Ett särskilt skydd mot repressalier för arbetstagare som slår larm om allvarliga missförhållanden

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation 2 i betänkandet.

Vi i Sverigedemokraterna välkomnar regeringens proposition om så kallade visselblåsare eftersom vi anser att det är ett väldigt aktuellt område i dag. I det stora hela anser vi förslaget vara bra, men det finns vissa områden där vi har synpunkter och anser att man kunde ha utrett saken lite djupare och granskat det hela hårdare.

Vi vill se ett utökat skydd för visselblåsarens identitet i såväl offentlig som privat verksamhet. I dag råder det lagstadgad absolut sekretess vid anmälan om brister i arbetsmiljö eller om överträdelser inom finanssektorn medan motsvarande skydd tyvärr inte gäller inom andra områden och verksamheter.

Vi anser att skyddet ska vara likvärdigt oavsett om man jobbar som handläggare på till exempel Migrationsverket, där vi i dag ser stora problem, eller inom finanssektorn. Många tunga instanser och forskare anser att förslaget till skydd är svagt och otillräckligt och på sikt kan leda till ett tystare samhälle där visselblåsaren helt enkelt inte vågar rapportera av rädsla för repressalier från sin arbetsgivare.

En av de som har uttalat sig i frågan är Claes Sandgren, professor i civilrätt och tidigare ordförande för Institutet mot mutor. Han anser att skyddet i många fall blir otillräckligt eftersom det innebär att det är möjligt att få ersättning först när repressalier har vidtagits mot medarbetare. Det är fel prioriteringsordning, tycker vi.

Vi anser att fokus ska ligga på att man ska få sin identitet skyddad på ett likvärdigt sätt oavsett område. Då kan arbetsgivaren inte omedelbart vidta repressalier mot visselblåsaren. Också från fackligt håll tycker man som Sverigedemokraterna, att förslaget inte är tillräckligt långtgående. Sacos referensgrupp och dess chefsjurist anser att man har gjort alldeles för lite och att lagen fokuserar för mycket på begreppet "allvarliga missförhållanden". Detta ställer onödiga kunskapskrav på den enskilda medarbetaren, som själv får anta nivån om det ska anses lönt att anmäla med risk för repressalier. Risken är då att man som enskild avstår från att larma. Man vet inte vad som kommer att hända eller vilka repressalier som kan komma. Detta kan göra att lagen blir tandlös, inte minst utifrån det perspektivet att det kan vara svårt för den anställde att se om missförhållandet verkligen är allvarligt eller inte. Därför är det viktigt att vi har ett likvärdigt skydd för alla visselblåsare, och det ska gälla oavsett bransch och område.

Fru talman! Vi anser också att man på ett tydligare vis ska klargöra var gränsen går när det gäller visselblåsare och anställningar med tystnadsplikt. I remissvaren kunde vi se att framför allt Försvarsmakten såg problem med tolkning av lagen och krävde klarare riktlinjer. Detta är viktigt för att undvika att lagen missbrukas och används som ett sätt att avslöja försvars- och företagshemligheter. Här anser vi att man bör göra en rejäl djupdykning och en klarare analys om hur man sätter gränserna. I övrigt tycker vi att det är ett bra förslag som är välkommet.

Fru talman! Är man hjälte eller förrädare om man uppmärksammar att ens arbetsgivare bryter mot lagen eller missköter sig? Det är en fråga som otaliga arbetstagare tvingas ställa sig dagligen, och då kommer de flesta nästan alltid fram till att det nog är bättre att hålla tyst än att larma.

Det finns ännu inget skydd för arbetstagare som slår larm om missförhållanden på sin arbetsplats. I dag tillämpas i stället en rad olika rättsregler från olika områden. Läget är både svåröverskådligt och komplext. Och det är i alla lägen den enskilda arbetstagaren, som dels kanske drabbas av missförhållandena och dels uppmärksammat dem, som får ta smällen.

Jag har sett exempel på det mesta. Arbetstagare som går ut med att deras arbetsgivare inte sköter sig råkar ut för allt från klara lagvidriga avsked eller uppsägningar till omplaceringar, villkorsförsämringar eller långvarig mobbning och trakasserier som konsekvens av vad de gjort. Det är givetvis ohållbart att det ska gå till så, för det sista Sveriges arbetsmarknad behöver är ju riktigt dåliga arbetsgivare, eller riktigt dåliga arbetsplatser, för den delen.

Det är viktigt att stärka skyddet för arbetstagare som slår larm om missförhållanden på arbetsplatsen. I ett pressat arbetsliv är det viktigt att alla arbetstagare kan och vågar slå larm utan att de riskerar repressalier från sina arbetsgivare. Det finns även ett starkt allmänintresse för detta. Arbetstagarnas larm kan ge insyn i samhällsskadliga företeelser som korruption, miljöförstöring, marknadsmissbruk och vanvård.

Om man vill ha ett fungerande visselblåsarsystem ska man dock, som utgångsläge, ha maktbalansen på arbetsmarknaden klar för sig. Det är redan ojämnt - till arbetsgivarnas fördel. När en arbetstagare i dag står ensam mot sin arbetsgivare är det, för att beskriva det lite mer bildligt, ungefär som att en klubblös golfspelare skulle ställa upp i en boxningsmatch, mot en tungviktsboxare. Det behövs därför, som alla säkert förstår efter den metaforen, tillsättas en del särskilda medel för att jämna ut oddsen.

Studier visar att arbetstagare som får kännedom om missförhållanden på arbetsplatsen i dag ofta avstår från att slå larm. Rädsla för att drabbas av repressalier från arbetsgivaren, osäkerhet om vilket skydd man själv har och otydlighet i fråga om hur arbetstagaren ska gå till väga eller vem man ska vända sig till är några av orsakerna. Och så är det det här med boxningsmatchen.

Det finns med andra ord ett stort behov av en särskild skyddslagstiftning för arbetstagarna. Det är också viktigt att en sådan signalerar att det både är lagligt och önskvärt att arbetstagare slår larm om missförhållanden hos arbetsgivarna.

