Färdigställandet av EU:s ekonomiska och monetära union

Herr talman! Det här är ett granskningsbetänkande med anledning av den så kallade de fem ordförandenas rapport, där man vill färdigställa EU:s ekonomiska och monetära union.

Jag yrkar på att utlåtandet läggs till handlingarna. I övrigt kommer jag att kommentera de två särskilda yttranden som finns i ärendet.

När det kommer ett EU-dokument till kammaren som är så pass intressant att det kan väcka debatt i samhället och ha ett allmänintresse hos många finns det ett värde av att kammaren dels granskar, dels för debatt kring de aktuella ärendena. Just denna rapport uppfyller alla kriterier för detta. Det är talmannen, oftast tillsammans med presidierna i respektive utskott, som beslutar om ifall det ska vara ett granskningsbetänkande.

Herr talman! Rapporten är som sagt framtagen av de fem ordförandena i EU-kommissionen, rådet, eurogruppen, Europaparlamentet och Europeiska centralbanken.

De konkreta förslagen är att fördjupa samarbetet på det ekonomiska och monetära området genom befintliga instrument för i första hand euroländerna. Men vi misstänker också att det finns skäl att anta att det kommer att påverka länder utanför EMU.

Vad vill man då?

För det första vill man skapa det man benämner en ekonomisk union, som omfattar frågor som att skapa en konkurrenskraftsmyndighet i varje land. Den ska ha till uppgift bedöma om löneutvecklingen i landet är hållbar och hur den förda politiken påverkar konkurrenskraften.

Vidare ska man förstärka förfarandet vid makroekonomiska obalanser, det vill säga när ett land har stora problem med sin ekonomi. EU-kommissionen vill varje år genomföra en granskning av euroländernas ekonomi. Det gör man redan i dag, men man vill fördjupa och utöka den så kallade europeiska terminen.

Slutligen vill man när det gäller den ekonomiska unionen ha en mer bindande samordning för euroländerna vad gäller regler på arbetsmarknaden, konkurrenskraft och företagsklimat.

Herr talman! För det andra vill man etablera en finansiell union. Det gäller framför allt att slutföra bankunionen med att bland annat fullt ut finansiera den så kallade resolutionsfonden. Man menar vidare att bankunionen förutsätter en gemensam insättningsfond.

För det tredje vill man skapa en finanspolitisk union och föreslår ett finanspoliskt råd på EU-nivå som ska ha till uppgift att samordna och komplettera medlemsstaternas egna finanspolitiska råd.

Vidare vill man ha en makroekonomisk stabiliseringsfunktion, det vill säga att EU ska arbeta på ett mer systematiskt sätt för att motverka makroekonomiska chocker i enskilda medlemsstater och på ett tidigt stadium gå in och stötta upp.

Herr talman! Sist men inte minst vill man ha en politisk union med ett fördjupat parlamentariskt deltagande. Det som är intressant i sammanhanget är att det bara gäller EU-parlamentet. Man pratar inte om de nationella parlamenten, vilket vi i utskottet kan beklaga. Det blir nämligen väldigt svårt att ha en riktig dialog om det bara ska gälla EU-parlamentet, som förvisso är en folkvald grupp men som kanske har ett lite annat perspektiv än det vi har i de nationella parlamenten. Man vill på detta sätt skärpa Europaparlamentets roll i frågor som rör den monetära unionen.

Slutligen vill man också ha en samlad internationell representation från euroområdet och konsolidera EMU. Stabilitetsmekanismen, europluspakten med mera gäller enbart euroländerna. Dessutom föreslår man i ett andra steg ett slags finansdepartement på EU-nivå som också skulle gälla bara för euroländerna.

Herr talman! I utlåtandet finns också en redovisning av hur utskottet har ställt sig till liknande frågor som härrör till EMU-området.

Det är av stor betydelse att medlemsländerna har ett förtroendefullt samarbete, både när det gäller euroländerna och länderna utanför EMU. Det är av stor vikt att det inte blir en uppdelning av Europeiska unionen.

