En svensk Asienpolitik

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Folkpartiets och Miljöpartiets reservation nr 3 under punkt 7 som berör Burma, men vi står självfallet bakom alla våra reservationer i betänkandet. Folkpartiet har fyra reservationer. Jag vill redan nu säga att Gabriel Romanus kommer att återkomma senare i debatten och tala om Folkpartiets förslag och synpunkter i reservationer om bland annat Tibet och Taiwan. Det här betänkandet avser motioner med anledning av regeringens skrivelse En svensk Asienpolitik . Det avser också motioner från den allmänna motionstiden i höstas. Herr talman! Asien är en världsdel som svarar för jordens största sammanhängande landmassa och omfattar dess två mest folkrika länder, Kina och Indien. Asien är också en kontinent med en snabb ekonomisk utveckling. I regeringens skrivelse framhålls att fyra av världens elva största ekonomier finns i Asien, Japan, Kina, Sydkorea och Indien. Allt pekar på att vissa länder i Asien kommer att påverka det globala samhället i betydande utsträckning de kommande decennierna. Folkpartiet menar att demokrati och mänskliga rättigheter är universella värden som ska gälla alla oavsett geografisk hemvist. Asienregionen innefattar några av världens allra fattigaste länder, några av världens mest stabila demokratier men också några av världens värsta diktaturer. Mot bakgrund av den diversifiering som kännetecknar regionen både ekonomiskt och politiskt ter sig regeringens idé om en enhetlig Asienpolitik begränsad. Folkpartiet menar att det bör utarbetas en Kinapolitik, en Japanpolitik, en Indienpolitik samt en politik för de snabbt växande ekonomierna och en politik för att öka demokratin och välståndet. Regeringens skrivelse är omfattande och spänner över flertalet skilda politikområden. Det är dock tydligt att demokrati och mänskliga rättigheter hamnat långt ned på prioriteringslistan till förmån för skrivningar om ekonomin. Långt efter handel, miljö och fattigdomsfrågor kommer ett avsnitt om demokrati och mänskliga rättigheter. Det säger en del om prioriteringarna. Folkpartiet menar att brott mot demokrati och mänskliga rättigheter alltid måste påtalas, kritiseras, åtgärdas och motverkas oavsett var de äger rum. Sverige bör intensifiera sitt arbete med att både försvara och förbättra skyddet för de mänskliga rättigheterna. Folkpartiet anser att stärkandet av yttrandefrihet och pressfrihet är en viktig del av demokratiarbetet. Trots att yttrande- och pressfriheten är starkt beskuren på många håll i Asien saknas i regeringens skrivelse en strategi för hur man ska öka dessa friheter i aktuella fall. Folkpartiet har lyft upp ett antal frågeställningar i de motioner som vi har skrivit kring den här strategin och under allmänna motionstiden. Vi menar att det behövs skilda strategier för de olika länderna. Vi vill betona pressfriheten. Vi vill påtala vikten av att förbättra demokrati och mänskliga rättigheter. Vi har ett långt avsnitt om Burma som jag kommer att återkomma till specifikt. Vi vill fasa ut det bilaterala biståndet till länder som Kina, Vietnam och Laos. Vi vill verka för ökade kontakter med Taiwan. Vi vill ta upp Tibets roll. Vi vill att EU och USA ska utforma en gemensam Kinapolitik. Vi vill också påtala vikten av en hållbar utveckling och betydelsen av att alla världens stater ingår i gemensamma ansträngningar mot pandemier och ohälsa. Herr talman! Nu vill jag återgå till att tala för vår reservation om Burma. Burma är en av världens få kvarvarande militärdiktaturer. Det politiska förtrycket är omfattande. Daw Aung San Suu Kyi, ledare för det största oppositionspartiet National League for Democracy och mottagare av Nobels fredspris 1991, har tillbringat mer än elva år i husarrest. I februari år 2006 erhöll hon Olof Palmes pris för sin kamp för demokratiska rättigheter. Det finns inga som helst tecken på att läget för vare sig Daw Aung San Suu Kyi eller mänskliga rättigheter förbättrats. Hon är avskuren från kontakter med omvärlden. Nyligen fick jag rapporter från biståndsarbetare som konstaterar att det är omöjligt att ens komma i närheten av hennes hus. Vägarna runtomkring är avstängda. Att ge Burma visum och rätt att delta i ASEM:s möten, Asia-Europe meeting, i Helsingfors och Europa är enligt Folkpartiets uppfattning oacceptabelt med tanke på att inga som helst förbättringar har skett vad gäller mänskliga rättigheter i Burma. Burmas medlemskap i ASEM kan leda till att Burma får undantag från rådande viseringsförbud utan att regimen vidtagit några som helst förbättringar vad gäller mänskliga rättigheter. Det är hög tid för den svenska regeringen att agera. Respekten för mänskliga rättigheter får inte svikas till förmån för handelspolitiska intressen. Burma styrs sedan 40 år tillbaka av en militärjunta som regerar landet via dekret. Efter år av militärdiktatur skedde en tillfällig politisk öppning under 1990, då fria och allmänna val hölls. Då resultatet visade att det största oppositionspartiet, National League for Democracy, vunnit valet ogiltigförklarades det av militärregimen. Under en kort hävning av husarresten för oppositionsledaren i maj 2003 var hon och hennes konvoj på resa i norra Burma och attackerades. Omkring hundra personer saknas efter attacken, varav ett stort antal dödades eller fängslades utan rättslig prövning. Det totala antalet politiska fångar är fler än 1 100 personer. De sitter fängslade i landet på politiska grunder. Våld sanktionerat av statsmakten, såsom tortyr, försvinnanden, politiska mord och avrättningar, förekommer. Särskilt drabbade är den politiska oppositionen, journalister och universitetslärare. FN:s särskilda sändebud försökte vid besök i Rangoon i mars 2004 att få regimen att förbehållslöst frige oppositionsledaren, utan framgång. Efter att han avgick från sitt FN-uppdrag i februari har han inte fått besöka Burma. FN:s specialrapportör för de mänskliga rättigheterna har under 2005 fortsatt att understryka vikten av ett omedelbart och villkorslöst frigivande av oppositionsledaren och andra politiska fångar. Han har heller inte fåt besöka landet under en lång tid. Under slutet av 2005 har ett ökat antal enskilda organisationer och aktivister för de mänskliga rättigheterna vädjat till FN:s säkerhetsråd att ta upp situationen i Burma och anta en resolution. Den sydafrikanske mottagaren av Nobels fredspris Desmond M. Tutu och Tjeckiens före detta president Václav Havel publicerade rapporten Threat to the Peace: A call for the UN Security Council to act in Burma , i vilken de uppmanar säkerhetsrådet att agera för ett frigivande av de politiska fångarna och oppositionsledaren. Yttrande- och mediefrihet saknas helt i Burma. Den oberoende organisationen Reportrar utan gränser rankade år 2005 Burmas press- och mediefrihet som världens tredje mest restriktiva efter Nordkorea och Kuba. Statligt sanktionerat våld mot kvinnor fortsätter att vara ett allvarligt problem. Förövarna straffas sällan. I maj 2002 framlades en rapport om systematiska våldtäkter utförda av burmesiska arméförband. Rapporten License to rape , sammanställd av The Shan Human Rights Foundation & The Shan Women's Action Network, påvisar att 25 % av våldtäkterna har dödlig utgång. Enligt en rapport från Human Rights Watch har den burmesiska armén högst andel barnsoldater i världen. Av den totala militära styrkan på ungefär 350 000 personer uppskattas ungefär 20 %, eller 70 000 personer, vara minderåriga. I dag finns inga tecken på förändring. Det enda rimliga är därför att Sverige driver på för en linje inom EU att inte utveckla relationerna till Burma eller utveckla legitimitetsskapande kontakter. Ge inte undantag från viseringsförbudet så att Burma kan delta i möten i Europa! Jag vill också påminna om oppositionsledarens 60-årsdag, som firades den 19 juni förra året, då världen tillsammans påtalade vikten av att hon skulle friges. Är Sverige berett att försvara Nobelpristagaren och Olof Palme-pristagaren Daw Aung San Suu Kyi och hörsamma hennes uppmaning att isolera Burmas militärdiktatur, eller kommer den svenska socialdemokratiska regeringen att vara representerad i Helsingfors för rundabordssamtal med representation från Burma? Vi anser inte att det är rimligt. Herr talman! Demokrati är inget som kan tas för givet. Den måste erövras och upprätthållas varje dag. Vi som verkar i demokratier har en plikt, att ge även dem som inte kan göra sina röster hörda en röst. Vi måste ta strid för rätten att driva opposition, att opinionsbilda för det fria ordet. Vi måste skydda de grundläggande rättigheterna i en demokrati, att folkvalda har en plikt mot folket som valt dem, en plikt som ska skyddas av samhället, av oss alla, och vår rättighet att verka. Vi i demokratier måste göra vårt yttersta för att ge dem som lever i diktaturer och som kämpar för fred och frihet ett stöd. Därför, herr talman, uppmanar vi riksdagen att ge stöd till Folkpartiets reservation, som även Miljöpartiet står bakom, vad gäller Burma och Burmas framtid.