Det är bra att ett sådant lagförslag kommer nu. Men vi, liksom flera remissinstanser, har ett antal invändningar. För det första är lagförslaget komplicerat och svårtolkat. De föreslagna bestämmelserna i lagen är vaga. Lagen kommer i och med det att vara svår att tillämpa för just dem den är till för att skydda, det vill säga arbetstagarna. Utöver det ses den som svårbegriplig också för fackliga företrädare och arbetsgivare. Det kommer helt enkelt att bli svårt att använda lagen i praktiken. Och det är fruktansvärt synd.

För det andra föreslås skyddet bara gälla vid larm om "allvarliga missförhållanden". Det tycker såväl vi i Vänsterpartiet som LO och TCO är för begränsande. Ribban läggs för högt. Det kommer att skapa osäkerhet. Vad innefattar egentligen begreppet "allvarliga missförhållanden"? Det lämnas till enskilda arbetstagare på golvet att avgöra. Och det kommer inte att fungera. I valet mellan att larma och riskera repressalier från arbetsgivaren kommer arbetstagare nämligen alltid att välja att inte larma. Så ser maktförhållandet redan ut. Den nya lagen kan alltså med detta, olyckligtvis, komma att motverka sitt eget syfte.

För det tredje är lagförslaget otillräckligt. Den statliga utredning som föregick regeringens proposition innehöll ett tredelat förslag om

skadestånd till de arbetstagare som drabbats av repressalier efter att ha slagit larm

skyldighet för arbetsgivare att upprätthålla interna system eller vidta andra åtgärder för att underlätta för larm

skydd för arbetstagarens, eller visselblåsarens, identitet i både offentlig och privat verksamhet.

Regeringen har av någon anledning valt att bara gå fram med den första delen, nämligen rätten till skadestånd från arbetsgivaren. Därmed blir lagförslaget, tyvärr, otillräckligt.

Förslaget är alltså - hur bra intentionen än är - för svagt för att egentligen kunna utgöra ett allmänt skydd för visselblåsare. Det bör arbetas om för att syftet ska uppnås. Det är viktigt. Det gäller att lagstiftning som ska kunna tillämpas direkt av enskilda arbetstagare eller av lokala fackliga organisationer är klar och tydlig och inte minst skarp.

Några förändringar som vi i Vänsterpartiet vill se är att begreppet "allvarliga missförhållanden" ändras till bara missförhållanden. Vi menar också att arbetstagare som slår larm ska vara likvärdigt skyddade, oavsett om det gäller offentlig eller privat verksamhet.

Vi tycker också att regeringen borde lyssna på och ta till sig av det som flertalet remissinstanser har framhållit om att också andra grupper bör omfattas av skyddet. Det gäller till exempel uppdragstagare, deltagare i arbetsmarknadspolitiska åtgärder och de som deltar i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet enligt socialtjänstlagen. Alla som finns på en och samma arbetsplats ska givetvis omfattas av samma skydd.

Jag yrkar härigenom bifall till reservation 3 och hoppas att vi snart kan höra välbehövligt visslande från arbetsplatserna.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Liberalernas reservation 1.

Vi diskuterar nu betänkandet om skydd för så kallade visselblåsare. En arbetsgivare ska inte kunna straffa en anställd, till exempel genom omplacering eller något annat, för att denne har slagit larm till medierna om oegentligheter på arbetsplatsen. Fifflet på advokatbyrån i Panama, korruption i Göteborgs stad eller manipulation av motorer hos Volkswagen är exempel på sådant som en anställd måste kunna slå larm om.

Om en arbetsgivare agerar tvärtemot sin värdegrund, uppförandekod, miljöpolicy eller liknande finns det också ett allmänintresse av att det uppmärksammas. Sådana visselblåsare bör också skyddas av lagen. Detta är bra. Liberalerna stöder detta. Det var också alliansregeringen som tog initiativ till utredningen som har lett fram till det lagförslag som vi nu diskuterar.

Men lagförslaget går längre än så, fru talman. Även sådant som endast anses oetiskt ska omfattas av lagen. Det behöver inte handla om något som är olagligt eller ens strider mot företagets riktlinjer. Då är frågan vad det är som är oetiskt. Det är inte alltid helt enkelt att avgöra. Enligt propositionen är det något som anses vara "grovt stötande för en stor majoritet av allmänheten".

Här uppstår flera problem. Hur ska man kunna räkna ut i vilka lägen lagen erbjuder skydd på denna grund? Det går naturligtvis inte. Följden blir att det ökar rättsosäkerheten för arbetstagaren.

Regeringen vill åstadkomma en lagstiftning som bygger på majoritetens åsikter om moral, i alla fall i denna del, som vi vänder oss emot. Det betyder att visselblåsarlagen lättare kan tillämpas på en verksamhet ifall många tycker att den är omoralisk, även om verksamheten i sig följer lagen.

Det finns en rad exempel på verksamheter som är lagliga och reglerade, där vi har inspektioner och annat, men som många människor i samhället förmodligen kan anse som oetiska, till exempel pälshandel, halalslakt, manlig omskärelse eller minkuppfödning. Det finns en rad olika verksamheter som kan vara kontroversiella och ifrågasatta men som riksdagen gång på gång har röstat för att inte förbjuda.

Både regeringens proposition och den bakomliggande utredningen växlar mellan att använda begreppen "oetiska förhållanden" och "gravt oetiska förhållanden". I författningskommentaren på sidan 99 i propositionen står det under rubriken Oetiska förhållanden att "det kan finnas ett allmänintresse av att oetiska förhållanden avslöjas". Sedan står det att "gravt oetiska förhållanden kan utgöra allvarliga missförhållanden" i lagens mening. Därefter går man tillbaka till att resonera om vad som är den allmängiltiga uppfattningen om "oetiska förhållanden". Det här blir lite rörigt. Men regeringen pendlar alltså själv fram och tillbaka mellan olika begrepp.

