Försvarsmaktens stöd till samhället vid kriser

Fru talman! Jag yrkar inledningsvis bifall till utskottets förslag under punkterna 1 och 2 samt bifall till reservationen under punkt 3. Variationen av hot mot samhället ökar. Vad som är militära respektive civila hot är inte längre självklart. Försvarsmakten kan vid svåra kriser och påfrestningar bistå det civila samhället. Civil-militär samverkan är därför en viktig funktion. Försvarsmaktens huvuduppgift är existensförsvaret av Sverige. Naturligtvis ska detta vara i huvudsak dimensionerande för investeringen i det militära försvaret. I någon mån bör civil krishantering kunna räknas in i dimensioneringen av försvaret. Detta utrymme bokförs i så fall inte på de militära anslagen. Eftersom militären regelbundet bidrar till det civila bör detta synas i uppdelningen av anslagen. Det skulle underlätta den ekonomiska styrningen. Att den befintliga militära förmåga vi bygger och vidmakthåller bistår det civila samhället innebär ett effektivare utnyttjande av skattepengarna. Den mängd bistånd till det civila samhället som Försvarsmakten kan ge är beroende av hur vi planerar för civil-militär samverkan. Mängden militärt bistånd till det civila är också beroende av storleken på Försvarsmakten. När vi hade allmän värnplikt och ett stort antal utbildningsplatser spridda över landet i våra landskapsregementen var Försvarsmaktens förmåga att bistå det civila samhället god. Vi hade en stående beredskap hos utbildningsomgångarna vid alla landskapsregementen och den tunga underliggande beredskapen från som mest 37 brigader. I dag, när ett stort antal regementen har lagts ned och inriktningen på försvaret har övergått till att fokusera på internationella insatser, har försvaret fått en påtagligt försämrad förmåga att bidra till den civila beredskapen. Hur vi än planerar i dag kan vi inte matcha den beredskap vi då hade. Men vi lägger också mycket mindre skattepengar till försvaret än vi gjorde då. Riksrevisionen konstaterar i sin rapport att Försvarsmaktens bistånd till det civila lokalt i dag är ad hoc-baserat och att det för närvarande vilar på lokala initiativ och gamla vanor sedan invasionsförsvarets tid. För ett fördjupat civil-militärt samarbete krävs att samarbetsvägarna formaliseras. Försvarsmakten bör finnas fysiskt närvarande i planering av civil beredskap och bör kopplas in i krishanteringen enligt tydliga rutiner. Fru talman! Reservationen handlar i de två första yrkandena om ett förslag till öppnande av ett gränssnitt av den civil-militära samverkan. Förslaget innebär att planering av civil beredskap bör beredas hos kommuner och länsstyrelser efter yttrande av Försvarsmakten. Med en sådan rutin skulle det militära bidraget till det civila samhället bli mindre ad hoc-baserat än det är nu. Vid en jämförelse med andra länders krishanteringssystem framstår stora olikheter. Rysslands och USA:s system bygger på volym och stora resurser. Stora aktörer får ofta särskilda resurser och projektansvar för att hantera stora kriser. Sveriges modell är väsentligt annorlunda. Det är nästan komiskt hur konfunderade utländska iakttagare har varit när de besökt krishanteringsövningar i Sverige. Jag minns särskilt en amerikansk krishanterare på hög nivå som utbrast: Kan en brandsoldat verkligen ge order till er ÖB att agera? Han menade då den starka position som en räddningsledare har i Sverige när en kris hanteras. Jag vill starkt lovorda den svenska modellen med principer om ansvar, likhet och närhet. Vi bör fortsätta med samma grundsystem. Det är mycket kostnadseffektivt. Varje myndighet och organisation ansvarar för sitt eget verksamhetsområde. Kommunerna, länsstyrelserna och regeringen har geografiskt definierat ansvar. Den som har ansvar för en verksamhet under normala förhållanden ska ha det också under en krissituation. Under en kris ska verksamheten fungera på liknande sätt som vid normala förhållanden - så långt det är möjligt. Med närhetsprincipen menas att en kris ska hanteras där den inträffar och av dem som är närmast berörda och ansvariga. Allt detta är principiellt mycket bra. Men stommen i krisberedskapen har varit bättre. När Sverige hade militärbefälhavare som i sina militärområden samverkade med