Herr talman! Kristdemokraterna har inte motionerat med anledning av regeringens skrivelse En svensk Asienpolitik . Däremot har vi motioner från allmänna motionstiden som har behandlats i det här betänkandet, och det finns en reservation när det gäller ett-Kina-politiken. Därmed, herr talman, yrkar jag bifall till reservation nr 6. Jag vill också ställa mig bakom Lotta Hedströms särskilda yttrande Kina , som många av oss ledamöter har fått ta del av. Där beskriver hon de obekräftade rapporterna om koncentrationslägerliknande förhållanden i Kina. Herr talman! Det är svårt att prata om Kina utan att jämföra med Taiwan, vilket vi tar upp i vår reservation. Taiwan är en stat som kan matcha den politiska utvecklingen med den ekonomiska i Kina. Kina är ständigt i världseliten när det gäller att avrätta sina egna medborgare. Det är en stat som fortfarande har arbetsläger, som fortfarande använder sig av tortyr och som fortfarande förvägrar sina medborgare religions- och yttrandefrihet. De ekonomiska framgångarna är stora, ändå kanske vi bara har sett början. Sveriges grundläggande skyldighet i den här konflikten är uppenbar. Kinas hot och provokationer mot Taiwan måste alltid kritiseras. Sverige måste kontinuerligt påverka EU:s medlemsstater att göra detsamma. Det har i alltför många viktiga lägen funnits en tendens till undfallenhet och anpassningspolitik, både från svensk regering och från vissa av EU:s medlemsstater. Kristdemokraternas kritik har i dessa fall varit omedelbar och välgörande tydlig, bland annat här i Sveriges riksdag. Det har till exempel handlat om Taiwans medlemskap i FN, skattebefrielse för Taiwans representationskontor i Sverige, dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Taiwan samt ökade officiella kontakter mellan Sverige och Taiwan. Taiwans medborgare har rätt att vara företrädda i FN, och det tycker vi måste vara Sveriges linje. Herr talman! Mänskliga rättigheter är även barnens rättigheter. På måndag firar vi den internationella familjedagen, och vi har i det här betänkandet också behandlat ett yrkande från Kristdemokraterna när det gäller kravet på Kina och Indien vad gäller kvinnoförtrycket och förekomsten av så kallad prenatal könsdiskriminering. Jag tänker på vad Nina tidigare pratade om i sitt utmärkta tal, vikten av demokrati. Indien är en demokratisk stat, och det är få demokratiska stater i det vi kallar för Asien. Nina sade också att de valda har en plikt gentemot folket som har valt dem. Och jag undrar hur många av er som såg Dokument utifrån i går. Kent såg det. Det tog tag i mig något fruktansvärt. Jag har inte reserverat mig, för jag tycker att betänkandet har väldigt bra skrivningar när det gäller just hur Sverige fördömer så kallad prenatal könsdiskriminering. Det här tv-programmet handlade om hur man med berått mod tar död på små flickebarn. Med modern teknologi behöver kvinnorna inte ens föda fram dessa små flickor, utan de tvingas till abort innan de här små barnen har fått se världens ljus och innan mammorna har fått lägga dem till sina bröst för amning. Det är då man ser att det är lite svårare för kvinnorna att mörda sina barn. Samhället ställer krav, och detta görs även i Indien. Samhället ställer krav på kvinnan att det är hon som ska döda barnet, och det finns en legitimitet trots de lagar som finns som förbjuder det. En äldre barnmorska sade så här om kvinnorna: De har inga rättigheter och kommer aldrig att få några. Detta säger barnmorskan i tårar inför kameran och en kvinna som tvingats till tio aborter. Det är, mina vänner, inte endast bland de fattiga vi måste lägga bort det här. Trycket från omgivningen finns även bland de rika och välutbildade. Inte en enda läkare har straffats i Kina. Vi skriver som utskottets övervägande i betänkandet att FN:s kommission för utrotande av all diskriminering av kvinnor utgör det främsta instrumentet. Jag menar att vi i Sverige måste tydliggöra för professionen, när det gäller läkare och läkaretiken, att det måste utövas en press för att i det demokratiska Indien hjälpa kvinnorna att våga ställa upp i fråga om rättigheten till sin kropp. Vi diskuterade i utskottet om det är människosyn eller kvinnosyn. Det hänger ihop, så ord i den här bemärkelsen har ingen betydelse. Visst är det en människosyn, en syn på människovärdet, som bottnar i just synen på kvinnan. Det är en uppgivenhet från politikerna. De säger: Men vad kan vi göra? Vi kan inget göra. Ska vi fängsla varenda läkare? Det här finns inte bara i Indien och i Kina, utan det sprider sig till Pakistan och Bangladesh, där kvinnorna - de fattiga kvinnorna till att börja med - sätts under tryck. Det här är också allvarligt säkerhetspolitiskt. Vad händer när det blir en så stor brist på kvinnor? Tidigare i dag diskuterade trafikutskottet trafik. Det vi kan lyfta fram här är att trafiken av kvinnor kommer att öka över gränserna mellan dessa länder, och det är alltid den fattiga kvinnan som får lida. Det är i dag 20 miljoner i Indien som inte kan få fruar, och våld och våldtäkter och därmed instabilitet, som jag nämnde tidigare, blir det som kommer att märkas. Den andra frågan som jag vill ta upp och koppla till den internationella familjedagen är åtgärder mot barnsexturism. En talare pratade tidigare om åtgärder mot svarttaxi, och jag vill prata om åtgärder mot att utnyttja barn inom barnsexturismen. Organisationen Ecpat har gjort riksdagsledamöter i varje parti uppmärksamma på det så kallade franska initiativet mot barnsexturismen. Initiativet handlar uteslutande om förebyggande åtgärder och samarbete mellan EU-länderna, vilket i dag finns i mycket liten utsträckning när det gäller just frågan om barnsexturism. Den franska regeringen väntar på de andra europeiska regeringarnas stöd för sitt förslag. Om det inte får stöd riskerar förslaget att falla. Initiativet lades fram vid ett informellt EU-ministermöte i oktober 2005 och innehöll förslag till tre typer av åtgärder mot barnsexturism, alltså klara förslag. Det var för det första upprättandet av en arbetsgrupp i samråd mellan medlemsstaterna för att samordna bästa möjliga rutiner. Det var också att inrätta en webbsida med begränsat tillträde i syfte att en kartläggning av situationen i de viktigaste av de berörda länderna skulle göras. Det var för det andra att anta en europeisk stadga som inspirerats av Ecpats uppförandekod för resebranschen mot barnsexturismen, riktad till europeisk yrkespersonal. Det var för det tredje ett samarbete mellan medlemsstaternas ambassader i dessa länder, ett partnerskap med lokala myndigheter och enskilda organisationer på platsen. Frankrike har vid två tillfällen tagit upp initiativet igen i EU-forum för att diskutera det och konkretisera dess innehåll. Än så länge, vad jag vet, har inga regeringar visat sitt stöd, inte heller Sverige. Men Ulrica Messing lovade i en interpellationsdebatt att hon skulle lyssna in och titta närmare på det. Vi här i Sveriges riksdag och Sveriges regering har redan tidigare gjort ett tydligt ställningstagande mot barnsexturism, när man stod som värd vid den första världskongressen mot kommersiell sexuell exploatering av barn i Stockholm 1996. Barnsexturismen var då och förblir i dag en av de centrala frågorna i den globala barnsexhandeln. Herr talman! Jag vill att vi här i Sveriges riksdag gör ett klart och tydligt avståndstagande till barnsexturism. Det är svenska pappor i vanliga svenska familjer som när Asien öppnar sig med nya turistmål - Kambodja, Vietnam och Laos - faller och använder barn för sexuella ändamål. Där måste vi i Sveriges riksdag och Sveriges regering bli väldigt tydliga.