Det illustrerar det som är grunden för Liberalernas kritik, nämligen att regeringen inte kan tydliggöra vad man egentligen är ute efter. Man vill ha någon sorts kattlucka i lagen för att i efterhand kunna släppa in och godkänna situationer som inte riktigt kan beskrivas, men där det liksom känns rätt. Så bör man inte lagstifta, enligt min uppfattning. Det skapar rättsosäkerhet, för den anställde som inte får en rimlig chans att förutse vilket skydd lagen ger men också för arbetsgivaren.

Vi är inte ensamma om kritiken. Advokatsamfundet och Lagrådet har också varit tydliga med det under remissrundan. Vi står bakom den kritik som Lagrådet och Sveriges advokatsamfund har framfört.

Fru talman! Det finns också en europeisk dimension som är lite besvärande. Europarådet har nämligen rekommenderat medlemsländerna att stärka skyddet för visselblåsare. Det är klart att det är bra. Vi vill ha lagstiftningen och vill att den ska vara stark. Men, om vi utformar lagstiftningen på det sätt som regeringen och utskottet nu vill göra kommer det såklart att noteras med stort intresse i andra länder. Men vad som är majoritetens moraluppfattning skiljer sig åt i olika länder. Som man vill utforma lagstiftningen här skulle den kunna riktas mot helt andra företeelser i andra länder.

Det finns till exempel stora skillnader mellan länder i synen på abort, hbt-personers rättigheter och vad som är etiskt acceptabelt. I en undersökning av TNS år 2005 sa endast 23 procent av de svarande i Polen att de instämde mycket i påståendet att en kvinna som inte vill få barn ska ha rätt att göra abort. I 2010 års upplaga av European Social Survey instämde bara 28 procent av de svarande i Litauen i att "homosexuella borde få leva som de själva vill".

Låt oss då tänka oss en situation att en företagare i Polen i tysthet ger ekonomiskt stöd till kvinnor som behöver resa utomlands för att göra abort eller att ett företag i Litauen under diskreta former sponsrar landets hårt trängda hbt-rörelse. Det är då tänkbart att en stor majoritet av allmänheten i dessa länder skulle anse att dessa företags agerande är grovt stötande. Ska detta göra att den som avslöjar till exempel sponsringen av hbt-rörelsen ska ges status som visselblåsare? Det tycker inte jag.

Detta synliggör problematiken. Lagrådet har pekat på att det är förenat med betydande svårigheter att avgöra vad som är grovt stötande för en stor majoritet av allmänheten. Advokatsamfundet har avstyrkt att lagstiftningen innehåller allmänna hänvisningar till etik och menar att det varken är rättssäkert eller ändamålsenligt.

Från Liberalernas sida vill vi att man i lagstiftningen inte ska göra generella hänsyftningar på majoritetens moraluppfattningar. Vi menar att lagens tillämpningsområde ska vara objektivt och att lagen ska vara utformad så att den innebär en enhetlig och rättssäker tillämpning för såväl minoritet som majoritet i ett samhälle.

Fru talman! Det är naturligtvis med stolthet som jag för andra gången på kort tid står i den här talarstolen och får prata om förstärkning av arbetstagarnas rättigheter i Sverige. Det är något som den nuvarande regeringen har tagit på allvar. Det har varit alldeles för många år utan den typen av förstärkningar i svensk lagstiftning.

I dag diskuterar vi arbetsmarknadsutskottets betänkande 11, Ett särskilt skydd mot repressalier för arbetstagare som slår larm om allvarliga missförhållanden. Det handlar om ett lagförslag som i folkmun av förklarliga skäl oftare kallas visselblåsarlagen.

Propositionen har kommit till efter en utredning som tillsattes av den dåvarande borgerliga regeringen. Den uppgift som den utredningen hade var just att hitta ett sätt att stärka skyddet för visselblåsare. Det gläder mig att vi i dag kommer att få en bred majoritet för det lagförslag som vi lägger fram.

Syftet med lagen är att ge arbetstagare rätt till skadestånd om man utsätts för repressalier av arbetsgivaren om man har slagit larm om missförhållanden på arbetsplatsen av allvarligare karaktär. Ingen arbetsgivare ska kunna bestraffa den anställda som blåser i visslan genom att till exempel omplacera, förändra lönevillkor eller inte förlänga tidsbegränsade anställningar därför att man har påpekat missförhållanden. Lagstiftningen gäller även inhyrd personal och tidsbegränsat anställda, och det är väldigt viktigt med tanke på hur dagens arbetsmarknad ser ut.

Man kan tycka att det borde vara en självklarhet att man, om man påpekar allvarliga missförhållanden på arbetsplatsen, inte ska straffas för det. Men det finns i dag inget eget lagskydd för det. Det är hög tid att vi i Sverige instiftar en sådan lag. Det finns ett visst skydd i annan lagstiftning sedan tidigare. Den här lagen är en förstärkning av det befintliga skyddet.

Som jag har sagt tidigare i flera debatter här i kammaren vilar en äkta demokrati på trygga medborgare. Att se och uppleva allvarliga missförhållanden men vara rädd för att avslöja dem därför att man kan bli straffad för det är inte en arbetsmarknadsmodell som skapar trygga individer - tvärtom.

I den nuvarande regeringens vilja att stärka den svenska modellen med starka parter på arbetsmarknaden och med trygga individer på jobbet är den här lagstiftningen en bit på vägen att skapa ett bättre samhälle för alla.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

(Applåder)

Fru talman! Vårt betänkande som vi diskuterar i dag heter Ett särskilt skydd mot repressalier för arbetstagare som slår larm om allvarliga missförhållanden. Men vad betyder det egentligen?

I dagligt tal säger vi ofta "visselblåsare" om den som slår larm om något som inte står rätt till på arbetsplatsen eller hos arbetsgivaren. När någon bryter mot lagar och regler har arbetstagaren rätt att slå larm och ska skyddas i lagen mot alla typer av bestraffningar från arbetsgivaren. Vi har alla läst och hört om sådana visselblåsare. Det är arbetstagare som har larmat om något som har varit uppenbart felaktigt och som sedan själva har råkat illa ut.

