Genomförande av återvändandedirektivet

Herr talman! Det vi nu ska debattera är ett betänkade angående förslag till genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv om gemensamma normer och förfarande för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas utan tillstånd i EU:s medlemsstater. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 2 från Socialdemokraterna. Herr talman! Migrationen i världen ökar, och Sverige är en del av den utvecklingen. En del kommer hit för att söka skydd, andra för att förena sig med sin familj och många för att arbeta. Oavsett skälet till att människor flyttar hit bidrar de med kunskaper, idéer, arbetskraft och företagande som har fått och kommer att få stor betydelse för Sveriges utveckling. Migration handlar om människor och möjligheter. Socialdemokraternas grundläggande värderingar om alla människors lika rätt och lika värde är det som präglar våra ställningstaganden. Det är bra att människor kommer till Sverige och vill arbeta, men Sverige måste bli bättre på att välkomna dem som flyttar hit och bättre ta till vara deras kunskaper och resurser. Diskriminering av personer på grund av etnicitet, kön, religion, sexuell läggning eller ålder ska bekämpas. Vi tror att Sverige blir ett rikare land när vi lär av andra och när en mångfald av erfarenheter och kunskap tas till vara både i arbetslivet och i politiken. Vi socialdemokrater värnar den reglerade invandringen, men också rätten att söka asyl som en grundläggande mänsklig rättighet. Den utgår från människors behov av skydd och deras fruktan för förföljelse. Varje person som söker asyl måste få en rättssäker prövning och beslut inom rimlig tid. Vi vill bibehålla den tradition som har gjort att Sverige ses som ett föredöme vad gäller såväl att ge människor skydd som att vara påverkande för stabilisering och demokratisering av regioner i världen. Barns bästa ska vara vägledande vid beslut som rör barn. Barn väljer inte själva att bli migranter. Barn väljer heller inte sina föräldrar eller den situation de befinner sig i. Herr talman! Rätten att söka asyl är en del av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och en grundpelare för svensk socialdemokrati. Det är en rättighet som utgår ifrån de människor som har behov av skydd och som grundas i deras fruktan för förföljelse. Vi ser i dag hur det riskerar att uppstå en gräns mellan EU och omvärlden samtidigt som integrationen inom EU ökar. Skillnaderna mellan EU-ländernas flyktingpolitik är stor trots den ambition som finns inom gemenskapen att unionen före 2012 års utgång ska ha en gemensam asyl- och flyktingpolitik. För oss är det viktigt att den höga ambitionsnivå, både vad gäller mottagande och rättsprocessen i övrigt, som merparten av riksdagspartierna står bakom också ska bli det golv som EU:s gemensamma politik ska vila på. Sverige ska ha ett generöst flyktingmottagande. Vi socialdemokrater ser därför ett behov av att bland annat begreppet "synnerligen ömmande omständigheter" ändras och att nuvarande praxis i ärenden som rör barn ska mildras. Humanitära organisationer och barnrättsorganisationer vittnar om att tolkningen är för restriktiv. Herr talman! På samma sätt som det är viktigt att säkerställa att de som har asylskäl och flyktingliknande skäl får stanna i Sverige är det också viktigt att diskutera hur återvändandet ska gå till för dem som inte uppfyller asylskälen eller som av andra orsaker befinner sig i landet utan tillstånd. Ett värdigt återvändande för de människor som får avslag på sin asylansökan är en central del i den svenska migrationspolitiken. Oavsett om personen som avvisas hade väldigt små chanser att få asyl eller inte handlar det om människor. Värdighet och humanitet måste därför prägla beslut som även går emot människors önskan om att få asyl i Sverige. Det är av största vikt att Migrationsverket genom ett bra motivationsarbete vid avslagsbeslut kan motivera till och verka för ett värdigt återvändande. Ambitionen måste vara att i minimal utsträckning tvingas överlämna fall till polis för handräckning vid avvisningsbeslut. De etiska regler som finns inom Migrationsverket och polis måste följas och eventuella avsteg måste utredas och hanteras utifrån uppställda regelsystem. Inom såväl EU som nationellt sluts återtagandeavtal med berörda länder. Dessa avtal kan vara en möjlighet för att finna värdiga och hanterbara former för återvändande. Det är dock viktigt att avtalen är utformade så att parterna gör enhetliga bedömningar av avtalstexterna och att dessa är transparenta för individen och samhället. Avtalen måste vidare vara utformade så att överenskommelser inte får sådana konsekvenser att de inskränker människors möjlighet att söka skydd enligt gällande konventioner. Herr talman! Utskottet noterar särskilt att de föreslagna tiderna för förvarstagande innebär att Sverige ligger långt under EU-snittet för förvarstider. Men om man ska vara riktigt ärlig är det knappast svårt att vara bäst i klassen om man som land har några som helst ambitioner att uppnå både en snabb, rättssäker och human asylprocess. En fråga som Lagrådet pekat på är att det i svensk rätt inte finns några bestämmelser om organisationers rätt att besöka förvarsanläggningar för att träffa personer som sökt asyl och som är föremål för ett avvisningsbeslut. Det finns inte i praktiken några begränsningar vad gäller frivilligorganisationers besök i förvar. Lagrådet förordar i sitt remissvar att organisationernas rätt till besök författningsregleras, något som vi inte tillstyrkt då vi i dag inte vare sig kan eller vill kategorisera vilka organisationer som ska ha rätt till besök vid ett förvar. Det är något som vi anser skulle kunna bli resultat av en lagreglering. Så länge vi inte ser att organisationer förhindras besöka förvarstagna är det rimligare att avstå från reglering. Men skulle en sådan utveckling ske kommer vi heller inte att vara främmande för att väcka frågan om lagreglering. Herr talman! Med detta avslutar jag mitt anförande. (Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservationer nr 4 och 7. Den proposition vi har att ta ställning till är som tidigare nämndes Genomförande av återvändandedirektivet . Det innebär ett införande av gemensamma regler inom EU för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas illegalt i medlemsstaterna. Propositionen bygger på en överenskommelse mellan regeringen och Miljöpartiet. Propositionen är ytterligare ett tecken på att Miljöpartiet får ett allt större genomslag för sin hållning. Trots att Sverige i flera decennier fört en politik för asyl och migration som varit en av världens mest liberala och därmed mest ansvarslösa driver nu Miljöpartiet igenom att vi ska bli än mer liberala och ansvarslösa. Det är alliansregeringen som låter dem göra det. Detta har vi konstaterat tidigare, och vi ser gång på gång hur det upprepas. Det tas ständigt nya små steg i den riktningen. Jag är tämligen säker på att det kommer att upprepas många gånger framöver. Genomförandet av återvändandedirektivet kommer knappast att utgöra kulmen för samarbetet när vi betraktar det i backspegeln. Det känner jag mig också ganska säker på. En uttalad målsättning med samarbetet har varit att just hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande över frågor som asyl och migration. Det är en strategi som vi har sett misslyckas i många andra europeiska länder. Många försök att frysa ut de partier som förespråkar en mer restriktiv asyl- och invandringspolitik som Sverigedemokraterna gör i Sverige har i slutänden resulterat i ett starkare stöd för dessa partier. Det är därför som jag gärna vill passa på att informera de väljare som eventuellt lyssnar att det är alliansregeringen och Miljöpartiet som nu bär ansvaret för Sveriges politik på dessa områden. Det är en politik som jag är övertygad om att en majoritet av svenska väljare inte vill ha. För att då komma in på det aktuella ärendet, den aktuella propositionen, vill jag först säga att vi sverigedemokrater menar att beslut om vilka som ska tillåtas uppehålla sig i ett land ska tas på nationell nivå. Det är egentligen lika självklart som att vi själva ska kunna bestämma över vilken välfärdsnivå vi vill ha, hur mycket vi vill satsa på infrastruktur, forskning och utveckling och inte minst - det är något som vi faktiskt verkar vara helt överens om i den här kammaren - det svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta. Jag valde att nämna det sista om beskattning just därför att jag själv satt i skatteutskottet fram till ganska nyligen. Men Sverigedemokraterna menar att det är precis lika självklart att vi i Sverige själva ska avgöra vilka utlänningar som ska tillåtas flytta till Sverige och vilka som ska tillåtas uppehålla sig i Sverige. Det ska inte bestämmas från utlandet. Även här ska vi följa principen: Ej lagar på oss trugas. I det här fallet har vi en proposition som nu ser ut att antas, eftersom regeringen gör upp med Miljöpartiet. Vad man gör är att man lägger sig på miniminivån i direktivet i några olika avseenden. Jag tänkte ge två exempel. När det gäller återreseförbudets längd för en utlänning som uppmanats lämna landet inom en viss tid och som trots detta vägrar att lämna landet inom denna tid föreslår regeringen ihop med Miljöpartiet ett återreseförbud på ett år. Det återreseförbud som tillåts av direktivet och som rekommenderas av Förvarsutredningen kan sättas till fem år. Remissinstanser som har yttrat sig i frågan är allt från Rikspolisstyrelsen och Säkerhetspolisen till Migrationsverket, Advokatsamfundet, Barnombudsmannen, Rädda Barnen och Amnesty International. Ingen har haft något att erinra mot utredningens förslag om maximalt fem års återreseförbud. Sverigedemokraterna menar att ett återreseförbud på fem år för den som vistas illegalt i Sverige och som vägrar att frivilligt resa hem i allra högsta grad är rimligt, och det är något som delas av Förvarsutredningen och samtliga remissinstanser. Men regeringen och Miljöpartiet bortser från dessa instanser och insisterar på ett år. Sverigedemokraternas alternativ till regeringens förslag är att återvändandedirektivet genomförs med tillägget att återreseförbudet som regel ska sättas till fem år. När det gäller tidsgränser för hur länge en utlänning får hållas i förvar lägger sig alliansregeringen och Miljöpartiet återigen på en lägre nivå än vad utredningen föreslår. Sverigedemokraterna menar att det självklart är bäst för alla inblandade parter om den tid som en utlänning måste hållas i förvar blir så kortvarig som möjligt men att det ska vara tillåtet att hålla utlänningen i verkställighetsförvar i 6 månader och om synnerliga skäl föreligger så länge som 18 månader. Det handlar alltså om utlänningar som illegalt befinner sig i Sverige, som vägrar lämna landet, som vägrar samarbeta och som försöker obstruera in i det längsta för att beslutet inte ska kunna verkställas. Inte heller här tycks remissinstanserna ha så mycket att erinra. Det var någon som menade att 18 månader inte kan rymmas inom definitionen av verkställighetsförvar, men värre än så var det inte. Till detta kan också läggas att regeringens och Miljöpartiets förslag på förvarstider ligger långt under EU-genomsnittet, precis som föregående talare sade. Sverigedemokraterna menar att vi nog bör justera vår lagstiftning med anledning av det. Innebörden av Sverigedemokraternas reservation är alltså att återvändandedirektivet genomförs men med tillägget att återreseförbudet sätts till fem år och att tidsgränsen för förvar höjs. Det innebär inte att vi är mindre kritiska till att vi anpassar vår lagstiftning efter direktivet, men det innebär att vi erbjuder ett alternativ som bättre tillvaratar Sveriges intressen.