civilbefälhavare fanns en naturlig civil-militär samverkan. Det som nu krävs för att återta förlorad civil-militär samverkan är att man finner en ny struktur och tydliga regler för samverkan. Försvarsmaktens chefer på tillämplig nivå bör därför få yttra sig i beredskapsärenden hos kommuner och länsstyrelser för att därigenom skapa en tydlig kontaktyta. Utöver detta bör fasta funktioner hos de nationella skyddsstyrkorna byggas upp för att hantera kommunikationen med civila myndigheter. Våra militära internationella insatser, det militära biståndet, kan lära oss mycket om hur civil-militär samverkan kan byggas. Den kunskap som under insatserna ackumuleras hos militära och civila chefer bör tas till vara. I övrigt är det naturligtvis mycket av en resursfråga hur mycket civil beredskap vi har. Vårt tredje yrkande berör ansvarsfördelningen. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, har en viktig roll som stödjande och samordnande funktion vid krishantering. MSB kan skärskåda myndigheter med ansvar för krisberedskap och förutsättningslöst ställa frågor om den faktiska beredskapen. Därigenom kan MSB i skarpa lägen tidigt iaktta en kris och kontrollera om ansvariga myndigheter börjat agera. MSB har inte en övergripande roll annat än när andra myndigheter med aktuellt ansvar saknas. MSB ska verka stödjande och tvärfunktionellt. Det har dock visat sig vid olika övningar, till exempel kärnkraftsövningen Samö-KKÖ 2011, att MSB har ansett sig leda krishanteringen, vilket har lett till oklarheter om vem som egentligen leder krishanteringen i skarpt läge - den lokala länsstyrelsen eller MSB. MSB:s och länsstyrelsernas ansvar behöver därför tydliggöras. Fru talman! Reservationen handlar i det sista yrkandet om ett förtydligande av MSB:s roll.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag. Det som ligger till grund för detta betänkande är Riksrevisionens rapport och ett par motioner från allmänna motionstiden. Det vi önskar här är att det ska bli en förbättrad styrning och uppföljning av Försvarsmaktens stöd till samhället vid kriser. Vi vill ha förbättrade samverkansformer med de berörda aktörer som är inblandade, och med befintliga resurser - vi vill inte utöka dem. Självklart är det, som vi hörde i det tidigare anförandet, de grundläggande principerna som styr. Den som har ansvar för en kris under normala förhållanden ska också ha ansvar för den när det brinner till. Det gäller också likhetsprincipen och närhetsprincipen, som vi hörde. Helheten måste beaktas. När det händer någonting är det inte bara just när saken händer som man ska agera, utan vi vill att man också ska förebygga, förbereda, hantera och dessutom dra lärdom och utvärdera efteråt så att man agerar på rätt sätt. Det gäller alltså hela hotskalan. Som vi också hörde i det tidigare anförandet är det räddningsledaren som kan bestämma genom lagen om skydd mot olyckor, som vi beslutade om för några år sedan. Räddningsledaren kan alltså ta hjälp från en statlig myndighet, från en kommun eller från Försvarsmakten när någon kris i samhället uppenbarar sig. Vi har lagen om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terroristbekämpning, där det framgår att Rikspolisstyrelsen kan begära hjälp från Försvarsmakten. Vi har också en förordning om Försvarsmaktens stöd till civil verksamhet som säger att Försvarsmakten kan lämna stöd till statliga myndigheter, kommuner och landsting men också till enskilda. Försvarsmakten har tagit ett nytt beslut. De har beslutat att inrätta fyra regionala staber som kommer att finnas placerade ute i landet. Jag sätter min förhoppning till att det kommer att bli ett bra verktyg, eftersom man kommer närmare den lokala verksamheten, som kan behöva hjälp. MSB kommer att stödja och samordna de arbeten som ska utföras. De leder inte verksamheten. I försvarsutskottet begär vi att Försvarsmakten ska återkomma med en redovisning av de rekommendationer som Riksrevisionen har gjort i sin skrift och hur man ska hantera dem för att det ska bli ännu bättre. Jag skulle också vilja gå in på några saker som kan inträffa i samhället och hur viktigt det är med lokal förankring. För något år sedan inträffade en skogsbrand uppe i mina trakter, i Hassela. Det var bara