En av Sveriges mest kända visselblåsare heter Anders Ahlmark men kallades "fången på fyren". Han var den som avslöjade att Sjöfartsverket faktiskt hade ansvar vid en oljeolycka 1977 på grund av ett fel på en karta. Han omplacerades därefter och därför av sin arbetsgivare till en fyr på Ölands södra grund. Då fanns det inget sådant lagligt skydd. Det verkar helt oacceptabelt för oss i dag.

Det ligger självklart i såväl arbetsgivarens som arbetstagarens intresse att alla skadliga företeelser kommer fram i ljuset, så att de kan hanteras. Men undersökningar visar att många avstår från att slå larm på grund av rädslan att drabbas av just repressalier. Det är inte bra.

Vad är då en repressalie? Ja, det kan vara allt från uppsägning och avskedande till försämrade förmåner eller utfrysning eller mobbning på arbetsplatsen.

Det är inte bara anställda som ska omfattas av den nya lagstiftningen, utan även inhyrd personal ska skyddas, och det är bra. Det skydd som grundlagarna ger en arbetstagare beror på om det är en privat eller offentlig arbetsgivare. Offentligt anställda har ett långtgående skydd när det gäller uppgifter som offentliggörs eller sådant som lämnas till medierna. I det privata näringslivet är dessa rättigheter inte lika stora. Efterforskning kan få göras vid offentliga avslöjanden.

Faktum är att samhället har blivit mycket mindre auktoritärt under decenniernas gång och att medborgarnas krav på transparens har ökat. Vi tycker att det är bra att oegentligheter avslöjas. Vi ser det i dag inte bara som en rättighet utan ibland som en skyldighet att slå larm, en moralisk skyldighet.

Fru talman! Med den nya lagen avses att arbetstagaren har rätt att ta upp konkreta misstankar om något som kan ha påverkan av sådan art att det har fängelse i straffskalan. Arbetsgivaren får därefter inte utsätta arbetstagaren för någon form av bestraffning eller repressalier på grund av detta.

Likaså ska det finnas ett särskilt skydd för en arbetstagare som offentliggör något eller som anmäler något till en myndighet eller till sin fackliga organisation. Som sagt ska detta gälla alla som finns på arbetsplatsen. Det blir därmed både tydligare och enklare att förstå för enskilda som överväger att slå larm.

Vad säger då lagen, och vad är egentligen allvarliga oegentligheter? Det kan till exempel handla om bokföring som inte sköts som den ska. Det kan vara mutor, brottslighet som allvarliga miljöbrott, brister i säkerheten eller mycket allvarlig diskriminering eller trakasserier.

En sak som är viktig att framhålla är att dessa oegentligheter ska vara begångna av en person i ledande ställning. Andra oegentligheter av arbetstagare omfattas inte av lagen.

Det måste självklart finnas fog för påståendena om allvarliga missförhållanden, och det finns också gränser för vad som kan anmälas. Men vad som är ett allvarligt missförhållande är aldrig helt självklart.

Det finns, som vi redan har hört från talarstolen, en diskussion om att det borde räcka med just bara missförhållanden. Det finns även en diskussion om vem som har rätt att anmäla och vem som ska omfattas. Men vi menar, precis som regeringen i detta fall, att man har landat rätt och att det är en rimlig balans.

Den sanktion som föreslås mot arbetsgivare som bryter mot repressalieförbudet är att skadestånd ska ges till arbetstagaren för den förlust som uppkommer och för den kränkning som har upplevts.

Moderaterna anser att det är bra att det blir ett starkare skydd för alla som finns på en arbetsplats att faktiskt kunna påtala allvarliga brister i verksamheten. På så vis kan man också uppnå en bättre arbetsmiljö och få en tryggare personal, vilket är bra. Förhoppningsvis kommer också den nya lagtexten att ha ett visst preventivt syfte, så att allt fler följer de lagar och regler vi har och respekterar människor som påpekar brister.

Målet för oss moderater är självklart alltid en riktigt god arbetsmiljö och en säker och trygg arbetsplats för alla som arbetar där. Här har den nya lagen en roll att spela.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! I dag debatterar vi regeringens förslag till en ny lag om särskilt skydd mot repressalier för arbetstagare som slår larm om allvarliga missförhållanden och förslaget till ändring i offentlighets- och sekretesslagen.

Visselblåsare fyller en viktig funktion i samhället, och arbetstagare har ofta en särskild möjlighet att upptäcka och påtala missförhållanden i verksamheten.

De flesta länder har inget eller litet skydd för människor som på detta sätt "skvallrar" på sin arbetsgivare, oavsett hur allvarliga anklagelser de för fram, hur mycket de har på fötterna, om det är till gagn för samhället att informationen kommer fram eller vad som händer med dem som berättar.

Många runt om i världen riskerar sitt jobb, sin säkerhet och i vissa fall till och med sitt liv för att till exempel berätta om att deras arbetsgivare släppt ut gift i floden eller att polisen övervakar vanliga människor som inte är brottsmisstänkta.

Fru talman! I Sverige har vi länge haft meddelarfrihet och efterforskningsförbud. Det är bra, men den arbetstagare vars arbetsgivare känt till att denne berättar för till exempel medier om oegentligheter på jobbet har haft ett svagare skydd.

Det är därför glädjande att regeringen nu föreslår att skyddet mot repressalier för arbetstagare som slår larm ska förstärkas och att detta ska ske genom en ny lag.

Att missförhållanden kommer fram och åtgärdas är av stort värde både för samhället och för enskilda individer. Det är av stort värde för samhället eftersom det sänder signaler till företag och myndigheter att det inte går att komma undan med vad som helst. Och det är av stort värde för individerna genom att till exempel arbetstagare slipper utsättas för risker i arbetsmiljön och att vårdtagare slipper utsättas för vanvård.

Fru talman! En förstärkning av skyddet kan komma att få flera positiva effekter, till exempel genom att minska arbetsgivarens benägenhet att vidta repressalier och genom att bidra till att minska rädslan för repressalier hos arbetstagare som överväger att slå larm.