Herr talman! EU-språk är ofta ganska abstrakt. Det är svårt att veta vad som gömmer sig bakom den byråkratiska ytan. Det är därför viktigt att vi inte låter den språkliga distansen ta över och skymma det vi egentligen talar om, en human och generös flyktingpolitik med värdighet och respekt för mänskliga rättigheter i alla delar. Det är inte minst viktigt när vi diskuterar så genomgripande intrång i en persons liv som tvångsutvisning och förvar. Återvändandedirektivet är en EU-produkt med ett par år på nacken, och direktivet ska nu implementeras i svensk lag efter en uppgörelse mellan den borgerliga alliansen och Miljöpartiet. Vänsterpartiet har ända från början varit starkt kritiskt till direktivet som sätter upp gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas utan tillstånd i medlemsstaterna. Vi menar att direktivet utgör ytterligare en byggsten i "Fästning Europa". Men med detta sagt återstår nu att försöka mildra direktivets konsekvenser, att göra det dåliga mindre dåligt. Herr talman! Senast i går eftermiddag stod jag här i kammaren i en interpellationsdebatt med migrationsminister Billström. Temat då var utvisningar till tortyr. Liksom många gånger förut hänvisade migrationsminister Billström till att den sökande har fått en rättvis och individuell asylprövning och framför allt att det är viktigt att ärendet får ett tydligt slut. Frågan vi debatterar i dag har tydliga kopplingar till gårdagens debatt, för i samband med genomförande av återvändandedirektivet lyfts även frågan fram om vad vi kan göra för att övervaka att det tydliga slutet inte innebär kränkningar av mänskliga rättigheter, som till exempel rätten att slippa utvisning till tortyr. Pastor Jean Kabuidibuidi, som tvångsutvisades för en dryg månad sedan, vet rent fysiskt vad detta tydliga slut kan innebära. Genom bland annat Diakonia har vi kunnat följa hur pastor Jean omedelbart efter ankomst till landet fördes till en källare och fick utstå utfrågningar och misshandel. Skadorna finns väl dokumenterade i en rapport som sammanställts av Diakonias samarbetspartner i landet. Vilket ansvar har vi i Sverige, herr talman, för denna tvångsutvisning till tortyr? Och vad hjälper det pastor Jean att han fått en individuell och rättssäker prövning av sitt ärende om han ändå utsattes för detta när han återvände? Det är inte utan att man kommer att tänka på Tage Danielssons sannolikhetsberäkning i fråga om kärnkraften. Vad gör vi när det som inte får hända ändå händer? Och hur följer vi upp och drar lärdomar av en sådan tragedi? Det finns faktiskt förslag som berör just detta, herr talman. En medlemsstat ska enligt återvändandedirektivet "sörja för ett effektivt övervakningssystem för påtvingade återvändanden", det vill säga det måste finnas instanser som övervakar att individers rättigheter tillgodoses i samband med avvisningsbeslut. Även EU-kommissionär Cecilia Malmström har betonat att övervakning från utomstående bör finnas vid tvångsavvisningar. Kommissionen har föreslagit att det kan vara en person från en frivilligorganisation som är med under hela processen för att se att värdighet och grundläggande rättigheter för den person som ska utvisas respekteras. Regeringen och Miljöpartiet hänvisar i propositionen till förvaltningsdomstolarna, Justitieombudsmannen och Justitiekanslern. JO och JK, menar vi, är speciella granskningsorgan och har inte den tid eller de resurser som krävs för att vara ett allmänt övervakningsorgan. Just därför bör ett särskilt övervakningssystem, med resurser och kompetens, som övervakar att individers rättigheter tillgodoses i samband med avvisningsbeslut införas. Vi är inte byråkrater. Vi är politiker. Och vi har ett ansvar att skapa förutsättningar för en flyktingpolitik där ingen får erfara de smärtsamma konsekvenserna av ett felaktigt beslut på sin egen kropp. Därför är det för mig mycket svårt att förstå varför regeringen och Miljöpartiet väljer att säga nej till ett sådant övervakningssystem vid tvångsutvisning. Herr talman! En migrationspolitik värd namnet ska ge skydd åt dem som behöver det men även vara särskilt vaksam när det gäller utsatta grupper. Några av de allra mest utsatta migranterna i världen är de barn och vuxna som har utsatts för människohandel. Vänsterpartiet anser liksom Unicef, Amnesty och Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar att offer för människohandel bör undantas från kravet på återreseförbud i utlänningslagen. Att straffa offer för människohandlares kriminella och grymma behandling är inget vi ska göra i Sverige. På samma sätt instämmer vi med Barnombudsmannen, Rädda Barnen samt FN:s barnfond, Unicef, i att ett LVU-omhändertagande bör vara ett så kallat verkställighetshinder enligt utlänningslagen. Regeringen bör därför genomföra en ändring av lagen som innebär att LVU-omhändertagande räknas som verkställighetshinder. Skyddet av barnet och dess rätt till ett tryggt liv får inte vara beroende av ursprung eller juridisk status. Barnperspektivet upphör inte att gälla för att barnet eller dess föräldrar har ett utvisningsbeslut. Herr talman! Med detta ställer jag mig bakom samtliga Vänsterpartiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 3 och 5.