Utskottet menar också att man först ska se till att befintliga regelverk fungerar och använda dom och inte börja med att skapa nya regelverk.

I meddelandet finns ett antal förslag som denna kammare aldrig kan tänka sig att ställa sig bakom. Det gäller framför allt sådana åtgärder som mer eller mindre skulle utplåna medlemsstaternas beslutanderätt över den ekonomiska politiken.

Utskottet vill se ett tydligt nationellt ansvarstagande genom samarbete med andra länder och inte helt och hållet överlämna väsentliga beslut om den ekonomiska politiken till en annan nivå.

Det är på nationell nivå som vägvalen i den ekonomiska politiken slutligen ska göras och genomföras under effektivt parlamentariskt deltagande och med verkligt ansvarsutkrävande.

Herr talman! Jag vill slutligen kommentera de särskilda yttrandena. Vad gäller huvuddelen av dessa yttranden är det svårt förstå varför man har en avvikande uppfattning i förhållande till majoritetens uppfattning.

Jag kan förstå SD:s kritik där man tycker att Sverige ska begära ett undantag från EMU. Det kan man ha olika uppfattning om, men i övrigt överensstämmer denna avvikande mening i stor utsträckning med vad utskottet säger.

Vänsterpartiets avvikande mening gör mig något förvirrad. Man är kritisk mot att några länder har valt att samarbeta med euroländerna, och man kritiserar euroländerna för att dessa länder gör det. Jag tycker att det är storebrorsfasoner av sällan skådat slag, herr talman.

Det vore bättre att fundera över på vilket sätt vi i vårt parlament kan se till att utveckla EU:s samarbete så att man inte går mot en federalistisk hållning. Jag kom precis från en ekonomisk konferens i Luxemburg, och de federativa inslagen var tydliga.

Denna kammare är överens om att vi inte vill ha mer federalism. Därför ska vi vara tydliga med att vi inte vill ha det.

Det är tråkigt att vi inte kan ha en enig uppfattning utan att man måste veva lite om att man tycker väldigt illa om EMU och därför ha en avvikande uppfattning. Det är beklagligt, herr talman.

Herr talman! Med anledning av rapporten Färdigställandet av EU:s ekonomiska och monetära union, EMU, lämnade Sverigedemokraterna in ett särskilt yttrande till finansutskottet. Jag vill här vidareutveckla vår syn på rapporten och dess innehåll.

Rapporten anger en plan i två steg med åtgärder för att ge EMU fyra ömsesidigt kompletterande grundstenar i form av en ekonomisk, finansiell, finanspolitisk och politisk union.

I rapporten går att läsa att man ska slutföra bankunionen och övergå till ett mer gemensamt beslutfattande i euroområdet i frågor om den nationella ekonomiska politiken och budgeten samt att man ska inrätta en så kallad stabiliseringsfunktion. Ett inrättande av ett permanent ordförandeskap i eurogruppen är en annan sak som föreslås tillsammans med fler bindande krav och ett gemensamt finansdepartement.

Herr talman! Vi värnar om självbestämmanderätten. Därför är vi kritiska till ytterligare initiativ till centralisering och federalisering av den ekonomiska politiken i EU.

Sverige bör deklarera att vi avser att stå utanför bankunionen. På samma sätt bör vi markera mot bindande konvergenskrav och mot inrättandet av en stabiliseringsfunktion. En sådan funktion skulle bara resultera i ytterligare transfereringar länderna emellan. Som vi alla vet har EU-budgeten redan i dag genom medlemsavgifterna ett alltför stort inslag av denna Robin Hood-politik. En stabiliseringsfunktion skulle dessutom ge ännu mer kontroll till EMU över den inhemska finanspolitiken.

Jag måste säga att det är en mycket oroande utveckling vi nu ser där EU-maskineriet tar mer makt på område efter område i land efter land på bekostnad av de nationella budgetarna.

Sverigedemokraterna värnar om subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, och vi förutsätter att dessa respekteras av samtliga parter. Därför bör vi också markera mot inrättandet av ett gemensamt finansdepartement.