Herr talman! Den ökande betydelse för världsekonomin som asiatiska länder har understryker vikten av att Sverige och EU verkar för att utveckla de ekonomiska förbindelserna med regionen som helhet. Men detta får inte och ska inte vara ett ensidigt främjande för egna syften. Det måste kombineras med ett arbete för att förändra människorättssituationen, främja en demokratisk utveckling och ha ett långsiktigt hållbart miljötänkande och energitänkande i sig. Kampen för mänskliga rättigheter måste stå i främsta rummet och före ekonomiska intressen i utvecklingen av kontaktverksamheten med Asien. Herr talman! Tänk er den dag då varje kinesisk familj har en egen bil, för att inte säga den dag då varje asiat är bilburen! Vilken enorm press sätter inte det på oljetillgången och energisituationen i världen! Och hur skulle miljön påverkas? Den tanken är i dag en utopi, och den är inte ens möjlig att infria. Men utvecklingen går naturligtvis åt det hållet. Det skulle innebära total kollaps, både för energitillgången och för miljön i världen. Samtidigt har naturligtvis asiaterna samma rättigheter som vi att öka sitt eget välstånd - om det nu ska kategoriseras som ett välstånd att ha tillgång till en egen bil. Det här visar tydligt hur viktigt det är att tänka förnybart och i energiomställningstermer när det gäller Asien, såväl som Europa och Sverige för den delen. Miljön är redan hårt ansträngd i asiatiska länder. Miljöförstöringen i länder som Kina har i dag en enorm omfattning. Effekterna av miljöförstöringen på befolkningens hälsa är betydande och väntas öka ytterligare. Miljöförstöringen har en sådan omfattning att defekter på immunförsvaret hos människorna där kan påvisas. Den är märkbar och resulterar i ökad utsatthet för massepidemier och andra sjukdomar. Den blir större och utgör ett påtagligt och omedelbart hot mot mänskligt liv. Klimatfrågan och de fossila bränslena kommer naturligtvis in i det sammanhanget. En långsiktig negativ effekt för ekonomin lokalt men också för världsekonomin är här påtaglig. Sverige bör arbeta för ökad samordning mellan EU-länder för att bli en starkare aktör i fortsatta förhandlingar med Kina och andra asiatiska länder på miljö- och energiområdet. Det bör självklart ingå i en Asienstrategi, som vi nu diskuterar. Herr talman! Ska då ett snabbväxande land som Kina fortsatt ges ekonomiskt bistånd? Svaret på den frågan är inte helt givet. Frågan om utvecklingsbistånd hänger starkt samman med arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter. Det faktum att ekonomin växer i ett land är inte motiv för att avveckla en biståndsinsats. Även om man når en förbättring av människorättssituationen och en utveckling för demokrati är fortfarande en biståndsinsats motiverad. Om däremot demokrati- och människorättssituationen går i motsatt riktning finns anledning att ompröva en biståndsinsats. Det är inte mycket i Kina som går åt rätt håll när det gäller utvecklingen av mänskliga rättigheter. Utskottet är, å ena sidan, inte entydigt i sitt svar på den punkten utan hänvisar till budgetprövningssammanhangen. För närvarande ser utvecklingen på området inte särskilt ljus ut, som jag nämnde. Det finns mycket som talar för att en utfasning bör göras. Å andra sidan - om man inte har någon biståndsverksamhet i gång i ett land går det inte heller att med hjälp av biståndet också ställa höga krav. Det här är naturligtvis inte någon lätt matematik. Hotet om att dra tillbaka en biståndsinsats om inte utvecklingen för demokrati och mänskliga rättigheter går åt rätt håll är ett användbart instrument. Därmed bör man kanske i första hand laborera med det. Herr talman! Låt mig så till sist ta upp frågan om ett-Kina-politiken, som Rosita Runegrund var inne på. Den reservation hon redogjorde för står Centerpartiet och jag också bakom. Under den punkten har vi tagit upp ett-Kina-politiken. Det är egentligen en mystisk beteckning. Det som döljer sig bakom den är naturligtvis i första hand relationen mellan Kina och Taiwan. Å ena sidan tycker jag egentligen att det är en feg politik som döljer sig bakom begreppet ett-Kina-politiken. Inget land - i varje fall inte Sverige - vågar inte klart ut tala om vad man tycker om Taiwans självständighet. Under förevändningen att inte stöta sig med det stora Kina, som inte vill se ett fritt och självständigt Taiwan, tvingar ett-Kina-politiken Sverige och andra länder att acceptera den för att ha goda relationer med Kina. Det är en tveksam hållning och en feg politik. Å andra sidan är det inte självklart att det skulle gynna Taiwans intressen att utmönstra ett-Kina-politiken ur svensk utrikespolitik och erkänna Taiwan som en egen och självständig stat. Så enkel är inte matematiken. Har man varit i dessa länder förstår man också det. Ett-Kina-politiken tvingar emellertid Taiwan att leva i ett diplomatiskt utanförskap. Det borde landet inte behöva göra. Taiwan borde kunna ges möjlighet att delta i och bidra till FN och dess underorganisationer med egna representanter utan att ett-Kina-politiken behöver äventyras. För att ett-Kina-politiken ska vara något så när acceptabel måste den grundas på en tydlig positiv utveckling i Kina av mänskliga rättigheter, demokrati, öppenhet och en rättsordning där Taiwan ska vara ett föredöme för hela regionens utveckling. Samtidigt måste Sverige inom FN verka för att FN ska ge sitt tydliga stöd för en fredlig utveckling av relationerna mellan Kina och Taiwan. Med det anförda, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 6 och i övriga delar bifall till förslaget i betänkandet.

Herr talman! Vi behandlar och debatterar i dag betänkande UU20, En svensk Asienpolitik . För mig är det lite speciellt eftersom jag arbetade på Utrikesdepartementet mellan 1994 och 1996, och det var under denna period som den svenska regeringen tog initiativ till Asienstrategin inför 2000-talet. Asienstrategin var också en av de uppgifter jag arbetade med. Arbetet leddes av vår nuvarande ambassadör i Peking, Börje Ljunggren, och resultatet lades fram 1999. Därefter har den fått en uppföljning 2002, och nu är det dags för ytterligare en uppdatering. Skälet till detta är enkelt: Utvecklingen går otroligt snabbt i regionen. När jag läste vid Öst- och Sydöstasienlinjen i Lund lärde jag mig av mina professorer att det egentligen inte går att prata om "ett" Asien. Kultur, historia, språk och så vidare är så varierande att det knappast är möjligt att prata om "ett" Asien. Men geografin håller området samlat, och på det stora hela taget finns saker som sammanbinder många länder. Det gäller exempelvis religionernas gränsöverskridande inflytande, buddismen, hinduismen, konfucianismen, men också kolonialtidens inflytande har satt sina spår liksom krig, krigsförbrytelser, ockupation och så vidare. Detta lever starkt än i dag i många av ländernas bedömningar - på ett helt annat sätt än i västvärlden. Mycket av dagens konflikter mellan Sydkorea och Japan, mellan Kina och Japan, mellan Taiwan och Japan, har att göra med konflikter som ligger kanske 50 år tillbaka i tiden men som får ett direkt utfall i dagspolitiken i dag. Så fungerar det ju inte här. Vi har ett starkt och fruktansvärt minne av andra världskriget, men det ligger inte i alla avseenden till grund för våra bedömningar i dagspolitiken i dag. De senaste decennierna har präglats av att många länders utveckling har skjutit fart. Bredvid Japan med världens näst största ekonomi har den ekonomiska utvecklingen skjutit fart först i Sydostasien, i Thailand och Malaysia, sedan genom de fyra tigrarna Singapore, Taiwan, Sydkorea och Hongkong. Sedan kom finanskrisen, och därefter har den ekonomiska utvecklingen eskalerat i jätteländerna Indien och Kina - Kina med arbetsintensiv arbetsmarknad och Indien med högteknologisk utveckling. Man kan övergripande säga att de båda ländernas ekonomiska utveckling kompletterar varandra snarare än att de konkurrerar med varandra. Herr talman! Betänkandet är ändå bredare än att det tar sin utgångspunkt bara i ekonomisk utveckling, även om detta är en viktig utgångspunkt inte minst för att sprida välfärd, bekämpa fattigdom och exempelvis sjukdomar. Betänkandet analyserar de tre senaste årens utveckling med utgångspunkt i Asienstrategins fem huvudteman - ekonomisk utveckling, fattigdom, miljö, demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet samt säkerhetspolitisk utveckling. Den viktigaste utgångspunkten när initiativet togs om en samlad Asienstrategi var att man skulle få en helhetssyn på den svenska politiken gentemot Asien. Det sparades ingen möda när grunderna lades för strategin. Till Sverige bjöds några av de främsta experterna från exempelvis London School of Economics och bidrog till att lägga en kvalitativ grund för strategin. I Europa imponerades man över det svenska initiativet och att vi gjorde ett så grundligt arbete och satsade på helheten. Sammantaget ska arbetet med de fem regionala frågorna i Asien vävas samman med politiken för en global utveckling. Syftet ska vara att identifiera olika politikområden där vi i Sverige kan bidra till målet, det vill säga en rättvis och hållbar utveckling. Insatser inom olika politikområden ska komplettera och förstärka varandra, och ansträngningar ska göras för att undvika att insatser motverkar varandra. Många av de mål som fastslogs i den ursprungliga Asienstrategin är fortfarande relevanta, i vissa sammanhang till och med mer relevanta i dag än då. I korthet handlar det om följande. Det handlar om att utveckla relationer, besöksutbyte och samarbete. Detta är naturligtvis en fullständigt självklar sak för oss, och vi kan se att det har hänt mycket. Det handlar om att öka EU:s närvaro och relationer och driva på för målet demokrati och mänskliga rättigheter, handel, miljö, hälsa och säkerhetspolitik. Det handlar om att samordna olika politikområden och utveckla de ekonomiska relationerna. Där går det med snabb fart. Det handlar om att stödja de asiatiska utvecklingsekonomierna, arbeta med fattigdomsbekämpning och ge prioritet åt mänskliga rättigheter och demokrati. Det handlar om att stärka miljöinsatserna, som Agne Hansson talade om, öka engagemanget i säkerhetspolitiska frågor och öka det mellanfolkliga samarbetet. På det hela taget handlar det om att ha en engagemangspolitik mot den här regionen, att ta itu med de negativa delarna i utvecklingen eller där brister finns vad gäller fattigdomsbekämpning. När det gäller att ta sig an och kommentera en rad av de saker som har förts fram här får jag försöka ta dem en och en, eftersom de har kommit från olika talare. Låt mig börja med Agne Hansson, inte för att ta det i kronologisk ordning. Jag tar det i seniorsordning då. Agne talar väldigt intressant och korrekt om miljösituationen. Utvecklingen i flera av de här länderna går i en oerhörd hastighet. Till exempel i Kina och Indien är det långtifrån så att miljöfrågan ligger först på bordet. Tyvärr är det tvärtom så att det nästan är miljöfrågorna som ständigt får stryka på foten när man ser den industriella utvecklingen i Kina. I flera av de stora städerna i Kina är faktiskt problemen så allvarliga i dag att man knappt kan andas. Vissa dagar, både i Peking och flera andra stora städer, är problemet i dag så dramatiskt att man mer eller mindre får ha gasmask på sig när man går ut. Jag vill dock säga att jag tror att om det är något område där insikten har väckts hos de kinesiska ledarna om den nya tidens utmaningar så är det inom miljöområdet. Det pågår en intensiv debatt, och det kommer en rad nya förslag, men det är också ett av de områden där vi har möjlighet att bidra till utvecklingen i Kina. Redan för tio år sedan tog Sverige upp att vi kunde överföra en del av kunskaperna, för Kina får inte begå de misstag som vi har gjort i västvärlden när industrialiseringen har kommit till vår del av världen. Detta område är ett bra exempel där ett samarbete kan leda till någonting gott för oss alla, inte bara för det kinesiska folket utan också för oss. Det är också ett område där folkrörelsetankar kan föras över. För här handlar det i mycket stor utsträckning inte bara om lagstiftning. Det handlar också om hushållsavfall, om en medvetenhet på gräsrotsnivå i Kina om hur man tar hand om miljöfrågor. Flera har berört Taiwans självständighet. Agne Hansson, först och främst får ju Taiwan självt förklara sig självständigt innan världen kan erkänna ett självständigt Taiwan. Så är inte fallet i dag. Jag har vid flera tillfällen varit i Taiwan. Jag var bland annat en av två gäster när den nuvarande presidenten installerades i Taiwan, Chen Shuibian, tillsammans med Lars Leijonborg. Vi hade diskussioner med presidenten. I dag har inte Taiwan uttalat sin självständighet. Vi kan inte stödja en självständighet som inte finns. Däremot tycker jag att det är korrekt att, precis som jag själv gjorde när jag åkte dit, gratulera Taiwan till demokratiseringen, utvecklingen av demokratin på Taiwan. Vi ska stödja all form av skydd för Taiwan. Självklart ska inte Taiwan utsättas för oförrätter eller hot. Det ska vi absolut se till att värna, men vi kan inte stödja en självständighet som inte Taiwan själv uttalar. Nina Lundström tog upp Burma. Att vara i opposition är ett privilegium, eftersom man kan ställa vilka krav som helst utan att egentligen behöva ta konsekvenserna av dem. Låt oss titta på hur historien har sett ut när det gäller relationen till Asien. När det gäller Asiensamarbetet, Asia-Europe Meeting, där för övrigt Nina och jag själv har varit på resa tillsammans i Vietnam, hade det samarbetet brutit samman om inte Burma hade blivit invalt. Det var på inget sätt så att Europa ville ha Burma invalt. Jag vill nog säga att Sverige genom åren - jag får välkomna Folkpartiet - och det socialdemokratiska partiet har haft en relation till Burmafrågan i mer än 15 år. Vi har bjudit in Sein Win, exilpremiärministern, åtskilliga gånger, hela regeringen faktiskt. Men då var det tyst från Folkpartiets sida. Var var ni då? Jag hörde ingenting från Folkpartiet för 15 år sedan när vi började bjuda hit dem. Det var helt tyst. Sein Win har vi diskuterat med åtskilliga gånger vad det gäller relationen till Burma. Vi fortsätter att ha en frekvent dialog. Den ena frågan som Nina tar upp kring Asiensamarbetet är om vi vill bojkotta Burma. Då bojkottar vi Asiensamarbetet, och då är det vi som bryter samarbetet mellan Europa och Asien. Så är det faktiskt. Du är välkommen att kolla upp det med Utrikesdepartement och andra. Så är faktiskt linjen. Det andra är huruvida vi ska bojkotta Burma i toppmötet i Helsingfors. Det är det första toppmöte som Finland arrangerar under sitt ordförandeskap i Europeiska unionen. Alla EU:s 25 medlemsländer står bakom att åka till detta möte. Ska Sverige dra sig ur och ställa till det för Finland på deras första toppmöte med alla stats- och regeringschefer? Det är en linje man kanske kan kosta på sig om man sitter i opposition, men det är inte en linje man kan kosta på sig när man sitter i regeringsställning. Så är faktiskt läget. Jag får återkomma till övriga frågor i takt med replikerna.