Herr talman! I dag debatterar vi SfU6 och genomförandet av återvändardirektivet. Det handlar om gemensamma normer och förfaranden för de tredjelandsmedborgare som inte har rätt att vistas i Sverige. Genomförandet av direktivet innebär att Sverige nu tar ytterligare ett steg i riktning mot en gemensam europeisk asylpolitik. Det är det här som direktivet handlar om. Om en tredjelandsmedborgare får sin ansökan om uppehållstillstånd avslagen måste denne lämna Sverige. Regeringen föreslår en tidsfrist för frivillig avresa som är två veckor respektive fyra veckor. Inom denna tid ska man lämna landet. Det är reglerad invandring. Om det finns risk för att utlänningen avviker eller om denne utgör risk för allmän ordning kan man låta bli att lämna en tidsfrist. Om en person inte frivilligt lämnar landet när denne fått avslag på sin ansökan ska ett återreseförbud utfärdas. I normalfallet, när man bara inte har lämnat landet i tid, ska återreseförbudet gälla i ett år. Om en tredjelandsmedborgare motsätter sig att bli utvisad eller avvisad kan man dock använda tvångsmedel, men det ska vara en absolut sista utväg. Regeringen avser också att genomföra en nationell lagstiftning som stämmer överens med grundläggande rättigheter och där vederbörlig respekt för tredjelandsmedborgarens värdighet och fysiska integritet visas. Att finna värdiga och hanterbara former för återvändande är väldigt viktigt. Värdighet och integritet är honnörsord. Också i portalparagrafen i utlänningslagen betonas vikten av att en utlänning inte ska utsättas för onödiga frihetsinskränkningar. Verkställighetsförvar får ske endast när det är nödvändigt för att förbereda eller genomföra en avvisning. Om man ska besluta om verkställighetsförvar krävs det att det finns risk för att personen avviker eller håller sig undan. Verkställighetsförvar ska vara under så kort tid som möjligt - två månader om det inte finns synnerliga skäl, för då kan tiden förlängas till tre månader. I alldeles speciella fall kan förvarstiden vara så lång som tolv månader, men det är i undantagsfall och gäller inte utlänningar som har begått allvarliga brott. Som jag tidigare sade: Förvarstiderna i Sverige ligger långt under snittet i EU. Det är jag jättestolt och glad över, för det stärker min uppfattning om att den generösa, humana och rättssäkra asylpolitik som regeringen står för är rätt väg att gå. I direktivet finns också ett krav på effektivt övervakningssystem. I Sverige finns det olika instanser som övervakar utlänningars rättigheter, bland annat förvaltningsdomstolarna, JO och JK och så vidare. Vi har också frivilligorganisationer som sedan lång tid övervakar utlänningars rättigheter, och de besöker regelbundet Migrationsverkets förvarsanläggningar. Jag är därför inte orolig för att just den delen av övervakning inte skulle fungera. När det gäller ensamkommande barn får avvisning inte verkställas om man inte vet att barnet kommer att överlämnas till en familjemedlem, en utsedd förmyndare eller en lämplig mottagningsenhet i mottagarlandet. Här är regeringen mycket tydlig och vill införa en ny bestämmelse i utlänningslagen där det klargörs att det endast är sådana enheter för mottagande som är väl lämpade att ta hand om barn som kan komma i fråga. Också här är det portalstadgan i utlänningslagen om barnets bästa som gäller. Herr talman! Den svenska regleringen i förvaltningslagen, förvaltningsprocesslagen och rättegångsbalken ger också ett visst utrymme att avstå från att anlita tolk eller från att översätta beslut, muntligt eller skriftligt. När man gör en behovsprövning gällande översättning får man beakta det som utlänningen själv säger att denne har behov av eller om denne begär att en sådan ska göras. Tolk eller översättning behöver alltså inte undantagslöst vara tillgänglig. Det räcker även att översätta de viktigaste delarna i en dom eller ett beslut, samtidigt som man lämnar information om de rättsmedel som finns. Det räcker också att personen själv anger vilket behov han har. Herr talman! I trygg förvissning om att regeringen med migrationsministern i spetsen arbetar för ett humant, rättssäkert och generöst asylsystem för hela Europeiska unionen och därmed också för Sverige yrkar jag bifall till förslaget i SfU6. (Applåder) I anförandet instämde Gunilla Nordgren (M).