ett par mil från min svärmors hus som det började brinna. Inom en timme, sedan man hade satt ned foten och begärt hjälp från hemvärnet, stod hundra personer färdiga för att ställa upp och göra något. Det fanns också en uthållighet i systemet. Med det hemvärnet hade tränat för tidigare kunde man klara av att finnas på plats under fyra fem dygn, under den tid som branden härjade. Man kunde också leverera fordon, vilket var absolut behövligt, eftersom det brann på många ställen. Man kunde ha ledningen med sig, och det fanns en mobiltäckning i området som gjorde att man kunde prata med varandra. Sedan masterna hade brunnit upp var det inte så enkelt annars. Detta hade man alltså med sig, och dessutom hade man ett kokeri, för den händelse att det var långt till närmaste affär eller möjlighet att äta. Vem annars skulle ha kunnat agera uppe i Hälsingeskogarna, om inte hemvärnet, Försvarsmakten, hade gjort det? Jag vet också att man gör ett stort antal eftersök där man stöder samhället. Hemvärnet klarar av att ge sig ut i skog och mark. Man kan läsa kartor. Man kan agera i grupp. Man kan transportera och har möjlighet att ha hundar som gör eftersök. Man har också motorcyklar, så på de vägar där bilarna inte kan köra kan man åka med motorcyklar och ta sig fram. Man har utbildning i krishantering och de svåra samtal som det kan bli vid ett eftersök. Man kan också ställa upp när räddningstjänsten ber om hjälp, till exempel vid utsläpp av kemikalier. Då kan det vara avspärrningar inom ett visst område som man måste göra. Jag kommer också ihåg när hela Bollnäs översvämmades av vatten, när jag inte var många år gammal. Det har vi också sett på andra ställen. I Ovanåker och även i Värmland har jag varit med om att se vattenmassor som kommer. Då kan Försvarsmakten stödja. Det senaste som hände var när vi i Söderhamn fick vår jul- och nyårshelg förstörd av oljeutsläpp. Det var inte den vanliga oljan utan råtallolja som läckte från en cistern. Då fanns det också en organisation runt omkring. Men då stämde inte lagarna riktigt, så att hemvärnet och de som verkligen kunde ha agerat kunde ställa upp. Det är ju bara när lagarna gäller som man kan begära hjälp från hemvärnet. Vi måste fundera närmare på det i framtiden, hur vi kan förändra systemet så att den som också är beredd att betala kan få hjälp från hemvärnet, så att inte en kommun själv ska behöva ringa och be om stöd. Det finns utvecklingspotential här. Men det som är viktigt att komma ihåg är att den lokala kännedomen är det som föder människors lust att vara med. När man känner sin mark, sin natur, sin stad, då vill man ställa upp och vara med. Försvarsmakten, med hjälp av hemvärnet, är de som kan agera. Bifall till utskottets förslag!

Fru talman! Försvarsmaktens stöd till samhället vid kriser är oerhört viktigt. Om detta stöd inte fungerar tillfredsställande vid exempelvis stora översvämningar eller en orkan i vårt land märks detta tydligt. Riksrevisionens rapport visar att Försvarsmakten är en viktig resurs för samhällets krisberedskap men att förutsättningarna för att Försvarsmakten ska komma samhället till nytta behöver förbättras, genom ett förtydligande av regeringens styrning av Försvarsmaktens planering för uppgiften och genom förbättrade samverkansformer mellan berörda aktörer. Ansvaret delas av Försvarsmakten och relevanta aktörer. Fru talman! Jag är övertygad om att det som Riksrevisionen tar upp i rapporten kommer att förbättras. Jag vill här lyfta fram några punkter som stärker min tro omkring detta. Med en ny insatsorganisation på plats ökar Försvarsmakten sin förmåga att bistå samhället vid en kris. Inrättandet av regionala staber ökar Försvarsmaktens samverkan med andra, såsom kommuner, länsstyrelser och andra myndigheter. Därtill kommer de regionala staberna att stärka ledningsförmågan av de hemvärnsförband som blir involverade vid en kris. Närhetsprincipen är mycket viktig när det gäller snabb och effektiv insats av Försvarsmakten. Detta gäller informationsvägar men också vid övningar och insatser. Försvarsmaktens anskaffande av nya helikoptrar är också en viktig resurs att användas vid en krissituation i samhället. Med detta som lite bakgrund yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Sverige