Herr talman! Jag vill börja med den resa som Kent Härstedt nämnde. Jag är den första att intyga att om det är någon som verkligen i många sammanhang har betonat de mänskliga rättigheterna så är det Kent Härstedt som höll ett alldeles utomordentligt anförande på det mötet om vikten av mänskliga rättigheter. Men det Kent Härstedt inte nämner i sitt anförande kring Burma är att de här kontakterna de facto har varit villkorade. När man hanterade frågan om Burma var man mycket tydlig med att frågan om mänskliga rättigheter alltid skulle diskuteras när Burmafrågan var uppe. När man läser propositionen på s. 86 vad gäller Asienstrategi, uppföljning och övervägande inför framtiden finns det bara skrivet om vilken utveckling man vill ha kring Burma och kontaktutvecklingen. Det finns ingenting skrivet om vad regeringen tänker göra för att betona vikten av mänskliga rättigheter, frige oppositionsledaren och vidta åtgärder för att de politiska fångarna ska släppas fria. Om man går in och tittar på ASEM 6:s hemsida för att titta på vilka frågor som kommer att hanteras under det här mötet finns inte ordet human rights , mänskliga rättigheter, över huvud taget omnämnt. Därför blir jag fundersam. Vad är Kent Härstedts, regeringens och Socialdemokraternas linje? "Cluen" var att man aldrig skulle ha någon form av kontakter utan att mänskliga rättigheter fanns med. Nu finns inte frågan. Jag hittar inte den på agendan. Jag kunde konstatera när jag kom från förkonferensen att mänskliga rättigheter inte nämndes fastän man välkomnade Burma. Man viskade inte ordet mänskliga rättigheter. En av grundorsakerna har då fallerat. Så vad är linjen? Är inte det här viktigt? Jag kan konstatera att Václav Havel och Desmond Tutu har varit väldigt tydliga. Rapporten har skrivits. Man uppmanar säkerhetsrådet att agera. Då vore det väl också viktigt att Sverige tar position och verkar för mänskliga rättigheter.

Herr talman! Nina Lundström, jag håller helt med dig. Jag beklagar att Burma är en del av det här samarbetet. Jag tycker att det är fel helt enkelt. Men ibland kommer man i situationer då man måste kompromissa. I det här fallet stod hela samarbetet mellan Asien och Europa på spel. I det läget fick man kompromissa. Hela EU, alla 25 länder, står bakom. Sverige är nog över tid det land som har varit mest kritiskt. Anna Lindh var en frekvent kritiker av Burma, säkert en av de mest illa omtyckta ledarna i världen av Burma. Det är jag helt övertygad om. Det är beklagligt om det inte finns med som en särskild punkt. Men jag konstaterar samtidigt att EU vid samtliga möten där Burma har funnits med har tagit upp mänskliga rättigheter, demokrati och kritik - vid samtliga möten. Det är de uppgifter jag har kunnat inhämta. Det finns inte ett undantag. Det har tagits upp i samtliga möten. Jag har ingen annan uppfattning än att det kommer att tas upp vid detta möte, för det är den linje som gäller från Europeiska unionen som samtliga 25 länder står bakom. Det finns ingen anledning för mig att betvivla att de kommer att hålla den princip som har införts och som hitintills har hållits inom Europeiska unionen. Det finns inget skäl att tro att de viker tillbaka.

Herr talman! Jag skulle kanske också ha kommenterat det Kent Härstedt sade om vad som hände för 15 år sedan. Jag var då inte aktiv i riksdagen, så jag kan inte tala om vad Folkpartiet då gjorde eller inte gjorde. Jag kan dock konstatera att man har möjlighet att ta ställning till vad man måste göra när man själv har fått mandatet att agera. Jag anser att man som parlamentariker har ett stort ansvar och en stor plikt att verka för dem som faktiskt inte har en röst. Jag förstår nu att detta är Kent Härstedts och regeringens linje. Folkpartiet har en annan uppfattning. Då är min följdfråga: Vad kommer Kent Härstedt, Socialdemokraterna och regeringen att göra för att frågan om mänskliga rättigheter också ska gå att avläsa på ASEM 6:s hemsida? Vad kommer ni att göra för att det ska bli tydligt för oss alla att mänskliga rättigheter kommer att hanteras? Jag kommer direkt från en förkonferens. Det som fick mig att reagera var att det som Kent Härstedt talar om inte inträffade där. Man välkomnade Burma, men man sade ingenting om mänskliga rättigheter.