Sverigedemokraternas principiella utgångspunkt i betänkandet kompliceras betydligt av det faktum att såväl nuvarande som tidigare regering konsekvent vägrat att förhandla fram ett formellt undantag för Sverige att gå med i valutaunionen.

När en av våra ledamöter i EU-nämnden lyfte upp frågan för några veckor sedan sa statsministern att det är en total icke-fråga och att det vore rent av löjligt om Sverige skulle vilja ha ett formellt undantag såsom Danmark och Storbritannien har.

Herr talman! Tro det eller ej, men jag har inte varit den mest högljudda EU-kritikern i vårt parti. Men för varje dag som går och ju mer jag läser, desto mer förfäras jag över utvecklingen. Den enskilde medborgarens inflytande över sitt eget liv minskar samtidigt som EU:s makt ökar.

Ett exempel är Portugal där den sittande regeringen förlorade valet till en EU-kritisk vänstermajoritet men vägrar ge ifrån sig makten med motiveringen att de är emot EU.

Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Junckers inställning till fria val är också tydlig. Detta är hans egna ord: ”Det finns inte något demokratiskt val när det kommer till EU:s fördrag.”

Är detta ett Europa som vi vill ha? Är det den framtid som vi går mot?

Det här är en process som pågår bakom stängda dörrar dag in och dag ut. Det är uppenbart att man försöker göra EU och EMU till någon form av maktpolitisk tungviktare på den globala spelplanen: en nation, en valuta och en union. Men med allt som pågår i vår omvärld är inte stormaktsambitioner det vi behöver mer av.

Samtidigt är beskedet från svenskarna glasklart: Vi vill inte ha er europeiska superstat.

Endast 15 procent skulle rösta för euron som valuta, enligt en undersökning från SCB i maj.

Även om vissa krafter i denna kammare arbetar hårt för att Sverige ska bli av med sitt självbestämmande bör vi som företrädare för folket ge svenskarna en möjlighet att tycka till genom en folkomröstning om EMU.

Jag har hyser inga förhoppningar om att övertyga någon i denna kammare med mitt anförande, men ni som tittar på detta kan vara säkra på en sak. Sverigedemokraterna kommer alltid att vara en garant för den viktigaste demokratiska principen: All offentlig makt ska utgå från folket.

Herr talman! Dennis Dioukarev har några synpunkter som bör bemötas.

Det finns ett förslag om en ordförande för euroländerna. Detta måste väl euroländerna själva få avgöra. Det påverkar inte oss så länge vi står utanför euron.

Sverigedemokraterna efterfrågar en folkomröstning om EMU. Vi har ju haft en sådan, och svenska folket sa tydligt nej. Vad ska vi folkomrösta om och varför? Det är möjligt att fler är emot EMU nu än då. Det vet jag inte, men det kan väl hända.

Sverigedemokraterna kräver att vi ska stå utanför bankunionen. Det gör vi ju, och just nu finns inga planer på att gå in i bankunionen. Den dagen det gör det får vi ta ställning till det i denna kammare. Det är inget som ska göras rakt upp och ned.

Ni kritiserar också stabiliseringsmekanismen. Ja, det finns anledning att kritisera delar i stabiliseringsmekanismen, framför allt när det gäller de federativa inslagen.

Men vilket land skulle klara sig utan hjälp från andra länder den dag som de får problem med så kallade makroekonomiska chocker, det vill säga stora problem med den egna ekonomin? Det är det enda jag tycker är ologiskt. När Sverige hade sin stora ekonomiska kris var det klart att vi fick en massa hjälp utifrån, även om det naturligtvis blev till en skuld för oss.

När det gäller stängda dörrar vill jag påstå att det svenska parlamentet är mycket mer stängt än vad institutionerna i EU är. Kommissionen är stängd och den svenska regeringen också, men Europaparlamentet är betydligt mer öppet än vad det svenska parlamentet är.

Herr talman! Jag förstår att Börje Vestlund gärna vill ifrågasätta vår kritik och flytta fokus från det egentliga huvudproblemet, nämligen att EU fattar beslut över huvudet på svenskarna samtidigt som socialdemokratin ger sitt tysta medgivande, eller som statsministern uttryckte det: Det är en total icke-fråga.