Herr talman! EU:s gemensamma migrationspolitik är under utveckling. Gränsförvaltning, flyktingmottagande och arbetskraftsinvandring är bara några av de områden som är föremål för harmoniseringsprocessen. Detta sker samtidigt som tongångarna i den europeiska migrationsdebatten är mycket hårda. Vi ser alltför ofta hur de främlingsfientliga partierna runt om i Europa sätter agendan på ett sätt som påverkar både debatt och politik. När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen i samband med valet 2010 var vi många som var oroliga att Sverige skulle gå samma väg. Miljöpartiet de gröna ingick därför en ramöverenskommelse med regeringen för att vara med och driva på för mer öppenhet och humanitet i svensk migrationspolitik. Förra veckan presenterade vi ett rättssäkerhetspaket som bland annat innebär en helhetsöversyn av Lifos. Förbättringar av landinformationssystemet ökar Sveriges förutsättningar att inte utvisa människor i strid med våra internationella åtaganden. Överenskommelsen innehåller även stärkt rätt till familjeåterförening, vård och skola för papperslösa och mycket mera. Men Sverige är också en del av EU och påverkas därför av nödvändighet av migrationspolitikens harmonisering i unionen. Det är i denna kontext som återvändandedirektivet måste förstås. Miljöpartiet och regeringen har inom ramen för den migrationspolitiska överenskommelsen tagit fram en proposition för genomförande av det så kallade återvändandedirektivet. Det är ingen hemlighet att Miljöpartiet inte i grunden är förtjust i det här direktivet. Det innehåller visserligen förändringar som innebär en stärkt rättssäkerhet, men vi tvingas också införa regler som går i motsatt riktning jämfört med vår migrationspolitiska vision. EU-direktivet medför exempelvis att återreseförbud ska meddelas om en person som har beviljats en tidsfrist för frivillig avresa inte har lämnat landet när tidsfristen har löpt ut. Återreseförbud får dock upphävas om det finns särskilda skäl för att förbudet inte längre ska gälla. Men Sverige är, liksom EU:s alla andra medlemsstater, skyldigt att genomföra direktivet, och Miljöpartiet har därför varit starkt pådrivande för att den svenska tillämpningen av direktivet ska bli så human som möjligt. Resultatet har blivit att propositionen därför innehåller de kortaste tiderna för återreseförbud i hela EU. Direktivet medger återreseförbud på fem år, men i propositionen föreslås alltså en begränsning till ett års återreseförbud. Direktivet behandlar också verkställighetsförvar. I dag finns ingen tidsbegränsning för detta över huvud taget i Sverige. Nu införs en maxgräns för hur länge en person kan hållas i förvar och dessutom en begränsning som är bland de lägsta tiderna i hela EU. Detta är ett steg i rätt riktning och en stor framgång för rättssäkerheten för de förvarstagna. Enligt propositionen får en person inte hållas i verkställighetsförvar längre än två månader om det inte finns synnerliga skäl för en längre förvarstid. Även om synnerliga skäl föreligger får en utlänning inte hållas i förvar i mer än tre månader eller om verkställigheten drar ut på tiden på grund av att personen inte samarbetar eller att det tar lång tid att införskaffa nödvändiga handlingar i tolv månader. I propositionen står att situationen gällande tillsynsorgan vid avvisning och utvisning inte föranleder några författningsändringar i nuläget. Detta nuläge är begränsat till denna proposition, och Miljöpartiet har redan lyft fram frågan i de fortsatta diskussioner vi har med regeringen. Förändringarna innebär också att barnets bästa tas i beaktande på ett tydligare sätt jämfört med tidigare, vilket öppnar upp för en förmånligare behandling för hela familjen. Dagens klimat runt om i EU gör att det inte är troligt att en omförhandling av återvändandedirektivet skulle leda till mer öppenhet eller en mer human politik. Risken är tvärtom att ett omförhandlande av direktivet skulle leda till att vissa bestämmelser skärps. Med detta sagt vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. (Applåder)

Herr talman! Med min liberala utgångspunkt välkomnar jag det öppna samhället. Vi liberaler drar slutsatsen att de samhällen som har isolerat sig har genom tiderna utvecklats sämre och även utvecklat demokrati i mindre utsträckning. Samhällen som har försökt stänga inne eller ute människor har en negativ utveckling jämfört med samhällen som välkomnar möten över gränserna. Alliansens regering har helt uppenbart tagit fasta på migrationens möjligheter. På samma sätt har överenskommelsen med Miljöpartiet inneburit detta. De lagliga möjligheterna att komma in i Sverige har ökat under Alliansens tid genom att människor från länder utanför EU har fått möjlighet att komma hit och arbeta. Den nya utlänningslag som riksdagen antog 2006 bygger på ett system med beslut i domstol och rätt till överklagande. Vi i Folkpartiet tycker att det som helhet är ett bra och rättssäkert system som hittills har fungerat mycket bättre än det gamla systemet, som byggde på politiska beslut i enskilda ärenden. Självklart har Sverige en moralisk skyldighet att ge skydd till dem som knackar på vår dörr på flykt undan förföljelse. Genèvekonventionen och andra konventioner gäller sedan länge i Sverige liksom i övriga EU. Dessutom har den svenska utlänningslagen en generösare definition på personligt skyddsbehov än de flesta andra europeiska länder. Det är bra. Det ska vi fortsätta att ha. I Folkpartiet liberalerna för vi en ständig diskussion om vad en human flyktingpolitik egentligen innebär. Vår utgångspunkt är som sagt att internationella konventioner ska hållas och att Sverige ska vara ett föredöme. Samtidigt tycker vi i Folkpartiet, liksom alla partier i landet, att en lagreglerad migrationspolitik innebär att människor som inte är flyktingar, människor som inte har arbete och människor som inte har familjeanknytning, som då faktiskt inte får uppehållstillstånd, ska lämna landet. Annars är det ju meningslöst att ha lagar och regler. När någon måste lämna landet, i sista hand kanske mot sin vilja, måste det naturligtvis ske på ett värdigt sätt. Ingen ska givetvis tvingas återvända till förföljelse, tortyr eller dödsstraff. Herr talman! Det är svårt att tänka sig en migrationspolitik i dag utan europeiskt samarbete och även utan övrigt internationellt samarbete. En gemensam asylpolitik med vissa grundläggande rättigheter är någonting vi strävar efter, men också en möjlighet för Sverige och andra länder att vara mer generösa och mer öppna än vad EU:s grundläggande regler säger. I dag debatterar vi just återvändandedirektivet för dem som inte har tillstånd att bo i ett EU-land. Det handlar som vi redan har hört om hur lång tidsfrist man ska ge människor att flytta, om de får nej till uppehållstillstånd, hur länge någon ska kunna hållas i förvar och vilken rätt att resa tillbaka till Sverige man ska ha. Som vid andra EU-direktiv har länderna i EU rätt och möjlighet att utforma sina egna lagar men ska hålla sig inom en minimigräns och en maxgräns. I år har regeringen lagt fram en proposition som förverkligar det här EU-direktivet i Sverige. Här slås det fast att en avvisad eller utvisad person ska lämna landet och att man ska kunna sätta upp en tidsfrist på två eller fyra veckor, förutsatt att det inte finns risk för att den här personen gör något brottsligt eller avviker. Man kan också utsträcka fristen för en familj som behöver längre tid på sig. Vi säger också att barn över huvud taget inte får utvisas om det inte är helt klart att de kan tas emot på ett acceptabelt sätt. Det ges också en möjlighet att ge återreseförbud, som vi har hört. Normaltiden är då ett års återreseförbud om personen inte frivilligt medverkar till återvändande. Men det kan också, om det finns särskilda skäl, förlängas. Med de här förslagen kommer Sverige att ha den kortaste tiden för det normala återreseförbudet. Även bestämmelserna om så kallat förvar regleras. Människor kan alltså sättas i förvar om det är risk att de kommer att försöka försvåra återvändandet eller om det är risk för brott. Normalt sett, vilket står mycket tydligt i regeringens proposition, ska fängelse eller häkte inte användas till förvar om det inte förekommer brott. Tyvärr förekommer det fortfarande på grund av platsbrist, vilket jag hoppas och tror att vi snart ska komma ifrån. Det är väldigt viktigt att de människor som några dagar tvingas vara i förvar i till exempel en polislokal eller en häktningslokal inte behöver tillbringa tiden tillsammans med brottslingar som också vistas där. Men målet måste ju vara att helt avskaffa detta och se till att man praktiskt kan ordna ett förvar som fungerar. Det slås också fast att den som vistas i förvar av sådana skäl som att det finns risk att personen avviker eller risk för någon form av brottslighet ska ha alla möjligheter att ta emot besök. Det kan vara advokat, organisationer, familj och så vidare. Även här ligger Sverige lågt. Vi drar den normala maxtiden i Sverige, om det inte finns väldigt särskilda skäl, vid två månader, medan den är sex månader i många EU-länder i övrigt. Även här ligger Sverige långt under EU-nivån, och det tycker jag är bra. Det behövs olika typer av åtgärder då människor inte följer lagar och regler, men de måste vara proportionella. De ska inte vara onödigt hårda. Det är inte den svenska lagstiftningen. Herr talman! Det här EU-direktivet innebär alltså att flera EU-länder i verkligheten ökar människors rättigheter. Tidigare har det inte funnits några tydliga maxgränser. Det innebär också att frihetsbegränsande åtgärder begränsas i EU. För Sveriges del, som redan har haft en rimlig nivå, innebär direktivet inte någon hårdare linje. Det är väldigt viktigt att föra fram. Det innebär inte en hårdare linje i samband med utvisning, utan det skydd för grundläggande rättigheter som Sverige hittills har haft blir kvar efter detta beslut. Med det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder)