Herr talman! Först och främst är det ju beklagligt att detta inte finns på deras hemsida. Men den har jag nog inget inflytande över, är jag rädd. Däremot kommer den svenska linjen att fullföljas. Vi ska se till denna princip fullföljs inom Europeiska unionen och att mänskliga rättigheter kommer att tas upp. Demokrati, mänskliga rättigheter och kritik mot Burma kommer att tas upp på mötet. Formen för detta och huruvida det kommer att publiceras på hemsidan ligger kanske lite långt bort för mig som parlamentariker att påverka. Det viktiga är att mänskliga rättigheter, demokrati och kritik mot Burma ska tas upp på mötet. Det är den svenska linjen, det är Europeiska unionens linje och jag har inget skäl att misstro det. Visst har vi olika uppfattning. Med den linje Folkpartiet har skulle vi förstöra för Finlands första toppmöte. Vi skulle bryta mot EU-linjen om vi skulle genomföra de saker du för fram i dag. Vi följer EU-25-linjen. Vi följer de principer vi har kommit överens om. Det är nog det ansvar vi har som regeringsbärande parti. Sedan är det oppositionens privilegium att kunna ställa orimliga krav som ni säkert inte i regeringsställning skulle kunna uppfylla men som ni har all rätt att föra fram här. Vi har dock att rätta oss efter verkligheten och ingångna överenskommelser mellan de europeiska och de asiatiska länderna. Någonstans tror jag att detta är det viktiga: att vi fortsätter att mötas, att vi fortsätter att föra fram kritiken. Det är inte heller så att Burma är ensamt. Vi har också att brottas med att flera asiatiska länder står vid Burmas sida. Vid flera möten där jag själv varit med och fört fram kritik mot Burma har flera av länderna i Asien ställt sig vid Burmas sida och velat ha en engagement policy i stället för en isolerings- och bojkottpolicy. Det är det som är det stora problemet i det här sammanhanget. Men vi får nog fler tillfällen att diskutera Burma.

Herr talman! Kent Härstedt är en sann Asienvän och har en stor kunskap om den delen av världen. Han är också en sann vän av barnens rättigheter som före detta ordförande för Unicef. Vi vet att turism kan vara en av nycklarna till välfärd. När vi pratar om barnsexturism menar jag inte trafficking, handeln med barn, men vi vet att barnsexturism kan utmynna i trafficking mellan olika länder, i synnerhet om det är brist på småflickor. Jag lyfte inte så mycket fram de olika länderna i den här debatten, utan barnens och kvinnornas situation i Asien. Min fråga till Kent Härstedt är därför, herr talman, om han är beredd att lyfta fram denna fråga och få regeringen att skärpa sin politik när det gäller barnsexturism. Vi har mycket att lära av regeringens politik när det gäller trafficking i vårt samarbete med Östersjöländerna och så vidare. Är Kent Härstedt beredd att arbeta för att lyfta fram frågan om barnsexturism och tydliggöra den? Det är min fråga till Kent Härstedt.

Herr talman! Ja.

Herr talman! Tack, Kent! Det hedrar dig att du med ett kort ja säger att du är beredd att göra det. Är du också beredd att påverka vår statsminister - jag tror nämligen att det är ledarna som måste ut i den här frågan - så att han vågar ta ordet barnsexturism i sin mun? Det skulle vara betydelsefullt. Är du, Kent, beredd att också påverka statsministern i den här frågan?

Herr talman! Tack så mycket, Rosita Runegrund. Jag vet att vi delar engagemanget i de här frågorna. Jag tror att det mest resultatinriktade kanske vore att närma sig två olika statsråd. Det ena är biståndsminister Carin Jämtin; det andra är justitieminister Thomas Bodström. Nu tror jag att Sverige kanske redan tillhör de länder i världen som tar upp detta allra mest. Jag är inte mycket för stora ord om att vi är världsbäst, men detta är ett av de områden där vi har ett stort engagemang. Det var också Sverige som tog initiativ till toppmötet mot barnsexturism, Stockholmsmötet, som sedan har fått uppföljare bland annat i Japan. Vi får ett utmärkt tillfälle alldeles snart. Rosita Runegrund sitter ju numera som styrelseledamot i Unicef. Vi har alldeles snart Unicefs 60-årsjubileum - och där vill jag bjuda in riksdagens ledamöter - den 17 maj i Andrakammarsalen. Då hoppas jag att vi gemensamt kan ta en diskussion med biståndsministern om hon ytterligare skulle kunna föra fram den här frågan, även om jag tror att vi gör väldigt mycket - inte minst genom Unicef, där vi är ett av de länder som kanaliserar mest pengar, men även genom stödet till en rad andra organisationer. Du har själv nämnt Ecpat, och det finns en rad andra initiativ. Thomas Bodström råkar också ha en gemensam nämnare med oss. Han var nämligen också styrelseledamot i Svenska Unicef precis när han blev justitieminister. Jag kan konstatera att han har tagit en lång rad initiativ för att skärpa skyddet av barn i Sverige. Jag vet också att han har ett engagemang mot traffickingen i Östersjöområdet. Jag tror nog att vi kommer att få tillfälle att ta upp frågan också med honom, och jag är beredd att göra det gemensamt med dig, Rosita Runegrund.

Herr talman! Vi ska föra en engagemangspolitik mot regionen, säger Kent Härstedt. Det är ett väldigt bra uttryck. Det var också min utgångspunkt när jag tog upp miljöfrågorna och biståndsfrågorna i kombination med frågorna om mänskliga rättigheter liksom när jag tog upp ett-Kina-politiken och Taiwans situation. När det gäller miljön finns det en växande insikt, men det krävs naturligtvis ett ökat samarbete. Om man skulle, som Kent Härstedt nämnde, få in folkrörelsearbetet och folkrörelsetanken i Kina och få folket där engagerat skulle man komma väldigt långt. Om det finns något i Kina är det ju folk. Vi har i detta betänkande inte motionerat om de miljöavtal och samarbetsavtal som det pratas om. Det har vi gjort i ett annat betänkande tillsammans med alliansen. I samband med det kan vi mer diskutera det djup i engagemanget som jag var ute efter. När det gäller Taiwan, Kent Härstedt, har jag också varit där och diskuterat med flera ministrar och med talmannen. Man måste fråga sig varför inte Taiwan självt har förklarat sig självständiga om man sätter det som bas för att lossa på Taiwans självständighet. Det kanske inte är så enkelt. Jag vet att det finns olika uppfattningar inom Taiwan om självständigheten, men det kanske inte är så enkelt att förklara sig självständig om Kina ställer upp sina missiler riktade mot Taiwan. Det är också märkligt att konstatera att det finns en stor opinion bland folket för självständighet före ett val, men när man stoppar sedeln i valurnan blir det ändå inte det utfallet. Det tror jag har väldigt stor betydelse för den situation Taiwan befinner sig i. Därför är det viktigt att omvärlden reagerar. Jag vill då lyfta frågan om Sverige är berett att verka för att problemet med Taiwans diplomatiska utanförskap löses, kanske inte fullt ut men en del av det.

Herr talman! Agne beskrev redan i sitt huvudanförande "å ena sidan och å andra sidan". När det kommer till regeringen måste "å ena sidan och å andra sidan" mynna ut i ett ställningstagande. Just Taiwanfrågan är en svår fråga att ta ställning till på det sätt som Agne beskrev. Det är helt riktigt, som Agne Hansson säger, att det tidvis finns en opinion för självständighet, men det finns också skillnader mellan Kuomintang och DPP-partiet i synen på en självständighet. Det är just nu DPP, som är vid makten i Taiwan, som är mer självständighetssträvande. Men inte heller de är beredda att ta klivet fullt ut. Visst finns det hot mot Taiwan, och det kritiserar vi. Jag har varit med vid flera möten med våra ministrar och ministrar i Kina där kritiken mot hotelserna mot Kina har framförts. Vi är långtifrån ensamma i vårt ställningstagande till den konstiga varianten av ett-Kina-politik. Låt mig säga att det är nästan en enad värld, med undantag av några riktigt små stater som Mikronesien och vad de nu heter - jag tror att Uruguay också har anslutit sig - som på det hela taget har en gemensam syn på Taiwan. Vad vi kan göra är att kämpa för att stödja och uppmuntra den mycket positiva utveckling som vi har sett de senaste åren vad gäller demokratiseringen, ett fredligt överlämnande av makt från Kuomintang, som hade haft ett så långt maktinnehav på Taiwan, till DPP men också en utveckling av socialförsäkringar och ett värnande av hela det taiwanesiska folket. Vi ska också bekämpa hoten mot Taiwan från Kina.

Herr talman! Det finns väl bara 26 länder i världen, tror jag, som har förklarat Taiwan fullständig diplomatisk status. Det är rätt, som Kent Härstedt säger, att de flesta länder och kanske de betydelsefulla länderna inte har gjort det ännu. Jag är kanske inte heller beredd att förespråka att Sverige ska ta klivet fullt ut, som Kent Härstedt själv uttryckte det. Det kräver stor försiktighet och eftertanke på grund av Taiwans situation, som jag tidigare nämnde. Men man kan gå väldigt långt utan att göra det och balansera under ett-Kina-politiken. Jag menar då att vi kan verka i till exempel FN för att man där ska ge sitt tydliga stöd för en fredlig utveckling mellan de två länderna och vara beredd att verka för att eliminera det diplomatiska utanförskapet i så mening att de fullt ut kan delta i WTO-arbetet, i FN-organ och i FN. Det tror jag skulle vara möjligt utan att allvarligt hota Taiwans situation gentemot Kina. Sedan får man naturligtvis fortsätta det diplomatiska arbetet för en utveckling som de själva önskar. Det är Taiwan självt som ska avgöra det. Det är jag överens med Kent Härstedt om.