Jag bollar tillbaka frågan till Börje Vestlund: Varför är ni socialdemokrater inte ärliga i er retorik till väljarna och berättar om er relativt positiva inställning till EU och EMU?

Herr talman! Vi är positiva till EU, men precis som med de flesta andra företeelser i vårt samhälle är vi kritiska när det finns anledning till det.

När det gäller de federativa inslagen i EU är vi kritiska. Det är för övrigt också en stor majoritet i den här kammaren. Vad vi inte är kritiska emot är samarbetet på den europeiska nivån. Vi har alltid definierat EU som ett mellanstatlig samarbete.

Jag ska ta det där med EMU också. Nej, vi har inte begärt något undantag av det enkla skälet att det i dag inte finns någonting som tyder på att EU inom de närmaste åren skulle tvinga in Sverige i EMU. Låt mig säga så här: Det finns tillräckligt många länder som står på kö för att komma in i EMU, så jag tror inte att det är någon större fara för att Sverige inom överskådlig tid skulle tvingas in i EMU. Den dagen det blir så får vi väl diskutera det då.

Det är inte så att statsministern eller någon annan minister åker till Bryssel eller var man nu har sammanträden och säger ja och amen till vartenda förslag. Vi har ganska avancerade slutsatser där det är väldigt tydligt när vi från tid till annan har en avvikande uppfattning när det gäller EU.

När vi instämmer är det i frågor som vi är ganska överens om. Det gäller handelspolitik, konkurrenskraftsfrågor och numera också energifrågor – saker där vi vinner på att samarbeta. Men om man däremot skulle börja lägga sig i den ekonomiska politiken blir det fel.

Herr talman! Börje Vestlund säger att det är flera länder som är på väg in i EMU. Det kan jag bara beklaga. Han säger även att vi kan diskutera detta senare, men problemet finns ju här och nu.

Jag vet att politisk handlingskraft inte är Socialdemokraternas starka sida, men det är i alla fall Sverigedemokraternas. Jag förstår mig inte på käbblet från talarstolen just nu.

Herr talman! De man egentligen skulle vilja debattera med i dag är EU-kommissionen eller någon av de fem gubbar som ligger bakom denna rapport. För det är dessa gubbar som ligger bakom de extremt federalistiska förslag man lägger på bordet när EU och EMU krisar i sina grundvalar.

Man tar sin utgångspunkt i beskrivningen att EMU inte är färdigställt och att man därför måste genomföra ännu mer överstatlighet. Min analys är klar: EU och EMU saknar förmåga att lösa de utmaningar vi står inför, då man är fastlåst i sitt nyliberala projekt att flytta makten bort från människor och närmare storkapitalet i Europa.

Även om vi som partier har ganska olika syn på EU och EMU kommer vi i dag att stå ganska nära varandra, för inget svenskt parti önskar sig ett mer federalistiskt EU eller ett Europas förenta stater. Därför känns det som att det är kommissionen som borde stå här och försvara sin rapport.

År 2003 tog svenska folket Sveriges klokaste ekonomiska beslut: att inte gå med i EMU. Det har visat sig gång på gång att Sveriges förmåga att klara finanskrisen har varit bättre genom att vi har haft beslutsmakten på hemmaplan och inte i Frankfurt. Finanskrisen har tyvärr också visat att vi som stod på nej-sidan i EMU-folkomröstningen gång efter annan har fått rätt i våra profetior om vad som skulle kunna hända. Grekerna vet bättre än något annat folk svaret på den frågan.

Men det är inte bara i Grekland som fattigdomen breder ut sig i Europa. Europas högerpolitiker försöker svälta medborgarna ut ur krisen, vilket har visat sig vara fel medicin. Priset är i dag fattigdom och social oro.

OECD presenterade förra året statistik som visar att ojämlikheten i Europa har ökat kraftigt. Man skrev också att sociala utgifter och investeringar bör riktas till de mest behövande. Vidare sa man att generella nedskärningar i välfärdens transfereringssystem bör undvikas. Det visar att även OECD har sett att den förda högerpolitiken har raserat en välfärd som tidigare fungerade.