Den nya lagen innebär ett särskilt skydd för bland andra arbetstagare med tidsbegränsad anställning. Eftersom kvinnor är överrepresenterade bland arbetstagare med tidsbegränsad anställning kan den nya lagen ha positiva effekter även i det avseendet. Lagen kan därför ha en viss effekt på jämställdhet mellan kvinnor och män. Som företrädare för ett feministiskt parti tycker jag att det är särskilt bra.

Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner.

(Applåder)

Fru talman! Alliansregeringen beslutade den 14 februari 2013 att ge en särskild utredare i uppdrag att se över skyddet för arbetstagare som slår larm om olika former av missförhållanden, oegentligheter eller brott och föreslå åtgärder som syftar till att stärka skyddet och skapa ett tydligare regelverk. Förslaget överlämnades till regeringen i maj 2014 och har nu remissbehandlats och är framme till beslut.

Det är viktigt att missförhållanden inom företag, organisationer och myndigheter kommer fram. Det är viktigt för dem som arbetar där, men det är också viktigt i ett allmänintresse. Flera anmälningar har lett till nya lagar genom åren. Boforsaffären är ett exempel som ledde till lex Bratt - en lag som tillåter anställda att röja företagshemligheter som avslöjar brottslighet. Lex Sarah innebär att den som får kännedom om missförhållanden i vården måste anmäla dem.

Förslaget till ny lag ska öka skyddet för den som anmäler allvarliga missförhållanden på sin arbetsplats. Den nya lagen föreslås gälla även bemanningsanställda. Normalt ska man slå larm internt först. För att sedan kunna gå vidare och även slå larm externt ställs det högre krav på visselblåsaren. Arbetsgivaren ska ha getts möjlighet att återkoppla. Om arbetsgivaren inte har gjort det, eller om den som man ska anmäla till är den som har orsakat olägenheten, kan man larma externt direkt.

Kravet för att visselblåsaren ska kunna få det förstärkta skyddet är att det rör sig om ett allvarligt missförhållande. Det måste röra sig om ett brott som har fängelse på straffskalan eller jämförligt. Brottet måste också ha skett i arbetsgivarens verksamhet. Visselblåsaren kan dock inte med stöd av den nya lagen samtidigt begå brott mot till exempel tystnadsplikten.

Lagen förslås träda i kraft den 1 januari 2017.

Rätten till skadestånd som nu föreslås, om arbetstagaren utsätts för repressalier av sin arbetsgivare på grund av att man larmat om allvarliga missförhållanden i verksamheten, är ett viktigt och välkommet komplement till det skydd som arbetstagare i övrigt har mot repressalier med anledning av en larmhandling.

Det finns i dag i svensk rätt ingen särskild skyddslagstiftning för arbetstagare som slår larm om missförhållanden. Vid arbetstagares larm tillämpas därför en rad olika rättsregler från olika rättsområden. De områden inom svensk rätt som har särskild betydelse för frågan om vilket skydd arbetstagare som slår larm har är gällande regler om yttrandefrihet och meddelarskydd respektive de många olika regler inom arbetsrätten som kan innebära skydd för arbetstagare som slår larm.

Grundlagarna tillförsäkrar var och en tryck- och yttrandefrihet som kan inskränkas endast på det sätt som framgår av grundlagarna. Det skydd som grundlagarna ger en arbetstagare som slår larm om missförhållanden hos arbetsgivaren skiljer sig åt beroende på om det är en privat eller en offentlig arbetsgivare. Men i denna lag likställer vi detta, så att det gäller oavsett arbetsgivare.

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i arbetsmarknadsutskottet betänkande 11.

Fru talman! I detta betänkande tas frågan om en särskild skyddslagstiftning för arbetstagare som slår larm om missförhållanden på arbetsplatsen upp. Vi har tryck- och yttrandefrihet fastslagna i grundlagen. Men den lag som vi nu debatterar tar sikte på att förtydliga vad som gäller specifikt i arbetslivet och vilket skydd arbetstagaren ska ha vid larm om missförhållanden, oavsett om det är en privat eller en offentlig arbetsgivare.

Det skydd som finns i dag för offentliganställda är relativt långtgående, till exempel för dem som lämnar uppgifter till medierna, såsom skydd mot repressalier. Avtal kan inte heller frånta offentliganställda detta grundlagsskydd.

En privatanställd har däremot inte samma skydd. Arbetsgivaren har då större utrymme att vidta åtgärder mot en arbetstagare som larmat om missförhållanden på en arbetsplats och kan också vidta efterforskningsåtgärder.

I det förslag vi nu ska ta ställning till förstärks skyddet mot repressalier för arbetstagare som slår larm om allvarliga missförhållanden. Förslaget ska ses som en del i ett större ramverk som ger skydd åt visselblåsare i arbetslivet. Det gäller både privat och offentligt anställda, liksom arbetsgivare. Man kan också vara inhyrd personal, och då är arbetsgivaren inhyraren. En arbetstagare kan slå larm till arbetsgivaren men också till någon utanför verksamheten. Det är även viktigt att betona att man med "allvarliga missförhållanden" avser brott med fängelse i straffskalan eller därmed jämförliga missförhållanden.

Självklart måste det finnas någon typ av klausul för att detta inte ska missbrukas från arbetstagarens sida. Därför ska arbetstagaren i första hand försöka slå larm internt, men om arbetsgivaren inget gör finns möjlighet att gå externt. Ni som kan arbetsrätten vet att vi fortfarande har lojalitetsprincipen i arbetslivet, vilket innebär att arbetstagaren måste försöka reda ut problem internt genom att uppmärksamma arbetsgivaren på missförhållanden. Men skyddet finns där om det finns fog för den misstanke om allvarliga missförhållanden som larmet avser.

Om arbetstagaren däremot larmar i frågor som rör rikets säkerhet kan denne göra sig skyldig till brott. Det gäller även vid vissa andra tillfällen som rör tystnadsplikt, hetsbrott med mera.

Om en arbetsgivare bryter mot repressalieförbudet ska arbetsgivaren betala skadestånd till arbetstagaren. Skadeståndet ska motsvara den förlust som uppkommer och den kränkning som repressalien innebär.