Herr talman! Ulf Nilsson inledde sitt anförande pampigt med att hänvisa till att han är liberal. Det förpliktar, och det väcker en del frågor hos mig. Det gäller inte minst den sista delen av anförandet där han sade att Sverige ligger bra till. Bör vi inte som politiker ha större ambitioner? Vid ett dåligt läge - vi kan se en rad länder, till exempel Grekland, där situationen är hårresande - kan vi inte vara nöjda med att vi är bättre än andra utan vi måste ha större politiska ambitioner. Det tycker jag att Ulf Nilsson ofta har uttryckt. Min konkreta fråga gäller den diskussion vi tidigare har haft om övervakning vid tvångsutvisning. Ulf Nilsson var tidigare tydlig med att han tyckte att det var viktigt med en uppföljning, och han instämde i Cecilia Malmströms krav på att vi har observatörer med under resan. Hur ser Ulf Nilsson nu på frågan? Varför är det inte längre viktigt att ha en uppföljning och ett övervakningssystem vid tvångsutvisning?

Herr talman! Hos både Migrationsverket och i polisens arbete finns i Sverige traditionellt en stor öppenhet. Det märks också på debatten att UNHCR, Röda Korset och Rädda Barnen får full insyn och full information i vad som händer på Migrationsverket och på förvar. De kan besöka dem hur ofta som helst och så vidare. De för en debatt och för ofta fram kritik. Jag tycker inte att man kan klaga på öppenheten. Christina Höj Larsen nämnde något annat, nämligen att följa upp utvisningar. Det är en sak som jag tycker att vi borde förbättra. Vi borde förbättra informationen om vad som händer efter en utvisning för att dra slutsatser om utvisningen har skett utan tillräcklig kunskap om förhållandena i ett land så att en människa drabbas. Då ska vi naturligtvis lära oss av ett sådant tragiskt misstag. Jag håller med om att det är viktigt att följa upp utvisningar. Det vi diskuterar nu är grundläggande regler för sanktioner om människor inte följer regler. Där blir min motfråga till Christina Höj Larsen: Om det inte finns någon form av sanktioner eller någon form av konsekvenser för människor som vistas här utan tillstånd, hur ska man då göra för att alla ska efterfölja lagen?

Herr talman! Det finns en möjlighet att göra just en sådan uppföljning, som Ulf Nilsson nu medger är önskvärd. Enligt återvändandedirektivet är det meningen att man ska ha ett effektivt övervakningssystem vid återvändande. Det skulle möjliggöra att se vad som händer när det som inte får ske ändå sker. Cecilia Malmström har sagt att det bör finnas en övervakning från utomstående vid tvångsutvisningar. Därför undrar jag fortfarande hur det kommer sig att Folkpartiet i detta fall när det gäller genomförande av återvändandedirektivet inte tar det gyllene tillfället i akt att få till en uppföljning, en övervakning, så att vi kan lära och rätta till våra misstag. Det får stora personliga konsekvenser för dem som drabbas. Det vill jag ha svar på.

Herr talman! Jag tror att Christina Höj Larsen och jag talar om olika saker. Den uppföljning som jag har debatterat tidigare med bland andra migrationsministern gäller att skaffa information om vad som händer efter det att en person har kommit till sitt land, till exempel om det förekommer att Sverige på felaktiga grunder utvisar människor så att de efter en tid i det andra landet blir fängslade eller råkar ut för någonting. När det gäller själva hanteringen i utvisningen ska vi naturligtvis fortsätta att följa utvecklingen. Där menar jag att Sverige har en öppenhet, vilket inte minst visas av att alla engagerade organisationer, till exempel UNHCR, FN, Röda Korset, Rädda Barnen, i allra högsta grad deltar i debatten och är väl insatta i hur våra olika typer av återvändanden och utvisningar sker. Det ska vi naturligtvis fortsätta att bevaka, men jag ser inte det som ett huvudproblem i det här betänkandet.