har stått och kommer också framledes att stå inför stora och små kriser. Då är det viktigt att samhället har en beredskap för att kunna hjälpa till om så skulle behövas. I ljuset av detta är naturligtvis Försvarsmakten en viktig aktör. Därför är det mycket allvarligt när Riksrevisionen riktar skarp kritik mot Försvarsmakten och regeringen för att vara otydliga om försvarets roll vid kriser i det civila samhället. Den här debatten handlar om Försvarsmaktens stöd till samhället vid kriser. Men vi får inte glömma att vi måste utnyttja hela samhällets resurser om en kris skulle uppstå. En väg till det målet är att se till att det finns lokala förankringar om kris skulle uppstå runt om i vårt land. Tyvärr har regeringen skurit ned i fråga om en rad olika aktörer som bistår samhället vid kriser. Ett exempel är Civilförsvarsförbundet, som har gått miste om 10 av 14 miljoner kronor i organisationsstöd de senaste två åren. Detta har gjort att deras verksamhet har minskat radikalt och att de inte kan bistå samhället på samma sätt som de gjorde tidigare. MSB kom dagarna före jul ut med en rapport om 24 riskområden för svensk krisberedskap. Det handlar om allt från naturolyckor till störningar i elförsörjningen och cyberattacker. Det visar att vi måste ha en hög beredskap om olyckan är framme. Försvarsmakten har en viktig uppgift att stödja civila myndigheter för att se till att samhället och dess funktionalitet skyddas. Regeringen har i sina styrande dokument inte angivit att Försvarsmakten ska ha någon särskild förmåga när det gäller uppgiften att bistå samhället. En återkommande formulering har varit att myndigheten ska kunna lämna stöd med befintlig förmåga och befintliga resurser. Det kanske är dags att se över den formuleringen. Det är sannolikt så att det är ekonomiskt lönsamt för samhället om vi tillsätter medel för bistå samhället om olyckan skulle vara framme. Så resonerar varje människa i dag när det gäller olika försäkringsskydd. Man kostar gärna på sig en hemförsäkring om det värsta skulle inträffa. Jag tycker att regeringen och samhället i stort borde tänka på samma sätt. Den säkerhetspolitiska synen har vidgats, och det kalla krigets invasionshot har ersatts med en breddad hotbild. Redan i försvarsbeslutet år 1996 sade regeringen att försvarets uppgifter skulle styras av ett vidgat säkerhetsbegrepp som inkluderade icke-militära hot och risker. Det vi kan se i dag är att Försvarsmakten i Sverige generellt sett är mindre integrerad i de civila strukturerna än vad den är i Finland, Danmark och Norge. Koordineringen mellan civila och militära strukturer i Sverige är otydlig enligt Riksrevisionen, och det finns inte några klara samverkansstrukturer. Det som har hänt de senaste åren är att Försvarsmakten har centraliserats samtidigt som tyngdpunkten i det övriga samhällets ansvar för krishanteringen har förskjutits mot de lokala nivåerna. Detta har lett till att etablerade nätverk, kontaktytor och samverkansformer tyvärr har minskat. De funktioner som nu samverkar med civila myndigheter har inte motsvarande ansvar och mandat som sina motparter. Ett problem som både kommuner och även länsstyrelser har är att Försvarsmakten kräver att en formell begäran om stöd ska lämnas in till myndigheten för att Försvarsmakten över huvud taget ska vidta åtgärder. Då är problemet att Försvarsmakten aldrig egentligen kollar upp vilka resurser som behövs innan man formellt ställs inför ett reellt behov, och då kan det tyvärr vara för sent. Försvarsmakten poängterar att det är kostnadsdrivande åtgärder som inte vidtas i förväg. Här ber jag att regeringen och Försvarsmakten ser över sina rutiner för att bli mer effektiva om olyckan är framme. Kommuner och länsstyrelser har ingen tydlig bild av vilka behov som kan uppstå i samband med större kriser och påfrestningar, samtidigt som de uppger att Försvarsmaktens förstärkningsresurs är otydlig. De har också pekat på att samhället behöver utveckla sina risk- och sårbarhetsanalyser för att tydligare kunna beskriva vilka behov som kan komma att uppstå vid kriser. Med de orden vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet, och jag tycker att det är trevligt att vi är så eniga i utskottet.