Självklart ska vi ha en lagstiftning som skyddar arbetstagare som är visselblåsare och vill lyfta fram allvarliga missförhållanden. Samtidigt är det en balansgång när och hur man ska få tala om förhållanden på en arbetsplats. Det är därför rimligt att detta gäller allvarliga missförhållanden. Vi känner alla till fall som uppmärksammats i medierna, bland annat inom äldreomsorgen. Vi kommer alla ihåg lex Sarah-fallet. Det är viktigt att människor vågar höja rösten när de ser allvarliga missförhållanden på en arbetsplats.

Jag tror att de flesta av oss menar att det finns ett allmänintresse i att anställda som uppmärksammar missförhållanden som berör äldre, sjuka, funktionsnedsatta - eller andra som kanske inte kan göra sin röst hörd - anses vara i särskilt behov av skydd. När vi i dag har både privat och offentligt drivna verksamheter på olika områden i samhället bör det alltså omfatta alla verksamheter. Därför är det bra att denna lagstiftning kommer till.

Med det, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Herr talman! Vi tillbringar mycket tid på jobbet - kanske uppemot tio tusen dagar under ett arbetsliv. Allt fler människor har chans att arbeta; det har aldrig varit så många människor i Sverige som har ett arbete som just nu. Sedan vi tillträdde är de 113 000 fler.

För de allra flesta är jobbet en väldigt viktig del av livet. Det är där vi tillbringar mycket tid, och det är där vi har vänner. Det är där vi sliter i vårt anletes svett, men det är också där vi har roligt och gör nytta. Det är en väldigt viktig del, och vi lär oss ofta mycket på jobbet.

Jag vill att de svenska arbetsplatserna ska vara präglade av öppenhet. Jag vill ha en arbetsplatskultur där det är högt i tak och där arbetstagare törs och kan ta ansvar och egna initiativ. Det är det som är syftet med den nya lagen - att göra det öppnare på våra arbetsplatser och få fler att våga säga ifrån om de upptäcker saker som innebär eller misstänks innebära allvarliga missförhållanden. Jag tycker att Jenny Bengtsson sa det bra: Det ska vara både lagligt och önskvärt att offentliggöra allvarliga missförhållanden eller misstanke om allvarliga missförhållanden. Det är det som är syftet med lagen.

Vi säger också i lagen att det inte behöver vara arbetsgivaren som begår ett brott som har fängelse i straffskalan. I stället räcker det att det sker inom arbetsgivarens verksamhet. Det kan vara i arbetsgivarens lokaler, och det kan vara under arbetstid. Det händer nämligen mycket på jobbet, och allt som händer behöver inte innebära att arbetsgivaren själv skapar allvarliga missförhållanden; det kan ju vara någon annan på jobbet eller i lokalerna som gör det. Lagen omfattar även detta.

Regeringen har gjort några viktiga förändringar i förhållande till det förslag som var utsänt på remiss, men innan jag går in på dem vill jag säga någonting om vad "allvarliga missförhållanden" är. Det har sagts här att det skulle vara svårt att tolka. Jag tycker inte det. Med "allvarliga missförhållanden" menas brott som har fängelse i straffskalan eller därmed jämförbara förhållanden. Det är alltså inte allmänt oetiska företeelser som faller inom detta, utan det är sådant som är jämförbart med brott som har fängelse i straffskalan.

Det kan vara sådant som skattebrott. Det kan vara sådant som försvårande av skattekontroll. Det kan vara användande av svart arbetskraft. Det kan självklart vara sådant som vanvård eller missförhållanden som drabbar vårdtagare, elever eller andra som är beroende av verksamheten. Det kan vara sådant som kränkningar av grundläggande fri- och rättigheter. Det kan vara korruption. Det kan vara skador eller risk för skador på miljön. Det kan vara skador eller risk för skador på liv och hälsa. Det är väldigt mycket som ryms inom detta.

Jag får ibland frågan hur man ska veta vad som har fängelse i straffskalan. Jag vill ändå säga att vi ju normalt sett utgår från att alla i Sverige kan följa lagen utan att nödvändigtvis kunna varje del av varje lagparagraf. Det är därför inte orimligt att människor ska kunna förhålla sig till en sådan här regel.

För att säkerställa att människor ska kunna inhämta hjälp för att göra bedömningar är en av de ändringar vi har genomfört att göra det enkelt för arbetstagaren att ta kontakt med sin fackliga organisation för att be om råd. Till skillnad från förslaget i utredningen har vi vidgat möjligheten att ta kontakt med den fackliga organisationen utan att det betraktas som att man går externt - även om arbetsgivaren inte är bunden av kollektivavtal. Det blir en väldigt viktig uppgift för de fackliga organisationerna att bistå med råd för att man ska kunna bedöma hur man ska gå vidare med ett visst fall.

Det har i debatten efterfrågats att man skulle göra tolkningar av lagen. Jag vill bara påminna om att det inte är vi som tolkar lagen. Jag lägger fram förslag om den, och det är ni som stiftar den. Sedan är det domstolarna som tolkar. Arbetsdomstolen tolkar, till exempel, och det är i dag en vanlig uppgift för en facklig organisation att genom kunskap om hur Arbetsdomstolen tidigare har tolkat en lag bistå för att bedöma hur man ska gå vidare i ett ärende.

Ett exempel på detta är tystnadsplikt. Många anställda omfattas av olika grader av tystnadsplikt. När kan någon anses bryta mot tystnadsplikten - och när inte? Det är typiskt sådana frågor där Arbetsdomstolen har en praxis utarbetad och som man därmed har att förhålla sig till, som blir en tolkning av lagen. Det är så det går till; det är domstolarna som har att tolka lagen och ni i riksdagen som har att stifta den.

En annan viktig förändring vi har gjort i förhållande till förslaget i betänkandet är att ta med även inhyrd arbetskraft från bemanningsföretag. I ursprungsförslaget hade bemanningsanställda detta särskilda skydd enbart i förhållande till sin arbetsgivare, men förhoppningsvis är ju den som är anställd på ett bemanningsföretag för det mesta uthyrd och jobbar på en annan arbetsplats. Det är naturligtvis där man har den där vardagen där man upplever saker, får insyn och behöver vara skyddad av det särskilda skyddet om man slår larm om allvarliga missförhållanden.

