dock möjligt att det kommer att behövas mer kapital när vi nu ser vad som händer i arabländerna. Länder som man planerar att avtala med är Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen, Egypten, Syrien, Libanon och Jordanien. Man har tidigare avtal med Östeuropa, gamla Sovjetunionen, Turkiet och Mongoliet. Det finns alltså många länder att dela pengarna mellan, och det gäller att prioritera verksamheten där den gör mest nytta. Som Per Bolund också sade måste dessa länder för att få stöd ha börjat tillämpa demokratiska principer med flerpartisystem, pluralism, marknadsekonomi, demokrati etcetera. Sverige deltar i högsta grad med kapital och know-how för EBRD:s verksamhet men är som jag sade tidigare en minoritetsägare i verksamheten, och bland 63 länder är det inte alltid så lätt att få sin stämma hörd. I Egypten, Marocko och Tunisien har EBRD:s planering börjat efter den arabiska våren, vilket Sverige understöder med stor kraft. Nya mottagarländer ska dock godkännas av guvernörstyrelsen i EBRD med minst två tredjedelar av medlemmarna som representerar minst tre fjärdedelar av bankens röstetal. Även här har man ett visst problem. För att få inriktning på de nya länderna behövs det att samtliga 63 medlemmar godkänner den nya strategiska inriktningarna på banken. Vad jag inte visste var att Tunisien och Jordanien blev ägare i EBRD 2011 och att Marocko och Egypten var ägare sedan tidigare. Här finns alltså redan kunskap om hur man kan agera i till exempel Tunisien och Egypten som är på väg mot demokrati. En annan viktig fråga som Per Bolund också tog upp är att när EBRD går in i de arabiska länderna måste man se till att investeringarna håller en hög miljönivå och att insatserna bekämpar klimatförändringar. Jag såg en gång när jag var ute och reste i affärer i mitt gamla jobb ett stort stålföretag i Libyen. Det var ingen rolig syn; det var mycket stora föroreningar. Det är därför viktigt när man fattar beslut i dessa länder att man gör det med höga miljöambitioner. Även energieffektivitet och förnybar energi ska prioriteras. Det står också i bankens formuleringar. Denna nya inriktning på Europeiska utvecklingsbanken ger en viktig kapitalförstärkning till arabländerna öster och söder om Medelhavet. Tillsammans med det övriga stödet i regionen kan olika verksamheter i dessa länder prioriteras, hoppas vi. En demokratisering med flera partier och pluralism kan utveckla denna region väsentligt, vilket Sverige givetvis stöder i allra högsta grad. Herr talman! Jag yrkar bifall till finansutskottet förslag i betänkande FiU39.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 2. Sverigedemokraterna menar att en utgångspunkt för den svenska biståndspolitiken bör vara att vi i första hand fördelar biståndet utifrån demokratiska principer där svenska folkvalda fördelar svenska biståndsmedel. Jag vill för den skull inte förringa Europeiska utvecklingsbankens verksamhet. Man har gjort mycket bra. Inte minst har man gjort skillnad i länder ganska nära oss själva i Öst- och Centraleuropa, länder som var drabbade av socialism och kommunism under decennier. Hjälpen har varit av vikt även för oss i Sverige. Det handlar om europeiska brödrafolk som har önskat att åter kunna närma sig Europa. Det har funnits ambitioner om en fri marknad, en europeisk rättsstat, demokrati och så vidare. Men när banken nu föreslår en utökning av sitt verksamhetsområde till Mellanöstern och norra Afrika tycker jag att det är dags att tänka ett varv till. Jag är inte lika okritisk till denna utveckling som föregående talare. Som jag sade har banken bidragit till en demokratiutveckling i delar av Europa. En sådan utveckling förutsätter dock att det finns betydande demokratiska krafter och processer att stödja. I Mellanöstern och i norra Afrika har vi som en konsekvens av den arabiska våren sett hur nya krafter har växt fram, krafter som ofta har stöd från oss i väst. Det är krafter som ofta för med sig totalitära idéer om en teokratisk samhällsordning, ett samhälle som bestraffar de otrogna. Redan nu är hundratusentals kristna på flykt i denna region som en konsekvens av den arabiska våren. I propositionen menar man att utmaningen i Mellanöstern och norra Afrika är likartad den i Central- och Östeuropa. Jag menar att det är historielöst. I Östeuropa har det funnits en folklig vilja till förändring för frihet, demokrati och självständighet. Det har varit otvetydigt. I Egypten, Tunisien och Libyen har vi dock bidragit till islamistiska krafter. Vi har till och med stridit sida vid sida med islamistiska grupper i Libyen, varav vissa har haft direkta kopplingar till al-Qaida och tidigare varit delaktiga i al-Qaida-operationer. Det finns en kulturell skillnad också i värdegrund och förhållningssätt till demokrati, pluralism, flerpartisystem - företeelser som inte är självklara i alla delar av världen och som tar tid innan de kan växa fram. Man kunde önska att utvecklingen i demokratisk riktning gått snabbare. Men jag tror inte att vi ska lura oss själva och tro att det har gått längre än vad det har. Det är alldeles för tidigt att dra sådana slutsatser som i propositionen, där man säger att demokratiseringen i norra Afrika och Mellanöstern redan är ett faktum. Det är för tidigt att bedöma om dessa länder har kunnat uppfylla de kriterier som anges av bankerna, att man endast ska bedriva verksamhet i länder som bekänner sig till och tillämpar principer om demokrati, flerpartisystem, pluralism och marknadsekonomi. Dessutom innebär en utökad satsning på norra Afrika och Mellanöstern minskade anslag till de europeiska länderna, som inte minst under dessa år av finansiella oroligheter har stora behov av stöd. Vi sverigedemokrater kan inte se att det i dag skulle finnas skäl till en sådan omprioritering.