Herr talman! I dag diskuterar vi genomförandet av återvändandedirektivet, och Centerpartiet ställer sig bakom det liggande förslaget. Centerpartiets idé som ett liberalt parti är att vi ska få se en värld som kan hantera en fri rörlighet över gränser oavsett skäl. Där är vi ännu inte. Så länge vi inte har kommit så långt i världen står vi bakom en reglerad invandring. En reglerad invandring innebär att vi kommer att behöva ha regler för vad som gäller för vem som är flykting och vem som får komma hit och arbeta. Där har alliansregeringen tillsammans med Miljöpartiet säkerställt att vi får en rättslig grund så att vi kan ha en öppen, generös, human och rättssäker migrationspolitik. Till avigsidorna med en reglerad migrationspolitik hör det faktum att alla inte har rätt att komma hit. Hur mycket vi än önskar att vi ska nå fram till den världen har vi en bit kvar. Vi har två tydliga spår in i Sverige. Ett spår är att man kommer som flykting för att man är förföljd, det kan vara tortyr, religiösa åsikter, politiska åsikter eller på grund av kön eller sexuell läggning. Ett annat spår sedan ett par år tillbaka finns tack vare alliansregeringen, nämligen att komma hit som arbetskraftsinvandrare och täcka hål på den svenska arbetsmarknaden. Därmed behöver man inte vara jagad, utan om man vill komma hit och bidra från första dagen kan man komma hit som arbetskraftsinvandrare. Det finns dock en del människor som uppehåller sig i landet och inte tillhör någon av dessa kategorier. För dem har vi ett förslag på bordet som gäller för hur man ska återvända. Hur än den som har fått avslag på sin ansökan känner sig i hjärtat och hur än vi vill att personen ska få stanna, måste vi upprätthålla gällande lagar och regler och respektera dem. Om det inte finns regler och procedurer för hur man ska återvända om man inte har fått uppehållstillstånd i Sverige undergräver vi hela grunden för den svenska asylpolitiken. Det vore allvarligt. Det är också viktigt att vi vid ett återvändande visar humanitet och respekt. Därför har alliansregeringen tillsammans med Miljöpartiet valt att lägga sig på minimireglerna. Vi vill inte jaga människor ut ur landet med batong. Ingenting blir bättre av det. Vi vill bereda människor möjlighet att återvända när de har fått klart för sig att de inte längre kan stanna. Det är också viktigt att vi får gemensamma regler inom Europeiska unionen. Efter att Stockholmsprogrammet antogs, där till exempel migrationsministern hade stort inflytande som ordförande i gruppen, fick vi en ny tonalitet i det europeiska migrationspolitiska samarbetet. Det handlar inte längre om att stänga gränser, högre krav och misstänksamhet. Nu finns en ton av att vi är en del av världen utanför. Människor kommer att komma till Europa, och de kommer att bidra på många sätt. Vi fick också in perspektivet att migrationen utgör ett bidrag till Europa och Sverige som inte fanns efter "nine eleven" för snart elva år sedan. Vi har börjat arbeta fram rättighetsbitarna så att vi kan säkerställa det vi hörde tidigare i debatten, nämligen att en del länder inte kan ställa sig vid sidan av rättssystemet. Det är något jag har lyft fram i många debatter tidigare och som vi kommer att återkomma till framöver. Det är märkligt, men nästan 97 procent av irakierna som sökte sig till Sverige under de värsta åren i Irak fick uppehållstillstånd när ungefär 0 procent av irakierna som sökte sig till Grekland vid samma tid fick det. Det säger att någonting är fel. I mina ögon som centerpartist och liberal är det tydligt att det inte var Sveriges politik, lagar och regler det var fel på, men situationen tolkades helt annorlunda i Grekland. Om vi ingår i en gemensam union måste vi veta att vi hanterar grundläggande rättsakter på ett likvärdigt sätt. Sättet att få till stånd en höjning av rättsnivån, rättskipningen och migrationspolitiken i Grekland är inte att vi sänder den svenska ambassadören att prata med den grekiska regeringen utan det är att vi får gemensamma regler som ska tolkas på ett likvärdigt sätt i Sverige och i Grekland. Det innebär inte bara de akter som gäller rättssidan, att få tillgång till dem och skapa ett skydd. Det innebär också att vi måste hantera den negativa biten av en reglerad invandring, som handlar om ett återvändande för den som inte har fått uppehållstillstånd därför att man inte har ett arbetstillstånd, därför att man inte är flykting eller därför att man av någon annan anledning uppehåller sig illegalt inom Europeiska unionen eller i Sverige. Herr talman! Jag tror att det är viktigt att vårt fokus inte bara handlar om att ha en batongpolitik i detta, och jag är glad att regeringen och Miljöpartiet har lagt sig på miniminivåerna. Det finns ju krafter som gärna hårdfört vill slänga ut människor ur landet. Men det kan vara så att man befinner sig i landet olovligen men kanske också ovetandes. Det kan vara så att ens turistvisum har gått ut och man har blivit kvar i landet. Det behöver inte alltid vara så att man med vett och vilja gör allt man kan för att motsätta sig den svenska rätten. Därför kan vi inte heller alltid använda batonger och handfängsel, utan vi måste erbjuda människor möjlighet att på ett sansat och värdigt sätt lämna landet om de inte har uppehållstillstånd. (Applåder) I detta anförande instämde Gunilla Nordgren (M).

Herr talman! Principer och proportioner kom jag att tänka på när jag hörde David Lång från Sverigedemokraterna prata. För 14 dagar sedan var jag på en resa i Kanada med skatteutskottet, och där träffade vi företrädarna för Ontarios provinsregering. Vi fick då reda på att år 2017 kommer halva befolkningen i Toronto att vara född utanför landet. Jag undrar hur skatteunderlaget skulle ha sett ut i denna provins om de inte hade fått komma in. Det kan vara bra att vi har lite proportioner: Alla länder kan inte slänga ut alla, för det skulle bli svårt för dem. När det gäller migrationspolitik och lagregleringar är de inte sällan föremål för motstående intressen, å ena sidan humanitära och individrelaterade rättigheter och å andra sidan en fungerande lagstiftning som är rättssäker. De viktiga konventioner som värnar varje människas rätt och okränkbara värde måste givetvis upprätthållas av varje civiliserad rättsstat. Sverige har en reglerad invandring, vilket innebär att det finns regler som gäller för uppehållstillstånd. Ibland har en asylsökande inte skäl för uppehållstillstånd och ska då garanteras ett humant och säkert återvändande för att komma tillbaka till sitt land. Herr talman! Kristdemokraterna välkomnar att de regler vi nu inför är lättnader jämfört med tidigare. Jag tror också att det blir ännu mer trovärdigt för oss att genomföra den politiken. Jag tror att det är få i denna kammare som önskar att ett förvarstagande över huvud taget ska behövas. Likväl måste detta användas om man vill upprätthålla lagstiftningen på ett riktigt sätt. Men även i denna situation måste människovärdesprincipen gälla övergripande. Ett återvändande får inte - det vet de flesta av oss - genomföras om inte vissa grundläggande villkor är uppfyllda. I denna del välkomnar jag som kristdemokrat att barnperspektivet har fått större genomslag, där det explicit står i texten att man ska tillvarata ensamkommande barns rättigheter och att de inte får återvända eller återlämnas till ett land utan att det verkligen finns en garanterad mottagning i det landet. Det är förtydligat i lagen vad som gäller på de här områdena, och det välkomnar jag. Men återvändande måste i vissa fall ändå ske. Det allra bästa är givetvis att återvändandet sker frivilligt och planerat. Jag vill påminna om att Alliansen har infört en del incitament för att förbättra detta, bland annat ekonomiska incitament, för att ge människor hjälp att kunna återvända och ha drägliga förutsättningar även om det ibland kan vara svårt ändå. Det jag som kristdemokrat tycker är viktigt - det allra viktigaste vi kan göra är att ha en fungerande migrationspolitik - är att vi har ett förvarstagande och en fungerande asylprövning där de asylsökandes rättigheter från början beaktas och likaså att asylprocessen inte skapar onödigt långa handläggningstider. Detta fordrar givetvis att den myndighet som har genomgått en stor förändring, Migrationsverket, ständigt arbetar för att förbättra metoder och kommer med nya förslag, kanske till oss, som vi kan genomföra för att öka rättssäkerheten men också minska handläggningstiderna. Det som jag avslutningsvis vill lyfta fram, herr talman, är att vi måste se migrationspolitiken i ett längre perspektiv. Vi har en värld omkring oss som inte ser så vacker ut på olika ställen. Mängder av människor kommer inte att kunna vistas i sitt land, och det kommer att ske förflyttningar. Då måste EU kunna fungera på ett rättssäkert sätt. Vilket land man än kommer till ska man få samma rättsprövning och samma rättssäkerhet. Har vi en fri inre marknad är ju förutsättningen att villkoren är lika när människor kommer hit och får stanna här. Därför är det väldigt svårt för mig att förstå att man vill minska möjligheterna att legalt försörja sig själv. I de länder där människor verkligen legalt försörjer sig själva har man mindre integrationsproblem. Det är egentligen Sveriges dåliga arv att vi inte har lyckats med integrationen under en längre tid, och människor har av olika skäl hamnat utanför. Det bekymrar mig ännu mer än själva migrationspolitiken. Vi måste känna delaktighet, för då får vi i alla fall ett parti mindre i denna kammare. Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder)