Herr talman! Låt mig också säga någonting om sekretessen och skyddet för individens identitet när någon slår larm. Där har vi gjort en annan bedömning än utredningen. Utredningen föreslog att identiteten skulle vara skyddad i privat verksamhet om - och bara om - personen hade följt särskilda interna larmrutiner. Man föreslog också att de särskilda rutinerna för interna larm bara skulle vara nödvändiga att ha om arbetsgivaren bedömde att det fanns sådana risker i verksamheten. Utan dessa rutiner skulle man alltså inte få sin identitet skyddad.

Det här riskerar att bli ett moment 22.

Först och främst tror jag att få arbetsgivare skulle säga: Vi löper stor risk i min verksamhet att det kan finnas allvarliga missförhållanden. Jag utgår från att ingen arbetsgivare vill ha det på det sättet.

Individen får sin identitet skyddad när man inför interna rutiner, men om man inte gör det blir den inte skyddad. Det riskerar att bli motverkande. Vi såg att det fanns betydande problem med den typen av lagstiftning.

Vi såg också att kravet på interna rutiner riskerade att skapa mer byråkrati, helt enkelt mycket skrik för lite ull i förhållande till det vi vill uppnå, nämligen en ökad öppenhet och trygghet på arbetsplatserna och en frånvaro av repressalier för den som slår larm om allvarliga missförhållanden.

Det andra förslaget var att det skulle vara en mycket långtgående sekretess när det gäller myndigheter. Man föreslog en sekretessbestämmelse som skulle gälla alla myndigheter och oavsett i vilket sammanhang uppgiften förekom.

Min bedömning är att det har varit en mycket vidsträckt och mycket ovanlig sekretessbestämmelse i förhållande till den svenska öppenheten. Offentlighetsprincipen är viktig, och man ska tänka sig noga för innan man gör stora ingrepp i den. Det har här gjorts jämförelser med annan typ av sekretess, men då gäller det ett specifikt larm till en specifik myndighet. Den här lagen gäller alla typer av larm. Det är det som är begreppet visselblåsare. Det är inte att du anmäler till en inspektionsmyndighet, utan det är möjligheten att offentliggöra, och du väljer själv om du vill offentliggöra allvarliga missförhållanden.

Jag tror att man ska tänka efter noga om man verkligen gynnar öppenheten på arbetsplatserna genom att införa väldigt mycket mer långtgående sekretess inom de statliga myndigheterna.

Jag är väldigt glad, herr talman, över att det finns ett brett stöd för den nya lagen i riksdagen och att så många står upp för viljan att skapa arbetsplatser med större öppenhet, fler som vågar slå larm och mer som kommer till offentlighetens kännedom.

Jag måste också, herr talman, göra en kommentar. Magnus Persson lyckades med tankevurpan att om man nu går på regeringens förslag, som ju också är utskottsmajoritetens förslag, skulle det innebära att man riskerar att få tystare arbetsplatser.

Man måste ha en ganska speciell tankekonstruktion i skallen för att komma fram till att en ny lagstiftning som ger ett ökat skydd, inte tar bort något skydd som finns i dag, skulle leda till tystare arbetsplatser. Det är redan i dag förbjudet att utsätta anställda för repressalier, men nu inför vi också en sanktion om man gör det. Jag hoppas att Magnus Persson är ensam om att uppfatta det så.

(Applåder)

Herr talman! Det finns ett brett stöd för denna lagstiftning. Vi är från Liberalernas sida positiva till den. Det vi vänder oss emot är en mycket specifik del i uppräkningen av vad som avses med missförhållanden i lagstiftningen. Jag ska konkretisera detta.

Om en arbetsgivare gör något som är olagligt är en arbetstagare som visslar om detta skyddad. Vi är självklart med på det. Om något inte nödvändigtvis är straffbart men kanske bryter mot finansmarknadsregler eller hur företaget självt agerar för att stärka sitt varumärke - kanske i form av olika miljöpolicyer eller CSR-policyer, som arbetsgivaren sedan agerar precis tvärtemot - ska man kunna vissla om det och omfattas av lagstiftningen. Vi är helt med på det.

Det vi är kritiska till är listan över vad som är missförhållanden eller allvarliga missförhållanden. Det står i propositionen att det kan vara till exempel kränkningar av grundläggande fri- och rättigheter - självklart ska det omfattas - underlåtenhet att följa gällande föreskrifter - självklart - och korruption - också självklart. Alla de här sakerna räknade statsrådet upp utom en, och det är den sista som nämns: korruption med risk för liv, säkerhet och hälsa, skador på miljön, felaktigt eller obehörigt användande av allmänna tillgångar samt oetiska förhållanden.

Advokatsamfundet tar starkt avstånd från detta, vilket även Lagrådet gör. Då är frågan till statsrådet hur det ska definieras vad som är oetiskt förhållande.

Herr talman! Som jag sa i mitt anförande står inte oetiska förhållanden på egna ben. I lagtexten definieras det som allvarliga missförhållanden som har fängelse i straffskalan eller därmed jämförliga missförhållanden.

Vi har sett företag och enskilda som har använt mycket raffinerade skatteupplägg via Panama för att komma undan skatt. Jag kan inte bedöma huruvida det är ett brott eller om det ligger precis på gränsen; den kunskapen har inte jag. Men det är absolut min uppfattning att det är gravt omoraliskt och mycket stötande och oetiskt.

Om man slår larm om den typen av allvarliga missförhållanden tycker jag att man bör vara skyddad, även om det inte är ett brott begånget som har fängelse i straffskalan.

Herr talman! Det som statsrådet nu beskriver i Panama omfattas redan. Brott mot finansmarknadsregler, brott mot hur företag marknadsför sig själva och en hel del annat omfattas ju.

Vad regeringen gör, och snart riksdagen förmodligen, är att man inför en lagstiftning där man också väver in sådant som inte har fängelse i straffskalan och inte bryter mot allt det andra som listas upp. Då är vi tillbaka till det som Sveriges Advokatsamfund säger, och det står uttryckligen i propositionen: Sveriges Advokatsamfund invänder att lagens tillämpningsområde bör bestämmas på ett objektivt sätt och att en allmän hänvisning till etik varken är rättssäker eller ändamålsenlig. Meningen därefter lyder: Lagrådet menar att det är förenat med betydande svårigheter att konstatera vad som är grovt stötande för en majoritet av allmänheten.

Min kritik mot detta är ur ett europeiskt perspektiv. När vi nu får denna lagstiftning här i Sverige är risken att Viktor Orbán tar den i Ungern, att den nya regeringen i Polen liksom en rad andra länder i Europa tar den som har en helt annorlunda uppfattning i ett antal väldigt viktiga frågor för oss, till exempel hbt-rätt och aborträtt. Det skulle göra människor som jag tog upp i mitt anförande till visselblåsare. Detta är bekymmersamt. Det finns ju uppmaningar från Europarådet om att alla länder ska ta fram en lagstiftning, vilket i grunden är bra. Men det betyder att hur vi utformar vår lagstiftning kommer att noteras med mycket stort intresse i andra länder. Att då göra allmänna hänvisningar till majoritetens moraluppfattningar kan leda in på en väg som jag tror inte är särskilt bra i vissa fall. Det gäller inte nödvändigtvis i Sverige men i andra länder i så fall.

Herr talman! Det är inte så att några etiska principer står ensamma i lagstiftningen. Lagstiftningen säger att man skyddas om man slår larm om allvarliga missförhållanden. Med allvarliga missförhållanden menas brott med fängelse i straffskalan eller därmed jämförliga missförhållanden. Det är alltså missförhållanden som är jämförliga med brott som har fängelse i straffskalan. Det är inte så att det flyter en alldeles egen bedömning någon helt annanstans, utan det är det här som är definitionen i den nya lagen. Det är också så att den nya lagen kommer att gälla i Sverige.

Herr talman! Jag vet inte om det framgick, men vi var mycket positiva till förslaget. Vi ville dock ha fler tillägg för att utöka skyddet för den enskilde. Om sedan arbetsmarknadsministern ser detta som en tankevurpa får det stå för henne.

Fackliga organisationer tycker att förslaget är alldeles för dolt. Saco har till exempel uttalat detta. Är det en tankevurpa? Många professorer och advokatbyråer har uttalat sig om att skyddet är svagt. Är det en tankevurpa från dem också? Jag vet inte vad arbetsmarknadsministern menar. Jag skulle gärna vilja ha svar på om det är fler än jag som har gjort en tankevurpa. Alla i remissinstanserna som kommit med motförslag - har de också gjort en tankevurpa? Jag skulle vara tacksam för ett nyanserat svar.

Herr talman! Jag satt här från början av debatten och lyssnade på Magnus Perssons anförande, där han säger att förslaget riskerar att leda till att det blir tystare på arbetsplatserna. Jag har väldigt svårt att förstå hur man kan få det till att en lagstiftning som skyddar arbetstagare som slår larm om allvarliga missförhållanden skulle leda till att det blir tystare på arbetsplatserna.

Jag har full respekt för de många remissinstanser och debattörer som har synpunkter på att lagstiftningen skulle kunna vara annorlunda i något avseende. Det är självklart och naturligt i lagstiftningsprocessen och i den demokratiska debatten. Jag har dock inte hört någon annan uttrycka att lagen skulle riskera att leda till att det blir tystare på våra arbetsplatser.

Herr talman! Jag kan till exempel citera Claes Sandgren - jag tog hans egna ord när jag sa detta.

Arbetsmarknadsministern förutsätter att varje enskild arbetstagare ska ha koll på hela lagverket och kunna lagen likt en advokat. Och kan man inte det ska man söka stöd hos facket. I dag finns det jättemånga arbetsplatser som saknar facklig organisation och där arbetarna inte är fackligt anslutna. Det kan gälla utländsk arbetskraft utan facklig anslutning. Hur ska de hantera detta? Ska vi lämna dem åt sidan?

Jag menar att sekretessen är det viktigaste. Ersättningen kommer i andra hand. Visselblåsaren måste få en viss sekretess - det måste ju vara det viktigaste om man ska våga anmäla.

Herr talman! Det är inte förvånande att Magnus Persson och jag har helt olika syn på vilket som är huvudsyftet med denna lagstiftning. Mitt huvudsyfte är att få öppnare arbetsplatser, att få högre i tak, att få fler som vågar slå larm och att fler missförhållanden kommer till allmänhetens kännedom så att de kan bli åtgärdade. Helst ska detta fungera preventivt så att man blir mer angelägen om att säkerställa att man inte har allvarliga missförhållanden i sin verksamhet. Det är huvudsyftet med regeringens lagstiftning.

Det är ett märkligt resonemang att man inte skulle kunna införa en lagstiftning om man inte tror att alla som skulle behöva följa den kan kunna hela lagstiftningen. Detta är vårt naturliga sätt att lagstifta. Alla kan inte alla lagar, men vi förutsätts ändå kunna leva laglydigt i samhället.

Visst kan man behöva råd när man ska ta ställning till om något är ett allvarligt missförhållande eller inte, eller om vad som kan anses vara att ha slagit larm internt i förhållande till att slå larm externt. Jag har full respekt för det, och det är därför vi utökar det hela och ger en betydande möjlighet för alla anställda att ta kontakt med sin fackliga organisation oavsett om arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal eller inte. Vi har tagit höjd för detta, men självklart måste vi kunna ha en lagstiftning som kan gälla även om inte alla som omfattas av den kan varje paragraf i lagstiftningen. Jag kan erkänna att jag själv inte heller kan alla paragrafer i alla lagstiftningar, inte ens i alla de lagstiftningar som Arbetsmarknadsdepartementet ansvarar för, men jag är ändå fullt ut ansvarig för dem.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 20.)