När välfärden raseras är det tydligt att särskilt kvinnor blir drabbade. Kvinnors rättigheter är på tillbakagång i EU. Vi ser en tydlig tendens till att åtstramningspolitiken håller på att förpassa jämställdheten tillbaka till 50-talsnivå.

I spåren av eurozonens krav på nedskärningar följer otrygga anställningar, påtvingad deltid och diskriminering på arbetsmarknaden. Många kvinnor är beroende av de arbetstillfällen som finns i offentlig sektor och drabbas därför dubbelt när den monteras ned.

Kvinnor får ta mer ansvar för det oavlönade arbetet. De tvingas sluta jobba eller gå ned på deltid för att ta hand om barn, gamla eller sjuka när förskolan och äldreomsorgen monteras ned. Vänsterpartiet menar att ett mycket effektivt sätt att motarbeta detta skulle vara att EU helt enkelt byter om från dagens åtstramningskostym till en investeringskostym.

Satsningar på offentlig sektor är en förutsättning för att kvinnor ska kunna frigöras för att delta på arbetsmarknaden, både i offentlig och i privat sektor, och få ekonomisk frihet och större möjligheter att påverka sina liv.

Vad är då EU:s svar på att EMU har lett till att ländernas ekonomi gått åt skogen? Jo, mer överstatlig makt, mer federalism och mindre demokrati. Man börjar lite försiktigt i ett första steg med att öka marknadsharmoniseringen, men dunkar på rejält i ett andra steg med egen finansminister och eget finansdepartement. Man försöker bilda EU:s ekonomiska stat.

Rapporten innehåller mycket långtgående förslag om att fördjupa EU-samarbetet. Stora steg tas mot ökad överstatlighet, och makten förskjuts från medlemsstaterna till EU. Därför är jag starkt kritisk till rapportens förslag.

Problemen i euroområdet kan inte lösas genom att man beskär de nationella parlamentens beslutsrätt över finanspolitiken. Överstatliga lösningar hindrar de enskilda medlemsstaterna från att fatta nödvändiga beslut utifrån sina förutsättningar. Då ländernas förutsättningar och utmaningar är olika finns det obalanser i ländernas ekonomi. Dessa kan inte lösas genom en federal inriktning; det är fel väg att gå.

Flera av rapportens förslag innehåller i dag frågetecken. På vilket sätt stärks konkurrenskraften i länderna genom att alla länder skaffar sig konkurrenskraftsmyndigheter? Vad innebär det för vårt samarbete i den nordisk-baltiska valkretsen i IMF om EU ska tala med mer gemensam representation? Vad innebär det att ett gemensamt finansdepartement inrättas för EU? Vilken makt flyttas då från de nationella medlemsstaterna?

Enligt min mening är det viktigt att medlemsstaternas kompetens inte beskärs ytterligare. De åtgärder som föreslås i rapporten innebär ett ökat EU-inflytande. Grundläggande befogenheter flyttas från medlemsstaterna, och fördragsändringar kommer att bli nödvändiga om detta ska genomföras.

I Sverige har vi tre bra referenspunkter i våra nordiska grannländer att jämföra oss med när det kommer till EU och EMU. Norge är inte med EU, Danmark är med i EU men inte EMU och Finland är med i EMU.

Finnarna kämpar i dag hårt med den nya borgerliga, rasistiska regeringens politik, som har inneburit att Europas åtstramningspolitik även har kommit till Finland. Danmark har fyra undantag från EU-samarbetet inskrivna i sitt avtal. Ett av dessa är att Danmark inte behöver gå med i EMU. Även Storbritannien har ett sådant undantag, men Sverige har i praktiken skrivit på att vi en dag ska gå med i EMU, genom att vi undertecknade Lissabonfördraget utan undantag.