Herr talman! Först vill jag bara få ett klarläggande. Agne Hansson sade WTO. Jag tror att det var WHO, World Health Organisation, som han syftade på. Låt mig säga att vi på alla sätt just nu främjar relationen till Taiwan. Vi stimulerar och understöder handelsförbindelser med Taiwan, vi har ett kulturutbyte och utbyte på en rad andra områden. Och det är ingenting, vad jag vet, som Kina motsätter sig. Tvärtom är det ganska öppet att ha den formen av relationer med Taiwan i dag. Däremot är diplomatiska förbindelser ett lite mer besvärligt område. Diplomatiska förbindelser har man mellan erkända stater, så det där är lite besvärligt. Du nämner WHO, som jag förstår, och jag var med för ett par år sedan när man hade utbrott av sjukdomar i Taiwan och det från deras sida kom önskemål om att få ingå i ett samarbete i WHO. Jag minns att jag då tog upp det med dåvarande utrikesministern Anna Lindh, och hon svarade positivt på det. Man hade från Taiwans sida gått ganska långt. Man kunde tänka sig att man fick uppträda i det här sammanhanget under en speciell formel, liknande Röda Korset och en rad andra organisationer som finns i FN. Det har Sverige svarat ja på. Vi har också drivit i EU-kretsen att Taiwan skulle få lov att ingå i ett sådant samarbete inom WHO, men EU-kretsen har inte ställt sig bakom det. Det har därför varit svårt för Sverige att driva det vidare. Men det är Sverige positivt till.

Fru talman! I slutet av juni 2006, när sydvästmonsunen stabiliserats, seglar ostindiefararen Götheborg upp i Sydkinesiska sjön. I mitten av juli 2006 anländer ostindiefararen Götheborg till Tigermunnen, mynningen till Pärlfloden. Efter att ha sänkt masterna för att komma under kraftkablar och broar går Götheborg upp för floden till sitt historiska mål, Kanton, eller Guangzhou, som staden heter på kinesiska. Staden har utlovat ett storståtligt mottagande för den svenska ostindiefararen, den första som siktats i staden på nästan 200 år. Ostindiska kompaniet var det första omfattande försöket att skapa ett handelsutbyte med Sydostasien. I dag är länder som Kina, Japan och Indien på var mans läppar igen. Ekonomin i länderna i Sydostasien utvecklas med rekordfart. Företagen i Bangalore i södra Indien dubblerar sin omsättning inte varje år, fru talman, utan varje månad. Medelåldern i företagen är under 30 år, och de anställda brinner av att erövra världen med sina produkter och tjänster. I det demokratiskt styrda Indien är man stolt över sin demokrati och vårdar den. Beslutsprocesserna blir längre men besluten oftast väl förankrade. Motsatsen ser man i grannlandet Kina där beslutsprocessen är snabb och utvecklingen centralstyrs, ofta utan hänsynstagande till lokalbefolkningen. Ett mycket synbart utslag för de olika politiska systemen i de bägge länderna är hänsynstagandet till miljön. I Indien tillåts miljögrupper påverka utvecklingsprocessen, medan Kina i vissa delar går mot en miljökatastrof. Fru talman! I Sydkorea har telekomutvecklingen för länge sedan passerat oss. Sydkorea har det högsta Internetanvändandet i världen, och många koreaner ser dagligen på tv i sin mobil. Japan, som ligger före i den ekonomiska utvecklingen bland dessa länder, har länge stått för billiga kvalitetsprodukter på den europeiska marknaden. Både Indien och Kina har över en miljard invånare vardera och utgör en ofantlig marknad i takt med att ekonomierna växer. Men för att ekonomierna ska växa krävs stora energitillgångar. Bägge länderna håller på att lägga beslag på stora delar av världens energiresurser. Fru talman! Länder som Indien och Kina är i dag EU:s och USA:s viktigaste handelspartner. Möjligheterna, och potentialen, för svenska och europeiska företag att handla, investera och växa i dessa två stora ekonomier är mycket goda. I ekonomierna i Sverige och hela Västeuropa upplever man att arbetstillfällen försvinner till dessa länder och att konkurrensen om industrietableringar ökar. Det ställer nya krav och är en utmaning för väst. Utvecklingen behöver inte vara negativ förutsatt att den produktivitet och kreativitet som växer och gror sig allt starkare i Indien och Kina tas till vara och utvecklas inom ramen för demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Samtidigt präglas denna del av världen av instabilitet i form av latenta regionala konflikter, såsom Kashmirkonflikten mellan Indien och Pakistan, som båda innehar kärnvapen, och Kinas aggressiva diplomatiska utspel mot Taiwan, liksom dess militära upprustning, som främst riktar sig mot Taiwan. Även relationerna mellan Kina och Japan har i ett historiskt perspektiv varit spända. Dessa verbala skärmytslingar kan, om de inte hanteras på rätt sätt, urarta i väpnad konflikt och få globala effekter. Kinas försök att bibehålla diktaturen och enpartistaten i en hastigt växande marknadsekonomi kan i kombination med Kinas närmande till Ryssland negativt påverka den framtida säkerhetssituationen i Asien och övriga världen. Hur väl Sverige och Europeiska unionen kommer att hantera dessa krav på omställning och samverkan i framtiden blir avgörande för vår ekonomiska och säkerhetsmässiga utveckling. Fru talman! Det förekommer allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna i Kina. EU:s medlemsländer kan genom att upprätthålla EU:s vapenembargo mot Kina ge en tydlig signal till landets regim om att man inte accepterar MR-situationen i landet. Vidare har Kinas aggressiva diplomatiska utspel mot Taiwan, antagandet av en ny lag mot utträde, den så kallade antisecessionslagen, samt militär upprustning som främst riktar sig mot Taiwan förstärkt oron inom EU-kretsen, liksom i USA och Japan, över den regionala stabiliteten. EU:s uppförandekod kring vapenexport bör skärpas särskilt vad gäller kriterierna kring mänskliga rättigheter, stabilitet och säkerhet i regionen samt nationell säkerhet för vänligt sinnade nationer och allierade. Sverige och EU måste påtala och fördöma de allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna som pågår i Kina. Relationerna mellan Kina och Taiwan måste hanteras på fredlig väg och varje hot om användning av militärt våld avvisas. Kina är förutom världens folkrikaste land också jordens största kommunistdiktatur. Den ekonomiska liberaliseringen har inte åtföljts av politisk demokratisering. Små förändringar görs för att blidka omvärlden, men det fria ordet är fortfarande starkt beskuret och förtryckt. Staten kontrollerar Internet, tidningar och andra medier. Den som protesterar och är oliktänkande utsätter sig för stora risker. Den slutna diktaturen i Kina försvårar det nödvändiga internationella samarbete som krävs i många gemensamma viktiga frågor. Som exempel kan nämnas bekämpningen av hiv/aids och andra världsomfattande sjukdomar, till exempel fågelinfluensan. I planeringen av världens energiresurser bör även världens folkrikaste land delta. En demokratisk utveckling i Kina skulle medföra ökad stabilitet i regionen och att relationen mellan Kina och Taiwan löses på fredlig väg. Utvecklingen i Kina är en av de viktigaste strategiska parametrarna i internationell politik. Sverige och EU tillsammans med USA måste vara pådrivande i denna process. Vi bör upprätthålla kontakten med Kina och söka samarbete och partnerskap i olika frågor och på det sättet verka för att Kina successivt demokratiseras. Det är en oroande utveckling att Kina förstärker sina förbindelser med Ryssland, vars demokratiska utveckling i dag kan ifrågasättas. De mänskliga rättigheterna är universella och måste respekteras universellt. Att framhäva detta ska vara en hörnsten i svensk utrikespolitik. Sverige och EU ska i sina förbindelser med andra länder och i FN i större utsträckning värna och framhäva demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna som grund för samhällelig utveckling. Det gäller inte minst i Sveriges och EU:s relationer till Kina, med landets allvarliga brister i respekt för de mänskliga rättigheterna. Sverige måste fortlöpande verka för att EU påtalar och fördömer de allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna som pågår i Kina. Fru talman! Till skillnad från Kina är Indien en demokrati med ett självständigt domstolsväsende och med ett rättssystem baserat på en skriven grundlag. Landet har också en omfattande lagstiftning till skydd för de mänskliga rättigheterna men har fortfarande en bit kvar på MR-området. Det förekommer till exempel fortfarande kränkningar av de mänskliga rättigheterna från polisens och militärens sida och inom fängelsevården gentemot framför allt olika utsatta grupper, som kvinnor, barn, lågkastiga, handikappade och homosexuella. Korruptionen är delvis utbredd, och på grund av fattigdom och dålig utbildning har många svårt att hävda sina rättigheter. En allvarlig brist i rättssäkerheten är att domstolarna är extremt överbelastade, vilket innebär att många väntar, ibland i åratal, i häkten på att få sin sak prövad i rättegång. I vissa fall är dessa allvarliga förhållanden djupt rotade i den sociala och ekonomiska och till och med den politiska samhällsstrukturen. Kastsystemet är än i dag djupt rotat i det indiska samhället. Sverige och EU bör i sina relationer med Indien påtala att full respekt för de mänskliga rättigheterna såsom minoriteters rättigheter, särskilt diskriminering på grund av kast, religionsfrihet, dödsstraffet samt rättigheter på miljöområdet utgör goda garantier för långsiktig ekonomisk utveckling och socialt välstånd. I sin egenskap av en demokrati och en regionalt viktig aktör kan Indien spela en framskjuten roll för att främja en demokratisk utveckling i andra delar av Asien. Sverige och EU bör inom ramen för EU:s och Indiens strategiska partnerskap uppmuntra och ge sitt stöd för detta. Indiens växande säkerhetspolitiska roll, aspirationer på plats i FN:s säkerhetsråd, ökade försvarssatsningar i kombination med en stark ekonomi samt Indiens växande regionala och internationella ambitioner märks inte minst i landets till antalet ökande och fördjupade strategiska partnerskap med länder som Australien, USA, Sydkorea och Japan. Sverige har goda förutsättningar att hitta samarbete i olika former med Indien. Vi har inte ett förflutet som kolonialmakt, och våra demokratiska grundvärderingar är gemensamma. Svenska företag har haft stora framgångar. Som exempel kan nämnas stora industriprojekt, tillverkning av konsumtionsartiklar och samverkan inom det allra senaste inom IT-teknologin. Indiens låga arbetskraftskostnader i kombination med högt teknologiskt kunnande gör landet framgångsrikt. Fru talman! Det ekonomiska maktcentrumet håller på att flytta österut. Maktbalansen i världen förskjuts, och säkerhetsläget förändras. Ryssland och Kina utvecklar ett militärt samarbete. Kina har stora intressen i USA:s ekonomi, och bägge länderna är ömsesidigt beroende av varandra. Nya maktkonstellationer håller på att utvecklas. Detta måste få ett större utrymme i debatten i Sverige och EU. Vi måste fundera över hur vi förbereder oss på den nya situationen - hur vi skapar de spetskompetenser som ska göra att vi kan hålla jämn takt med ekonomierna i öst. Vi talar i dag väldigt mycket om hur vi vill påverka utvecklingen i Sydostasien - vi måste också tala om hur utvecklingen i Sydostasien kommer att påverka oss.