Herr talman! Sverige ska fortsatt verka för att människor på flykt undan förföljelse och förtryck ges skydd. Genom den ramöverenskommelse som träffats mellan regeringen och Miljöpartiet finns ett brett stöd för att migrationspolitiken ska vara human, rättssäker och ordnad. En grundläggande del i detta arbete är en gemensam asylpolitik inom EU. Återvändandedirektivet, som innebär att EU inför gemensamma regler för återvändande av personer som vistas utan tillstånd i medlemsstaterna, är en viktig del av den harmonisering av asyllagstiftningen som ska tillförsäkra att en asylsökande behandlas på ett likvärdigt sätt i alla EU:s 27 medlemsstater. Den proposition vi i dag debatterar väger alltså respekten för människors integritet och rätt till frihet mot behovet av att upprätthålla vårt asylsystem och säkerställa att de som får avslag på sin ansökan lämnar vårt land. Regeringen och Miljöpartiet värnar en öppen och generös asyllagstiftning men tar också ansvar för helheten. Herr talman! Sverige är det tredje största asyllandet i Europa. Bara Frankrike och Tyskland får fler ansökningar. Förra året ansökte 29 648 människor om asyl. Under de senaste sex åren har drygt 170 000 personer sökt asyl i Sverige, och under samma tid har 86 000 människor beviljats skydd. De senaste prognoserna pekar på ett stort antal asylsökande under de kommande åren. Migrationsverket bedömer att antalet asylsökande ligger kvar på 31 000 i år och är 31 000 per år från och med år 2013. Prognosen för ensamkommande asylsökande minderåriga barn och ungdomar har höjts och ligger på 3 100 för innevarande år. Världsläget gör att antalet asylsökande till Europa kommer att ligga mer eller mindre konstant. Sverige är ett attraktivt destinationsland. Till detta kommer att situationen i Afghanistan har försämrats, och utfallet under hösten 2011 och början av 2012 talar för en ökning av antalet asylsökande från Afghanistan av både ensamkommande minderåriga och övriga kategorier. Matkrisen på Afrikas horn har lett till ökad migration från Somalia men också från läger i angränsande länder där många somalier befinner sig. Det har också blivit svårare för somalier med flera att försörja sig i till exempel Etiopien och Kenya. Vidare utgör Libyen inte längre ett alternativ för människor som flytt eller migrerat från regionen. Det talar sammantaget för ökad rörlighet från området. Samtidigt kan läget i Syrien mycket väl leda till ett ökat antal asylsökande från regionen vad gäller både syriska medborgare och andra som vistats i landet, till exempel irakier. Att Migrationsverket gjort ett rättsligt ställningstagande nu i januari som innebär ett tillfälligt verkställighetsstopp till Syrien kan också antas ge en ökning. Herr talman! Greklands bristande förmåga inom asylprövning och mottagande av asylsökande leder fortsatt till att Sverige inte kan återsända så kallade Dublinärenden till Grekland. Mycket talar för att migrationen från västra Balkan fortsätter då den enskilde individens drivkraft att lämna området bedöms vara fortsatt stark. Domen från Migrationsöverdomstolen den 18 januari 2012 med ändring av tidigare fastlagd praxis med krav på styrkt identitet i samband med familjeåterförening kommer sannolikt att påverka inströmningen av anhöriga högst påtagligt. Sammantaget leder detta till ett ökat antal inskrivna i mottagningssystemet. Fler människor ska få sina ärenden prövade med bibehållen rättssäkerhet och fortsatt förkortade handläggningstider. Samtidigt har trenden gått mot en lägre andel i EBO, eget boende, och en högre andel i ABO, anläggningsboende. Sex av tio asylsökande bor numera i anläggningsboende mot tidigare endast fyra av tio. Det kräver mer av Migrationsverkets personal och tar också mer resurser i anspråk. Låt mig därför vara tydlig med regeringens ambitioner på asylpolitikens område. Sverige ska ge alla som söker asyl här en rättssäker och snabb prövning. Sverige ska ge ensamkommande minderåriga asylsökande barn och ungdomar ett bra mottagande under deras asyltid. Sverige ska leva upp till internationella överenskommelser när det gäller familjeåterförening för familjer som har skilts åt. Vi har varit mycket tydliga med att handläggningstiderna ska bli kortare. De är nu nere på drygt tre månader i första instans under årets första månader, vilket ska jämföras med mellan sju och tio månader under det senaste decenniet. Samtidigt ökar antalet inskrivna med lagakraftvunna beslut om avvisning eller utvisning. Sveriges öppna inställning till omvärlden, till att människor ska kunna få en fristad eller bara skapa sig en bättre framtid genom arbete, måste därför förenas med ordning och reda i asylpolitiken. Om vi ska kunna behålla den nuvarande humana och långsiktiga asylpolitiken samt bevara ordningen med en rättssäker instans- och processprövning krävs att samtliga delar av systemet fungerar. Har vi inte en asylprocess i balans - det vill säga att de personer som har fått ett slutgiltigt besked i sitt asylärende lämnar systemet - då hotar ett haveri och ett underkännande av den instans- och processordning som vi gemensamt i denna kammare beslutade att införa 2005. Därför måste ett fortsatt förkortande av vistelsetider för personer i mottagandesystemet ha högsta prioritet. En asylprocess har och ska ha ett tydligt avslut, vilket innebär att personen antingen ska bosätta sig i Sverige eller återvända till sitt hemland. För den som har fått avslag måste tiden mellan lagakraftvunnet beslut och utresa ur landet kortas betydligt. Båda utfallen av en rättssäker asylprocess måste respekteras och stödjas av den församling som med bred majoritet har sagt ja till den ordning som nu råder. För dem som har fått avslag ska det vara tydligt hur vägen framåt ser ut, att den inte inbegriper att gå under jorden eller på annat sätt kringgå myndigheternas lagakraftvunna beslut. Att upprätthålla den reglerade invandringen är en fråga om respekt för rättsväsendet och också en ekonomisk nödvändighet för vårt land. Herr talman! De som får avslag måste därför återvända, i första hand självmant, i andra hand med tvång. För personer som ska återvända sker detta och ska ske i välordnade former. Sverige eftersträvar att återvändandet sker självmant. Det är mer humant, och det är också mer kostnadseffektivt. Migrationsverkets tjänstemän arbetar för att skapa motivation för återvändande genom samtal där den berörda personens olika möjligheter diskuteras. Utlänningar från ett antal länder har även möjlighet att ansöka om återetableringsstöd. Syftet med det stödet är att underlätta ett ökat återvändande till länder som har mycket begränsade förutsättningar för en återetablering. För dem som återvänder självmant kan Migrationsverket bistå med planering av resan och stå för kostnaderna för resan, i de fall då personen helt saknar egna medel. Migrationsverket informerar berörda personer om att återvändandet i sista hand kommer att genomföras med tvångsåtgärder. Vetskapen om möjligheten till tvång skapar grunden för ett återvändande självmant. Dagens beslut kommer att understödja den ordningen. Att ta någon i förvar innebär ett stort ingrepp i den personens integritet och rörelsefrihet. Förvarstiderna ska därför alltid vara så korta som möjligt. Samtidigt som förvar ska användas med försiktighet är möjligheterna till förvarstagande viktiga för att upprätthålla en välordnad verkställighetsprocess. Det finns i dag ingen lagstadgad gräns för hur länge en utlänning kan hållas i förvar i avvaktan på verkställighet. Med regeringens och Miljöpartiets förslag införs en maxtid på sammanlagt tolv månader för förvar i dessa fall om verkställigheten drar ut på tiden för att utlänningen inte samarbetar eller det tar tid att få fram nödvändiga handlingar. Ett beslut om avvisning eller utvisning ska enligt förslaget som huvudregel innehålla en tidsfrist för frivillig avresa. År 2011 skedde runt 80 procent av utresorna självmant. Tidsfristen ska bestämmas till två veckor vid avvisning och fyra veckor vid utvisning. Om det finns särskilda skäl får tidsfristen därefter förlängas. En person som efter avslag på asylansökan har fått möjlighet att lämna landet självmant men som inte har gjort det inom tidsfristen ska som huvudregel meddelas ett återreseförbud till samtliga Schengenstater på ett år. Att inte efterleva domstolsbeslut kommer alltså att få tydliga efterverkningar framöver. Hänsyn till barnets bästa kan leda till en förmånligare bedömning för barn och barnfamiljer. I förslaget finns också en bestämmelse till skydd för ensamkommande asylsökande barn och ungdomar. Det är tydligare att ett återvändande får ske bara om det står klart att barnet kommer att tas emot av en familjemedlem, en utsedd förmyndare eller en mottagningsenhet väl lämpad för att ta hand om barn i hemlandet. Herr talman! Att genomföra EU-direktiv är en viktig del av uppbyggnaden av ett gemensamt europeiskt asylsystem. Dagens beslut är därför en angelägen byggsten i denna konstruktion. Riksdagens beslut att införliva återvändandedirektivet i vår lagstiftning är därför inte bara en fråga om att anta ett antal nya paragrafer och genomföra ett antal förordningsförändringar, utan det är en viktig del i ett strukturerat arbete för att åstadkomma den högre rättssäkerhet, trovärdighet och humanism som bör prägla såväl svensk som europeisk asylpolitik. (Applåder)