Från svensk sida har man aldrig krävt ett undantag. Det tror jag främst beror på att vi har haft mycket EMU-positiva politiker vid makten. Detta krav har aldrig formulerats mot EU trots att svenska folket faktiskt sa nej i en folkomröstning 2003.

När nu Europas högermän vill fördjupa EMU ännu mer än tidigare är det hög tid att vi som politiker lever upp till folkets krav på ett undantag, för det är att respektera folkomröstningens resultat. Därför behövs ett svenskt undantag gentemot EMU.

Det är bra att vi här i dag i riksdagen, trots att Sverige inte är med i EMU, debatterar denna rapport. Det krävs en bred debatt och att de nationella parlamenten involveras i de diskussioner som förs om ett framtida EMU. Även om demokratisk legitimitet aldrig har varit EU:s paradgren är det en central fråga som måste stå i fokus vid förändringar. Ska man lyfta fram något som är positivt i rapporten är det just att Europaparlaments makt skulle stärkas i förhållande till andra EU-institutioner. Men tyvärr har man helt och hållet misslyckats med att lyfta parlamenten i medlemsstaterna.

Herr talman! Jag tycker att det finns anledning att rätta till en del saker som är tagna nästan ur luften.

För det första säger Håkan Svenneling att det finns för lite av välståndspolitik och den typen av politik i Europa. Det tror jag att alla kan instämma i efter det här året. Men sedan kritiserar han att det behövs investeringar. Jag tror att i varje fall Fredrik Schulte och jag inte känner igen den bilden, för det har vi haft stora debatter om i utskottet under i alla fall hela förra året, då vi höll på med investeringsfonden. Det finns många saker att säga om den, och man kan naturligtvis kritisera den på olika sätt. Men att man har bytt fokus i Europadebatten tror jag inte att det råder någon tvekan om.

För det andra säger Håkan Svenneling – det är en fördom som man kastar sig med bland dem som ogillar EU mycket, framför allt på vänsterkanten – att högermännen i Europa skulle vilja integrera EU och framför allt EMU ännu mer. Vilka belägg finns det för det? Högermännen vill det. Men jag kommer precis från en EU-konferens om den ekonomiska politiken, och det var inte särskilt många från den vänstra sidan som inte hade precis samma uppfattning. Egentligen vågar jag påstå att den stora skillnaden i huruvida det fanns kritik eller inte gällde om man var ett EMU-land eller inte var ett EMU-land. Där går skiljelinjen – knappast mellan höger och vänster. I den svenska delegationen var vi ganska överens om just detta. Den uppfattningen fanns från både höger och vänster.

Jag undrar vad man egentligen kritiserar i den här rapporten och framför allt i majoritetens utlåtande.

Herr talman! Vi från Vänsterpartiets sida har valt att avge ett särskilt yttrande därför att vi tycker att kritiken från majoriteten i utskottet är bra till vissa delar men inte är tillräckligt stark. Den är inte tillräckligt skarp gentemot det mycket tydliga federalistiska förslag som kommer att leda till en ökad överstatlighet, bort från medborgarna och till EU.

Jag tycker inte att de påståenden som jag har kommit med har tagits ur luften, utan jag tycker att det finns tydliga exempel från Europa på hur man under lång tid har fört en åtstramningspolitik.

Jag delar inte Börje Vestlunds syn att bara därför att man har infört en europeisk investeringsfond som knappt har satts i sjön har man bytt politik i Europa. Jag tycker fortfarande att vi tydligt ser en europeisk högerpolitik råda såväl i EU som i EMU-området. Man glömmer bort att bygga en stark välfärd och öka kvinnors deltagande på arbetsmarknaden. Det skulle ha större effekter. Vi skulle få till och med 20 gånger större effekter om kvinnors arbetskraftsdeltagande var lika högt som mäns, jämfört med till exempel TTIP-avtalet med USA. Det tycker jag visar att man fortfarande är fastlåst i en åtstramningspolitik snarare än en politik som investerar för ett framtida Europa.

Börje Vestlund lyfter också fram att det runt om i Europa finns vänsterpartier och socialdemokratiska partier som också tycker att man ska ha en mer federalistisk inriktning. Det är delvis rätt. Debatten kring EU och EMU skiljer sig kraftigt mellan EU:s 28 medlemsstater, och det finns mycket olika syn på i vilken riktning man ska gå.