Fru talman! Först ska jag be att få yrka bifall till förslaget i betänkandet UU20 och avslag på motionerna, vilket jag glömde tidigare. Vad gäller Björn Hamiltons anförande kan jag instämma i väldigt stora delar av det. I vissa delar finns det dock en nyansskillnad. Jag tycker att man kan se en väldigt stor skillnad på Kina i dag mot för några år sedan. Björn Hamilton talar i dag om en sluten diktatur, men det håller i stor utsträckning på att omvandlas. Bara här i Sverige har vi haft närmare 80 minister- eller viceministerbesök de senaste åren, så det är en väldig frekvens i besöken just nu. Jag vill notera att det är en skillnad i möjligheterna att utbyta tankar och att påverka Kina mot tidigare. Vad gäller hälsofrågan och att bekämpa sars fick Kina beröm av FN för sin förmåga att hantera sarsutvecklingen. Det finns alltså inte bara den gamla bilden utan också mycket nytt. Jag vill dock ställa en fråga till Björn Hamilton. Moderaterna skiljer sig från många av de andra partierna i Sveriges riksdag i ambitionsnivå vad gäller bistånd. Som vi tidigare har hört bland annat Agne Hansson från Centerpartiet säga är biståndet en möjlighet för oss att utöva påverkan, inte minst i den asiatiska regionen. Därför skulle jag vilja fråga Björn Hamilton: Vilka projekt i det svenska biståndet till Asien önskar ni ta bort? Är det stödet till Raoul Wallenberg-institutet, som utövar påverkan vad gäller mänskliga rättigheter i Kina? Är det miljöprojekten? Vilka projekt är det ni önskar ta bort?

Fru talman! Balansgången, som Socialdemokraterna säkert också är väl medvetna om, när det gäller hur man ska uppträda gentemot Kina är svår. Kina är säkert det land i världen som kommer att påverka oss mest framöver, och det kommer bara att accentueras. Det är klart att det är näst intill oansvarigt att då sticka huvudet i sanden och säga att vi inte vill umgås, inte kan träffa varandra och så vidare. Därför har vi precis som Socialdemokraterna intagit ståndpunkten att vi måste umgås, men vi måste samtidigt hela tiden vara uppmärksamma och påpeka missförhållanden för Kina och försöka påverka dem i en demokratisk riktning. Jag kan hålla med om att det har skett stora förändringar i Kina under det senaste året, men det är väldigt mycket som återstår att göra. Det är förmodligen rätt mycket krusningar på ytan. Om man reser i Kina, som jag har gjort nyligen, och ser hur det går till där blir man förfärad. Vi kan se på hur man behandlar bönder och lokalbefolkning och hur man kör över minoriteter. När man ska bygga en väg bryr man sig inte om att fråga dem som bor där, utan man skyfflar bara bort husen. Man har en inställning till människor som är alldeles förfärande. Det smittar naturligtvis av sig på hela systemet. Vi kommer naturligtvis hela tiden att påpeka detta och försöka påverka det. Men jag upprepar att vi ändå vill upprätthålla förbindelserna med Kina, så att vi också kan använda den vägen för att påverka Kina och så att vi kan förbereda oss för vad som kommer när Kinas ekonomi blir ännu större. Jag kan inte gå in i detaljer när det gäller frågan om biståndet. Personligen tycker jag att det är en avvägning som man måste göra här. I en sådan växande ekonomi behövs det kanske inget bistånd från Sverige. Biståndet kan kanske göra mer nytta någon annanstans, men om man med olika metoder använder biståndet för att påverka utvecklingen i Kina har jag i och för sig inget emot det.

Fru talman! Det svaret kan jag inte vara nöjd med. Det är ett alldeles för övergripande och svepande svar. Om man säger att man vill ha en lägre ambitionsnivå när det gäller bistånd måste man också tänka på de konsekvenser det har. Det rimligaste är väl att man ser till hur biståndet ska vara ett sätt att påverka i de frågor som är våra hjärtefrågor, till exempel frågor om demokrati och mänskliga rättigheter. Där använder vi biståndet på ett konkret sätt i relation till Kina. Björn Hamilton talade här i talarstolen om Kina som världens största kommunistiska diktatur, och han har också rest i landet och sett förtrycket mot människor och bristerna i den samhällsbild som finns i Kina. Är det då inte rimligt att anta att Moderaterna - åtminstone de moderater som sitter i utskottet - noga har tänkt igenom vilka konsekvenser det får om man drar ned på biståndet? Biståndet är en möjlighet. Sverige har en unik möjlighet. Sverige är i relation till Kina ett litet land med en liten befolkning, men vi har en unik möjlighet till påverkan också. Vi var de som först fick möjlighet till ett människorättsprojekt i Kina genom Raoul Wallenberginstitutet. Det handlade om att utbilda fångvårdare och andra i mänskliga rättigheter. På det sättet får de en helt annan insikt i sådana frågor. Det är väl rimligt att anta att Moderaterna har tänkt igenom vilka konsekvenserna blir av neddragningar eller minskad ambitionsnivå när det gäller bistånd, inte minst i länder som Kina. Ni har kanske inte haft möjlighet att bedöma vad det har för påverkan i Laos eller andra mindre länder, men nog måste ni ganska noga ha tänkt igenom vilka konsekvenser det får i världens största diktatur?

Fru talman! Det är väl inget som säger att vi drar ned biståndet till demokratiutveckling bara för att vi har en lägre ansats än regeringen när det gäller biståndet generellt. Jag är för att man med biståndspengar försöker påverka världen i demokratisk riktning. Jag har rätt stor erfarenhet av Colombia, där jag vet att regeringen har varit inne. Där har man tyvärr använt biståndspengar på ett sådant sätt att det inte får direkt påverkan på utvecklingen - mot våld och så vidare - för man har valt fel kanal. Generellt tycker jag att detta är viktigt, och jag vill understryka att jag tror att vår biståndsram kan inrymma pengar och resurser även till sådana här åtgärder.