Herr talman! Jag tänker ibland: Om det inte var för det ganska betungande faktum att jag inte alls delar Tobias Billströms uppfattning i de här frågorna skulle jag kunna bli talskrivare, för jag kan ofta gissa att de svar som jag får handlar om den individuella och rättssäkra prövningen eller något annat. Jag tänkte testa med en annan fråga som jag hoppas inte får samma svar. Vi hörde tidigare Eva Lohman från Moderaterna berätta varför regeringen inte tycker att artikel 12.2 i återvändandedirektivet är nödvändig att föra över till svensk lag. Det handlar om att en medlemsstat ska tillhandahålla en skriftlig eller muntlig översättning av de viktigaste delarna av ett beslut. Eva Lohman argumenterade att det måste bero på vilka behov den asylsökande själv uttrycker. Min fråga är: Hur i all världen ska den asylsökande själv kunna veta vilken information som är viktig i en så svår situation? Finns det andra anledningar till att svensk lagstiftning inte bör ändras på denna punkt?

Herr talman! Jag ska ta Christina Höj Larsens propå om att söka sig till Regeringskansliet under övervägande. Men jag är nog rädd att jag redan nu kan förutskicka att svaret kommer att bli nej, för jag tror inte att det är så många punkter som vi kommer att bli överens om när allt kommer omkring. Så till svaret på frågan. Direktivet kräver helt riktigt översättning på begäran, som det står. Regler i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen innebär, som gällande lagstiftning ser ut i dag, rätt till tolk när det finns behov av det. Vid bedömning av om behov finns beaktas bland annat - vilket man kan tycka är ganska naturligt - om utlänningen själv uppger att han eller hon behöver översättning, känner att det är ett behov som föreligger. Direktivets krav anses uppfyllt när vi har processat detta genom dessa bestämmelser. Det är alltså regeringens åsikt att vi klarar den marginal som vi bör ha genom att införa direktivet på det här viset.

Herr talman! Visst är det så att jag aldrig skulle kunna vara talskrivare. Jag kan klippa och klistra i svaren, men jag kan naturligtvis inte dela uppfattningarna. Nu har vi hört samtliga borgerliga partier och Miljöpartiet säga att det är jättebra att vi ligger under nivåerna när det gäller förvarstider och så vidare. Men när det kommer till de positiva förändringar som finns i direktivet, till exempel möjligheten till övervakning eller att ändra i svensk lagstiftning så att den garanterade rättigheten ges, är man inte villig att göra dem. Jag förstår inte det och instämmer inte i regeringens slutsatser i det fallet.

Herr talman! Det är tillåtet att ha olika uppfattningar, i synnerhet i riksdagens kammare. Som företrädare för regeringen anser jag dock att vi har en bred marginal. När vi tillsammans med Miljöpartiet har tagit fram underlaget för den proposition som riksdagen kommer att besluta om i dag och som kommer att införliva återvändandedirektivet i svensk lagstiftning har vi också tagit höjd i dessa frågeställningar. Jag skulle vilja ta tillfället i akt och korrigera Christina Höj Larsen på en punkt. Hon har ett par gånger återkommit till frågan om övervakning och sagt att EU-kommissionen anser att man måste ha med oberoende observatörer och så vidare när man genomför tvångsverkställigheter. Det är inte korrekt. Vad man har sagt från kommissionens sida är att Frontexförordningen uppställer krav på en oberoende observatör vid EU-gemensamma återvändandeoperationer som samordnas av Frontex. Det är dock en annan fråga än vad som regleras i återvändandedirektivet. Återvändandedirektivet uppställer inga sådana krav, och därför har vi inte heller det problemet. Det är viktigt att understryka så att vi håller isär dessa två saker.