Fru talman! Av just det skälet ska jag försöka att fatta mig så kort som möjligt. Folkförankring är ett centralt begrepp i dagens försvars- och säkerhetspolitik. Folkförankring handlar om folkets vilja till försvar och motstånd. Det handlar om folkets vilja att vara delaktigt i försvaret, såväl det militära som det civila. Det handlar också ytterst om folkets vilja att bidra med de resurser som krävs för ett militärt och civilt försvar. Folkförankringen måste bygga på ett antal olika klossar. Den kanske viktigaste av dessa är förmågan till nationellt försvar. Om förmågan till nationellt försvar går förlorad kommer folket i slutändan också att tappa viljan att försvara sig. Den måste också bygga på solidaritet. Det handlar om solidaritet i vår globala värld med människor som är mindre lyckligt lottade och som befinner sig i andra hörn av världen. Den måste också bygga på solidaritet med alla de män och kvinnor som sätter sin egen säkerhet på spel för andras - våra veteraner. Det är ingen lätt sak för ett land som inte har upplevt krig på över 200 år eller ett land där numera bara några enstaka procent av befolkningen är aktivt deltagande i försvaret att åstadkomma folkförankring. Av det skälet måste i ett sådant land det militära försvaret också bli nyttigt för det civila samhället. Fru talman! Natten till den 28 september 1994 flög nio svenska militära helikoptrar mellan en sjunkande M/S Estonia och det svenska fastlandet. Den natten räddade modiga värnpliktiga ytbärgare livet på 50 människor. Vad den insatsen betyder i termer av folkförankring tror jag knappast kan överskattas. Men stöd till samhället är inte bara folkförankring. Skattebetalarna förväntar sig ett optimalt resursutnyttjande. Därtill stärks också Försvarsmaktens förmåga i och med stödet till det civila samhället. En gång i tiden genomförde Försvarsmakten regelmässigt hämtningar av svårt sjuka människor på otillgängliga platser i skärgården och i fjällen. Det faktum att helikoptrarna och helikoptervapnet nödtvunget behövde fungera varje dag gjorde att systemet var mycket mer berett, tillgängligt och användbart. Det är svårt att peka ut när stödet till det civila samhället började svikta. I 2004 års försvarsbeslut var det ett begrepp som återkom gång efter annan. Det handlade om att Försvarsmaktens kärnuppgift var den väpnade striden. Det där tog man nog inom Försvarsmakten till intäkt för att inte på samma sätt som tidigare tänka på vilket sätt man skulle nyttiggöra sig för samhället i övrigt. Peter Rådberg pekar på att det har skett en centralisering av inte minst ledningsstrukturen inom vår militära myndighet. Jag vill då påminna Peter Rådberg om att beslutet om att lägga ned de regionala staberna eller de så kallade militärdistrikten togs år 2005 under en annan regering än den som nu sitter. Det är sant att det i förordningstext finns en uppgift för Försvarsmakten att vara beredd att stödja civil verksamhet i samhället. Jag tror alltså att man inte heller där kan hitta förklaringen till att stödet efter hand har minskat. Fru talman! Jag tycker att det är väldigt bra att Riksrevisionen uppmärksammar problemet att vi inte utnyttjar våra resurser optimalt. I likhet med det övriga utskottet tror jag också att Försvarsmaktens förmåga till stöd behöver få större uppmärksamhet. Jag tror att Försvarsmakten gärna vill delta och göra nytta, men jag ser att det från många andra myndigheter finns ett svagt eller litet intresse för sådan samverkan. Det handlar inte bara om att resurserna ska ställas till förfogande. Det handlar också om att man ska ha uppdaterade planer och, inte minst, om att man regelbundet genomför övningsverksamhet för att det här ska bli meningsfullt. Det är utmärkt att utskottet kräver tydligare styrning och uppföljning samt tydligare krav på samverkan när det gäller stödet till samhället. Därmed, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Under lång tid har det i vårt land varit ganska självklart att Försvarsmakten finns som stöd och hjälp när det inträffar katastrofer och kriser i det civila samhället. Det