Men många av de vänsterpartier som agerar i länder som är med i EMU tror jag ser vilka stora utmaningar man står inför. Jag tycker att Grekland och vänsterpartiet Syriza är det tydligaste exemplet på det. Man inser att man är fången i ett system. Att lämna EMU och euron bakom sig kanske vore det bästa, men det skulle skapa så mycket andra följdeffekter att man inte kan göra det. Grekerna går och röstar, men i praktiken beslutas politiken i Bryssel.

Herr talman! Det sista skulle jag kraftigt vilja invända mot. Med anledning av att jag var på konferensen och Syriza var där kan jag säga: De välkomnar det fördjupade samarbetet. Det är inte så att de vill stå utanför euron och inte vill samarbeta, utan de vill ha mer samarbete. Det bästa exemplet är väl Syriza i Grekland.

Därför är det lite svårt att förstå att det skulle handla om höger- och vänsterpolitik, när det egentligen handlar om: Är man inne i systemet har man en kritisk hållning till EU och EMU eller också är man inne och applåderar varenda åtgärd.

När det gäller investeringar: Det är klart att man kan kritisera. Problemet är väl att om man fattar ett beslut i princip under hösten – de sista besluten fattades under hösten – kanske det är rimligt att man inte har kommit igång med investeringarna. Helt sant är att det inte har kommit igång. Det kommer förmodligen igång med kraft under detta år.

Visst finns det exempel på att man har skurit ned i välfärden. Samtidigt har jag väldigt svårt att förstå argumentationen att om man har kris i ett land, då ska man röra allt men inte just välfärden. Då kommer man till detta med investeringar, infrastruktur och innovationer, allt sådant som är viktigt att lyfta fram.

Slutligen, herr talman, måste jag säga att jag är lite tveksam inför Håkan Svennelings påstående att den offentliga sektorn skulle vara det som skulle ta kvinnorna ur arbetslöshet. Jag tycker att det är en konstig syn att kvinnor bara skulle kunna jobba i offentlig sektor eller i huvudsak arbeta i offentlig sektor, för att inte spetsa till det alltför mycket.

Herr talman! Det jag funderar på, Börje Vestlund, är snarare: Vad har Syriza i Grekland för val? Vilka andra möjligheter har man än att snarast be om solidaritet och fördjupat samarbete, än att kliva av? EMU-projektet är liksom fastlåsande i sin grundval. Det är det som gör att grekernas ekonomi inte har kunnat anpassas till rådande ekonomiska förutsättningar, och därför kan man inte heller kliva av när man ska komma ur en kris. Grundfundamentet gör att man inte har något annat val än att vara positiva till ökat europeiskt samarbete.

Börje Vestlund lyfter också upp investeringspolitiken och erkänner någonstans att det finns politiska beslut fattade för att lämna åtstramningspolitiken och gå mot en investeringspolitik. Men slutsatsen verkar ändå bli att det snarare är Börje Vestlunds förhoppning att Europa nu börjar investera och föra en annan politik. Jag hoppas också att det är fallet, men vi har inte sett resultaten än. Jag har full förståelse för att politiska beslut tar tid att ge effekt. Men jag tycker att Europas ledande politiker har en del kvar att leverera.

Gällande kvinnors arbetskraftsdeltagande är jag absolut ingen förespråkare av att kvinnor bara ska jobba i offentlig sektor – och det sa jag inte heller. Det jag sa var att offentlig sektor har en central betydelse i kvinnors liv för att kvinnor ska kunna ha ett högt arbetskraftsdeltagande, för att de ska kunna lämna barn på förskola och kunna lämna mormor och morfar på äldreomsorgen utan att behöva vara anhörigvårdare behöver kvinnor ha en stark offentlig sektor, så att de kan delta i arbetslivet, både i privat och i offentlig sektor. Därför är offentlig sektor central i kvinnors arbetskraftsdeltagande.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)