Fru talman! Först skulle jag vilja säga att Vänsterpartiet i grunden instämmer med utrikesutskottets överväganden i betänkandet En svensk Asienpolitik . Vi delar regeringens och utskottets bedömning av att utvecklingen i världen under det kommande seklet kommer att vara nära förbunden med utvecklingen i Asien. Utvecklingen i Asien går fort. Strategidokumentet utgör en bas som kan utvecklas vidare. En del länder som omnämns i betänkandet är länder med representativ parlamentarisk demokrati med flerpartisystem, till exempel Indien. En del är det inte, till exempel Kina. Vad som förenar de flesta mångetniska och mångreligiösa samhällen i Asien är att de är inne i en förändringsprocess. Förändringsprocesser börjar för det mesta med juridiska anpassningar som nås efter ett ihärdigt och tålmodigt arbete. Tillämpningar av sådana anpassningar i sin tur kräver konstruktiv kritik utifrån och ett mödosamt arbete med rättvis tillämpning av dessa inifrån. I den bemärkelsen har våra yrkanden i utskottet behandlats positivt. Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Först vill jag komma med en tyvärr alltför vanlig observation. Vi behandlar nu en skrivelse från regeringen, men inget av de berörda statsråden tycker att det är viktigt nog att delta. Vi får trösta oss med att före detta medarbetaren i Utrikesdepartementet, numera företrädare för utskottsmajoriteten är här. Det uppskattar vi naturligtvis. Kina, har vi just fått veta, är invalt i den nya kommission för mänskliga rättigheter som FN har startat. Det är ett oroande tecken. Det är sjukt. Världens största diktatur, som ägnar sig åt systematisk kränkning av mänskliga rättigheter och demokrati, ska vara med och granska hur andra lever upp till de mänskliga rättigheternas krav. Det enda tröstande i sammanhanget är att Kina därmed också kommer att granskas särskilt noga. Hur den granskningen utfaller blir ett test av reformen - kommer Kina att lyckas blockera en kritisk rapport eller inte? Kent Härstedt sade här tidigare att ett-Kina-politiken försvaras av att varken Taiwan eller Tibet har begärt självständighet från Kina. Det är naturligtvis ett argument. Men det som man saknar är en kraftfull bekännelse att det är befolkningen på Taiwan och den tibetanska befolkningen som ska avgöra hur det ska bli i framtiden. Det handlar inte om några små landskap som försöker bryta sig loss. Taiwan har lika många invånare som hela Norden, som består av fem nationer, och tibetanerna är ett folk som har varit självständigt men som ockuperades av Kina på 1950-talet. När vi var en samling parlamentariker på besök i Tibet fick vi till leda av våra överrockar och värdar höra talas om den fredliga befrielsen av Tibet: "The peaceful liberation of Tibet". Till slut kunde jag inte hålla mig längre, så under en bussresa tog jag en diskussion med en av våra överrockar och sade att den där befrielsen var väl inte särskilt fredlig, trots allt, och det fick han ju erkänna då. Men detta är ett tecken på hur man lyckas likrikta detta enorma land så att dessa fraser ständigt upprepas. När jag var där med ett riksdagsutskott för ett antal år sedan sade man att de fyras gäng hade ansvar för allting. I varenda liten ort fick vi höra att det är de fyras gäng som är skurkarna. Man försvarade alltså den dåvarande regimen. På onsdag är det elva år sedan Panchen lama, den näst högsta religiösa ledaren i Tibet, kidnappades. En grupp riksdagsledamöter kommer att kräva hans frigivning. Jag hoppas att det är en av de många små möjligheter som vi har att påverka utvecklingen. För det är ändå så - det erfor vi när vi var i Tibet - att Kina påverkas av protesterna utifrån. Det gör att förtrycket, även om det kvarstår, ändå är något mildare. Därför ska vi fortsätta att protestera, att ta upp den här frågan. Vi har ett par reservationer här som handlar om Tibet och Taiwan. Jag är besviken över att vi bara har fått stöd för den ena av dem av Miljöpartiet men inte av något annat parti. Men jag nöjer mig med att instämma i Nina Lundströms yrkande om bifall till vår reservation om Burma.

Fru talman! Först och främst vill jag tacka för Gabriel Romanus engagemang, både för Taiwan och för Tibet. Jag tycker båda frågorna kräver ett mycket större engagemang än vad vi egentligen ser i dag. Jag har tidigare, i mitt huvudanförande, berört Taiwan ganska utförligt. Jag har varit där på presidentinstallationen tillsammans med Lars Leijonborg. Jag har besökt Taiwan vid mer än ett tillfälle och tillhör dem som absolut tycker att vi ska utveckla relationerna med Taiwan. Det är en utvecklad demokrati i dag. De har gått från ett långvarigt enpartistyre, genom Kuomintang, till en introduktion av demokrati som vi välkomnar. Vi har också sett en utveckling av det taiwanesiska samhället. Ett-Kina-politiken är inte lätt att hantera. Inte ens USA eller andra stora nationer som också står Taiwan nära har valt att gå ifrån ett-Kina-politiken. I grunden ligger att taiwaneserna först måste göra ett vägval. Det vägvalet har de inte gjort. Därför kan vi inte heller erkänna Taiwan självständigt. När det gäller Tibet är situationen ännu mer besvärlig. Jag har haft ett långt engagemang och tycker att det är en av de mest hjärtskärande och svåra situationer när det gäller flyktingsituationen med de 150 000 tibetanerna i Indien och på andra platser i världen men också situationen inne i Tibet, där tibetanerna inte har möjlighet att fullt ut utöva sin religion och tala sitt språk. Inte heller autonomin är utvecklad på ett sätt som skulle vara önskvärt, så: Allt stöd till den tibetanska strävan om autonomi! Men inte heller Dalai lama begär självständighet i dagsläget.

Fru talman! Det är sant att så länge inte tibetaner och taiwaneser själva har tagit ställning för ett oberoende och självständighet - i Tibets fall har man backat lite grann - så behöver inte vi kräva det. Det som vi däremot kan göra är att bekänna oss till principen att det är Taiwans folk och Tibets folk - tibetanerna, inte de som har flyttats dit för att ändra befolkningsbalansen - som ska avgöra. De är sannerligen tillräckligt stora nationer för att kunna stå på egna ben, om de vill det själva. Det ska vi kunna bekänna oss till. Det tycker jag är en springande punkt. Vi kan arbeta intensivt för att Taiwan, som nu är en demokrati, också bereds plats i demokratiernas rådslag på olika sätt, framför allt i Världshälsoorganisationen där de har mycket att bidra med och det just i fågelinfluensans dagar vore ett stort tillskott om Taiwan fick det. Nu är det ju så att inte ens journalister från Taiwan får ackreditering och kan bevaka världshälsoförsamlingen, vilket är helt absurt. En sak som vi skulle kunna göra i Sverige är att ge visum till företrädare för ledningen på Taiwan. När vi hade en parlamentarikerkonferens här vägrades ledande företrädare för Taiwan visum. Ungefär ett år senare får företrädare för terroristorganisationen Hamas visum för att komma hit och träffa svenska riksdagsmän från Socialdemokraterna. Det är en lite pinsam jämförelse, tycker jag, och den borde vara talande också för Kent Härstedt. Vi kan göra mer än vi gör, även om vi tills vidare accepterar den så kallade ett-Kina-politiken.

Fru talman! Nu spretar inlägget till olika världsdelar, men låt mig ta dem i ordning. När det gäller Taiwan är situationen glasklar. Innan de själva begär självständighet kan inte vi förklara dem självständiga. Det finns, vad jag förstår, inte någonting som är på gång heller. Jag har frekventa kontakter på Taiwan och har besökt det vid flera tillfällen. Vad gäller Tibet är det som Romanus säger. Där har Dalai lama själv backat till en mer pragmatisk och möjlig linje att komma fram. Vad jag förstår pågår samtal just nu mellan Peking och exilregeringen i Damsala. Förhoppningsvis, i kombination med trycket utifrån, kan det leda till att man tar kliv framåt. Kopplingen görs mellan en regeringsföreträdare från ett land som inte är erkänt och en demokratiskt vald ledare för det palestinska folket. Vad det gäller regeringsföreträdaren från den palestinska regeringen så har vad jag förstår EU en gemensam linje. Man tar inte emot företrädare för den palestinska regeringen på regeringsnivå eller politisk nivå. Däremot har genom EU-konsultationer personer möjlighet att besöka Europeiska unionen. Vad jag vet har den konsultationen ägt rum inom Europeiska unionen. Några är besvikna över att detta äger rum, men det är EU-linjen som gäller här. Den linjen är väl densamma vad det gäller Taiwan.

Fru talman! Vi diskuterar inte Mellanöstern nu, även om Palestina väl också ligger i Asien. Det som jag tyckte var en talande och pinsam jämförelse är att representanter för en terroristorganisation får komma hit, dess ledande så kallade ministrar får komma hit och träffa svenska riksdagsledamöter från Socialdemokraterna, medan däremot en synnerligen demokratiskt vald företrädare för Taiwan inte får komma hit för en stor internationell parlamentarisk konferens med riksdagsledamöter från flera olika partier. Jag är helt säker på att ingenting skulle ha hindrat Sverige från att ge visum till den företrädaren likaväl som man kan göra på andra håll. Ingenting hindrar heller att vi bekänner oss till principen att om Tibets folk eller Taiwans folk vill ha självständighet ska de få det. Samtidigt vet vi att på grund av Kinas utpressning har de varit tvungna att i Tibets fall backa. I Taiwans fall känner de sig så hotade att de inte vågar kräva självständighet på grund av de vapenarsenaler som riktas mot Taiwan även om de skulle vilja det, vilket vi alltså inte vet. Men vi kan gott bekänna oss till den principen. Kina trycker på, och vi vill alla komma in på Kinas marknad. Men det som vi glömmer ibland är att likaväl som vi är beroende av att få sälja till Kina är Kina beroende av att få våra affärer. Därför ska vi inte vara så svaga i förhållande till Kinas utpressning. Min kollega Nina Lundström kunde visa tidigare hur man hade fallit undan för Kinas påtryckningar vid den ASEP-konferens som hölls nyligen. Vi är lite för flata när det gäller Kina. Även om vi är ett litet land borde vi kunna stå på oss och utöva större inflytande genom en tuffare politik i EU.