är bra, och det är något som vi absolut måste värna. I detta betänkande tar vi upp den granskning som Riksrevisionen har gjort. I sin rapport har man beskrivit hur det här stödet fungerar och framför allt vad som kan göras bättre. Den kritik som framförs och de förbättringar som föreslås i rapporten får i det mesta medhåll både av regeringen och av utskottet. Vi lyfter fram de delar som man vill förbättra. Utifrån det som har sagts tidigare är det egentligen inte några särskilt kontroversiella slutsatser som dras, utan man kan hitta förbättringar och alla är överens om att de ska genomföras. Det handlar alltså om att förtydliga Försvarsmaktens uppgift att lämna stöd, att göra bättre uppföljningar och att säkerställa bra samverkan mellan de olika aktörerna. Det är i princip detta som förslagen till förbättringar innehåller. Det är något som vi naturligtvis kommer att följa, och jag ser fram emot regeringens kommande rapporter och uppföljningar i de här frågorna. Det finns dock en sak som jag speciellt vill lyfta fram i detta, och det är hemvärnet. Hemvärnet är oerhört centralt när det gäller krishanteringen i det civila samhället. Det är inte bara en väsentlig del av försvaret, utan i dessa tider när vi inte har några krigshot och liknande är dess kanske viktigaste uppgift att stödja det civila samhället när kriser och katastrofer inträffar.Det har lyfts fram exempel på det förut. Vi har gjort en stor förändring av vårt försvar när vi har gått från värnplikt till yrkesförsvar. Därför tycker jag kanske att just bevarandet, och i våra ögon kanske till och med utökandet, av hemvärnsstyrkorna är det som är det viktigaste just nu. Det gäller det militära försvaret men också krishantering och katastrofer i det civila samhället. Då är det viktigt att lyfta fram både bemanning - fler i uniform, kvinnor och män - och materielförsörjning. Det handlar om att det finns materiel. Det är flera som har lyft fram det förut. Det handlar om fordon, radioapparater och sådana saker, så att man har kommunikation i krishanteringen. Vi i Vänsterpartiet kommer att driva frågan om hemvärnet som en mycket viktig del av försvaret, inte minst ur krishanteringssynpunkt, också i framtiden. I övrigt tycker jag att de ståndpunkter som även vi står för är bra redovisade i betänkandet. Jag avslutar med att yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Riksrevisionen har under ledning av riksrevisor Jan Landahl lämnat en utmärkt rapport om Försvarsmaktens stöd till samhället vid allvarliga kriser som regeringen och nu också riksdagen ska förhålla sig till. Det här betänkandet är inte voluminöst, men det är viktigt. Vi är brett överens i dag, vilket är väldigt positivt. Och mycket klokt har sagts i debatten av, tycker jag, samtliga talare. Jag vill understryka vikten av att Försvarsmaktens resurser kan utnyttjas på allra bästa sätt när så erfordras, även vid civila kriser och katastrofer, och att planering sker i god samverkan mellan berörda myndigheter och Försvarsmakten. Riksrevisionen har gjort bra iakttagelser och påtalar att Försvarsmakten är en viktig men lite otydlig stödresurs i samhällets krisberedskap. Man visar på att det starkare bör markeras att hemvärns- och förbandsresurser på lokal nivå bör ingå i myndighetens samverkan med det övriga samhället. Jag delar den uppfattningen liksom många av Riksrevisionens övriga slutsatser. Försvarsmakten lämnar varje år stöd till samhället vid drygt 300 tillfällen. Det handlar främst om ammunitionsröjning, om hjälp med att hitta försvunna personer och om brandbekämpning. Försvarsmakten har också gjort stora insatser vid till exempel stormen Gudrun och andra stora krishändelser i samhället. Allan Widman exemplifierade med betydelsen av nya helikopterresurser, av militära skäl. Men det finns också en viktig aspekt när det gäller att öka Försvarsmaktens möjligheter till stöd vid civila kriser, och det är bra. Utskottet understryker i sitt betänkande Riksrevisionens slutsatser, vilka också Miljöpartiet har väckt motion om. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationen.